Lagutskottets Utlåtande N:o 52 (Utlåtande 1903:LU52 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

N:o 52.

Ank. till Riksd. kansli den 23 april 1903, kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag till lag angående
inskränkning i ägostyckningsförfarandets tilllämpning.

Lagutskottet har till föreberedande behandling mottagit en inom
Andra Kammaren väckt motion, n:o 91, hvari herr O. Emthén anfört
följande:

»Den viktigaste uppgiften i den s. k. norrlandsfrågan är visserligen,
att de hemman, som ännu ej inköpts af bolag, bibehållas uti den jordbrukande
befolkningens besittning. Detta bör dock ej utesluta angelägenheten
af att göra hvad man kan för att äfven den jord, som redan kommit
i sågverk sbolagens besittning, må kunna i någon mån tjäna jordbrukets
intressen.

I sådant syfte har ifrågasatts att genom lagstiftning föranstalta, att
den odlade inägojorden jämte nödig husbehofsskog m. in. återgår till jordbrukarne.
Visserligen vore härmed bolagshemmanens stora odlingsmöjligheter
och afkastning af dess skogsrikedomar fortfarande beröfvade ortens
befolkning. Men man vunne ändock något.

Det nya ägostyckningsförfarandet, som infördes år 1896, var särskild!
tillämnadt att i de norrländska skogsbygderna tjäna en sådan utstyckning.
Men lagens antagande föregicks ej af någon som helst närmare
utredning och saklig pröfning, huru denna angelägenhet borde lämpligen
anordnas. Och i följd däraf inflöto ej heller i lagen några närmare be Bih.

till Likså. Prat. 1903. 7 Sami. 44 Höft. (N:o 52). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

stämmelser om den sålunda särskilt för Norrland tillämnade ägostyckningen.

Några bindande föreskrifter behöfvas emellertid ej i de fall, att ägostyckningen
företages af en jordbrukare i jordbruksändamål. Ty det måste
antagas i allmänhet ligga i hans intresse, att styckningen ej sker på ett
sådant sätt, att jordbruksmöjligheterna blifva lidande därpå. Men de ägostyckningar,
som närmast afsetts skola ifrågakomma i Norrland, äro styckningar
af bolagsheinman. Och ägarne af dessa hemman kunna naturligtvis
därvid icke ledas af samma intresse.

Följden häraf blef också, att i den män ägostyckningar å bolagshemman
började företagas, blef ägarens ledande grundsats endast att göra
sig af med allenast inägojorden, utan att låta skog i tillräcklig myckenhet
medfölja. Härom yttrade redan år 1900 förste landtmätaren i Västerbottens
län vid allmänna landtmäterimötet: ''Styckningsändamålet är här
öfver hufvud att frånskilja inägorna från skogsmarken utan att fråga efter,
om någon befolkning på dem skall kunna existera. Ja, meningen är väl
sällan eller aldrig att så skall ske.’

Dessa erfarenheter hafva allt mer ledt till insikt om, att ägostyckningslagen
måste ändras i syfte att förekomma dylika styckningar.

Innan sådan ändring slutligen kan komma till stånd pågå emellertid
dessa sorgliga förrättningar, hvarigenom en stor mängd hemman alldeles
förstöras i jordbruksafseende. Uti den år 1901 väckta motionen i norrlandsfrågan
föreslogs däi’för Riksdagen att bland annat antaga en lag, hvarigenom
tills vidare upphäfdes ägostyckningslagens tillämpning uti de norra
landsdelarna i ändamål att göra de tillämnade ändringarna i lagen verksamma.
Riksdagen begärde visserligen ändringar i ägostyckningslagen,
men afslog det nyssnämnda förslaget.

