Lagutskottets Utlåtande N:o 54 (Utlåtande 1894:LU54 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

N:o 54.

Ant. till Riksd. kansli den 20 april 1894, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om vissa tillägg
i lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889.

., i!A ,i\- ■ '' ... t

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 137, i hvars syfte herrar Fridtjuv Berg, John Olsson, J. A.
Fjällbäck, Oskar Eklund och Johannes Svensson förklarat sig instämma,
anför herr D. Bergström:

»Lagen angående skydd mot yrkesfara, af den 10 maj 1889, har
visserligen endast varit tillämpad i något öfver tre och ett hälft år,
men enligt hvad yrkesinspektörernas berättelser och kommerskollegiets
sammandrag af desamma gifva vid hand, har man dock redan hunnit
göra samma erfarenheter som i andra länder rörande vissa oeftergifliga
- vilkor, för att åt arbetarne kunna bereda verksamt skydd mot faror för
lif och helsa vid deras arbete. De af staten anstälde yrkesinspektmrerna
ha funnit och framhållit, att de hittills stadgade skyddsbestämmelserna
äro i flere punkter otillräckliga och otillämpliga,'' och de ändringar
och tillägg de påyrkat hafva åtminstone delvis tillvunnit sig
kommerskollegiets understöd. Det synes mig under sådana förhållanden
vara skäl, att Riksdagen ju förr dess hellre tager ifrågavarande lag under
förnyad profning, och tillåter jag mig att med ledning af de åberopade
embetsmyndigheternas framställningar och ytterligare upplysningar, som
jag personligen inliemtat, här nedan påyrka ändrade lagbestämmelser
i syfte att:

Bih. till Riksd. Prat. 1894. 7 Sami. 31 Eäft. (N:is 54, 55.)

2 . Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

l:o) utsträcka ifrågavarande lags giltighet till statens och kommunernas
verkstäder och arbetsställen;

2:o) erhålla fullständigare kännedom om antalet olycksfall i arbetet
och derigenom befrämja yrkesinspektionens och skyddslagstiftningens
utveckling;

3:o) tillvinna lagens bestämmelser och yrkesinspektörernas anvisningar
större uppmärksamhet från arbetsgifvarnes sida, än hittills ofta
varit fallet».

Beträffande den första af motionärens här ofvan gjorda framställningar,
vore icke, anför motionären vidare, någon utförligare motivering
af nöden.

Såväl i arbetareförsäkringskomiténs den 28 juli 1888 afgifna förslag
i ämnet, som i Kongl. Maj:ts proposition till 1889 års Riksdag
med förslag till förordning om åtgärder för skyddande af arbetarnes lif
och helsa i arbetet, var den l:a paragrafen så affattad, att ingen tvekan
kunde råda om lagens giltighet och tillämplighet i lika grad vid statens
och kommunernas verkstäder och arbetsställen som vid bolags och enskildes.
Det syntes varit rent oafsigtlig^ som ifrågavarande paragraf
vid 1889 års lagutskotts och Riksdags omredigering af densamma erhållit
en lydelse, som kunnat tolkas — och enligt hvad upplyst blifvit
äfven af yrkesinspektörernas öfverordnade tolkats — så, att statens
och kommunernas verkstäder och arbetsställen skulle vara från lagens
bestämmelser uteslutna.

Det vore dock alldeles påtagligt, att statens och kommunernas verk
och inrättningar i detta fall borde stå under samma lag och samma
kontroll som andra verk och inrättningar. Med allt fog kunde man
nemligen uppställa den fordran, att staten och kommunen skulle tjena
de enskilde arbetsgifvarne såsom mönster, när det gälde att åvägabringa
nödigt skydd för deras arbetare, och den omständigheten, att vissa af
statens inrättningar och vissa kommunala myndigheter sjelfva påkallat
yrkesinspektörernas bistånd, vittnade om att ett lagstadgande här vore
på sin plats.

Till stöd för sin i andra punkten gjorda framställning erinrar
motionären, huru som genom alla hittills afgifna inspektörsberättelser
ginge en befogad klagan öfver att åtgärder icke vidtoges för att bereda
yrkesinspektörema en mera skyndsam och fullständig kunskap om inträffade
olycksfall inom deras distrikt. »Samtlige yrkesinspektörema
— hette det sålunda redan i kommerskollegii sammandrag för år 1890

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

— framhålla, huru nödvändigt det vore för inspektionens rätta handhafvande,
att de kunde på ett mera effektivt sätt erhålla kännedom om
timade oh^ksiäll.» Och detta upprepades i liknande form i hvarje
följande årssammandrag.

