Lagutskottets Utlåtande N:o 53 (Utlåtande 1908:Lu53 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

N:o 53.

Ank. till Riksd. kansli den 8 april 1908, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ny gruflagstiftning m. m.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 197, hafva herrar Carl Lindhagen, F. W. Thorsson och
Ernst Blomberg hemställt, att Riksdagen ville

l:o) hos Kungl. Maj: t anhålla om framläggande för Riksdagen
af förslag till ny gruflagstiftning i syfte att inmutningsrätten upphäfves
samt nya fyndigheter af nu inmutbara mineralier i stället skola bearbetas
af staten eller ock af enskilde efter erhållen statskoncession;

2:o) för sin del antaga följande:

Lag angående inskränkning i inmutningsrätten.

Härigenom förordnas som följer:

Inmutning må under tiden intill den 15 maj 1909 ej äga rum, där
ej Konungen därtill lämnar tillstånd.

Rörande inskränkning inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län af inmutning å odisponerad kronojord är särskildt stadgadt.

Denna lag träder genast i kraft.

Till stöd för denna framställning hafva motionärerna anfört
följande:

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 7 Sami. 50 Höft. (N:o 53.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

v Äfven i tider, då den privata äganderätten till jord som mest
uppburits af lagar ne och åskådningssätten, har det framstått såsom en
fråga för sig, om denna äganderätt äfven rättsligen och rätteligen borde
inbegripa mineralier, som gömdes i jorden. Man har liäfdat, att staten,
icke jordens innehafvare vore ägare till desamma.

Den äldre rättsvetenskapen höll före, att denna statens rätt eller
det så kallade bergsregalet uppstått först på tolfte och trettonde århundradet
genom envåldshärskares maktspråk. Den nyaste rättsforskningen
åter har uppdagat, att statens rätt till mineralierna varit lag
eller häfd mycket långt tillbaka i tiderna hos många olika folk särskildt
under inflytande af phönisisk eller romersk rätt.

Denna rättsuppfattning är naturlig. Den privata äganderätten till
jord skyddas eller angripes allt efter som tillgången på jord öfverstiger
eller understiger den allmänna efterfrågan och behofvet däraf för mänsklig
tillvaro. Då mineralierna hafva stort brukningsvärde, men deras förekomst
är sällsynt, har man ansett det behöfligt och följaktligen äfven
riktigt, att de tillhörde staten det vill säga alla medborgare.

Nämnda åskådning, som framträdt nästan öfverallt, har dock under
vissa tider varit grumlad eller till och med bortglömd. Detta antingen
i följd af den enskilda egennyttans ingripande eller på grund af manehesterprincipens
landvinningar.

Sålunda tillhörde i Storbrittanien mineralierna förr kronan, men
med dess sjunkande makt tillskansade sig jorddrottarne dem. Följden
har blifvit, att enligt nuvarande rätt i England tillhöra endast guld
och silfverfyndigheter ännu kronan, därför att det icke finnes några sådana.
Alla öfriga förefintliga mineralier äro inneslutna i jordäganderätten. Denna
senare rättsuppfattning har öfverförts till Förenta staterna.

I Frankrike tillhöra mineralfyndigheterna sedan gammalt staten.
Äfven här sökte jorddrottarne och förmådde äfven för någon tid tillvälla
sig en del af denna rätt, men kronan lyckades, senast på 1400-talet,
återtaga hvad den förlorat. Under franska revolutionstiden anbefallte
physiokraterna, att grufvorna skulle afstås till jordägarne. Denna lära
bekämpades segerrikt af Mirabeau och nationalförsamlingen förklarade dem
för nationalegendom. Detta är i hufvudsak ännu gällande rätt i
Frankrike. Statskoncession erfordras för att få idka grufdrift och staten
bestämmer villkoren. Hvarken jordägaren eller upptäckaren hafva några
lagliga företrädesrätter till grufdriften.

På enahanda grundsatser, som den fransyska rätten, bygger äfven
gruflagstiftningen i Belgien, Holland, Luxemburg, Spanien, Portugal,
Grekland, Turkiet och Tunis.

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

Italien har ej någon enhetlig gruflagstiftning. Den sardinska grufstadgan
öfverensstämmer med fransk rätt. På ett par orter tillhöra alla
eller vissa mineralier jordägaren. På öfriga ställen äro de sedan romartiden
skilda från jordegendomen. För ny grufdrift fordras dock öfverallt
statslig koncession. Salt är nationalegendom.

