Lagutskottets Utlåtande N:o 54

Utlåtande 1890:LU54

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

1

N;o 54.

Ank. till Riksd. kansli den 8 maj 1890, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om förmånsrätt
för af gifter till presterskapet.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga två särskilda
inom nämnda kammare väckta motioner angående förmånsrätt för afgifter
till presterskapet. Motionerna hafva afgifvits, n:o 39 af herr B. Bengtsson
i Boberg och n:o 87 af herr S. A. G. Sundberg i Vexiö.

Herr Bengtsson föreslår, »att alla af fast egendom och industriella
verk utgående afgifter till presterskapet skola utgå med lika förmånsrätt
som för kommunalutskylder är stadgadt».

Herr Sundberg åter framställer det förslag, att Riksdagen ville för
sin del besluta, »att senare momentet i 12 paragrafen af 17 kap. handelsbalken
skall hafva följande förändrade lydelse:

Sist skola med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som
löst gäldas med lika rätt sins emellan: kommunal- och stadsutskylder,
af kyrkostämma eller kyrkofullmägtige beslutade afgifter till kyrka och
skola, afgifterna till presterskapets aflöning samt härads- och landstingsmedel,
samtliga dock endast för sista och löpande året».

För afrad, tionde och all annan afgäld af fast egendom åtnjuter,
enligt 17 kap. 6 § handelsbalk^), den företräde till samma jord, som

Bih. till Riksd. Prat. 1890. 7 Samt. 33 Raft.

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

den ränta eger, der den ej längre stått inne, än i 17 kap. jordabalken
stadgadt är. År gäldenär sjelf ej jordegare, njuter den, som afgälden
eger, samma förmån i lösören.

Då genom löneregleringar, uppgjorda i enlighet med bestämmelserna
i förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomst den
11 juli 1862, all tionde, vare sig tertial-, smör-, fisk- eller qvicktionde,
blifvit i nästan alla rikets församlingar utbytt mot bestämda afgifter,
kunde det synas, som borde dessa afgifter utgå med samma förmånsrätt
som den tionde, i hvars ställe de trädt. I brist af uttrycklig bestämmelse
härom har emellertid lagskipningen icke gått i sådan rigtning.
Ett i Nytt juridiskt arkiv, årg. 1887, afd. I, sid. 296—298 refereradt
rättsfall är i fråga om domstolarnes uppfattning härutinnan upplysande.
Uti en vid häradsrätt anhängig konkurs hade framstälts yrkande på förmånsrätt
för de afgifter, hvilka enligt lönereglering skulle af konkursboets
fastigheter utgå till presterskapet i församlingen, der fastigheterna
voro belägna. Häradsrätten förklarade yrkandet sakna stöd af lag och
förty icke kunna godkännas. I denna dom fann Svea hofrätt icke skäl
att gorå ändring och högsta domstolen faststälde hofrättens dom. I
högsta domstolen voro dock tre ledamöter skiljaktiga. Två af dem ansågo
den ifrågavarande fordringen innehafva egenskapen af sådan afgäld
af fast egendom, hvarom 6 § i 17 kap. handelsbalken handlar, och pröfvade
förty rättvist förklara, att bevakade beloppet skulle utgå med den
förmånsrätt, som i nämnda lagrum säges. Den tredje af de från flertalets
mening skiljaktiga ledamöterna yttrade, att då bevakade beloppet
syntes innefatta ej allenast sådana afgifter, som i enlighet med 6 § i
1862 års förordning blifvit bestämda att i vederlag för tionde af fast
egendom utgå, utan äfven afgifter, som afsåges i 7 § af samma förordning
och ej vore af beskaffenhet att utgå med förmånsrätt, men i saken
icke förekommit utredning, på grund hvaraf bedömas kunde, till huru
högt belopp afgifter af förstnämnda slaget i det bevakade beloppet inginge,
pröfvade denne ledamot rättvist gilla det slut, hvari hofrätten
stannat.

Ehuru således i denna fråga yppats olika meningar, har dock den
högsta dömande myndigheten uttalat den åsigt, att förmånsrätt för
afgifter till presterskapet, äfven om de utgöra ersättning för tionde, icke
eger rum; och följaktligen lärer, derest man anser omständigheterna
påkalla erkännandet af en dylik förmånsrätt, någon åtgärd från lagstiftarens
sida böra vidtagas. Den motivering, som den sistnämnde af de
skiljaktiga ledamöterna i högsta domstolen åberopat för sitt instämmande
i det slut, hvartill flertalet i högsta domstolen kommit, angifver

Lagutskottets Utlåtande N:o 54. 3

ganska nära den ståndpunkt, som utskottet anser lagstiftningen härutinnan
böra intaga.

Vid tiondens utbytande mot bestämda afgifter torde nemligen en
sådan följd deraf, som berörda, af högsta domstolen godkända lagtillämpning
innefattar, icke hafva varit afsedd. Billigheten synes också fordra,
att presterskapet icke genom de efter år 1862 faststälda löneregleringar
försättes i en sämre ställning i förevarande afseende än den, hvaruti det
förut befann sig. Mistningen af dylika afgifter af fast egendom skulle
ofta blifva för presterskapet högst känbar och möjligen i något fall
kunna innebära förlust af större delen af ett års inkomst. För öfrigt
skulle förlusten stundom drabba församlingen; ty om också den i 11 §
af förordningen den 11 juli 1862 meddelade bestämmelse, att församlingens
afgifter till presterskapet skola af utsedda uppbördsman under församlingens
gemensamma ansvar till presterskapet aflemnas och redovisas,
icke kan tydas derhän, att församlingen jemväl skall ansvara för sådana
afgifter, som af de betalningsskyldige icke kunna utkräfvas, så torde
likväl åtskilliga löneregleringar vara så uppgjorda, att ett dylikt ansvar,
på grund af löneregleringens ordalydelse, verkligen måste anses åligga
församlingen. (Jemför kongl. resolutionen den 19 januari 1869, anmärkt
i A. J. Rydéns edition af kyrkolagen, 9:de upplagan, sid. 224).

Att, såsom motionärerna ifrågasatt, utsträcka förmånsrätten äfven
till andra afgifter än sådana, som trädt i stället för tionden, synes utskottet
deremot icke lämpligt.

På sålunda anförda skäl och då hvad utskottet i förevarande afseende
anser böra gälla, på det närmaste ansluter sig till redan bestående
lagstiftning, får utskottet hemställa,

att Riksdagen ville, med anledning af herrar S. A.
G. Sundbergs och B. Bengtssons motioner, för sin del
antaga följande

Förklaring

af 11 kap. 6 § handelsbalken angående företrädesrätt till
betalning för tionde.

Härigenom förklaras, att med det i 17 kap. 6 §
handelsbalken förekommande stadgande, att för afrad,
tionde och all annan afgäld af fast egendom har den
företräde till samma jord, som den ränta eger, der
den ej längre stått inne än i 17 kap. jordabalken sägs,

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

och att, om gäldenär sjelf ej är jordegare, den, som
afgälden eger, njuter samma förmån i lösören, afses
äfven det fall, att tionde, vare sig tertial-, smör-, fiskeller
qvicktionde, blifvit genom lönereglering utbytt
mot bestämda afgifter.

Stockholm den 8 maj 1890.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Herr H. Andersson i Nöbbelöf har begärt få hår antecknadt, att han
icke deltagit i den slutliga behandlingen af detta ärende.