Lagutskottets Utlåtande N:o 52 (Utlåtande 1905:LU52 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

N:o 52.

Äril,-, till Riksd. kansli den 10 april 1905, kl. 9 e. ni.

Utlåtande, i anledning af vädd motion angående ändring
af 12 förordningen om hommunalstyrelse i stad odi
12 § förordningen om hommunalstyrelse i Stockholm.

Till behandling af lagutskottet liar hänvisats en inom Andra Kammaren
af herr J. T. Larsson i Lund väckt motion, n:o 144, af följande
lydelse:

»I ingressen till Rikets Ständers skrifvelse den 12 februari 1858 om
utarbetande af författning rörande kommunalstyrelse m. m. heter det, att
vid pröfning af flerahanda i ämnet väckta förslag Rikets Ständer icke
underlåtit att taga i betraktande kommunalförfattningarna i åtskilliga främmande
länder, »där den kommunala själfverksamheten i alla tider visat
sig mer lefvande än annorstädes och utgjort den källa, hvarur de konstitutionella
begreppen städse erhållit förnyad näring». Om man oek må tro,
att Rikets Ständer med sitt initiativ i denna för hela vårt land så högviktiga
fråga åsyftat att äfven hos oss öppna en sådan friskt springande
källa, kan man likväl icke komma ifrån, att Rikets Ständers egen medverkan
vid stiftandet af nu gällande kommunallagar kännetecknas af eu
äfven för den tiden ganska märklig brist på blick för hvad som i de till
mönster tagna länderna utgjort själfva lifskraften i den kommunala själfverksamheten,
nämligen en kommunal rösträtt, som i största möjliga utsträckning
tog alla röstberättigades intresse lika i anspråk för de kommuBih.
Ull Riksd. Bröt, 1905. 7 Sand. 42 Höft. (N:o 52.) 1

Lagutskottets inlåtande N:o 52.

nala angelägenheterna. En sådan brist framträder redan hos den kommitté,
som i anledning af ofvan nämnda skrifvelse erhöll det maktpåliggande
uppdraget att göra upp förslagsritning till vår nya kommunala samhällsbyggnad.
Från de angifna mönsterländerna hämtades visserligen goda
förebilder till den nya byggnadens yttre former, men när det gällde att i
dessa former inblåsa den lefvande och lifgifvande anden, då ryggade kommittén
tillbaka. I den mest skärande motsats till många i kommittébetänkandet
uttalade vackra tankar om den kommunala själfstyrelsens höga
uppgifter och vikten af dess byggande på bredare och solidare grund än
den gamla, framträda de få rader, i kvilka kommitterade affärda frågorna
om rättigheten att taga del i kommunalstyrelsen och om röstvärdet därmed,
att kommitterade »trott sig bäst förese både det allmänna och det kommunala
samhällets väl och fördel, då de vid besvarandet af dessa frågor
hufvudsakligen vidblifvit de grunder, efter kvilka rösträtten ur nämnda
tvåfaldiga synpunkt dittills inom kommunerna varit bestämd, nämligen att
skyldighet till bidrag för kommunens kassa och rösträttighet utgöra hvarandras
villkor och förutsättning, och att röstvärdet beräknas efter bidraget».
Genom detta uttalande, särskild! hvad angår röstvärdet, knäsattes den
krassa uppfattning, som drager likhetstecken mellan kommunen och det
kapitalistiska bolaget och ställer de ekonomiska medlen framför det samhälleliga
målet. Likväl skulle denna kommitté råka ut för beskyllningen
att hafva velat gå för långt i eftergifvenhet för »de utestängdas» anspråk
på delaktighet i handhafvandet af kommunens angelägenheter. Allmänna
besvärs- och ekonomiutskottet, som vid riksdagen 1859—1860 hade att
yttra sig öfver kommunallagkommitténs förslag, kunde icke dölja för sig,
att äfven efter detta förslag rättigheten att göra sin röst hörd i de kommunala
rådslagen blifvit utsträckt till ett stort antal kommunmedlemmar,
hvilka dittills saknat sådan rätt, och efter ett vackert medgifvande af
billigheten däri, att, i samma mån som bildningen blefve allmännare och
gjordes tillgänglig för allt flera folkklasser, äfven rösträtten utvidgades,
föreslog utskottet eu begränsning nedåt af den kommunala rösträtten, i
syfte att därifrån utestänga de minst beskattade, medan däremot de högst
beskattades nära obegränsade rösträtt lämnades okvald. Det kan i detta
sammanhang erinras, att samma utskott vunnit hedern af en uppfinning,
som sedermera flitigt exploaterats. Den nyheten att låta det ofta icke
själfförvållade uppförandet å restlängd öfver oguldna kommunalutskylder
suspendera rösträtten hade icke ens kommunallagkommittén föreslagit till
införlifvande med de nya grundsatserna, men allmänna besvärs- och

