Lagutskottets Utlåtande N:o 52 (Utlåtande 1893:LU52 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

N:o 52.

Ank. till Eiksd. kansli flen 21 april 1893, kl. 4 e. ro.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion angående
ändrad lydelse af § 1 i förordningen om landsting den
21 mars 1862.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga en inom nämnda
kammare af herr J. Johnsson i Bollnäs väckt motion, n:o 47, så lydande:

I § 1 kongl. förordningen om landsting den 21 mars 1862 stadgas,

att förordningen icke är tillämplig på stad, som har mer än 25,000 in vånare.

Sådan stad utgör således särskild valkrets och utser ledamot af
Riksdagens Första Kammare.

Nu stadgas i § 6 af det förslag till ändring af riksdagsordningen,
som af 1892 års Riksdag antagits att hvila för vidare grundlagsenlig behandlig,
följande:

1. Första Kammarens ledamöter skola, till ett antal af etthundrafemtio
och för en tid af nio år, utses af landstingen och fullmägtige i de
städer, som ej i landsting deltaga.

2. Hvarje landstingsområde och sådan stad, som nu är nämnd, utgör
en valkrets, för hvilken, efter folkmängden inom dess område, väljes

en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en etthundrafemtiondedel
af rikets folkmängd.

3. För valkrets, som har mindre folkmängd än i mom. 2 sägs,
väljes dock en riksdagsman.»

Om detta förslag skulle blifva upphöjdt, till grundlag, utan att motsvarande
ändring i nu gällande förordning angående landsting vidtages,
skulle den grundsats, som komme att gälla för de olika landstingsområdena
och de större städernas rätt att utse ledamöter af Första Kammaren, icke
vara tillämplig på stad med något öfver 25,000 invånare, hvilken stad fortfarande
skulle utgöra en valkrets och utse ledamot af sistnämnda kammare.

Lagutskottets Utlåtande N;o 52.

Då hela rikets folkmängd, enligt officiella uppgifter, vid 1890 års
slut utgjorde 4,784,981 invånare, skulle den qvot, som berättigar landstingsområde
att utse ledamot af Första Kammaren, utgöra cirka 31,900, och då
denna qvot vid tiden för tillämpningarna af ifrågavarande grundlagsförslag
genom folkmängdens tillväxt torde komma att ytterligare ökas, är det af
vigt, för vinnande af likställighet mellan stad och landsting i berörda afseende,
att sådan ändring i landstingsförordningen varder vidtagen, att de
grundsatser, som i förslaget till riksdagsordning § 6 funnit uttryck, jemväl
blifva å förstnämnda förordning tillämpliga.

Men om således redan nu en ändring i omförmälda afseende är för
vinnande af likhet i den representativa rätten mellan stad och landsting
för val till Första Kammaren påkallad, så skulle, om sådan ändring ej varder
vidtagen, de anmärkta missförhållandena, genom folkmängdens snabbare
tillväxt i städerna än på landsbygden, medföra olägenhet, icke allenast
derigenom att landstingens inflytande på valen till Första Kammaren skulle
småningom minskas och undergräfvas, enär den qvot af folkmängden, som
berättigar landsting att utse ledamot, successivt ökades, under det att så ej
vore fallet med stad, som hade en folkmängd af något öfver 25,000 invånare,
utan jemväl det absurda förhållande förr eller senare, beroende på
folkmängdens snabbare eller långsammare tillväxt, inträffa, att de olika
valkretsarne komme att utse flera ledamöter af Första Kammaren, än hvaraf
samma kammare, enligt förslagets § 6 riksdagsordningen, finge bestå..

Då Riksdagen fattat beslut, som afser att afhjelpa de nu befintliga
missförhållandena emellan stad och landsbygd i fråga om val till Andra
Kammaren, lärer det vara nödigt tillse, att icke nya missförhållanden skapas
i afseende å val till Första Kammaren, hvilket påtagligen blifver fallet, om
ledamöternas antal i sistnämnda kammare fixeras utan att, i sammanhang
dermed, städernas rätt till samma val likstäldes med landstingens.

Då genom fixering af den folkmängdssiffra, som borde vara bestämmande
för stad att bilda särskild valkrets, syftet: likställighet emellan stad
och landsting i fråga om val till Första Kammaren, icke kan vinnas, enär
denna siffra snart skulle befinnas för hög eller för låg, återstår endast att
anlita den princip, som är upptagen i förslag till § 6 riksdagsordningen,
nemligen att stad, med en folkmängd af minst en etthundrafemtiondedel
af rikets invånareantal, må från landsting utsöndras och bilda egen valkrets
för val af ledamot af Första Kammaren.

På grund häraf och då de förhållanden, som kunna hindra eller
äfventyra, att det hvilande förslaget till ändring af § 6 riksdagsordningen
ej varder antaget, bör, så vidt ske kan, undanrödjas, får jag vördsamt
hemställa, att Riksdagen för sin del må antaga följande

Lagutskottet* Utlåtande N:o 52.

Förordning

angående förändrad lydelse af § 1 i kongl. förordningen om landsting

den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 1 kongl. förordningen den 21 mars 1862
skall hafva följande förändrade lydelse:

I hvarje län skall finnas ett landsting, sammansatt af valda ombud
från länets städer och härader eller tingslag; dock att detta stadgande,
äfvensom hvad här nedan vidare föreskrifves, icke må ega tillämpning på
stad, som har en folkmängd af minst en etthundrafemtiondedel af rikets
hela invånareantal. Landstingsmannen äro i utöfningen af sitt uppdrag
icke bundne af valmäns föreskrifter.

»niv-oiyvo- : \\» ymiovd ;.r, \ . A ■. V'' \V, ■. A

-Atiflfi UVO tOVtOn’ .•» - t 5S

Då det synes utskottet icke böra ifrågasättas att föreslå någon ändring
af ifrågavarande stadgande i förordningen om landsting utom för det
fall, att ofvan nämnda grundlagsändringsförslag varder antaget, samt frågan
alltså måste anses hafva blifvit för tidigt väckt, får utskottet, som vid
sådant förhållande finner sig sakna anledning att ingå i pröfning af sjelfva
sakförhållandet, hemställa

att ifrågavarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 21 april 1893.

På lagutskottets vägnar:
L. ANNERSTEDT.

IL" »■>''■ n-i)-■.}.it. i :!!•> r ;;. ,. ■ i. < ; : -

II It»

■fr f< J f T : :’ u U >• , |fi •.

Bill. till Riksd. Vrot. 189 3. I Sand. 24 Håft.