Lagutskottets Utlåtande N:o 52 (Utlåtande 1897:LU52 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

N:o 52.

A.nk. till Riksd. kansli den 26 april 1897, kl. 5 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i och
tillägg till lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891.

Lagutskottet har till behandling fått mottaga åtta särskilda motioner,
åsyftande ändringar i eller tillägg till lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891.

Samtliga dessa motioner hafva afgifvits inom Andra Kammaren,
nemligen n:o 7 af herr C. Sandquist, n:o 14 af herrar J. Eliasson,
Kihlberg, Mallmin, O Ilas A. Ericsson och K. E. Holmgren, n:o 37 af
herr É. Olsson i Kyrkebol, n:o 58 af herr M. Andersson i Löfhult,
n:o 111 af herr J. P. Jansson i Saxhyttan, n:o 120 af herr O. Erickson
i Bjersby, n:o 128 af herr S. Söderberg och n:o 135 af herr P. Pehrson
i Törneryd.

Herr C. Sandquists motion är af följande lydelse:

»Uti lag af den 23 oktober 1891, angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, § 6, stadgas:

’I skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro och färja
deltaga, efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål:

a) all jordbruksfastighet, hvartill äfven hänföras staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, dock att äldre lotshemman, så länge
Bih. till Riksd. Prat. 1857. 7 Sami. 84 Höft. (E:o 52.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

de äro underkastade, lotsningsskyldighet, bibehållas vid dem hittills förunnad
frihet från väghållningsbesväret;

b) frälseränta för sitt efter fem procent beräknade kapitalvärde;

c) all annan fastighet, hvarför bevillning till staten utgöres och
hvars taxeringsvärde uppgår till minst åtta hundra kronor, äfvensom
staten tillhörig dylik fastighet, så vidt inkomst deraf dragés och taxeringsvärdet
uppgår till minst nyss nämnda belopp;

d) inkomst, som uppgår till minst ett tusen kronor och hvarför
bevillning till staten utgöres, dock med undantag för

l:o) inkomst af kanal, jernväg och annan farväg,

2:o) inkomst af skeppsrederi och sjöfart,

3:o) inkomst genom aflöning, arfvode och traktamente eller annan
med allmän eller enskild tjenstebefattning förenad förmån, pension, årligt
understöd, gratifikation, lifränta och undantagsförmån; och

4:o) inkomst, som förvärfvats genom arrende af staten tillhörig
j ordbruksfastighet’.

Ehuru gerna må medgifvas, att genom dessa lagbestämmelser ett
ganska vigtigt steg tagits i syfte att bereda lättnad åt den i mantal
satta jorden, som förr ensam betungades med väghållningsbesvärets utgörande,
så torde dock icke kunna förnekas, att samma lagbestämmelser
lemna mycket att önska med hänsyn dertill, att ganska svaga beskattningsföremål
blifvit ålagda att deltaga uti väghållningsbesvärets utgörande,
då deremot beskattningsföremål, med tillräcklig bärkraft, blifvit derifrån
befriade.

Ty enligt berörda lagstadganden drabbas oftast nog fattige, egare
eller innehafvare af ''annan fastighet, taxerad till åtta hundra kronor’, att
för slik, högst torftiga fastighet erlägga vägskatt, men alla herrar tjenstemän
äro för den betryggande inkomst de åtnjuta genom ''aflöning'' derifrån
frikände.

Men icke blott med fästadt afseende till nu påpekade orättvisa,
lemnar anförda lagparagraf mycket att önska. Uti alla sådana väghållningsdistrikt,
hvarest föga eller inga industriella företag finnas, räcker
den lilla bråkdel af vägskatten, som inflyter ifrån lägeni mtsegare, några
få handlande och kapitalister, icke ens till att betäcka förvaltningskostnaderna,
och ännu mindre förmår den att i någon nämnvärd mån minska
väghållningsbördan.

I öfverensstämmelse med rättvisans fordringar och förhandenvarande
behof af lättnad uti väghållningsbesvärets utgörande, framträder
derför, enligt min öfvertygelse, såsom oafvisligt kraf:

att ''inkomst genom aflöning’ icke bör vara fritagen ifrån skyl -

Lagutskottets Utlåtande N:o 52. 3

digheten att lemna tribut till vägunderhållet, utan göras likställig med
öfrig vägskatt skyldig ''inkomst, som uppgår till minst ett tusen kronor.

På grund af det sålunda vördsamt anförda, får jag vördsammast
föreslå

att Riksda gen mål te för sin del besluta, att 6 § uti lag af den
23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, i
hvad densamma rörer undantag från skyldigheten att deltaga uti vägunderhållet,
punkten 3 erhåller följande förändrade lydelse:

''inkomst genom arfvode och traktamente eller annan med allmän
eller enskild tjenstebefattning förenad förmån, pension, årligt understöd,
gratifikation, lifränta och undantagsförmån’.»

Uti herr J. Eliassons med fleres motion anföres:

Af lagar, som under senare tid antagits, torde väglagen vara en,
som på landsbygden gifvit anledning till klander. Utom missbelåtenhet
med det otydliga och obestämda i denna lag, hade man ofta fått höra
uttalanden derom, att lagen framkallat många nya vägar samt flera
förut okända utgifter och besvär, så att på de.flesta ställen större delen
af bidragen från staten och dem, som förut icke i v åghällniiigstungan
deltagit, dertill åtginge. Icke lång tid hade gått, sedan lagen började
tillämpas, men derunder hade man dock fått tillräcklig erfarenhet om att
lagens förbättring ju förr dess hellre vore en trängande nödvändighet.
Inom Riksdagen hade ock under senaste tiden väckts förslag härutinnan,
hvilka likväl afslagits, men endast af det skål, att lagen vore. för ny
och att icke fullständig erfarenhet vunnits vid den hittills skedda tilllämpningen.
Ehuru det måste erkännas, att lagen vore för ny för att
ändras i fråga om dess grunder, kunde den dock sägas vara försökt så
mycket, att man kunnat se dess olämpligheter i ganska många fall.
Ret torde väl ej kunna förnekas, att det vore bättre att förekomma än
förekommas, och* om fel i lagstiftningen förefunnes,^ tillhörde det statsmagterna
att fortast möjligt vidtaga rättelse. Då motionärerna, dels
såsom väghållningsskyldige och dels i egenskap af ledamöter i vågstycke,
under tillämpningen af omförmälda lag upptäckt, åtskilligt, som
kunde kallas anmärkningsvärd^ ville de derpå fästa Riksdagens uppmärksamhet
och på samma gång sätta i fråga några föländringar.

Eu sak, som förtjenade tagas i betraktande, vore, huruvida det i
alla afseenden vore gagneligt och för framtiden lyckligt, att Konungens

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

befallningshafvande hade obegränsad rätt att på ansökning af ett fåtal
föreskrifva anläggning och underhåll åt nya vägar, äfven om dessa icke
kunde anses behöfliga för den allmänna samfärdseln, och fastän de väghållningsskyldige
bestridt och ortens domstolar afstyrkt. väganläggningen.
Många exempel fuunes på att så hän dt.

Att Konungens befallningshafvandes beslutanderätt enligt väglagens
4 § vore för stor, och att den för de väghållningsskyldige kunde
medföra ödesdigra följder, torde icke kunna förnekas. För den, som
under en längre tid varit i tillfälle att betrakta, huru väghållningsskyldigheten
ökats, icke allenast genom nyanlagda vägar, utan äfven
genom högt uppdrifna anspråk i fråga om deras underhåll, stälde sig
förevarande fråga ganska beaktansvärd. Väl vore det sant, att lättare
kommunikationer vore en fördel för det allmänna, men man borde dock
tillse, att väghållningsbesväret icke blefve allt för betungande.

Konungens befallningshafvandes beslutanderätt i fråga om anläggning
af ny väg syntes för den skull böra inskränkas till de fall, då
häradsrätten i orten, sammansatt af ojäfvig uthäradsnämnd, efter de väghållningsskyldiges
hörande, lemnat sitt, tillstyrkande.

Väglagens 24 § stadgade: Der väg går genom skogsmark, skall
genom jordegarens försorg, efter honom derom gifven tillsägelse, borthuggas
träd eller buske, som med någon gren når fram till vägens kant.

