Lagutskottets Utlåtande N:o 54 (Utlåtande 1896:LU54 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

N:o 54.

Ank. till Hiksd. kansli den 10 april 1890, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rött till fiske, lag angående förändrad
lydelse af 24 kap. 14 § strafflagen och lag angående
förändrad lydelse af 6 och 24 §§ i förordningen om
jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december
1880, dels ock en i sammanhang dermed väckt
motion.

Genom eu den 14 sistlidne februari aflåten proposition, n:o 24, har
Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen biiagda, i statsrådet och
högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan
införda förslag till

l:o) lag om rätt till fiske;

2:o) lag angående förändrad lydelse af 24 kap. 14 § strafflagen; samt
3:o) lag angående förändrad lydelse af 6 och 24 §§ i förordningen
om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880.

Denna proposition har af båda kamrarne blifvit till lagutskottet
hänvisad.

I sammanhang med propositionen har utskottet till behandling förehaft
eu inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 222, af herr A. V. Ljungman, som deri hemställer, dels att Riksdagen
Bill. till Riksd. Prot. 1896. 7 Sami. Öl Haft. (N:o 54.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

ville för sin del antaga Kongl. Maj:ts förslag till lag om ratt till fiske med
de ändringar, som här nedan angifvas:

§ I I

öppna hafvet — — — — lemnar särskild! tillstånd.

§ 2.

Saltsjöfisket inomskärs — — — ■ - omkring fiskevattnet
Vid öppna hafsstranden samt utom skären omfattar, der ej annorledes
— — — — för annan fiskande.

§ 3.

I Norrbottens, Vesterbottens, Vesternorrlands och Gefieborgs län må
å ställen, der sådant af ålder varit vanligt, strömmingsfiske med rörlig
redskap idkas af hvarje svensk undersåte äfven vid annans strand, dock
ined not endast då stranden består af skogsmark eller sten och ej af åker
eller äng.

§ 4.

I de delar af skärgårdarne vid rikets vestra kust, der för ymnig
fångst af hafsfisk, som går till stränderna i stora stimmar, de fiskande af
ålder oklandradt fått följa fisken efter dess dref och fiska å djup äfven
vid annans strand, skall sådan rättighet fortfarande dem tillkomma.

§ 5.

Der vid öppna hafsstranden och utom skären de fiskande hittills fått
oklandradt idka fiske eller agntägt med rörlig redskap äfven i annans
fiskevatten såsom en från äldre tider af dem nyttjad rättighet, vare de
vid sådan rätt bibehållne, så vida det utan hinder för utöfvande af enskild
fiskerätt vid stranden ske kan.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

§ 6.

Der fiske, efter ty i 3, 4 och 5 §§ sägs, idkas vid annans strand
— — — — skada och intrång.

Har strandegarc med kostnad----vare han vid fiske, som

i 3, 4 och 5 §§ afses, berättigad att uppbära---— han det under håller.

Der vid fiske, hvarom i 3, 4 och 5 §§ skils, de fiskande för fiskets
utöfvande erlagt afgift eller så kallad landlott till strandegarne, vare desse
vid sådan rätt bibehållne.

§ 7.

Fiske med krok eller ref — — — — rätt att idka.

§ 8.

Uti insjöar och rinnande — — — — dess egor hörer.

§ 9-

I de öppna delarne — — — — fiske i öppna hafvet.

§ io.

Ström- och insjöfisken — — — — försiggått, fritt fiske.

§ Il Kronans

enskilda fisken---— rättsinnehafvare förbehållna.

§ 12.

I de fiskevatten -----skada och intrång.

Allmänningsfiske må — —----beslut derom fattas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

§ 13.

Oskift fiskevatten må alle----uppföras och nyttjas.

I oskift fiskevatten---— som ej är delegare.

§ 14.

Varder jord åt någon----som till jorden hörer.

§ 15.

År genom urminnes häfd----någons enskilda rätt till

fiske, vare det gällande, om ock strandegarerätten derigenom inskränkes.
Sådan inskränkning må dock ej göras större, än tillgodonjutande! af den
särskilda rättigheten oundgängligen kräfver.

§ 16.

Om lapparnes rätt----särskildt är stadgadt.

§ 17.

Fast eller rörlig----utsättas i kungsådra.

I eif, ström, å eller sund----är särskildt stadgadt. Vid

ymnigt sillfiske må ock vadstäng sättas tvärt öfver sund, der ej farled är;
men finnes ej i närheten annan led för fiskens dref, skall sådant vadstäng
omedelbarligen tömmas och upptagas.

§ 18.

Der eif, ström eller å----som i 17 § omförmäles.

§ 19.

Eger någon särskild---— hvarom i 17 eller 18 § stadgas,

njute den rättighet till godo.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

§ 20.

Finnes uppenbart, att led eller ådra, hvarom i 17 eller 18 § förmäles,
blifvit — — — — den tredskandes bekostnad.

§ 21.

Fiskar någon utan lof — — — — förverkadt till fiskerättens innehafvare
eller, då fångsten skett i allmänt kronofiske, till åklagaren.

§ 22.

Anträffas å bar gerning någon, som olofligen fiskar i annans eller
eget fiskevatten, må den, som fiskerätten eger eller innehafver, eller hans
folk —* — — — eger fisket nyttja.

§ 23.

Fordrar någon i fall, hvarom i 6 eller 12 § sägs, ersättning — —
— — om valet förordna.

Part, som ej nöjes med — — — — öfverexekutor annorlunda förordnar.

Vill den, som ersättning — — — — det honom öppet.

§ 24.

Fiskeriidkare vare berättigade — — — — anvisa nödigt område.