För Tyskland, Österrike och Schweiz gäller, att förfogandet öfver
mineralierna har tillkommit och fortfarande tillkommer staten. Någon
jordägarens rätt eller någon egen rättighet för uppfinnaren finnes icke.
Emellertid har på senare tider särskildt från och med 1850- och 60-talen staten afstått sin företrädesrätt och tillsvidare medgifvit en hvar
att förvärfva rätt till grufvor på vissa i lagarne fastställda betingelser
Särskildt har detta i Preussen mest konsekvent genomförts. Denna rätt
till fri inmutning kallas bergsbrukets friförklaring.

Norsk gruflagstiftning bygger i hufvudsak på den tyska uppfattningen.

Hvilka grundsatser som i Sverige må hafva gällt för grufrätten
från äldsta tider, synas icke vara af forskningen uppdagade. Att regalrätten
till grufvor redan under senare tiden af medeltiden varit genomförd,
antages dock såsom gifvet. Tämligen otvetydigt uttalas detta i
1485 års förordning om malmberg. Under Gustaf den I:ste framträdde
regalrätten tydligt; alla malmberg i Sverige lyda till kronan, heter det
i ett kungligt påbud. Under de följande tiderna stödde sig alla författningar
om bergsbrukets ordnande på uppfattningen af kronan såsom
ägare till mineralierna. Denna regalrätt låg äfven till grund för 1600-talets gruflagstiftning. I en författning från den tiden kallas hela
bergsnäringen för kronans bergverk. Denna regalrätt utöfvades dels så,
att kronan dref bergsbruk för egen räkning — år 1639 ägde kronan
exempelvis i Södermanland 8 grufvor, 5 hyttor och 9 hamrar — och
dels privilegierade personer att idka grufdrift. På 1700-talet började
emellertid äfven här göra sig gällande enahanda strömningar som i
Tyskland till förmån för bergsbrukets friförklaring. I förordningen den
27 augusti 1723 stadgades sålunda, att med ordet regale därefter ej
skulle förstås annat, än att kronan förbehöll sig att privilegiera den,
som hade håg, lust och förmögenhet att idka grufdrift. Uppfinnarens
rätt bestämdes i sammanhang härmed till fjärdedelen af grufvan och
vid vissa ädlare verk till hälften. Med tiden utsträcktes uppfinnareandelen
i allmänhet till hälften. Någon bestämd rätt för jordägaren att
deltaga i arbetet nämnes ej i 1723 års författning. En konsekvens af
densamma var emellertid, att jordägaren skulle medgifvas att för andra
hälften deltaga i grufdriften. Denna konsekvens utdrogs af senare för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

fattningar och gäller äfven för närvarande. Men därvid kvarstår till
följd af regalrätten, att jordägaren ej får förbjuda andra bearbeta mineralfyndigheter
samt måste själf uppträda som uppfinnare och iakttaga därför
stadgade former för att vinna rättighet att bryta mineralier å egen mark.

Af den förestående framställningen framgår således, att hos de
anglosaclisiska, latinska och germaniska folken statsmaktens äganderätt
till mineralierna varit ursprungligen en i det stora hela själfskrifven
och erkänd sak. Med tiden har emellertid förhållandena utvecklat sig
så, att inom England mäktiga jordmagnater usurperade denna rätt från
kronan till förmån för jordägaren, hvilken nya rättsordning ännu bibehållit
sig inom den alltid mycket konservativa anglosaclisiska rätten.
Bland de latinska folken och deras efterliknare har däremot statsmakten,
segerrikt afvisande de enskilda jordägarnes äfven här fr-amkomna anspråk,
ännu in i våra dagar bibehållit sin suveränitet öfver malmfyndigheterna.
Den germaniska rätten slutligen har gått den vägen, att staten utan att
uppgifva regalrätten tillsvidare disponerat densamma på det sättet, att
hvem som helst, som upptäckte en mkieralfyndighet, privilegierats att för
egen räkning bearbeta densamma med eller utan tillåtelse för jordägaren
att till någon del få deltaga i arbetet.

Det är nu så, att hvilket system man än använder i samhällsekonomien
för utnyttjandet af naturens begränsade skatter, har det sina
olägenheter i följd af människosläktets många brister. Man säger således,
att det germaniska bergsregalets omedelbara handhafvande uppgafs därför,
att, såsom en författare uttrycker sig, finansmonopoler äro i allmänhet
en dålig beskattningsmetod och staten är af ålder känd såsom en olycklig
näringsidkare. Statsmaktens förvaltningsorgan ha äfven oftast förstått
att förstöra en god sak. Men äfven den s. k. enskilda företagsamheten
visar mycket snart, att när den lämnas spelrum att sätta ett enskildt
monopol i stället för statsmonopolet, blir den oftast alldeles för lycklig i
sina sträfvanden, att vinna både oförtjänta och farliga fördelar på det
stora flertalet samhällsmedlemmars bekostnad.

