'Lagutskottets Utlåtande N:o 55 (Utlåtande 1905:LU55 Lagutskottet)

''Lagutskottets Utlåtande N:o 55

N\o 55.

Ank. till Riksd. kansli den 13 april 1905, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion angående lagbestämmelser
i syfte att bereda innehafvare af förlag
sluträkning större trygghet mot förlust i de fall,
då rörelsen öfverlåtes ä annan person eller flyttas
från ort till annan.

Lagutskottet tiar till behandling fått mottaga en inom Andra Kammaren
af herr G. Olsson i Vikon väckt motion, n:o 52, af följande
lydelse:

»En ekonomisk omhvälfning pågår sedan några decennier tillbaka i
vårt land. Sverige, som under århundraden varit ett företrädesvis åkerbruksidkande
land, håller på att öfvergå till ett industriland. Och denna
öfvergång från åkerbruk till industri kommer att gå med stormsteg, så
snart det fullständigt lyckats industrien att med elektroteknikens hjälp
spänna kraften i våra vattenfall, våra »rinnande millioner» för sin triumfvagn.
Men »vårt land är fattigt», om också icke på naturtillgångar, så
dock på rörligt kapital. Det var därför helt naturligt, att man vid industriens
begynnande uppsving i midten af förra århundradet såg sig om
efter utvägar att fylla industriens behof af kapital. Det låg då nära till hands
att utveckla och fullkomna ett rättsinstitut, hvartill stommen redan på 1700-talet infördes i vår lagstiftning, jag menar förlagsinteckning. Genom kung!

Bill. till Rilcsd. Prof. 1905. 7 Samt. 45 Höft. (N:o 55.) J

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

förordningen om förlag vid bergs- och brukshandteringen den 24 februari 1748
och hallordningen den 2 april 1770 lagfästes nämligen rättsförhållandet
mellan den, som lämnade förlag för drifvandct af en industri, och förlagstagaren.
Men dessa lagbestämmelser voro alltför ofullständiga, orediga och
sväfvande för att passa till nyare tiders mera utvecklade — eller rättare
invecklade — industriella förhållanden. Redan till 1847—48 års Riksdag
aflat därför Kungl. Maj:t eu proposition angående förlagslagstiftningens
ordnande på grundval af den praxis, som utöfver de gamla förordningarna
under tidernas lopp utvecklat sig, men detta förslag strandade hufvudsakligen
på motstånd från bondeståndet, som såg i förslaget undantagslagar till
förmån för industrien, då man ej ville medgifva alla samhällsklasser rätt
att skaffa sig lån genom en likartad förpantning af lösegendom, och donna
åskådning fann kort därpå understöd i dåvarande lagberedning. Yid
1859—60 års riksdag antogs af Rikets Ständer ett af lagberedningen
utarbetadt, af dåvarande lagutskott tillstyrkt förslag till underpant i lös
egendom, men förslaget blef icke upphöjdt till lag på grund af högsta
domstolens betänkligheter mot »sakrätt» i lös egendom. Samma öde rönte
ett vid 1875—66 års riksdag antaget förslag till förlagslagstiftning, enligt
livilket icke panträtt utan blott förmånsrätt uti den intecknade lösegendomen
kunde erhållas. Vid 1868 års riksdag bifölls af Andra Kammaren,
men afslogs af den Första hufvudsakligen enahanda förslag till underpant
i lösegendom, som antagits vid 1859—60 års riksdag.

På initiativ af eu enskild motionär, herr Samzelius, begärde Riksdagen
i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 17 maj 1879 nytt förslag om förlagsinteckning,
hvilken skrifvelse föranledde Kungl. Maj:t att tillsätta en
kommitté för frågans utredande. Eu på denna kommittés utredning byggd
kungl. proposition (n:o 21) framlades vid 1882 års riksdag. Vederbörande
lagutskott tillstyrkte i sitt utlåtande n:o 51 i hufvudsak det kungl. förslaget,
men föreslog ett tillägg i syfte att vid förlagstagarens öfverlåtelse
på annan person af sitt etablissement trygga förlagsgifvarens rätt. Tilllägget
innehöll nämligen, att vid en sådan eventualitet skulle den nye
ägaren med den lösa egendom han öfvertagit ansvara för förlagsskulden.
Men detta tillägg blef den tufva, på hvilken hela lasset i Första Kammaren
stjälpte. Man ansåg nämligen där, att lagutskottet med den tillagda
paragrafen i själfva verket velat införa panträtt i lös egendom. Äfven
Andra Kammaren förkastade förslaget.

