Lagutskottets Utlåtande N:o 54 (Utlåtande 1903:LU54 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

N:o 54.

Ank. till ItikscL kansli den 7 maj 1903, kl. 9 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion i fråga om lagbestämmelser
rörande dels kommunernas öfvertag ande af
vissa företag, dels vilkoren för dylika företags öfverlåtande
å enskilda.

Lagutskottet har till förberedande behandling mottagit en inom
Andra Kammaren väckt motion, n:o 98, hvari herr A. Hedin anfört
följande:

»Tack vare utförliga redogörelser i hufvudstadens tidningar för
Stockholms stadsfullmäktiges förhandlingar med ett härvarande spårvägsbolag,
och tack vare den allvarsamma kritik, som samtidigt förekommit,
beträffande gamla och ifrågasatta nya koncessionsvillkor, har
allmänheten fått en oväntad kännedom om och oanade anledningar till
förundran öfver det sätt, hvarpå under nuvarande kommunala rösträttssystem
en kommuns intressen kunna blifva exploaterade i enskilda intressens
tjänst. Meddelanden i stort antal från olika delar af landet
röja, att ärendet ådragit sig en uppmärksamhet, som ytterst sällan torde
egnas kommunala angelägenheter utanför den kommun de närmast och
omedelbart angå.

De, som finna den gamla koncessionen »otrolig» och anse förmildrande
omständigheter vid domen öfver den ej kunna anföras, enär
oj ens så mycken försiktighet iakttagits, att en revision af bestämmelBih.
till Riksd. Prof. Utdö. 7 Rami. 46 Höft. (N:o 54.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

serna kunde, efter viss tids erfarenhet, äskas och framtvingas med inom
vissa normer på förhand utstakade ändringar, säga sig hoppas, att hela
landet skall komma att draga nytta — såsom en kommunalman i Sydsverige
säger — af de »förskräckliga lärpengar hufvudstadens godmodiga
befolkning betalat».

Sammanfattar jag yttringarna af det hufvudsakliga intryck, som i
de många meddelandena från kända, somliga mycket bemärkta personer
synes öfverväga alla andra, torde det kunna uttryckas så:

Förskräckelse öfver ett fullt bevisande exempel uppå, att en stor
stadskommuns valda förtroendemän ej blott vilja, utan äfven kunna
lägga och kvarhålla kommunens invånare under en icke af lagen känd,
men genom den kommunala röstskalan möjliggjord skatteplikt till enskilda
personer, förenade i ett slag af bolag, som af staten äro utrustade
med ett privilegium, starkare och i viktiga afseenden farligare
än de ståndsprivilegier, i hvilkas tämligen hufvudsakliga afskaffande
naiviteten har inbillat sig se privilegieväsendets slut i Sverige.

Visserligen synes man nog allmänt föreställa sig, att »municipalisering»
— såsom man säger i Frankrike och Italien, och hvilket uttryck
hos oss skulle motsvaras af »kommunalisering» — af spårvägar
m. m. skulle vara en fråga, som är af intresse snart sagdt blott för
städerna. Men det är utan tvifvel ett stort misstag. Den inflyttning
från landet, som synes ha blifvit ett ganska allmänt socialt fenomen i
vår samtid, med redan från båda hållen öfverklagade, i flere hänseenden
mycket bedröfliga verkningar, har ett motstycke, som kan betecknas
med /. d. stadsmannanäring ars utflyttning på landet. Man behöfver
ej föreställa sig en så skrämmande framtid, som den i England inträffade
omkastningen af förhållanden, dem man gerna vill hålla för naturliga,
»att 77 procent af landets hela befolkning samlat sig i agglomerationer»
— eller för att begagna ett uttryck ur vårt administrativa
lagspråk, »orter med större sammanträngd befolkning» — om mer än
5,000 invånare, samt blott 23 procent i orter med en befolkning ej
öfverstigande nämnda siffra; man behöfver ej motse något så utomordentligt
förfärande genom allt det oberäkneliga okända i ett sådant
resultat, för att taga hänsyn till den förvandling i stort, som vi redan
upplefva i mindre proportioner, att skillnaden mellan landsbygd och stad,
i afseende å dels kommunikationer, dels vissa för »samhällen» af nyss
nämnda beskaffenhet erforderliga gemensamma inrättningar (för vattentillgång,
belysning, polis in. m.) tydligen tenderar till att mer och mer
utplånas. Om den röstskala, som gäller i hufvudstaden, gifver stadsfullmäktigekorporationen
en sådan sammansättning, som erfordrats för