I detta afseende var förut föreskrifvet, att små buskar på ömse
sidor om landsvägen från yttre kanten af diket till 3 och, der ej dike
funnes, till 6 alnar skulle borthuggas, på det vägarne så mycket snarare
måtte upptorka. Genom don förändring, som sålunda uppstått, hade väghållningstungan
blifvit ökad, och detta icke så obetydligt. Af erfarenheten
vore det bekant, att väg ar som beskuggades af träd, och i synnerhet
de vägar, som ginge i skogstrakter, vore svårare att underhålla
än de, som befunnes å slättbygden, samt att vägarne öfver skogsmark
under höst och vår samt vid regnig väderlek vore^menliga för vägfarande.
A väg ar, som egde stora och många krökmngar, hvilket vanligen
vore förhållandet med vägar, som för årtioden och mer tillbaka
anlagts öfver skogsmark, ginge det lättare att observera mötande, om
skogen vore något borthuggen å sidorna, än om den vore qvar. Både
väghållare och trafikanter hade således obestridligen förlorat på ifrågavarande
ändring. Det kunde icke vara lämpligt, att de väghållningsskyldige
och den allmänhet, som begagnade sådana vägar, skulle, mer
än nödigt vore, betungas samt jordegare lemnas dispositionsrätt till mark,
som förut ansetts böra vara fri från skog och vid många laga skiften

LagsutsJcottets Utlåtande N:o 52.

eller vid vägs anläggning så beräknats. Det vore derför väl behöfligt,
att en ändring gjordes.

I fråga om vägsyn föreskrefves i 35 §: Årligen skall vägsyn

hållas af länsman med biträde af två nämndemän. Det funnes ej något
stadgande hvarken om dessas befogenhet hvar för sig eller om hvilka
det tillhörde att bedöma, huruvida anmärkta brister blifvit till fullo afhjelpta
eller ej. Detta vore en brist i lagstiftningen. Der tydlig lag
saknades, gjorde sig alltid olika uppfattningar gällande. Praxis i förevarande
afseende vore också ganska olika. Det saknades icke exempel
på, att länsman vid vägsyn ansett sig som ensam domare, ehuru detta
dock hörde till undantagen. På de flesta ställen betraktade länsmannen
sig som åklagare, och nämnden finge afgöra angående bristerna. Bedömandet,
huruvida dessa blifvit afhjelpta, hade åter stundom fått verkställas
af fjerdingsman. För vinnande af enhet i lagtillämpningen uti
ifrågavarande hänseende hemstäldes fördenskull om en bestämmelse uti
35 §, i syfte att åklagarerätten skulle tillkomma länsmannen, men domsrätten
nämnden, såväl vid första som andra synen.

Beträffande vägdelning, stadgades i mom. 2 af § 37, att, sedan
vägdelning en gång skett enligt väglagens föreskrifter, ny vägdelning
i distriktet derefter endast finge ega rum, när Konungens befallningshafvande
funne sådan delning, till följd af väsentligen förändrade förhållanden,
vara erforderlig.

I denna bestämmelse läge en obestämdhet, som förtjenade beaktande.
Man kunde ifrågasätta, huruvida det vore eller icke vore väsentligen
förändrade förhållanden, om flera jordbruksfastigheters taxeringsvärden
fördubblades med anledning af verkstälda odlingar, om ett flertal
hemmans värden nedsattes med mer än hälften i följd af skogens totala
utverkning, om eu trakts väghållningsskyldige finge miltals längre att
forsla sina väglagningsämnen, än hvad beräknadt varit vid vägdelningen,
om industriella anläggningar föranledde ökad vägslitning, eller om nya
vägar förorsakade vägkassan oskäliga utgifter. Man borde kunna vänta,
att alla dessa omständigheter förenade skulle betraktas såsom väsentligen
förändrade förhållanden; men någon säkerhet derför hade man ej,
och ännu mindre att en eller annan af nu nämnda eller andra dermed
jemförliga omständigheter utgjorde skäl för ny vägdelning. Hvad som
dock måste förefalla märkligast vore, att ny vägdelning kunde vägras,
äfven om flertalet derom förenade sig. I ganska många andra frågor

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

hade flertalet beslutanderätt, men i denna vore afgörandet öfverlåtet åt
Konungens befallningshafvande.

Den lagändring, som, med anledning af hvad sålunda beträffande
nu förevarande lagrum anförts, åtminstone syntes nödvändig, vore, att
ordet »väsentligen» utginge.

Oaktadt motionärerna emotsågo, att anmärkningar vid 44 §, i fråga
om forum för Överklagande af vägdelning, skulle mötas med klander,
kunde de ändock icke underlåta att emot Konungens befallningshafvandes
pröfningsrätt af vägdelning och de åtgärder, som dervid blifvit vidtagna,
söka framställa några betänkligheter.

Vid vägdelning, likasom vid egoskifte i allmänhet, hörde graderingen
obestridligen till det grundläggande. Att misstag dervid kunde
begås, måste erkännas; men otänkbart vore att vinna rättelse härutinnan
utan att taga kännedom om platsförhållandena. Väglagen förutsatte,
att klagomål skulle vara tillåtna, och dermed kunde gerna icke
afses annat, än att rättelse skulle ega rum, der sådan vore nödig.
Billigtvis kunde man dock icke af Konungens befallningshafvande begära
mer än en pröfning, huruvida formerna iakttagits. De besvär, som anförts
emot hittills skedda vägdelningar enligt nya väglagen, hade minst gält
det formella. Gradering och skiftesläggning hade varit hufvudorsakerna,
hvilka föranledt tvistigheterna. Denna omständighet påkallade en ändring
af väglagen i det syfte, att egodelningsrätt blefve den myndighet, som
pröfvade anförda besvär öfver vägdelning.

Det kunde häremot invändas, att, om Konungens befallningshafvandes
pröfning skulle öfverlemnas åt ojäfvig egodelningsrätt, större
kostnader skulle uppkomma. Fastän så torde blifva förhållandet, läge
dock deri icke någon egentlig fara. Vore tvisten föranledd endast för
att utan några egentliga skäl vinna uppskof med vägdelningens trädande
i kraft, syntes det icke vara mer än i sin ordning, att klaganden
drabbades af känbara kostnader. Funne åter egodelningsrätten skäl
till ändring, blefve kostnaden, som då fördelades å vägdistriktet, en
obetydlighet för detsamma. Egodelningsrätten syntes bättre än Konungens
befallningshafvande kunna afgöra frågor om gradering och skiftesläggning
samt bestämmandet af ersättningar för nya vägar, som i vägdelning
första gången inginge, och att egodelningsrätt kunde bedöma
frågor af formel art, torde icke kunna förnekas.

Såsom mindre lämpliga förefölle bestämmelserna i §§ 47 och 54,
att såväl särskild nämnd som vägstyrelse och revisorer samt deras

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

suppleanter skulle utses inför häradsrätten af en valman från hvarje
kommun, hvarvid röstvärdet beräknades efter kommunens hela vägfyrktal.
Om det vore så, att ting hölles i hvarje vägdistrikt, och dess kommuner
hade lika stort vägfyrktal, vore ingenting annat än godt att säga om en
sådan anordning; men det vore långt ifrån, att detta vore förhållandet
öfverallt. Det funnes tingslag, som utgjordes af flera väghållningsdistrikt,
hvarigenom en del kommuner vore långt aflägsna från tingsstället,
och det funnes kommuner inom ganska många distrikt, som
ensamma hade större vägfyrktal än alla de öfriga tillsammans. I sistnämnda
fall kunde ju enväldet göra sig gällande, hvilket icke kunde
anses lämpligt. Ifrågavarande val syntes derför böra ske vid de sammanträden
med de väghållningsskyldige, som föreskrefves i § 58. Kommunallagarne
tillerkände kommunerna rätt att vid kommunal- och kyrkostämmor
välja förtroendemän och verkställare af fattade beslut. Distriktets
vägstyrelse och revisorer samt särskilda nämndens af distriktet
valde ledamöter vore icke heller att anse såsom något annat.

I väglagens 47 och 58 §§ förekomme stadganden, uti den förstnämnda
om rösträtten vid val af särskild nämnd, hvilket äfven vore
tillämpligt vid val af vägstyrelse och revisorer samt deras suppleanter,
och i den senare om huru röstvärdet skulle beräknas vid omröstning under
de väghållningsskyldiges sammanträden. Dessa stadganden förutsatte,
att vägfyrktalslängd skulle för hvarje kommun årligen upprättas; men
hvilken som hade skyldighet härtill, samt om och hurudan granskning
dessa längder skulle underkastas för att ega vitsord, derom innehölle
väglagen ingen bestämmelse. Att ett olika förfarande skulle härutinnan
ega rum, vore följden af denna brist. Kändt vore, att Konungens befallningshafvande
till vägfyrktalslängdernas upprättande förpligtat kommunalnämderna
i det ena länet, men vägstyrelserna i ett annat, hvilka
senare ej haft annan utväg än att på vägkassans bekostnad derom anlita
häradsskrifvare. Det vore också bekant, att omförmälda längder i
en del kommuner underginge samma granskning som kommunernas
fyrktalslängder, men i andra ej. Under sådana förhållanden förefölle
det såsom eu nödvändighet, att ett tillägg till väglagen gjordes i syfte,
att vägfyrktalslängd skulle för hvarje år upprättas åt kommunalnämnd,
som för andra ändamål hade tillgång till taxeringslängderna, samt att
denna fyrktalslängd underkastades samma granskning och tillfälle dertill,
som i kong], förordningen om kommunalstyrelse å landet föreskrefves
för kommuns fyrktalslängd.

