Lagutskottets Utlåtande N:o 53 (Utlåtande 1890:LU53 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

N:o 53.

Ank. till Riksd. kansli den 7 maj 1890, kl. 11 f. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstiftningsåtgärder
i syfte att skydda arbetare mot förlust
vid inställande af arbetsföretag.

Under senare tiden hafva åtskilliga tilldragelser inträffat, hvilka
rigtat allmän uppmärksamhet på nödvändigheten att söka genom lagstiftningsåtgärder
bereda arbetare skydd mot sådan förlust af arbetsförtjenst,
som uppstår genom arbetsgifvares bristande vilja eller förmåga
att i detta afseende fullgöra sina förbindelser. I ett par af de mest uppseendeväckande
fallen bar arbetsgifvaren varit ett utländskt bolag; och
denna omständighet bar föranledt statsrådet och chefen för civildepartementet
att låta verkställa en utredning, huruvida det icke skulle vara
lämpligt att i allmänhet, vid beviljande af tillstånd åt utländing att
här i riket idka fabriksrörelse, såsom vilkor stadgades, att sökanden
skulle bos myndighet deponera visst belopp i penningar eller värdepapper,
för att vid behof vara att tillgå för underhåll någon tid af
arbetarne och deras familjer i händelse af ett plötsligt inställande af
arbetena från fabrikantens sida.

Frågan har i en vidsträcktare omfattning upptagits i två inom
Andra Kammaren väckta motioner, hvilka af kammaren hänvisats till
lagutskottet. Motionerna hafva afgifvits, n:o 73 af herr A. W. Nilsson
från Lidköping och n:o 111 af herr J. A. Johansson i Strömsberg.

Bill. till Riksd. Prof. 1890. 7 Samt. 32 Höft.

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

Herr J. A. Johansson erinrar i sin motion till en början om de
här ofvan antydda fall och det med anledning deraf framstälda förslag.
Motionären anser emellertid, att lagstiftningen icke bör inskränkas
till de fall, då arbetsgifvaren är utländing, utan att man bör
söka åstadkomma bestämmelser, hvilka äro tillämpliga äfven i fråga om
inländske arbetsgivare och hvilka tillika icke ensidigt tillgodose arbetarnes
intresse. En i sådant afseende lämplig och gagnelig bestämmelse
skulle enligt motionärens åsigt vara, att fabriksarbetare icke
kunde skiljas från sin plats eller få sin lön nedsatt utan minst två
månaders föregående tillsägelse, samt att de lika litet kunde sjelfve
gå från sin plats eller tillfälligt nedlägga arbetet utan två månaders
uppsägning. Härmed vore ingen opröfvad nyhet införd, utan man
hade endast uppnått full likställighet mellan fabriksarbetare och legotjenare,
hvaraf de förre nu till sin skada vore i saknad. De skulle
härmed se sig tryggade mot Övergrepp af eu hård eller oklok fabriksherre,
som nu hade i sin magt att förstöra hela deras välfärd. Skildes
de i otid och på olaga sätt från sin plats, kunde de alltid kräfva ut
sin fulla lön -för den återstående tiden, liksom nu den enskilde tjenaren,
och hade under tiden rådrum att se sig om efter ny anställning.
Och om fabriken helt plötsligt komme på obestånd, skulle de i
värsta fall alltid inträda såsom fordringsegare för den lön, som återstode
under uppsägningstiden. Arbetsgifvaren å sin sida vore skyddad
mot förhastade och i oträngdt mål tillstälda strejker, då han gent emot
strejkande, som nedlade arbetet inom två månader efter tillsägelse,
kunde anlita samma laga åtgärder som den enskilde husbonden mot
tjenare, hvilken i olaga tid går ur tjensten. Motionären anser det
emellertid för närvarande rådlig^ att begränsa åtgärden till arbetare
vid sådana anläggningar, som numera vore stälda under inseende af
statens yrkesinspektörer, hvilka bättre vore i stånd att öfvervaka, att
den ej förblefve eu död bokstaf. Redan härigenom vore, enligt motionärens
tanke, det önskade skyddet beredt åt den ojemförligt största
delen af hithörande arbetarebefolkning.