Följande riksdag återkom den kungl. propositionen (n:o 19), nu med
det omstridda tillägget modifieradt därhän, att i händelse af den industriella

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

inrättningens öfverlåtelse skulle förlagsskulden genast vara förfallen. Härmed
trodde man sig ha beredt förlagsgifvaren tillfälle att vid egendomens
försäljning komma i åtnjutande af den förmån, som lagen tillerkänt honom
i och med intecknings meddelande. Lagutskottet hyste emellertid sina
tvifvelsmål om tillräckligheten af denna bestämmelse för tryggande af förlagsgifvarens
rätt, såsom synes af följande yttrande i utskottets motivering:
»Utskottet är öfvertygadt om att, därest i framtiden något lämpligt sätt
att än ytterligare betrygga förlagsgifvarens rätt skulle blifva uttänkt och
föreslaget, detsamma ock skall vinna lagstiftande maktens bifall.» Ännu
starkare tvifvel om tillräckligheten af nämnda bestämmelse för säkerställande
af förlagsgifvarens rätt uttalade grefve Strömfelt i eu vid lagutskottets
utlåtande fogade reservation, däri han bland annat yttrar: »Men
lagen torde i icke mindre grad vanhelgas därigenom, att under dess skydd
en förlagstagare icke allenast afhänder sig hela panten, utan att förlagsgifvaren
därom erhåller någon underrättelse, utan ock bakom förlagsgifvarens
rygg likviderar pantens värde så, att, när förlagsgifvaren slutligen
om transaktionen erhåller kunskap, han finner sig hafva intet annat i behåll
än ett karteradt papper af värde lika med noll. Förlagsgifvaren måste
då känna sig hafva blifvit lagligen bedragen, och så länge detta förhållande
icke tillräckligt beaktas och i möjligaste mån genom lagstiftning afhjälpes,
skall aldrig förlagsinteckning varda af synnerlig nytta för industrien.»

Hen kungl. propositionen antogs i hufvudsak af båda kamrarna, och
på så sätt tillkom den ännu gällande kungl. förordningen angående förlagsinteckning
den 13 april 1883.

Men grefve Strömfelt framlade åter vid 1884 års riksdag de åsikter,
han förra året i sin reservation uttalat, i en nu väckt motion, n:o 18, som
utmynnade i yrkandet på ett tillägg till ll:te paragrafen i förlagsintéckningsförordningen,
så lydande: »— — — börande öfverlåtelsen 3:ne
gånger i allmänna tidningarna minst 14 dagar mellan hvarje gång kungöras,
innan likvid äger rum, och värde köparen intill dess sådant kungörande
skett lika med förlagstagaren för förlagsskulden ansvarig, dock ej utöfver
köpeskillingens belopp.» Lagutskottet fann motionen särdeles beaktansvärd
(utlåtande n:o 54) och föreslog eu skrifvelse till Kungl. Maj:t i motionens
syfte genom följande kläm, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Konungen
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes utarbeta och till Riksdagen afgifva förslag
till lagbestämmelser, i syfte att större trygghet mot förlust, än nu
gällande förordning angående förlagsinteckning lämnar, beredes förlagsgifvare,
då förlagstagare till annan öfverlåter bruk, grufva, fabrik eller

Lagutskottet» Utlåtande N:o 55.

inrättning, för hvars drifvande förlagslånet blifvit mot förlagsinteckning
lämnadt. Båda kamrarna biföllo utan votering lagutskottets utlåtande,
Andra Kammaren t. o. m. utan diskussion. I Riksdagens skrifvelse om denna
sak heter det bland annat: »återstode det endast att i förordningen införa
ett stadgande, som tillförsäkrade förlagsgifvaren möjlighet att kunna erhålla
kunskap om försiggången försäljning, innan likvid ägde rum och penningarne
förskingrats, på det att han måtte blifva i tillfälle att, om så befunnes
nödigt, sätta säljaren i konkurs, medan tillgång hos denne ännu funnes,
och dymedelst komma i åtnjutande af den förmån lagen honom tillerkänt
i och genom den skedda inteckningen.» Och på ett annat ställe: »Då en
ny förordning för förlagsinteckningsinstitutets upprätthållande af regering
och Riksdag ansetts nödig, ligger det i sakens natur, att denna förordning
bör vara så fullständig, att rättsinstitutet får all den betydelse det bör
äga för att verksamt kunna befordra ett sundt affärs- och näringslif.»

