Lagutskottets Utlåtande N:o 51 (Utlåtande 1908:Lu51 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

N:o 51.

Ank. till Eiksd. kansli den 8 april 1908, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 20, 21 och
22 §§ ® lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och
jordafsöndring den 27 juni 1896.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 20, har friherre A. T. Adelswärd anfört följande:

»På grund af numera rådande förhållanden föreligger utan tvifvel Okadt behof

vida oftare än förr anledningar till uppdelning i mindre delar af nu Ic^anleårdn

förekommande enheter af jordegendom, och ägodelning har under senare gar därtill.
år i mycket stor utsträckning inom alla delar af landet ägt rum genom
ägostyckning eller afsöndring enligt nu för sådan åtgärd gällande lag om
hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring af den 27 juni 1896.

Anledningen till det nu för tiden ökade behofvet af sönderdelning af
hemman torde bland annat ligga i att kring järnvägsstationer och industriplatser
på landsbygden uppstå samhällen med sammanträngd befolkning,
hvilka ofta gifva anledning till att vissa jordområden regleras efter fastställda
plan- och tomtindelningar och bilda så kallade municipalsamhällen,
inom hvilka smärre jordområden eller tomter förvärfvas af ett flertal olika
ägare.

Bih. till Eiksd. Prot. 1908. 7 Sami. 48 Häft. (N:o 51).

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Vidare föranleder det nu så vanliga bildandet af så kallade egna
hem, att mindre jordområden behöfva afsöndras från de hemman, å hvilka
de äro belägna. Äfven af andra orsaker behöfva jordafsöndringar ofta
verkställas; och önskvärdheten af att detta utan för stor tidsutdräkt, kostnader
eller svårigheter må kunna ske synes uppenbar.

Nu varande Hvar och en som haft anledning befatta sig med åtgärder för af lagstiftning

styckning af jord har säkerligen funnit, att han emellertid med nu gäl^delnings-
lande lagbestämmelser utsättes för mycken tidsförlust och många svårigdtgärden.
heter, hvilket förfarande, »ägostyckning» eller »afsöndring», som än användes.

Ågostyckning. I förra fallet kräfves en kostsam och vidlyftig landtmäteriförrättning;

och. om de afsedda områdena hafva ringa omfång eller utgöras af byggnadstomter
och tillhöra förut delade hemman, komma de efter ägostyckningen
att utgöra små hemmansdelar, betecknade med mångsiffriga bråktal,
stundom med andelar i för hemmanet gemensamt tillhöriga vatteneller
jordområden, hvilka oftast äro utan någon nytta för det frånskilda området.

För ägostyckning kräfves icke att öfverlåtelse förut ägt rum af viss
del af det utstyckade området, utan är ägaren berättigad stycka sitt hemman
utan uppgifven anledning och till huru stor del som helst.

Afsöndring. Afsöndring får enligt lagen icke äga rum, om det afsedda området
utgör mer än af stamhemmanet (se § 20) samt icke heller utan att
»afhandling» rörande jordafsöndringen föreligger (se § 21).

Hvad angår förstnämnda bestämmelse, är det svårt att inse, hvarför
en begränsning af områdets storlek skall behöfvas, då ena sättet för jorddelning
användes, när en dylik begränsning icke anses nödig, då det
andra sättet tillämpas. Sedan icke längre ur beskattningssynpunkt mantalet
har någon betydelse, torde icke berörda inskränkning i användandet
af afsöndringsförfarandet hafva berättigande.

Afhandling. Beträffande lagens bestämmelse om att afhandling skall föreligga vid

jordafsöndring, har vid tillämpningen af lagen uttrycket »afhandling»
tillagts betydelsen af en afhandling om köp, byte eller gåfva, hvilket
äfven torde vara i öfverensstämmelse med gängse juridiskt språkbruk.
Det synes dock knappast sannolikt att lagstiftarne vid lagens formulering
afsett en sådan begränsning af detta ords betydelse. Ty skulle en föregående
öfverlåtelse vara erforderlig vid afsöndring, borde den äfven vara
det vid ägostyckning.

