Lagutskottets Utlåtande N:o 53 (Utlåtande 1904:LU53 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

N:o 53.

An1.;, till Riksd. kansli den 6 maj 1904, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
gällande sjöfartslagstiftning.

Andra Kammaren har till behandling af lagutskottet hänvisat två
särskilda, inom nämnda kammare afgifna motioner, n:o 13 af herr S.
Å. K. Natt och Bag och n:o 173 af herrar A. A. Johansson i Möllstorp,
H. Öhngren och J. Widén, hvilka båda motioner afse ändringar i gällande
sj öfartslagstiftning.

Ifrågavarande motioner äro af följande lydelse:

No 13:

»Frågan om säkerhetsåtgärder å svenska handelsflottans fartyg
har under senare år upprepade gånger varit föremål för behandling inom
Riksdagen. Redan vid 1899 års riksdag väcktes af herr A. Johansson
i Möllstorp motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utarbetande
och framläggande inför Riksdagen af förslag till ändring i
och tillägg till vissa delar af gällande sjölag. Denna viktiga motion
behandlades af dåvarande lagutskott helt kortfattadt och afstyrktes utan
någon mera ingående kritik, sedan utskottet dock lämnat »allt erkännande
af det belij ärtans värda i de sträfvanden, för hvilka motionären gjort
sig till målsman». Härefter var det ej svårt att förutse motionens öde.
Andra Kammaren biföll visserligen densamma efter en längre, sakrik
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 7 Sami. 44 Haft. (No 53.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

behandling, men Första Kammaren af slog motionen i öfverensstämmelse
med lagutskottets hemställan, hvarför frågan för den gången förföll.

Frågan om säkerhetsanordningar å fartyg fick sedermera hvila
till 1901 års riksdag, då den återupptogs af ej mindre än två af Andra
Kammarens ledamöter, herr J. A. Kinnman (motion n:o 8) och E. A.
Smith (motion n:o 16). Denna gång rönte motionerna en bättre behandling
i särskilda utskottet n:o 2, ehuruväl dess majoritet endast ville
tillstyrka ett minimum af hvad som i dessa föreslogs. Utskottets majoritet
hemställde sålunda:

l:o) att Riksdagen måtte, i anledning af herrar Kinnmans och
Smiths förevarande motioner, i skrifvelse anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes taga under öfvervägande, om och i hvad mån föreskrifter lämpligen
kunna meddelas dels till förebyggande däraf, att kondemnerade
fartyg användas i fraktfart, utan att deras sjövärdighet blifvit genom
behörigt bevis ådagalagd, dels ock i syfte att kontroll må komma att
utöfvas å beskaffenheten af ångfartygs pannor och ångrör;

2:o) att herr Kinnmans förenämnda motion i öfrigt icke må af
Riksdagen bifallas; samt

3:o) att ej heller herr Smiths ifrågavarande motion uti öfriga
delar må till Riksdagens åtgärd föranleda.

Mot detta utskottsmajoritetens förslag hade emellertid flera reservationer
afgifvits, rörande hvilka jag dock inskränker mig att hänvisa
till sagda utskotts betänkande n:o 6. Under frågans fortsatta behandling
vid årets riksdag antog Första Kammaren utskottets förslag, medan
däremot Andra Kammaren, i enlighet med ett af den ene motionären,
herr Smith, under debatten framställdt yrkande, fattade beslut om en
»skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl. Maj:t täcktes taga
i öfvervägande:

dels om och i hvad mån föreskrifter lämpligen kunna meddelas
till förebyggande däraf, att kondemnerade fartyg användas i fraktfart,
utan att deras sjövärdighet blifvit genom behörigt bevis ådagalagd,
äfvensom i syfte att kontroll må komma att utöfvas å beskaffenheten
af ångfartygs pannor och ångrör;

dels i hvad mån fullständigare föreskrifter än de nu gällande höra
meddelas i fråga om fartygs utrustning med lifbärgnings- och eldsläckningsredskap
samt med medikaments- och förbandsartiklar;

dels hvilka bestämmelser beträffande fartygs nedlastning samt
däckslastens höjd och fastgörande, äfvensom besättningens styrka, kunna
vara af nöden;

dels huruvida och på hvilket sätt till ernående af mera tillfreds -

Lagutskottets Utlåtande N:o 53. 3

ställande kontroll å fartygs sjöduglighet besiktningar må kunna anordnas
äfven å andra fartyg än passagerareångfartyg;

samt därefter till Riksdagen inkomma med förslag till de lagbestämmelser,
hvartill utredningen kan gifva anledning)).

Enär alltså kamrarne stannade i olika beslut beträffande till hvad
utsträckning man skulle ansluta sig till de af motionärerna framställda
önskemålen, framlade utskottet sitt samman]ämkningsförslag, som innehöll,
att Andra Kammaren måtte biträda utskottets af f örsta Kammaren
antagna hemställan. Andra Kammaren beslöt emellertid att afslå detta
utskottets samman]ämkningsförslag, hvadan frågan för 1901 års riksdag
hade förfallit.

Vid påföljande 1902 års riksdag framlade förut här omtalade motionärer
ånyo hvar sin motion, n:o 1 och n:o 16, i enahanda syfte som
förut, och hade därvid att åberopa sig på det delvisa godkännande deras
förslag vunnit vid 1901 års riksdag. Detta år gingo motionerna till
lagutskottet, hvarest desamma af utskottsmajoriteten tillstyrktes endast
till samma utsträckning som föregående år, i det majoriteten hemställde:

l:o) att Riksdagen måtte, med anledning af herrar Kinnmans
och Smiths förevarande motioner, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, om och i hvad
mån föreskrifter lämpligen kunna meddelas dels till förebyggande dåra!,
att kondemnerade fartyg användas i fraktfart, utan att deras sjövärdighet
blifvit genom behörigt bevis ådagalagd, dels ock i syfte att kontroll må
komma att utöfvas å beskaffenheten af ångfartygs pannor och ångrör;

2:o) att förevarande motioner, i hvad de uti andra delar till innehållet
sammanstämma, icke må af Riksdagen bifallas; samt

3:o) att herr Smiths motion icke heller i öfrigt må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.))

