Lagutskottets Utlåtande N:o 51 (Utlåtande 1909:LU51 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

N:o 51.

Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1909, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om dels stadgande af
koncession för förvärf och utnyttjande af skogar af
större omfattning m. m., dels ock lagstiftning angående
skyldighet för ägare till skogar af större omfattning att
å dem införa uthålligt skogsbruk m. m.

Lagutskottet liar till behandling i ett sammanhang förehaft två
särskilda inom Andra Kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen n:r 112, i hvad densamma afser skogar och torfmossar af
större omfattning, af herrar Carl Lindhagen, Nils Persson, Ernst Blomberg'',
Bernh. Eriksson, A. Thylander, Gustaf Strömberg, Herm. Lindqvist,
Sven Linders, Värner Rydén, Hjalmar Branting, F. TV. Thorsson, O. H.
Waldén, Knut Tengdahl, V. A:son Berg, L. J. Carlsson, J. Hasselquist,
Viktor Larsson, G. A. Rundgren, Ernst Söderberg, Johan Forssell, C. G.
Lindley, J. Th. Johansson, J. A. Wallin, Joh. Åberg, E. C. Kropp,
Emil Kristensson, Aug. Nilsson, C. E. Svensson, E. A. Lekscll, Sven
Persson, K. A. Borg, A. C. Lindblad, E. Palmstierna, N. Edv. Lindberg,
Hj. Rissén och A. J. Christiernson, samt n:r 116, af herrar Carl Lindhagen
och Rob. Karlsson.

Förenämnda motion n:r 112, har af utskottet, i hvad den angår
grufvor, öfverlämnats till behandling af sammansatta stats- och lagut"
Bill. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 50 Höft. (N:o 51.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Herr Lindhagens
m. fl,
motion
n:r 112.

skottet och, i hvad den angår vattenfall, behandlats i annat denna dag
af utskottet afgifvet betänkande.

Uti motionen n:r 112 i dess nu förevarande del hafva herrar
Lindhagen m. fl. hemställt:

att Riksdagen ville:

A) hos Kungl. Maj:t anhålla om öfvervägande, i hvad mån och
under lxvilka villkor genom lag bör stadgas koncession för förvärf och
utnyttjande af skogar af större omfattning och torfmossar af större
omfattning,

samt framläggande snarast möjligt af det lagförslag, hvartill detta
öfvervägande kan föranleda;

B) i afvaktan på nämnda lagstiftning för sin del antaga provisoriskt
en lag om att Konungens tillstånd i vissa fall erfordras i angifna
afseenden.

Till stöd för berörda hemställan har anförts:

»På det utvecklingsstadium, hvari jordfrågan för närvarande behnner
sig hos oss, kan man där urskilja två hufvudspörsmål. Det ena
är ombesörjandet af jordbruk och bostäder, det andra socialisering af de
naturtillgångar, vid hvilka ett gemensamt allmänt intresse äro knutna,
nämligen skogar, grufvor, vattenfall, torfmossar äfvensom större fiskevatten.
Det senare af dessa två ämnen är nu så pass genomdiskuteradt,
att tiden bör vara inne att söka få ett mera enhetligt grepp på detsamma.
Hvad man redan af nutiden minst kan begära är att, utan hämmande band
på det sunda näringslifvet, dels förebygga de skador, som tillskyndas
näringarna och andra allmänna intressen genom ett obundet enskildt
monopol till dylika naturrikedomar och dels förbehålla framtidens människor
utvägar att på detta fält ordna sig efter sina behof och önskningar.
Ett mål måste visserligen vara att förvandla dessa naturtillgångar till
allmän egendom. I den mån detta ej ännu kan eller bör ske, återstår
dock, såsom många gånger blifvit framhållet, att utöfva någon kontroll
genom statskoncession.

Skogar.

Arbetet för nydaning inom skogsbruket behärskas ännu lika väl
som inom jordbruket på ett ödeläggande sätt af den privaträttsliga uppfattningen,
som skapats af de gamla frihandelsteorierna och med gladt mod
offrar innehållet för formen. Liksom man ofta med ruinerande kostnader
för de enskilde söker bereda dem nya jordbruk men låter mångfaldigt

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

ilera färdiga jordbruk gå under, på samma sätt inriktas ansträngningarna
på att skapa skog på skogsmarker, sedan de blifvit skötlade på skogskapitalet,
under det att ingenting får göras emot sköflingarna själfva.

Vid trenne riksdagar (1903, 1907 och 1908) väcktes förslag, att
iigare af skogar af mera betydande omfattning måtte åläggas att å dem
införa uthålligt skogsbruk. Vid alla tre tillfällena bifölls förslaget visserligen
af Andra Kammaren, men det förkastades af den Första och någon
ansats till regeringsinitiativ har icke någODsin förnummits. Till stor
del beror denna utgång, utom af inflytandet från privata intressen
äfven därpå, att det anses vara en okränkbar privaträtt att få förstöra
skogskapitalet till skada för land och folk. Endast för tvånget af ett
riksdagsbeslut anses man nödgas vika.

Men ibland hjälper icke ens detta. Riksdagen begärde år 1903
lagstiftning mot, att de till fidekommissegendomar hörande skogar utsattes
för sådan behandling, att därigenom skogskapitalets fortfarande
afkastningsförmåga i vissa delar af landet äfventyrades. Denna skrifvelse
har från jordbruksdepartementet öfverlämnats till justitiedepartementet
och hvilar där utan märkbar åtgärd. Under tiden må dessa skogar på
många håll gärna nedhuggas. Att det är en särdeles brådskande sak
att förekomma detta, synes icke någon tänka på.

