Lagutskottets Utlåtande N:o 53 (Utlåtande 1892:LU53 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

N:o 53.

Ålit. till Kiks<3. kansli den 12 maj 1892, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af vackt motion om ändrad
lagstiftning rörande oäkta barns arfsrätt.

Frågan om en ändrad lagstiftning rörande oäkta barns arfsrätt,
hvilken fråga senast vid 1885 års riksdag förelåg till behandling, har
vid innevarande riksmöte återupptagits uti en inom Andra Kammaren
väckt, till lagutskottet hänvisad motion, n:o 47, hvari herr J. Johnsson
föreslår, att Riksdagen för sin del måtte besluta, att 7 § i 8 kap.
ärfdabalken måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Oäkta barn, som är afladt utan äktenskapslofven, må, derest modern
låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den församling, i
hvilken hon då var kyrkoskrifven, eller sannolika skäl för barnets härkomst
kunna visas, lika med äkta barn taga arf efter sin moder.

Till stöd för sin berörda framställning erinrar motionären, hurusom
förordningen den 14 april 1866, hvarigenom oäkta barn, som icke är
afladt under äktenskapslofven, förklarats berättigadt att, derest modern
låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den församling, i
hvilken hon då var kyrkoskrifven, lika med äkta barn taga arf efter sin
moder i den egendom, som ej utgör bröstarfvinges laglott, ställer det
oäkta barnet i fråga om arf i en sämre ställning till sin moder än de
inom äktenskapet födda eller såsom sådana ansedda barnen. I vår
religiösa åskådning likasom i den borgerliga lagstiftningen i allmänhet
inginge emellertid den grundsats, att barnen icke böra lida för föräldrarnes
förseelser, men denna så ofta framhållna och otvifvelaktigt rigtiga
grundsats voro på förevarande område icke genomförd.

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

Det hufvudsakliga skäl, anför motionären vidare, som blifvit åberopadt
emot medgifvande af lika arfsrätt åt oäkta barn, vore den fruktan
man förmält sig hysa, att derigenom eu betänklig rubbning skulle ske
i den sedliga grunden för äktenskapet. Men motionären hölle före, att
äktenskapet icke vore så uteslutande eller i så hufvudsaklig mån bygd t
på förutsättningen af egendomsgemensamhet, att dess anseende eller
familjebandets sammanhållning skulle äfventyras genom uppfyllande i
ifrågavarande hänseende af rättvisans bud mot de oäkta barnen. Denna
grundsats hade jemväl af lagutskottet vid 1863 års riksdag blifvit uttalad,
ehuru den då förordade ändring icke ledde till det åsyftade
målet; och tiden torde nu vara inne, att Riksdagen, i enlighet med
rättvisans kraf och det allmänna rättsmedvetandet, för sin del antoge
en lagändring, som bättre än den gällande lagstiftningen tillgodosåge
berörda kraf.

Bestämmelsen att endast för det fall, att modern i kyrkoboken för
den församling, der hon då vore kyrkoskrifven, låtit såsom sitt anteckna
barnet, oäkta barn skulle ega att taga arf efter modern, vore enligt
motionärens uppfattning otillfredsställande. Att barnets ve eller väl
skulle uteslutande bero deraf, huruvida den prest, som döpte barnet eller
mottoge anmälan om barnets anteckning i kyrkoboken, rätteligen fullgjorde
detta åliggande, vore så mycket betänkligare, som någon påföljd
icke vore stadgad för prest, som försummade att anställa sådan anteckning.
Oförstånd och försummelse å moderns sida att anmäla barnet
hade jemväl ofta haft till följd, att barn nekats taga arf efter sin moder,

I det fall, att bevis om barnets härkomst kunde åvägabringas,
borde väl, syntes det, barnet vara berättigadt till arf efter modern,
äfven om, af eu eller annan omständighet, barnet ej blifvit af modern
såsom hennes antecknadt i kyrkoboken.

Såsom motionären erinrat, inträdde den under ståndsriksdagames
tid ofta återkommande och mycket omtvistade frågan om oäkta barns
arfsrätt i ett nytt skede genom utfärdandet af förordningen den 14 april
1866. Denna förordning tillkom närmast i anledning af rikets ständers
skrifvelse den 6 december 1863, deri till antagande framlades ett förslag,
hvarigenom, med ändring af hvad i 8 kap. 7 § ärfdabalken
stadgades derom, att barn, som aflats i lönskaläge utan äktenskapslofven,

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

eller i hordom, eller i förbudna leder, ej egde taga annat arf än efter
egna barn och bröstarfvingar, förordnades, att oäkta barn jemväl finge
taga arf efter sin moder lika med äkta barn.