Lagutskottets Utlåtande N:u 52.

ekonomiutskottet tunn antagandet af denna grundsats - kunna verka såsom
en nyttig sporre till kommunalutskyldernas ordentliga ingående, så mycket
mera behöflig som något ansvar för försummelse i detta hänseende ej funnes
stadgadt». Att 1 likets Ständer med sin i 1858 års skrifvelse uttalade
önskan att genom eu ny författning vinna eu mera lefvande kommunal
själfverksamhet, en källa till förnyad näring åt de konstitutionella begreppen,
förbundit tanken på att vid denna källa anbringa en regleringsdam till
förhindrande af allt för frisk tillströmning, som kunde vålla oro för dem,
Indika redan förut summo ofvanpå, torde man vara berättigad att sluta
däraf, att endast några få röster, i borgareståndet, höjdes till häfdande af
personlighetsprincipen såsom lifgifvande och intresseväckande faktor i den
kommunala själfverksamheten och till varning mot penningeväldets öfvermakt.
Dessa röster förklingade ohörda, och så skapades denna vrångbild
af kommunal »själfstyrelse», som intet annat är än plutokratisk oligarki,
ett fåtalsstyre, som skiljer sig från det förutvarande hufvudsakligen däri,
att man utbytt vissa priviligierade kaster, de jordägande på landsbygden
och de burskapsägande i städerna, mot eu ännu fåtaligare privilegierad
klick af högst beskattade.

För dem, som önska att i det kommunala samhällets angelägenheter
se ett föremål för allas intresse och icke för ett fåtals entreprise, måste
lagfästandet af vår kommunala rösträtt te sig såsom eu mörk fläck på det
i många hänseenden förtjänstfulla lagstiftningsarbete, som för den kommunala
själfverksamheten öppnat rika utvecklingsmöjligheter, hvilka af brist
på intresse hos det maktägande fåtalet fått ligga obegagnade eller endast
ofullständigt tagits i anspråk. Att också inom folkets stora flertal, som
rösträttsstadgandet visserligen tillerkände rätt att deltaga i kommunens angelägenheter
men under förhållanden, hvilka aldrig medgåfvo åt detta deltagande
Mgot spår af verkligt inflytande, ett djupt och allmänt missnöje
skulle af en sådan tingens ordning alstras och näras, var ju helt naturligt.
Detta allmänna missnöje har under den gångna tiden gifvit sig luft i en
nästan oaflåtlig kamp mot den krassa förmögenketsprincipen såsom grundval
för kommunalrösträtt, eu kamp som dock allt hittills varit förgäfves
men som ej får upphöra, förr än den krönts med framgång.

Under det nya riksdagsskickets första decennier väcktes så godt som
hvarje år ett flertal förslag till ändring af grunderna för och utsträckningen
af den kommunala rösträtten, och äfven under senare tider har
denna fråga gång på gång sökt tillvinna sig Riksdagens uppmärksamhet.
Lika eniga som alla dessa förslagsställare varit därom, att, såvidt deri

Lagutskottets Utlåt anda N:o 52.

afsikten att inom kommunerna lifva folkandan till intresse för allmänna
angelägenheter skulle kunna med kommunallagarna vinnas och icke direkt
motverkas, det vore oafvisligen nödvändigt att i lagstiftningen åstadkomma
reaktion mot penningeväldets öfvermakt, lika skiftande hafva meningarna
varit angående medlen för begränsande eller afskaffande af denna öfvermakt.
Från de mest blygsamma anspråk på begränsning af de högst
beskattades dominerande inflytande genom fixering, absolut och relativt,
af visst röstmaximum eller genom införandet af måttlig röstskala ända till
förmögenbetsprincipens öfvergifvande och inrymmande af lika rösträtt åt
alla röstberättigade, antingen i alla kommunala angelägenheter eller åtminstone
vid val af kommunala förtroendemän, hafva försök blifvit gjorda
att vinna plats inom kommunallagstiftningen för den inom de djupa leden
allmänna uppfattning, som icke kunnat förlika sig med den underliga logik,
hvilken »finner det mycket orättvist, att flera mindre bemedlade skola
kunna öfverrösta en rik i fråga om utskylder, men däremot icke det ringaste
obilligt i att en rik bestämmer livad flera mindre väl lottade skola betala».