Omrddets in- Yisserligen föreskrifves, att af handlingen »skall innehålla så nog dividualise-

grann beskrifning å den afsöndrade jordens storlek, läge och gränser, att
ring. °

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

någon osäkerhet därom ej kan uppstå», men karta erfordras icke, och
man anser, att då afhandlingen förutsätter två intresserade parter, skall
skydd därigenom beredas mot framtida misstag och tvister om afsöndringens
belägenhet och begränsning. Redan nu må dock framhållas att utan
karta, angifvande gränserna på marken, torde fullt betryggande säkerhet
för områdets invidualisering icke kunna erhållas. I hvarje fall måste
karta med beskrifning anses vara bättre för afsöndringens fastställande
än endast beskrifning.

Ofvannämnda tolkning och tillämpning af lagens bestämmelse om »af- Skenförsälj
handling» medför emellertid stora och påtagliga svårigheter. Att dessa nmg''

allmänt gjort sig kännbara bevisas bland annat däraf, att ofta skenförsäljningar
äga rum för att möjliggöra afsöndringen. Om någon önskar för
småbruk eller bostadslägenheter upplåta viss del af en egendom, som är
besvärad af inteckningar, möter det stora praktiska svårigheter och kostnader
att afsöndra tomt efter tomt och för hvar och en särskild begära
relaxering af stamhemmanets inteckningar. Det blir i stället, oaktadt
dubbla lagfartskostnader, billigare och bekvämare att genom en skenförsäljning
få hela området på en gång afsöndradt. Detta lär ock vara ett
mycket vanligt tillvägagångssätt.

Bestämmelserna i denna lag äro således af beskaffenhet att föranleda Lagens kring
och möjliggöra kringgående af lagen, hvilket i och för sig torde utgöra 9dend*
motiv nog för en ändring.

För de hushållningssällskap, som förmedlat statens egnahemslån, Statens egna,
hafva nu påpekade olägenheter bjärt framträdt och åtminstone ett af dem, hemslän''
nämligen Östergötlands läns, har häraf föranledts att till Konungen ingifva
en skrifvelse, hvari anhålles om ändring i nämnde lag, hvilket dock, såvidt
jag vet, ännu icke föranledt någon åtgärd.

För de många under de senare åren inom landet uppkomna municipal- Munidpaisamhällen,
som hafva af Kungl. Maj:t fastställda stadsplaner med tomt- samhällenindelning
och inom hvilka tomtförsäljningar oupphörligen förekomma,
blifva de nu gällande bestämmelserna synnerligen hinderliga. Först sedan
köpekontrakt afslutats och landtmätares beskrifning öfver tomten jämte
arealbevis erhållits, kan afsöndringsfastställelse hos Konungens befallningshafvande
meddelas, och först efter det härefter häradsrätten beviljat lagfart
och relaxerat tomten besvärande inteckningar i stamhemmanet, kan
den nye tomtinnehafvaren erhålla belåningsbara inteckningar i tomten.

Detta innebär en procedur, som tager månader, i vissa fall kanske ett år i

Utvecklingen

kämma».

Lagändring

behöflig.

Lagändrings förslag.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

anspråk ock som fordrar kännedom om en hel del besvärliga formaliteter
kos den, som skall genomföra den, kvarjämte den alltid blir kostsam och
omständlig för såväl köpare, säljare som inteckningshafvare.

Köpare af mindre jordbrukslägenheter, egna kem eller bostadstomter
behöfva ju i regel snarast möjligt, efter det köpet afslutats, komma i besittning
af sin tomt ock nödgas oftast genast inteckna densamma för lån
till bebyggandet eller uppodling af tomten. Detta är alltid händelsen
med dem, som vilja komma i åtnjutande af statens egnahemslån.

De nu gällande bestämmelserna verka således hämmande på den utveckling,
som eljest från det allmännas sida understödjes och anses böra
i samhällets intresse uppmuntras. Det är lätt att föreställa sig, huru en
från Amerika hemvändande emigrant skall känna sitt intresse att i hemlandet
förvärfva en egen torfva svalna, då han mötes af sådana svårigheter.
Säkert skulle af de många nu ledigblifna soldattorpen landet rundt, som
äro liksom skapade till mindre jordbruk och egna hem, vida flera än nu
varit händelsen blifvit afsöndrade och sålda, om detta kunnat ske under
enklare former.

Allt synes tala för ändring af gällande lagbestämmelser för att undanröja
nu angifna olägenheter och några verkliga skäl mot sådan ändring
torde knappast kunna påvisas.