På grund af det anförda föreslår motionären, att Riksdagen ville
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utfärdande af föreskrifter rörande
arbetsaftal vid sådana fabriker eller industriella anläggningar,
som äro stälda under statens inspektion, afseende dels att egare eller
ledare af sådan anläggning ej må kunna skilja der anstäld arbetare
från sin plats eller nedsätta hans lön utan minst två månaders föregående
tillsägelse,, dels ock att sådan arbetare, som använd är, icke må
Rinna sin plats eller nedlägga sitt arbete utan minst två månaders
föregående uppsägning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

Otvifvelaktigt skulle det vara eu fördel för såväl arbetare som
arbetsgivare, om det emellan dem bestående förhållande kunde i allmänhet
vinna större varaktighet och stadga. Men att söka uppnå
denna fördel genom ett sådant stadgande, som motionären föreslagit,
synes utskottet mindre lämpligt. Ett stadgande i liknande syfte förefinnes
redan i nu gällande lagstiftning, nemligen i 15 § 1 mom. af
förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864, der
det bland annat föreskrifves, att då idkare af fabrik, handtverk eller
annan handtering vill antaga arbetare, skall derom, i närvaro af tillkallade
vittnen, upprättas öfverenskommelse, noga bestämmande vilkoren
och deribland tjenstetiden, som ej må öfverstiga tre år. Denna
föreskrift, som väl närmast är att anse såsom ett råd, torde aldrig
hafva vunnit någon allmännare efterlefnad. För närvarande lärer också
hvarken hos arbetare eller arbetsgivare i allmänhet finnas någon benägenhet
för ett sådant ordnande af deras inbördes förhållande. Till
denna slutsats ledes man äfven deraf, att legostadgans bestämmelser i
förevarande afseende numera ofta icke komma till användning i fråga
om tienstehjonsförhållandet. Det föreslagna stadgandet skulle antagligen
medföra, att vid arbetsaftals ingående den af kontrahenterna, som
vore i tillfälle att utöfva bestämmande inverkan på vilkoren derför,
skulle fordra ett uttryckligt afstående från rätten att tillgodonjuta uppsägningstid.
På sådant sätt skulle ingåendet af arbetsaftal försvåras,
och arbetarens ställning i intet afseende förbättras.

€Ivad motionären åsyftat kan enligt utskottets tanke uppnås endast
i den mån arbetsgivare och arbetare på öfvertygelsens och erfarenhetens
väg komma till insigt om fördelen för båda parterna af
större fasthet i förhållandet dem emellan och med hänsyn härtill sjelfve
bestämma vilkoren vid arbetsaftalet.

Af dessa skäl anser sig utskottet böra hemställa,

1) att herr Johanssons motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

För att skydda arbetare mot förluster vid arbetsgifvares obestånd,
föreslås af herr Nilsson i hans ofvan omförmälda motion, att åt arbetare
måtte beredas förmånsrätt för deras lönefordran i arbetsgifvares
konkurs. Motionären anknyter sitt förslag i ämnet till stadgandet i

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

17 kap. 4 § handelsbalken om förmånsrätt för betjenters och tjenstehjons
lön för sista året. Detta stadgande har, som bekant, af högsta
domstolen ansetts tillämpligt jemväl i fråga om arbetare, hvilka icke
kunnat hänföras till betjenter eller tjenstehjon, men hvilka dock haft
mera stadig anställning. Hvad sålunda i detta hänseende blifvit praxis
anser motionären böra göras till uttrycklig lag, hvarvid jemväl borde
under lagen innefattas alla slag af arbetare, således icke blott sådana,
som hafva fast och stadigvarande anställning. Vidare borde, yttrar
motionären, i de fall, då formligt arbetsaftal varit med arbetsgivare!!
upprättadt, samma förmånsrätt komma dem till godo jemväl för hela
den tid, aftalet fortfore att ännu efter arbetets afbrytande vara lagligt
gällande. Genom sistnämnda förmån vore arbetaren skyddad för nöd
under den närmaste tiden, till dess han hunnit skaffa sig annat arbete.
En dylik lagbestämmelse skulle dessutom sannolikt medföra den helsosamma
verkan, att formliga arbetsaftal allt mera komme i bruk, till
ömsesidig båtnad och trygghet för båda parterna.

