Lagutskottets Utlåtande N:o 55 (Utlåtande 1896:LU55 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

N:o 55.

Ank. till Eiksd. kansli den 10 april 1896, kl, 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion angående ändrade bestämmelser
rörande landstingsskattens utgörande.

Uti 2 inom. af § 47 i förordningen om landsting den 21 mars 1862
stadgas, att de afgifter, som af landsting blifvit till uttaxering beslutade,
skola i de fall, då icke några sådana särskilda bestämmelser finnas meddelade,
som i 1 mom. af samma paragraf omtalas, utgå i förhållande till
den allmänna bevillning för fast egendom eller för inkomst af kapital
eller arbete, som af en hvar skattskyldig till statsverket erlägges. Den
sålunda bestämda grund för utgörande af landstingsskatt skiljer sig från
de i § 58 af förordningen om kommunalstyrelse på landet stadgade grunder
för kommunalutskylders utgörande bland annat deruti, att enligt sistnämnda
lagrum kommunalutskylder skola utgå jemväl för sådan jordbruksfastighet,
för hvilken bevillning ej erlägges, hvarvid till beräkningsgrund
tages det belopp, som, derest bevillning för fastigheten skulle utgå,
på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarar. Då nu staten
enligt gällande bevillningsförordning är befriad från bevillning, så följer
häraf, att för vissa staten tillhöriga fastigheter erlägges kommunalskatt,
men icke landstingsskatt.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 170, hafva nu herrar P. Andreasson, Hans Holmlin, J. A. Johansson
i Bastholmen, A. Emil Baaz och Carl G. Grundell hemstält, att Riksdagen
ville i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i gällande lagBih.
till Rilcsd. Vrot. 1890. 7 Samt. 32 Käft. (Nös 55, 56.) 1

5 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

stiftning, att jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges, skall
påföras landstingsskatt efter det belopp, som, derest bevillning för fastigheten
skulle utgå, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarar,
hvaremot inkomst af arrende för sådan fastighet ej skall vid åsättande
af landstingsskatt tagas i beräkning.

Till stöd för motionen anföres:

Under de ^senare åren hade allt allmännare och allmännare klagomål
försports deröfver, att till statsverket indragna samt utarrenderade boställen
icke påfördes landstingsskatt, ehuru kommunalskatt påfördes samma
egendomar efter dem åsatt taxeringsvärde. Landstingsskatten vore ju i
sjelfva verket icke annat än kommunalskatt, fastän kommunen, här landstingsområdet,
vore större.

På nu t, ex. i motionärernas län, Bohus län, landstingsskatten utginge
med 50 öre för hvarje bevillningskrona och uppginge till nästan
hälften (cirka 75,000 kronor) af hela landstingets inkomster (cirka 175,000
kronor) under det statsdomänerna, hvad mantal anginge, uppginge till
något öfver Vio af hela landstingsområdets i mantal satta jordbruksfastighet,
så framginge häraf, att detta vore för Bohus län ingen ovigtig sak. DS
nu landstingets utgifter hufvudsakligen utginge till sjukvård, döfstummeskolebyggnader,
undervisning af olika slag, till samfärdselns förbättrande
och andra allmänna nyttiga angelägenheter, hvaraf kronoarrendatorer och
deras underhafvande hade samma fördel som andra länets inbyggare,
torde det vara sjelf klart, att detta missförhållande tarfvade en rättelse.
Samma sakförhållande torde nog ega rum i rikets öfriga län.

Saken hade ock förr varit föremål för Riksdagens behandling, ty 1888
väckte J. Rundbäck motion i enahanda syfte; men fastän motionen tillstyrktes
af lagutskottet och bifölls af Andra Kammaren, förföll frågan
genom Första Kammarens afslag.