Vid upprepade tillfällen hafva till belysande af den kommunala rösträttens
oefterrättlighet meddelats sifferuppgifter angående förhållandet mellan
antalet röstberättigade och röstvärdena inom åtskilliga kommuner. Till
raden af sådana uppgifter tillåter jag mig här lägga ytterligare en om förhållandet
i den sydsvenska universitetsstaden, hvilket, om än icke bland de
mest himmelskriande, dock talar ett alldeles tydligt språk om orimligheten
i den bestående rösträtten. Enligt den justerade röstlängden uppgick sistlidet
år antalet kommunalt röstberättigade i Lund till 4,462 med ett sammanlagdt
röstetal af 58,296 röster. Vid eu uppdelning af de röstberättigade
i tio grupper efter röstetalen i jämna tiotal erhållas följande siffror:

,197	röstberättigade med fr.	0.	in. 1 1	3. 0.	m. 10	röster	00 rH	röster
440	»		11	»	20	»	6,475	»
264	»	»	21	»	30	» =	6,588	»
141		»	31	»	40	» =	4,988	»
116	»	»	41	»	50	»	5,303	»
75	»	»	51	»	60	;s	4,142	»
57	»	»	61		70	» ==	3,703	»
40	»	»	71''	»	81	» =	3,021	»
25	»	»	81	»	90	» —	2,138	»
107	»	»	91	»	100	» =	10,630	»

4,462 röstberättigade med sammanlagdt —

58,296 röster.

Lag utskottets Utlåtande N:o 52.

Jag vill icke upptaga utrymmet med de reflektioner, till Indika ofvanstående
siffror inbjuda. Dessa reflektioner göra sig nog själfva. Att de
för anhängarna af personlighetsprincipen skola blifva lika nedslående, som
de må finnas tillfredsställande för dyrkarne af förmögenhetsprincipen, tager
jag för gifvet.

Ilvilka äro då de tungt vägande skäl, som allt intill denna dag kunnat
hålla kvar ett för den sunda rättskänslan så upprörande förhållande? Jo
först och främst ett högpolitiskt skäl, månheten om förevarande af den
karaktärsskillnad, som riksdagsordningen uppdragit mellan de båda kamrarna
och hvilken förmenats väsentligen bestå däri, att Första Kammaren
utses af valmanskorporationer, bildade genom val efter skattegrund, medan
den lika rösträtten följes vid valen till Andra Kammaren. Fn ändring
af den kommunala rösträtten skulle således rubba den nämnda karaktärsskillnaden.
Denna torde dock vara tillräckligt väl kringgärdad af andra
fullt tillräckliga garantier, såsom högre ålder och viss förmögenhetsställning
för valbarhet, frånvaron af bostadsband och arfvode samt icke minst
det medelbara, för att icke säga dubbelt medelbara, valsättet, för att icke
den riktiga karaktärsskillnaden mellan båda kamrarna skall äfventyras
genom den kommunala rösträttens reformerande, allra minst om denna
reform, såsom jag med denna motion åsyftar, inskränkes till den kommunala
rösträtten i stad. Vidare har man till skäl för oböjligt vidhållande
af förmögenhetsprincipen med olika variationer framhållit den redan af
kommunallagkommittén uttalade bolagsuppfattningen, hvilken ansetts betinga
röstvärdets beroende af bidragen till kommunens kassa. Man vill icke so
annat än den ena sidan, den ekonomiska, af kommunalverksamheten, och
därför blundar man för denna verksamhets sociala uppgifter och ändamål,
hvilka, för att citera en reservant i 1868 års lagutskott, gå långt utöfver
det blott ekonomiska syftemålet eller vissa gemensamma ekonomiska anordningar
och bidrag till utgifterna för dessa». Då man med snäf bokstafstolkning
af uttrycket »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»
vill reducera kommunalstyrelsens uppgift därhän, att den hufvudsakligen
skulle bestå i fastställandet af kommunens inkomst- och utgiftsstat,
glömmer man, att bakom budgetens utgiftsposter stå företag af den
största sociala räckvidd, och man glömmer äfven den beslutanderätt, man
skulle kunna säga kommunala lagstiftningsrätt, som med det nu så högt
utvecklade kommunala lifvet i städerna ingriper djupt i den enskildes förhållanden,
kanske djupast i de minst bemedlades. Därtill kommer, att
den så mycket omhuldade satsen, hvilken nästan blifvit upphöjd till axiom,