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

ait ett bolag genom denna korporation skulle kunna komma i besittning
af en koncession lik den, som nu själf blifvit och gjort sina upphofsman
till en visa öfver landet, och för att den farhågan ej skall
vara utesluten, att icke ens under en bostadsnöd sådan att den blifvit
en ekonomisk, eu hygienisk, en moralisk kalamitet, stadsfullmäktige
skola använda de tjänliga medel, som spårvägar erbjuda till afhjälpande
af eländet, utan låta de spårvägslinjer blifva ogjorda eller omöjliggjorda,
genom hvilka husegarne kunde komma att något stäf]as i det
uppdrifvande af hyrorna, som besökande från Europas storstäder vägra
att hålla för möjligt — om tillståndet här är sådant, hur mycket enklare
blir det icke då för landsbygdskommunernas fyrktalsherrar, individer eller
bolag, att åt sig själfva votera koncessioner, som i deras händer lägga
eu industri, hvilken i olikhet med all verkligt privat industri icke är
utsatt för några oförvållade förluster eller ens risker, men fullt försäkrad
om extraordinärt riklig afkastning? Exploateringen af koncessioner,
hvilkas villkor koncessionärerna själfva hafva allena bestämt, skall blifva,
på samma gång som den mestgifvande af all industri äfven den olidligaste
af all beskattning — en beskattning till förmån för enskilde,
hvilande på två af staten åt kapitalväldet förlänade privilegier, som
heta aktiebolagslagen och fyrktalsrösträtten.

Vid meddelandet af den koncession, som bolaget med hjälp af
stadsfullmäktiges beredningsutskott sökt att få mot skenbara eftergifter
förlängd, visste man ej — heter det — hur affären kunde slå sig ut:
detta är en ursäkt för ett utomordentligt vårdslösande af allmänna intressen.
Men i själfva verket ursäktar det ingenting alls: man borde
ej hafva på sätt som skedde handlöst öfverlämnat de allmänna intressena
därför, att man ej kunde förutsäga tillkommande ting. Ty att icke
binda sig i vidsträcktare måtto än nödigt var för att få företaget
till stånd, det var en själf klar regel, hvarom föröfrigt påminnelser ej
saknades. Trots sådan påpekning undvek man — annat uttryck kan
knappt här användas — att hämta lärdom af ett förträffligt mönster
som, af alla kändt, existerade sedan den 18 januari 1855. Mönstret
är § 10 i den under nämnda datum utfärdade bränvinsförsäljningsförordningen,
hvarigenom magistrat bemyndigades att med bolag utan
föregående auktion sluta aftal om öfvertagande af all minuthandel med,
eller försäljning af bränvin, eller bådadera. Här fanns — ehuru ej,
såsom i nyare redaktioner af författningen, uttryckligt nämnd — en
ostridig rätt att genom aftal om vinstens disponerande vinna samma
mål, som sedermera påbjöds i nya redaktioner af förordningen.

* Denna paragraf, se där ett mönster som kunnat gifva uppslag till

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

alla nödiga, ömsesidigt tryggande bestämmelser, om ändamålet varit
hvad det bort vara! — Paragrafen är för öfrig! i sina nyare redaktionsformer
ej föråldrad såsom mönster för andra koncessioner.

Om en koncession vägras å ett företag, som för en del af kommunens
invånare skulle vara af stor nytta, vägras, ej därför att eu
förutvarande koncession!'' önskar att själf få den, utan för att ej medgifva
det dåliga exemplet, att någon annan skall få drifva en verksamhet,
som tilläfventyrs en gång framdeles kunde finnas för den regerande
monopolinnehafvaren obekväm, så erbjuder kommunalförfattningen
ej någon utväg att få detta betraktadt såsom grund för beslutets
kasserande. Så gick det med en ifrågasatt funiculaire i Kungsbacken.
Exemplet å eu välkommen kommunikation utan djurplågeri var ju ett
kritiskt ingrepp i det gamla bolagets rätt; det borde undvikas.

