Lagutskottets Utlåtande N:o 55

Utlåtande 1898:LU55

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

1

N:o 55.

Ank. till Riksd. kansli den 31 mars 1898, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till 25 kap.
20 § strafflagen.

Andra Kammaren bar till lagutskottet hänvisat en af herr F. Berg
inom nämnda kammare afgifven motion, n:o 56, af följande lydelse:

»I 18 kapitlet 6 § strafflagen föreskrifves, att religions- eller skollärare,
som begår sedlighetsförbrytelse mot ungdom, som han till undervisning
eller uppfostran fått sig anförtrodd, skall dömas till straffarbete
från och med sex månader till och med fyra år eller till fängelse.

Af 25 kapitlet 22 § af samma lag finner man, att hvad om brott
af statens embetsman i detta kapitel stadgas äfven gäller om andra, som
förordnade äro att embete eller tjensteärende förrätta, följaktligen om
religions- och skollärare. I nämnda 25 kapitels 20 § stadgas rörande
brott af embetsman följande:

»Begår embetsman brott, derför han till straffarbete eller svårare
straff dömes; varde tillika dömd till afsättning från embete, som han innehafver,
ändå att brottet utom embetet begånget är: äro omständigheterna
synnerligen mildrande; då må till mistning af embete på viss tid dömas.»

Af denna bestämmelse framgår, att om religions- eller skollärare blir
för sådan förbrytelse, som i 18 kapitlet 6 § omtalas, dömd till straffarbete,
Bill. till Riksd. Prof. 1898. 7 Samt. 30 Höft. (N:o 55.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

så skall lian ock dömas att mista sin tjenst. Domstolen kan visserligen
låta det stanna vid afsättning på viss tid, men detta endast ifall den
finner omständigheterna »synnerligen mildrande», hvilket i fråga om brott
af förevarande beskaffenhet svårligen låter tänka sig

Annorlunda ställer sig emellertid saken, i händelse domstol icke
finner sig böra döma en på dylikt sätt felande religions- eller skollärare
till svårare straff än fängelse. Innehar den brottslige folkskolläraretjenst,
säger det sig visserligen sjelft, att vederbörande skolstyrelse finner honom
hafva ådagalagt »sådant uppförande, att han ej bör såsom lärare längre
bibehållas», och följaktligen med stöd af § 32 i folkskolestadgan tilldelar
honom en varning. Men härmed är han icke skild från sin befattning,
ty enligt samma paragraf af folkskolestadgan kräfves, att meddelad varning
skall vara »fruktlös befunnen», innan skolrådet har rätt att skilja
den felaktige från hans tjenst. Såvida förseelsen ej bevisligen upprepas,
kan det derför hända, att ett skoldistrikt blifver nödgadt att behålla en
lärare, som gjort sig skyldig till dylikt brott.

Stadgandet i 25 kapitlet 17 § strafflagen, att embetsman, som visar
vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt embete, kan
straffas med böter eller mistning af embetet under viss tid samt, om omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med afsättning, har naturligtvis
här ingen tillämplighet, enär det icke tillkommer skolråd eller kyrkostämma
att döma enligt strafflagen och brott af nu ifrågavarande slag
dessutom ingalunda behöfver vara förbundet med hvad man vanligen förstår
med vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i embetet.

Ingen kan emellertid neka, att en lärare, som på ett så upprörande
sätt missbrukat sin ställning, dermed visat sig oduglig och ovärdig att
vidare vara uppfostrare. Den skada han anstiftat är icke inskränkt till
de enskilda barn, mot hvilka han förbrutit sig och hvilka han måhända
gjort olyckliga för lifvet; han har genom sitt brott äfven dragit missaktning
och ovilja öfver den institution, han varit satt att tjena, och
öfver den corps, han tillhört, och han har derigenom på det betänkligaste
sätt motverkat den stora samhällsuppgift, som denna institution och denna
corps hafva att fylla.

Hvad här blifvit sagdt om folkskollärare gäller gifvetvis äfven om
lärare vid andra undervisningsanstalter samt om religionslärare.

Nu påpekade missförhållande kräfver snar rättelse. Enklast och bäst
synes mig denna kunna vinnas genom ett tillägg till 25 kapitlet 20 §

Lagutskottets Utlåtande N:o 55. 3

strafflagen. Jag hemställer derför, att Riksdagen måtte för sin del besluta,
att nämnda paragraf i sin helhet skall erhålla följande lydelse:

Begår embetsman brott, derför han till straffarbete eller svårare straff
dömes; varde tillika dömd till afsättning från embetet, som han innehafver,
ändå att brottet utom embetet begånget är: äro omständigheterna
synnerligen mildrande; då må han till mistning af embete på viss tid
dömas.

Varder religions- eller skollärare dömd för sådan förbrytelse mot den
ungdom, han till undervisning eller uppfostran har sig anförtrodd, som i
18 kapitlet 6 § af denna lag sagd är, miste tillika sitt embete, ändå han ej
till straffarbete eller svårare straff dömes.»

Enligt det af motionären åberopade lagrum, 18 kap. 6 § 1 mom.
strafflagen, skall, sådant detta lagrum är affattadt, religions- eller skollärare,
hvilken öfvat otukt med ungdom, som han till undervisning eller
uppfostran har, i regel ådömas straffarbete, och dermed följer, såsom
motionären också påpekat, jemväl afsättning från embete eller tjenst. Yäl
kan domstolen enligt berörda stadgande också döma till fängelse, men för
användande af denna straffart torde vid en dylik förbrytelse erfordras,
att förmildrande omständigheter förefinnas. Motionären har ej heller
uppgifvit och utskottet har sig icke bekant, att denna lindrigare straffart
i något fall blifvit tillämpad, och faktiskt behof af den lagändring,
motionären begärt, torde alltså ej förefinnas.

Skulle emellertid någon ändring i det af motionären förordade syfte
böra vidtagas, lärer densamma böra afse ej blott religions- och skollärare,
utan äfven af samma skäl de personer, som i 6 § 2 mom. omförmälas,
eller styresmän och föreståndare vid straffinrättning, häkte, sjukhus eller
barnhus, men derom har motionären ej framstält förslag. Dessutom synes
det utskottet kunna sättas i fråga, huruvida det af motionären åsyftade
målet lämpligast skulle vinnas i den ordning, som af honom föreslagits
— genom införande af undantag från den i vår svenska lagstiftning hittills
gällande regel, att fängelsestraffs ådömande ej medför afsättning från
innehafvande embete eller tjenst —; för utskottet vill det nemligen förefalla,
att förhöjning af straffskalan för det brott, hvarom här är fråga, vore
en bättre utväg att nå syftet med motionärens förslag.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

På grund af det anförda hemställer alltså utskottet,

att ifrågavarande motion ej må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 31 mars 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Husberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.

Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1898.