Vid förra riksdagen föreslogs en framställning till Kungl. Maj:t
att efter verkställd utredning särskilt genom skogsvårdsstyrelsernas
sammankallande till gemensamma öfverläggningar måtte utarbetas och
framläggas förslag till erforderliga ändringar i lagstiftningen om vården
af enskildes skogar. Denna framställning ledde ej till något. Men nu
nyligen har på enskildt initiativ dessa styrelser haft ett gemensamt möte
i enahanda ändamål. Af de talrika motioner, som väcktes vid detta
möte, var det egentligen endast ett par tre, som riktade sig emot
själfva sköflingen af skogskapitalet. Och just dessa blefvo afslagnautaf
mötet. Detta är också betecknande för det härskande åskådningssättet.

Det behöfves någon hänsyn för skogen, denna rikedomskälla både
för vår ekonomiska och andliga kultur. Förvärf af skog i afsevärd
utsträckning bör därför icke medgifvas utan garantier mot missbruk.
Förvärfvets giltighet bör därför vara beroende på offentligt medgifvande
(koncession). Villkoren kunna väsentligen tjäna tre olika ändamål.
Villkor kunna sålunda uppställas i syfte att förekomma skogens sköflande
eller utnyttjande i öfrigt på ett skadligt sätt. Vidare kan hänsyn böra
tagas till att gagnet af skogen kommer den ort till godo, där skogen
är belägen, hvilken hänsyn kan föranleda begränsningar i främlingars
förvärfsrätt. Slutligen kan det vara af vikt, att det allmänna, stat eller

Lagutskottets Utlåtande N;o 51.

kommun, förbehålles rätt att öfvertaga skogen antingen omedelbart
(förköpsrätt) eller i någon viss framtid.

Ansatser till en sådan koncession förekommer redan i vår lagstiftning.
Lagförklaringen den 3 oktober 1829 innehöll sålunda förbud
för utländsk undersåte, att utan Konungens tillstånd få förvärfva och
besitta fast egendom i riket, hvilket särskilt bör ha betydelse för
skogsförvärf. Aktiebolagskommittén bar i sitt år 1908 afgifna betänkande
framlagt bland annat ett lagförslag, enligt hvilket, i anledning af en
Riksdagens framställning, äfven svenska bolag skulle vara underkastade
dylik koncession, när i bolagsordningen binder ej är satt för utländing
att förvärfva aktier i bolaget.

Lagen af år 1906, rörande förbud i vissa fall för bolag eller förening
att förvärfva fast egendom inom norra delarna af riket, innefattar i
själfva verket också en koncessionslag för förvärf särskilt af skogsfastigheter.
Lagen går visserligen å ena sidan ännu längre, genom
att den lägger tonvikten på förbudet. Men den medger å andra sidan,
att Konungen kan gifva tillstånd till förvärf på grund af särskilda förhållanden.
Å andra sidan medgifves, att viss hemman tillhörig skogsmark
(utskog) må kunna obetingadt förvärfva^. Detta lagens innehåll
förklaras däraf att den närmast afser att skydda själfva jordbruket på
skogsfastigheterna.

Men äfven förenämnda undantag i 1906 års lag för utskogar kar
blifvit angripet. Andra Kammaren har senast år 1908 för sin del beslutat,
att äfven förvärfvet af dessa utskogsområden skulle förbindas
med det koncessionsvillkoret, att det allmänna, i första rummet kommun
och därnäst staten, skulle få förköpsrätt.

Det är uppenbart, att det behöfves en särskild lag om förvärf af
fast egendom och särskildt om förvärf af skogsfastighet, som reglerar
förhållandena ur ofvan angifna synpunkter. På 1850-talet var frågan
äfven uppe såvidt rörde utländingars förvärf, men saken förföll då. Det
af lagberedningen upprättade förslag till jordabalk innehåller ej något
i detta afseende.

Torfmossar.

Från år 1900 och de följande åren härleda sig statsmakternas
omedelbara omsorger att befordra tillgodogörandet af den rikedom, som
ligger i vårt lands torfmossar. Man ser i dessa vår framtids stenkolslager.
Jordbruksministern yttrade 1901 till statsrådsprotokollet, att få
frågor voro af så mycken betydelse för vårt lands ekonomiska framtid,

Lagutslcottets Utlåtande N:o 51. 5

som den om tillgodogörandet för industriella och kommunikationsändamål
af den i landets torfmossar befintliga bränsletillgång. Det gällde därföre
att med all kraft arbeta för undanröjandet af de tekniska och
ekonomiska svårigheterna, som stode i vägen. Äfven 1902 års Riksdag
framhöll, hurusom målet vore, att torfven skulle blifva ersättningsmedlet
för stenkol och ved. Därigenom skulle landet särskildt få en lättnad i
den outhärdliga tungan att hämta bränsle från andra länder, hvilket
ock satte oss i ett farligt beroende. Det gällde sålunda att uppamma
eu omfattande torfindustri för tillverkning af bränntorf och torfkol samt
framställande af torfströ.

De åtgärder, som hitintills från statens sida vidtagits, äro anställandet
af torfingenjörer och torf assistenter, understöd till en torfskola
för utbildande af instruktörer och förmän samt inrättande af en lånefond
för torfindustriens befrämjande. Under är 1906 ansåg man sig
kunna beräkna antalet torfströfabriker till 120 och antalet bränntorfsfabriker
till 81.