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

Beträffande stadgandena om särskild nämnd föreskrefves i § 51,
att uppskattningsinstrumentet skulle i länskungörelserna offentliggöras.
Kändt vore, att detta förfarande medfört stora kostnader, likasom ock
att tvister uppkommit och olika tillämpning egt rum beträffande skyldigheten
att denna kostnad gälda. En annan sak vore, om denna åtgärd
medfört en nytta, som motsvarade utgifterna. Mången hyste tvifvel
derom och ansåge samma utgift onödig, vare sig att den utginge af
statsmedel eller af vederbörande vägkassor. Det kunde anses tillräckligt,
att uppskattningsinstrumentet uppsattes i tvenne exemplar, hvaraf
det ena insändes till Konungens befallningshafvande och det andra
öfverlemnades till vederbörande vägstyrelse, för att, efter pålysning,
hållas de väghållningsskyldige till banda.

Uti 57 § funnes bestämmelse om att vägstyrelsens ordförande
skulle låta i länskungörelserna offentliggöra revisorernas berättelse, jemte
styrelsens förklaring öfver möjligen gjorda anmärkningar, samt förslaget
till inkomst- och utgiftsstat. Det vore tvifvelaktigt, om denna föreskrift
medförde det gagn, som motsvarade besväret och kostnaderna. Flera
skäl talade emot denna bestämmelses bibehållande. Bland dessa vore,
dels att revisorernas berättelse och vägstyrelsens förklaring icke påkallade
någon åtgärd från Konungens befallningshafvandes sida, dels
att det icke gerna kunde billigtvis begäras, att uppläsning i alla länets
kyrkor af dylikt skulle ske, hvilket ju med länskungörelserna åsyftades,
och dels att icke något äfventyr vore föreskrifvet för vägstyrelsernas
underlåtenhet härutinnan. Det syntes med anledning häraf, som om
åtgärden i fråga icke vore nödvändig, och som om ingen olägenhet
kunde uppkomma, om detta stadgande uteslötes. Enkelhet och reda
jemte minskade kostnader för vägkassan kunde åter vinnas, om i stället
infördes den bestämmelsen, att inkomst- och utgiftsstatenj revisorernas
berättelse och vägstyrelsens förklaring, jemte öfriga handlingar, på samma
sätt som vore stadgadt i fråga om bevillningsberednings förslag samt
kommunernas fyrktals- och debiteringslängder, efter pålysning, hölles
under viss tid de väghållningsskyldige till hända hos vägstyrelsens ordförande.

Vid betraktande af 57 och 58 §§ i ett sammanhang, förefölle det
egendomligt, att ingen décharge för vägstyrelsens förvaltning af vägkassan
vore föreskrifven. I ganska många, om icke de flesta likartade,
fall funnes bestämmelser härutinnan, och det syntes höra till god ordning,
att vägstyrelsens räkenskaper delgåfves de väghållningsskyldige,'' på

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

samma gång som utgifts- och inkomst-staten faststäldes, samt att fråga
om décharge då äfven förekomme. Om sådant förfarande ansåges nödigt,
syntes 58 § böra innehålla bestämmelser derom.

Väglagens 58 § bestämde, att de väghållningsskyldige skulle vid
sammanträde sjelf ve eller genom ombud pröfva och bestämma inkomstoch
utgiftsstaten för vägkassan m. m., samt att vid omröstning härvid
röstvärdet skulle beräknas efter vägfyrktal. Visserligen kunde det anses,
att denna bestämmelse icke kunde eller borde tolkas på mer än ett sätt,
eller så att de väghållningsskyldige hvar för sig egde utse ombud, och
att sådana valde å kommunalstämma icke borde vara behörige; men
det hade visat sig, att de förutsägelser, presidenten herr H. Forssell
anfört i förklaringar öfver väglagen, besannats. Man hade sett, att vägstyrelser,
om ock undantagsvis, kallat till sådant sammanträde, som 58
§ omförmälde, å kommunalstämma utsedde ombud, hvilket antydde, att
villrådighet förefunnes. Frågan om rösträtten torde ock bli svårlöst,
om vid dylikt sammanträde instälde sig både enskilda och sockneombud
från samma kommun. I sådan fråga som denna borde dock väglagen
vara tydlig, så mycket hellre som den i denna del innehölle en af de
vigtigaste föreskrifterna rörande distriktens sjelfstyrelse. Det syntes
derför såsom en nödvändighet, att denna § finge ett förtydligande tillägg,
så att olika tillämpning kunde undvikas.

I mångt och mycket kunde väglagen anses innehålla detaljerade
bestämmelser, men det gåfves dock fall, för hvilka lagen alldeles saknade
stadganden. Bland dessa fall vore, att föreskrift icke funnes, huru
skulle förfaras, om vid ett sammanträde med de väghållningsskyldige,
sådant som i § 58 omförmäldes, de väghållningsskyldiges majoritet
fattade beslut, hvarmed en större eller mindre minoritet vore missnöjd.
Man kunde ju tänka sig, att beslutet icke i laga ordning tillkommit,
att det kränkte den enskildes rätt, hvilade på orättvis grund, eller öfverstege
deras befogenhet, som beslutet fattat. I hvilka fall som helst förefunnes
ingen bestämmelse, om klagomål vore tillåtna eller ej, än mindre
om forum och besvärstid. Sådant torde dock kunna anses oundgängligen
nödigt, synnerligen som icke allenast 55 §, utan äfven de af Konimgens
befallningshafvande utfärdade instruktioner för vägstyrelserna gåfve
anledning till antagande, att flera frågor förekomme vid de väghållningsskyldiges
sammanträden än de, som i § 58 omnämndes. Under sådana
förhållanden läge den tanken nära till hands, det nödvändigheten kräfde,

Bih. till (likså. Prof. 1897. 7 Samt. 34 Käft. I 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

att beslut, som fattats vid de väghållningsskyldiges sammanträde, måtte,
om någon ansåge sig dermed missnöjd, få underkastas pröfning. Samma
bestämmelser, som gälde för besvär öfver kommunalstämmobeslut, syntes
äfven bär kunna vara lämpliga.

Vid tillämpningen af 60 § hade den princip gjort sig gällande,
att statsbidrag vägrats för sådana vägar, som underhölles på vägkassans
bekostnad. Af ordalydelsen i väglagen hade denna vägran visserligen
ett stöd, men det kunde ifrågasättas, om lagens stadgande i detta hänseende
vore som det borde vara för distrikt, som hade ganska ringa
bidrag af dem, hvilka icke utgjorde väghållning in natura och följaktligen
vore nödgade att erlägga en icke ringa vägskatt. Det funnes
dessutom orter i vårt land, hvarest distriktets vägunderhåll upplätes på
entreprenad, och efter väglagens föreskrift skulle all ny väg, som efter
väglagens tillämpningstid anlades, gå miste om statsbidraget, i fall det
förra väghållningssättet bibehölles. För statsbidrags erhållande borde
icke göras skilnad emellan de vägar, som underhölles genom arbete, och
dem, som underhölles medelst penningsammanskott, synnerligen som
det senare vanligtvis vore dyrare. Ett tillräckligt skäl för statsbidrag
syntes vara, att vägarne hölles i ett för samfärdseln tillfredsställande
skick; och om statsbidrag vägrades, beginges en orättvisa emot de distrikt,
som ålades nya vägar och icke kunde få desamma indelade till allmänt
underhåll, förrän ny. vägdelning skett, hvilket med väglagens nuvarande
bestämmelser icke ginge så lätt. Under sådana förhållanden ifrågasattes
den ändring i 60 §, att statsbidrag skulle utgå för all landsväg och
bygdeväg, som underhölles, antingen in natura af hvarje väghållningspligtig
eller gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad,
såvida vägskatt dertill utgjordes af de in natura väghållningsskyldige.

Om bidrag af statsmedel vore i 60 § stadgadt, att detsamma skulle
tillhandahållas dem, som vägunderhållet in natura bestrede. Detta stadgandes
verkställighet vore icke så lätt, som mången antoge, och utdelningen
af statsbidraget till hvarje väghållare hade flere vägstyrelser
redan tröttnat på. Man finge icke föreställa sig, att det utan stora
besvärligheter ginge för sig att utdela småsummor i vidsträckta distrikt
på landet till alla in natura väghållningspligtige, och man finge ej heller
underlåta att tänka på de invecklade räkenskaper, som för vägstyrelserna
blefve en följd, derest statsbidraget icke uttoges.

Så länge ej ny vägdelning hunnit vinna laga kraft och blifvit

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

tillämpad, kunde dock icke gerna och billigtvis komma i fråga någon
förändring, enär in-natura-väghållningen i allmänhet delvis utgjordes
efter annan grund än bidragen till vägkassan; men sedan ny vägdelning
blifvit verkstäld, kunde och borde en förändring härutinnan vidtagas.