Frågan om ändrade bestämmelser rörande landstingsskattens utgörande
i det syfte,''som nu föreliggande motion innehåller, har icke blott en gång
förut, såsom motionärerna synes antaga, utan upprepade gånger varit föremål
för Riksdagens pröfning. Redan vid 1884 års riksdag förelåg till
behandling en af enskild motionär väckt framställning om sådan ändring
i bevillningsförordningen, att alla staten tillhöriga jordar och boställen
blefve i taxeringslängderna upptagna i likhet med andra fastigheter och
sålunda »det ena hemmanet framför ett annat» icke befriadt från erläggande
af landstingsskatt och skjutsentreprenadafgifter. Dåvarande be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

villningsutskottet, till hvars handläggning framställningen hänvisats, förklarade
i afgifvet betänkande, n:o 1, att motionärens yrkande på likställighet
emellan statens bevillningsfria jordbruksfastigheter och annan
jordbruksfastighet i fråga om skyldighet att deltaga i landstingsskatt och
skjutsentreprenadafgifter väl syntes berättigadt, men att då den sedan
gammalt gällande grundsats, att staten för sina fastigheter vore fri från
bevillning, icke borde rubbas, det af motionären öfverklagade förhållandet
torde böra rättas icke genom en ändring i bevillningsförordningen, utan
genom införandet i förordningen om landsting och i skjutsstadgan af föreskrifter
lika dem, som funnes uti 58 § i förordningen om kommunalstyrelse
å landet, I enlighet härmed afstyrkte utskottet bifall till framställningen,
och blef denna hemställan af båda kamrarne bifallen.

Frågan, i hvad densamma rörde landstingsskatten, blef emellertid snart
nog å nyo dragen under Riksdagens pröfning. Vid 1888 års riksdag föreslog
nemligen herr J. Rundbäck uti en inom Andra Kammaren väckt
motion, att förordningen om landsting måtte så ändras, att den skilnad,
som i förevarande afseende funnes mellan föreskrifterna i nämnda förordning
och förordningen om kommunalstyrelse å landet, blefve upphäfd.
I häröfver afgifvet utlåtande, n:o 45, anförde lagutskottet, dit berörda
motion hänvisats, hurusom utskottet för sin del icke kunde finna något
giltigt skäl för den skilnad, som i de särskilda författningarna blifvit i nu
ffrågavarande afseende gjord beträffande grunderna för utgörande af kommunalutskylder
och landstingsskatt, hvilken sistnämnda ju äfven till sin
natur vore en kommunalskatt, ehuru utgående för en större kommuns
behof, och att utskottet förty, lika med motionären, ansåge, att ändring i
gällande bestämmelser borde ske till åvägabringande af likformighet härutinnan.
Arrendatorerna af ifrågavarande egendomar skulle. visserligen
härigenom få sig ålagda afgifter, från hvilka de förut åtnjutit befrielse;
men landstingsskatten vore i allmänhet icke af den betydenhet, att detta
förhållande borde väcka någon betänklighet mot den föreslagna ändringen.
Dessutom vore väl på många ställen, såsom motionären antydt, dessa arrendatorer
redan taxerade för inkomst af arrendet och deltoge på denna
grund i landstingsskatten, hvilket emellertid, derest motionärens förslag
blefve upphöjdt till lag, ej vidare skulle ega rum.

På dessa skäl hemstälde utskottet, att Riksdagen ville, med anledning
af motionen, i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i gällande lagstiftning,
att jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlades, skulle påföras
landstingsskatt efter det belopp, som, derest bevillning för fastigheten skulle
utgå, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarade, hvaremot

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

inkomst af arrende för sådan fastighet ej skulle vid åsättande af landstingsskatt
tagas i beräkning. Denna utskottets hemställan blef af Andra Kammaren
utan votering bifallen, men afslogs af Första Kammaren med 47
röster mot 39.

^Vid följande riksdag förnyade herr Rundbäck sin framställning, som
då åtföljdes af förslag till ändrad lydelse af 2 mom. i § 47 af förordningen
om landsting. Förslaget, jemväl då tillstyrkt af lagutskottet, blef denna
gång af båda kamrarne — Första Kammaren efter omröstning med 53
röster mot 38 ■— bifallet med det tillägg rörande 48 § i nämnda förordning,
som utskottet förordat.