Under det man sålunda går framåt i utnyttjandet af torfmossarne
samt alltmer öfvervinner de tekniska och ekonomiska svårigheterna,
kommer man sannolikt förr eller senare till en tidpunkt, när torfmossarne
få ett afsevärdt spekulationsvärde. Då inträder äfven här behofvet likaväl
som vid grufvor och vattenfall att staten kan reglera förhållandena,
så att ej detta bränsle oskäligt fördyras för näringarne och den stora
allmänheten genom uttagandet af oskäliga spelculationsvinster.

Nu kan det möjligen sägas, att behofvet af en sådan kontroll ännu
icke yppat sig på detta område. Men detta beror på, att ett sådant
behof sällan plägar få göra sig gällande, förrän man står inför ett mer
eller mindre för sent. Kunna torfmossarna verkligen få den omdanade
betydelse för vårt lands ekonomi, som man drömmer om, så är det tillrådligast
att se sig före i tid.

Dessa synpunkter beträffande torfmossarna gjorde sig gällande
inom Andra Kammaren vid behandling den 13 april 1907 af en proposition
om försäljning af en staten tillhörig torfmosse. Förslaget afslogs
af kammaren efter votering.

De särskilda villkor, under livilka koncession i förenämnda olika
fall bör beviljas, får liksom de fall, för hvilka koncession öfverhufvud
taget behöfver sökas, göras till föremål för särskildt öfvervägande. Den
utländska lagstiftningen lämnar härutinnan riklig vägledning och särskildt
förtjänar uppmärksammas ett norskt regeringsförslag rörande bland
annat koncession för förvärf af vattenfall, grufvor och skogar, hvilket
förelagts innevarande års storting. Frågor, som härvid kunna särskildt

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Utskottets

yttrande.

beträffande grufvor, vattenfall eller torf mossar uppkomma, äro: i hvad
mån och till hvilken tidsutsträckning viss koncessionstid bör bestämmas;
huruvida och efter hvilka grunder det allmänna bör förbehålla sig
inlösningsrätt under koncessionstiden och rätt att vid dess slut öfvertaga
anläggningen mot eller utan ersättning; huruvida och i
hvilken män koncessionsafgift bör erläggas eller föreskrift meddelas
om fastställande af taxor eller andra bestämmelser för uthyrning af
elektrisk kraft eller om skyldighet för koncessionshafvaren att på vissa
villkor tillhandahålla kraft åt den kommun, där anläggningen finnes;
huruvida han tilläfventyrs bör iklädas vissa rimliga skyldigheter till
förmån för den i verket sysselsatta arbetspersonalen o. s. v.

I afvaktan på sakens definitiva afgörande bör en provisorisk lagstiftning
redan nu komma till stånd.»

Utskottet har i ett annat denna dag afgifvet utlåtande i anledning
af ifrågavarande motion, i hvad den afser vattenfall, framhållit, att
utskottet ansett det skulle vara ett alltför vidtgående ingrepp i den
enskilda handlingsfriheten att stadga koncession för förvärf af vattenfall
eller för utnyttjande däraf annorledes än för kraftdistribuering. För
sistnämnda ändamål hafva alldeles särskilda skäl redan föranledt ett
koncessionsförfarande.

Beträffande ändamålet med den föreslagna koncessionen i fråga
om skogar hafva motionärerna anfört, att därmed skulle hufvudsakligen
åsyftas att förekomma skogens sköflande och utnyttjande i öfrigt på
ett skadligt sätt, att garantera, att gagnet af skogen komme den ort
till godo, där densamma vore belägen, samt att det allmänna kunde
förbehållas rätt att förr eller senare öfvertaga skogen.

Motionärernas ifrågavarande yrkande synes utskottet stå i uppenbar
strid med de principer, som kommit till uttryck i den hittills i vårt
land bestående rättsordningen. Vare sig staten vill förvärfva skog eller
annan egendom synes detta böra försiggå på ett i den enskildes rätt
mindre ingripande sätt än genom att helt enkelt såsom ett koneessionsvillkor
förbehålla sig den egendom, som önskas förvärfvad. Och vill
man öfverhufvud med motionärerna åstadkomma ett bättre utnyttjande af
vårt lands skogstillgång, torde äfven detta enligt utskottets mening kunna
ske genom vida lämpligare medel än fastställande genom offentlig myndighets
försorg vid hvarje ifrågakommande förvärf af särskilda villkor, som
skola gälla för utnyttjande af förvärfvets föremål. Utskottet kan icke
föreställa sig, hur någon myndighet skall kunna vara i stånd att på ett
ens tillnärmelsevis tillfredsställande sätt handhafva en så vidtgående

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

uppgift. Att i den omfattning, motionärerna begära, tillägga statens
organ en dylik uppgift, synes utskottet vara att öfverskatta den förmåga,
som skäligen kan tillkomma dessa organ. i)å motionärerna till stöd för
ett sådant koncessionsförfarande, som det bär begärda, åberopa gällande
lagstiftning angående skyldighet för utlänning, hvilken här i landet
vill förvärfva fast egendom eller eljest här förvärfva vissa rättigheter,
att därtill söka särskildt tillstånd, synes utskottet detta icke riktigt.
Beträffande det af motionärerna åberopade norska förslaget i det föreliggande
ämnet är detta, hvilket för öfrigt tillkommit hufvudsakligen
för att hindra utlänningar att slå under sig i förslaget åsyftad egendom,
ännu icke af norska stortinget antaget, utan har detsamma som bekant
stött på synnerligt motstånd i Norge.

I den ifrågavarande motionen yrkas vidare på koncession för förvärf
och utnyttjande af torfmossar af större omfattning. Koncessionen
vore här, enligt motionärernas förmenande, erforderlig för att hindra
från torfmossarna erhållna produkters oskäliga fördyrande för näringarna
och den stora allmänheten genom uttagande därur af oskäliga spekulationsvinster.

