Lagutskottets Utlåtande N:o 51 (Utlåtande 1903:LU51 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

N:o 51.

Ank. till Riksd. kansli den 23 april 1903, kl. 1 e. ra.

Utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag till lag angående
förbild i vissa fall för bolag och förening för ekonomisk
verksamhet att förvärfva fast egendom.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra Kammaren
af herrar D. Persson i Tällberg, O. A. Eriksson i Ofvanmyra, S. L.
Olsson i Elfdalsåsen, A. Hansson i Solberga, S. Söderberg, J. P. Jansson,

J. Ström i Transtrand, Th. af Callerholm, A. Olsson i Mårdäng, O. Olsson
i See, H. Eriksson i Elgered, P. Olsson i Fläsbro, J. Eriksson i Valista,
Johnsson i Bollnäs, M. Sundström, J. E. Nordin i Sättna, S. H. Kvarnzelius,
E. G. Åkerlind, J. Nydal, W. Styrlander, O. Emtlién, P. Hörnsten,
C. J. Öberg, R. Ekholm, K. Karlsson i Mo, J. Olofsson i Digernäs, ,J.
Bromee i Billsta, S. J. Enander, A. Wiklund, J. Andersson i Baggböle,
A- dJ. Burman, N. Boström i Bodbyn, J. E. Granlund, G. Kronlund och
P. Hellström väckt motion, n:o 90, af följande lydelse:

»Den ur många synpunkter stora faran af sågverksbolagens omfattande
jordförvärf inom Norrland och Dalarne har länge tilldragit sig
allmän uppmärksamhet och föranledde senast vid 1901 års riksdag
bland annat en framställning om lagstiftningsåtgärder för afvärjande af
denna fara.

I anledning af berörda framställning, som understöddes af, utom
andra, trettiotre representanter för Norrland och Dalarne, aflät Riksdagen
en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Knngl. Maj:t täcktes låta

ISih. till Riksd. Prof. 1903. 7 Sami. 4.7 Raft. (N:o 51). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

utreda, huruledes genom lagstiftnings- eller andra åtgärder den själfägande
jordbrukande befolkningens ställning i nämnda landsdelar måtte kunna
vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling där befrämjas, samt,
så snart ske kunde, för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill förhållandena
föranledde.

Andra Kammaren antog tillika för sin del med 152 röster mot 36
ett förslag till lag, hvarigenom med vissa skäliga undantag och under förbehåll
af dispensrätt för Konungen, under en tid af tre år meddelades
förbud för bolag och förening att vidare förvärfva jord på landet inom
nämnda landsdelar. I motiven för detta beslut uttalades, att, oafsedt den
begärda utredningen, kvarstod den oafvisliga angelägenheten, att något
genast gjordes för att hindra de fortgående förvärfven, såvida ej ändamålet
med den blifvande lagstiftningen skulle väsentligen förfelas och nya
stora sträckor af rikets dock begränsade territorium komma i sågverksbolags
besittning. Att lagen ej föreslogs att gälla tills vidare utan för
tre år berodde därpå, att man trodde sig af opporturiitetsskäl ej böra stöta
bort de ledamöter i Riksdagen och särskildt i dess Första Kammare, som
uti denna fråga ogärna ville beröfvas möjlighet till full handlingsfrihet i
framtiden.

Med föranledande af förut nämnda riksdagsskrivelse tillsatte Kungl.
Maj:t en kommitté, den s. k. norrlandskommittén, åt hvilken uppdrogs att
afgifva förslag till åtgärder i det af Riksdagen begärda syftet.

Fn af denna kommittés första åtgöranden var aflåtandet af dess underdåniga
skrifvelse den 28 november 1901.

I denna skrifvelse anfördes af kommittén bland annat, hurusom upprätthållandet
af en själfständig jordbrukande befolkning förutsatte ett tillräckligt
ekonomiskt underlag. Och då själfva jordens afkastning i detta
nordliga klimat ansetts och i stort sedt fortfarande måste anses kräfva ett
tillskott från skogarne, förelåge för närvarande de nödiga förutsättningarna
härför företrädesvis endast å bondehemman med behållna tillräckliga skogsmarker,
hvaremot uppgiften af flera skäl måste blifva mycket vanskligare
att genomföra på bolagshemman. Det vore därför klart, säger kommittén,
att i samma mån bolagens hemmansförvärf fortginge, förminskades äfven
utsikterna att kunna åstadkomma något värdefullt i det syfte, som kommitténs
uppdrag omfattade. Och att utvecklingen fortfarande med snabba
steg ledde frågan in i denna riktning vore ett lika kändt som naturligt
förhållande. För kommittén hade därför oafvisligen framställt sig, att eu
af de hufvudsakligaste förutsättningarna för att kunna öka och stärka den
jordbrukande befolkningen inom Norrland och Dalarne vore, att bolagens
förvärf af hemman ej finge fortgå på sätt och i den omfattning, som hit -