Denna Riksdagens skrifvelse (n:o 41) af den 9 maj 1884 remitterades
af Ivungl. Maj:t till nya lagberedningen för afgifvande af utlåtande,
föredrogs den 4 juni 1886 åter i statsrådet och förklarades till ingen
Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Mig synes, att denna nästan enhälligt beslutade riksdagsskrifvelse
hade förtjänat ett bättre öde än att utan vidare kastas i Kungl. Maj:ts
papperskorg. Att några allvarliga juridiska betänkligheter skulle ställa sig
i vägen för ett därpå byggdt lagförslag, har man svårt att tro, då flera
framstående jurister i båda kamrarna, exempelvis häradshöfding Hasselrot,
voro med om skrifvelsen. Något nytt element i vår lagstiftning skulle
för ingen del införas genom ett lagbud, att försäljning af eu industriell
inrättning måste offentligen kungöras för att varda effektiv. Enahanda
förhållande äger ju rum vid försäljning af lösören, som köparen låter i
säljarens vård kvarblifva, enligt kungl. förordningen den 20 november
1845.

Det synes mig, som borde Riksdagen icke på grund af något slags
för vanligt folk obegripligt juristeri släppa ett önskningsmål, som den så
tydligt sagt ifrån, att den ville hafva förverkligadt. Och var denna större
trygghet för förlagsgifvaren, denna förlagsinteckningarnas större säkerhet,
ett önskningsmål för tjugu år sedan, så är detta i ännu högre grad fallet
den dag som i dag är. Vi få icke glömma, att industriens behof af kapital
växel'', ju mera den moderna storindustrien utvecklas med sin tillspetsade
konkurrens, sina dyrbara anordningar och maskiner, sin massproduktion
och sina kriser. Och det är ju uppenbart, att om förlagsinteckningarna

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

vore säkrare papper, äu hvad för närvarande beklagligen är händelsen,
så skulle obenägenheten icke vara så stor att utlåna penningar mot denna
säkerhet, som nu vanligen måste förstärkas med borgen, nödigt rörelsekapital
för industrien skulle lättare kunna upplånas, och räntan på sådana
lån skulle sjunka.

Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten på ännu eu omständighet,
som med lagens nuvarande affattning stundom vållar, att förlagsgifvaren
blir »lagligen bedragen». För den händelse att en industriidkare, som
erhållit intecknadt förlagslån, nedlägger sin rörelse på den plats, där han
vid inteckningens beviljande uppgifvits drifva den, och flyttar sina maskiner
och andra inventarier till ett annat ställe för att där fortsätta sin rörelse,
så blir i och med flyttningen inteckningen kraftlös, ty då har en af förutsättningarna
för inteckningens beviljande, nämligen att rörelsen skulle drifvas
på den uppgifna platsen, fallit. Ilade inteckningslånet, såsom stadgas
vid försäljning af egendomen, samtidigt förfallit, så hade ju möjlighet
beredts förlagsgifvaren att, om betalning icke genast erlades, sätta industriidkaren
i konkurs och på så sätt utfå fordringsbeloppet, men lånet blir
genom eu sådan flyttning ingalunda förfallet. Denna för förlagsgifvaren
så ödesdigra tolkning af lagen har blifvit fastslagen genom Göta hofrätts
dom af den 14 april 1893 och Kungl. Maj:ts dom af don 26 maj 1904.
Hvilka absurditeter lagen med dess nuvarande lydelse kan leda till, inses
af följande förhållande: om jag har en fabriks-, boktryckeri- eller bryggerirörelse,
för hvars drifvande jag erhållit förlagsinteckningslån, och flyttar
rörelsen till annat ställe inom samma stad eller socken, så gäller inteckningen
fortfarande, men flyttar jag till en plats utom staden eller socknen,
så är inteckningen kraftlös.