Arbetet på att bearbeta våra torfmossar och göra fruktbringande
den tillgång, som däri anses ligga, har i senare tider fortgått med så
mycken ifver, som det i vårt kapitalfattiga land varit möjligt. För att
befordra detta arbete och understödja torffabrikationen och torfindustrien
hafva också statsmakterna iklädt sig betydande uppoffringar. Ännu
torde dock åtskilligt vara att göra för erhållande af lämpligare och
enklare metoder för torfvens tillgodogörande. Det synes utskottet utom
allt tvifvel, att sådana åtgärder, som de nu af motionärerna påyrkade,
skulle synnerligen skadligt inverka på det arbete, som sålunda bedrifves,
och på den så välbehöfliga företagsamhetslusten på detta område, hvilken
naturligen måste förlamas, i den mån den saknar utsikt till ersättningför
gjorda uppoffringar. Under sådana förhållanden kan utskottet icke
tillstyrka motionärernas förslag i den förevarande delen, hvilket för
öfrigt drabbas af samma hufvudanmärkning, som utskottet ofvan riktat
mot motionärernas förslag beträffande skogar. I hvarje händelse hvila!-tillsvidare torfmossarnas nyttiggörande till bränsle på den förutsättningen,
att detta skall betinga ett billigare pris än prisen på stenkol och ved.
Möjlighet att af torfmossarna uttaga någon sådan spekulationsvinst, som
den, hvarom motionärerna tala, synes därför redan på förhand hafva
erhållit en viss naturlig begränsning. År fråga om frambringande
medelst torf af elektrisk eller annan energi, som skall öfverföras från
ort till annan, har utskottet i annat denna dag afgifvet utlåtande hem -

Lagutskottets Utlåtande No 51.

ställt om åtgärders vidtagande för fastställande genom det allmännas
försorg af visst pris på denna energi. Härutinnan skulle alltså erbjuda
sig en särskild möjlighet för staten att i vissa afseenden förhindra en sådan
verkan af den fria förfoganderätten öfver mossarna, som den af motionärerna
befarade.

Herrar Lind- Uti ofvannämnda motionen n:o 116 hafva herrar Lindhagen och

hagens och Xarlsson hemställt:

Karlssons .

motion att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för

>i.o no. Riksdagen af förslag till lagstiftning, hvarigenom:

l:o) bolag och enskilda personer, som äga skogar af mera betydande
omfattning, åläggas att å dem införa uthålligt skogsbruk;

2:6) expropriation må under vissa förutsättningar kunna äga rum
från dylika skogskomplexer för bildande af kommunalskogar.

Ifrågavarande hemställan har motiverats på följande sätt:

»Hen företeelsen, att landets skogar samlas i större komplexer på
enskildes händer, är icke utan sina betydande olägenheter, som allmänt
anses påkalla ett ingripande.

Sålunda har en lag utfärdats, som alldeles förbjuder förvärf af
skog i vissa trakter i den mån skogen är behöflig för jordbruket. I
en annan motion af denna dag har ifrågasatts, att annat förvärf af
skogsmark i större omfattning skall vara underkastadt offentlig kontroll
genom koncession.

Men äfven sådana större skogskomplexer, som redan samlats i
enskildes ägo, kräfva lika fullt lagstiftningens uppmärksamhet. Dithän
syftar norrlandskommitténs förslag om expropriation af odlingsmark på
sådana skogsområden. Dit höra jämväl åtgärder med afseende på tillgodogörandet
af själfva skogsafkastningen, hvilken fråga är meningen
att i ett par afseenden upptaga i denna motion.

Sålunda har vid riksdagarna 1903, 1907 och 1908 Andra Kammaren
uttalat sig för en lagstiftning, hvarigenom bolag och enskilda
personer, som äga skogar af mera betydande omfattning, åläggas att å
dem införa uthålligt skogsbruk, kvilket däremot afvisades af Första
Kammaren. Då i brist på en sådan lagstiftning stor förödelse årligen
äger rum och landets skogskapital mångenstädes i hög grad äfventyras
är det en skyldighet att ständigt påminna om saken till dess någon
gång omsider ett riksdags- eller regeringsinitiativ kommer till stånd.

Fn annan olägenhet med dylika större skogskomplexer är, att de,
såsom erfarenheten alltför tydligt visat, hindra eller rent af ödelägga

Lagutskottets Utlåtande N:o 51. 9

ett sjelfständigt och Blindt näringslif för skogsbygder där dylik enskild
skogsbesittning innefattar monopol på eu öfvervägande del af
traktens skogsmark. Angelägenheten att vid sidan af statsskogarrie
bilda kommunalskogar är därför särskilt för sådana trakter af påfallande
vikt.