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

intill ägt ruin. Innan emellertid alla utredningar hunnit afslutas samt
ärendet i (ifrigt genomgått alla sina instanser skulle förloras en lång tid,
som sannolikt finge beräknas till inemot tre år. Om härunder bolagens
hemmansköp tillätes fortgå på enahanda sätt som hitintills, måste det
inträffa, att, när lagstiftningen ändtligen stode färdig att ingripa, föremålet
för dess omsorger ytterligare på många ställen helt och hållet eller till
väsentliga delar upphört att finnas till. Inför dessa utsikter hade kommittén
i känslan af sitt ansvar funnit det oundgängligt, att man sökte
åtminstone i någon mån hejda den pågående utvecklingen i afbidan på de
slutliga åtgärderna. Och det framställde sig härvid för kommittén likaledes
såsom uppenbart, att den enda utväg, som i berörda afseende för
närvarande stode öppen, vore ett tillfälligt förbud för vidare bolagsförvärf
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den i sådant afseende af Andra
Kammaren beslutade lagen. Antagandet af eu dylik lag hade kommittén
sålunda efter moget öfvervägande funnit utgöra en väsentlig betingelse för
att dess arbeten skulle leda till något resultat. Därför hemställde kommittén,
att Kungl. Maj:t täcktes för 1902 års Riksdag framlägga ett af
kommittén formuleradt lagförslag af hufvudsakligen samma innehåll som
den af Andra Kammaren beslutade lagen.

Då emellertid ännu inemot slutet af 1902 års riksdag ingen åtgärd
i anledning af norrlandskommitténs skrifvelse från Kungl. Maj:ts sida förspordes,
framställdes af en ledamot i Andra Kammaren till herr statsministern
eu interpellation i ämnet. Tnterpellanten framhöll härvid, att
en allmän mening bland befolkningen inom ifrågavarande landsändar vore,
att snabba och kraftiga åtgärder måtte vidtagas för att för framtiden åt
denna befolkning rädda dess sociala och ekonomiska oberoende. Sedan
länge hade man nämligen förstått, att första och grundläggande villkoret
därför vore, att dessa provinsers territorium ej finge med äganderätt innehafvas
företrädesvis af sågverksbolagen. Och därför vore det med stigande
oro, som befolkningen väntade att hos landets regering erhålla det oumbärliga
stödet i dess ojämna kamp mot öfvermäktiga och inflytelserika
intressen.

Till svar å interpellationen anförde herr statsministern hufvudsakligen,
att i de utlåtanden öfver norrlandskommitténs framställning, som inhämtats
från Konungens befallningshafvande och högsta domstolen, hade
lagförslaget ur olika synpunkter afstyrkts. Dessa anmärkningar hade af
regeringen befunnits vara af den vikt, att en omarbetning af förslaget
måste äga rum. Vid sådant förhållande, och då det ansågs vara synnerligen
önskvärdt, att åtgärder kunde snarast möjligt vidtagas i syfte att
motverka de öfverklagade missförhållandena, hade försök gjorts att upp -

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Hitta förslag till sådana ändringar, hvarigenom åtminstone de väsentligaste
anmärkningarna undanröjdes. Dessa försök hade dock ej ledt till något
tillfredsställande resultat eller någon anordning kunnat utfinnas, hvarigenom,
med bibehållande af kommittéförslagets hufvudgrundcr, därmed
åsyftade fördelar kunde i afsevärd mån vinnas utan att minst lika stora
olägenheter i rättsligt, ekonomiskt och socialt afseende framkallades. Och
då sålunda eu provisorisk förbudslagstiftning på grundval af kommittéförslaget
syntes ej låta sig genomföra, hade statsrådet icke ansett sig
kunna tillstyrka kommitténs framställning. I sammanhang härmed ansåg
sig statsministern, utan att vilja föregripa kommitténs utredning, böra
uttala den förmodan, att den riktiga lösningen bestode i positiva åtgärder
till uppmuntrande af det nuvarande jordbruket och befrämjande af kolonisation
å odlingsbara områden samt i vidtagande af vissa delvis redan
förberedda ändringar i skogs- och ägodelningslagstiftningen.

Dessa regeringens uttalanden lämnades icke utan gensaga. Flere
talare inom Andra Kammaren framhöllo, att ur ämbetsmyndigheternas utlåtanden
och statsministerns framställning icke framlyste någon rätt förståelse
åt sakens stora innebörd, samt att det af statsministern antydda
programmet därför äfven i själfva verket innefattade ett kringgående och
undanskjutande af hufvudfrågan.