A kronomark, invid — — — — som pröfvas skälig;

dels ock att Riksdagen ville för sin del antaga Kong!. Maj:ts förslag
till lag angående ändrad lydelse af 24 kap. 14 § strafflagen med följande
ändring:

Den, som olofligen fiskar i fiskevatten, der han ej eger rätt till det

idkade fisket, eller sätter ut fast fiskeredskap----högst ett hundra

riksdaler.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Såsom af departementschefen vid ärendets föredragning i statsrådet
den 14 sistlidne februari anfördes, äro de i förevarande proposition innefattade
lagförslag utarbetade på grundvalen af ett utaf särskilda komiterade
den 15 november 1894 afgifvet betänkande. I berörda betänkande angifva
komiterade den dem förelagda uppgift våra: »dels att från de ekonomiska
och administrativa föreskrifterna rörande fiskerinäringen afskilja de delar
af lagstiftningen angående fisket, som äro af allmän lags natur, och dels
att underkasta sistnämnda stadganden den revision, som kan anses erforderlig.
»

Beträffande uppgiftens senare del förklara komiterade, att granskningen
af de till allmänna lagens område hörande delarne af fiskerilagstiftningen
i allmänhet icke föranledt komitén att föreslå några mera genomgripande
förändringar i nu gällande stadganden. Oaktadt en väsentlig
omarbetning af nuvarande, i många fall bristfälliga och otydliga stadganden
kunde synas önskvärd, hade komitén nemligen likväl funnit sig nödsakad
att uppgifva tanken på eu sådan mera omfattande revision. Orsaken härtill
läge i de svårigheter, som skulle vara förenade med öfvergången till
de nya rättsregler, hvilkas genomförande kunde komma i fråga.

1 öfverensstämmelse med hvad komiterade sålunda angifvit utgjorde
också det af dem utarbetade förslaget till lag om rätt till fiske hufvudsakligen
eu sammanfattning och formel omarbetning af gällande bestämmelser
i ämnet.

Sakliga ändringar voro likvisst ej uteslutna; och särskilt uti tvenne
paragrafer af förslaget, den sjette och den tolfte, voro bestämmelser inrymda,
hvilkas införande i lagstiftningen skulle beteckna afsevärda förändringar
af hittills gällande rättsregler. Sålunda förlänade 12 §:s 2 mom.
åt de lokala sedvanorna i fråga om fiskerättens utöfvande kraft af lag;
och i 6 § begränsades för sjöarne Venern och Vettern strandegarnes enskilda
fiskerätt i full öfverensstämmelse med hvad om fisket vid öppna
hafsstranden är och enligt förslaget fortfarande skulle förblifva föreskrifvet.

Utskottet, som i öfrigt rörande förevarande frågas behandling sä
inom komitén som i statsrådet tillåter sig hänvisa till vederbörliga handlingar,
har velat särskilt erinra om dessa förhållanden, enär utskottets
hufvudsakliga anmärkningar mot de i föreliggande proposition innefattade
lagförslag just angå dessa nämnda (i och 12 §§ i förslaget till lag om rätt
till fiske.

Mot de båda öfriga i propositionen innehållna lagförslag har utskottet
icke funnit något att erinra, och ej heller ansett herr Ljungmans förslag
till ändrad lydelse af 14 § i 24 kap. strafflagen böra tillstyrkas. I förslaget
till lag om rätt till fiske är det, förutom redan nämnda paragrafer,

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

allenast 2 och 7 §§, som utskottet funnit vara i behof af ändringar, dessa
dock af mindre omfattande beskaffenhet. Utskottet skall här nedan närmare
angifva innebörden af dessa ändringar.

Ofvanberörda 2 mom. af 12 § lyder sålunda: »Der å viss ort de

fiskande af ålder oklandradt utöfvat fiske eller agntägt vid annans strand
annorledes än i denna lag är medgifvet, vare de vid sådan rätt bibehållne.»

Denna paragraf var af lika lydelse i det komitéförslag, som här
ofvan omnämnts, och komiterade motivera stadgandet med följande ord:
»Såsom i det föregående flerestädes blifvit anfördt, hafva i många delar af
landet fiskeristadgans bestämmelseri om enskild strandegarerätt vid fiske
icke tillämpats, utan har vid sidan af den skrifna lagen den uppfattningen
sedvanemessigt gjort sig gällande, att fisket vore mer eller mindre fritt för
allmänheten. Detta gäller i främsta rummet om vissa delar af de kustlandskap,
hvilka först under sjuttonde århundradet förenats med Sverige,
nemligen Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän. I förstnämnda tre landskap
rådde, innan desamma afträddes till Sverige, den danska lagstiftningens
grundsatser, enligt hvilka någon uteslutande fiskerätt vid hafsstranden
icke tillkom strandegaren annorledes än på grund af förläning från kronans
sida. Dylika förläningar förekommo emellertid i stor utsträckning. Till
en början meddelades de åt enskilda personer, men sedermera förklarades
genom vissa s. k. handfästningar och recesser adeln och de andlige i allmänhet
uteslutande berättigade till fisket vid stränderna utanför deras
gods. A de ställen åter, der strandfisket icke sålunda blifvit bortföidänadt,
stod det öppet för hvarje medborgare. Dessa rättsregler torde ej hafva
undergått någon förändring förr än genom utfärdandet af 1766 års fiskeri -stadga, hvilken utan något undantag för de fordom danska landskapen
uttryckligen uttalade de grundsatser om strandegares uteslutande fiskerätt
i saltsjön, hvilka sedermera, om ock något modifierade, återfinnas i 1852
års fiskeristadga. Sistnämnda grundsatser hafva dock ännu inom ifrågavarande
provinser icke lyckats fullständigt tränga igenom. Mångenstädes,
särskild!, vid de halländska och skånska kusterna, anses fortfarande strandfisket,
åtminstone det som drifves med rörlig redskap, vara fritt för en
hvar, som vill begagna sig deraf. Detta åskådningssätt är emellertid ingalunda
undantagslöst gällande inom ifrågavarande landskap. Vid vissa
delar af kusterna, framför allt inom Blekinges skärgård, synas den svenska
lagstiftningens grundsatser om strandegarerätt hafva fullständigt gjort sig
gällande.