Det vore egendomligt, att hvarje väghållare skulle besväras den
ena tiden af året med att uttaga en obetydlighet i ersättning för afgjordt
vägunderhåll, och derför ofta få resa lång väg, samt den andra
med att betala vägskatt. Detta kunde icke vara som sig borde. Dåde
man härtill, att utdelningen af statsbidraget förorsakade vägstyrelsen ej
så ringa besvär, hvilket billigen kräfde ökad förvaltningskostnad, borde
det ej väcka förundran, om väglagen i denna del klandrades.

Hvad som härutinnan kunde och borde förändras, vore, att distriktets
väghållningsskyldige, sedan ny vägdelning blifvit tillämpad, egde
vid det i 58 § stadgade sammanträde sjelfva bestämma, om statsbidraget
skulle utdelas eller ingå till vägkassan, samt att i senare fallet den i
slutet af 60 § omförmälda vägskatt rättades derefter. Det borde icke
möta något hinder eller medföra någon orättvisa, om den vägskatt, som
drabbade dem, hvilka utgjorde väghållning in natura, minskades vid
debiteringen med samma belopp som statsbidraget. Ett medgifvande
att med sådant vilkor låta statsbidraget ingå till vägkassan skulle antagligen
begagnas i alla väghållningsdistrikt, som ej finge öfverskott i
sina vägkassor genom de bidrag, hvilka utgjordes af icke in natura väghållningspligtige.
Den ifrågasatta ändringen skulle medföra lättnader
både för väghållare och vägstyrelser.

Att § 63, beträffande debitering och uppbörd af vägskatten, tarfvade
förändring, hade blifvit erkändt såväl af sistlidet års Riksdags
lagutskott som äfven af Kongl. Maj:t, Skäl för en ändring härutinnan
hade anförts i de motioner, som afgifvits vid förlidet års riksdag, och
motionärerna tilläte sig att endast åberopa dem. I sammanhang dermed
anmärktes emot lagutskottets förslag till lagstadgande, att, om blott
kommunalnämnd, men icke vägstyrelse berättigades verkställa debitering
och uppbörd, det kunde hända, att en kommunalnämnd, i huru liten
kommun som helst, kunde göra de väghållningsskyldiges åtgärd, för att
minska sina utgifter, om intet. Det torde derför förefinnas skäl att åt
hvilkendera som helst, antingen vägstyrelse eller kommunalnämnd, uppdraga
vägskattens debitering och uppbörd.

Skulle en förändring i detta afseende antagas, torde det äfven vara
nödvändigt att föreskrifva, om och hvilken granskning, debiteringslängd

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

skulle undergå. Lämpligt syntes vara, att med denna längd så förfores,
som för debiteringslängd å kommunalutskylder vore stadgadt.

I fråga om underhåll af vägar och åtgärder i anledning deraf,
förefölle väglagen något inkonseqvent. Häradsrätt vore stäld under
Konungens befallningshafvande i vissa fall, men icke i alla. När jordegare
och de väghållningsskyldige tvistade om lösningspris för väglagningsämnen,
och likaså då någon stäldes till ansvar för underlåten väghållning,
vore häradsrätt behörig att döma; men när ersättning skulle
bestämmas för vinterväghållningen, hade häradsrätt ej annat åliggande
än att söka åvägabringa öfverenskommelse, hvarefter Konungens befallningshafvande
afgjorde frågan. Det förefölle såsom mera ändamålsenligt
och öfverensstämmande med praxis i många hänseenden, att en
domstol, som hade undersökning i målet sig anförtrodd, äfven meddelade
utslag samt att § 69 så förändrades, att ojäfvig häradsrätt egde, icke
allenast att söka förmå vederbörande till öfverenskommelse, utan äfven
att besluta om ersättningens belopp, i fall förening ej kunde träffas.

Då de omständigheter, som framhållits, syntes utgöra grundade skäl
för tillägg till och ändringar i väglagens bestämmelser, hemstälde motionärerna,
att Riksdagen måtte besluta,

att hos Kongl. Maj:t i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
så fort som möjligt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådana ändringar i och tillägg till väglagen, som i förevarande motion
funnes omförmälda.

Herr E. Olsson i Kyrkebol anför i sin motion:

I § 35 af gällande väglag föreskrefves, att vägsyn årligen skulle
hållas af länsman med biträde af två nämndemän.

Då nu emellertid de flesta kommuner i riket icke hade sig ålagdt
att hafva mer än en tjenstgörande nämndeman, och då nämndemän icke
kunde åläggas tjenstgöra utom sin kommun, stode länsmännen redlösa
inför fullgörandet af sin skyldighet, med mindre de sjelfva ville betala
en från annan kommun kallad nämndeman.

Häraf syntes framgå, att väglagens föreskrift i § 35 borde ändras
derhän, att länsman vid vägsyn i kommuner, som blott hade en nämndeman,
antingen finge nöja sig med denne enes biträde eller ock på väg -

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

kassans bekostnad kalla den andre från annan kommun. Då detta senare
alternativ syntes rättast, föresloge motionären,

att Riksdagen för sin del ville besluta, att i de kommuner, som
icke hafva mer än en tjenstgörande nämndeman, länsman vid vägsyn
tillerkännes rätt att från närgränsande kommun kalla den andre nämndemannen,
hvilken senare för sitt besvär eger rätt att af väghållningsdistriktets
vägkassa åtnjuta skjutsersättning (för en häst) samt dagtraktamente
med 4 kronor 50 öre.

Uti herr M. Anderssons i Löfhult motion anföres:

Enligt § 33 mom. 2 i nya väglagen hade väghållningsskyldige
rätt att på annans mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll,
med skyldighet att till jordegaren lemna godtgörelse efter öfverenskommelse.
Kunde sådan öfverenskommelse ej träffas, egde häradsrätten, då
väghållningsskyldige derom instämde talan, bestämma, hvarest nämnda
väglagningsämnen tjenligast och till minsta skada för jordegaren finge
afhemtas samt till hvilket belopp ersättning derför skulle utgifva^.

Redan hade uppstått många tvister mellan väghållningsskyldige^.
och jordegare dels angående hvar väglagningsämne borde tagas och dels
om ersättningen derför. Derest sådana tvister instämdes till häradsrätten,
vore det ganska svårt för rätten att deruti fälla dom utan förutgången
syn på marken i fråga.

Uti § 18 i nya väglagen bestämdes, att deri omnämnda tvister
skulle afgöras af tre gode män. Det syntes ändamålsenligt, att tvistefrågor
angående väglagningsämne afgjordes på samma sätt. Derigenom
undvekes både rättegångskostnader och vittnesersättningar.

På grund af hvad sålunda anförts, föreslog motionären, att Riksdagen
måtte besluta, att 33 § i nya väglagen erhåller följande lydelse,
nemligen:

33 §.

Å kronans allmänning må sand, grus eller sten till vägs underhåll
utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjenstemans anvisning.
Vill någon å annans mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll,
och kan öfverenskommelse med jordegaren icke träffas om afgälden
derför, så hänskjutes frågan till bedömande af tre (gode män, hvilka skola
bestämma dels hvar väglagningsämne skall tagas och dels afgälden derför.

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

Dessa gode män väljas sålunda, att jordegaren väljer en, väghållningsskyldige
välja en och vägstyrelsen väljer en; om någon part icke
inom fjorton dagar efter tillsägelse väljer god man, så skall kronofogden
* or*eTj väl.ia man i den tredskandes ställe; gode männen åtnjuta
ersättning för resor och tid, såsom för nämndemän är stadgadt.

Gode männens beslut gäller minst i tio år, eller tills ny vägdelning
afslutats före den tiden.

Efter att i allmänhet hafva framhållit, att väglagens bestämmelser
lemnade åtskilligt öfrigt att önska, vänder sig herr J. P. Jansson i Saxhyttan
i sin motion särskildt mot stadgandena angående vägdelning, vägnämnd
och vägstyrelse samt anför:

Man syntes kunna undgå en väsentlig del af de olägenheter, dessa
otympliga apparater för närvarande medförde, och en verklig lättnad i
väghållningsbesvärets utgörande skulle vinnas, derest det blefve möjligt
för de väghållningsskyldige att under offentlig myndighets öfverinseende
å entreprenadauktion ötverlåta väghållningsskyldigheten å mindre, efter
ortförhållandena lämpligt afpassade vägstycken. Motionären hade i sådant
afseende tänkt sig, att Konungens befallningshafvande skulle, på
derom af väghållningsskyldig gjord framställning och sedan distriktets
öfriga väghållningsskyldige blifvit hörda inför vederbörande härads- eller
tingsrätt, eg a att, der så funnes lämpligt, förordna en sådan auktions
hållande af kronobetjeningen i orten.