Riksdagen år 1904 begärde också eu civil lagstiftning, som kunde
bereda delägare i häradsallmänningar möjlighet att få med allmänningen
för framtiden införlifvad mark, som blifvit för sådant ändamål inköpt,
samt kommuner, korporationer, byalag samt stiftelser och fonder, som
afse allmänt ändamål, möjlighet att genom inköp af skogsmark eller
annorledes bilda, bibehålla och utvidga gemensamhetsslcogar. Det bär
äfven för ändamålet föreslagits anslag eller lån af allmänna medel. För
denna saks genomförande kräfves emellertid dessutom, såsom vid mer
än ett tillfälle framhållits, rätt till expropriation i erforderliga fall, detta
särskildt för sådana trakter, där privatmonopol till den hufvudsakliga
skogsmarken förefinnes. Förslag till en sådan lagstiftning är förelagd
innevarande års norska storting, och förebilder därtill finnas dessutom
exempelvis från mellaneuropeiska skogstrakters kommunalpolitiska historia.
»

I anledning af eu vid nästlidet års riksdag af herr Carl Lindhagen
afgifven motion med enahanda yrkande, som det nu i ifrågavarande
motion n:o 116 punkt 1 gjorda, yttrade 1908 års lagutskott
följande:

»Den af motionären nu gjorda framställningen om uthålligt skogsbruk
å enskilda större skogar torde äga en förebild i det af 1896 års skogskommitté
framställda förslaget om skyldighet för bolag eller enskild
person, som ägde skogsmark, hvilken i areal uppginge i Kopparbergs,
Gäfleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län till 3,000 hektar eller
däröfver samt i öfriga delar af riket, för hvilka lagen angående vård
af enskildes skogar skulle gälla, till 1,500 hektar eller däröfver, att för
tillsyn öfver skogens ordentliga skötsel och vård hafva såsom skogsförvaltare
anställd en forstligt bildad man samt att årligen till skogsvårdsstyrelsen
i länet ingifva enligt fastställdt formulär affattad uppgift
å skogens ytvidd, beskaffenhet och skötsel, äfvensom den under nästförutgångna
år verkställda afverkningens belopp. Dessa kommitténs
förslag upptogos emellertid icke af Kungl. Maj:t och blefvo icke heller
af Riksdagen antagna. Redan 1903 afslog äfven Riksdagen af motionären,
jämte annan, gjorda framställningar i enahanda syfte som den nu förevarande.

Bih. till Biksd. Prof. 1909. 7 Sami. 50 Höft. 2

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Såsom utskottet i annat denna dag afgifvet utlåtande framhållit,
kan väl knappast den år 1903 tillkomna lagstiftningen angående enskilda
skogar betraktas annat än som ett steg i riktning mot en
bättre skogshushållning i vårt land, om ock ett synnerligen betydelsefullt
sådant. Mycket är otvifvelaktigt ännu att göra för förbättning
af skogsvården. Ett närmare studium af förevarande ämne gifver
emellertid vid handen, att den öfverafverkning af skog, som hos oss
kunnat konstateras, och de beklagligaste förgripelserna mot skogen i
allmänhet inträffat å de mindre skogsägarnes marker, medan de enskilda
större skogskomplexerna och kanske särskildt bolagens skogsmarker varit
minst utsatta för öfverafverkningen och ofta fullt rationellt skötta.
Detta förhållande vitsordas af skogsvårdsstyrelsernas berättelser, som
äfven upplysa, att dessa styrelsers ingrepp i de allra flesta fall gällt
rofhyggen å mindre skogar. Då man går att vidtaga vidare åtgärder
för att förhindra skadlig öfverafverkning, synes man alltså hafva att
vända sig i främsta rummet mot de mindre skogsegendomarna och
endast i sammanhang därmed till den öfriga skogsmarken. Att de nu
föreslagna åtgärderna ej gälla lika för alla, synes utskottet därför vara
den förnämsta anmärkningen mot motionärens förslag.

Skogshushållning efter uthållighetsbruk synes vidare utskottet
vara ett ganska sväfvande begrepp, som lämnar rum för olika tydningar.
Det torde vara synnerligen svårt att i vårt land med dess olika
klimatiska förhållanden fixera detta begrepp på ett fullt rättvist sätt
och med behörigt hänsynstagande till alla omständigheter i fråga om
olikhet i sistnämnda förhållanden samt i skogens och markens beskaffenhet,
olika omloppstider, olika brukningssätt och olika behof. För fastställandet
af de föreslagna hushållningsplanerna och för handhafvandet
öfverhufvud af eu sådan lagstiftning som den ifrågasatta skulle därför
erfordras icke blott en stadgad erfarenhet utan också noggrann sakkunskap.
Härför samt för öfvervakningen och kontrollen skulle tagas
i anspråk en talrik och kostsam tjänstemannapersonal, hvarpå kanske
tillgång åtminstone för närvarande icke utan svårighet skulle erbjuda
sig. Att i allt fall de föreslagna bestämmelserna, hvilka enligt motionärens
förslag endast skulle afse vissa större arealer, lätt skulle kunna
kringgås, ligger för utskottet i öppen dag.

Slutligen vill det synas utskottet, som om de nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna
knappast skulle kunna annat än få karaktären af
en undantagslagstiftning mot de större skogsägarna och skogsindustriidkarne.
Eu dylik förefaller i fråga om dem desto mindre motiverad,
som, på sätt förut nämnts, de större skogarna ovedersägligen äro de

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

bäst vårdade, och densamma ej heller såsom i fråga om skogslagarna
för Norrbotten, Västerbotten och Gottland påkallas af klimatiska förhållanden
eller såsom i fråga om t. ex. fideikommisskogarna af fideikommissarien8
plikt att åt efterkommande innehafvare bevara den egendom,
hvartill han har blott ett slags nyttjanderätt.))

Utskottet vidblifver den sålunda af 1908 års lagutskott uttalade
mening.