1 viss mån likartade förhållanden föreligga i Bohuslän. Att sedan
längre tid tillbaka strandegarerätten derstädes icke varit allmänt erkänd,
framgår otvetydigt af de undersökningar, som presidenten (f. Poppius år

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

1833 företog rörande orsakerna till det bohuslänska fiskets tillbakagång.
På den fråga, som Poppius vid samtliga af honom i skilda delar af Bohuslän
hållna sammanträden framstälde derom, huruvida enhvar ansåges
berättigad att fiska på alla ställen vid kusten, gafs från den i allmänhet
talrikt församlade befolkningens sida städse och utan att motsägelse förspordes
det svar, att fisket i allmänhet allestädes ansåges fritt för hvar
och en. Endast i fråga om hummer- och ostronfiske äfvensom fiske med
bottengarn och makrillfiske med vad förekommo olika meningar. Huruvida
den uppfattning om strandegarerätten, som sålunda vid nämnda tid synes
vant allmänt rådande, härstammar från den tid, då norsk rätt ännu gälde
i Bohuslän, eller uppkommit på grund af den fordom temligen vanliga
tolkning af 1774 års reglemente för nordsjöfisket, enligt hvilken all strandeganderätt
på vestkusten derigenom upphäfts, eller tilläfventyrs har någon
annan förklaringsgrund, må lemnas derhän. Visst är, att en likartad uppfattning
på de flesta ställen ännu fortlefver. Sedan i 1883 års förslag till
ny fiskeristadga blifvit hemstäldt om en bestämmelse af innehåll, att de
fiskande, der sådant af ålder varit vanligt, skulle ega följa hafsfisk och
hummer efter dess dref och fiske vid annans strand, blef i'' det utlåtande,
som Göteborgs och Bohus läns landsting år 1884 afgaf öfver nämnda förslag,
annan anmärkning icke framstam mot berörda, i främsta rummet på
Bohuslän syftande bestämmelse, än att hummerfiske borde vara strandegaren
förbehållet. Detta förhållande synes utmärka, att den föreslagna
bestämmelsen, hvilken skulle i långt högre grad än motsvarande föreskrift
i 1852 års fiskeristadga inskränka strandegarerätten, ansetts öfverensstämma
med den allmänna uppfattningen. Liknande resultat hafva ock framgått
af undersökningar, som vissa ledamöter af komitén under sommaren 1894
företagit i olika delar af den bohuslänska skärgården. På de flesta ställen,
der man tillsport fiskare eller strandegare om rådande uppfattning angående
strandegarerätten, har till svar erhållits, att allenast det fiske, som bedrefves
med fast redskap, jemte hummer- och ostronfiske ansåges förbehållet strand -egaren, hvaremot annat strandfiske vore fritt för hvarje svensk man. Så
allmänt har dock icke denna uppfattning befunnits herska, att på grund
deraf en särskild, för Bohuslän gällande rättsregel kunnat föreslås. Här
och der, .särskilt i de innersta delarne af skärgården, synes strandegarerätten
hafva i vidsträcktare omfång, än nyss är nämndt, gjort sig gällande,
antingen i fråga om fiske i allmänhet eller beträffande vissa värdefullare
Åskslag, såsom lax och ål.

Andra exempel på sedvanerättslig uppfattning om fiskets frihet
lemna två åt de största insjöarne, Mälaren och Hjelmaren. Oaktadt 12
kap. 4 § jordabalken torde böra anses tillämplig på dessa sjöar, lära enligt

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

erhållna upplysningar strandegarne i vissa trakter anses uteslutande fiskeberättigade
endast i närheten af stranden. Samma åskådningssätt lärer
äfven råda beträffande fisket i flera af Vermlands insjöar; och helt säkert
skulle en mera omfattande undersökning gifva vid handen, att en liknande
åsigt mångenstädes af ålder gjort sig gällande såväl vid Östersjökusten
som vid stränderna af andra stora insjöar än de nyss nämnda.

De lokala sedvanor, om hvilka nu är taladt, äro af alltför stor vigt
för landets fiskarebefolkning för att vid en revision af fiskerilagstiftningen
kunna lemnas obeaktade. Vådorna af mera väsentliga rubbningar i rådande
grundsatser om fiskerätt äro i det föregående framhållna; och till förekommande
af dylika rubbningar synes det vara af nöden, att lagstiftningen
i förevarande fall, der sedvanerätfen af särskilda anledningar kommit
att erhålla större betydelse än på de flesta områden, och der den lokala
naturen af dess resultat lägger alltför stora hinder i vägen för dessas införlifvande
med den skrifna lagen, genom en allmän bestämmelse ger sitt
uttryckliga erkännande åt dessa resultat.

På nu anförda grunder hvilar hvad komitén i 12 §:s andra punkt
föreslagit. I hvad den föreslagna bestämmelsen angår agntägt vid annans
strand föranledes den deraf att, enligt hvad de från Malmöhus län afgifna
utlåtanden öfver 1883 års förslag utvisa, äfven sådan agntägt, som ej är
att hänföra till fiske, å vissa orter fått af ålder oklandradt eg a rum å
annans strandområde.»

