Lagutskottets Utlåtande N:o 53 (Utlåtande 1892:LU52 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

N:o 52.

Ank. (ill Eiksd. kansli den 12 maj 1892, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till
3 § i förordningen angående fattigvården den 9 juni
1871.

I 3 § af förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871
stadgas:

»Eu hvar, som är arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles betungande
försörja sig sjelf och sina minderåriga barn, så ock arbetsför
man sin hustru; åliggande i öfrigt föräldrar och barn att i mån af
behof, å ena, och förmåga, å andra sidan, hvarandra försörja»;

samt i 35 § af samma förordning:

»1. Fatt.igvårdsstyrelse tillkommer målsmans- och husbonderätt
öfver den, som af fattigvårdssamhället åtnjuter full försörjning, hvilken
ej blott tillfällig är, samt husbonderätt ej mindre öfver en hvar, som
för sig åtnjuter annan fattigvård, än och öfver den, hvars minderåriga
barn eller hvars hustru enligt 1 § åtnjuter full försörjning, som ej är
tillfällig; gällande den målsmans- och husbonderätt, så länge fattigvården
fortfar.

2. Om någon genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga
barn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård måst enligt 1 §
någon af dem lemnas, skall han, äfven om fattigvården är tillfällig,
stå under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde, till dess den kostnad,
fattigvårdssamhället tillskyndats, blifvit godtgjord. Till enahanda påföljd
är den förfallen, hvars minderåriga barn, enligt hvad här nedan
sägs, för betlande anhålles och på fattigvårdssamhälles bekostnad hemsändes
— — — — — — — — — — — -— — — — — — —».
llih. till AV/W. Frat. 1302. 7 Samt. 30 /luft. fN-.is 52, 53.)

Lagutshottets Utlåtande N:o 52.

I en inom Andra Kammaren vid 1886 års riksdag afgifven motion
erinrades, hurusom af ofvan anförda bestämmelser följde, icke blott att
föräldrar vore pligtiga försörja sina barn, utan äfven att de föräldrar,
som i sådant hänseende tredskades, kunde ställas under fattigvårdsstyrelsens
husbondevälde. Man hade, anmärkte motionären, trott att
ifrågavarande bestämmelser gälde alla föräldrar, äfven sådana, som utom
äktenskapet blifvit föräldrar till barn, som öfverlemnades åt fattigvården
att försörja. Af ett motionen bilagdt Kongl. Maj:ts utslag den 7
december 1885 framginge emellertid, att Kongl. Maj:t på besvär af
ordförande i fattigvårdsstyrelse funnit den omständighet, att en person,
i följd deraf, att han brustit åt honom förelagd edgång i mål angående
uppfostringsbidrag, förklarats skyldig utgifva dylikt bidrag, icke skäligen
kunna läggas till grund för tillämpningen å bemälde person af
bestämmelserna i ofvan anförda 35 § i förordningen angående fattig.
vården. Då med en dylik tillämpning ifrågavarande bestämmelser skulle
gifva anledning till orättvisor af onaturliga föräldrar icke allenast emot
deras barn, utan äfven emot kommunerna och deras fattigvård, hemstälde
motionären om en sådan förändring i nämnda förordning, att
den, som antingen erkänt faderskapet eller genom laga kraftvunnen
dom förpligtats utgifva uppfostringsbidrag till oäkta barn, äfvensom
moder till sådant barn skulle underkastas enahanda ansvar och skyldigheter
i fattigvårdshänséende som föräldrar till äkta barn.

I afgifvet utlåtande n:o 46 anförde lagutskottet, dit berörda motion
hänvisats, att utskottet för sin del ansåge otvifvelaktigt, att ifrågavarande
bestämmelser egde tillämpning äfven på föräldrar till oäkta barn,
och att sålunda en person, som ostridigt vore fader till ett oäkta barn,
måste i alla afseenden betraktas såsom sådan. Det af motionären åberopade
utslag grundade sig också uppenbarligen derå, att domstolen
icke förklarat personen i fråga vara eller böra anses för barnfader, utan
endast, af anfördt skäl, förpligta! honom att utgifva visst uppfostringsbidrag.

Utskottet ansåge emellertid, lika med motionären, att en person,
som sålunda blifvit förpligtad till utgifvande af uppfostringsbidrag till
minderårigt barn, borde, derest barnet folie fattigvården till last, underkastas
den påföljd, som i 35 § af ifrågavarande förordning stadgades.
Sådan person syntes likväl icke böra helt och hållet likställas med
fader till ett barn, som åtnjöte fattigförsörjning, utan borde berörda
påföljd på honom tillämpas endast i deri mån, han undandrogo sig att
utgifva det ådömda bidraget.

Lagutskottets Utlåtande N:0 52.

