Lagutskottets Utlåtande N:o 55 (Utlåtande 1894:LU55 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

N:o 55.

Ank. till Riksd, kansli den 20 april 1894, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om meddelande
af lagbestämmelser i syfte att vid slagt af husdjur minsta
möjliga lidande måtte tillfogas djuren.

En af herr Treffenberg inom Företa Kammaren väckt motion, n:o 16,
som blifvit till lagutskottets behandling hänvisad, är afföljande lydelse:

För befrämjande af ett humanare förfarande vid slagt af kreatur
hafva, efter hvad kändt är, under de senare åren flerehanda åtgärder
vidtagits, såväl från enskildes och de s. k. djurskyddsföreningarnas sida
som af offentliga myndigheter.

I sådant syfte utfärdades nemligen i december månad år 1891 ett
af tahika framstående personer ur skilda samhällsklasser i de nordiska
länderna undertecknadt upprop till allmänheten med uppmaning att
genom slagtmasker eller andra ändamålsenliga apparater låta bedöfva
de djur, som slägtas, < Vidare och för samma ändamål hafva djurskyddsföreningarna
sökt verka genom spridande af skrifter och understöd åt
tidskrifter i djur sky dds vänligt syfte, hvarjemte särskildt svenska allmänna
djurskyddsföreningen uti till landshöfdingarne i länen stäld skrifvelse
den. 19 februari 1892, med öfverlemnande af ofvannämnda upprop, anhållit
om deras kraftiga medverkan för befordrandet af ett mildare behandlingssätt
af slagtdjuren. I degna skrifvelse yttras följande:
liih. till Riksd. Prot. 1894. 7 Sami. 31 Håft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

»I många trakter af vårt land tillgår ännu slagtningen på det sätt,
att djuren kullkastas genom rep, hvilka fästas ofvanom djurets klöfvar,
hvarefter och sedan djuret lagts på rygg med fotterna bundna uppåt,
djurets hals utan vidare uppskäres och matstrupen utdrages samt ombindes,
för att det blod, som kommer från halsåbrorna, ej skall blifva
förorenadt — hela denna hemska operation utan all föregående bedöfning.»

Åndtligen hafva nästan alla länsstyrelser, delvis med anledning åt
förenämnda skrifvelse, i utfärdade kungörelser fäst allmänhetens uppmärksamhet
på grymheten och lagstridigheten uti ofvannämnda förfarande
samt förständigat kronobetjeningeu att, der goda råd och varningar
lemnas utan afseende, bereda allvarlig tillämpning af stadgandet i 18
kap. 16 § strafflagen.

Oaktadt man torde kunna antaga, att, till följd af en stigande upplysning
och här ofvan omnämnda förenade bemödanden från myndigheternas,
djurskyddsföreningarnas och enskildes sida, på många ställen
i vårt land ett humanare tillvägagångssätt vid slagt af kreatur under de
senare åren gjort sig gällande, måste det dock befaras, att det öfvervägande
flertalet af djur ännu slägtas på ett sätt, som långt ifrån öfverensstämmer
med de kraf, som pligt och barmhertighetskänsla ställa på
menniskan i hennes förhållande till djuren; och sant erinrar svenska
allmänna djurskyddsföreningen i sin ofvannämnda skrifvelse derom: att
urgamla bruk i detta fall, huru grymma de än äro, dock icke lätt låta
förändra sig; att en stor del af den befolkning i vårt land, hvilken
växt upp, utan att dess tanke blifvit fäst på djurens lidanden, ogerna
öfverger dessa bruk samt att samma bruk än mera ogerna öfvergifvas,
då ett mildare behandlingssätt af djuren blir förenadt med någon, om
ock ringa kostnad och omsorg.

Betydelsen likväl af ett sådant mildare behandlingssätt, eller vigten
af hvarje anordning, som afser att i möjligaste mån vid slagt bereda
kreaturen en smärtfri död, framgår bäst af en beräkning öfver det antal
djur, som årligen slägtas i vårt land. I sådant afseende inhemtas af
Stockholms stadsfullmägtiges beredningsutskotts för någon tid sedan
afgifna utlåtande öfver väckt förslag till lagbestämmelser om slagthustvång
och kontroll öfver animaliska födoämnen i hufvudstaden, att år
1889 endast i Stockholm och dess närmaste grannskap slagtades, enligt
slagtarnes egna uppgifter, 23,430 stycken storboskap, 18,998 kalfvar,
13,335 får, 19,655 svin samt 1,603 hästar, eller tillsammans öfver 77,000
djur. Vidare och enligt i England uppgjorda statistiska beräkningar
förbrukas i medeltal något öfver 39 kg kött pr individ och år i Sverige.
För den händelse, att storboskap uteslutande användes, skulle enligt

Lagutskottets Utlåtande N:o .55.

denna beräkning omkring 760,000 sådana djur årligen slägtas, men all
den stund slagtdjuren till ett öfvervägande antal (öfver två tredjedelar)
utgöras af mindre husdjur, kommer summan af årligen inom Sverige
slagtade djur att belöpa sig till omkring 4 millioner, allt lågt beräknadt.