Lar/utskottets Utlåtande N:o 52.

att den, som mera betalar till de gemensamma utgifterna, ock bör hafva
mera att säga i fråga om besluten, är riktig endast till utseendet, då den
så tillämpas som med afseende på den kommunala rösträtten. Enligt det
nu gällande kommunala skattesystemet utgå bidragen till kommunens kassa
med lika kvot af hvarje röstberättigad medlems inkomst, bortsedt från det
bevillningsfria afdraget från de lägst beskattades inkomst. Äfven med
tillämpning af skattegrunden för rösträtten synas därför, om denna grund
skall vara realiter och ej blott formaliter rättvis, de, som för det allmänna
bästa afstå lika andel af sin inkomst, äfven böra hafva lika del i allmänna
angelägenheternas handhafvande. Talet därom, att den lika kommunala
rösträtten skulle medföra, att de förmögnare komme att i skatteväg
exploateras af dem, som mindre hade att vedervåga, är att hänföra
till de obotfärdigas förhinder. Den, som mindre äger, är tvifvelsutan mera
angelägen om sparsamhet med kommunens medel än den, som mera har,
och därför ock utan svårighet kan mera bära.

Lika rösträtt i kommunala angelägenheter är allt fortfarande det mål,
som bör eftersträfvas. Tyvärr synas vi ännu stå långt från detta mål.
Medgifvas bör det ock, att införandet af lika kommunal rösträtt krafvel''
såsom komplement proportionell valmetod och möjligen äfven revision af
öfriga delar af kommunallagstiftuingen, särskild! angående beskattningsrätten,
därför tiden ännu icke torde vara inne. Men närma sig målet
kan man, och vägen dit är begränsningen af penningeväldets öfvermakt.
En sådan begränsning kan göras antingen genom en enkel nedsättning af
röstmaximum eller genom införandet af eu måttlig graderad röstskala såsom
öfvergångsform. I sistnämnda hänseendet erbjuder sig eu osökt anknytning
till en inom stadskommunerna, om andra är bär icke fråga,
sedan gammalt bestående annan röstgrund än den kommunala, en röstgrund
som tillämpas vid borgmästareval. Beträffande denna röstgrund äger visserligen
olikheter rum mellan olika städer, men i en stor del städer tillämpas
eu femgradig skala, hvilken synes väl lämpa sig äfven för ordnandet af
den kommunala rösträtten under öfvergångsstadiet till den lika rösträtten.
Enligt denna röstskala beräknas röstvärdet efter en hvar röstberättigad
påförd bevillning till staten sålunda, att bevillning till och med 20 kronor
medför en röst, öfver 20 till och med 40 kronor två röster, öfver 40
till och med 00 kronor tre röster, öfver 60 till och med 80 kronor
fyra röster och öfver 80 kronor fem röster. Om man efter sådan röstskala
uppdelar t. ex. de kommunalt röstberättigade i Lund enligt senaste röstlängd,
erhållas:

Lagutskottet* Utlåtande N:o 52.

3,637	röstberättigade med hvardera 1 röst	3,637	röster
405	» » 2 röster —	810	»
191	» 3 » =	573	»
97	» » 4 » =	388	»
132	» » 5 » =	660	»
4,462	röstberättigade med tillsammans	6,068	röster.

Med tillämpning af sådan röstskala komme följaktligen i nämnda stad 132
personer, icke fullt 3 % af de röstberättigades antal, att förfoga öfver nära
11 % af kela röstetalet, 229 personer eller omkring 5 % af de röstberättigade
äga omkring 17 % af röstetalet, 420 personer eller nära 9 x/2 %
af de röstberättigade disponera öfver 26 */a % af röstetalet och 825 personer,
knappa 18 1/2 % af de röstberättigades antal få till sitt förfogande
40 % af röstetalet. Detta må väl icke kunna sägas innebära ett våldsamt
brytande af förmögenhetsprincipen. Nu kan invändas, att förhållandena i
en enda stad ingenting bevisa angående verkningarna af en dylik femgradig
röstskala. .Jag har icke heller anfört dessa förhållanden i bevisningssyfte
utan endast exempelvis, men jag vågar dock tro, att totalbilden
kan anses tämligen typisk för flertalet af våra medelstora landsortsstäder.