På grund af hvad han sålunda anfört föreslår motionären:
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslagtill
förändrad lydelse af 17 kap. 4 § handelsbalken, i syfte, att den
betjenter och tjenstehjon tillagda förmånsrätten till utbekommande ur
gäldbundet bo af sista årets lön måtte, med lämplig tidsbegränsning,
tillerkännas äfven andra arbetare, som i sådant bo hafva innestående
fordran för af dem såsom anstälde daglönare utfördt arbete; saöft

att, derest arbetsaftal är mellan arbetsgifvaren och arbetstagaren
i behörig ordning upprättadt, dylik förmånsrätt måtte tillkomma den
senare jemväl för hela den tid sådant aftal fortfar att vara lagligt
gällande.

Hvad herr Nilsson sålunda föreslagit synes vara värdt att af
lagstiftaren beaktas. Obestridligt torde det vara, att eu person, hvilken
är för sitt uppehälle uteslutande hänvisad till den inkomst han
dag efter annan kan med sitt arbete förvärfva, vida hårdare än andra
borgenärer drabbas af den förlust, som kan förorsakas derigenom att
den, för hvilken han utfört arbete, kommit på obestånd. Arbetaren
torde ock hafva svårare än andra att genom egen omtanke skydda sig
mot dylik förlust. Han saknar vanligen både tillfälle att förskaffa sig

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

kännedom om arbetsgifvarens affärsställning och förmåga att bedöma
densamma. Äfven om han befarar att arbetsgifvaren kommit på obestånd,
är arbetarens ställning dock ofta sådan, att han hvarken kan
lemna sin plats eller med erforderligt eftertryck fordra utbekommande
af till äfventyrs innestående aflöning. Goda skäl synas derför utskottet
tala för att tillerkänna arbetare i allmänhet förmånsrätt för ogulden
arbetsförtjenst.

Utskottet har äfven rigtat sin uppmärksamhet på de åtgärder,
som i en del andra länder vidtagits för att vinna det ändamål, som
sålunda ansetts eftersträfvansvärdt. Dessa åtgärder hafva dock synts
vara allt för afvikande från hos oss gällande rättsordning för att kunna
tagas till efterföljd och torde öfver hufvud taget svårligen kunna inpassas
i vår lagstiftning. Den af herr Nilsson föreslagna utväg för
ändamålets vinnande synes derför utskottet eg a företräde, såsom på en
gång den enklaste och för våra förhållanden mest lämpade.

Den betänklighet mot införande af en ny förmånsrätt, som med
hänsyn till den allmänna krediten kan förefinnas, torde förlora eu väsentlig
del af sin betydelse, om i lagen bestämmes såsom vilkor för förmånsrätten,
att arbetslönen skall vara intjenad och icke för längre tid
innestående, samt till följd deraf de fordringar, Indika skola komma i
åtnjutande af den nya förmånsrätten, i regeln blifva föga betydande.
Huruvida en tid af eu eller två månader kan anses lämplig, eller denna
tid till äfventyrs^ bör utsträckas något derutöfver, anser utskottet böra
öfverlemnas åt Kongl. Maj:t att efter skedd utredning pröfva.

Mera tvifvelaktigt vill det synas, om ifrågavarande förmånsrätt
bör, såsom motionären föreslagit, gälla jemväl för arbetslön, som ännu
icke blifvit intjenad. På sådant sätt skulle nemligen en ganska betydande
del. af gäldenärens egendom kunna tagas i anspråk för arbetarnes
fordringar till förfång för andra fordringsegare.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Utskottet hemställa,

2) att Riksdagen ville, med anledning af herr
A. W. Nilssons förevarande motion, i skrifvelse anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, hvarigenom
förmånsrätt i gäldbunden arbetsgifvares egendom
beredes icke allenast åt fordran å ogulden arbetslön,
som tillkommer fast anstälde arbetare, utan äfven
åt dylik fordran, som arbetare utan fast anställning
Bill. till Biksd. Prof. ISDO. 7 Sami 32 Hälft. 2 "

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

för viss kortare tid har hos arbetsgivare!! innestående.

Stockholm den 6 maj 1890.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Herr Hasselrot har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
detta ärendes behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1800.