Äfven vid detta tillfälle afgafs dock en reservation mot utskottsmajoritetens
hemställan, nämligen af herr Zetterstrand, hvarmed herr
Gussing samt, i hufvudsak, herrar F. Andersson och N. Nilsson instämde.
Denna reservation anslöt sig till det af herr Smith föregående år vid
debatten framställda och såväl då som senare åt Andra Kammaren
gillade förslaget, och hemställdes däruti:

»att Riksdagen måtte i anledning af herrar Kinnmans och Smits
förevarande motioner i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes taga under öfvervägande:

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

i syfte att kontroll må komma att utöfvas å beskaffenheten af ångfartygs
pannor och ångrör;

dels i hvad mån fullständigare föreskrifter än nu gällande böra
meddelas i fråga om fartygs utrustning med lifbärgnings- och eldsläckningsredskap
;

och dels hvilka bestämmelser beträffande fartygs nedlastning,
däckslasters höjd och fastgörande, besättningars styrka, äfvensom allmän
statskontroll å fartygs sjöduglighet in. m., kunna vara af nöden till
minskande af de med sjöfarten förbundna faror;

samt därefter till Riksdagen inkomma med förslag till de lagbestämmelser,
som i dessa afseenden kunna befinnas erforderliga och
lämpliga.

Vid frågans fortsatta behandling uti Första Kammaren uttalade
sig de flesta af talarne för utskottsmajoritetens förslag, medan andra
anslöto sig till herr Zetterstrands reservation. Vid företagen voteringsegrade
här också utskottsmajoritetens förslag. Uti Andra Kammaren
voro de flesta talarne samt ett än större antal »instämmare» för herr
Zetterstrands reservation, hvilken ock vid votering erhöll de flesta
rösterna.

Liksom föregående år hade alltså kamrarne stannat i olika beslut,
hvadan lagutskottet framställde ett samman]ämkningsförslag, som innehöll:

»att kamrarne, hvardera med frånträdande af sitt förut i ämnet
fattade beslut, ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,

dels i hvad mån föreskrifter lämpligen kunna meddelas till förebyggande
däraf, att kondemnerade fartyg användas i fraktfart, utan
att deras sjövärdighet blifvit genom behörigt bevis ådagalagd, äfvensom
i syfte att kontroll må komma att utöfvas å beskaffenheten af ångfartygs
pannor och ångrör;

dels ock i hvad mån fullständigare föreskrifter än de nu gällande
böra meddelas i fråga om fartygs utrustning med lifbärgnings- och
eldsläckningsredskap.»

Såsom man finner af detta lagutskottets sammanjämkningsförslag
vid jämförelse med Andra Kammarens nyss omnämnda beslut, hade väl
utskottet medtagit en punkt (om fartygs utrustning med lifbärgningsoch
eldsläckningsredskap) af dem, hvari Andra Kammarens beslut skilde
sig från Första Kammarens, men däremot uteslutit två kanske än viktigare
punkter, den ena om bestämmelser rörande högsta tillåtna nedlastning
och om däckslast m. m., den andra innehållande en anhållan
om, att Kungl. Maj:t, efter skedd utredning, skulle inför Riksdagen
framlägga förslag till lagbestämmelser i ämnet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

Detta hade till följd, att, ehuruväl Första Kammaren antog lagutskottets
sammanjämkningsförslag, Andra Kammaren afslog detsamma,
hufvudsakligen af det skäl, att lagutskottet ej medtagit den punkt åt
dess föregående beslut, hvari framläggandet af lagförslag i sagda syfte
uttryckligen begärdes.

Hvad Andra Kammaren med sagda sitt beslut velat hafva fastslaget,
det är, att eu utredning af frågan skyndsammeligen borde ske,
samt omedelbart därefter lagförslag i frågan, grundade på sålunda vunnen
erfarenhet, måtte af Kungl. Maj:t blifva för Riksdagen framlagda.

Efter 1902 har ej frågan om säkerhetsanordningar å fartyg förevarit
vid Riksdagen förrän i år. Under det mellanliggande året, 1903,
togs dock ett viktigt steg, väl ej särskilt mot införandet åt nya säkerhetsanordningar
å fartyg samt af skärpt kontroll å deras sjöduglighet
m. m. d., men mot en allmän revision af sjölagen, i det att nordiska sjöfartsmötet,
hvilket sagda år hölls i Köpenhamn, efter särskild! i redareoch
befraktaresynpunkt sakrika, inledande föredrag af direktören för Nordisk
Skibsrederforening i Kristiania J. Jantzen, enhälligt uttalade sig för
en revision af de nordiska sjölagarna.

Denna reviderade sjölag ansåg man dock endast kunna för en
kortare period motsvara tidens kraf, hvarför mötet uttalade sig iör en,
efter de olika behof som uppstå, fortgående modernisering af sjölagen,
utförd af en permanent nordisk sjölag skommitté. Den resolution härom,
som likaledes enhälligt antogs, hade följande lydelse:

»Sjö fartsmötet uppmanar Bestyrelsen for Nordisk Skibsrederforening
att snarast möjligt ingå till regeringarna i Sverige, Norge och Danmark
med anhållan om att regeringarna genom gemensamt föranstaltande bilda
en nordisk sjölagskommitté, bestående af ett lika stort antal medlemmar
från hvarje land, utnämnda af vederbörande regering efter samråd med
skeppsfartens och handelsståndens representationer. Kommitténs uppgift
anses böra vara följande: att hafva uppmärksamheten fäst på hvilka ändringar
i den nordiska sjörätten, som kunna vara önskliga, att mottaga
ocn behandla framställningar i sådant hänseende från privat eller offentligt,
håll samt att utarbeta förslag, så vidt möjligt är, lika i innehåll och
form, till hvarje af do nordiska regeringarna om nya regler på sjölagens
område.»

T enlighet med detta uppdrag ingick därpå styrelsen för Nordisk
Skibsrederforening till de olika nordiska länderna med hemställan om

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

kommitténs tillsättande. Den skrifvelse, som afgafs till svenska regeringen,
var af följande lydelse:

»Till Konungen.

A det femte nordiska sjöfartsmötet, som hölls i Köpenhamn den
2—4 juli 1903, uttalades allmänt den meningen, att tiden nu vore inne
för genomförande af en revision af den för de nordiska länderna gällande
sjölagstiftningen; och mötet fattade i anledning däraf den resolution, att
Styrelsen för Nordisk Skibsrederforening skulle snarast möjligt ingå till
regeringarne i Sverige, Norge och Danmark med anhållan, att regeringarne
måtte gemensamt utse en nordisk sjölagskommitté, bestående af
lika antal ledamöter från hvarje land, utsedde af vederbörande regering
efter samråd med sjöfartens och handelsståndets representanter, och att
denna kommitté skulle tilldelas uppdrag att uppmärksamma, hvilka ändringar
i den nordiska sjörätten som kunde vara önskliga, att mottaga
och behandla hemställan i detta hänseende både från enskild och offentlig
sida, samt att utarbeta och till hvar af de nordiska regeringarne afgifva,
så vidt möjligt, till innehåll och form med hvarandra öfverensstämmande
förslag till nya bestämmelser på sjölagens område.