Med anledning af det i sistberörda motion under punkt 2 gjorda
yrkande om expropriation för bildande af kommunalskogar vill utskottet
erinra, hurusom i motioner vid 1907 och 1908 års riksdagar
hemställdes om förslag till lag i syfte att kalmarker och annan ödelagd
skogsbördig mark måtte kunna genom expropriation förvärfvas åt det
allmänna för att skog därå måtte kunna odlas och för framtiden
skyddas. År 1907 bifölls denna framställning af Andra Kammaren,
men afslogs af den Första. År 1908 afslogs på lagutskottets hemställan
samma framställning af båda kamrarna. Utskottet anförde i sitt utlåtande,
att enligt utskottets uppfattning expropriationsrätten vore en rätt
för undantagsfall, hvilken borde tillgripas endast där ett starkt offentligt
intresse påkallade dess anlitande, samt att, då någon svårighet för det
allmänna att genom frivillig öfverenskommelse med jordägaren kunna
förvärfva kalmarker för skäligt pris icke torde hafva visat sig, anledning
icke kunde föreligga att gifva det allmänna en generell rättighet att
så starkt ingripa mot den enskilde som påyrkades. Hvad lagutskottet
sålunda anförde, anser utskottet tillämpligt äfven å motionärernas nu
gjorda framställning, som visserligen blott afser skapande af kommunalskogar,
men det icke endast af kalmarker utan af skogsmark i allmänhet
af mera betydande omfattning. I anledning häraf vill utskottet endast
tillägga, att expropriation helt visst skulle ställa sig såsom ett för
kommunerna i allmänhet alltför dyrt medel att åtkomma växande skog.

På grund af hvad sålunda och förut härofvan anförts, får utskottet
hemställa,

l:o) att herr Lindhagens m. fl. uti omförmälda
motion n:o 112 under A) gjorda yrkande, i hvad det
afser koncession för förvärf och utnyttjande af skogar
af större omfattning, icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda;

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

2:o) att herr Lindhagens m. fl. i samma motion
likaledes under A) framställda yrkande om koncession
lör förvärf och utnyttjande af torfmossar af större
omfattning icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda;

3:o) att det i herr Lindhagens m. fl. omförmälda
motion under B) gjorda yrkande om provisorisk lagstiftning
ej heller måtte, i hvad densamma skulle
afse skogar och torfmossar, till någon Riksdagens
åtgärd föranleda;

4:o) att herrar Lindhagens ocli Karlssons i motionen
n:o 116 under 1) framställda yrkande angående
lagstiftning om åläggande för bolag och enskilde,
som äga skogar af mera betydande omfattning, att å
dem införa uthålligt skogsbruk icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda; samt

o:o) att herrar Lindhagens och Karlssons i sistnämnda
motion under 2) gjorda yrkande om lagstiftning,
hvarigenom expropriation måtte under vissa
förutsättningar kunna äga rum från ofvan under
4:o omnämnda skogskomplexer för bildande af kommunalskogar,
ej heller måtte föranleda någon Riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 23 april 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Reservationer:

Beträffande utskottets hemställan under 1):

af herrar Lindhagen och Karlsson i Fjät, hvilka anfört:

»Nödvändigheten af kontroll på utnyttjandet af våra skogar är
numera erkänd. Man har gjort en början därtill genom att bilda allmänna
skogar samt öfva uppsikt öfver enskilda skogar genom skogsvårdslagar.
Det gifves emellertid äfven en annan väg, som helst samtidigt
borde beträdas. Detta är öfvandet af kontroll på den person,
som skall utnyttja skogarne, en tillsyn att skogarne ej falla i uppenbarligen
olämpliga händer och att i erforderliga fall vissa villkor uppställas
för nyttjandet. Därigenom vinnes målet, skogens bevarande försina
olika ändamål, ofta på ett smidigare sätt, och kan äfven räddas
mycket, som skulle gå förloradt i afvaktan på den aflägsna tid, då målet
skulle väsentligen uppnås på den andra vägen.

I främsta rummet gäller det här förvärf af skog i hufvudsakligt
syfte att för annat ändamål än jordbruk tillgodogöra sig skogsafkastningen
eller skogar af större omfattning, såsom det står i yrkandet.
Det är således icke, såsom utskottet säger, »hvarje ifrågakommande förvärf»,
som här afses.

Hänvisande i öfrigt till de ofvan i motionen n:o 112 angifna
motiven (sid. 2—4) hemställa vi,

att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte taga i öfvervägande, huruvida, i hvilka fall och
på hvilka villkor genom lag bör stadgas koncession
för förvärf och utnyttjande af skogar af större omfattning.
»

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Beträffande utskottets hemställan under 2):

af herr Lindhagen, som yttrat:

»Utskottet synes icke förstått, livad motionen n:o 112 i denna del
egentligen handlar om. Under hänvisning till de skäl, som ofvan anförts
i motionen (sid. 4—5), hemställa vi:

att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning, huruvida, i hvilka fall och under Indika
villkor genom lag bör stadgas koncession för förvärf
och utnyttjande af torfmossar af större omfattning.»

Beträffande utskottets hemställan under 3):

af herr Lindhagen.

Beträffande utskottetsi. hemställan under 4):

af herrar Zetterstrand, Widén, Lindhagen, Jansson i Edsbäcken,
Pettersson från Södertälje, Åkerlund, grefve Hamilton och Karlsson i Fjät,
hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t, efter verkställd erforderlig utredning,
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
lagstiftning, hvarigenom bolag och enskilda personer,
som äga skogar af mera betydande omfattning, åläggas
å dem införa uthålligt skogsbruk.

Till stöd för denna hemställan har särskildt anförts:
af herrar Zetterstrand och Widén:

»All skogssköfling är af ondo, medför vantrefnad och är oförenlig

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

med den omtanke man bör hafva för de efterkommande. En skärpning
af gällande lagbestämmelser i syfte att kraftigare motverka skogssköfling
i allmänhet vore därför önskvärd, men innan dylik strängare lagstiftning
kommit till stånd, torde man måhända böra söka att åtminstone
motarbeta sköflingarna i de fall, då verkningarna af desamma äro mest
ödesdigra, d. v. s. i fråga om större skogskomplexer.