I skrifvelse den 31 oktober 1865 tillkännagaf emellertid Kongl.
Maj:t, att Kongl. Maj:t vid granskning af berörda förslag funnit sig icke
kunna godkänna detsamma hufvudsakligen af de skäl, att förslaget dels
genom att tillägga oäkta barn enahanda arfsrätt efter moder som äkta
barn syntes innebära en rubbning i grundsatsen, att allenast ett lagligt
äktenskap kunde erkännas såsom familjens grundval, och dels saknade
föreskrift derom, att oäkta barn borde blifvit af modern i lifstiden erkändt,
ehuruväl ett dylikt erkännande vore ett vilkor för den presumtion
af den aflidnas ej tillkännagifna yttersta vilja, som skulle kunna
antagas såsom grund för den arfsrätt, man ville tillerkänna sådant barn.

I enlighet härmed var också det förslag upprättadt, som i proposition
till 1865—66 årens Riksdag förelädes till antagande och i oförändradt
skick blef bifallet, hvarefter detsamma genom ofvan berörda förordning
upphöjdes till lag.

Enligt samma förordning är nu oäkta barn berättigadt till arf under
följande tre vilkor: l:o att det ej är afladt under det modern lefver i
äktenskap; 2:o att det ej är afladt i förbudna led; och 3:o att det är
erkändt af modern på det sätt, att hon låtit såsom sitt barn anteckna
det i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven.
Ifrågavarande arfsrätt, som gäller allenast efter moder, är vidare
i anseende till omfånget begränsad till den egendom, som ej utgör
bröstarfvinges laglott.

Såvidt utskottet kunnat finna, är det i tre särskilda hänseenden,
som motionären åsyftar ett vidgande af den arfsrätt, som sålunda finnes
oäkta barn medgifven.

Till en början vill sålunda motionären, att jemväl oäkta barn, som
är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led, skall berättigas
att taga arf efter moder. Vidare önskar motionären en utvidgning af
de förutsättningar, under Indika arfsrätt må inträda, derhän, att, jemväl
der anteckning i kyrkobok i föreskrifven ordning icke skett, men barnets
härkomst kan göras sannolik, barnet förklaras arfsberättigadt, och
slutligen anser motionären, att den nu stadgade begränsning i omfånget
af oäkta barns arfsrätt bör bortfalla.

Hvad nu beträffar förslaget att i arfsrättsligt hänseende likställa
oäkta barn, som aflats under moderns äktenskap eller i förbudna led
liih. till It t isd. Prat. 1832. 1 Sami. 23 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

med annat dylikt barn, anser sig utskottet icke kunna förorda detsamma,
ehuruväl en dylik utsträckning'' kunde synas följdrigtig.

I detta ämne delar nemligen utskottet i allt väsentligt samma uppfattning,
som lagutskottet vid 1865—66 årens riksdag uttalade.

I sitt utlåtande (n:o 13) öfver det kongl. lagförslaget i förevarande
ämne yttrade nämnda utskott, hurusom både lag och sed syntes kräfva
en sådan inskränkning, hvarom nu är fråga. Moderns erkännande af
ett i hordom eller blodskam afladt barn måste alltid komma att innebära
erkännande af ett brott, som, der det vore förhemligadt under
hennes lifstid, skulle drabba allenast hennes efterlefvande man, barn
eller andra anhöriga. För ett barn, hvars arfsanspråk skulle stödjas på
en dylik grund, borde arfsrätten vara värd, om möjligt, mindre än
intet. Det oaktadt vore alldeles icke osannolikt, att understundom den
ekonomiska fördelen kunde, med förqväfvande af alla betänkligheter i
andra afseenden, förmå någon att efter sin moder göra gällande en
på hennes erkännande af begånget brott grundad arfsrätt, men det
vore föga troligt, att den allmänna rättskänslan tillfredsstäldes af ett
förfarande, som sedlighetskänslan icke kunde undgå att ogilla. I dessa
undantagsfall syntes det, med afseende å nödvändigheten att skona den
allmänna sedlighetskänslan, vara lämpligast att låta djdikt barns rätt
vara beroende af föräldrarnes testamentariska förordnande.

Vidkommande deremot motionärens förslag att låta arfsrätt för
oäkta barn inträda, så snart barnets härkomst gjorts sannolik, oberoende
af om någon anteckning derom skett i kyrkoboken, synes detta utskottet
synnerligen behjertansvärdt.