Som motionären likväl icke tilltrodde sig kunna för Riksdagen
framlägga ett i detalj utarbetadt förslag till sådan ändring af nu gällande
lag, som här ofvan antydts, föreslog motionären,

att Riksdagen måtte till Kong!. Maj:t ingå med skrifvelse, det
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
såväl sådan ändring i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891, att det måtte kunna tillstädjas väghållningsdistrikt
att under myndighets öfverinseende å offentlig auktion öfverlåta
väghållningsskyldigheten som ock de öfriga ändringar i samma lag,
som häraf kunde vara påkallade.

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

Herr 0. Ericksons i Bjersby motion är af följande lydelse:

»Enligt § 46 i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet den 23 oktober 1891 skall, i fråga om allmän väg, årliga kostnaden
för underhållet in natura den tid mark är bar uppskattas af särskild
nämnd, och i § 51 samma lag stadgas, att nämnden efter fullgjordt
uppdrag skall insända uppskattningsinstrumentet till Konungens
befallningshafvande, som låter i länskungörelserna offentliggöra detsamma.
Den sålunda föreskrifna uppskattningen skulle första gången
vara färdig före 1895 års ingång, då väglagen trädde i kraft, och med
undantag för de trakter, der uppskof med lagens tillämpning blifvit
meddeladt, torde uppskattningsinstrumenten i allmänhet hafva vid nämnda
tidpunkt varit tryckta och intagna i de särskilda länens kungörelser.

Emellertid voro då ännu icke några vägkassor bildade, och Kongl.
Maj:t, som höll före, att tryckningskostnaden borde gäldas af dessa
kassor, föreslog i nådig proposition till 1894 års Riksdag, att Konungens
befallningshafvande skulle få tills vidare af omkänderhafvande
medel förskjuta ifrågakomna kostnad. Denna kongl. proposition, som
tillstyrktes af statsutskottet, bifölls af Första Kammaren, men utskottets
utlåtande återremitterades af Andra Kammaren; och af den diskussion,
som föregick återremissen, framgår tydligt, att denna kammare hyste
den åsigten, att ifrågavarande kostnad borde bestridas med statsmedel.
Utskottet inkom derefter till Riksdagen med nytt, af båda kamrarne
sedermera antaget förslag, enligt hvilket Riksdagen, som icke ansåg
sig böra genom sitt beslut fastslå, att, på sätt Kongl. Maj:ts förslag
innebar, berörda kostnad skulle slutligen gäldas af vederbörande vägkassa,
utan ville lemna frågan öppen om hvem som i sj elfva verket
slutligen borde vidkännas denna kostnad, på det sätt biföll kongl. propositionen,
att kostnaden Unge af Konungens befallningshafvande med
omhänderhafvande medel förskjutas mot ersättning ''af den, det vederbör’.

Den i Riksdagens omförmälda beslut öppen lemnade frågan om
hvem som är rätter betalningsskyldig löses icke på tydligt sätt i väglagen,
ty denna säger härom ingenting. Nu plägar det vara fallet, att,
då i lag och författning föreskrifves, att någonting ovilkorligen skall
kungöras, vare sig genom annons i tidningarna eller länskungörelserna,
och meningen är, att kostnaden härför icke skall utgå af allmänna medel,
detta uttryckligen säges i samma författning. Exempel härpå
bland många andra lemna sparbankslagen, deri det heter, att underrättelse
om stadfästelse af reglementet skall på sparbankens bekostnad
intagas i länskungörelserna, samt skiftesstadgan, i hvars 136 § det talas
om fall, der Konungens befallningshafvande skall utfärda kungörelse,

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

och deri det tillika stadgas, att denna kungörelse skall intagas i länstrycket
på skifteslagets bekostnad. Men om således redan indirekt den
slutsatsen kan dragas ur väglagen-, att väguppskattningsinstrumentens
tryckningskostnad bör betalas Vpå samma sätt som Konungens befallningsbafvandes
öfriga kungörelser, torde detta vara så mycket naturligare,
som berörda instrument äro oundgängliga icke blott för de väghållningsskyldige,
utan äfven för staten, hvars kontanta bidrag till vägunderhållet
uträknas efter desamma.

Sedan frågan efter det sväfvande beslutet vid 1894 års riksdag
tills vidare hållits öppen, bar den under sistlidet år kommit i ett nytt
skede, derigenom att Konungens befallningshafvande på kongl. statskontorets
befallning anmodat vägstyrelserna att till landskontoren insända
den förskjutna kostnaden. Många vägstyrelser hafva också i
god tro betalt denna kostnad, men andra hafva vägrat att godkänna
krafvet. Emot några bland de sistnämnda bär Kongl. Maj:t och kronan
nyligen i laga ordning inför vederbörlig domstol väckt talan om utbekommande
af de ifrågavarande beloppen. Såsom rättsgrund för stämningspåståendet
lära kronans ombud i allmänhet hafva åberopat Kongl.
Maj:ts nådiga cirkulär af den 30 november 1876. I detta cirkulär bar
nemligen Kongl. Maj:t förordnat, att tryckning af kungörelse eller meddelande,
som afser landstings-, lands- eller stadskommuns eller menighetsstyrelses
angelägenheter, skall bekostas af den, som föranledt införandet
eller hvars angelägenhet kungörelsen eller meddelandet afser.

Hittills har dock detta stadgande faktiskt tillämpats endast på speciella
fall, då någon af dessa korporationer i sitt särskilda intresse
önskat en publikation intagen i länskungörelserna, och ingalunda utsträckts
till alla de i författningarna påbudna kungörelser, som röra
nyssnämnda korporationer. Exempelvis kan erinras, att ersättning
hvarken plägar affordras landstinget för de kungörelser, hvilka enligt
landstingsförordningen skola utfärdas om val af landstingsmän, samt
om fastställande af landstingets beslut m. m., eller vederbörande kommuner
"för de i kommunal] agarne föreskrifna kungörelser angående val
af ordförande i kommunalnämnd och fångvårdsstyrelse. Hvad särskildt
beträffar det nu ifrågavarande slaget af kungörelser, så torde de, då
Konungens befallningshafvande enligt § 51 väglagen äro ålagda att utfärda
desamma, rätteligen vara att hänföra till sådana, som Konungens
befallningshafvande i denna sin egenskap skola utfärda. Och af det vid
1876 års statsverksproposition fogade statsrådsprotokollet framgår, att
Kongl. Maj:ts mening varit, att kostnaden för dessa sistnämnda kun -

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

görelsers tryckning skulle gäldas af statsmedel, hvilket ock torde hafva
hittills öfverallt iakttagits.

Om domstolarne emellertid, vid det förhållandet att väglagen saknar
positiv bestämmelse angående kostnadsfrågan, taga hänsyn endast
till ordalydelsen i 1876 års cirkulär, kan det vara fara värdi, att de
instämda vägstyrelserna förpligta^ att betala de fordrade beloppen. En
dylik lagtolkning skulle dock, enligt hvad här visats, innebära en obillighet,
och till förekommande deraf tillåter jag mig vördsamt föreslå,

antingen att Riksdagen, på det möjlighet måtte beredas de vägkassor,
som redan betalt de infordrade beloppen, att restitutionsvis
återbekomma desamma, ville, jemlik! 88 § i regeringsformen, för sin
del öfver § 51 i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet den 23 oktober 1891 besluta en förklaring, hvaraf framginge,
att kostnaden för offentliggörande'' i länskungörelserna af vägnämndernas
uppskattningsinstrument skall gäldas af statsmedel:

eller ock, derest Riksdagen anser sig icke kunna meddela en sådan
lagtolkning, att Riksdagen för sin del beslutar, det omförmälda § 51
skall erhålla följande förändrade lydelse:

’Efter fiffig] ordt uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet
till Konungens befallningshafvande, som låter i länskungörelserna
på statsverkets bekostnad offentliggöra detsamma; egande den, som —
— — uppläst (lika som förut)’.

Uti den af herr S. Söderberg afgifna motionen hemställes:
att Riksdagen för sin del måtte besluta om följande tillägg till
lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet af den 23
oktober 1891 kap. VIII om särskilda bestämmelser: 3>§ 86. Kommuner,
som utgöra ett väghållningsdistrikt, ega dock frihet att å allmän kommunalstämma
besluta om väghållningsbesvärets utgörande genom entreprenad
och vägskattens utdebitering å kommunalsedeln.»

Till stöd för motionen anföres:

Det vore en känd sak, att många väghållningsdistrikt i vårt land
icke tillämpat väghållningshosväret å laudet i öfverensstämmelse med
nya väglagen af den 23 oktober 1891 genom vederbörlig delning och
underhåll in natura, utan att man funnit lämpligast att å entreprenadauktion
upplåta underhållet, då mark är bar, till den minstbjudande;

Bill. till Jlilcsd. Vrot. 1807. 7 Sami. 34 Hult. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

men då lagen icke föreskrefve något i detta fall, syntes någon bestämmelse
härom böra införas i synnerhet för de väghållningsdistrikt,
som utgjordes af en socken eller kommun, hvaruti funnes många små
jordegare, hvilka tvifvelsutan hellre i sin mån bidroge till entreprenadsumman
än de med stort besvär och kostnad utgjorde vägunderhållet
in natura. Deras fördel vore icke tillgodosedd genom nuvarande lag.

