Lagutskottets Utlåtande N:o 53 (Utlåtande 1894:LU53 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

N:o 53.

Ank. till Riksd. kansli den 19 april 18Ö4, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse
af 1 § i förordningen om landsting den 21
mars 1862.

I 1 § af förordningen om landsting den 21 mars 1862 stadgas:

»I hvarje län skall finnas ett landsting, sammansatt af valda ombud
från länets städer och härader eller tingslag; dock att detta stadgande
äfvensom hvad här nedan föreskrifves, icke eger tillämpning å stad,
som har mera än 25,000 invånare. Landstingsmännen äro i utöfriingen
af sitt uppdrag icke bundna af valmäns föreskrifter.»

Uti en vid sistlidne riksdag väckt motion hemstälde herr J. Johnsson
i Bollnäs, att förenämnda lagrum måtte erhålla följande förändrade
lydelse:

I hvarje län skall finnas ett landsting, sammansatt af valda ombud
från länets städer och härader eller tingslag; dock att detta stadgande
äfvensom hvad här nedan vidare föreskrifves, icke må ega tillämpning
på stad, som har en folkmängd af minst en etthundrafemtiondedel af
rikets hela invånareantal. Landstingsmännen äro i utöfningen af sitt
uppdrag icke bundne af valmäns föreskrifter.

Efter erinran om ifrågavarande lagrums nuvarande lydelse anfördes
till stöd för motionen:

»I G § af det förslag till ändring af riksdagsordningen, som af 1892
Bill. till Biiad. Prof. 1834. 7 Samt. 30 Haft. fN\o 53). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

års Riksdag antagits att hvila för vidare grundlagsenlig behandling,
stadgas följande:

»1. Första Kammarens ledamöter skola, till ett antal af etthundrafemtio
och för en tid af nio år, utses af landstingen och fullmägtige i
de städer, som ej i landsting deltaga.

2. Hvarje landstingsområde och sådan stad, som nu är nämnd,
utgör en valkrets, för hvilken, efter folkmängden inom dess område,
väljes en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en etthundrafemtiondedel
af rikets folkmängd.

3. För valkrets, som har mindre folkmängd än i mom. 2 sägs,
väljes dock en riksdagsman.»

Om detta förslag skulle blifva upphöjdt till grundlag, utan att motsvarande
ändring i nu gällande förordning angående landsting vidtages,
skulle den grundsats, som komme att gälla för de olika landstingsområdena
och de större städernas rätt att utse ledamöter af Första
Kammaren, icke vara tillämplig på stad med något öfver 25,000 invånare,
hvilken stad fortfarande skulle utgöra en valkrets och utse
ledamot af sistnämnda kammare.

Då hela rikets folkmängd, enligt officiella uppgifter, vid 1890 års
slut utgjorde 4,784,981 invånare, skulle den qvot, som berättigar landstingsområde
att utse ledamot af Första Kammaren, utgöra cirka 31,900,
och då denna qvot vid tiden för tillämpningarna af ifrågavarande grundlagsförslag
genom folkmängdens tillväxt torde komma att ytterligare
ökas, är det af vigt, för vinnande af likställighet mellan stad och
landsting i berörda afseende, att sådan ändring i landstingsförordningen
varder vidtagen, att de grundsatser, som i förslaget till riksdagsordning
§ 6 funnit uttryck, jemväl blifva å förstnämnda förordning tillämpliga.

Men om således redan nu en ändring i omförmälda afseende är för
vinnande af likhet i den representativa rätten mellan stad och landstingför
val till Första Kammaren påkallad, så skulle, om sådan ändring ej
varder vidtagen, de anmärkta missförhållandena, genom folkmängdens
snabbare tillväxt i städerna än på landsbygden, medföra olägenhet, icke
allenast derigenom att landstingens inflytande på valen till Första Kammaren
skulle småningom minskas och undergräfvas, enär den qvot af
folkmängden, som berättigar landsting att utse ledamot, successivt
ökades, under det att så ej vore fallet med stad, som hade en folkmängd
af något öfver 25,000 invånare, utan jemväl det absurda förhållande
förr eller senare, beroende på folkmängdens snabbare eller
långsammare tillväxt, inträffa, att de olika valkretsarne komme att utse

Lagutskottets Utlåtande N:o 53. 3

flera ledamöter af Första Kammaren, än hvaraf samma kammare, enligt
förslagets § 6 riksdagsordningen, finge bestå.