Utskottets i enlighet härmed gjorda hemställan om ändrad lydelse
af sistnämnda paragraf afslogs emellertid af Första Kammaren, vid
hvilket förhållande en af inedkammaren beslutad återremiss af ärendet
icke föranledde någon vidare åtgärd.

Frågan om den påföljd för försummad försörjningspligt, som bör
drabba fader till oäkta barn, bär vid innevarande riksdag återupptagits i
en inom Andra Kammaren af herr A. Kihlberg väckt motion, n:o 25,
deri föreslås:

»att Riksdagen för sin del ville besluta fett tillägg till 3 § i gällande
fattigvårdsförordning, så lydande:

Den, som genom laga kraftvunnen dom blifvit ålagd eller genom
behörigen domfäst förlikning åtagit sig att till sitt oäkta barns moder utgifva
visst bidrag till barnets underhåll, vare ock skyldig barnet försörja,
om barnets moder dör eller är oförmögen att lemna barnet underhåll
och vård.

Försummar fader att försörja sitt oäkta barn, så att fattigvård
måste detsamma lemnas, eller kan han icke förmås lemna barnets
moder det henne tillerkända uppfostringsbidrag och varder anmälan
härom af henne hos fattigvårdsstyrelse gjord, ätande- han under fattigvårdsstyrelsens
husbonderätt, på sätt i 35 § af denna förordning närmare
omförmäles.»

Såsom bilagor till sin berörda motion bär motionären låtit aftrycka
två prejudikat i ämnet, till Indika utskottet härmed tillåter sig att
hänvisa.

Till stöd för sin framställning anför motionären, att gällande fattigvårdsförordning
i fråga om oäkta barns försörjning i sin tillämpning
blefve orättvis och hide allt för stor börda på modern, under det att
fadren lemnade ringa bidrag till eller helt och hållet undandroge sig
att försörja och uppfostra sitt barn. Emedan det enligt sakens natur
vore svårare att konstatera hvem som vore fadern än hvem som vore
modern till ett oäkta barn, blefve det alltid i första hand modern, som
ensam hade skyldigheten och ansvaret för att hennes barn erliölle nödtorftig
vård och försörjning, och kunde modern någon gång genom
frivillig öfverenskommelse tillvinna sig eller vid domstol blifva tilldömd
ett ringa bidrag, ofta nog endast 20 å 30 kronor årligen, af barnets
fader, så inträffade dock ganska ofta det sorgliga förhållandet, att denne
äfven undandroge sig denna ringa hjelp. Deri, som varit ordförande i
fattigvårdsstyrelse, hade nog mer än eu gång fått mottaga besök af
dessa fattiga, stackars mödrar, hvilka begärt hjelp, dels af fattigvården

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

för sina barns försörjning, men ock för att af bamfadren utfå det uppfostringsbidrag,
han af domstol blifvit dömd lemna barnets moder. När
man, i sistnämnda fall, vidtagit åtgärder för vinnande af utmätning hos
barnfadern, hade resultatet ofta blifvit det, vare sig barnfadern varit tjenstedräng,
bondeson, boende och arbetande hos föräldrarne, eller tillhört
den s. k. lösa arbetsbefolkningen, att vederbörande exekutor lemnat
intyg, att personen i fråga saknade utmätningsbar tillgång, och dermed
vore den sökte alldeles fri från alla skyldigheter mot sitt barn. Dessa
personer hade likväl genom sitt arbete, i vanligaste fall, så goda inkomster,
att de med god vilja, utan någon känbar uppoffring, kunde
lemna det bila uppfostringsbidrag, de vore dömda att gifva barnets moder,
hvilken i alla händelser i mångdubbelt mått finge känna tyngden af försörjningsskyldigheten.
— Kunde det vara rätt, att ett sådant förhållande
finge fortfara? Enligt motionärens förmenande vore staten pligtig att
lemna ifrågavarande barn och mödrar bättre skydd genom skärpta lagbestämmelser,
hvarigenom arbetsför man kunde förmås att göra sin
pligt mot sitt oäkta barn. Personer, dömda till böter för ofta nog
mindre förseelser än den att undandraga sig försörjningspligten för
sina barn, finge vid bristande tillgång böterna förvandlade till fängelsestraff.
Enligt ofvan anförda 35 § egde fångvårdsstyrelse husbonderätt
öfver den, som genom lätja eller liknöjdhet ådroge sitt minderåriga
barn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård måste dem lemnas, och
om sådan person vägrade fullgöra arbete, som honom föresattes, eller
eljest visade tredska, sjelfsvåld eller sturskhet och ej läte rätta sig
efter styrelsens varning, så kunde allmänt arbete åläggas sådan person.
Och icke kunde det väl anses för hårdt eller orättvist, om arbetsför
man, som undandroge sig att lemna ådömdt uppfostringsbidrag för sitt
oäkta barn, underkastades enahanda ansvar för försummad försörjningspligt.
Ty man kunde väl ändå icke förneka, att i försörjningspligten
för deras gemensamma barn borde mannen hafva minst lika stor del
som qvinnan; men när inträffade detta någonsin i fråga om oäkta barn?
Huru svårt vore det icke i de allra flesta fall för qvinnan att mot den
lijertlöse mannen, som förnekade faderskapet, skaffa bevisning derom,
och lyckades det henne med tårar och böner att få mannen att lemna
förbindelse på ett ringa bidrag till barnets uppfostran eller att vid
domstol få honom dertill dömd, så inträffade i många fall, såsom förut
påvisats, att modern icke kunde få ut detta ringa understöd. Visserligen
hade blifvit ifrågasatt, om icke fattigvårdsstyrelse, efter anmälan af
barnets moder, att hon icke kunnat af barnfadern utfå bidraget och sjelf
hade svårighet att försörja sig och barnet, kunde gent emot honom