På grund af det uppdrag, som sålunda lämnats Nordisk Skibsrederforenings
Styrelse, får denna härmed i underdånighet anhålla, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för förverkligande af det
önskemål Nordiska Sjöfartsmötet sålunda uttalat, i det Styrelsen för öfrigt
underdånigst hänvisar till bifogade af handlingar af Plerr Bestyrer Jantzen
och Herr Professor, D:r jur. Viggo Bentzon samt till det likaledes bifogade
referat af mötesförhandlingarne i denna sak.

Kristiania den 25 september 1903.

Underdånigst
M. ÖPPEN.

Formand.

O. A. Brodin. G. O. Wallenberg.

John E. Olsson. Dan. Broström.

Sigurd Hedberg.

Bestyrer.»

Hjälmar Wicander.
N. C. Corfitzon.

J. Jantzen.

Lagutskottets Utlåtatide N:o 53.

Granskar man referaten från detta nordiska sjöfartsmöte, hvarest
dessa i sjöfartens utveckling så ingripande förslag framställdes och
vunno allmän anslutning, så skall man finna, att förhandlingarna där icke
rörde sig om ökade säkerhetsanordningar å fartyg. Detta förhållande
synes mig innebära en fara för att man vid revisionsfrågans fortsatta
behandling äfvenledes kunde komma att skjuta denna för vår sjöfarande
befolkning så viktiga fråga åt sidan, ity att redare och befraktare''
(köpmän) ej alltid kunna förväntas hafva samma intresse som de sjöfarande
sjäifva att åstadkomma ökade säkerhetsanordningar å handelsfartygen.

Granskar man vidare den sammansättning sagda kommitté, enligt
vid mötet gjorda uttalanden, kan förväntas erhålla, blefve denna: »en
jurist, en redare, en köpman (befraktare) och en representant för besättningarna
(sjökapten)» från hvartdera af de tre nordiska länderna.
Det skulle, om detta förslag blefve verklighet, alltså i kommittén komma
att sitta tre redare och tre befraktare, mot tre representanter för
de sjöfarande, kvilka i han delssjöfartens tjänst våga hälsa och lif.

Af dessa skäl och enär frågan om säkerhetsanordningar och skärpt
kontroll å handelsfartyg hvarje gång den förevarit inom Riksdagen
vunnit ökade sympatier, torde det få anses välbetänkt, om Riksdagen
äfven i år gåfve ett uttryck af denna sin, särskildt starkt inom Andra
Kammaren, tidigare uttalade åsikt.

Därjämte bör, innan redogörelsen öfver nordiska sjöfartsmötet i
Köpenhamn 1903 afslutas, här framhållas, hurusom vid sagda sjöfartsmöte
de däri deltagande så godt som enhälligt uttalade sig för nya,
gemensamma bestämmelser om kommandot till rodret, om beliofvet af
effektivare stadganden gentemot rymningsoskicket, om gemensamma bestämmelser
rörande tjänsten ombord, in. m. d., hvarjemte bland annat
den viktiga frågan om eu förbättrad ställning för maskinisterna inom
handelsflottan var under skarp diskussion, utan att dock enighet härutinnan
vid tillfället i fråga kunde uppnås.

De viktigaste förhandlingarna vid detta sjöfartsmöte rörde sig
dock om redares och befraktare;s rättsställning till hvarandra, och det
påvisades med ovedersägliga exempel, att nuvarande lagbestämmelser
härutinnan ej motsvara nutidens alla olika sätt för fraktaftals slutande
o. s. v. Sålunda finnes i vår nuvarande sjölag ingenting nämndt om
den numera rätt vanliga s. k. månadsbe fr aktningen af fartyg. Här finnes
alltså en tydlig brist i vår sjöfartslagstiftning, men man kan med fullt
fog antaga, att redan nu så mycken erfarenhet hunnit förvärfvas be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

träffande denna form af befraktning, att en tillräcklig grundval föreligger
för lagstiftningen att bygga på i berörda hänseende.

Därjämte bör här framhållas, att det finnes fall, då befälhafvarnes
ställning gentemot redare och befraktare behöfver förtydligas mera, än
hvad sjölagen därom nu innehåller.

Innan motionären går att framställa bestämdt förslag härutinnan,
torde dock behöfvas att med några ord belysa ett af de olycksfall,
som, nyligen inträffadt, tydligt och klart ådagalägger behofvet af laga
bestämmelser om det största djup, hvartill handelsfartyg få nedlastas.

Ångaren »Chapman» afgiek den 4 juli 1902 från St. Petersburg
med last (äfven stor däckslast) af aspvirke samt destinerad till Mem.
Utkommen i Östersjön, möttes »Chapman» den 6 juli af nordlig, efter
hand friskande vind med tilltagande sjöhäfning. Klockan 4 f. m. samma
dag förmärktes fartyget — enligt befälhafvarens sjöförklaring — vara
läck om B. b. vid öfre stråket, hvarför, då en hel del vatten nedkommit
i fartyget, kursen ändrades mot vinden i och för länspumpning.
Denna tog omkring V2 timme, hvarpå fartyget återtog sin förra kurs.
Dylika länsningsåtgärder vidtogos därpå flera gånger, men slutligen
var det ej längre möjligt att hålla fartyget flytande, enär det trycktes
allt djupare ned i sjön genom lastens ökning i vikt till följd af vattenuppsugningen
i det förut torra aspvirket.

Kl. 10 f. m. var det redan tydligt, att fartyget ej längre kunde
hållas flytande, hvarför båtarne klargjordes. Kl. 10,35 f. in. satte dessa
af från ångaren, hvilken få ögonblick därefter kantrade och sjönk. Vinden
var då hård och sjön hög; dock var vädret ej värre, än att båtarne
väl redde sig, så att hela besättningen slutligen blef bärgad, ett tydligt
bevis för att storm ej var för handen. Dagböcker och andra skeppshandlingar
räddades.