En förenkling i debiteringen och uppbörden kunde dock ske
derigenom att kommun, som utgjorde ett väghållningsdistrikt, berättigades
upptaga denna skatt i sammanhang med öfriga kommunalutskylder.

Herr P. Pehrsons i Törneryd motion är af följande lydelse:

»Det torde vara ganska allmänt erkändt, att i lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 förefinnas
flera bristfälligheter. En sådan måste det anses vara, att lagen
saknar bestämd föreskrift rörande hvilken myndighet det åligger att
taga initiativ vid val af ny vägstyrelse, äfvensom af revisorer och suppleanter,
som skola granska vägstyrelsens räkenskaper och förvaltning.

En annan bristfällighet synes det vara, att lagen saknar bestämmelse
angående hvilken det rätteligen tillkommer att upprätta kommuners
vägfyrktalslängder. Hittills har härutinnan förfarits på så olika
sätt, att under det att inom somliga väghållningsdistrikt kommunalnämnderna,
hvar för sin kommun, upprättat sådan fyrktalslängd, har
åter inom andra distrikt vägstyrelsen dragit försorg härom. Lämpligast
torde väl vara, att kommunalnämnden, som för andra ändamål och utan
särskild kostnad eger tillgång till kommunens taxeringslängder, får sig
ålagdt att upprätta kommunens vägfyrktalslängd.

På det i korthet anförda torde tydligen framgå önskvärdheten
och behöfligheten af att här påvisade olägenheter blifva snarast möjligt
afhjelpta, och tillåter jag mig för den skull föreslå,

dels att 47 § i åberopade lag måtte erhålla följande förändrade
lydelse:

Den i 46 § föreskrifna uppskattning verkställes af en för hvarje
väghållningsdistrikt tillsatt särskild nämnd, bestående af ordförande och
tre ledamöter, af hvilka ordföranden och en ledamot förordnas af
Konungens befallningshafvande och de öfriga två ledamöterna tillika
med två suppleanter för dem utses af de väghållningsskyldige; börande

Lagutskottets Utlåtande N;o 52.

härvid iakttagas, att af sistnämnde två ledamöter och suppleanter en
ledamot och dennes suppleant utses bland innehafvare af jordbruksfastighet
samt en ledamot och dennes suppleant bland väghållningsskyldige,
som äro pligtige att deltaga i väghållet för annat beskattningsföremål
än jordbruksfastighet. Sådant val verkställes, i distrikt,
innefattande endast en kommun, på sätt för val å kommunalstämma
finnes stadgadt och på kallelse af kommunalstämmans ordförande, dock
att röstvärdet beräknas efter fyrktal, men i andra distrikt genom dertill
i enahanda ordning utsedde valmän, en för hvarje kommun, hvilka
valmän sammanträda, om distriktet utgöres af härad eller del deraf,
inför häradsrätten och på kallelse af vederbörande domhafvande och
eljest inför Konungens befallningshafvande eller annan af Konungens
befallningshafvande bestämd myndighet och på kallelse af den myndighet,
som valet förrättar; skolande härvid för hvarje kommuns valman
röstvärdet beräknas efter kommunens sammanlagda vägfyrktal;

dels att i 59 § samma lag må införas följande tillägg:

Vägfyrktalslängd i enlighet med dessa bestämmelser upprättaB
för hvarje kommun af vederbörande kommunalnämnd.»

Det är, såsom synes, ett ganska betydligt antal ändringar i
gällande väglags bestämmelser, som i ofvanberörda motioner ifrågasättas.
För att underlätta öfverskådligheten har utskottet derför ansett
sig böra åt utlåtandet gifva sådan form, att den i väglagen gifna paragrafföljden
iakttages, och att sålunda utskottet i sådan ordning afgifver
yttrande angående samtliga i motionerna innefattade ändringsförslag.

Utskottet gör alltså början med det i herr Eliassons med fleres
motion framstälda förslag om ändring i väglagens

4 §•

Ifrågavarande förslag rigtar sig mot den Konungens befallningshafvande
tillerkända rätt att, efter inhemtande af de väghållningsskyldiges
och vederbörande häradsrätts yttrande, men deraf ej lagligen
bunden, meddela beslut i frågor om anläggning af nya allmänna vägar.

Motionärerna förmena, att deuna Konungens befallningshafvandes
befogenhet är alltför obegränsad och kan för de väghållningsskyldiga
medföra alltför tunga förpligtelse!-. Såsom korrektiv häremot föreslås

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

derför inskränkning af Konungens befallningshafvandes afgöranderätt
i fråga om nya vägars anläggning till de fall, då häradsrätten, sammansatt
af ojäfvig uthäradsnämnd, tillstyrkt anläggningen.

En sådan lagändring kan utskottet emellertid ej finna vara lämplig
eller af behofvet påkallad. Häradsrättens utlåtande i ämnet bestämmes
ju af ordföranden, om en af nämnden är med honom ense
och denne ordförande är ej alltid närmare förtrogen med de förhållanden,
som inverka på frågans afgörande. För den händelse den väg,
hvars anläggning ifrågasättes, verkligen ej är för den allmänna samfärdseln
nödig, lärer för öfrigt Konungens befallningshafvande — sedan de
väghållningsskyldige och häradsrätten lemnats tillfälle att derom sig yttra
— ej finna anledning att anläggningen påbjuda; och för den oförmodade
händelse, att så skulle ske, hafva ju de personer, som
deraf finna sitt intresse kränkt, tillfälle att genom besvär i vanlig ordning
härutinnan förskaffa sig rättelse.

Å andra sidan blefve genom den ifrågasatta begränsningen af
Konungens befallningshafvandes befogenhet den möjlighet, som nu
finnes, att, oberoende af de rent lokala intressena, tillgodose den allmänna
samfärdselns kraf, kanske ej sällan stängd.

Hvad åter angår den af herr Sandquist i

6 §

föreslagna ändring, synes det utskottet, som om densammas syfte hade
goda skäl för sig. Det lärer nemligen ej kunna förnekas, att personer,
som i aflöning hafva en inkomst af ett tusen kronor eller derutöfver,
äro, hvad beträffar förmågan att i väghållningsbesvärets utgörande deltaga,
i minst lika god, ja, bättre ställning än åtskilliga andra, som enligt
nu gällande lag få dertill bidraga, och särskildt vid jemförelse med
egare eller innehafvare af smärre fastigheter ter sig löntagarnes ställning
i detta afseende sådan, att den dem medgifna fördel näppeligen
kan på goda grunder försvaras.

Motionärernas formulering af ändringsförslaget gör det emellertid
oantagligt, och detsamma synes för öfrigt allt för inskränkt, då samma
skäl, som tala^för löntagares deltagande i väghållningsbesväret, torde
gälla jemväl för dem, som ega motsvarande inkomster ur annan källa
än direkt aflöning, såsom arfvode, pension, lifränta o. d.

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

24 §.

Stadgandet i denna paragraf har uti herr Eliassons m. fl. motion
gjorts till föremål för anmärkning. Det har i sådant afseende framhållits,
att vägunderhållet blifvit väsentligen försvåradt genom upphäfvande
af den förut gällande bestämmelsen, att i regel jordegaren skulle
vara skyldig att på ett visst område å ömse sidor om vägen låta borthugga
befintliga buskar. Med den inskränkning af denna jordegareus
skyldighet, som genom 24 §:s antagande vidtagits, ity att numera endast
i skogsmark sådana träd eller buskar skola borthuggas, livilka med
någon gren nå fram till vägens kant, hade väghållningstungan blifvit
på flera ställen ganska väsentligt ökad, hvarför det vore önskvärdt, att en
återgång till förut gällande bestämmelse egde rum.

Häremot vill emellertid utskottet erinra, att det särskilda utskott
vid 1889 års riksdag, som hade sig förelagdt att yttra sig öfver Kongl.
Maj:ts då framlagda proposition angående väghållningsbesvärets utgörende
på landet, just emot en bestämmelse, sådan som den af motionärerna
förordade, uttalade betänkligheter af beaktansvärd art.

Utskottet erkände visserligen, att ett lagbud i den af motionärerna
nu ifrågasatta rigtning mångenstädes skulle medföra lättnad i vägunderhållet
samt minska kostnaderna derför. Men då jordegareus rätt
deraf berördes, måste vid lagbestämmelsens affattande all möjlig varsamhet
iakttagas. Att tillerkänna jordegarne särskild ersättning skulle
utan tvifvel medföra högst betydande kostnader och besvär för de väghållningsskyldige.
Blefve jordegaren åter förbunden att å ett så stort
område, som i Kongl. Maj:ts förslag ifrågasattes — 3,5 meter å ömse
sidor om vägens kant — utan rätt till ersättning undanrödja icke blott
buskar utan äfven alla träd, skulle härigenom göras ett onödigt stort
ingrepp i jordegarens rätt.

