Lagutskottets Utlåtande N:o 52 (Utlåtande 1908:Lu52 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

N:o 52.

Ank. till Riksd. kansli den 8 april 1908, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af
bestämmelser om kapellförsamlings skyldighet att deltaga
i moderkyrkans byggnad och underhåll.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet känskjuten motion,
n:o 81, har herr C. J. Ödman anfört följande:

»Angående kapellförsamlingars skyldighet att deltaga i moderkyrkans
nybyggnad och underhäll, stadgas dels i kungl. resolutionen af den 14
juni 1720 i § 10 följande: »Äfvensom ock Kungl. Maj:t gifvit sitt bifall
och samtycke till prästerskapets gjorda påminnelse om kapell och kapellförsamlingar,
att de ej ifrån moderkyrkan sig må afsöndra utan blifva vid
det som af ålder varit vanligt» — och dels i kungl. resolutionen den 9
december 1766, där det heter: — »Kapellboers skyldighet i gemen till
kyrkobyggnad vid moderkyrkan må ej sträckas längre än till deltagande i
moderkyrkans underhållande, antingen genom nybyggnad eller reparationer,
i det skick och storlek den var, då kapellet efter tillstånd byggdes,
och böra befrias från all öfrig ny tillbyggnad».

Dessa stadganden äro — fastän föråldrade och otidsenliga — ännu
gällande, men borde, som sådana, snarast möjligt upphäfvas, emedan de i
deras tillämpning ha vållat och fortfarande vålla oreda och trassel emellan
de olika församlingarna och äro för öfrigt i vissa fall omöjliga att på
rättvist sätt tillämpa.

Bill. till Rilcsd, Prot. 1908. 7 Sami, 49 Raft. (N:o 52).

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

Jag tillåter mig, för bevisande af dessa påståenden, att anföra ett
exempel, hvilket efter min mening talar för sig själft.

Inom Göteborgs stift finnes ett pastorat, som utom själfva moderförsamlingen
består af en annexförsamling samt fem kapellförsamlingar, af
hvilka två af de senare ingå i den sedan på 1880-talet bildade annexförsamlingen.
Dessa kapellförsamlingar äro tillkomna på olika tider, hvaraf
ett par för så länge sedan, att någon bestämd tid för deras tillkomst icke
med säkerhet kan nppgifvas. Nu önskar moderförsamlingen reparera sin
kyrka och har för ett par år sedan fattat beslut därom på kyrkostämma,
och därvid beslutat, att kostnaden härför skall ersättas af moderförsamlingen
ensam, utan att därmed betunga kapellerna. Men öfver detta beslut
anfördes besvär hos Konungens befallningshafvande, hvilken dock fastställde
stämmobeslutet. Besvären fullföljdes hos kammarkollegium, hvilken
myndighet upphäfde Konungens befallningshafvandes beslut och biföll
besvären — så till vida — att ärendet återförvisades till ny kyrkostämma,
som skulle vara gemensam för hela pastoratet, (öfver detta kammarkollegii
utslag anförde moderförsamlingen i sin ordning underdåniga besvär,
framhållande, att, då moderförsamlingen icke ämnade att anlita kapellerna
om något bidrag till moderkyrkans ifrågavarande reparation, församlingen
måtte befrias från att äfven höra kapellborna om detta ärende, ciå man
på förhand kunde förutse, att dessa icke hade något intresse utaf hur moderförsamlingen
bvggde eller underhölle sin kyrka. Men Kungl. Maj.t ansåg
sig icke kunna upphäfva kammarkollegii utslag angående den gemensamma
kyrkostämman, under åberopande af här förut anförda lagrum.

Så står saken för närvarande.

Som man häraf finner, önskar moderförsamlingen själf reparera sm
kyrka och själf bekosta denna reparation utan att härmed trakassera eller
betunga kapellerna, men till följd af åberopade föråldrade lagbestämmelser,
hindras församlingen att så få göra, utan tvingas att härvid inblanda kapellerna,
h vilka naturligtvis icke kunna förutsättas ha något särskildt intresse
hur moderkyrkan bygges eller underhålles, endast de kunna slippa
att deltaga i kostnaden därför, hvarför de icke kunna misskännas, alldenstund
de själfva få bygga och underhålla sina egna kyrkor.

Men äfven om man förutsätter, att den blifvande gemensamma stämman
skulle besluta i enlighet med moderförsamlingens förut fattade beslut
om reparation kyrkan, så framträder frågan: Hur skall då kostnaderna föidelas?
Kapellerna skola, enligt åberopade lagrum, vara med att deltaga
i reparationerna af kyrkan endast så långt, »att kyrkan försättes i det

Lagutskottets Utlåtande N:o 52. 3

skick och storlek den var, då kapellet byggdes». Men hvem skall nu
kunna säga eller bestämma i hvad skick kyrkan var på de olika tider,
då dessa kapeller tillkommit? Någon syneförrättning på kyrkan har icke
hållits vid dessa särskilda tillfällen, då de olika kapellen tillkommit, hvarföre
en upptaxering af de särskilda kapellernas bidrag till den ifrågavarande
reparationen måste blifva mer eller mindre godtycklig.