På kontinenten har man redan på många ställen egnat slagtfrågan
nödig uppmärksamhet. I hertigdömet Sachsen-Meiningen stadgades
genom lag af den 23 maj 1891 och i konungariket Sachsen i mars
månad år 1892, att blodaftappningen vid slagt af alla husdjur skall
föregås af bedöfning, och för öfrigt förefinnas vid alla offentliga slagthus
i Tyskland och Österrike särskilda bestämmelser för slagtsättet,
hvarigenom humanitetens fordringar tillgodoses. Äfven i Schweiz är
slagt utan bedöfning förbjuden. I vissa reglementen, t. ex. i Bernburger
slagthusförordningen, äro bestämmelserna synnerligen noggranna,
såsom framgår af följande i denna förordning förekommande paragrafer
:

§ 4. Plvarje rå och plågsam behandling af slagtboskap är förbjuden.

§ 7. Boskap, som ställes in i slagthus för längre tid än 24 timmar,
skall af egaren förses med tillräckligt foder, i annat fall sörjer
slagthusförvaltningen för utfodringen.

§ 10. Dödandet af djuren skall verkställas på ett möjligast snabbt
och smärtfritt sätt. Magistraten bestämmer, huru det ändamålsenligast
bör ske. Slagten får verkställas blott af öfvadt och tillräckligt kraftigt
folk, kontrolleradt af uppsyningsmannen; oöfvadt folk är en gångför
alla förbjudet att befatta sig dermed.

§11. Slagtdjuren få införas i slagtrummet först sedan alla förberedelser
för slagten äro vidtagna.

Derjemte stadgas, att dödandet af nötkreatur och hästar skall ske
medelst användande af slagtmask, samt att småboskap och svin skola
före slagten medelst klubba eller hammare döfvas o. s. v.

Liknande föreskrifter hafva slagthusen i Bremen, Wiirzburg, Hannover,
Chemnitz, Muhlheim, Iserlolm, Erfurt m. fl.

Hvad åter vårt land angår, så har väl frågan om lagstiftningens
ingripande till åstadkommande af ett mildare behandlingssätt af slägtkär
en gång tillförene blifvit inom Riksdagen väckt genom en år 1887
i Riksdagens Andra Kammare af herr P. Zimdahl i ämnet afgifven
motion angående ändring af 18 kap. 16 § strafflagen; men sedan lagutskottet
i deröfver afgifvet utlåtande upplyst, att förarbeten redan
blifvit vidtagna till den af Kongl. Maj: t i skrifvelse den 15 november
1884 lagberedningen ålagda revision af strafflagens straffbestämmelser,

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

vid hvilket förhållande det syntes utskottet olämpligt, att Riksdagen
för det dåvarande skulle vidtaga någon åtgärd till åstadkommande af
ändring i strafflagen, blef utskottets afstyrkande utlåtande af Riksdagens
begge kamrar bifallet.

Nu hafva emellertid Dalarnes, Karlshamns, Borgholms, Hernösands,
Gotlands, Vexiö, Göteryds, Linköpings, Strengnäs, Karlskrona, Sköfde
och Göteborgs djurskyddsföreningar, »Djurvännernas nya förening» och
många enskilda djurvänner anmodat mig att att vid riksdagen väcka
motion i syfte: dels att få slagt af åtminstone större husdjur utan föregående
fullständig bedöfning betraktad såsom grymt djurplågeri, dels
att den i 18 kap. 16 § strafflagen befintliga bestämmelsen, som gäller
uppenbar grymhet mot egna eller andra kreatur, måtte utsträckas att
gälla äfven för andra djur än husdjuren, och dels att bötesbeloppet för
ifrågavarande lagbrott icke finge understiga 15 kronor.