Utskottet är visserligen ense med komitén derutinnan, att de lokala
sedvanorna icke böra lemnas utan hänsyn, då det gäller att i ett ämne
sådant som det föreliggande stifta ny lag, men utskottet är tillika af den
mening, att rubbningar i den enskilde strandegare tillkommande rätt böra
i möjligaste måtto undvikas. Ett antagande af 12 §:s 2 mom. skulle
emellertid, enligt utskottets tanke, kunna leda till verkliga rättskränkningar,
på sätt i högsta domstolen jemväl framhölls, och det synes utskottet
som om komiténs motivering för stadgandet ej tillfyllest ådagalägger
lämpligheten att i ett allmänt stadgande för hela riket upphöja till
lag den skiftande och olikartade lokala sedvanerätten i fråga om fiskes
utöfvande. Det må visserligen anses önskvärdt, att lagstiftningen lemnar
sitt skydd åt en fiskarebefolkning, som för utöfvande af sin näring icke
har någon rätt, allenast sed att lita sig till — och härutinnan torde förhållandena
på rikets vestkust vara förtjenta af synnerligt beaktande, men
att tillmäta de lokala sedvanorna i allmänhet en sådan vigt, som föreslagits,
utan att något verkligt behof af dylik inskränkning i den enskildes
Bill. till Riksd. Prof. 18Hd. 7 Sami. 31 Häft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

strandeganderätt kan anses ådagalagdt, är enligt utskottets tanke ej att
tillråda.

Utskottet har sålunda först och främst undantagit allt sötvattensfiske
från grundsatsens tillämplighet. Den af komitén leinnade utredningen
af hithörande förhållanden har nemligen icke kunnat öfvertyga utskottet,
att några lokala sedvanor af framträdande vigt gjort sig gällande
i fråga om insjöfisket vid sidan af den skrifna lagen.

Ej heller fisket inomskärs kan, enligt utskottets mening, lämpligen
och rättvisligen i allmänhet undandragas den enskilda strandeganderätten,
såsom förhållandet skulle blifva om ifrågavarande bestämmelse derå blefve
tillämplig. Endast i fråga om Göteborgs och Bohus samt Hallands län
har utskottet ansett förhållandena härutinnan påkalla ett undantag. Äfven
i ett annat afseende har utskottet ansett ifrågavarande stadgande böra
modifieras. Utskottet har nemligen ansett det lämpligast att uttryckligen
omnämna, att de lokala sedvanor, som i stadgandet tillägges kraft af lag,
endast afse fiske med rörlig redskap, helst, enligt hvad komiterade anfört,
fiske med fast redskap äfven vid vestkusten städse betraktats såsom strandegarens
uteslutande rätt.

I anledning af de modifikationer, som utskottet sålunda vidtagit af
bestämmelsen i 12 §:s 2 inom., och då endast saltsjöfiske derunder inbegripes,
har stadgandet sålunda modifieradt ansetts lämpligen böra hafva sin
plats i lagens 3 §, hvarvid detsamma inskjutits emellan 2:a och 3:e momenten
i Kong! Maj:ts förslag, detta i syfte att 3 §:s båda sista moment,
angående fiskandes rätt till landfäste o. d. samt strandegares rätt till ersättning
för notvarps upprensande, skulle blifva tillämpliga jemväl å det
fiske, som i det inskjutna momentet omhandlas.

Enligt lagförslagets 6 § hafva de öppna delarne af Venern och
Vettern i fråga om strandeganderätten likstälts med öppna hafvet; strandeganderätten
skulle alltså sträcka sig endast ett hundra åttio meter från
det ställe invid stranden, der stadigt djup af två meter vidtager, och fisket
derutanför vara fritt för hvarje svensk undersåte. I nu gällande fiskeristadga
finnes visserligen intet bestämdt stadgande om huru vidsträckt
strandeganderätten skall räknas i de större insjöarne, men otvifvelaktigt
torde emellertid vara, att denna rätt allmänt anses långt öfverskrida och
för visso också begagnas utöfver den gräns, som är för sådan rätt bestämd
i öppna hafvet. Förhållandet beträffande fisket i öppna hafvet och de
större insjöarne är nemligen helt olikartad^ Det område i vattnet, som i
öppna hafvet är för strandegarne tillräckligt för bedrifvande af sådant
fiske, som för honom lämpar sig, är i insjöarne för sådant ändamål alldeles
för litet. Fångst af vissa slag insjöfisk, som i allmänhet uppehåller

Lagutskottets Utlåtande N:o 54. 11

sig å större djup, måste bedrifvas på ganska långt afstånd från stränderna.
Att sålunda bestämma strandegares fiskerätt i dessa sjöar till endast 180
meter från det ställe der stadigt djup af två meter vidtager och lemna
fisket derutanför alldeles fritt skulle alltså vara en väsendtlig inskränkning
af hvad för närvarande anses dem tillkomma. Den föreslagna bestämmelsen
har också väckt betänkligheter hos strandegarne vid Venern och Vettern,
och representanter från bygderna omkring dessa sjöar hafva under ärendets
behandling till utskottet ingifvit en så lydande skrifvelse:

»Undertecknade som hysa ett lifligt intresse för vidmakthållande af
fisket i de i vårt grannskap liggande sjöarne Venern och Vettern, hafva
funnit betänkligheter vid den bestämmelse, som i lagförslagets § 6 intagits,
att i de öppna delarne af Venern och Vettern omfattar, der ej annorlunda
är lagligen bestämdt, strandegares enskilda fiskerätt allt det vatten, som
finnes till och med 180 meter från det ställe invid stranden, der stadigt
djup af 2 meter vidtager; och gälla om fisket derutanför hvad i 1 § sägs
om fiske i öppna hafvet. 1 1 § sägs, att i öppna hafvet ege hvarje svensk
undersåte rätt att fiska, dock så att fast fiskeredskap der ej må utan särskildt
tillstånd utsättas.