Rättslig undersökning om händelsen samt om ångarens föregifna
bristande styrka i skrofvets konstruktion — »Chapman» var en till lastångare
omändrad f. d. passagerarebåt — pågår ännu.

Granskar man detta fartygs skeppsdagbok (loggbok), så skall
man finna, att ångarens djupgående vid olika laster varit:
den 21 maj mjöllast fr. Nyköping t. Sundsvall. Akter 12 f. 0 vt., För 11 f. 6 vt.

» 19 juni aspvirke »Petersburg »Mem........ » 12 » 9 » » 12 » 2 »

» 3juli aspvirke » Petersburg »Mem........ » 13 » 6 » » 13 » 2 »

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

] dagboken står anförd t för den 21 maj 1902
att fartyget var »fullastadt» med mjöl,

med ett djupgående af..........................Akter 12 f. 0 vt., För 11 f. 6 vt.

jämföres detta med djupgåendet sista resan » 13 » 6 » » 13 »2 »

så uppstår en differens af ........................... Akter 1 » 6 » För 1 » 8 »

Tages nu medium af djupgående akter ocli för, så fås medeldjupgåendet
för den 21 maj.................. (12 f. + 11 f. 6 vt.): 2 = 11 f. 9 vt.

3 juli ......... (13 f. 6 t. + 13 f. 2 vt.): 2 = 13 f. 4 vt.

hvaraf en differens uppstår af 1 f. 7 vt. = 19 vt.

som fartyget låg djupare sista resan än då det var fullastadt den 21
maj; denna differens i fartygets djupgående af 1 fot och 7 verktum,
då det gäller ett fartyg som Chapman med ett djup i rummet af 12
fot 3 V8 tum, måste anses allt för betydande.

Granskar man »Chapmans» ritning (se bilagan) och tillämpas på
ångaren de engelska tabellerna för bestämmande af största nedlastning,
befinnes ångaren vid afgången från St. Petersburg hafva varit 13 tum
för djupt nedlastad. I verkligheten lär efter jämförelse mellan fartygets
djupgående vid afgången från St. Petersburg enligt skeppsdagboken
och fartygsritningarna »Chapmans» »fribord» (frisida öfver vattenlinjen)
den 4 juli endast hafva utgjort omkring 9 verktum (— omkr. 45 cm.),
medan under förhöret inför domstol uppgifvits ännu mindre fribord.

Hade man å »Chapman» tillämpat den gamla svenska praktiska
regeln, nämligen: »minsta tillåtlig^ fribord å ångare sommardag = en
åttondel af fartygets djup i rummet på midten af fartygets längd», hade
man fått ett fribord af 181/„tum, d. v. s. dubbelt så stort som det nu
använda.

Hvad däckslasten angår, lär denna hafva utgjort omkring ''/. af
hela lasten, som var 4,000 kub.-fot. Hela lasten den 4 juli var omkring
400 kub.-fot större än föregående resan, då aspvirke äfvenledes fördes,
och har denna kvantitet af 400 kub.-fot gifvetvis ökat däckslasten å
sista resan utöfver livad den var på den föregående. Då nu fullt torrt
aspvirke hav en specifik vikt af 0,4 3, innebär denna ökning af 400
kub.-fot aspvirke eu ökning i däckslastens vikt af minst 50 ton, en vikt,
som ökades än ytterligare, allt efter som vattnet dels inkom på däck,
dels spolade öfver däckslasten.

Af allt, som nu anförts, torde med all önskvärd tydlighet framgå,
att ångaren »Chapman» vid dess afgång från St. Petersburg å dess sista,
olyckliga resa dels var för djupt lastad, dels hade för stor däckslast.

Bill. till lliksd. Prof. 1904. 7 Sand. 44 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

Vid detta tillfälle har man kunnat bevisa anledningarna till olyckan,
tack vare att besättning och skeppshandlingar blefvo räddade, och
då en dylik lycklig omständighet är en så ytterst sällsynt företeelse —
de flesta öfverlastade fartyg, som gå under i storm, »försvinna med man
och allt» — så bör man vid detta fall fästa det allra största afseende.

Likaledes bör man äfven beakta hvad som under rättsförhandlingarna
framkommit angående bristande styrka hos fartygsskrofvet, delvis
måhända förorsakadt af felaktigheter vid fartygets omändring till lastångare,
hvilket allt utgör bevis för nödvändigheten af skärpt kontroll
äfven beträffande lastångare.

På tal om däckslast må därjämte här påpekas, hurusom engelska
»Board of Trade» lagstadgat, att alla fartyg, så engelska som icke engelska
(alltså äfven svenska), hvilka under tiden från sista oktober till
16 april anlända till engelska hamnar med trälast, endast få föra bräder
eller andra lättare trävaror såsom däckslast, och detta därtill endast till
en höjd af högst 3 eng. fot. Här se vi, hurusom utländingen lagstiftar
äfven för svenska fartyg beträffande däckslast, under det att vi själfva
sakna hvarje lagbestämmelse härutinnan, med undantag af sjölagens
ansvarsplikt för fartygsbefälhafvare.

Det torde därjämte böra erinras om, att de engelska hamnmyndigheterna
noga öfvervaka, att äfven icke-engelska fartyg där ej få lasta
djupare än ungefär efter engelska lastlinjeregeln. Ett fartyg, så djupt
lastadt som »Chapman» var vid afgången från St. Petersburg den 4
juli 1902, skulle ej hafva fått lämna en engelsk hamn. Uti svensk
hamn skulle däremot dylikt hinder ej hafva mött.