Dessa senare erfarenheter hafva verkat, att i länder, där i större
eller mindre mån gjorts afvikelser från den gamla naturliga rättsuppfattningen
i fråga om äganderätt till mineralierna, har man åter börjat
sträfva tillbaka till densamma. Inom England har, om jag ej misstager
mig, frågan om grufvornas nationalisering åtminstone från arbetarehåll
uppförts på dagordningen. Inom Tyskland höjas röster för, att staten
skall återtaga sitt medgifvande om bergsbrukets friförklaring. Denna
sträfvan har i Preussen efter mycket meningsutbyte redan ledt till inskränkning
af inmutningsrätten till kol- och saltfyndiglieter af alla slag.

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

Regeringen liar dessutom i januari 1907 föreslagit landtdagen besluta,
att rätten till att uppsöka och utnyttja sådana fyndigheter skall ensamt
tillkomma staten, som dock kan lämna koncession därtill till andra på
viss tid och mot vederlag. Förnämligaste motivet uppgafs vara att förekomma
monopol på dessa förbruksartiklar.

Hvad svenska förhållanden angår, har man på senare tider
haft mer än tillräckligt med nedslående erfarenheter af den nuvarande
gruflagstiftningens äfventyrliga verkningar. Äfven de, som ej vilja
gifva något erkännande åt synpunkten, att värdeutbytet af mineralierna
bör i möjligaste mån komma nationen i sin helhet till godo, måste dock
medgifva, att det äfven här finnas statsintressen att bevaka, livilka
aldrig komma till sin rätt genom den fria inmutningen. Insikten
härom vaknar också mer och mer om än långsamt. Särskildt kan det
ej undgå uppmärksamheten, att statsmakterna komma i vår tid att
stå allt vanmäktigare gent emot den enskilda obehindrade grufspekulationen
i följd af den växande omfattning, hvari gr afdrift en kan ske
med tillhjälp af allt mer fullkomnade kommunikationer och tekniska
hjälpmedel.

Första reagerandet mot inmutningsrättens olägenheter utgjorde
1886 års lag om eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter.
Denna lag var föranledd af en framställning från 1872 års riksdag.
Lagen upphäfde inmutningsrätten till dylika fyndigheter, livilka nu i stället
få bearbetas endast efter koncession. Hvarken upptäckare eller jordägare
har företräde till koncession. Upptäckare, som ej erhåller sådan, är dock
berättigad till skälig godtgörelse, hvars belopp bestämmes i koncessionen.
Jordägaren har ingen jordägareandel men får rätt att uppbära en mindre
afgift. Man ser således här, att staten, begagnande sig af sin regalrätt
till mineralier, utbytt den fria inmutningsrätten mot en strängare ordning.
Det säges visserligen, att denna särskilda lagstiftning var betingad af
stenkolslagrens stora utbredning och det obehöriga intrång, som skedde
på jordbruket genom ofta olämpliga inmutningar. Men exemplet visar
i alia fall, att det går för sig att af det ena eller andra skälet gå ifrån
inmutning och antaga koncessionssystemet.

År 1889 utfärdades vidare kungörelse, att i mutsedel å odisponerad
kronojord skulle intagas förbehåll om rätt för kronan att delta i grufarbete
enligt blifvande lagstiftning. En sådan lagstiftning kom till
stånd år 1899. Genom den förbehöll sig kronan jordägareandel, som
kronan förut afstått ifrån.

En annan yttring af den senare tidens erfarenheter var det
provisoriska upphäfvande sedan år 1902 af inmutningsrätt för annan än

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

kronans räkning å kronojord, som ej innehafves under ständig besittningsrätt
eller är anslagen till boställe. Denna åtgärd vidtogs på grund
af den inom nämnda län uppkomna stora spekulationen i nya mutsedlar.
Från 1907 liar enahanda förbud utfärdats för Västerbottens och Jämtlands
län närmast med anledning af de spekulationer i nya inmutningar
därstädes, som framkallades af planerna på en inlandsbana.

Ett lika tydligt språk, i hvilken riktning erfarenheten lärt oss, att
gruflagstiftningen nu bör gå, talar den uppgörelse, som på statsmaktens
initiativ år 1907 ägde rum i fråga om statens delägarskap i och lösningsrätt
till järnmalmsförekomsterna i Kiruna och Gellivare.