Sedan dess hafva ägostyckningar af bolagsheinman börjat i vissa
orter, särskilt i Västernorrlands och äfven Västerbottens län, företagas i
stor utsträckning. Vissa bolag begära nu på en gång förordnande för
landtmätare att verkställa massor af ägostyckningar. Hemmanens ägare
frukta nämligen de tillämnade ändringarna i ägostyckningsförfarandet och
vilja därför hafva ägostyckningarna verkställda efter eget tycke, innan
dessa förändringar blifva lag. Och man kan vara förvissad, att äfven på
orter, där sådana ägostyckningar ännu ej tagit fart, skall detta nog ske,
när den tid nalkas, då det blir fara i dröjsmål.

Det lilla, som kan vinnas af bolagshemmanen till förmån för jordbruket
och upprätthållandet af en själfständig befolkning, kommer på detta
sätt att helt och hållet förfelas. Och det är därför en utbredd mening
inom de orter, där dylika ägostyckningar nu pågå, att dylika förrättningar

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

måste alldeles förbjudas, till dess norrlandskommittens blifvande förslag till
förändringar i ägostyckningslagen hunnit att slutligen pröfvas.

Yi hemställa alltså, att Riksdagen ville för sin del antaga följande

Lag

angående inskränkning i ägostyckning sförfarandets tillämpning.

Härigenom förordnas, att hvad lagen om hemmansklyfning, ägostyckning
och jordafsöndring den 27 juni 1896 stadgar i afseende å ägostyckning,
tills vidare ej skall äga tillämpning inom Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands, Jämtlands och Gäfleborgs län, dock skola redan
påbörjade ägostyckningar i enlighet med lagen fullföljas.

Denna lag skall gälla tills vidare intill den 1 september 1906.»

I motionen hafva herrar J. Nydal, P. Hörnsten, J. E. Granlund,
J. Andersson i Baggböle, E. G. Åkerlind och W. Styrlander instämt.

Genom förevarande motion har i hufvudsak återupptagits ett lagförslag,
hvilket år 1901 var föremål för Riksdagens behandling i sammanhang
med den större fråga, som föranledde tillsättande af den s. k. norrlandskominittén.
Det i motionen innefattade lagförslaget skiljer sig emellertid
från det tidigare såtillvida, som den nu ifrågasatta lagstiftningen är
afsedd att gälla endast för viss begränsad tid. 1901 års lagutskott,
som hade att yttra sig öfver det då framlagda förslaget, fann sig icke
kunna förorda bifall till detsamma, och utskottets afstyrkande hemställan
bifölls af båda kamrarna. Däremot tillstyrkte utskottet, i anledning af eu
annan till utskottet hänvisad framställning, en skrifvelse till Kungl. Maj:t
med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes taga under ompröfning, i hvilken
omfattning och på hvad sätt vid ägostyckning i Norrland och Dalarne
inägolott, som genom styckning skildes från skogsmark, måtte kunna tillförsäkras
rätt till bete och skogsfång å sådan mark, samt snarast möjligt
för Riksdagen framlägga förslag till den lagändring, som för vinnande af
dylikt syfte kunde vara erforderlig. Denna hemställan godkändes af Andra
Kammaren, men blef af Första Kammaren afslagen och medförde alltså
icke, såsom i motionen uppgifves, någon Riksdagens åtgärd.

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

Enligt hvad utskottet har sig bekant, är emellertid äfven denna
fråga föremål för uppmärksamhet och undersökning -inom norrlandskommittén,
utan att den dock, i likhet med hufvudfrågan, från kommitténs
sida gifvit anledning till någon framställning om provisoriska lagstiftningsåtgärder.