För att återkomma till frågorna om dels lagstiftningsåtgärder i
och för åstadkommandet af ökad säkerhetsanordning å och för liandelsfartyg,
sedan 1899 upprepade gånger uti Riksdagen föreslagna af därvarande
representanter för sjöfarten, dels en allmän revision af sjölagen,
föreslagen å nordiska sjöfartsmötet i Köpenhamn 1903, så kunna dessa
syften mycket väl förenas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

Jag får därför hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t täcktes låta föranstalta om en
revision af sjölagen, eventuellt gemensam för de tre nordiska länderna, •
och att därvid bland annat särskildt må tagas hänsyn till:

dels i hvad mån föreskrifter lämpligen kunna meddelas till förebyg-gande
däraf, att kondemnerade fartyg användas i fraktfart, utan att
deras sjövärdighet blifvit genom behörigt bevis ådagalagd, äfvensom i
syfte att kontroll må komma att utöfvas å beskaffenheten af ångfartygs
pannor och ångrör;

dels i hvad mån fullständigare föreskrifter än de nu gällande böra
meddelas i fråga om fartygs utrustning med lifbärgnings- och eldsläckningsredskap
;

dels hvilka bestämmelser beträffande fartygs nedlastning, däckslasters
höjd och fastgörande, besättningars styrka, äfvensom allmän
statskontroll å fartygs sjöduglighet m. in. kunna vara af nöden till
minskande af de med sjöfarten förbundna faror;

dels ock behofvet af gemensamma bestämmelser om kommandot
till rodret, stadganden gent emot rymningsoskicket och gemensamma
bestämmelser rörande tjänsten ombord;

samt dels behofvet af nya bestämmelser, motsvarande eu nyare
tids kraf och säregna förhållanden å fraktmarknaden in. m., hvarigenom
förhållandet mellan redare, befraktare och befälhafvare blefve regleradt
på ett alla förhållanden motsvarande fullt klart och tydligt, lättfattligt
sätt;

samt därefter till Riksdagen inkomma med det eller de lagförslag,
hvartill sagda utredning må gifva anledning.»

N:o 173:

»1 motion n:o 13 till innevarande års Riksdag har herr S. A. K.
Natt och Dag åter upptagit den viktiga frågan om bestämmelser till
betryggande af de till svenska handelsflottan hörande fartygs sjöduglighet.
Han har sålunda efter eu redogörelse för hvad i dessa ämnen
förekommit vid riksdagarne 1899, 1901 och 1902 påyrkat utredning,
bland annat, rörande de förhållanden, som innefattas i Andra Kammarens
beslut vid sistnämnda riksdag, eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

i syfte att kontroll må komma att utöfvas å beskaffenheten af ångfartygs
pannor och ångrör; °

. dels i livad mån fullständigare föreskrifter än de nu gällande
hora meddelas i fråga om fartygs utrustning med lifbärgnings- och
eldsläckningsredskap;

och dels Indika bestämmelser beträffande fartygs nedlastninodäckslastens
höjd och fastgörande, besättningars styrka äfvensom altman
statskontroll å fartygs sjöduglighet m. in. kunna vara af nöden
till minskande af de med sjöfarten förbundna faror.

„+ .. ,Men dessa önskemål, Indika samtliga syfta till säkerhets åtgärder,

särskildt med hänsyn till besättningarne å våra handelsfartyg;,
till motverkande af de med sjöfarten förbundna faror — och i afseende
å ivilka önskemål vi till fullo instämma med motionären — har han
„"en upptagit andra, som afse ändringar i andra syften i vår nu
gällande sjörätt. Sålunda . har han, med omnämnande af den enlio-t
beslut af femte nordiska sjöfartsmötet i Köpenhamn den 2—4 juli 1903
ti 1 Kungl. Maj:t gjorda framställningen om en gemensam nordisk sjöagskomimttc,
samt med framhållande af åtskilliga vid sagda möte gjorda
uttalanden, påyrkat utredning och lagstiftningsåtgärder äfven i fråga om
kommandot till rodret, rymningsoskieket och tjänsten ombord, äfvensom
med afseende å den nyare tidens kraf och säregna förhållanden å fraktmarknaden
samt redares och befraktares rättsställning till hvarandraoch
har han, i anslutning till sjöfartsmötets nyssberörda framställning’
föreslagit en skrifvelse till Kungl. Maj:t med'' anhållan om en revision
af sjölagen, eventuellt gemensam för de tre nordiska länderna, därvid
o an annat bolde särskildt tagas hänsyn till samtliga ofvan berörda
önskemål.

I likhet med motionären hålla vi före, att den af nordiska sjöaitsmötet
begärda allmänna revisionen af sjölagen och förslaget om
en för sådant ändamål afsedd permanent skandinavisk kommitté kunna
innebära en fara för att den först omnämnda för vår sjöfarande befolkning
så viktiga frågan om säkerhetsåtgärder till motverkande af de med
sjöfarten förbundna faror skjutes åt sidan. Vi äro därför ock motionären
tacksamma för att, han åter upptagit denna fråga. Men i olikhet med
honom anse ^ vi, att för denna frågas lösning icke är nödigt eller ens
ämpligt att åvägabringa en allmän revision af sjölagen eller att komma
med den vidtutseende apparaten af eu stor internationell skandinavisk
sjölagskommitté.

Det är nämligen så, att våra grannländer Norge och Danmark
redan hafva vidtagit lagstiftningsåtgärder på detta område, hvilka det

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

synes angeläget för oss att, i öfverensstämmelse naturligen med lios oss
till äfventyrs rådande särskilda förhållanden, i vår lagstiftning upptaga.
Dessa bestämmelser äro fristående från den för de tre nordiska länderna
lika sjölagen. Sålunda har i Norge numera utfärdats »Lov om Statskontrol
med Skibes Sjödygtighed» af den 9 juni 1903 (bilaga 1), och i
Danmark har den 13 februari 1903 fastställts en »Lov om Tilsyn med
Dampfartöjer m. m.» (bilaga 2). I dessa lagar meddelas bestämmelser,
i den norska med synnerlig fullständighet, såväl om ett fartygs beskaffenhet
och utrustning m. m. som tillsynen härom, utan att därför någon
revision af sjölagen ägt rum. Så bör lämpligen kunna ske äfven hos oss.

Då denna fråga förra gången förevar i Riksdagen, framhölls, bland
andra skäl mot vidtagande af någon åtgärd i detta afseende, att genomförande
hos oss af dylika lagbestämmelser icke borde ifrågakomma i
annan mån än de vunne anslutning af öfriga sjöfarande nationer och
särskildt af våra närmaste grannar. Detta sista har nu skett. Och det
synes oss under sådana förhållanden vara i hög grad angeläget, att vi,
i fråga om skyddsåtgärder för våra sjömän vid utöfvandet af deras i
allt fall högst farliga kall, icke blifva allt för mycket efter våra grannar.
Ett efterblifvande härutinnan skulle, om det finge längre fortgå, med
all säkerhet kunna blifva ödesdigert för hela vår skeppsfart, som nu
är stadd i eu glädjande utveckling. Att särskildt talet om att sjöfartsnäringen
genom de ifrågasatta kontrollåtgärderna skulle öfver höfvan
betungas, saknar grund, och att en dylik kontroll kan utan kännbar
kostnad för sjöfartsnäringen anordnas, visas genom den danska lagens
exempel.