För närvarande funnes det endast en officiel väg för yrkesinspektörerna
att erhålla dylika uppgifter, nemligen den, som kong! cirkuläret
af den 20 juni 1890 till öfverståthållareembetet och samtliga Konungens
befallningshafvande utstakade. Det ålåge enligt detta cirkulär polismyndigheterna
att till yrkesinspektörerna i de skilda distrikten insända
afskrift af protollen vid polisförhör, som hölles rörande inträffade olycksfall
i arbetet inom de yrken, på hvilka lagen angående skydd mot
yrkesfara vore tillämplig. På denna väg hade rikets tre yrkesinspektörer
vunnit kännedom om:

11 olycksfall under senare halfåret 1890;

53 )) » år 1891;

39 » » » 1892.

På andra, icke officiella vägar hade de visserligen samtidigt erhållit
kännedom om 51 olycksfall år 1891 och 252 år 1892, men då enligt
arbetareförsäkringskomiténs statistiska utredningar och den officiella
statistiken de årliga olycksfallen i arbetet i vårt land vore att räkna i
tusental, vore det i alla händelser endast en försvinnande del, som
komme till yrkesinspektörernas kunskap.

Redan under den svenska yrkesinspektionens första år hade kommerskollegium,
efter yrkesinspektörernas hörande, den 17 oktober 1890
afgifvit utlåtande jemte förslag i frågan, men detta utlåtande, till hvilket
kommerskollegium allt fortgent hänvisade, hade hittills icke ledt
till någon åtgärd från regeringens sida. Man syntes hafva återhållits från
hvarje steg i den i utlåtandet förordade rigtningen af fruktan att ytterligare
betunga inspektörerna med nya göromål. Då emellertid yrkesinspektörerna
med allt skäl framhölle, att kännedom om olycksfallen
och tillfälle att studera dem vore oeftergifliga vilkor för att kunna
uttänka och konstruera dugliga skyddsanordningar, och då de sjelfva
vore villige underkasta sig de ökade göromålen för att göra sig mera
kompetenta såsom rådgifvare och inspektörer, förefölle det motionären,
som om man icke längre borde dröja med att vidtaga åtgärder till det
ifrågavarande ändamålets vinnande.

»I fall en inspektion göres omedelbart efter en inträffad olyckshändelse
— anförde en inspektör i en af sina årsberättelser — har jag
funnit beredvillighet till att fullgöra meddelade skyddsåtgärder mycket
god.» Bland skäl, som talade för att yrkesinspektörerna måtte erhålla

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

fullständigare kännedom om de inträffade olycksfallen, vore detta icke
det minsta.

Alla länders inspektörsberättelser, liksom all annan hithörande litteratur,
betonade, att arbetsgifvarens anmälningspligt i fråga om inträffade
olycksfall vore en nödvändig förutsättning för en verksam inspektion
och skyddslagstiftning. Af hänsyn till våra arbetares lif och helsa
syntes man också böra, ju förr dess hellre, införa en sådan anmälningspligt
äfven i vårt land, och motionären hade derför såsom sitt yrkande
upptagit det hufvudsakliga af yrkesinspektörernas förslag i detta afseende,
sådant det funnes återgifvet i kommerskollegii ofvan omförmälda utlålande.

Såsom skäl för motionärens i tredje punkten gjorda framställning
anföres slutligen:

En af yrkesinspektörerna har gång på gång framstält såsom ett
önskemål, att yrkesidkare inom näring, underkastad lagen angående
skydd mot yrkesfara, skulle vara ansvarspligtig för skada, som personer
lede genom olycksfall i arbete i följd af hans uraktlåtenhet att
efterkomma af yrkesinspektören meddelad skyddsanvisning. Gent emot
denna framställning har emellertid kommerskollegium i sitt senaste
årssammandrag, för år 1892, framhållit, att ett dylikt stadgande af
ansvarspligt i vissa fall för yrkesidkare icke torde vara af behofvet
påkalladt, i betraktande af innehållet i 14 kap. 9 och 17 §§ strafflagen,
jemförda med 6 kap. samma lag.