För att betrygga förlagsgifvarens rätt bör, enligt min mening, en
industriell rörelses flyttning likställas med dess öfverlåtelse, så att i detta
fall icke blott förlagslånet genast till betalning förfaller, utan äfven kungörelse
om flyttningen måste införas i allmänna tidningarna, på det förlagsgifvaren
icke må riskera att genom okunnighet om förhållandet gå miste
om sin rätt.

På grund af hvad jag ofvan haft äran anföra, tillåter jag mig föreslå,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Konungen anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta utarbeta och till Riksdagen afgifva förslag till lagbestämmelser,
i syfte att större trygghet mot förlust, än nu gällande förordning angående
förlagsinteckning lämnar, beredes förlagsgifvare i de fall, då rörelsen
öfverlåtes å annan person eller flyttas från en ort till eu annan.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

Motionären tiar i sin förevarande framställning i tvenne afseenden
beträffande gällande lagstiftning om förlagsinteckning önskat förändring
till beredande af större säkerhet åt innehafvare af förlagsinteckning, nämligen
dels då den rörelse, för hvars drifvande sådan inteckning är beviljad,
öfverlåtes å annan person, och dels då densamma flyttats från en ort
till en annan. Det i 11 § af förordningen om förlagsinteckning förekommande
stadgande, att förlagslånet vid rörelsens öfverlåtande å annan
är förfallet till betalning, tillgodoser enligt motionärens förmenande icke
tillräckligt långifvarens intressen. Detsamma borde fullständigas med
stadgande om kungörelse af sådan öfverlåtelse, på det att förlagsgifvaren
måtte bli i tillfälle att omedelbart erhålla kännedom därom och bevaka
sin rätt. Då dessutom, såsom framgår af de af motionären omförmälda
prejudikat, förlagsinteekningen vid rörelsens flyttande från eu ort till eu
annan blir kraftlös och förlagsgifvarens säkerhet försvinner, borde enligt
hans mening sådant flyttande likställas med öfverlåtelse, så att i detta
fall förlagslånet genast till betalning förfölle, och borde jämväl här kungörelse
såsom vid öfverlåtelse ske.

Hvad beträffar motionärens framställning i förstberörda del, har, såsom
i motionen omförmäles, ifrågavarande spörsmål redan förut varit föremål
för de lagstiftande myndigheternas pröfning. Yid 1884 års riksdag
yrkade sålunda enskild motionär, att ett stadgande måtte införas i förlagsinteckningsförordningen,
som tillförsäkrade förlagsgifvaren möjlighet att
erhålla kunskap om försiggången försäljning af rörelsen, innan likvid ägt
rum och influtna medel af förbigstagaren hunnit förskingras. Genom sådan
kunskap skulle förlagsgifvaren beredas möjlighet att, om det behöfdes,
låta försätta säljaren i konkurs, medan tillgång ännu hos denne funnes,
och därigenom möjligen bevara sin rätt. För att genomföra detta, föreslogs
ett tillägg till 11 § i torlagsinteckningsförordningen af innehåll, att
öfverlåtelsen skulle tre gånger i allmänna tidningarna kungöras, minst 14
dagar mellan hvarje gång, innan likvid finge ske, och att, intill dess sådant
skett, köparen lika med förlagstagaren skulle vara ansvarig för förlagsskulden,
dock ej utöfver köpeskillingens belopp. Eiksdagen biträdde
detta förslag och aflat till ICungl. Maj:t den af motionären omförmälda
skrifvelse. Den remitterades till nya lagberedningen för afgifvande af
yttrande, hvilket emellertid blef af det innehåll, att Kung!. Maj:t ej
fann skäligt bifalla Riksdagens hemställan.

Utskottet tillåter sig här återgifva ett sammandrag af beredningens

Lagutskottets Utlåtande N:o 55, 7

yttrande. Beredningen erkände väl, att den säkerhet för lån, som enligt
gällande lag stode att vinna genom förlagsinteckning, icke innebure full
trygghet mot förlust å förlagsgifvarens sida. Men detta förhållande vore,
enligt beredningens åsikt, beroende af ifrågavarande rättsinstituts egna
beskaffenhet och kunde icke förebyggas genom studganden, hvilka stode i
öfverensstämmelse med det väsentliga i förlagsinteckningens natur och
rättsverkan enligt gällande lagstiftningsgrunder.