Lika litet som 1901 års lagutskott kan det nuvarande lagutskottet förorda
antagande af något lagförslag med det innehåll motionen utvisar.
Äfven utskottet finner visserligen mycket beklagligt, att de förhoppningar,
man vid ägostyckningsförfarandets införande fäste vid detsamma med
hänsyn till jordbruket i de norrländska skogsbygderna, i allmänhet icke
lära hafva förverkligats, men i stället ökade missförhållanden i vissa hänseenden
framträdt. Anledningen härtill anses vara, att man vid ägostyckningar
ofta icke, såsom vid lagens tillkomst förutsattes, låtit den för
jordbruk afsedda marken åtföljas af nödig skog eller motsvarande skogsrättigheter.
I någon mån ändrade bestämmelser för ägostyckningsförfarandet
i de nordliga delarna af vårt land äro därför sannolikt behöfliga. I
hufvudsak äro emellertid stadgandena om ägostyckning enligt utskottets
uppfattning byggda på riktiga grunder, och utskottet kan därför icke tillstyrka,
att desamma för vissa landsdelar skulle sättas ur tillämpning.
Befolkningen därstädes skulle härigenom komma i en ganska ogynnsam
ställning. Möjligheten att vinna ägostyckning skulle vara utesluten äfven
för sådana fall, då detta förfarande innebure otvifvelaktiga fördelar, och
jordafsöndringsförfarandet, till hvilket man i stället oftast vore hänvisad,
är på grund af de förändringar, bestämmelserna därom till någon del undergingo
i sammanhang med ägostyckningens införande, numera icke alltid
så användbart som dessförinnan. Ä andra sidan skulle ändamålet att förhindra
afskiljandet af själfständiga jordbrukslägenheter utan skogstillgång
säkerligen icke vinnas. Dylika lägenheter kunna nämligen lika väl uppstå
genom hemmansklyfning eller jordafsöndring, hvilka förfaranden då komme
att anlitas. Olägenheter för såväl köpare som säljare af jordbrukslägenheter
skulle sålunda framkallas utan motsvarande nytta.

Den föreslagna lagstiftningens provisoriska natur förminskar icke
utskottets betänkligheter. Såsom utskottet redan i annat sammanhang haft
anledning framhålla, anser nämligen utskottet försökslagstiftning i allmänhet
icke vara tillrådlig.

Frågan, på hvad sätt ägostyckningslagens bestämmelser lämpligast
må kunna afpassas efter de norrländska skogsbygdernas behof, har icke i
motionen upptagits till behandling och föreligger alltså icke för närvarande.
Pröfningen af densamma torde för öfrigt böra anstå, till dess nämnda
kommittés arbeten blifvit afslutade och en säkrare grundval sålunda er -

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

hållits för bedömande i ett sammanhang af de spörsmål, som afse vidmakthållande
och utveckling i dessa bygder af jordbruket och den själfständiga
jordbrukande befolkningen.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 april 1903.

På lagutskottets vägnar:
T. ZETTERSTRAND.

Reservation

af herrar Zetterstrand, Lindhagen, Styrlander, F. Andersson, Ä. Olsson
och Nordin, hvilka anfört:

»Då de ägostyckningar, hvilka för närvarande i mycket stor omfattning
förekomma å bolagshemman inom vissa delar af Norrland, i allmänhet
äro af den mest ödesdigra beskaffenhet, i det att den afstyckade inägojorden
icke tillägges någon andel i skogsmarken, utan i bästa fall endast
rätt under viss tid till mulbete och skogsfång, finna vi, på sätt motionären
påvisat, en provisorisk inskränkning i ägostyckningsförfarandets tillämpning
beträffande åtminstone hemman tillhöriga bolag eller ekonomiska föreningar
inom Norrland vara nödvändig samt hemställa alltså,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
måtte för sin de] antaga följande

Lag

angående inskränkning i ägostyckningsförfarandets tillämpning.

Härigenom förordnas, att hvad lagen om hemmansklyfning, ägostyckning
och jordafsöndring den 27 juni 1896 stadgar i afseende å ägo Bih.

till Riksd. Prof. 1903. 7 Sami. 44 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:a 52.

styckning ej skall äga tillämpning å bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet tillhörigt hemman inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands,
Jämtlands eller Gäfleborgs län; dock skola redan påbörjade ägostyckningar
i enlighet med lagen fullföljas.

Denna lag skall gälla tills vidare intill den 1 september 1906.»

Herrar N. Nilsson och friherre Bonde hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm 1903. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.