En sak som ytterligare invecklar denna fråga är den, att själfva den
nuvarande moderkyrkan var på den tiden, då ett par af kapellerna tillkommo,
själf annexkyrka under ett annat pastorat. Det kunde således
möjligen kunna ifrågasättas, enligt ofvannämnda lagrum, om icke dessa
kapellera byggnadsskyldighet skulle afse den moderkyrka,, hvarunder kapellen
hörde, då de fingo tillstånd att bilda kapellag.

Liknande förkålianden som de ofvananförda torde förefinnas äfven
inom landets öfriga provinser.

Liksom kapellerna, enligt meranämnda lagrum, äro skyldiga att deltaga
i moderkyrkans byggnad och underhåll, så vore de äfven förr skyldiga
att deltaga i prästerskapets vid moderkyrkan aflöning, men denna
skyldighet upphörde med den nya löneregleringens för prästerskapet införande
på 1880-talet, åtminstone uti ifrågavarande pastorat. Mig synes
därföre, att man på lika goda och rättvisa skäl borde fritaga dem äfven
från det andra villkoret, nämligen bidraget till moderkyrkans byggnad och
underhåll — då kapellerna ha sig ålagdt att icke allenast aflöna sitt prästerskap,
utan äfven att underhålla sina egna kyrkor.

Det är ytterligare att bemärka, att dessa kapellförsamlingar äro så
till vida själf ständiga, att de hafva sina egna kyrko- och skolråd, egen pastorsexpedition
samt äro egna kommuner.

På grund af hvad jag här ofvan anfört, vågar jag hemställa, att
Riksdagen för sin del ville besluta att upphäfva bestämmelserna i kungl.
resolutionerna af den 14 juni 1720 och den 9 december 1766, i hvad
de röra kapellförsamlingars skyldighet att deltaga i moderkyrkans byggnad
och underhåll.»

Såvidt utskottet kunnat finna, torde i förevarande ämne gälla, förutom
de af motionären åberopade bestämmelser, dels 4:de punkten i kungl. resolutionen
på prästerskapets besvär den 14 september 1731, däri föreskrifves,
att »de socknemän, som för deras bekvämlighets skull fått bygga
sig kapell, böra icke desto mindre, jämte det de underhålla samma kapell,

Utskottets

yttrande.

Lugutslcottets Utlåtande N:o 52.

äfven svara till byggnaden till moderkyrkan, som de förr gjort, innan
kapellet byggdes; dock att, när några särskilda föreningar vid kapellens
uppbyggande blifvit gjorda, därvid skall förblifva»; dels ock 2:dra punkten
i kungl. resolutionen på allmogens allmänna besvär den 17 december
1734, däri meddelas den ovillkorliga föreskrift, att »vederbörande, bvilka
bekommit tillstånd att uppbygga sig kapell, strängeligen varda antydde att,
vid förlust af en sådan frihet, på intet sätt, under hvad sken och förevändning
det helst vara må, sig i framtiden undandraga den hitintills
vanliga kyrko- och prästegårdsbyggnaden».

Härutinnan har genom 12 § i den af motionären åberopade kungl.
resolutionen på allmogens besvär den 9 december 1766 gjorts förklaring
om huru långt kapellboars skyldighet till deltagande i moderkyrkans byggnad
och underhåll sträcker sig.

Af berörda lagstiftning synes framgå, att kapellförsamlingar icke äro
att anse såsom själfständiga, utan endast såsom delar af moderförsamlingar,
till hvilka de i kyrkligt afseende lära vara att räkna, om de ock
i vissa hänseenden hafva egen förvaltning och kapellan. Den åt kapellförsamlingar
förunnade frihet att hafva egna kyrkor eller kapell lärer
i regel hafva tillkommit genom en kungl. resolution, och dessa resolutioner,
h vilka utfärdats efter vederbörandes hörande, torde reglera jämväl
förhållandena mellan kapell- och moderförsamlingen eller stadfästa dem
emellan träffade föreningar. Afgörandet af de frågor, som kunna uppstå
mellan församlingarna om byggnads- och underhållsskyldighet vid moderkyrkan,
lärer fördenskull i de flesta fall blifva beroende jämväl på tolkning
af ingångna kontrakt eller tillämpning af särskilda kungl. resolutioner.

Sambandet mellan kapell- och moderförsamlingar uti nu ifrågavarande
hänseende synes sålunda icke kunna utan vidare genom ett allmänt lagbud
upphäfvas. Icke heller torde det af motionären åsyftade ändamål
kunna vinnas genom ett blott upphäfvande af bestämmelserna i åberopade
kungl. resolutionerna af den 14 juni 1720 och den 9 december 1766.

Då emellertid gällande bestämmelser i vissa fall synas kunna medföra
åtskilliga olägenheter och missförhållanden, anser sig utskottet böra hemställa,

att Eiksdagen, med anledning af förevarande
motion, ville hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, huruvida eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

i hvad mån den för kapellförsamling bestående skyldighet
i afseende å moderkyrkans byggnad och underhåll
må kunna upphöra, samt därefter för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill utredningen kan gifva
anledning.

Stockholm den 8 april 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Bih. till Riksd. Prot. 1908.

7 Samt

49 Haft.