Det är mig väl bekant, att tidigare förslag om införandet af graderad
röstskala afvisats med den förklaringen, att lagstiftaren måste välja mellan
antingen personlighets- eller förmögenhetsprincipen, och att, sedan han
bestämt sig för den senare, denna måste med följdriktighet tillämpas intill
den gräns, utöfver hvilken konsekvensen icke längre kan gå utan att leda
till uppenbar orättvisa eller medföra andra vådor. Hvarje kompromiss
mellan de båda principerna har betecknats såsom ledande till godtycke.
Mot detta »antingen—eller» har dock med fog framhållits, dels att endast
genom ett förenadt afseende på kommunens rent ekonomiska och dess
samhälliga eller sociala sida rösträtten kunde riktigt bestämmas, och dels
att själfva fixerandet af eu gräns, utöfver hvilken den följdriktiga tillämpningen
af förmögenhetsprincipen icke finge sträckas, i själfva verket intet
annat vore än en kompromiss med personlighetsprincipen. Hvad åter angår
det befarade godtycket, synes detta hafva fått fira sin största triumf
just vid uppdragandet af nämnda gräns, men hvar man än må sätta denna
gräns, kan eu viss grad af godtycke icke undvikas. Begreppet uppenbar
orättvisa uppfattas nu så olika här i världen. Den som icke vill se, att
orättvisa redan är för handen och så varit allt ifrån den nu gällande
kommunala rösträttens lagfästande, han lär icke heller kunna genom några

Laf/irhi-ottets'' Utlåtande N:o f>3.

bevis därom öfvertygas. För den som vill se, är orättvisan alldeles uppenbar,
och för honom gäller därför endast att utfinna bästa medlet att minska
hennes verkningar, då man icke kan få henne helt undanröjd. Jag har
för min del trott, att den graderade röstskalan erbjuder beaktansvärda fördelar
framför den till visst maximum begränsade rena skatteröstskalan. Till
dessa fördelar skulle jag vilja räkna möjligheten att med användande af
lägre röstetal och valmännens uppdelning i förmögenhetsgrupper utjämna
förhållandet mellan högre och lägre beskattade utan helt uppgifvande af den
nu gällande principen om röstvärdets beroende af skattebidraget, hvartill
ur rent praktisk synpunkt kan räknas såsom eu fördel att vid röstsammanräkning
råda öfver ett mera lätthandterligt material.

Vill man icke välja den utväg, som ligger i graderad måttlig röstskala,
står den andra utväg öppen, som redan eu gång anlitats för den
skenreform, hvilken genomfördes år 1869. Skall emellertid denna väg
beträdas, ligger det vikt uppå, att det icke åter stannar vid en skenreform,
som lämnar penningeväldet i orubbadt bo. Det gäller då att tillse, att
flertalet kommer i åtnjutande af verkligt inflytande i kommunala angelägenheter.
För sådant ändamål måste tyngdpunkten flyttas afsevärdt ned
på skatteskalan. Då frågan om den kommunala rösträtten vid 1908 års
riksdag var under debatt i Andra Kammaren, yttrades af lagutskottets vice
ordförande, att tyngdpunkten borde läggas i händerna på medelklassen,
handtverkare, mindre handlande, mindre löntagare, arbetsförmän o. d., och
att sedan de högre beskattade och de lägre beskattade finge motväga
hvarandra. Hvar gränsen för det absoluta röstmaximum skall sättas, på
det att tyngdpunkten må komma att ligga hos de nämnda valmansfraktionerna,
den frågan låter sig naturligtvis icke tillfredsställande besvaras
utan efter ganska omfattande utredning. Att gränsen bör sökas tämligen
långt ned på skalan, är emellertid uppenbart. Om man fäster sig vid en
af de angifna grupperna af valmän, hvilken torde kunna anses mest re
presentativ, nämligen handtverkare, och tillser inom hvilken förmögenketseller
inkomstgrupp dessa böra sökas, finner man af kommerskollegii underdåniga
berättelse för år 1902, att antalet handtverkare, oberäknadt handtverksarbetare,
i rikets samtliga städer uppgått till 12,740, och att summan
af den för bevillning uppskattade inkomsten af handtverksdriften i städerna
upptagits till 18,088,818 kronor, och att således för handtverksidkarne i
städerna medelinkomsten, efter hvilken bevillning påförts, uppgått till i
rundt tal 1,400 kronor. Med framräknande af Stockholms stad blifver
motsvarande medelinkomst endast 1,275 kronor. Det tarf vas äfven utred -