Det synes oss nödvändigt att den centrala delen af sjön, som icke
kan utskiftas till de särskilda strandegarne, bör bilda ett område, der en
del af de värderikare fisksorterna, exempelvis lax, röding, storsik och nors,
kunna finna stamhåll och skydd för sin förökning, med andra ord att för
fiskstammen i sjön bör finnas en reserv, ungefär på samma sätt som kronoskogarne
bilda skydd för det nyttiga villebrådet och sålunda bereda utsigt
för jagtens fortvaro. I utlandet och för andra djurarter har man på mångfaldiga
ställen sökt bilda dylika reserver, men vanligen kommit för sent
med skyddsåtgärden. Det angifna ändamålet att bereda skydd för den
nyttiga fisken och betrygga fiskets fortvaro gifves emellertid enligt vår
åsigt helt och hållet till spillo genom den nämda bestämmelsen i lagförslaget.
En ökad befolkning i sjöarnes grannskap skall snart skapa en så
stor stam af frifiskare, att sjön allt för hardt medtages. Det behöfs blott,
att ett fiskeredskap uppfinnes lika förhärjande som »trawlen» inom saltsjöfisket
eller »uttern» vid fisket i floder och smärre sjöar — och en sådan uppfinning
är gifvetvis blott en tidsfråga — så skall fiskförrådet i sjöns
centrala delar snart vara ödelagdt, och det skall sedan visa sig svårt och
kostsamt att under många år återställa hvad man på kort tid förstört.
Då frågan om förbättring af våra fisken på allvar upptages, skall det
kanske också ifrågakomma att här som i Finland och annorstädes införa
nyttiga fiskarter från främmande länder. Det är lätt att inse, huru ett sådant
förbättringsarbete motverkas eller omöjliggöres af det fria eller »vilda» fisket.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

\ i anse på grund häraf, att lagen bör så affattas, att de delar af
sjöarne Yenern och Vettern, som icke tilläggas de enskilda strandegarne,
förklaras vara kronans allmänna fiske, hvaraf följer att Kongl. Magt må
ega afgöra, om och huru fiske i dessa vatten (de »öppna» delarne af nämda
sjöar) må idkas.

Yi tillägga, att det med afseende på de ifrågavarande sjöarnes storlek
kunde i fråga sättas, att strandegarnes enskilda rätt borde utsträckas
utöfver hvad nu är tilltänkt, måhända till en kilometer eller derutöfver».

Att å de öppna delarne af Venern och Vettern tillämpa de om strandeganderätten
vid öppna hafsstranden gällande bestämmelser, synes utskottet
sålunda ej vara välbetänkt. Förslaget att sätta gränsen för strandegarnes uteslutande
fiskerätt till eu kilometer från det ställe, der stadigt djup af två meter
vidtager, kan utskottet emellertid ej heller förorda, då jemväl detta mått blifvit
helt godtyckligt valdt och icke är grundad! på någon utredning om de lokala
förhållandena. Under dessa omständigheter har utskottet ansett det vara
fördelaktigast att fortfarande bibehålla gällande fiskeristadgas bestämmelser
angående fiskerätten i större insjöar. Venern och Vettern torde nemligen
icke mera än andra större insjöar kräfva särskilda bestämmelser om rätten
till fiske, och härtill kommer, att man genom bibehållande af gällande
stadganden undviker att, utan tillfredsställande utredning, förorsaka rubbningar
i nu rådande rättsförhållanden. I öfverensstämmelse med denna
utskottets ståndpunkt har utskottet åt 6 § föreslagit lydelse i enlighet med
hvad 1 §:s 2 mom. i nu gällande fiskeristadga innehåller.

Den i lagförslagets 2 § inrymda bestämmelse, att fisket i »fjärdar,
som åt något håll äro öppna mot hafvet», skall lyda under samma regler
som fisket vid öppna hafsstranden, har synts utskottet böra utgå. Dels
lemnar sjelfva uttrycket »fjärdar, som åt något håll äro öppna mot hafvet»
rum för olika tolkningar — man kan, såsom en högsta domstolens ledamot
anmärkte, dit hänföra äfven sådana fjärdar, som ega allenast en smal öppning
mot hafvet — och dels synes det utskottet obehöflig!, att särskild!
uttala, att verkligt öppna fjärdar äro att såsom öppen hafsstrand anse.
I anledning häraf har utskottet åt punkten i fråga föreslagit en lydelse i
öfverensstämmelse med motsvax^ande bestämmelse i gällande fiskeristadga.

Hvad slutligen angår den af utskottet föreslagna ändringen i lagförslagets
7 §, vill utskottet erinra, att densamma tillkommit i syfte att
tydligare än i förslaget skett utmärka såväl att rätt till begagnande af sådant
allmänt kronofiske, som § afser, ej tillkommer de i häradet eller
socknen boende kollektivt, utan att denna rätt må upplåtas till enskilda
personer, som i häradet eller socknen bo, som ock att vederbörande myndigheter,
Konungens befallningshafvande och domänstyrelsen, ega rätt att

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

vid meddelande af tillstånd till begagnande af dylikt fiske icke blott bestämma
den afgift, som derför skall utgifvas, utan dervid äfven stadga
andra vilkor såsom beträffande fiskerättens omfång samt tiden och sättet
för dess utöfvande.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet

a) att Riksdagen, under förklarande att Kongl.
Maj:ts föreliggande proposition icke kan i oförändradt
skick bifallas, ville för sin del antaga följande

l:o) Lag

om rätt till fiske.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Med upphäfvande af 17 och 18 kapitlen byggningabalken samt nedannämnda
lagrum i fiskeristadgan den 29 juni 1852, nemligen 1 till och
med 11 §§, 13 till och med 15 §§, 17 §, 20 § första punkten, 26 §, 29 §,
30 §, 32 §, 35 § i hvad den afser ansvar för öfverträdelse af stadgandet
i 20 § första punkten, och 44 § andra punkten, äfvensom med ändring af
hvad andra lagens rum och författningar innehålla mot denna lag stridande,
förordnas som följer:

1 §•

I öppna hafvet, äfvensom vid sådana kronan tillhöriga hafsstränder
samt i saltsjön belägna skär och holmar, hvilka icke till något hemman
höra eller under särskilda vilkor innehafvas, ege hvarje svensk undersåte
rätt att fiska; ''ej må dock fiskegård, ryssja eller annan dylik fast
fiskeredskap der utsättas, utan att Konungen dertill gifver lof eller i fall,
hvarom i 2 § sägs, Konungens befallningshafvande lemnar särskild! tillstånd.