Det förtjänar också omnämnas, att inom de två nordligaste länen
på senare tider med Riksdagens tillåtelse skett åtskilliga upplåtelser å
kronojord för bearbetande af icke inmutbara bergsprodukter med tillämpning
af koncessionssystemet. Sådana upplåtelser hafva afsett apatit,
marmor och magnesit. Upplåtelsetiderna ha varit begränsade och växlat
från 10 till 50 år i sänder.

Det får väl anses såsom gifvet, att den nya lagstiftning, för
hvilken man velat bereda rum genom partiell suspension af inmutningsrätt
å odisponerad kronojord i tre län, icke under några förhållanden
kan komma att bestå uti ett återupplifvande af nämnda rätt. Det säges,
att i förhoppning om inmutningsrättens återupplifvande många nya
malmupptäckter å kronomark särskildt i Norrbotten hemlighållas tillsvidare
för att sedan tagas i besittning af spekulanterna. Detta är en
ytterligare anledning att icke gifva efter för enskilda intressen. De tre
sakkunniga, som inom justitiedepartementet varit tillkallade för att uppgöra
förslag till ny gruflagstiftning för berörda kronojord, ha — med
reservation för egen del i afseende å inmutningsrättens upphäfvande —
i sitt numera till kommerskollegium remitterade betänkande uppgjort
detaljeradt förslag i ämnet, grundadt på koncessionssystemet. Upptäckare,
som ej erhåller koncession, kan få en viss godtgörelse. Kronan får en
viss andel i företagets afkastning. Upplåtelsetiden är begränsad till
femtio år med företrädesrätt till ny upplåtelse vid upplåtelsetidens slut.
En af de sakkunnige har ansett upplåtelse böra ske utan begränsning
i tiden men med staten förbehållen lösningsrätt.

Någon förnuftig anledning synes vidare ej förefinnas för att ej
utsträcka den nya lagstiftningen till all kronojord. Förenämnda sakkunnige
förorda ock detta i sitt anförda utlåtande, och denna uppfattning
blef i särskild framställning biträdd af kommerskollegium. Men Kungl.
Maj:t framlade dock vid 1907 års riksdag förslag om utsträckning af

Lagutskottets Utlåtande N;o 53.

inmutningsrättens suspension å kronojord allenast till Västerbottens och
Jämtlands län. Såsom skäl anfördes, att enligt meddelad statistik
inmutningen i sistnämnda två län högst betydligt ökats under sista tiden.
Det är dock svårt att förstå, hvarför man för förbudets utsträckning till
flere län först skall afvakta en tidpunkt, då dess uppgift väsentligen
blifvit omintetgjord genom nya inmutningar i betydande omfattning.

Slutligen frågar man sig med rätta, hvarför ej en lika lagstiftning
bör gälla äfven för fyndigheter å enskildes mark. Befallningshafvande
i Norrbottens län har i sina utlåtanden rörande inmutningsrättens suspendering
å kronojord framhållit såsom sin åsikt, att så bör ske. Och
järnkontoret har nyligen i ett utlåtande om nämnda ämne erinrat, att
detta vore en ganska naturlig konsekvens. Märkligt är emellertid, att
vederbörande myndigheter när de komma in på denna sak, utgå från
den förmodan, att inmutningsrättens upphäfvande är liktydig med mineraliernas
öfverlämnande till jordägarens fria förfogande. Såsom hvar
och en bör förstå är den fria inmutningsrätten icke ett utflöde af jordägarerätten
utan ett af de sätt, på hvilka staten begagnat sin regalrätt
till mineralier. Inmutningsrättens upphäfvande betyder därföre, att staten
i stället har att bestämma sig för om den vill drifva grufvorna själf
eller upplåta driften till enskilde mot koncession, hvilket ej hindrar att
på samma gång vissa fördelar kunna fortfarande beredas den verklige
upptäckaren och likaså jordägaren. Så uppfattades ock saken år 1886
hos oss och förra året i Preussen.

I detta sammanhang förtjänar omnämnas, hurusom under förarbetena
till 1886 års lag om stenkolsfyndigheter uppgjordes år 1882
inom civildepartementet förslag till en förordning om grufvor, enligt
hvilken äganderätt till jord skulle omfatta äfven alla mineralfyndigheter
och af den anledningen inmutning icke vidare få äga rum. Förslaget
framlades dock ej därför att vid dess granskning utröntes, att sympatierna
hos bergsbruksidkarna voro öfvervägande för inmutningsrättens
bibehållande. Uppslaget är kännetecknande för det fullständiga uppgifvande
af statsintressena i jordfrågan, som, grundlagdt tidigare, i hög
grad utmärkte den skandinaviska politiken ännu under större delen af
i 8 80-talet.

En ohållbar konsekvens af inmutningsrättens bibehållande är särskildt
att anteckna.