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

ning, om och i hvilken man en sådan nedsättning af det absoluta röstmaximum
må betinga en jämkning af jämväl det relativa.

Jag har här ofvan antydt, att jag med denna motion åsyftar ändring,
endast af den kommunala rösträtten i stad. Visserligen äro rösträttsförhållandena
å landsbygden väl så bedröfliga som i städerna, kanske än
bedröfligare. Att det först så sent som vid 1900 års riksdag lyckats
framtvinga ett första litet tuppfjät till begränsande af fyrktalsväldet å
landsbygden, visar emellertid, hur lönlöst det skulle vara att försöka
bringa fram ett ytterligare steg i den vägen. Det kommunala lifvet rör
sig ock i helt andra former och inom vidare verksamhetsområden i städerna,
hvarför det bestående rösträttsväsendets orättvisa och obillighet där kännas
vida mera tryckande och manande till snar reform. Ett allmänt och berättigadt
missnöje hos det öfvervägande största flertalet bidrager icke till
att väcka den känsla af samhörighet och gemensamt ansvar, som bör vara
lifskraften i samhällsutvecklingen. Ingenting kan däremot vara mera egnadt
att hos de ekonomiskt lägre folklagren verka en god samfundsanda än att
med förtroende åt dem öppna tillfälle till verkligt inflytande på samfundsangelägenheterna.
Jag dristar därför påkalla Riksdagens medverkan till
vinnande af detta mål, då jag härmed vördsamt hemställer, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta
utarbeta och Riksdagens pröfning underställa förslag till sådan ändring af
12 § i kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad
och af 12 § i kungl. förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse
i Stockholm, att antingen genom fastställandet af en graderad röstskala,
fotad på billiga grunder, eller genom ytterligare nedsättning af det
antal röster, för hvilket rösträtt må kunna af någon röstberättigad utöfvas,
ett verkligt och behörigt inflytande i kommunala angelägenheter må inrymmas
åt flertalet af kommunens medlemmar.»

I motionens syfte hafva herrar A. Thylander, A. Interner, J.
Persson i Arboga, M. F. Nyström, 1". L. Moll, K. G. Karlsson i Göteborg,
•/. G. Pettersson i Södertelge, J. E. A. Ohlsson i Halmstad och
K. Starbäck instämt.

Enligt 12 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars
1862, sådant detta lagrum lyder enligt kungörelserna den 8 september

Iiih. Ull Riksd, Prof. 1905. 7 Sand. 42 Käft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

1868 och den 9 november 1869, äger den, som vid allmän rådstuga röstberättigad
är, en röst för honom till staten påförd bevillning till och med
en krona samt vidare eu röst för hvarje därutöfver påförd hel kronas bevillning,
dock att ingen må vid allmän rådstuga utöfva rösträtt för större
antal röster än som svarar emot eu femtiondedel af stadens hela röstetal
efter röstlängden eller i något fall för högre röstetal än det, som motsvarar
be vill ningen för 10,000 kronors inkomst af kapital eller arbete.
För Stockholm lämnas i 12 § af förordningen om kommunalstyrelse i
Stockholm den 23 maj 1862, hvithet lagrum erhållit sin nuvarande lydelse
genom förordningen den 22 juni 1883, motsvarande föreskrifter. I fråga
om den kommunala rösträtten på landet beräknas röstvärdet, såsom bekant,
efter det enhvar röstägande åsätta fyrktal med den begränsning att
ingen må utöfva rösträtt för större antal röster än som svarar emot eu
tiondedel af kommunens hela fyrktal eller i något fall för högre röstetal
än det, som motsvarar femtusen fyrkar. Den skiljaktighet förefinnes sålunda
mellan den politiska och kommunala rösträtten, att på det politiska
området personlighetsprincipen gjort sig så till vida gällande, som alla
politiskt röstberättigade äro likställda vid rösträttens utöfvande och enhvar
bland dem äger en röst, under det att den kommunala lagstiftningen i
fråga om röstberäkningen är byggd på förmögenhetsprincipen, så att hvars
och ens röstetal, om ock med viss modifikation, ställts i förhållande till
det bidrag han lämnar till fyllande af kommunens gemensamma behof.