Kommerskollegium har onekligen rätt i, att dessa lagrum stadga
en ansvarspligt, som kan eg a tillämpning på det fall, som här är i
fråg\a. Men det, som den ifrågavarande yrkesinspektören synbarligen
närmast afsett genom sina upprepade framställningar, nemligen att i
sjelfva lagen angående skydd mot yrkesfara få inrymd en tydlig bestämmelse,
som vid behof kunde af yrkesinspektören åberopas, är dermed
icke vunnet.

De af kommerskollegium utarbetade årssammandragen gifva ej någon
klar föreställning om, i hvad mån lagens föreskrifter och yrkesinspektörernas
anvisningar leda till efterföljd eller icke. Går man till de
särskilda inspektörsberättelserna, erhåller man ej heller der någon fullt
klar bild af ställningen, och detta af det enkla skälet, att inspektörerna
i många fall icke varit i tillfälle att utröna, huruvida de anbefalda
skyddsanordningarna blifvit verkstälda eller fått stanna på papperet. Men
så mycket ser man dock, att åtskilligt återstår att önska i fråga om
lagens och de utfärdade cirkulärens efterlefnad.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Att nu i lagen angående skydd mot yrkesfara föreskrifva någon
ny ansvarspligt för försumliga yrkesidkare, på sätt den ifrågavarande
yrkesinspektören synes hafva afsett, torde emellertid icke vara lämpligt
eller behöflig!. Men deremot synes det mig vara skäl att på lämpligt
ställe i lagen angående skydd mot yrkesfara inrycka en hänvisning
till allmänna lagens bestämmelser, en hänvisning, som i vissa fall kunde
gifva yrkesinspektörerna ett behörigt stöd i deras verksamhet.

I öfverensstämmelse med hvad han sålunda andragit hemställer
motionären, att Riksdagen ville besluta följande tillägg till §§ 1, 2 och
9 i lagen om skydd mot yrkesfara:

■ § 1-

Denna lags bestämmelser ega äfven tillämpning på såväl statens
som kommunernas verkstäder och arbetsställen.

§ 2.

5 mom. Då olycksfall i arbetet, medförande döden eller oförmåga
till arbete minst 8 dagar, inträffar vid de under denna lag hörande
verkstäder och arbetsställen, åligger det arbetsgifvaren (arbetschefen)
att i förra fallet omedelbart efter dödsfallets inträffande och i senare
fallet omedelbart efter de åtta dagarnes förlopp härom göra anmälan,
enligt utfärdadt formulär, hos polismyndigheten i orten, hvilken myndighet
i sin ordning är pligtig att med första post till vederbörande
yrkesinspektör afsända dylik inkommen anmälan.

Den arbetsgifvare (arbetschef), som försummar att göra dylik anmälan,
straffas med böter från och med 5 till och med 100 kronor.

§ 9.

Inträffar, till följd af yrkesidkares uraktlåtenhet att efterkomma af
yrkesinspektör skriftligen honom meddelad skyddsanvisning, dödsfall

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

eller kroppsskada, straffas deri försumlige efter 14 kap. 9 eller 17 §§
strafflagen, jemförda med 6 kap. samma lag.

Lika med motionären anser utskottet det vara stäldt utom allt
tvifvel, att de författningsförslag i ämnet, Indika föregingo lagen den
10 maj 1889, afsågo att bereda tillämpning för de ifrågasatta skyddsföreskrifterna
jemväl å industriel rörelse, som för statens eller kommuns
räkning bedrefves och att följaktligen äfven sådan rörelse skulle
vara underkastad inspektion. För rigtigheten af denna uppfattning
talar otvetydigt såväl sjelfva affattningen af de bestämmelser rörande
den ifrågasatta författningens tillämpningsområde, som innehållas i
första paragrafen af Kongl. Maj:ts till 1889 års Riksdag aflåtna förslag
i ämnet som åtskilliga under ärendets beredning gjorda uttalanden.
Likaledes saknas enligt utskottets förmenande hvarje anledning till antagande,
att den förändring i hufvudsakligen redaktionelt syfte, som
nämnda paragraf i Kongl. Maj:ts förslag undergick vid förslagets behandling
af lagutskottet vid 1889 års riksdag och hvilken förändring
af såväl Riksdagen som Kongl. Maj:t godkändes, skulle afsett att från
det för lagen utstakade tillämpningsområde utesluta företag, der staten
eller kommun uppträdde såsom arbetsgivare.