Det synes mig således,

dels att bestämmelsen att afsöndringsförfarandet får tillämpas endast
då det till afsöndring afsedda området utgör mindre än V5 stamhemmanet
bör utgå,

dels att ett tillägg till lagen göres, som afser att fastställelse af afsöndring
må under vissa villkor meddelas, äfven om icke »afhandling»
föreligger.

Jag tillåter mig därför vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville för sin del besluta följande ändringar och tilllägg
i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring af
den 27 juni 1896, så att i

§ 20 mom. 1

utgå orden »till och med en femtedel» och ersättas med »viss del»,
hvarjämte tillägges ett nytt stycke, upptagande en del af bestämmelserna
i nuvarande § 22, hvarefter momentet skulle få följande lydelse:

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Ägare af hemman, hvilket får klyfvas, hafve rätt att af hemmanets
ägovälde för alltid afsöndra viss del af ägo vidden i en eller flera delar;
dock att inom Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län ej må afsöndras inägojord till den omfattning,
att hemmanets jordbruk därigenom märkligen försvagas.

Stadgandet beträffande ofvan nämnda län må icke utgöra hinder för
afsöndring, som erfordras för egnahem sanläggningar eller industriella anläggningar
eller annat dylikt ändamål.

§ 21.

Nytt stycke tillägges af nedan angifvet innehåll, hvarefter paragrafen
skulle erhålla följande lydelse:

Afhandling rörande jordafsöndring för alltid, hvilken handling skall
innehålla så noggrann beskrifning å den afsöndrade jordens storlek, läge
och gränser, att någon osäkerhet därom ej kan uppstå, skall ingifvas till
Konungens befallningshafvande, som har att, därest afhandlingen såväl
med hänsyn till afsöndringens storlek som ock i öfriga afseenden är med
denna lag öfverensstämmande, meddela fastställelse å afsöndringen samt
åsätta lägenheten särskildt namn och nummer.

Innan ärendet af Konungens befallningshafvande afgöres, må, där så
nödigt finnes, yttrande af landtmätare inhämtas.

Äfven då sådan afhandling, som ofvan säges, icke företes, har Konungens
befallningshafvande att meddela fastställelse å afsöndring, därest sökanden
ingifver en af landtmätare efter förordnande af Konungens befallningshafvande
uppgjord karta med beskrifning öfver den afsöndrade jordens storlek,
läge och gränser.

§ 22.

(utgår)

Vederbörande utskott torde vidtaga de formella ändringar, som för
motionens syfte kunna befinnas erforderliga.»

Frågan om utvidgande så långt det allmännas intresse kan medgifva Utskottets yttaf
rätten att med bindande verkan afskilja jord från vederbörande stam- ran&efastighet,
så att utbrytningen kan ske utan alltför besvärande formali -

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

teter och utan onödig omgång, har sedan lång tid tillbaka varit föremål
för ett allt större intresse. De kraf, som blifvit i sådant afseende
framställda, hafva äfven blifvit af statsmakterna i viss mån tillgodosedda,
hvarvid den synpunkten torde hafva varit bestämmande, att utvidgningen
af rätten att afskilja jord icke finge sträckas längre, än att
det allmännas säkerhet för erhållande af stamhemmanet åliggande utskylder
icke blefve äfventyrad. Genom 1881 års förordning angående
hemmansklyfning och jordafsöndring upphäfdes de förut gällande stadgandena
om besuttenhet såsom villkor för hemmans klyfvande och om
rättighet att lösa så kallad obesutten del däraf. Före år 1881 var vidare
rätt till ovillkorlig afsöndring af V5 af hemmanets ägovälde medgifven
endast i fråga om säterier och annan privilegierad jord, men var i öfrigt
inskränkt till V10 ägovidden. Genom 1881 års förordning bestämdes
för hemman eller lägenhet i allmänhet rätten till afsöndring, vare sig för
alltid under full äganderätt eller under besittning på viss tid eller på
lifstid, till att gälla V5 a^ ägovidden.