Sakkunnige intyga nämligen, att en relativt obetydlig del af landet
och i synnerhet af Norrland ännu varit föremål för detaljerade undersökningar
om mineralförekomster. Det är därföre ett förhastadt påstående,
som ofta på lösa antaganden framkastas att icke mycket vidare vore

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

att upptäcka. Professorn vid tekniska högskolan W. Pettersson erinrar i
detta afseende i ett utlåtande öfver förenämnda sakkunniges förslag, hurusom
den ifri ga malmundersökning, som föranleddes af järn vägsbyggandet
Gellivare—Ofoten, resulterade till upptäckandet inom Jukkasjärvi och
Gellivare socknar af en mängd malmfyndigheter inom områden, där
förut inga eller endast enstaka fynd voro kända, såsom Tuollavaara.
Ekströmsberg, Mertainen, Leveäniemi m. fl. Oaktadt denna systematiska
undersökning upptäckas där fortfarande nya fyndigheter.

Man säger nu, att inmutningsrätten är nödvändig för upptäckandet
af nya fyndigheter. Under antagande att ett sådant upptäckande är
särdeles nödvändigt äfven för närvarande, hvarom olika meningar göra
sig gällande, bör detta lika väl kunna ske med koncessionssystemet
såsom erfarenheten ju ock visat. De upptäckter, som göras af grufarbetare
och andra ensamma letare samt af dessa sedan mot en ringa
ersättning öfverlåtas åt andra, som hafva tillfälle att närmare undersöka
saken, kunna och pläga också med konsessionssystemet särskildt honoreras
och detta ofta på ett rättvisare sätt än under köpslående med
förste spekulant, som anmäler sig. En verklig malmundersökning åter
af en trakt kräfver en välutrustad och dyrbar vetenskaplig expedition.
Dylika expeditioner bekostas för närvarande af enskilda kapitalister.
Skulle åter dessa, ifall deras vinst genom koncessionssystemet i någon
mån begränsades, upphöra därmed, hvilket dock icke behöfver blifva
händelsen, ligger det nära till hands, att staten själf utrustar dylika
vetenskapliga expeditioner.

Medel för en början till en dylik expedition beviljades också vid
1907 års riksdag i syfte att åstadkomma utredning rörande malmförekomster
och tekniskt användbara bergarter kring den ifrågasatta inlandsbanan.
Detta beslut föranleddes af ett vid riksdagen framställdt ännu
vidsträcktare yrkande om en undersökning i hela riket af mängden
förefintliga nyttiga mineralier. Uti ett i detta ärende infordradt
yttrande betonade chefen för geologiska undersökningen vikten af sådana
undersökningar, men framhöll tillika nödvändigheten, att med hänsyn
till den knappa tillgången på arbetskrafter till en början koncentrera
arbetet på de grupper af fyndigheter, hvilka mer än de öfriga behöfva
en snar utredning. Såsom en sådan grupp framhöllos först malmförekomster
och tekniskt användbara stenarter kring nämnda bana. I betraktande
af »den omläggning af alla ekonomiska värden», som kommer
att äga rum i de trakter, där banan droges fram, ansåg chefen det vara
förenadt med ett betydande statsintresse att föranstalta en utredning
af dessa fyndigheter. Nästa uppgift af synnerligen stor praktisk be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

tydelse vore en systematisk magnetisk undersökning af mellersta Sveriges
malmtrakter. Såsom sista trängande uppgift angafs en utredning af
stenkoleflötsar och saltlager i Skåne.

Det ligger i öppen dag och medgifves äfven af sakkunniga, att
dylika undersökningar å statsverkets sida icke rimligen låta sig förenas
med tillvaron af inmutningsrätten, med hvars tillhjälp enskilde kunna
obehindradt passa på att okontrolleradt tillgodogöra sig frukterna af
statens utredning. Ur denna synpunkt sedt kan den beslutade statsundersökningen
kring inlandsbanan knappast betecknas annat än som
ett obetänksamt företag. Lika orimligt skulle det varit, om Riksdagen nu
bifallit den likaledes år 1907 väckta motionen, att med statsmedel direkt
understödja enskilda för upptäckande af malmfyndigheter för desses
egen räkning.