Såsom propositionen vid 1865 — 66 årens riksdag angifver, är nu gällande
vilkor, att moder skall hafva låtit i kyrkoboken anteckna barnet
såsom sitt, grundadt på den uppfattning att oäkta barns arfsrätt åtminstone
företrädesvis skulle hvila på presumtionen om moderns be
fintliga, men ej tillkännagifna yttersta vilja och således vore, hvad man
kallat, en förklädd testamentsrätt. Oafsedt nu att rigtigheten af berörda
uppfattning icke synes vara obestridlig, torde i allt fall lagens
fordran, att anteckningen i kyrkoboken ovilkorligen skall visas hafva
skett på särskilt föranstaltande af modern, vara alltför sträng och i
tillämpningen vålla allehanda svårigheter.

Detta har också blifvit erkändt af lagutskottet vid 1881 och 1882
årens riksdagar, hvilket förklarade sig anse arfsrätt böra inträda, äfven
om det icke visades, att en i kyrkoboken befintlig anteckning tillkommit
på moderns föranstaltande. Den omständighet att en anteckning i

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

kyrkoboken funnes om oäkta barns härkomst borde enligt utskottets
förmenande göra tillfyllest. Utskottets i enlighet härmed uppgjorda
förslag till ändring af bestämmelserna i 1866 års förordning godkändes
vid båda de nyssnämnda riksdagarne af Andra Kammaren utan votering,
men afslogs af Första Kammaren.

Jemväl lagutskottet vid 1885 års riksdag, som i öfrigt afstyrkte
hvarje förändring i den bestående lagstiftningen, fann tillämpningen af
1866 års förordning mindre tillfredsställande, i det att den på grund
af åtskilliga förhållanden icke verkade så, som med densamma afsetts.
Utskottet hemstälde för ty till Riksdagen att i skrifvelse anhålla, att
genom cirkulär hos vederbörande presterskap måtte inskärpas angelägenheten
deraf, att ifrågavarande anteckning verkstäldes på sådant sätt,
att den innefattade bevis, att qvinnan låtit anteckna barnet såsom sitt.
Denna hemställan blef af Riksdagen bifallen, och utfärdades cirkulär i
ämnet den 5 juni 1885.

Såsom utskottet redan antydt, anser utskottet emellertid billigt och
rättvist, att, äfven om af en eller annan anledning, t. ex. moderns död
vid barnsbörden, anteckning icke kunnat ske i den ordning gällande lag
föreskrifver, oäkta barn, om hvars härkomst icke föreligger något tvifvel,
bör tillerkännas arfsrätt efter sin moder. Lika med lagutskottet
vid 1881 och 1882 årens riksdagar finner utskottet i sådant hänseende
en anteckning i kyrkoboken, äfven om den icke tillkommit på moderns
föranstaltande, i allmänhet böra göra tillfyllest, men jemväl en på annat
sätt åvägabragt juridiskt bindande maternitetsbevisning torde icke böra
frånkännas enahanda verkan. Regler böra emellertid gifvas för en
dylik maternitetsbevisning och viss tid stadgas, inom hvilken arfsanspråk
må af oäkta barn framställas för att komma under beaktande.

Hvad slutligen angår förslaget att vidga omfånget af oäkta barns
arfsrätt, anser utskottet jemväl detsamma — med ofvan antydd inskränkning
— förtjent af understöd. Som bekant är det hufvudsakligen
från tre synpunkter, den allmänna moralens, kyrkans och statens,
som motståndet mot en dylik utsträckning plägar hemta sitt stöd.
Man har sålunda fruktat, att hvarje handling, hvarigenom de oäkta
födde i familj rättsligt hänseende förblandades med äkta barn, skulle
inverka störande på sedernas helgd, att familjelifvets renhet skulle
fläckas, om frukten af en osedlig förbindelse vunne rättigheter, som
eljest grundade sig allenast på det af äktenskapet sedliggjorda blodsbandet,
och slutligen att skandalösa rättegångar skulle deraf blifva eu
följd. Men — såsom en författare i ämnet med skäl anmärkt — man

Lagutskottets Utlåtande 1\:o 53.

kan fråga, hvarifrån den menniskokännedom är hemtad, som tror, att
lättsinne och utsväfningar förekommas genom medvetandet, att frukten
deraf går förlustig äkta barns rätt, och man kan med allt skäl anmärka,
att den allmänna sedligheten skulle genom ett motsatt, till återhållsamhet
manande system snarare befästas än försvagas, att äktenskapets
helgd och familjelifvets renhet bäst vårdas derigenom, att handlingar,
som strida mot sedlighetens lag, icke företagas, att föräldrarnes
vandel står för de äkta barnen lika litet fläckfri, då de oäkta ega arfsrätt,
som då detta icke är händelsen, samt att möjlighet till chikanösa
processer redan föreligger i de oäkta barnens af lagen erkända anspråk
på uppfostringsbidrag.