Genom nu gällande lag om hemmansklyfning, ägostyckning och
jordafsöndring den 27 juni 1896 infördes ett nytt rättsinstitut, ägostyckning,
hvarigenom möjlighet beredes att ur viss i mantal satt jord
(jämför emellertid § 29) utbryta just den del, som i hvarje särskildt fall
är för det ifrågavarande ändamålet lämpligast. Ägostyckning får ske till
huru stor del af ägovidden som helst och förutsätter icke att det område,
som skall frånskiljas, blifvit till annan person öfverlåtet. Förrättningen
skall verkställas af landtmätare med tillämpning i de fall, där ej annorlunda
finnes i lagen bestämdt, af skiftesstadgans föreskrifter. Till hvarje
lott skall utläggas viss, till gränserna bestämd ägovidd och därefter hemmanets
mantal fördelas mellan de olika lotterna. I motsats till hvad
fallet är med jordafsöndring, vinnes genom ägostyckning säkerhet lör att
någon rubbning i uppdelningen icke kan ske utan ägarens samtycke. — Afsöndring
för alltid från hemman, hvilket får klyfvas, får enligt 1896 års lag
ske till och med 1/s af hemmanets ägovälde i en eller flera delar. Till besittning
på viss tid eller på lifstid får afsöndras jord af huru stor vidd som helst.
För afsöndring för alltid erfordras fastställelse af Konungens befallningshafvande
och skall därvid föreligga afhandling, hvarigenom det område, som
skall afsöndras, öfverlåtits till annan person. Detta område behöfver icke
vara genom landtmäteriförrättning bestämdt, men skall vara i öfverlåtelsehandlingen
så noggrant beskrifvet, att någon osäkerhet därom ej kan
uppstå. Afsöndring till större vidd än Vs af hemmanets ägoområde an -

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

kommer på Konungens befallningshafvande att tillåta, där omständigheterna
därtill föranleda. Genom 1896 års lag blef slutligen den förut
obligatoriska afgäldssättningen borttagen.

Den större lätthet, som genom 1896 års lag beredts att i mindre
lotter uppdela bestående jordenheter, torde emellertid icke längre motsvara
de faktiska förhållandenas kraf. Den hastiga uppkomsten och vidare tillväxten
af samhällen med mera sammanträngd befolkning liksom ock sträfvandena
att i allt större utsträckning främja bildandet af s. k. egna hem
synas sålunda göra angeläget, att de hinder 1896 års lag innehåller mot
utbrytning i större utsträckning af jord äfvensom de svårigheter samma
lag uppställer mot ett tillgodoseende af fordringarna på ett hastigt och
med ringare kostnader förenadt förfarande för jordfördelningen blifva
i möjligaste mån undanröjda. I sin nu föreliggande framställning har
motionären påyrkat, dels att afsöndring för alltid måtte medgifvas äfven
till större del än 1/s af stamhemmanets ägovälde, dels ock att fastställelse
å dylik afsöndring finge under vissa villkor meddelas, äfven
om afhandling rörande afsöndringen icke förelåge. Hvad beträffar det
förra af dessa yrkanden, hafva redan förut förslag i denna riktning framkommit,
men så länge de flesta jorden åliggande utskylder och besvär
ansågos påhvila hemmanet såsom en enhet, kunde befaras, att hemmanet
icke skulle kunna fullgöra sina skyldigheter, om afsöndring tillätes i huru
stor utsträckning som helst. Sedan numera mantalets betydelse nära nog
helt och hållet bortfallit — de besvär och utskylder, som utgå efter mantalet
äro så obetydliga, att stamhemmanet endast i sällsynta undantagsfall
torde brista i deras utgörande, äfven om den nuvarande begränsningen
för jordafsöndring upphäfves — synes giltig anledning icke förefinnas att
bibehålla ifrågavarande inskränkning i rätten till afsöndring, i synnerhet
som dess borttagande kan sägas vara ett konsekvent fortskridande på den
väg, hvarpå lagstiftningen i ämnet dittills fortgått. Det torde dessutom
i flera fall vara förenadt med icke ringa besvär och tidsutdräkt att afgöra,
huruvida afsöndring skett utöfver 1/f> af ett hemmans ursprungliga
ägovidd. Såsom stöd för sin uppfattning vill utskottet jämväl erinra, att
den s. k. egnahemskommittén i sitt den 22 juni 1901 afgifna betänkande
gjort framställning om upphäfvande af nämnda begränsning af rätten till
afsöndring. Denna framställning lärer dock ännu icke hafva föranledt
någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Hvad vidare angår motionärens förslag om
vidtagande af sådan ändring i 1896 års lag angående hemmansklyfning
m. m., att fastställelse å jordafsöndring för alltid måtte få meddelas äfven