Af det anförda framgår, såvidt vi förstå, att tiden nu är
inne i vårt land att indraga inmutningsrätten och återgå till ett mera
kontrolleradt förfogande öfver mineralrikedomarne. Därmed är icke
sagdt, att ej inmutningsrätten varit på sin plats och fyllt sitt värf
under vissa perioder. Men hvarje rättsinstitut är underkastadt förvandlingens
lag. Nya tider och nya förhållanden hafva sina särskilda
kraf. Bergsbrukets redan nådda utveckling, tidens rastlösa sträfvan
att med oanade hjälpmedel skapa enskilda monopol och framkalla rofbrytning,
våra egna erfarenheter i dylika afseenden, allt detta bör ha
uppdagat, att staten bort redan för länge sedan inslagit på andra vägar
i begagnandet af sin regalrätt till mineralierna. Lika väl som man i
Preussen funnit tiden vara inne att skydda landets förnämsta mineraltillgångar
mot den enskilda spekulationen, lika väl bör det gamla järnbärarlandet
bereda sig ett motsvarande skydd för sina återstående främsta
malmtillgångar. Härmed är icke sagdt annat än att man i alla fall både
kan och bör tillgodose såväl uppfinnarens och jordägarens skäliga anspråk
som industriens kraf att erhålla tillräckligt med malm utan byråkratiska
hinder och omgångar.

I yttranden, afgifna i förenämnda till kommerskollegium remitterade
ärende, har till stöd för inmutningsrättens bibehållande äfven å kronojord
inom de tre nordligaste länen erinrats, att i preussiska landtdagen år
1907 försäkrades af vederbörande minister, att det visst ej var någon fara
för att man ville inskränka den fria inmutningsrätten annat än för stenkol
och salt. Men så talar ju oftast en minister till och med i god tro inför
en representantförsamling, hvars medlemmar äro tveksamma mot hans
förslag eller hafva personliga intressen, stridande mot desamma. Någon
Bih. till Biksd. Prof. 1908. 7 Sami. 50 Hälft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

öfvertygande logik ligger ej heller i ett sådant yttrande. En annan
gång går man i alla fall vidare, om det behöfs och kan genomdrifvas.

En gärna åberopad auktoritet synes också blifva en norsk kommitté,
som år 1907 afgaf ett förslag till gruflagstiftning samt därvid förordade
inmutningsrättens bibehållande. Äfven denna kommitté gör till en början
ett nummer af ofvannämnda preussiska ministers uttalande. I öfrigt
åberopas däremot de outvecklade och brydsamma förhållandena just i
Norge, b vilka äfven framhållas i visst afseende skilja sig från de svenska
på förevarande område. Detta är tydligen icke heller något bevis.

En framställning om nya grunder för gruflagstiftning bör helst
förbindas med ett provisoriskt upphäfvande af inmutningsrätten, ifall
man vill förhindra, att den senare begagnas under väntetiden till att i
afsevärd mån göra den kommande lagstiftningen kraftlös. Ett sådant
förbud, meddeladt för ett år i sänder, finnes som sagdt redan för trakter,
där man har axdedning att tro stora mängder mineralier ligga förborgade.
Så mycket mer anledning har man då att kunna utfärda ett provisoriskt
förbud äfven för öfriga delar af riket. Dock synes i sistnämnda fall
böra lämnas öppet för Konungen att i beaktansvärda fall bevilja inmutning.

Den nu gjorda framställningen behöfver ej utgöra något hinder
att å kronojord i de nordligaste länen utan afvaktan å den nya lagstiftningen
lämna koncession till bearbetande af mineralfyndigheter, därest
detta anses nödvändigt.»

Utskottets

yttrande.

Med afseende å lagstiftningens förhållande till frågan om rätten
att bearbeta och tillgodogöra sig i jorden förekommande metaller och
mineralier torde man kunna särskilja tre väsentligen olika hufvudprinciper,
nämligen >-den engelska, enligt hvilken metallerna och mineralierna i
rättsligt afseende åtfölja den mark, där de förekomma, den franska
eller så kallade koncessionsprincipen, som tillerkänner staten rätt att
bestämma hvem som skall äga utnyttja dem med hänsyn uteslutande
till förmågan hos den, som därtill anmäler sig, och hvarvid upptäckaren
icke har någon gifven företrädesrätt, samt den i den tyska, svenska
och norska m. fl. länders rätt gällande s. k. inmutningsprincipen, enligt
hvilken rättigheten att bearbeta och tillgodogöra sig en mineralfyndighet
i främsta rummet tillkommer dess upptäckare.