Hvad vidare angår den uppfattning, som från kju-kans synpunkt
finner en utsträckning af oäkta barns arfsrätt förkastlig, må erinras,
hurusom det visserligen var under kristendomens äldre tider i vårt
land, som grunden lades till vår nu gällande lagstiftning i ämnet, och
att följaktligen den slutsats synes berättigad, att denna lagstiftning är
betingad af den kristna läran. Men — såsom lagutskottet vid 1859—
60 årens riksdag rigtigt anmärkte — det är af vigt att ihågkomma,
att detta var den kristna läran, sådan den representerades af katolicismen,
hvilken satte kyrkan i stället för kristendomen och sträfvade
derhän att få alla band, som icke af kyrkan helgats, ansedda såsom
ogiltiga inför lagen och ur stånd att grundlägga några rättigheter, icke
ens de naturliga och allmänt medborgerliga. Man sökte sålunda och
lyckades äfven utbreda den åsigt, att rättigheten för oäkta födde att
taga arf vore erkännande af en osedlig princip, förblandande dermed
den felande med den oskyldige och tryckande osedlighetens kännemärke
på den senares panna.

Kommer så den tredje synpunkten, hvilken ligger till grund för
satsen, att endast lagligt äktenskap gifver laglig arfsrätt. Från denna
grundsats, åberopad jemväl vid 1866 års förordnings tillkomst, ha
dock 1734 års lagstiftare, på sätt lagutskottet vid nyssnämnda riksdagvidare
anmärkt, medgifvit flera så väsentliga undantag, att den näppeligen
förtjenar namn af ledande princip. Ty först — och för att.
icke fästa sig dervid, att barn, aflade med fästeqvinna eller under
äktenskapslöfte, anses såsom äkta barn — måste beaktas, att barn, som
är afladt i lönskaläge och således oäkta, får arfsrätt, om blott fadern
sedermera tillsäger modern äktenskap. En dylik tillsägelse är visserligen
att anse såsom eu legitimation, men ostridigt är likväl, att barnet
var frukt af en förbindelse, som icke i sig innebar det ringaste moment
af ett lagligt äktenskapsband. Vidare är barn, som blifvit afladt

Lagutskottets Utlåtande N-.o 53.

under våldtägt, berättigadt att taga arf såsom äkta barn, ehuru qvinnan
visserligen icke erhåller laggift hustrus rätt. I sistnämnda tall är,
äfven om till stöd för arfsrätten åberopas moderns oskuld, faderns
brottslighet desto större, och likväl ärfver barnet äfven honom. Lika
ohållbar visar sig berörda grundsats derutinnan att, enligt stadgandet i
8 kap. 8 § ärfdabalken, oäkta barns efterlemnade egendom går i arf
till föräldrarne.

I våra grannland Norge och Danmark ärfva oäkta barn likasom
äkta barn moder och mödernes fränder, i Norge derjemte under vissa
vilkor fader och fädernes fränder. De flesta europeiska länder tillägga,
om ock med vissa begränsningar, oäkta barn arfsrätt efter moder, och
det kan egentligen sägas vara allenast den engelska, i detta afseende
på feodalistisk grund hvilande rätten, som ännu nekar dem en dylik
rätt. Slutligen må nämnas, hurusom äldre lagberedningen i sitt förslag
till ärfdabalk (1 kap. 21 §) ville tillägga oäkta barn, som ej aflats under
moderns äktenskap eller i förbudna led, obegränsad arfsrätt efter
moder eller hennes skyldeman, hvarjemte beredningen, fullt följdrigtigt
synes det utskottet, föreslog, att arf efter oäkta född icke skulle få gå
till skyldeman, som han ej sjelf kunnat ärfva.

Att nu, på sätt motionären föreslagit, tillerkänna oäkta barn, som
icke aflats under moderns äktenskap eller i förbudna led, enahanda
arfsrätt efter moder som äkta barn, synes sålunda utskottet vara eu
gärd af rättvisa ; och får utskottet, som anser, att den vigtiga och grannlaga
frågan bör genom en skrifvelse dragas under Kongl. Maj:ts ompröfning,
hemställa,

att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion,
måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
sådan ändring af gällande bestämmelser rörande oäkta
barns arfsrätt, att oäkta barn, som icke är afladt under
moderns äktenskap eller i förbudna led, berättigas
att lika med äkta barn taga arf efter moder.

Stockholm den 12 maj 1892.

På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Bill. till llikad. Vrot. 1832. 7 Samt. 23 Haft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

Reservationer:

dels af herrar Bergström, Fröberg och grefve Klingspor, som ansett,
att utskottet bort hemställa om afslag å motionen;

och dels af herrar Claeson och Öländer emot vissa delar af motiveringen.

Herrar L. O. Larsson och Pehrsson hafva begärt få antecknadt, att
de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, K. L. Beckman, 1892.