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

då det område afsöndringen afser icke är på annan öfverlåtet, synes det
äfven utskottet, som om föreskriften att afhandling rörande afsöndringen
skall föreligga, innan fastställelse å afsöndringen får meddelas, skulle
kunna utan olägenhet borttagas. Enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen,
har denna bestämmelse äfvensom de svårigheter, de kostnader och
den omgång, som vållas genom att låta döda stam fastighetens inteckningar
i hvarje särskild afsöndring för sig, såsom motionären äfven erinrat, i
flera fall gifvit anledning till skenöfverlåtelser i syfte att sedermera lättare
få utbrutna smärre områden frigjorda från stamfastighetens inteckningar
och därigenom för en köpare mera begärliga. Gifvet är, att, äfven
då afhandling rörande afsöndringen icke föreligger, för dennas fastställande
måste kräfvas noggrann uppgift rörande den afsöndrade jordens
storlek, läge och gränser. Huruvida det för detta ändamål kan anses
oundgängligen nödigt, att karta jämte beskrifning blifver, efter förordnande
af Konungens befallningshafvande, af landtmätare upprättad öfver
afsöndringen, synes dock utskottet tvifvelaktigt. I hvarje fall skulle ett
stadgande i dylik riktning vålla ökad tidsutdräkt och större kostnader för
sökanden.

Af hvad utskottet här ofvan anfört torde framgå, att utskottet har
stora sympatier för att, till de öfverklagade olägenheternas afhjälpande,
en ändring af lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring
den 27 juni 1896 vidtages i den riktning motionären ifrågaställt.
Äfven frånsedt den formulering motionären gifvit sitt förslag, anser sig
dock utskottet icke kunna biträda detsamma. Om motionärens förslag
blefve antaget, skulle nämligen, sedan mantalet efter grundskatternas afskrifning
förlorat sin hufvudsakliga betydelse, knappast någon skillnad
längre finnes mellan ägostyckning och jordafsöndring. Det torde emellertid
icke kunna anses lämpligt att bibehålla dessa två förfaranden för utskiftning
af fast egendom, då de i hufvudsak hafva enahanda karaktär,
enär därigenom tvifvelsutan skulle vållas ännu större oreda än redan nu
förefinnes. Det synes utskottet i stället böra tagas under allvarligt öfvervägande,
huruvida icke ägostycknings- och afsöndringsförfarandet lämpligen
kunna samarbetas till ett institut. Därvid bör naturligen eftersträfvas
att meddela sådana bestämmelser, som icke i onödan lägga hinder i vägen
för utbrytning af jord från vederbörande stam fastighet, utan i största
möjliga utsträckning förena enkelhet, snabbhet och billighet. Enligt utskottets
uppfattning bör det icke ifrågasättas annat än att denna nya
form för uppdelning af jord skall medföra samma trygghet som ägostyck -

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

ning, så att laga skifte icke kan vålla rubbning i afsöndring, som genom
densamma kommit till stånd. Enligt hvad utskottet inhämtat, har den
af Kungl. Maj:t den 5 oktober 1906 tillsatta kommitté för revision af
skiftesstadgan och därmed sammanhängande författningar till behandling
förehaft frågan om revision af lagen om hemmansklyfning, ägostyckning
och jordafsöndring, därvid äfven spörsmålet om sistnämnda två instituts
ersättande med ett annat förfarande varit föremål för kommitténs uppmärksamhet.
Det torde dock dröja en afsevärd tid, innan nämnda kommitté
hinner afsluta sitt arbete och dess förslag till omgestaltning af hithörande
lagstiftning blifva framlagdt till Riksdagens pröfning. De gällande
stadgandena i ämnet synas emellertid medföra så stora olägenheter,
att frågan om deras ersättande med lagbud, bättre afpassade efter nu rådande
förhållanden, bör så snart som möjligt upptagas till afgörande.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t snarast möjligt låta utreda, i hvad
mån större lättnader må kunna beredas för utbrytning
af jord från vederbörande stamfastighet, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill denna utredning
må gifva anledning.

Stockholm den 8 april 1908.

På lagutskottets vägnar.

ERNST TRYGGER.

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 7 Sami. 4.8 Höft.