I vårt land har inmutningsrätten eller friheten att genom inmutning
förvärfva rätt till grufbrytning djupa rötter. Genom den af
motionären omnämnda kungl. förordningen af den 27 augusti 1723 förklarades
visserligen jordägaren berättigad att, om lian ville och förmådde,
ensam eller med af honom antagna participanter bearbeta de

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

fyndigheter, lian å sin mark funnit. Kunde eller ville emellertid jordägaren
ej själf börja grufdrift eller skaffa sig participanter därför, kunde bergsstyrelsen
upplåta rätten därtill åt annan person. Den åter, som å annans
grund fann ett värdefullt mineralstreck, var berättigad att till 1U taga del
i den blifvande grufdriften. Genom kungl. förordningen om grufvors
utmål m. m. den 20 oktober 1741 uttalades, att, därest jordägaren ej
begagnade den rätt att deltaga i grufarbetet, som genom samma förordning
uttryckligen medgafs honom, uppfinnaren fick hela grufvan.
Kungl. förordningen den 6 december 1757 ökade uppfinnarens andel
till hälften i alla slags fyndigheter. I båda dessa förordningar meddelades
närmare föreskrifter om inmutning, som redan förut var känd.
De sålunda uppställda reglerna upptogos äfven i grufvestadgan af den
12 januari 1855, som i sin ordning aflöstes dels af gällande grufvestadga
af den 16 maj 1884, där enahanda principer bibehållits, dels
ock af lagen den 28 maj 1886 angående eftersökande och bearbetande
af stenkolsfyndiglieter. I sistnämnda lag har upptagits den franska
koncessionsprincipen, med rättighet för den som erhåller koncessionen
att mot skälig godtgörelse till upptäckaren och full lösen för nödigt
område å marken bearbeta fyndigheten. Jordägaren är, utom å viss
kronojord, därjämte berättigad att, utan deltagande i kostnaden för
arbetet, af koncessionshafvaren erhålla en afgift, motsvarande värdet
af V75 af de vunna och uppfordrade produkterna.

Skälen till den särställning stenkolen sålunda ansetts böra intaga
hafva hufvudsakligen varit, att det intrång i jordägarens rätt, tillgodogörandet
af stenkolsfyndiglieterna medför, vore för stort för att detsamma
borde lämnas så fritt, som skedde genom inmutning. Dels
vore den mark, hvarest, såvidt man kände, stenkol i vårt land förekomme,
af vida bättre beskaffenhet och högre värde, än de områden, som för
annan grufdrift erfordrades. Dels måste, i följd af stenkolsflötsarnas
vidsträckta utbredning och ringa mäktighet, för desammas bearbetande
tagas i anspråk ojämförligt större vidder än för bergmalmer.

Motionärerna anse nu, att staten i enlighet med den regalrätt till
metallerna och mineralierna, som enligt motionärernas mening skulle
bestå, borde inskränka den nu gällande friheten att tillgodogöra sig en
mineralfyndighet och att åtgärder borde vidtagas för att mineralierna
uteslutande komme statens alla medborgare till godo.

Utskottet vill härvid till en början framhålla, att, alldeles oberoende
af mineraliernas egenskap af en kronans egendom, staten måste med
afseende å dem och deras lämpligaste och bästa tillgodogörande äga
samma rätt och plikt att fastställa regler och former samt undanröja

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

hinder, som i fråga om näringslifvet i allmänhet är staten medgifven.
För en inskränkning i den gällande regeln om mineraliernas fria tillgodogörande,
lärer därför icke behöfvas konstruktionen om mineralierna
såsom i vårt land föremål för kronans äganderätt.

Grufveindustrien har alltid varit och är af en viss riskabel natur.
Med de stora uppoffringar och dryga omkostnader, som ofta utan motsvarande
vinst äro förenade med densamma, måste det därför fordras
en stark uppmuntran för den enskilde, för att han skall drifva den och
stå risken därför. Äfven måste det vara en uppgift för lagstiftningen
angående denna näringsgren att sörja för att de metaller och mineralier,
ett land kan gömma, ej förblifva förborgade skatter, utan att
näringslifvet och befolkningen och därmed samhället i dess helhet få
tillgodonjuta de förmåner, åtkomsten af dessa tillgångar kan medföra.
I båda nu angifna afseenden innebär det enligt utskottets mening en
fara att så kringskära bearbetarens eller upptäckarens rätt, som motionärerna
synas önska. Stor försiktighet härutinnan synes utskottet vara
af nöden. Att grufve- och bergverksindustrien hos oss nått den grad
af utveckling, som skett, därför, håller utskottet före, hafva vi i väsentlig
grad att tacka den princip om upptäckarens rätt och om fri konkurrens
i fråga om denna rätt, som hos oss vunnit häfd.