Beträffande den ifrågasatta lagstiftningens omfattning, torde den
böra afse alla sådana fartyg, som enligt kungl. förordningen den 18
oktober 1901 äro registreringspliktiga, Och tillåta vi oss såsom hufvudsakliga
föremål för denna lagstiftning framhålla följande önskemål, omfattande
jämväl hvad i Andra Kammarens ofvan omförmälta beslut upptagits,
nämligen: af staten anordnad eller godkänd tillsyn ä fartygs sjöduglighet,
särdeles med hänsyn till beskaffenheten af skrof, maskineri
och inredning i ölrigt, lastens anbringande, särskildt i fråga om däckslast
samt eldfarliga och explosiva varor, bemanning, lifbärgnings- och
eldsläckningsredskap, signallanternor, belysningsmateriel m. m., i Indika
afseenden noggrannare föreskrifter än de nu gällande äro erforderliga;

mera effektivitet vid undersökningar i anledning åt inträffade
sjöolyckor;

särskilda föreskrifter angående villkoren för registrering af kondemnerade
samt af äldre från utlandet inköpta fartyg.

Utskottets

yttrande.

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

Utan att vilja yttra oss om behofvet eller lämpligheten af den i
motionen n:o 13 ur andra synpunkter påyrkade revisionen af sjölagen,
hvarom utan Riksdagens åtgörande framställning från i ämnet''kompetent
håll redan gjorts hos Kung! Maj:t, få vi på grund af det ofvan
anförda härmed vördsamt hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse
4*11 K^ingl. Maj.t anhålla, att Kungl. Maj: t täcktes taga i öfvervägande,
hvilka lagbestämmelser kunna, utöfver de nu gällande, vara erforderliga
och lämpliga i ändamål att, till motverkande af de med sjöfarten förbundna
faror, åstadkomma eu betryggande kontroll å fartygs sjöduglighet,
samt till Riksdagen inkomma med förslag i ämnet.»

Angående de i motionerna åberopade bilagor tillåter sig utskottet
hänvisa till motionerna.

Herr Johansson har därjämte till utskottet ötverlämnat tre motionären
tillhandakomna skrifvelse!-, i hvilka uttalats anslutning till den
af honom jämte herrar Öhngren och Widén väckta motion. Dessa uttalanden
hafva afgifvits af Göteborgs fartygsbefälhafvareförening, kanalflottans
ångfartygsbefälhafvaresällskap i Göteborg och Sundsvalls fartyo-sbefälhafvareförening.
70

Såsom i herr Hatt och Dags förevarande motion omförmälts, har
frågan om åtgärder till förebyggande af de med sjöfarten förbundna
laror vid upprepade tillfällen varit föremål för Riksdagens pröfning,
utan att emellertid hittills enighet kunnat vinnas om lämpligaste sättet
för frågans lösning. I berörda motion har ock lämnats en redogörelse
för ärendets behandling vid de föregående tillfällen, Riksdagen haft
frågan under ompröfning. Herr Natt och Dag har nu upptagit det
förslag i ämnet, som af Andra Kammaren vid 1902 års riksdag antogs.

Motionen n:o 13 har emellertid icke inskränkts till att beröra
endast detta spörsmål, utan åsyftar åstadkommande af en allmän revision
af sjölagen, med afseende hvarå såsom önskningsmål särskildt framställts,
utom en skärpt kontroll å fartygs sjövärdighet, äfven ändrade

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

föreskrifter rörande åtskilliga andra ämnen, i Indika sådana skulle vara
af behofvet påkallade. Däremot hafva herrar Johansson, Ohngren och
Widén — under framhållande däraf, att skärpta bestämmelser angående
tillsyn å fartygs sjövärdighet kunna och lämpligast böra, på sätt i Norge
och Danmark skett, åvägabringas utan sammanhang med en revision
af de i hufvudsak med hvarandra öfverensstämmande nordiska sjölagarna
— begränsat sin framställning till att afse förstberörda ämne och hvad
därmed äger nära samband, i öfverensstämmelse jämväl med innehållet
af de motioner i ämnet, hvilka, såsom ofvan nämnts, förut varit föremål
för Riksdagens behandling.

Innan utskottet går att närmare yttra sig angående de särskilda
frågorna i förevarande motioner, vill utskottet uttala sin principiella
anslutning till den uppfattning af ämnet, som framträder i motionen
n:o 173. Utskottet håller sålunda före, att frågan om föreskrifter rörande
fartygs sjövärdighet är ett fristående spörsmål, som, i den mån
dylika föreskrifter äro nödiga, bör lösas utan samband med en allmän
omarbetning af sjölagen. Ifrågavarande stadganden böra enligt utskottets
tanke utfärdas i form af författningar, gällande vid sidan af sjölagen.
Dels hafva nämligen, såsom nämnts, i Norge och Danmark utan
ändring af sjölagen vidtagits lagstiftningsåtgärder på detta område, dels
måste de kontrollerande det alj bestämmelser, som i förevarande hänseende
möjligen kunna befinnas erforderliga, smidigt anpassa sig efter
de skiftande förhållandena för att icke inverka hämmande på utvecklingens
fortgång, i följd hvaraf de torde böra iklädas en form, som
medgifver lätt och snabb förändring af desamma. Såsom fristående
författningar hafva också en del redan förefintliga stadganden i hithörande
ämnen tillkommit, exempelvis förordningarna angående hvad i
afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och begagnande
iakttagas bör den 12 februari 1864 samt angående de räddningsinrättningar
och eldsläckningsredskap, hvilka ångfartyg under resor med
passagerare skola medföra, den 1 juli 1898.