Utskottet ansåg sig derför böra söka en medelväg och föreslog
i denna afsigt just den lydelse af ifrågavarande paragraf, som sedermera
blef af 1891 års Riksdag antagen.

Då alltså 24 §:s nuvarande lydelse tillkommit efter särskildt omsorgsfull
pröfning, och då utskottet håller före, att ifrågavarande bestämmelse,
behörigen iakttagen, innebär ett rigtigt afvägande emellan
jordegarens och de väghållningsskyldiges motsatta intressen, finner sig
utskottet icke kunna förorda den af motionärerna i berörda paragraf
föreslagna ändring.

Lagutskottets Utlåtande N:o 52,

Utskottet kar härefter att yttra sig om den af herr Andersson i
Lifhult i

33 §

föreslagna äudriug, åsyftande att åt gode män öfverlåta den, enligt
paragrafens nuvarande lydelse, häradsrätten tillkommande befogenhet
att, i fall af bristande öfverenskommelse, bestämma, hvarest å annan
mark än kronans allmänning, väglagningsämnen må tagas äfvensom
ersättningens belopp.

Skälet för förändringen angifver motionären vara svårigheten för
häradsrätten att afgöra dylika frågor utan förutgången syn.

Det vill dock synas utskottet, som om motionären väsentligt öfverskattat
olägenheterna af det nu gällande stadgandet, och utskottet
håller före, att häradsrätten i de ojemförligt flesta fall är i tillfälle att
utan syn inhemta de för frågornas afgörande nödiga upplysningar.

Dertill kommer, att det, enligt utskottets tanke, skulle strida mot
vår rätts allmänna grundsatser att, utan afseende å de rättsegandes
egen vilja, tvinga dem att i eu sak af sådan beskaffenhet, som den
ifrågavarande, underkasta sig afgörandet af gode män och såmedelst
betaga dem rätten att hos vederbörlig domstol få sina anspråk pröfvade.

Ej heller de i

35 § .

ilrågasätta ändringar synas utskottet beköfliga eller lämpliga.

Att, såsom af herr Eliasson m. fl. föreslagits, stadga någon särskild
fördelning mellan länsmannen och de biträdande ^nämndemännen
af befogenheten i fråga om vägsyn, synes utskottet ej erforderligt.
Väglagens bestämmelse härutinnan öfverenstämmer med hvad af ålder
varit gällande och torde ej innebära någon otydlighet eller medföra
någon olägenhet.

Detsamma gäller om herr Olssons i Kyrkebol förslag om tillägg
till paragrafen, i syfte att vid vägsyn inom sådana kommuner, som hafva
endast en nämndeman, länsmannen skulle berättigas att från närgränsande
kommun kalla nämndeman att vid vägsyn biträda, hvarvid denne
sistnämnde skulle åtnjuta ersättning.

Att pålägga vägkassan en dylik utgift är enligt utskottets åsigt
ej af nöden, då nämndemans tjenstgöringskyldighet uti ifrågavarande
hänseende ej är, såsom motionären förestält sig, inskränkt endast till
den kommun, inom hvilken nämndeman är bosatt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

I 37 §.

föreslås af herr Eliasson m. fl. ändring så till vida, att ordet »väsentligen»
ur andra momentet skulle utgå. Enligt motionärernas förmenande
skulle bestämmelsen, att ny vägdelning finge ega rum, allenast när
Konungens befallningshafvande, till följd af väsentligen förändrade förhållanden,
funne densamma erforderlig, lägga hinder i vägen för ny
vägdelnings genomförande i flere fall då densamma vore önskvärd.

Utskottet kan ej dela denna uppfattning. Tvärtom anser utskottet
momentets oförändrade form med tillbörlig tydlighet utmärka den mening,
som enligt utskottets tanke, bör i momentet uttalas, den nemligen,
att ej en hvar, om och den obetydligaste, förändring i bestående förhållanden
skall kunna utgöra tillräcklig anledning till ny vägdelnings
genomförande.

44 §.

Det i fråga om denna paragraf i herr Eliassons m. fl:s motion
framstälda ändringsförslag kan utskottet ej biträda. Att åt egodelningsrätt
öfverlåta pröfning af besvär öfver vägdelning — hvilken nu tillkommer
Konungens befallningshafvande — vore att bryta den princip,
som genomgår gällande väglag, och enligt hvilken Konungens befallningshafvande
har det närmaste öfverinseendet öfver lagens rätta tillämpning.
Något praktiskt behof af en sådan ändring förefinnes ej heller
enligt utskottets mening, då Konungens befallningshafvande väl är i
stånd att underkasta frågor om vägdelning såväl formel som saklig
pröfning.

47 §.

Herr Pehrson i Törneryd hav i denna paragraf föreslagit ändring
i syfte att uttryckligen måtte föreskrifvas, hvilka myndigheter hafva
att föranstalta om val af ledamöter i den uti paragrafen omförmälda
särskilda nämnd.

De af motionären i sådant afseende föreslagna bestiimmelser synas
utskottet behöfliga och lämpliga.

Herr Eliassons m. flis motion afser ändring äfven af denna paragraf.
Deri föreslås nemligen, att val till ledamöter af särskilda nämnden,
i stället för att ske inför häradsrätten genom särskildt utsedde val -

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

män, skulle förrättas å de i väglagens 58 § omförmälda sammanträden
med de väghållningsskyldige.

Denna ändring, som lärer afse ej blott valets förrättande vid annat
tillfälle än nu är föreskrifvet utan äfven att detsamma skall ske ej
genom af kommunerna utsedde valmän utan af de väghållningsskyldige
sjelfva eller deras ombud, kan utskottet ej tillstyrka, då deltagandet i valet
derigenom skulle väsentligt försvåras, på samma gång det skulle blifva
hardt när omöjligt för väghållningsdistriktets mera aflägsna kommuner
att vid valen få hela sitt vägfyrktal representeradt. Valen skulle derigenom
komma att mången gång bero på en ren slump, då deremot
under nuvarande förhållanden den enligt utskottets förmenande rigtiga
principen kan vinna tillämpning, att kommunernas större eller mindre
vägfyrktal skall vara afgörande för deras större eller mindre inflytande
på valets utgång.

Rörande

51 §

föreligga tvenne särskilda ändringsförslag, delvis hvarandra motsatta.

Det ena, af Herr Erickson i Bjersby, att uttrycklig föreskrift måtte
meddelas derom, att kostnaden för offentliggörande i länskungörelserna
af vägnämndernas uppskattningsinstrument skall gäldas af allmänna
medel, synes utskottet välgrundad^ hvaremot utskottet icke kan tillstyrka
motionärens alternativt framstälda förslag, att Riksdagen ville för
sin del besluta en förklaring af den härutinnan nu gällande bestämmelsen
i motionens syfte. Tolkningen af denna bestämmelse är, enligt hvad
för utskottet uppgifvits, beroende på vederbörande myndigheters pröfning,
och det kan vid sådant förhållande ej vara lämpligt att statsmagterna
genom en åtgärd, hvilken hade retroaktiv verkan, skulle så godt
som ingripa i en dylik pröfning.

Herr Eliassons m. fl:s förslag, enligt hvilket uppskattningsinstrumentet
ej vidare skulle offentliggöras i länskungörelserna utan endast
upprättas i två exemplar, af hvilka det ena skulle insändas till Konungens
befallningshafvande, det andra öfverlemnas till vederbörande vägstyrelse
att hållas de väghållningsskyldige till hända, kan utskottet ej
förorda. * Uppskattningsinstrumentet är, enligt utskottets åsigt, af sådan
vigt- för en hvar af de väghållningsskyldige, att dess offentliggörande i
länskungörelserna måste betraktas såsom en fördel.

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

54 §.

Den i denna paragraf af herr Eliasson m. fl. ifrågasatta ändring
kan af skäl, som under 47 § nämnda äro, ej af utskottet tillstyrkas.

57 §.

Hvad ofvan under 51 § anförts beträffande herr Eliassons m. fl:s
derom framstälda förslag gäller i tillämpliga delar äfven om deras ändringsförslag
i fråga om denna paragraf. Utskottet kan således ej biträda
detsamma.

58 §.

Ej mindre än trenne särskilda ändrings- eller tilläggsförslag hafva
i fråga om denna paragraf afgifvits. Samtliga äro väckta i herr Eliassons
m. flis motion.

Hvad först angår förslaget om sådant tillägg till paragrafen, att
vägstyrelsens räkenskaper skola delgifvas de väghållningsskyldige på
samma gång som utgifts- och inkomststaten fastställes, äfvensom att fråga
om decharge för vägstyrelsens förvaltning af vägkassan dervid ock skall
förekomma, anser utskottet ett dylikt tillägg obehöflig!.