Det förslag i ämnet, som Riksdagen sålunda för sin del antagit, blef
medelst skrifvelse den 3 april 1889 hänskjutet till Kongl. Maj:ts pröfning.
Sedan infordrade utlåtanden öfver berörda förslag inkommit från samtliga
länsstyrelser och landsting i riket, äfvensom från domänstyrelsen, föredrogs
ärendet i statsrådet den 28 november 1890. Härvid förklarade Kongl.
Maj:t sig icke kunna antaga Riksdagens förslag.

Redan vid 1892 års riksdag bragtes, det oaktadt, frågan å nyo å bane,
nu åter förenad med frågan om skjutsentreprenadafgifterna.

Lagutskottet, som äfven denna gång hade att i frågan sig yttra, anförde
i afgifvet utlåtande, n:o 21, bland annat:

»Utskottet vidhåller fortfarande den åsigt, utskottet tillförene tvenne
gånger uttalat i förevarande ämne. — —-----Utskottet med gift^

villigt, att den beskattning, som söker träffa allenast den verkliga
inkomsten af jordbruksrörelse, ur teoretisk synpunkt har afgjordt företräde
för en beskattning, som grundar sig på jordbruksfastigheternas taxeringsvärden.
A andra sidan lärer det emellertid icke kunna förnekas, att den
praktiska tillämpningen af den förra beskattningsmetoden erbjuder långt
flera vanskligheter än tillämpningen af den senare, och hvad särskildt angår
uppskattningen af den inkomst, som arrendena af kronodomäner må
kunna lemna, tror sig utskottet veta, att i de visserligen icke talrika fall,
der dylik taxering förekommer, densamma varit temligen godtycklig. Att
under närvarande förhållanden arrendatorerna af kronans domäner skulle
i allmänhet vara i sämre ekonomisk ställning än landets sjelfegande mindre
jordbrukare och enskilda arrendatorer, lärer näppeligen kunna påstås. Såsom
en synnerligen beaktansvärd omständighet må slutligen antecknas, att
rikets samtliga landsting och med endast två undantag samtliga länsstyrelser
tillstyrkte bifall till Riksdagens ofvanberörda förslag. Samma
förslag lemnades äfven af domänstyrelsen utan annan erinran, än att till
undvikande af all misstydning uttryckligen borde förklaras, att kronopark
er fortfarande vore frikallade från erläggande af landstingsskatt.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

På grund af hvad sålunda anförts och då den omständighet, att frågan
delvis redan varit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning, enligt utskottets
tanke, icke borde utgöra hinder för ett förnyadt uttalande i ämnet från
Riksdagens sida, gjorde utskottet till Riksdagen en hemställan, som i hvad
densamma afsåg landstingsskatten var af alldeles samma innehåll som den
af 1888 års lagutskott afgifna.

Andra Kammaren biföll äfven denna gång utan votering utskottets
hemställan, hvaremot Första Kammaren, efter yrkande af lagutskottets dåvarande
ordförande, afslog densamma.

Utskottet vidhåller allt fortfarande den uppfattning af föreliggande
fråga, som detsamma flera gånger tillförene varit i tillfälle att uttala. Då
utskottet, det oaktadt, icke anser sig kunna tillstyrka bifall till förevarande
motion, är orsaken härtill att söka dels derutinnan, att Kongl. Maj:t så nyligen
som år 1890 förehaft frågan till ompröfning och dervid funnit sig
icke kunna antaga, det af Riksdagen till frågans lösning framstälda förslag,
dels ock i det förhållande, att frågan om revision af förordningen angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst jemte dermed sammanhängande
bestämmelser i kommunalförfattningarna för närvarande i hela dess omfattning
— sedan särskilde komiterade den 2 november 1894 afgifvit betänkande
i ämnet — är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

Utskottet hemställer alltså,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 april 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar F. Andersson, J. Anderson, P. G. Petersson och Nilsson.