2 §• 2 §.

Saltsjöfisket inomskärs tillhör, der Saltsjöfisket inomskärs tillhör, der

ej annorledes i denna lag stadgas, ej annorledes i denna lag stadgas,

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Kongl. Maj-.ts förslag.

dem, som ega stränder och holmar
omkring fiskevattnet.

Vid öppna hafsstranden samt
utom skären så ock i de fjärdar,
som åt något håll äro öppna mot
hafvet, omfattar, der ej annorledes
är lagligen bestämdt, strandegarens
enskilda fiskerätt allt det vatten, som
finnes till och med etthundraåttio
meter från det ställe invid stranden,
der stadigt djup af två meter vidtager.
Strandegaren må ock från
sitt enskilda fiskevatten än längre ut
sträcka fiskegård, ryssja eller annan
dylik fast redskap, der i särskildt
fall Konungens befallningshafvande
finner, att det kan ske utan men
för annan fiskande.

3 §•

I Norrbottens, Vesterbottens, Vesternorrlands
och Gefleborgs län må
å ställen, der sådant af ålder varit
vanligt, strömmingsfiske med rörlig
redskap idkas af hvarje svensk undersåte
äfven vid annans strand, så
framt den består af skogsmark eller
sten och ej af åker eller äng; dock
vare vid notfiske strandegaren, der
han i fisket deltager, berättigad till
första notdrägten hvarje måndag och
onsdag.

Vid de delar af rikets vestra kust,
der för fångande af hafsfisk, som går
till stränderna i stora stim, de fiskande
af ålder oklandradt följt fisken

Utskottets förslag.

dem, som ega stränder och holmar
omkring fiskevattnet.

Vid öppna hafsstranden samt
utom skären omfattar, der ej annorledes
är lagligen bestämdt, strandegarens
enskilda fiskerätt allt det
vatten, som finnes till och med etthundraåttio
meter från det ställe invid
stranden, der stadigt djup af
två meter vidtager. Strandegaren
må ock från sitt enskilda fiskevatten
än längre ut sträcka fiskegård, ryssja
eller annan dylik fast redskap, der
i särskildt fall Konungens befallningshafvande
finner, att det kan
ske utan men för annan fiskande.

3 §•

Vid de delar af rikets vestra kust,
der för fångande af hafsfisk, som går
till stränderna i stora stim, de fiskande
af ålder oklandradt följt fisken

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

efter dess dref och fiskat vid annans
strand, skall sådan rättighet fortfarande
dem tillkomma; dock må vid
notfiske strandegaren, der han i fisket
deltager, bestämma den ordning,
hvari hans not skall dragas.

Der fiske, efter ty i denna § sägs,
idkas vid annans strand, ege de
fiskande att nyttja stranden för landfäste
och sådan tillfällig uppdragning
af redskap och båt, som för fiskets
utöfvande är af nöden; svare dock
för skada och intrång.

Har strandegare med kostnad upprensat
eller upptagit notvarp inom
det till hans strand hörande område
i vattnet, vare han vid fiske, som i
denna § afses, berättigad att uppbära
trettiondedelen af den fisk, som af
andra i varpet fångas, så länge han
det underhåller.

vid öppna hafsstranden och
utom skären, samt i Göteborgs och
Bohus1 samt Hallands län jemväl
inomskärs, de fiskande af ålder oklandradt
med rörlig redskap utöfvatfiske
eller agntägt vid annans strand annorledes
än i denna lag är medgifvet,
vare de vid sådan rätt bibehållne.

4 §•

Fiske med krok eller ref å djup i yttre skärgården och i hafsbandet
ege hvarje svensk undersåte rätt att idka.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

5 §•

Uti insjöar och rinnande vatten nyttje strandegare, utan intrång af
annan, fiskevatten, som är beläget inom hans fastighets rå och rör eller
eljest till dess egor hörer.

6 §•

I de öppna delarne af Venern
och Vettern omfattar, der ej annorledes
är lagligen bestämdt, strandegares
enskilda fiskerätt allt det vatten,
som finnes till och med etthundraåttio
meter från det ställe
invid stranden, der stadigt djup af
två meter vidtager; och galle om
fisket derutanför hvad i 1 § sägs
om fiske i öppna hafvet.

7 §•

Ström- och insjöfisken vid kronans
öfverloppsmarker, allmänningar,
parker och holmar äfvensom vid oafvittrad
mark ege, der ej kronan
dessa fisken sig eller annan enskildt
förbehållit, de inom häradet eller
socknen boende att, med tillstånd af
Konungens befallningshafvande eller,
der fråga är om fiske vid kronopark,
af domänstyrelsen, nyttja mot den
afgift, som för begagnande af sådant
allmänt kronofiske finnes skälig. Äro
hemman anlagda på mark, hvarom
nu är sagdt, njute de, till dess delning
försiggått, fritt fiske.

6 §•

1 de delar af större insjöar, till
hvilka strandeg anderätten sig icke
sträcker och der ej heller eljest enskildt
fiske är kronan förbehållet
eller annan tillhörigt, galle om fisket
hvad i 1 § sägs om fiske i öppna
hafvet.