Förlagsgifvaren vunne genom inteckningen ej panträtt i den intecknade
egendomen, utan endast förmånsrätt därtill. Han erhölle sålunda
blott företräde till betalning ur visst gods, och häraf bestämdes endast
hans rätt i förhållande till öfriga borgenärer. Häraf följde, att förmånsrätten
i och för sig ej kunde sträcka sin verkan till annat gods än det,
gäldenären ägde, då fråga om betalning därur uppstode, ej heller till
annan person än gäldenären och hans öfriga fordringsägare. Vid den
inteckuade egendomens lagliga öfverlåtande till tredje man upphörde följaktligen
förmånsrätten i det öfverlåtna till all kraft och verkan; och den
till stöd för ifrågasatta nya bestämmelser i ämnet anförda omständighet,
att förlagsgifvaren skulle äga äldre rätt till förlaget än köparen, förlorade
här all betydelse, då förlagsgifvaren icke ägde någon som helst rätt till
egendom, som efter öfverlåtelsen tillhörde den nye ägaren. Den blott
eventuella rätt till förlaget, som inteckningen medfört, kunde lika litet
som fordringsrätten anses kränkt genom förlagets öfvergång i annans ägo,
såvida ej gäldenären uti särskilt aftal med förlagsgifvaren afsagt sig befogenheten
att sålunda disponera öfver sin egendom.

Enligt 1748 års förlagsinteckningsförordning och andra äldre författningar
i ämnet hade förlagstagarens dispositionsrätt öfver sin tillverkning
varit strängt begränsad af omständliga och invecklade bestämmelser till
förmån för förlagsgifvaren, hvars rätt till och uti själfva egendomen
sträckte sig vida utöfver hvad med förmånsrätt enligt lag förstodes.
Denna ståndpunkt hade emellertid, såsom medförande hinder för industriens
sunda utveckling, af lagstiftningen måst öfvergifvas.

Beredningen fann det därför vara med allt skäl, som i 1883 års förordning
all motsvarighet till berörda, numera upphäfda bestämmelser saknades,
och att det motstånd varit fullt berättigadt, som mött de tid efter
annan i ämnet framlagda förslag. Beredningen antog ock, att fråga numera
ej skulle uppkomma om införande af något slags panträtt i sådan
egendom, som vore föremål för förlagsinteckning och hvilken genom sin

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

beskaffenhet och sitt ändamål vore underkastad ständig förändring och
omsättning.

Ur angifna synpunkter afstyrkte beredningen de i Kiksdagens skrifvelse
föreslagna, ofvan omförmälda bestämmelser. Mot den förra af dessa
— kungörandet af den intecknade egendomens försäljning — hvarmed
åsyftades att sätta förlagsgifvaren i tillfälle att vidtaga åtgärd för att få
sin i följd af försäljningen till betalning förfallna fordran gulden ur köpeskillingen
i den man denna lämnade tillgång därtill, syntes visserligen
ingen väsentlig anmärkning vara att framställa. Men då såsom påföljd
för uraktlåtenhet att kungöra försäljningen skulle stadgas förpliktelse för
köparen att i större eller mindre mån vara i förhållande till en, kanske
flere förlagsgifvare, med hvilka han ej kontraherat, ansvarig för säljarens
skuld, så mötte häremot flere betänkligheter.

Oafsedt att grunden för ett dylikt stadgande endast kunde vara, att
förlagsinteckningen skulle hafva tillförsäkrat dess innehafvare — utöfver
förmånsrätten i gäldenärens konkurs eller efter utmätning för förlagsfordringen
— någon viss, äfven mot ny ägare villkorligen gällande, och
således med panträtt närmast jämförlig rätt till betalning ur den intecknade
egendomens värde, så skulle i allt fall stadgandet föga öfverensstämma
med den i lag erkända grundsats, enligt hvilken köparen, om han
å sin sida ägde fordran hos säljaren, vore berättigad att mot denna genfordran
kvitta sin skuld för köpeskillingen.