Det torde nemligen ligga i sakens natur, att inkomst- och utgiftsstat
för ett visst år ej kan pröfvas utan att till grund derför läggas de
förhållanden, som utvisas af räkenskaperna från näst föregående år,
vare sig dessa räkenskaper visa brist eller öfverskott. Fastställande
af inkomst- och utgiftstat för ett visst år innefattar alltså i sig äfven
granskning af näst föregående års räkenskaper och vägstyrelsens förvaltning
af vägkassan.

Likaså håller utskottet före, att något förtydligande tillägg till
paragrafen ej är af nöden för att förebygga den missuppfattning, som
enligt motionärernas utsago hade i fråga om paragrafens tolkning gjort
sig gällande, då man till sådana ombud, hvarom paragrafen förmäler,
velat hänföra äfven sådana ombud, som af kommunalstämma blifvit utsedda.
Enligt utskottets tanke framgår det af paragrafens lydelse med
tillbörlig tydlighet, att med ordet ombud här endast afses representanter
för enskilde väghållningsskyldige.

Den tredje ändringen, som uti ifrågavarande paragraf förordats,
Bill. till Rilcsd. Prat. 1897. 7 Sami. 34 Hatt. 4

26 Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

afser införande af föreskrift om besvärs anförande öfver beslut, som vid
i paragrafen omförmälda sammanträden fattats.

Härutinnan vill utskottet gifva motionärerna rätt, och anser det
sålunda vara en brist uti väglagen, att dylik bestämmelse ej stadgats.
Likaså finner utskottet intet särskildt att erinra emot förslaget, att bestämmelserna
om besvär öfver kommunalstämmobeslut blefve i förevarande
fall tillämpliga.

59 §.

Till denna paragraf har föreslagits — af herr Pehrson i Törneryd
— att foga ett tillägg af innehåll, att kommunalnämnd skulle vara
skyldig att upprätta vägfyrktalslängd.

Då, såsom motionären erinrat, saknaden af bestämmelse om hvem
dylik skyldighet ålåge, lätteligen kan förorsaka olägenheter, anser äfven
utskottet ett dylikt tillägg vara af lämplighet betingadt.

Tillägg af nu angifven art har förordats äfven i herr Elia ssons
m. fl:s motion, som i sammanhang härmed föreslagit en bestämmelse
derom, att vägfyrktalslängden skulle underkastas samma granskning och
tillfälle dertill, som i kongl. förordningen om kommunalstyrelse å landet
föreskrifves beträffande kommunens fyrktalslängd.

Äfven sistberörda bestämmelse finner utskottet ändamålsenlig.

60 §.

Hvad i herr Eliassons m. fl:s motion anföres till stöd för den i
denna paragraf föreslagna ändring, åsyftande, att »statsbidrag skall utgå
för all landsväg och bygdeväg, som underhålles antingen in natura
af hvarje väghållningspligtig eller gemensamt på hela distriktets eller
dess vägkassas bekostnad, såvida vägskatt dertill utgöres af de in natura
väghållningsskyldige», synes utskottet ådagalägga billigheten i de framstälda
anspråken, och finner utskottet för ty ändringsförslaget vara förtjent
af gillande.

Jemväl en annan ändring af ifrågavarande paragraf har i herr
Eliassons in. flis motion blifvit ifrågasatt. Under framhållande af det
stora besvär, som mångenstädes vore förenadt med den i paragrafen
påbjudna fördelningen af statsbidraget mellan de in natura väghållningsskyldige,
hafva motionärerna uttalat sig för en sådan förändring af paragrafen,
att de väghållningsskyldige skulle ega bestämma, om statsbidraget
skulle utdelas eller ingå till vägkassan samt att i senare fallet
den i slutet af paragrafen omförmälda vägskatt skulle rättas derefter.

Lagsutskottets Utlåtande N:o 52.

Liknande förslag väcktes vid sistlidet års riksdag af herr Göransson
i Åsen. Lagutskottet afstyrkte emellertid motionen och den föranledde
ej heller till någon Riksdagens åtgärd. Genom den föreslagna
lagändringen skulle förorsakas, att, der särskild extra utdebitering å de
väghållningsskyldige icke ifrågakomme, de, som fullgöra vägunderhåll
in natura, finge till vägkassan öfverlemna den dem tillerkända ersättningen
af statsmedel utan att erhålla någon deremot svarande nedsättning
i vägskatten.

På sådan grund anser utskottet fortfarande det af motionärerna
framstälda förslaget icke vara ändamålsenligt.

63 §.

Äfven denna paragraf har gjorts till föremål för ändringsförslag
i herr Eliassons m. fl:s motion. Det har i sådant afseende föreslagits, att
vägskattens debitering, uppbörd och redovisning skulle uppdragas åt
»hvilkendera som helst, antingen vägstyrelse eller kommunalnämnd».

I sammanhang härmed har förordats stadgande om och hvilken
granskning, debiteringslängden skulle undergå, dervid de för debiteringslängd
å kommunalutskylder gifna bestämmelser ansetts lämpliga.

Den ifrågasatta ändringen kan utskottet ej finna lämplig.

Uppbörd genom vägstyrelsen skulle vara förenad med stora olägenheter,
vida större än de, som åtfölja det nu stadgade uppbördssättet
genom kronobetjeningen.

Och hvad angår vägskattens uppbörd genom kommunalnämnd, så
har förslag derom så nyligen som vid sistlidet års riksdag varit föremål
för Riksdagens pröfning, dervid detsamma ej blifvit af Riksdagen
antaget.

69 §.

Utskottet kan ej heller förorda den i 69 § af herr Eliasson m. fl.
föreslagna ändring, att häradsrätt i stället för såsom enligt gällande
lag Konungens befallningshafvande skulle, derest de väghållniugsskyldige
och ploglagen ej kunna enas om ersättningen för vinterväghållningen,
bestämma ersättningens belopp. Då Konungens befallningshafvande
har sig ombetrodt att bestämma sjelfva ploglagsindelningen,
synes Konungens befallningshafvande ock lämpligast kunna afgöra frågor
om ersättningens storlek.

Lagsutskottets Utlåtande N:o 52.

Slutligen har utskottet att yttra sig angående tvenne ändringsförslag,
som ej anknyta sig till någon viss paragraf uti väglagen, nemligen
de af herrar Jansson i Saxhyttan och Söderberg afgifna.

Båda åsyfta stadgande af rätt för väghållningsdistrikt att upplåta
vägunderhållet på entreprenad. Då entreprenadsystemet, enligt utskottets
tanke, säkerligen komme att ställa sig dyrare för de väghållnings6kyldige
än det enligt väglagen gäjlande systemet om vägunderhållets
in natura utgörande af jordbruksfastighet, har utskottet ej funnit skäl
förorda motionärernas ifrågavarande framställningar.

Det framgår af det ofvan anförda, att utskottet ansett åtskilliga
af de i förevarande motioner väckta förslag om ändring i gällande väglags
bestämmelser väl grundade, och det kunde sålunda förväntas, att
utskottet i anledning af desamma skulle föreslå Riksdagen att om ändringarnes
vidtagande besluta. Utskottet anser sig emellertid ej böra
tillråda ett sådant beslut. Väglagen har ännu ej varit nog länge tilltillämpad,
för att den erfarenhet om lagens verkningar, som inhemtats,
må kunna anses uttömmande, och det torde derför under lagens fortsatta
tillämpning — att döma af hvad hittills sig visat — komma att yppa
sig åtskilliga brister utöfver dem man redan iakttagit.

Vid sådant förhållande och då de ändringar, som utskottet anser
sig kunna förorda, icke synas vara af någon synnerlig vigt eller betydelse,
anser utskottet vara skäl att än ytterligare uppskjuta hvarje
ändring i berörda lag, intill dess tidpunkten för en genomgående revision
af densamma kan pröfvas vara för handen.

Med stöd af det anförda hemställer alltså utskottet,

att de uti herrar Sandquists, Eliassons med fleres,
Olssons, Anderssons, Janssons, Ericksons, Söderbergs
och Pehrsons ifrågavarande motioner framstälda förslag
om ändringar i eller tillägg till gällande väglag
beträffande

Do) 4 §;

2:o) 6 §;

3:o) 24 §;

4:o) 33 §;

5:o) 35 6;

6:o) 37 §;

7=o) 44 §;

Lagsutskottets Utlåtande N:o 52. 29

8:o) 47 8
9:o) 51 §

10:o) 54 §

1 l:o) 57 §

12:o) 58 §

13:o) 59 §

14:o) 60 §

15:o) 63 §

16:o) 69 § samt
17:o) angående rätt för väghållningsdistrikt, att
upplåta vägunderhållet på entreprenad

icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 april 1897.

På lagutskottets vägnar
CARL B. HASSELROT.

Reservation af herr Nilsson.

Herrar Rudebech, Öländer, C. F. Pettersson, Ohlsson och Jönsson
hafva begärt få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling
inom utskottet.

Lih. till Riksd. Prof. 1897. 7 Sami. 34 Höft.