Då Riksdagen fattat beslut, som afser att afhjelpa de nu befintliga
missförhållandena emellan stad och landsbygd i fråga om val till Andra
Kammaren, lärer det vara nödigt tillse, att icke nya missförhållanden
skapas i afseende å val till Första Kammaren, hvilket påtagligen blifver
fallet, om ledamöternas antal i sistnämnda kammare fixeras, utan att, i
sammanhang dermed, städernas rätt till samma val likstäldes med landstingens.

Då genom fixering af den folkmängdssiffra, som borde vara bestämmande
för stad att bilda särskild valkrets, syftet: likställighet emellan
stad och landsting i fråga om val till Första Kammaren, icke kan vinnas,
enär denna siffra snart skulle befinnas för hög eller för låg, återstår
endast att anlita den princip, som är upptagen i förslag till § 6
riksdagsordningen, nemligen att stad, med en folkmängd af minst en
etthundrafemtiondedel af rikets invånareantal, må från landsting utsöndras
och bilda egen valkrets för val af ledamot af Första Kammaren.»

Lagutskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas, då det syntes utskottet icke böra ifrågasättas att föreslå
någon ändring af ifrågavarande stadgande i förordningen om landsting
utom för det fall, att ofvan nämnda grundlagsändringsförslag blefve
antaget, samt frågan alltså måste anses hafva blifvit för tidigt väckt.

Denna utskottets hemställan blef af båda kamrarne bifallen.

Uti en vid innevarande riksdag väckt, till lagutskottets behandling
öfverlemnad motion n:o 71 förnyar herr J. Johnsson, under hänvisning
till frågans behandling vid sistlidet års riksdag, sin framställning och
hemställer alltså, att Riksdagen, under förutsättning att det hyflande
förslaget till § 6 riksdagsordningen antages, för sin del måtte antaga
följande förordning'' angående förändrad lydelse af § 1 förordningen om
landsting den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 1 i förordningen om landsting den 21
mars 1862 skall hafva följande förändrade lydelse:

T hvarje län skall finnas ett landsting, sammansatt af valda ombud
från länets städer och härad eller tingslag; dock att detta stadgande,
äfvensom hvad här nedan vidare föreskrifves, icke må ega tillämpning
på stad, som har eu folkmängd åt minst en etthundrafemtiondedel af
rikets hela invånareantal. Land stingsmännen äro vid utöfning af sitt
uppdrag icke bundna af valmäns föreskrifter.

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

Lika med motionären anser utskottet, att antagandet af omförmälda
grundlagsändringsförslag skulle, derest 1 § af ifrågavarande förordning
bibehölles oförändrad, kunna i afseende å rätten att utse riksdagsman
i Första Kammaren föranleda missförhållanden emellan landstingen och
vissa städer, som ur landstinget utträdt; och då Riksdagen numera för
sin del antagit samma förslag, samt utskottet finner den af motionären
förordade ändringen i förevarande § vara en lämplig och tillfyllestgörande
åtgärd till undvikande af dylika missförhållanden, får utskottet
alltså hemställa,

att Riksdagen för sin del må antaga följande

Lag

angående förändrad lydelse af § 1 i förordningen om
landsting den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 1 i förordningen om
landsting den 21 mars 1862 skall erhålla följande förändrade
lydelse:

I hvarje län skall finnas ett landsting, sammansatt
af valda ombud från länets städer och härader
eller tingsslag; dock att detta stadgande, äfvensom
hvad här nedan vidare föreskrifves, icke eger t-illlämpning
å stad, som har en folkmängd af minst en
etthundrafemtiondedel af rikets hela invånareantal.
Landstingsmännen äro i utöfningen af sitt uppdrag
icke bundne af valmäns föreskrifter.

Stockholm den 20 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

Reservation

af herrar Annerstedt, von Krusenstjerna, Pehrsson, Öländer, von
Stapelmohr, Bruzelius, Kardell och E. Svensson hvilka anfört:

En stads utträde ur landstinget medför icke oväsentliga rubbningar
i förhållandet mellan staden och länet i öfrigt med afseende å de angelägenheter,
hvilka äro föremål för landstingens verksamhet, och utskiftningen
af de vid skilsmessan befintliga gemensamma anstalter och inrättningar
krafvel- för sitt genomförande överenskommelser emellan staden
och landstinget, hvilkas affattande i öfverensstämmelse med rättvisans
och billighetens fordringar är en ganska grannlaga uppgift. Sedan staden
ur landstinget utträdt och ordnat sina angelägenheter såsom ett derifrån
helt och hållet afskildt samhälle, medför ock en återförening med landstinget
för staden icke ringa rubbningar i åtskilliga förhållanden och
olägenheter af ganska afsevärd betydenhet. Det synes derför enligt
reservanternas uppfattning vara uppenbart, att lagstiftningen i fråga icke
bör gifvas ett sådant innehåll, att påföljden deraf sannolikt blefve den,
att städer, hvilka komme att uppnå den folkmängdssiffra, som betingar
till utträde ur landstinget, under den närmaste tiden derefter vexelvis
skulle utgå från och återinträda i landstinget. Då nemligen erfarenheten
utvisar, att af lätt förklarliga anledningar de medelstora städernas utveckling
här i landet eger rum på det sätt, att en tidsperiod af
hastig tillväxt efterföljes af eu kortare eller längre period, under hvilken
endast en obetydligare tillökning i stadens folkmängd eller till och med
nära nog stillestånd deri förekommer, kan den af motionären föreslagna
regeln, vid det förhållande att tillväxten i hela landets befolkning
försiggår med större likformighet, otvifvelaktigt leda dertill, att stadens
folkmängd ena året uppgår till minst en etthundrafemtiondedel af rikets
hela invånareantal och ett följande år sjunkit derunder, oaktadt någon
absolut minskning i stadens befolkning icke eger rum.

Då den af staden utsedde riksdagsmannen i Första Kammaren
kommer att bibehålla sitt mandat under den tid af nio år, för hvilken
han blifvit utsedd, skulle derunder staden flera gånger kunna komma
att utträda ur landstinget och dermed återförenas, utan att detta medförde
någon inverkan på representationens sammansättning, och vore
staden händelsevis skild från landstinget vid den tidpunkt, då denna
representants mandat går till ända, skulle samma förhållande komma att
fortsättas. Följaktligen skulle staden blifva underkastad alla de olägenheter,
som af en dylik vexling härflyta, utan att det åsyftade målet, in Bih.

till ltiksd. Prot. 1894. 7 Sami. 30 Käft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

skränkningen i stadens rätt att välja särskild riksdagsman i Första
Kammaren, kommer att uppnås. De olägenheter, som sålunda skulle
blifva en följd af antagandet utaf den föreslagna förändringen i 1 § i
landstingsförordningen synas reservanterna helt och hållet kunna förekommas
genom tilläggandet af bestämmelsen, att stad, som utträdt ur
landsting, ej skall med landstinget återförenas, så framt ej stadens folkmängd
nedsjunker under det invånareantal, som berättigat staden till
utträde — en bestämmelse hvilken i det afseende, hvarom nu är fråga,
står i fullständig öfverensstämmelse med innehållet i hittills gällande
1 § i landstingsförordningen. Dessutom vilja reservanterna framhålla, att
lagförändringen icke i någon händelse synes böra hafva den inverkan,
att Gefie stad, som redan uppnått den folkmängdssiffra, att staden jemlikt
nu gällande lag utträdt ur landstinget, men hvars folkmängd dock
icke uppgår till en etthundrafemtiondedel af likets hela invånareantal,
skulle på grund af lagändringen fråntagas den rättighet att ej deltaga
i landsting-, som denna stad redan förvärfvat.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt anse reservanterna, att
utskottets hemställan bort hafva följande lydelse:

att Riksdagen för sin del. ville antaga följande

Lag

angående förändrad lydelse af § 1 i förordningen om
landsting den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 1 i förordningen om
landsting den 21 mars 1862 skall erhålla följande förändrade
lydelse:

I hvarje län skall finnas ett landsting, sammansatt
af valda ombud från länets städer och härader
eller tingslag; dock att detta stadgande, Äfvensom
hvad här nedan vidare föreskrifves, icke eger tilllämpning
å stad, som har en folkmängd af minst en
etthundrafemtiondedel af rikets hela invånareantal, eller
å stad, som utträdt ur landsting och hvars invånare:1''
antal ej minskats under det, som berättigat staden till
utträde. Landstingsmännen äro i utöfningen af sitt
uppdrag icke bundne af valmäns föreskrifter.

. ; ''il

Herrar Hasselrot, C. H. Lundström och F. Andersson hafva begärt
få här antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom
utskottet. . v,\ a-a

Stockholm, K. L. Beclcman, 1894.