I allt fall kunde lagen ej lägga hinder i vägen för förlagstagaren att
tid efter annan till eu eller flera personer afyttra skilda delar af verk
eller inrättning, för hvars drifvande förlagsinteckning meddelats, samt på
detta sätt efter hand frånhända sig hela rörelsen med därtill hörande materialier
och råvaror m. in. Stadgandet blefve därför kraftlöst gentemot
all sådan öfverlåtelse af inrättningen, som ej tillika innefattade ett uttryckligt
afstående af själfva den firma, hvarunder rörelsen utöfvats.

Vidare skulle stadgandet sakna all tillämplighet vid gåfva, byte eller
hvarje öfverlåtelse, som ej ägde formen af försäljning mot viss till beloppet
bestämd köpeskilling. Härvid funnes för den oredlige eller mindre
samvetsgranne förlagstagaren — och just mot sådana vore stadgandet behöfiigt
— en lätt utväg att eludera detsamma.

Det ifrågavarande förslaget vore sålunda princip vidrigt och för sitt
ändamål otillräckligt.

Beredningen erinrade emellertid härutöfver, hurusom det stode förlagsgifvaren
öppet att vid aftalet med förlagstagaren af denne fordra all

Lagutskottets Utlutande N:o 55.

nödig garanti. Så lcunde den senare tillförbindas att ej till annan öfverlåta
sin rörelse utan att samtidigt därmed underrätta förlagsförbindelsens
innehafvare, och för åsidosättande däraf kunde i förskrifningen eller kontraktet
efter omständigheterna lämpad påföljd, såsom vite eller skadeersättningsskyldighet,
för förlagstagaren bestämmas. Ett lagstadgande i sådant
syfte syntes däremot icke lämpligt, då de omständigheter, som härvid borde
inverka, särskild^ beträffande vites- eller ersättningsbeloppet, i hög grad
växlade. Af liknande skäl vore ock ett lagbestämdt bötesstraff för uraktlåtenhet
att kungöra öfverlåtelsen otillfredsställande och inuebure ett alltför
overksamt medel, där transaktionen beredde förlagstagaren eller tredje
man ekonomisk fördel.

Hvad nya lagberedningen sålunda yttrat synes utskottet fortfarande
utgöra fullgiltiga skäl att afstyrka eu lagstiftningsåtgärd sådan som den
af motionären i första rummet föreslagna.

Angående det andra fall, däri motionären önskar ändring i lagstiftningen
om förlagsinteckning, finner utskottet en förändring i gällande rätt
i därmed afsedt syfte icke behöfva rubba de grunder, hvarpå förlagsinteckningsinstitutet
i vårt land är byggdt. Såsom de af motionären anförda
rättsfall utvisa, har förlagsinteckningen ansetts kraftlös efter öfverflyttande
från en ort till en annan af den rörelse, för hvars drifvande förlagsinteckningen
beviljats. I sådana och öfriga fall, då själfva inteckningen
på grund af rörelsens förflyttning förfallit, synes det endast vara en billig
fordran, att lagstiftningen beredde förlagsgifvaren samma medel att
bevara sin rätt solf! vid det fall, att rörelsen öfverlåtes å annan person,
med andra ord att äfven i förstnämnda fall förlagslånet skulle gentemot
förlagstagaren vara till betalning förfallet. Men härtill bör oek enligt
utskottets förmenande eu ändring i lagstiftningen inskränka sig; af hufvudsakligen
samma skäl som i ofvan omförmälda fall, då rörelsen öfverlåtes
å annan person, torde det nämligen ej heller här vara på sin plats
att införa bestämmelser om kungörelse.

Med stöd af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen, med anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, det
täcktes Kung!. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring i gällande lagstiftning
angående förlagsinteckning, att i de fall, då
rörelse, för hvars drifvande förlagsinteckning är beBih.
till Rihsd. 1‘rot. 1905. 7 Samt. do Höft. • 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

viljad, sålunda förflyttats, att inteckningen därigenom
blifvit kraftlös, förlagssknlden emot förlagstagaren genast
måtte vara till betalning förfallen.

Stockholm den 13 april 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Stockholm 1905. Kung!. Hofböktryckeriet. Iduns Tr.-A.-B.