7 §•

Ström- och insjöfisken vid kronans
öfverloppsmarker, allmänningar,
parker och holmar äfvensom vid oafvittrad
mark ege, der ej kronan
dessa fisken sig eller annan enskildt
förbehållit, inom häradet eller socknen
boende att, med tillstånd af
Konungens befallningshafvande eller,
der fråga är om fiske vid kronopark,
af domänstyrelsen, nyttja gå det
sätt och under de vilkor, som derför
kunna varda bestämda, samt mot
den afgift, som för begagnande af
sådant allmänt kronofiske finnes skälig.
Aro hemman anlagda på mark,
hvarom nu är sagdt, njute de, till
dess delning försiggått, fritt fiske.

Lagutskott et s Utlåtande N:o 54. 17

Kongl. Majt:s förslag. v Utskottets förslag.

8 §•

Kronans enskilda fisken i saltsjön, insjöar och rinnande vatten vare
såsom hittills kronan och hennes rättsinnehafvare förbehållna.

oj.vin it Ii “''•''ie.bo.ru} .till* )".•;! i t
-» i- it Hi. Itrj -j login alu i bni '' •••>.''

’ 9 §•

I de fiskevatten, som höra till härads- eller sockenallmänningar,
ege de, som i allmänningarne hafva del, rätt ätt fiska. Åker och äng vid
stranden vare dock fria från intrång af de fiskande, då annan utväg finnes
att komma till fiskevattnet; i annat fall skall ersättning gifvas för skada
och intrång.

Allmänningsfiske må af delegarne för gemensam räkning utarrenderas,
der i enlighet med gällande föreskrifter om allmänningens förvaltning
beslut derom fattas.

■ |i -.11 ..... : • ■ i.i n. ■ ■- • : I ‘ ■ :< ill i r! "i i '' ■ .o* *

10 §.

Oskift fiskevatten må alla, som deri eg a del, bruka efter ty de kunna
sämjas. Sämjas de ej, lägge rätten dem emellan, huru fisket utan förfång
för någon af dem må nyttjas. Fiske byggnad hafve ock en hvar lof att
uppföra allt efter som han eger del i samfälligheten och lägenhet dertill
finnes. År ej lägenhet för hvarje delegare att uppföra särskild fiskebyggnad,
bjude den, som vill bygga, de öfrige att deltaga; vilja de ej, och
pröfvar rätten, att byggnaden kan göras utan skada för dem, bestämma
rätten, på hvad sätt, vilkor och tid byggnaden må uppföras och nyttjas.

1 oskift fiskevatten må ej en delegare utan de fleste öfriges samtycke
upplåta fiskerätt åt någon, som ej är delegare.

11 §■

Varder jord åt någon till bruk upplåten, nyttje brukaren, der ej
annorledes aftalas, det fiske, som till jorden hörer.

Bih. till Riksd. Prat. 1896. 7 Sami. 31 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

12 §.

År genom urminnes häfd eller
genom särskild! stadgande, aftal, dom
eller skattläggning eller på annat
lagligt sätt annorledes än ofvan sägs
bestämdt om någons rätt till fiske,
vare det gällande.

Der å viss ort de fiskande af
ålder oklandradt utöfva! fiske eller
agntägt vid annans strand annorledes
än i denna lag är medgifvet, vare
de vid sådan rätt bibehållne.

12 §.

År genom urminnes häfd eller
genom särskildt stadgande, aftal, dom
eller skattläggning eller på annat
lagligt sätt annorledes än ofvan sägs
bestämdt om någons rätt till fiske,
vare det gällande.

13 §.

Om Lapparnes rätt till fiske i vissa delar af riket galle hvad särskildt
är stadgadt.

14 §.

Fast eller rörlig fiskredskap, som kan hindra fisken att framgå, må
ej utsättas i kungsådra.

I eif, ström, å eller sund, der kungsådra ej finnes, men fisken har
sitt dref, skall en sjettedel af bredden i djupaste vattnet lemnas fri från
redskap, hvarom nyss är sagdt, der ej Konungens befallningshafvande efter
rättegandes och sakkunnigs hörande gifver lof till redskapens användande.
År i ty fall fråga om fiskebyggnad, som kan förorsaka uppdämning, lände
jemväl till efterrättelse hvad derom är särskildt stadgadt.

15 §.

Der eif, ström eller å utfaller i hafvet eller insjö, eller vidtager
från insjö eller större vattendrag, må ej i det djupaste vattnet utsättas
sådan redskap, som i 14 § omförmäles.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

16 §.

Eger någon särskild rättighet att för fiske stänga led eller ådra,
hvarom i 14 eller 15 § stadgas, njute den rättighet till godo.

17 §.

Finnes uppenbart, att led eller ådra, hvarom i 14 eller 15 § förmäles,
blifvit medelst fiskeredskap olagligen stängd, och följer ej rättelse
genast, efter det tillsägelse skett, ege på ansökan af den, som men lider,
utmätningsmannen i orten och å landet jemväl länsmannen, äfven om
han ej är satt till utmätningsman, att, sedan han med ojäfvigt vittne
hållit syn å stället, meddela nödig handräckning på den tredskandes bekostnad.

18 §•

Fiskar någon utan lof i fiskevatten, der han ej eger rätt till det
idkade fisket, vare hvad han dervid fångat eller, der det ej kan tillrättaskaffas,
dess värde förverkadt till fiskevattnets innehafvare eller, då fångsten
skett i allmänt kronofiske, till åklagaren.

19 §.

Anträffas å bar gerning någon, som olofligen fiskar i annans fiskevatten,
må den, som fiskevattnet eger eller innehafver, eller hans folk
af den fiskande taga båt, redskap eller annat till vedermäle och pant och
behålla det, till dess han rätt för sig bjuder. Der fråga är om allmänt
kronofiske eller allmänningsfiske, tillkommer sådan rätt allmän åklagare,
så ock den, hvilken eger fisket nyttja.

20 §.