Sedan gällande bestämmelser om den kommunala rösträtten infördes,
har fråga om förändring af desamma vid upprepade tillfällen varit föremål
för Riksdagens pröfning. De i sådant hänseende framställda förslag
hafva haft mera eller mindre vidsträckt omfattning. Nu förevarande
motion, som endast afser den kommunala rösträtten i stad, åsyftar icke
att borttaga ofvanberörda åtskillnad mellan den politiska och kommunala
rösträtten —- hvilken skiljaktighet lärer äga sitt berättigande i den väsentliga
olikheten mellan de uppgifter, som tillhöra den politiska och den kommunala
representationen — utan allenast att åstadkomma en inskränkning
i det större inflytande uti ifrågavarande hänseende, som enligt gällande
lagstiftning tillkommer dem, som till kommunens utgifter lämna större
bidrag.

Till stöd för sitt berörda förslag har motionären åberopat, att med
det kommunala lifvets tillväxt kommunalrepresentationens verksamhetsfält
numera, särskildt i de större kommunerna, blifvit utsträckt långt utöfver
livad händelsen varit vid tiden för tillkomsten af gällande bestämmelser

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

om den kommunala rösträtten samt att särskilt i städerna, hvarest arbetarebefolkningen
genom ett alltjämt ökadt deltagande i de kommunala
valen visat växande intresse för de kommunala angelägenheterna, de bestående
rösträttsbestämmelserna skulle hafva visat sig orättvisa och obilliga.
Med hänsyn härtill är enligt motionärens mening en begränsning i städerna
af de högst beskattades öfvervägande röstetal, i syfte att ett verkligt
inflytande i kommunala angelägenheter må inrymmas åt flertalet af
kommunens medlemmar, önskvärd. Utskottet erkänner väl, i öfverensstämmelse
med hvad tidigare Riksdagars lagutskott i ämnet uttalat, att några
principiella betänkligheter icke möta mot tanken på en dylik begränsning,
för så vidt den sker utan rubbning af grundsatsen om den kommunala
rösträttens beroende af förmögenheten. Den gräns i berörda hänseende,
hvilken nu finnes fastställd, liksom hvarje sådan gräns kan endast äga
relativ giltighet, i följd hvaraf densamma bör underkastas jämkning, då
omständigheterna därtill föranleda. Men utskottet kan icke förorda, att
någon lagstiftningsåtgärd nu företages i berörda syfte. De i motionen
åberopade olägenheterna af de nuvarande bestämmelserna synas utskottet
icke vara af någon afsevärd beskaffenhet. Tvärtom lärer det hafva visat
sig, att de röstberättigade, åt hvilka motionären vill bereda ett ökadt inflytande
på de kommunala angelägenheterna, redan med nuvarande rösträttsbestämmelser
kunnat härutinnan genomdrifva sina särskilda önskningsmål.
Utskottet finner i följd häraf, att den nu fastställda begränsningen
i fråga om den kommunala rösträtten i stad i regel på ett tillfredsställande
sätt uppfyller sitt ändamål att förebygga, det ett fåtal högt beskattade
personer skulle vara i tillfälle att enrådigt bestämma öfver kommunens
angelägenheter.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 april 1905.

På - lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER,

LagutskottetIs Utlåtande N:o 5,2.

Reservation:

af herrar Zetter strand, A. Olsson, Lindhagen, WiJclund, Seg er däld, Jansson
och J. Ct. Pettersson, hvilka ansett, att utskottet i anledning af föreliggande
motion bort hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Ivungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga frågan om ytterligare
begränsning af den kommunala rösträtten i stad
under öfvervägande samt för Riksdagen framlägga de
förslag till sådan begränsning, som af förhållandena
finnas påkallade.

Herr F. Andersson har begärt få anteeknadt, att han icke deltagit
i ärendets slutliga behandling inom utskottet.

Stockholm 1905. .Kungl. Hofboktryckeriet. Iduns Tr.-A.-B.