Hvad nu de båda sistnämnda önskningsmålen angår, så och då befaras
kan, att förslaget om den i 18 kap. 16 § strafflagen förekommande
skyddsbestämmelsens utsträckning äfven till andra djur än husdjur skulle,
om samma förslag blefve lag, i tillämpningen kunna medföra stora svårigheter
och mången gång leda till missbruk och trakasserier, samt då förslaget
att höja bötesminimum för vissa arter af djurplågeri icke torde
kunna påräkna framgång med mindre än att styrkas kunde — hvarom dock
all utredning saknas — att domsitolarne i allmänhet allt för mildt bedömde
hithörande förseelser, så har jag icke ansett mig hafva tillräckliga
skäl för att tillmötesgå de respektive djurskyddsföreningarnas framställningar
i ofvanberörda båda hänseenden. Deremot, och beträffande
det återstående af samma föreningar framstälda förslaget om att få
slagt af åtminstone de större husdjuren utan föregående bedöfning betraktad
såsom djurplågeri, så och enär det kulturintresse, som är fäst
vid denna del af djurskyddsfrågan, icke synes mig hafva blifvit genom
vår nu. gällande lagstiftning tillgodosedt i den omfattning, som af
samma intresse kräfves och af befolkningens nuvarande bildningsgrad i
allmänhet -torde medgifvas, har jag trott ett försök böra göras för att
söka utverka lagstiftningens mellankomst till befrämjande af nyssnämnda
syftemål. Endast derom har jag hyst någon tvekan, huruvida ändamålet
bäst må kunna uppnås, antingen på den Kongl. Maj:t förbehållna
ekonomiska lagstiftningens väg eller i den ordning, som för stiftande
af kriminallag är stadgad, genom ett tillägg till 18 kap. 16 § strafflagen;
men bedömandet häraf lärer lämpligen böra öfverlemnas till
Kongl. Maj:t, derest Riksdagen öfver hufvud anser motionen förtjena
afseende.

131

Lagutskottets„ Utlåtande■ iWj, 55.

Under åberopande af hvad jag sålunda anfört och) jemväl i enlighet
med svenska allmänna djurskyddsföreningens och svenska allmänna
qvinnoföreningens till djurens skydd önskan, får jag föreslå,

att Riksdagen behagade till Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse
med begäran, att Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande,
om och till hvilken utsträckning lagbestämmelser må kunna meddelas i
syfte att vid slagt af husdjur minsta möjliga lidande, medelst förutgående
bedöfning eller på annat ändamålsenligt sätt, tillfogas djuren.

Det lärer ej kunna förnekas, att våra husdjur vid slagtning understundom
utsättas för onödigt lidande, som lätteligen skulle kunnat
besparas dem, och utskottet gifver sitt fulla erkännande åt de varmhjertade
sträfvanden, Indika syfta åt det mål, som med ifrågavarande
motion ytterst afses, eller att — här i ett specielt afseende — skydda
de värnlösa djuren.

Att i strafflagen — hvarest i 18 kap. 16 § finnas allmänna bestämmelser
om straff för grymhet mot djur, hvilka bestämmelser naturligen
hafva sin tillämpning jemväl i fråga om grymhet vid slagtning
införa stadganden om hvad som under särskilda förhållanden må
anses såsom grymhet, synes emellertid utskottet hvarken behöflig! eller
öfverensstämmande med strafflagens affattning i öfrigt. Utskottet är
derjemte af den mening, att motionens syfte, siikrare än genom nya
lagbestämmelser, vinnes på öfvertygelsens och upplysningens väg. Såväl
enskilda personer som de många inom landet verkande djurskyddsföreningarna
hafva, såsom motionären också påpekat, utöfvat eu kraftig
verksamhet i detta hänseende, i det de — i synnerhet på senare tider
— egnat särskild uppmärksamhet åt frågan om det ur djurskyddsvänlig
synpunkt rigtigaste sättet för husdjurens slagtning. Härigenom spridas
så småningom. bland folket kunskap om lämpliga slagtsätt och känslan
af det orätta .i att vid slagtningen tillfoga djuren onödigt lidande; och
att redan mycket vunnits på denna väg, derom lärer icke råda något
tvifvel.

Bill. till Riked. Frat. 1894. 7 Sami. 31 Uäft.

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

På dessa grunder hemställer utskottet,

att motionen icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 19 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation

af herrar Öländer och Bruzelius, hvilka ansett, att motionen bort
af utskottet tillstyrkas.

Herrar Hasselrot och L. O. Larsson hafva begärt få här antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, K. L. Beckman, 1894.