Man kan ursäkta, om än ej försvara, att ägaren af en mindre
fastighet för att kunna hålla sig kvar vid den fäderneärfda torfvan eller
för att komma ur en svår ekonomisk ställning förgriper sig på fastighetens
skogstillgång, men det är svårare att bevittna, hurusom ägaren
af större skogskomplexer kalhugger desamma och därigenom åstadkommer
vantrefnad och en ekonomisk tillbakagång i hela nejden.

Särskilda lagbestämmelser beträffande större skogskomplexer i enskild
ägo tro vi därför vara af nöden påkallade och dessa torde böra
hafva sin tillämpning å skogar, hvilka hafva en viss efter lokala förhållanden
lämpad, af statsmakterna bestämd minimiareal.

Lagstiftningen bör enligt vår mening ej lägga hinder i vägen
för att skogen må efter ägarens önskan afverkas i tidigare eller senare
stadium eller skötas efter det ena eller andra hushållningssättet, ej heller
må den hindra, att vid något tillfälle för begagnande af gynnsamma
konjunkturer en utverkning sker ett eller ett par år i förtid, blott att
skogstillgången ej i någon betydligare män minskas.

För öfvervakande af att lagöfverträdelser i detta hänseende ej
ske, erfordras enligt vår mening ej några andra öfvervakande myndigheter
än de, som nu finnas. Särskilt synas skogsvårdsstyrelserna och
deras tjänstemän samt skogsvårdskommittéerna med någon förändring
i deras instruktion kunna öfvervaka, att å dessa egendomar någon utverkning
ej måtte ske, hvarigenom fara skulle inträda för afsevärd
minskning af skogstillgången.»

af herr Lindhagen:

»Vid 1907 års riksdag tillstyrkte äfven lagutskottet den i ämnet
då väckta motionen. Till stöd för sin berörda hemställan anförde
utskottet följande:

''Sveriges lagstiftning rörande privatskogarne under senaste tre
århundraden visar till en början en gradvis skeende öfvergång från en
ursprungligen fullständig frihet på detta område till så stark inskränkning,
att omsider äfven husbehofsafverkningen stod under statens tillsyn.
Därefter följde en återgång, hvilken slutligen ånyo ledde till nästan
fullständig frihet. Under senare hälften af förra århundradet har därpå

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

inträdt en reaktion, som medfört åtskilliga fortfarande bestående inskränkningar
i den enskilde skogsägarens rätt att förfoga öfver skogen
särskild! i vissa landsändar. Med den år 1903 genomförda lagstiftningen
har man emellertid först åter på allvar och för då oberörda delar af
landet brutit med det förut härskande låt-gå-systemet och i lagen uttalat,
att den enskildes rätt till skogen är underordnad det allmännas
intresse af skogens bestånd.

Likväl lärer nyssnämnda lagstiftning endast vara att betrakta som
ett första steg mot det åsyftade målet, eu fullt tillfredsställande skogsvård.
Af flere anledningar kom man år 1903 att stanna vid då antagna
lagar. Sedan dessa emellertid nu genomförts och en ny och god
princip därmed vunnit insteg på hithörande lagstiftningsområde, torde
det vara lämpligt att tillse, huruvida därmed allt är uti ifrågavarande
afseende väl beställd!. Därtill gifver ock förevarande motion anledning.

Vid en sådan undersökning visar det sig snart, att 1903 års lagstiftning
lämnar åtskilligt öfrigt att önska. Skogsvårdsstyrelsernas
första berättelser ådagalägga ock detsamma. Utskottet har i detta sammanhang
icke anledning att härom i alla afseenden uttala sig. Blott det
må här framhållas, att enligt utskottets mening gällande lagstiftning om
vård af enskildes skogar erfordrar en ganska väsentlig komplettering,
innan betryggande garantier erhållits för en verkligt god skogsvård i
landet. Med hänsyn härtill synes ock syftet med förevarande motion vara
värdi synnerligt beaktande. Den tanke, som däri uttalats, är icke ny;
189G ''års skogskommitté var icke främmande därför. Med rätta, säger
kommittén, synes det kunna fordras af den, som förfogar öfver en mera
betydande del af landets skogbevuxna område, att han lämnar samhället
den garanti för att detta ej blir föremål för hänsynslös förstöring,
som kan anses ligga däruti, att han till hjälp vid förvaltningen al''
.skogen anställer ett forstligt bildadt biträde. Kommittén föreslog ock,
att bolag eller enskild person, som ägde skogsmark, hvilken i areal uppgick
till 3,000 hektar i norra delarne af riket och till 1,500 hektar i
det öfriga riket, skulle vara skyldig att anställa ett sådant biträde samt
att årligen afgifva uppgifter om skogens ytvidd, beskaffenhet och skötsel
samt afverkningens belopp. Förslaget härom inflöt dock icke i den till
1903 års Riksdag aflåtna propositionen. Men af enskilda motionärer
framburos vid samma riksdag förslag uti längre gående riktning. 1
senare afseende! yrkades från två håll på en lagstiftning, hvarigenom
både bolag och enskilda personer, som ägde skogar af mera betydande
omfattning, ålades att bruka dessa enligt hushållningsplaner, som fastställts
af vederbörande myndighet. Det särskilda utskott, som behand -

Lagutskottet» Utlåtande N:o 51. 17

lade skogsvårdslagstiftningen, afstyrkte emellertid dessa motioner. En
häremot afgifven, i motionernas syfte gående reservation blef emellertid
af Andra Kammaren antagen, hvaremot Första Kammaren godkände
utskottets hemställan. Såsom motionären framhåller, hafva oek från
andra håll yrkanden i liknande riktning framkommit.