Den meningen, att inmutningsrätten är af stor nytta för vårt land,
har också ända i senaste tid vunnit erkännande. De af motionärerna
omnämnda sakkunniga, som af regeringen tillkallats för utredningrörande
möjligheten att vid upphäfvande af inmutningsrätten inom
Norrbottens län kunna uppmuntra den enskilda företagsamheten till
upptäckande af malmfyndigheter, hafva i sitt den 7 februari 1907 till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet afgifna utlåtande i ämnet
ansett sig böra såsom sin bestämda mening framhålla, att inmutningsrätten
fortfarande vore af den största betydelse för den svenska bergsliandteringen
såväl med afseende å eventuella nya fyndigheter, hvilka
kunde anträffas, som äfven med afseende å sönade eller öfvergifna
fyndigheter, hvilka numera voro värda bearbetning. De sakkunnige
uttalade sig också emot inmutningsrättens upphäfvande å enskild mark
i berörda län. Äfven hafva fullmäktige i järnkontoret i sitt yttrande
öfver de sakkunniges förslag, i motsats mot hvad af motionen synes
framgå, framhållit, att inmutningsrättens upphäfvande skulle i olika
afseenden lända till skada för vårt land; och hafva därför fullmäktige
ansett, att ett upphäfvande af inmutningsrätten, vare sig helt eller delvis,
ej borde förekomma. I fråga särskildt om enskild jord befara fullmäktige,
att inmutningsrättens upphäfvande å sådan jord skulle med -

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

föra, att allt malmletande där i regel upphörde. I enahanda riktning
uttalar sig bergmästaren i norra distriktet.

Äfven om man nu i fråga om stenkolsfyndigheter af ofvan angifna
skäl ansett sig höra i vårt land införa ett system, som försätter upptäckaren
af sådana i en mindre god ställning än upptäckaren af inmutningsbara
mineral, men som dock erkänner bearbetarens hufvudsakliga
rätt, och äfven om man å viss kronojord af särskilda skäl ansett sig
böra provisoriskt undanröja möjligheten till inmutning för annan än
för kronans räkning, i afbidan på att man funne en annan och för
staten såsom jordägare mera vinstgifvande metod, lärer i allt fall däraf
icke kunna slutas till någon allmän tendens från svenska statsmaktens
sida i riktning mot något dess anspråk på uteslutande rätt till mineralfyndigheter
i landet öfverhufvud.

Med anledning af hvad motionärerna anfört angående den af dem
förmenta, i Tyskland rådande tendensen till inmutningsrättens generella
upphäfvande anser sig utskottet böra hänvisa på motiven till den
preussiska regeringens af motionärerna omnämnda förslag till inskränkning
i inmutningsrätten beträffande stenkol och salt, där det bland annat
heter, att lagförslaget, bortsedt från dessa ämnen, icke afsåge att upphäfva
den fria rätten till bergverksdrift i fråga om mineralier i allmänhet,
samt att det syntes önskligt att äfven för framtiden uppehålla
den starka sporre till vidare genomforskande af landets tillgång på
dessa mineralier, som läge i den fria inmutningsrätten. I Norge har
inmutningsrättens bibehållande på det bestämdaste förordats af den för
revision af bergverkslagen tillsatta särskilda kommitté, hvilket inhämtas
af dess i juli 1907 afgifna betänkande.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 april 1908.

På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

Reservation:

af herrar Jansson i Edsbäcken, Lindhagen, Nordin och Pettersson i
Södertälje, livilka anfört:

»De skäl, som åberopats i motionen, synas oss på ett öfvertygande
sätt tala för att ett öfvervägande bör komma till stånd, i hvad mån
gruflagstiftningen må, såsom redan ägt rum i fråga om stenkol, äfven
beträffande andra mineralier byggas på koncessionssystemet i stället
för på fri inmutningsrätt. I Preussen, hvars lagstiftning väsentligen
öfverensstämmer med den svenska, bar så ock nyligen skett beträffande
ett par af landets viktigaste mineral, och i den riktningen åtminstone
kan det med fog ifrågasättas, om ej äfven den svenska gruflagstiftningen
borde gå.

Motionärerna ha äfven föreslagit, att i afvaktan på en dylik lagstiftning
inmutningsrätten skulle, på sätt redan skett för viss jord i de
nordligaste delarna af riket, tills vidare suspenderas, för ett år i sänder
med rätt likväl för Konungen att i särskilda fall gifva tillstånd till
inmutning. Jämväl denna fråga torde dock i ärendets nuvarande skick
helst böra först närmare utredas.

På grund häraf hemställes:

att Riksdagen med anledning af förevarande
motion ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga
under öfvervägande, huruvida, i hvad mån och under
livilka villkor gruflagstiftningen bör, på sätt redan
ägt rum i fråga om stenkolsfyndigheter, äfven be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

träffande andra mineralier byggas på koncessionssystemet
i stället för på inmutningsrätt, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill detta öfvervägande
kan föranleda.

Herr Widén har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i detta ärendes behandling inom utskottet.