Ingen nytta för arbetarne har spårvägen medfört.

Särskildt anmärkningsvärdt är det förhållandet, att ett spårvägsbolag,
utrustadt med ett så inkomstbringande privilegium som det
stockholmska bolag, som nu ådragit sig och Stockholms stadsfullmäktige
en så ovanlig uppmärksamhet, ej funnit sig böra disponera en liten
del af sina inkomster så, att dess personal i följd af sina förmåner
funne sig moraliskt oberättigad att nedlägga arbetet, äfven utan att
vara, i likhet med statstjänare, legalt förhindrad. Personalen har deltagit
i en arbetsinställelse, ej föranledd af oenighet med arbetsgifvaren,
utan — öfverflyttande detta stridsmedel till ett obehörigt område —
deltagit i en politisk strejk. Arbetsgifvaren är i besittning af en koncession,
som tillåter honom att låta deras intressen, som koncessionsgifvaren
representerar, lämnas åsido och att ej, med någon minskning
i vinstens rikliga flöden, förvissa sig om möjlighet att uppfylla själfklara
plikter.

I min tanke är kommunaliseringen den enda rätta hjälpen. Skall
man taga lärdom af spårvägspersonalens inblandning, för hvilken bolaget
är ansvarigt, i en politisk strejk? Och, framför allt, skall man på
andra orter besinna, att om en spårvägsstrejk är en stor olägenhet, en
strejk af vattenlednings-, belysnings- eller eldsläckningsmanskap kan
betyda omätlig olycka, och att man ej bör afvakta erfarenhetens bekräftelse
på möjligheter, som hvar och en förstår och ingen förnekar.

Då jag först nyligen fått den af italienska deputeradekammaren,
med anledning af inrikesministern Giolittis förslag, den 6 december 1902
beslutade lag i ämnet (Assunzione diretta dei pubblici servizi da parte dei
comuni), förbehåller jag mig att till denna allmänna motivering få framdeles
tillägga den mera speciella, som nu ej medhinnes.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Jag föreslår, att Riksdagen aflåter skrifvelse till Kungl. Maj:t med
anhållan om framläggande för Riksdagen af förslag till lag rörande
dels kommunernas öfvertagande, dels deras koncessionerande af sådana
företag, som i följd af sin egen natur, såsom indivisibla industrier få
en uteslutande eller hufvudsakligen monopolistisk karakter, hvarvid ordning
och säkerhet för person och egendom samt största möjliga prisbillighet
och bekvämlighet för den stora obemedlade mängden bör af
lagen oaflåtligt hållas i sikte och, där en koncession finnes vara oundviklig,
ingen vinst för koncessionärer får medgifvas utöfver den högsta
i landet såsom regel lagligen tillåtna ränta å kapital insatt i företaget.»

Den närmare motivering, som motionären förbehållit sig att sedermera
tillägga, återfinnes i en bilaga, till hvilken utskottet hänvisar.

Syftet med föreliggande motion synes vara att få i lag stadgadt,
att företag, hvilkas innehafvare på grund af företagets beskaffenhet
erhålla ett fullständigt eller hufvudsakligt monopol, i regel skola
omhändertagas af vederbörande kommuner och icke få öfverlåtas på
enskilda, samt att i de fall, då öfverlåtelse vore oundviklig, densamma
endast skulle få ske under iakttagande af villkor, som i lagen närmare
bestämdes. Motionären har bland sådana företag omnämnt anläggningar
för samfärdsel, vattenledning, belysning m. m. Att vissa
dylika företag ofta äro förenade med faktiskt monopol inom de områden,
öfver hvilka de sträcka sina anläggningar, är obestridligt. I många
andra fall är det däremot mycket svårt att finna någon säker grund
för bedömande, huruvida ett företag skall anses vara af den art, som i
motionen afses, och gränserna för den föreslagna lagstiftningen äro
alltså ganska obestämda.