Utskottet kan äfven för sin del ej annat än på det lifligaste tillstyrka
eu sådan lagstiftning. De skäl, som nn och förut anförts för
att större skogsägare böra underkastas en sådan, finner utskottet fullt
bindande. Och det är påfallande, hvilka stora fördelar för landet och
dess ekonomiska framtid härigenom skulle vinnas. På mycket betydande
arealer af vårt land skulle skogskapitalet bevaras och därmed en stadigvarande
arbetsförtjänst på dessa orter beredas befolkningen, en pålitlig
virkesafkastning vara att tillgå för en trävaruindustri, som vill räkna
med framtiden, samt en jämn inkomst af detta kapital kunna påräknas
för hela landet. Särskilt i våra dagar, då spekulationen arbetar oförtrutet
för att på bekostnad af allmänt och enskildt gagn skaffa spekulanterna
stora vinningar, är en sådan lagstiftning på ett iögonenfallande
sätt af förhållandena påkallad. Det kan icke vara försvarligt att stillatigande
åse, huru på dessa störa komplexer redan nu och med all
sannolikhet i allt större utsträckning skogskapitalet i följd af de genom
spekiilationen uppdrifna köpeskillingarne i ett slag realiseras i penningar,
hvilka till på köpet sedan kanske till stor del gå ut ur landet.

Det torde till sist för tydlighetens skull böra anmärkas, att hvad
man här önskar torde kunna sammanfattas under krafvel på införande
af ett rationellt eller, såsom det äfven kallas, uthålligt skogsbruk, d. v. s.
ett sådant, som, med beaktande af olika förhållanden och däraf betingade
olika omloppstider och olika brukningssätt på olika orter, bibehåller
skogen vid en stadig afkastningsförmåga.’

Dessa 1907 års lagutskotts skäl äga fortfarande sin fulla giltighet
och befogenheten af ett ingripande från lagstiftningens sida i förevarande
afseende bekräftas alltjämt af erfarenheten.

I öppen dag synes också ligga att vid ett fortsatt gradvis fortgående
på lagstiftningens väg i och för vinnandet af en förbättrad enskild
skogsvård måste främst tagas hänsyn till rådande ekonomiska hushållningssystem
och vederbörande skogsägares förmåga alt omedelbart rätta sig
efter de nya förhållandena. Att man därför skulle såsom utskottet
förordar snarare börja med de mindre skogsägarne i stället för med
de större, synes vara ett föga hållbart påstående.

Enligt mitt förmenande bör den ifrågasatta tillsynen icke anförtros
åt dömanstyrelsen och dess tjänstemän. Saken synes naturligast
Bih. till Liked. Prot. 1909. 7 Sami. 50 Häft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

och lämpligast höra ordnas så, att det ifrågasatta tillägget till föreskrifterna
om vården af enskildes skogar öfvervakas liksom de för närvarande
gällande af skogsvårdsstyrelserna i de olika länen på sätt nu
äger rum. Öfverträdelse!- komma då att beifras efter anmälan i särskilda
fall och den af utskottet befarade talrika tjänstepersonalen behöfver
ej ifrågakomma. Med en sådan anordning skulle man kanske äfven
blifva i tillfälle att med den tillämnade lagstiftningen omfatta icke blott
de största utan äfven en del medelstora skogar.

Att lagstiftningen lätt skulle kunna kringgås, anser utskottet
ligga i öppen dag. Därmed syftas på möjligheten att klyfva eu
lagen underkastad skog i så små delar, att ingen af dessa skulle falla
under lagen. Häremot måste erinras, att en dylik klyfning dock är förenad
med svårigheter och kostnader. I hvarje fall står det öppet att förekomma
dylikt kringgående genom exempelvis bestämmelse, att en skog,
som varit underkastad lagen, skall fortfarande, äfven om den styckas,
kunna vara underkastad densamma. Förebild till en dylik bestämmelse
finnes i det af Kungl. Maj:t vid innevarande riksdag framlagda förslaget
till norrländsk arrendelag.»

Beträffande utskottets hemställan under 5):

af herr Lindhagen, hvilken med instämmande af herr Karlsson i
Fjät anfört:

»Den i motionen n:o 116 punkt 2:o gjorda framställningen har ej
framförts i förhoppning, att den nu skulle vinna Riksdagens bifall, utan
endast därför att saken enligt min öfvertygelse dock eu gång kommer
att af Riksdagen på ett eller annat sätt genomföras. Det är då angeläget
begynna med att något bestämdare än hitintills''fästa uppmärksamhet
på saken. Under hänvisning till motionen (se ofvan sid. 9)
hemställes alltså:

att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om
öfvervägande, huruvida och under hvilka förutsättningar
expropriation må kunna medgifvas i syfte att
från bolag eller enskilda personer tillhörande skogar
af mera betydande omfattning må kunna förvärfvas
mark för bildande af kommunalskogar.x>

Lugutifkottets Utlåtande N:o 51.

Herr Er sson liar begärt få här anteckuadt, att lian icke deltagit
i behandlingen af detta ärende inom utskottet. . _

Herr Widén har begärt få anteckuadt, att han icke deltagit i behandlingen
af de under 1), 2) och 3) här ofvan omnämnda ärenden.