Oaktadt ärendet sålunda ej af regeringen förelädes 1902 års Riksdag,
förelågo dock anledningar, att det skulle af regeringen tagas under förnyadt
öfvervägande. Men, enligt hvad som försports, lära de afsikter i
detta afseende, som inå hafva förefunnits, numera af någon anledning
öfvergifvits.

I detta sammanhang må erinras därom, att 1902 års Riksdag, i anledning
af eu inom Första Kammaren väckt motion, aflat till Kungl. Maj:t
en skrifvelse i syfte att för hela riket förekomma den obestridliga politiska
fara, som bolagens jordförvärf kunde i vissa fall medföra därigenom,
att gällande lags förbud för utländsk undersåte att i riket förvärfva fast
egendom blef i afseende å bolag utan verkan, så länge ej något hinder
fanns för utlänningar att ingå såsom delägare i bolag. Riksdagen begärde
därför, att Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta för Riksdagen
framlägga förslag till lagbestämmelser, hvarigenom förenämnda förbud utsträckes
att gälla äfven för bolag, hvari utländsk undersåte vore delägare.

Äfven om en lagstiftning, som väsentligen tillgodoser nyssnämnda
ändamål, kunde genomföras, löser den dock ej, såsom en och annan synes
gärna vilja föreställa sig, i någon mån de nordliga landsdelarnes stora
sociala fråga. Bolagens förvärf af jorden, som därigenom för alltid blir
fastlåst i en juridisk persons besittning, innefattar en lika stor fara för

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

befolkningens inre själfständighet samt för landets kulturella och ekonomiska
utveckling, vare sig bolagen ägas af svenska eller af utländska
undersåtar. Ett förbud däremot för alla bolag att i regeln vidare få förvärfva
hemman måste blifva den enda fruktbara utgångspunkten för att
kunna framgångsrikt ingripa i detta afseende. Och på sådant sätt löses
äfven den förenämnda politiska frågan, och detta vida bättre än genom
den utväg, som föreslogs vid förra riksdagen. När endast enskilde få
köpa, kan nämligen gällande lag ej kringgås på det angifna sättet, och
vidare undvikes den ganska vanskliga och från internationell synpunkt ej
heller ofarliga utvägen att på ett så ingående sätt ställa utländska undersåtar
och utländskt kapital i eu undantagsställning inför svensk lag. Vill
man emellertid ej, såsom 1847 års lagberedning föreslog, utsträcka förbudet
för bolag att förvärfva fast egendom till hela riket, utan inskränker
detsamma till Norrland och Dalarne, där förbudet är mest oundgängligt,
kvarstår dock alltid angelägenheten att öfverväga, huruvida en lagstiftning
i det af 1902 års Riksdag begärda syftet kan och bör genomföras
för det öfriga riket. Och beträffande de stora landsträckor, som redan
förvärfvats af bolagen, i all synnerhet inom Norrland och Dalarne, finnes
dessutom ej annat medel till förekommande af deras öfvergång i utlänningars
händer än tillitandet af en lagstiftning i den sålunda föreslagna
riktningen.

De faror, som föranledde Andra Kammarens omförinälda beslut af år
1901 och Norrlandskommitténs underdåniga framställning i enahanda syfte,
hafva icke förminskats, utan framstå alltmer hotande. Den tid, då frågan
kan vänta sin slutliga lösning, torde med all sannolikhet vara aflägsnare
än Norrlandskommittén i första början af sina arbeten beräknat. Under
väntan härpå fortgå bolagens jordförvärf såsom hitintills. Och hvarthän
detta slutligen kommer att leda, därom har just de senaste tidernas företeelser
gifvit tydliga bevis. Den ena stora trustbildningen efter den andra
uppstår inom sågverksindustrien, därvid stora landsdelar gå i köp såsom
eu vanlig handelsvara.

Undertecknade representanter för Norrland och Dalarne, som väl känna
de redan tryckta förhållandena uti ifrågavarande landsdelar och befolkningens
alltmer vaknande insikt om de hotande farorna, finna oss manade,
att i hvad på oss ankommer söka förebygga, att den viktiga frågans lösning
undanskjutes eller förvanskas. Och vilja vi därför bringa till statsmakternas
kännedom, att enligt befolkningens uppfattning ett omedelbart
förbud för vidare bolagsförvärf af hemman utgör den enda möjliga utgångspunkten
för en lösning, som ej skall förfela sitt ändamål.

Af cl enna vår uppfattning följer, att de betänkligheter, som i sakligt

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

eller formellt hänseende alltid måste kunna framföras mot eu lagstiftning
af ifrågavarande beskaffenhet, synas oss af mindre betydenhet i belysningen
af hufvudfrågans stora innebörd. Och oafsedt detta synas oss dessa betänkligheter
i och för sig af den beskaffenhet, att de af dem, som verkligen
behjerta själfva saken, böra med god vilja kunna utan större svårigheter
öfvervinnas i tillämpningen. Kan härutinnan något vinnas genom
förändrade formuleringar i det af kommittén affattade lagförslaget, torde
lagutskottet vara oförhindradt att föreslå dylika förbättringar.