En allmän uppfattning torde vara, att den beslutanderätt, kommunerna
hittills utöfvat i förevarande angelägenheter, icke alltid ledt till
lyckliga resultat, utan företag af stor och omfattande betydelse stundom
upplåtits åt enskilda på villkor, hvilka icke inneburit tillräcklig
trygghet för tillgodoseendet af det allmännas intressen. Äfven om så
varit förhållandet, följer emellertid icke däraf, att det vore riktigt och
lämpligt, att meddelandet af koncessioner å dylika företag upphörde
eller väsentligt begränsades. Tillkomsten af företagen är nog i regel
ett önskemål från allmän synpunkt, men det kan icke förnekas, att
utförandet i många fall påskyndas och underlättas, om anläggningarna

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

icke undandragas det enskilda initiativet. De företag, om hvilka hälar
fråga, äro merendels mycket vidtutseende och kostsamma samt i
sin början förenade med stor ekonomisk risk på grund af svårigheten
att beräkna de omständigheter, af hvilka deras bärighet är beroende,
och kommunerna måste därför ofta hysa betänkligheter att inlåta sig
på desamma. Den enskilda företagsamheten har här trädt emellan,
och otvifvelaktigt har man denna att tacka för många allmännyttiga
företag, hvilka antingen alls icke eller åtminstone långt senare hade
förverkligats, om man skolat afvakta kommunernas ingripande. Särskilt
i de mindre kommunerna torde ej heller alltid finnas nödiga förutsättningar,
för att dylika inrättningar skulle kunna med klokt förutseende
samt på ett ekonomiskt och i öfrigt tillfredsställande sätt
anläggas och förvaltas genom de kommunala myndigheterna. Mången
gång äro säkerligen förhållandena sådana, att kommunerna måste antingen
afstå från att komma i åtnjutande af de fördelar, berörda anläggningar
medföra, eller ock lämna enskilda koncession å desamma.

Äfven detaljerade lagbestämmelser rörande de villkor, under hvilka
kommunerna skulle äga att meddela koncession å ifrågavarande anläggningar,
kunde svårligen undgå att verka hämmande å den enskilda
företagsamheten. På grund af de vexlande förhållandena inom olika
kommuner och vid olika företag låter det sig nämligen icke gerna
göra att åstadkomma bestämmelser, hvilka vore väl afpassade för alla
de fall, då de skulle komma i tillämpning. Hvad särskildt angår det
af motionären föreslagna villkoret, att de, som erhölle koncession å
något sådant företag, icke skulle få draga vinst däraf utöfver den
högsta i landet såsom regel lagligen tillåtna ränta å kapital, som blifvit
insatt i företaget, skulle detta villkor i hufvudsak omintetgöra det intresse,
som i de flesta fall förmår det enskilda initiativet att taga befattning
med dylika företag. Den risk, som plägar vara förbunden
med desamma, behöfver helt naturligt uppvägas af möjligheten att,
därest man lyckas, göra en större vinst.

Utskottet känner sig ej heller öfvertygadt om, att en lagstiftning
i det syfte motionen utvisar påkallas af något verkligt behof. Det
ligger i kommunernas eget intresse att vid meddelande af koncessioner
bevaka det allmänna bästa, och om än misstag hittills stundom blifvit
begångna, kan man hoppas, att med ökad erfarenhet sådana lättare skola
undvikas. De önskemål, hvilka ur allmän synpunkt företrädesvis böra
uppställas, torde numera i regel beaktas. Sålunda lärer det knappast
förekomma annat, än att kommunerna genom koncessionernas begränsning
till viss tid, förbehåll om lösningsrätt och andra sådana föreskrifter

Lagutskottets Utlåtande N;o 54.

tillförsäkra sig behörigt inflytande å företagens framtida utveckling.
Ofta meddelas äfven bestämmelser, enligt hvilka kommunerna erhålla
andel i den vinst af företagen, hvilken öfverstiger hvad som kan
anses utgöra skälig ersättning för det arbete och de kostnader, som
nedlagts å desamma, och den risk, som med dem varit förbunden,
stundom i förening med åtagande från kommunernas sida att till någon
del ansvara för den förlust, som uppstår, om företagen misslyckas.