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

tillämpa bestämmelsen, i sistnämnda lagrum, men ett af de båda af
motionären åberopade prejudikaten syntes gifva vid handen, att samma
lagrum ansåges icke ega tillämplighet å fader till oäkta barn.

Utskottet delar i förevarande ämne i allt väsentligt den uppfattning,
som, på sätt ofvan blifvit anfördt, uttalades af lagutskottet vid 1886
års riksdag. Ilig tigheten af denna uppfattning synes ock bekräftad af
de båda prejudikat, hvarå motionären åberopat sig.

I det ena fallet, innefattande en Kongl. Maj:ts dom den 20 februari
1872, var nemligen den person, mot hvilken ersättningsanspråket
rigtades, af domstol förklarad vara fader till det oäkta barn, hvarom i
målet var fråga, och vid sådant förhållande förefinnes enligt utskottets
mening icke något tvifvel derom att, derest — hvilket spörsmål i
nämnda mål dock icke förelåg till pröfning — ifrågavarande fader gjort
sig skyldig till det förfarande, som i 35 § förutsattes, de i samma §
äfvensom i 41 och 42 §§ stadgade påföljder jemväl skolat drabba honom.

I det andra fallet, fullkomligt likartadt med det af motionären vid
1886 års riksdag åberopade, ofvan anmärkta rättsfall, gälde frågan deremot,
huruvida fattigvårdsstyrelse eger husbondevälde öfver person,
hvilken öfvertygats hafva plägat umgänge med moder till oäkta barn
å sådan tid, att han kan vara fader till samma barn och hvilken på
denna grund förpligtats att utgifva ett uppfostringsbidrag, som han
emellertid sedermera uraktlåter att lemna. Detta spörsmål blef jemväl
i förevarande fall nekande besvaradt.

Utskottet finner sålunda, der faderskap ostridigt föreligger, ett af
motionären ifrågasatt förtydligande af fattigvårdsförordningens bestämmelser
icke vara af nöden, och anser det af motionären föreslagna
tillägg till 3 § i fattigvårdsförordningen derom, att den, som blifvit dömd
att erlägga bidrag till uppfostran af ett oäkta barn, hvars fader han
ansetts vara, skulle förklaras skyldig att försörja barnet, om dess moder
aflede eller vore oförmögen att lemna barnet underhåll och vård, icke
vara erforderligt, då det enligt utskottets åsigt är öfverensstämmande
med svensk rätt, att en person, som blifvit sålunda dömd, är skyldig i
de af motionären omförmälda fall att i mån af sin förmåga lemna ytterligare
bidrag i berörda hänseende och jemväl helt och hållet försörja
barnet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

Deremot anser utskottet motionärens framställning, så vidt den afser
utsträckt tillämpning’ af bestämmelserna i 35 § i fattigvårdsförordningen,
nemligen jemväl å den, som endast på den grund, att lian till modern
till ett oäkta barn stått i det förhållande, att han ansetts kunna vara
fader till barnet, blifvit af domstol förpligtad att försörja detsamma eller
lemna bidrag till dess underhåll och uppfostran, vara befogad, dock att
fattigvårdssamliälles rätt i detta fall icke torde böra utsträckas längre,
än till dess den sålunda förpligtade erlagt eller fullgjort hvad honom
blifvit af domstol ålagdt.

Utskottet hemställer derför,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Käng!.
Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871, att stadgande^ i 35 §
af nämnda förordning förklaras vara tillämpliga å eu
hvar, som af domstol förpligtats att försörja ett oäkta
barn, till hvilket han ansetts vara fader, eller lemna
bidrag till detsammas underhåll och uppfostran, men
icke fullgjort detta och derigenom vållat, att fattigvård
enligt 1 § af samma förordning måst barnet lemnas.

Stockholm den 12 maj 1892.

På lagutskottets vägnar:

A. LIL1ENBERG.

Reservationer:

af herrar Fröberg, grefve Kling spor, Claeson och Öländer.

Herr L. O. Larsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.