En revision af sjölagen anser utskottet sålunda icke erforderlig
för åvägabringande af ytterligare föreskrifter rörande fartygs sjövärdighet.
Hvad beträffar de andra ämnen, som enligt herr Natt och Dags
mening bordo särskildt gifva anledning till och beaktas vid en dylik
revision, äro de af den speciella och delvis rent tekniska beskaffenhet,
att utskottet om desamma icke kunnat bilda sig någon utpräglad uppfattning.
Att vissa särskilda arter af befraktningsaftal, till hvilka gällande
sjölag icke tager hänsyn, kunna behöfva genom lagstiftning
regleras, vill utskottet icke bestrida. Huruvida eller i hvilken ut -

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

sträckning den nu rådande aftalsfriheten i fråga om t. ex innehållet af
certeparti och konnossement bör inskränkas, lärer äfven vara ett spörsmål,
som är förtjänt att tagas i öfvervägande. Emellertid har, såsom
af herr Natt och Dags motion framgår, framställning om eu allmän
revision af sjölagen redan gjorts från sakkunnigt och intresseradt håll
nämligen det senaste nordiska sjöfartsmötet, och, om en sådan revision
kommer till stånd, torde därvid med tillbörlig hänsyn till de efter
sjölagens tillkomst ändrade förhållandena tagas i öfvervägande såväl
frågan om ändrade eller fullständigande bestämmelser rörande befraktning
som de andra i herr Natt och Dags motion behandlade ämnen, hvilka
icke särskild! beröra fartygs sjövärdighet och hvilka varit föremål för
öfverläggning vid nämnda möte. Utskottet anser sålunda icke nödigt
eller lämpligt, att, på sätt herr Natt och Dag ifrågasatt, Riksdagen
nu gör framställning hos Kungl. Majrt om en allmän omarbetning af
sjölagen.

Hvad däremot beträffar förslaget om åtgärder till betryggande af
fartygs sjövärdighet, anser utskottet detsamma förtjänt af allvarligt
beaktande.

Att den nuvarande lagstiftningen, om ock byggd på den riktiga
principen om befälhafvare^ ansvar för befintliga brister i fartygets
sjövärdighet, icke är tillräcklig-, lärer ej kunna bestridas. 1 syfte
att undanröja de missförhållanden, som i ifrågavarande hänseende
förefinnas, upptagas i motionen n:o 13 i hufvudsak samma yrkanden, som
i de under åren 1901 och 1902 i ämnet väckta motionerna framställdes.
Motionen n:o 173 utmynnar i kraf på af staten anordnad eller godkänd
tillsyn å fartygs sjövärdighet, hvar jämte uppräknas vissa exempel
på, i hvilka hänseenden en sådan kontroll skulle föreskrifvas. Berörda
exempel öfverensstämma i hufvudsak med hvad i motionen n:o 13 i
förevarande hänseende ifrågasatts. Såsom ett moment af en sådan
kontroll får väl äfven anses den i motionen n:o 173 uttalade önskan
om åstadkommande af särskilda föreskrifter angående villkoren för
registrering af kondemnerade samt af äldre från utlandet inköpta fartyg.
Mera fristående ehuru nära anslutande sig till frågan om skärpt
kontroll angående sjövärdighet är det i sistberörda motion framkastade
spörsmålet om åvägabringande af mera effektivitet vid undersökningar
i anledning af sjöolyckor.

Rörande åtskilliga af hithörande frågor hafva vid Riksdagens föregående
behandling af ämnet båda kamrarna varit ense om behofvet af
skärpta bestämmelser. Detta gäller frågorna om kondemnerade fartygs
användande i fraktfart, kontroll å beskaffenheten af ångfartygs pannor

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

och ångrör samt fartygs utrustning med lifbärgnings- och eldsläckningsredskap.
Utskottet håller äfven före, att bestämmelser i nämnda hänseenden
äro af behofvet påkallade.

Enligt hvad utskottet har sig bekant, har kommerskollegium sökt
genomföra den grundsats, att då kondemneradt fartyg eiter anmälan —
hvilken fartygets ägare vid straffpåföljd är pliktig verkställa — blifvit
ur fartygsregistret affördt, förnyad registrering icke må ske, med
mindre bevis företes om fartygets sjövärdighet. Utskottet har den
uppfattning, att berörda praxis borde beredas stödet af fastställelse i
lag. Sådana särskilda föreskrifter för registrering torde äfven, såsom
herrar Johansson, Öhngren och Widén ifrågasatt, befinnas erforderliga
och lämpliga beträffande äldre från utlandet inköpta fartyg.

Behofvet af särskild kontroll å ångfartygs pannor och ångrör förefinnes
med hänsyn därtill, att för granskning _ af ifrågavarande fartygsdelars
tillstånd erfordras särskilda insikter, hvilka icke, med nuvarande
kompetensfordringar för befälhafvare och maskinister, kunna förutsättas
hos alla sådana, liksom naturligtvis än mindre hos besättningen, i öfrigt.
I betraktande af den synnerliga fara för lif och egendom, som bristfälligheter
i ångpannor och ångrör äro ägnade att medföra, torde det därför böra
anses lämpligt och önskvärdt, att dessa far tygsdelar biet ve underkastade
periodvis återkommande besiktningar af sakkunniga personer. I fråga
om passagerareångfartyg finnes sådan besiktning redan föreskrifven i
ofvanomförmälta förordning af den 12 februari 1864.

Hvad angår fartygs utrustning med lifbärgnings- och eldsläckningsredskap,
äro för ångfartyg, som föra passagerare, detaljerade bestämmelser
härom meddelade genom förordningen den 1 juli 1898.
För andra fartyg däremot finnas inga närmare bestämmelser. Behof
af sådana torde dock hafva gjort sig gällande.

Den närmare beskaffenheten af de stadganden, som utöfver sjölagens
föreskrifter kunna i nu berörda hänseenden befinnas nödiga eller
lämpliga, samt frågan, huruvida och i hvad mån med afseende å fartygs
utrustning med signallanternor, belysningsmaterialier och annat äfvensom
bemanning ytterligare bestämmelser kunna befinnas af behofvet
påkallade, äro ämnen, hvarom utskottet i frågans nuvarande outredda
skick tvekar att uttala någon bestämd mening, men hvilka vid en
blifvande utredning torde böra tagas i öfvervägande.