Oförnekligt är emellertid, att dylika koncessioner ofta äro angelägenheter
af synnerlig vikt för kommunerna. Med hänsyn härtill liksom
ock för betryggande af upplåtelsevillkorens efterlefnad skulle det kunna
ifrågasättas, att kommunernas beslut i sådana fall, i likhet med hvad nu
är stadgadt bland annat om upptagande af lån på längre tid, skulle
underställas vederbörlig myndighets pröfning. Gagnet häraf torde dock
icke vara så stort, att det gifver tillräcklig anledning att vidtaga denna
inskränkning i kommunernas beslutanderätt. De myndigheter, till hvilka
ärendet skulle hänskjutas, kunna nämligen i allmänhet icke äga sådan
kännedom om de särskilda kommunerna och sådan erfarenhet i frågor
af denna praktiska art, att de med säkerhet skulle kunna bedöma
nyttan och behofvet af en föreslagen anläggning och de villkor, som
under förhandenvarande förhållanden borde fästas vid densamma. Motionärens
framställning synes ej heller afse några bestämmelser i denna
riktning.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 maj 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Zetterstrand, Lindhagen, N. Nilsson, Styrlander och A. Olsson,
hvilka anfört följande:

»Den af motionären väckta frågan berör ett ämne, som i vår tid
får eu allt större betydelse, nämligen det allmännas öfvertagande och

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

drifvande af vissa näringar. Utvecklingen i denna riktning gör sig
särskilt gällande i fråga om sådana verksamhetsgrenar, hvilka, såsom
motionären på ett ställe uttrycker sig, omfatta »inrättningar upplåtna
till allmänt begagnande eller eljest afsedda för allmänhetens tjänst».
Det är två orsaker, hvilka båda eller hvar för sig kunna föranleda, att
företag af ifrågavarande beskaffenhet böra komma till stånd, nämligen
dels angelägenheten att för oumbärliga allmännyttiga ändamål på det
mest rättvisa-och förmånliga sätt tillgodose allas bästa och dels vigten
att äfven vinsten af en dylik rörelse kommer alla till godo.

Det allmänna företrädes härvid såväl af staten som af kommunerna
och med desse likställda samhällen. För staten ägna sig sådana
näringsgrenar, som äro af betydelse för hela landet, och för kommunerna
de mera speciella uppgifter, som föreligga samhällsmedlemmarne
på en viss ort.

Det är särskildt kommunernas berörda näringsverksamhet, som
motionären ansett böra genom lag regelbindas. Och det synes också
obestridligt, att mycket härigenom kunde vinnas i syfte att såväl framkalla
och underlätta denna kommunernas verksamhet som förebygga, att
vid verksamhetens planläggning och utöfning göras misstag och försummelser,
hvilka samhällets särskilda medlemmar sedan med tiden få
dyrt umgälla.

En dylik lagstiftning bör naturligtvis ej syfta till att inskränka
kommunernas rätt att liksom hvarje annan juridisk eller fysisk person
inlåta sig på hvilken som hälst af lagen tillåten näring. Den måste
närmast gälla endast företag, som enligt sin natur böra och kunna fullständigt
eller i väsentliga afseenden göras till monopol för kommunerna.
Motionen synes också syfta närmast på sådana företag.

Först måste härvid genom lagstiftningen föreskrifvas, hvilka näringsgrenar
få monopoliseras af en kommun, samt i hvad mån och på hvad
sätt dessa må af kommunen genom koncession upplåtas till enskilde.
I afseende å koncessioner bör författningen innehålla allmänna föreskrifter
om längsta tiden för upplåtelsen, rätt för kommun att vid upplåtelsetidens
utgång eller därförinnan lösa till sig anläggningen, kommunens
andel i vinsten, fastställandet af taxor till förekommande af
allmänhetens uppskörtning o. s. v.

De bestämmelser, hvilka i förenämnda och andra afseenden lämpligen
böra upptagas i en lag af ifrågavarande beskaffenhet, kräfva
emellertid närmare utredning och öfvervägande. Och redan den omständigheten,
att saken sålunda göres till föremål för en allmännare

Lagutskottets Utlåtande N:o 54. 9

uppmärksamhet, kan i och för sig gifva anledning till nyttiga uppslag
från mången kommuns sida, hvilka annars skulle uteblifvit.

Yi hemställa alltså,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t efter utredning för Riksdagen framlägga
förslag till lag, innefattande bestämmelser, i hvilka
fall och under hvilka villkor kommuner eller enskilda
efter koncession af kommuner må med andras uteslutande
bedrifva företag af allmännyttig beskaffenhet,))

Herrar Levicin och friherre Bonde hafva begärt få antecknadt, att
de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Jlih. till /likså. Prof. 1903.

7 Sami.

40 iiä/t.