Att tvekan härutinnan kunnat uppstå, måste utskottet emellertid
finna förklarligt i betraktande deraf, att gällande lag i ämnet uttryckligen
angifver sig afse allenast sådana i lagens första paragraf uppräknade
industriella yrken, hvilka bedrifvas såsom näring.

För att undanrödja denna tveksamhet, torde ett tillägg till förevarande
lag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad motionären
derutinnan föreslagit vara erforderligt; och utskottet, som emellertid
funnit vanskligt att framlägga ett formuleradt förslag till en dylik
tilläggsbestämmelse, har följaktligen ansett sig höra i anledning af motionärens
framställning i denna del här nedan hemställa om aflåtande af
en skrifvelse till Kongl. Maj:t i ofvan angifvet syfte.

Hvad deremot angår motionärens förslag om stadgande för arbetsgivare
af ovilkorlig skyldighet att, då olycksfall af viss beskaffenhet
inträffat, sådant i föreskrifven ordning anmäla, finner utskottet berörda
framställning icke böra föranleda till någon åtgärd från Riksdagens sida.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

På sätt motionären sjelf erinrat, bär nemligen Kongl. Maj:ts uppmärksamhet
sedan någon tid tillbaka vant fästad å denna fråga, och det
synes vid sådant förhållande utskottet icke lämpligt, att Riksdagen genom
ett mer eller mindre bestämdt uttalande i ämnet går den allsidiga
pröfning i förväg, som Kongl. Maj:t icke lärer underlåta att egna samtliga
de omständigheter, som för en lösning af frågan i hela dess vidd
kunna ega betydelse. Särskild! tillåter sig utskottet i detta sammanhang
erinra, huru som enligt utskottets uppfattning det åsyftade målet
ingalunda vinnes allenast genom meddelande af föreskrifter, om än aldrig
så detaljerade, i fråga om fullgörande af den ifrågasatta anmälningspligten,
utan att det i främsta rummet gäller att åvägabringa en
fullt effektiv kontroll, enär man eljest, på sätt kommerskollegium i dess
ofvan omförmälda utlåtande framhållit, äfventyrar, att der icke, såsom
flerestädes i utlandets lagstiftning på förevarande område är förhållandet,
ifrågavarande skyldighet sammanhänger med arbetsgifvarens lagstadgade
ersättningsskyldighet för olycksfall i arbetet, allenast ett fåtal olycksfall
bringas till vederbörandes kunskap.

Beträffande till sist motionärens förslag att till 9 § i lagen om
skydd mot yrkesfara foga ett nytt moment, innehållande, hvad motionären
benämnt en hänvisning till strafflagens bestämmelser om vållande
till annans död eller till kroppsskada, har icke heller detta förslag kunnat
tillvinna sig utskottets bifall. Med den affattning, motionären gifvit
den ifrågasatta hänvisningen, kan denna svårligen anses såsom en sådan,
utan måste fast hellre betraktas såsom angifvande en viss art af straffbart
vållande. Framgent såsom hittills lärer det emellertid böra vara
förbehållet de dömande myndigheterna att efter de omständigheter, som
i hvarje särskild! fall äro för handen, pröfva, huruvida dylikt vållande
föreligger eller icke, och en erinran derom, att arbetsgifvare, som genom
någon sin uraktlåtenhet gifvit upphof till olycksfall af svårare eller
lindrigare art, derigenom gör sig saker till ansvar, synes utskottet temligen
obehöflig.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte, i anledning att herr Bergströms
motion, i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t
ville framlägga förslag om tillägg till lagen om skydd
mot yrkesfara den 10 maj 1889 i syfte att bestämmelserna
i samma lag må förklaras eg a tillämpning

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

jemväl å industriel rörelse, som för statens eller kommuns
räkning idkas, ändå att idkandet icke sker såsom
näring.

Stockholm den 20 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

E. von KRUSENSTJERNA.

Herrar L. O. Larsson, Hasselrot och Öländer hafva begärt få här
antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

;-,r