En viktig och mycket omtvistad fråga är bestämmande af regler
för fartygs nedlastning och däckslastens höjd. Enligt utskottets mening
förefinnes behof af skärpt kontroll till förekommande af att fartyg och
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 7 Sami. 44 Höft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

besättning utsättas för fara genom åsidosättande af nödig försiktighet i
dessa hänseenden. Svårt är dock att afgöra, huru en sådan kontroll
lämpligen bör åstadkommas. Bestämmande af en lastlinje, afsedd att
utmärka det största djup, till hvilket fartyget finge nedlastas, anser
sig utskottet icke kunna förorda. En sådan anordning lärer af sakkunnige
ganska allmänt anses olämplig och senast har Sveriges allmänna
sjöfartsförening vid sitt årsmöte under nästlidne månad uttalat
sig mot densamma. Det är helt naturligt ett svårt problem att finna
någon allmängiltig grund, efter hvilken den för hvarje fartyg lämpligaste
lastlinje skulle kunna bestämmas. Hur djupt ett fartyg utan
våda kan nedlastas, är nämligen beroende icke blott af dess storlek
och byggnadssätt, utan äfven af eu mängd växlande och tillfälliga
förhållanden, såsom lastens beskaffenhet och stufning, fartygets ålder,
de farvatten detsamma skall besöka, och den årstid, hvarunder en resa
skall företagas m. m. Hittills åtminstone synes denna uppgift icke
hafva vunnit någon betryggande lösning. I England finnas visserligen
utaf den centrala engelska sjöfartsmyndigheten, Board of Trade, fastställda
tabeller, i enlighet med Indika lastlinje skall åsättas, men riktigheten
och tillförlitligheten af dessa tabeller hafva icke blifvit i andra
länder erkända, och jämväl erfarenheten från tillämpningen af de på dem
byggda engelska bestämmelserna lär gifva vid handen, att den åsätta
lastlinjen icke alltid motsvarar fartygets verkliga bärkraft. Under det
att sålunda den engelska lastlinjen i allmänhet lär sitta jämförelsevis lågt,
förekomma äfven fall, då densamma satts högre än att fartyget med iakttagande
af vanlig försiktighet kan så djupt nedlastas. De allestädes
förefintliga svårigheterna att tillförlitligt och nöjaktigt bestämma lastlinje
skulle dessutom i särskildt hög grad göra sig gällande för de kring vårt
land belägna farvatten med deras olika salthalt och efter årstiderna
mycket skiftande förhållanden.

Utskottet förbiser icke, att ungefär enahanda erinringar som beträffande
lastlinje kunna göras vid frågan, huruvida och under lxvilka
förutsättningar fartyg böra äga att föra däckslast. Härvid torde förtjäna
beaktande, att fartygs förmåga i sådant afseende är beroende af
fartygets byggnadssätt och lastens beskaffenhet, samt att jämväl i detta
fall hänsyn bör tagas till årstid och farvatten. Äfven om sålunda en
i allmän form gifven regel icke gärna kan passa för alla förhållanden,
torde det dock icke vara omöjligt att stadga vissa grundsatser, som
härutinnan kunna komma till tillämpning.

En viktig fråga är äfvenledes den i motionen n:o 173 omförmälta
— åstadkommande af mera effektivitet vid undersökningar i anledning

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

af inträffade sjöolyckor. Enligt utskottets mening är motionärernas
framställning i denna del förtjänt af synnerligt beaktande. Genom eu
skärpning af den utredning, som skall följa på hvarje olycka till sjös,
genom större noggrannhet, vid upptagande af sjöförklaring än hvad nu
f allmänhet äger rum skulle otvifvelaktigt åstadkommas ett lämpligt
medel att göra kontrollen å fartygs sjövärdighet effektiv, före tillkomsten
af nu gällande sjölag utgjorde sjöförklaringen ingenting annat än eu
af befälhafvaren uppsatt skriftlig'' berättelse om händelsen, hvilken berättelse
därefter af honom själf jämte några af besättningen — utsedde
af befälhafvaren — inför domstolen edligen bekräftades. Domstolens
befattning med sjöförklaringen var i allmänhet endast ett passivt protokollerande
af hvad som bjöds den. För att åstadkomma förbättring i
hithörande förhållanden föreslog den kommitté, som utarbetade förslaget
till den nya sjölagen, upprättande af en särskild sakkunnig myndighet,
en så kallad sjönämnd, sammansatt af tre ledamöter, som skulle finnas
endast på de större hamnplatserna, där man kunde beräkna att hafva
tillgång till full sakkunskap. Dessa nämnder skulle upptaga sjöförklaringarna
och söka åstadkomma utredning. Protokollet häröfver skulle
sedan insändas till kommerskollegium, som skulle hafva högsta uppsikten
öfver dessa förhållanden. Vid sidan häraf förutsatte man, att personel
med sakkunskap, med nautisk bildning, skulle såsom åklagare öfvervara
sjöförklaringarnas upptagande och på grund däraf framställa de yrkanden,
till hvilka anledning kunde förekomma. Emellertid blef hvad
kommittén sålunda föreslagit vid sjölagens antagande icke gilladt.
Visserligen tillsattes vid rådstufvurätterna två sakkunnige såsom biträden
åt rätten vid sjöförklaringars upptagande, men dessa spela där, såsom
erfarenheten visat, ofta en alltför underordnad roll. Följden har
blifvit, att om också sjöförklaringarna och utredningarna om sjöolyckor
äro bättre nu än före den nya lagens antagande, de dock ingalunda
äro hvad de borde vara.

Utan genomgripande ändring i sjölagen torde på de partiella
reformernas väg något kunna åtgöras för att sjölagens stadganden i
f örevarande hänseende må erhålla större effektivitet. 1 insättande af nautiskt
bildade personer att närvara vid undersökningar med anledning
af sjöolyckor vore enligt utskottets tanke en utväg, som kunde komma
i betraktande. En annan anordning eller en utväg vid sidan af den
förra torde vara, att i kommerskollegium, hvarest inkomna protokoll
öfver dylika undersökningar skola granskas, men erforderlig sakkunskap
härutinnan ej förefinnes, anställdes ett sjötekniskt biträde för sadant

Lagutskottets Utlåtande Ko 53.

ändamål och för öfvervakande däraf, att åtal anställdes, där undersökningsprotokollet
därtill gåfve anledning.

På grund af det anförda hemställer utskottet:

l:o) att Riksdagen, i anledning af förevarande
motioner, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka
lagbestämmelser kunna, utöfver de nu gällande, vara
erforderliga och lämpliga i ändamål att, till motverkande
af de med sjöfarten förbundna faror, åstadkomma en
betryggande kontroll å fartygs sjövärdighet, samt
därefter till Riksdagen inkomma med de förslag, hvartill
den verkställda utredningen kan föranleda; och

2:o) att motionen n:o 13, i hvad densamma
åsyftar revision af sjöfartslagstiftningen i andra hänseenden
än de under l:o berörda, icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 maj 1904.

På lagutskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Reservation

äf herr Waldenström emot vissa delar af motiveringen.

Herr Hedenstierna har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1904.