Fordrar någon i fall, hvarom i 3 eller 9 § sägs, ersättning för
skada eller intrång, och är det ostridigt, hvilken derför bör svara, varde,

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

der deri, som lidit skada» eller intrånget, det äskar, frågan efter syn och
uppskattning pröfvad af tre ojäfvige skiljemän, bland hvilka eu utses
af hvardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas
den, mot hvilken anspråket väckes, att utse skiljeman, eller kunna de
utsedde ej förena sig om valet af den tredje, ege domaren eller öfverexekutor
eller utmätningsmannen i orten att på ansökan af den, som anspråket
väckt, om valet förordna.

Part, som ej nöjes med hvad de fleste skiljemännen säga, eger att
draga tvisten under rättens pröfning, så framt han sin talan instämmer
inom nittio dagar från det skiljemännens beslut honom tillstädes; och
skall i beslutet lemnas tydlig hänvisning om hvad den missnöjde har
att iakttaga för tvistens dragande under rättens pröfning. Beslutet skall,
änskönt någondera parten vill söka domaren, gå i verkställighet, der ej
domaren eller öfverexekutor annorlunda förordnar.

Vill den, som ersättning fordrar, hellre genast lita domstol än
skiljemän till, stånde det honom Öppet.

21 §.

Fiskeriidkare vare berättigade att å de kronans stränder, skär och
holmar, hvarom i 1 § sägs, i mån af tillgång utan afgift erhålla upplåtelse
af mark för uppförande af boningshus, bodar och beredningshus,
byggnad af fartyg samt förfärdigande af kärl och redskap; och ege
Konungens befallningshafvande att för sådant ändamål anvisa nödigt
område.

A kronomark, invid hvilken allmänt kronofiske finnes, må de fiskande
med tillstånd af Konungens befallningshafvande eller, der fråga är om
kronopark, af domänstyrelseig uppsätta bodar mot afgift, som pröfvas
skälig.

lön i* I-. ■- liv: / flit t;, ■; o,;,'' •!., .,</-)! ob 1-

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1897.

*''i»; i i in • » ! >

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

ur*)’

ibumi m<-

2:o) Lag

i»:>l irr''>

it.i

f »*r< r t t

juni -

i: '' '' in

angående förändrad lydelse af 24 kapitlet 14 § strafflagen.

it i i;

r »4 * K11 . 1 / '' '' t t. l; : ‘ i! iUMi •

Härigenom förordnas, att 24 kapitlet 14 § strafflagen skall erhålla
följande förändrade lydelse:

Den, som olofligen fiskar i annans fiskevatten eller sätter ut fast
fiskeredskap i vatten, der fiskerätt tillkommer hvarje svensk undersåte,
eller genom gräfning eller annorledes drager till sig annans fiske eller
genom stängsel eller fiskeredskap af håller fisk från annans fiskevatten,
dömes till böter. Missbrukar delegare sin rätt i samfäld! fiske; vare bot

i fritid 4 n n n . ut ? oi i fr ni

högst etthundra riksdaler.

!< t

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1897.

ao;

tVi '' f fil * »;''i t* vj4 ki

.. 3:o) Lag

■ '': i it:, 11 ,■ i -• it i r i (■1 i A '' •''! f h

angående förändrad lydelse af 6 och 24 §§ i förordningen om jordegares
rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880.

Härigenom förordnas, att 6 och 24 §§ i förordningen om jordegares
rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880 skola erhålla
följande förändrade lydelse:

k,t Iir it

6 §•

: '' <. i. i i ■ ;'' I i •1 ‘ •

Ej må i vattendrag så byggas, att genom uppdämning eller annorledes
men tillskyndas någon, som ofvan eller nedan eger jord, vattenverk,
fiske eller annan egendom; och skall förty vattenverk, der hinder i vattnets
lopp kan lända till men för annan, vara så inrättadt, att tillräckligt
aflopp för vattnet samt fri upp- och nedgång för fisken kunna beredas,
när sådant är af nöden.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

År jord, som kan genom uppdämning sättas under vatten eller deraf
skadas, af den beskaffenhet, att den genom uppdämningen derå skeende
skada pröfvas vara ringa mot den nytta, som af uppdämningen vinnes, må
dock uppdämning kunna ske mot ersättning, motsvarande fulla värdet och
hälften derutöfver. Lag samma vare, der skada, som genom dambyggnad
tillskyndas fiske, finnes vara ringa mot nyttan af byggnaden.

:*i*.*: ''-mot i'';* jni‘«{ *•J./:

24 §.

Hvad i 7. 8 och 16 §§ sägs om vattenbyggnad skall i tillämpliga
delar lända till efterrättelse jemväl i fråga om fiskebyggnad.

Angående fiskebyggnad, som kan förorsaka uppdämning, galle ock
hvad i 10 § sägs om vattenverk samt i 6, 21 och 22 §§ om vattenbyggnad
i allmänhet.

Om fiskerättighet och hushållning med fiskevatten är särskildt stadgadt.

* > '' : ■ n:i> : i TPtH STT7 : i I •! •: < ’ i

Denna lag "träder i kraft den 1 januari 1897.

b) att herr Ljungmans ifrågavarande motion icke
må af Riksdagen bifallas i vidare mån än hvad utskottets
förslag till lydelse af 2 och 8 §§ i lagen om rätt
till fiske innefattar.

Stockholm den 10 april 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT,

''ilo

ISO.

)) ii-.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Reservation

vid 2 § i förslaget till lag om rätt till fiske af herr v. Krusenstjerna,
med yrkande att Kongl. Maj:ts förslag bort oförändradt tillstyrkas.

Herr F. Andersson har begärt få antecknadt, att han, till följd af
erhållen ledighet från riksdagsgöromålen, inom utskottet icke deltagit i behandling
af detta ärende.