På grund häraf få vi vördsamt hemställa, att Riksdagen ville, i anslutning
till hvad norrlandskommittén hos Kungl. Maj:t föreslagit, för sin
del antaga följande

Lag

angående förbud i vissa fall för bolag och förening för ekonomisk verksamhet
att förvärfva fast egendom.

1 §•

Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet må ej förvärfva fast
egendom å landet inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands
eller Gäfleborgs län eller inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och VästerDalarnes
fögderier eller En vik ens och Svärdsjö socknar i Falu fögderi af
Kopparbergs län, där ej Konungen för visst fall därtill lämnar tillstånd.

Hvad sålunda är stadgadt galle dock ej, när fråga är allenast om
tomt, upplagsplats eller annat dylikt område, hvilket erfordras för bolagets
eller föreningens omedelbara verksamhet, eller om stenbrott, grustag, lertäkt,
torfmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet, och ej heller
i det fall, att egendom förvärfvas från bolag eller förening, som nyss
är sagd.

2 §•

Har aftal tillkommit utan Konungens samtycke, där sådant enligt denna
lag erfordras, vare aftalet ogillt.

3 §•

Bank eller annan penninginrättning, så ock försäkringsanstalt väte
ej underkastad denna lags bestämmelser.

Denna lag skall gälla tills vidare intill den 1 september 1906».

I motionens syfte har herr A. Ahlstrand instämt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Det i förevarande motion innefattade lagförslaget står i nära öfverens''
stämmelse med det förslag till lag angående begränsning i vissa fall af
rätten att förvärfva fast egendom, som vid 1901 års riksdag i anledning
af en då väckt motion förordades af reservanter inom lagutskottet och
bifölls af Andra Kammaren. Den väsentligaste skiljaktigheten utgöres
däraf, att enligt det nu föreliggande förslaget förbudet för bolag eller
förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom å landet
icke skulle gälla, när förvärfvet skedde från bolag eller sådan förening.
1 det utlåtande, 1901 års lagutskott afgaf i ämnet, yttrade utskottet bland
annat, att endast för det fall, att genom en allsidig och genomgående
undersökning af frågan ådagalades, att inga andra botemedel funnes för
de missförhållanden, man önskade aflägsna, och möjligen äfven de betänkligheter,
som gjorde sig gällande mot lagförslaget, till någon del undanröjdes,
det syntes skäligen kunna förordas att antaga en mot rättsuppfattningen
så stridande och med så svåra olägenheter förbunden lagstiftning. Förslaget
vann ej heller Första Kammarens bifall, men ärendets behandling
ledde till den af motionärerna omförmälda skrifvelsen från Riksdagen till
Kungl. Maj:t.

Sedan i anledning af densamma den så kallade norrlandskommittén blifva
af Kungl. Maj:t tillsatt, hemställde denna, såsom motionärerna vidare
omnämnt, i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 28 november 1901, att Kung].
Maj:t måtte för nästkommande Riksdag framlägga ett i skrifvelsen innefattadt
förslag till lag i ämnet. Detta förslag hade samma lydelse som
det af motionärerna nu upptagna, endast med den olikhet att enligt det
förra förslaget lagen skulle upphöra att gälla senast den 1 september 1905.
Från kommitténs förslag voro emellertid tre af dess medlemmar skiljaktiga
och ansågo förslaget icke böra föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Öfver kommitténs framställning inhämtades utlåtanden från Konungens
befallningshafvande i de län, inom hvilka den föreslagna lagen skulle äga
tillämpning, och blef härvid förslaget enhälligt afstyrkt. Liknande blef
utgången vid förslagets granskning inom högsta domstolen, af hvars ledamöter
ingen fann sig kunna förorda dctsammas framläggande för Riksdagen.

Därefter var frågan, på sätt motionärerna vidare omnämnt, föremål
för uppmärksamhet vid nästlidet års riksdag, då i anledning af en interpellation
inom Andra Kammaren från statsrådsbänken meddelades, bland
annat, att de anmärkningar, som af myndigheterna blifvit ur olika synpunkter
framställda mot kommitténs lagförslag, befunnits vara af den vikt,
att eu ganska genomgående omarbetning uppenbarligen måste äga rum,
för att detsamma skulle kunna framläggas för Riksdagen. Vid sådant

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

förhållande och då det ansetts vara synnerligen önskvärdt, att åtgärder
kunde snarast möjligt vidtagas i syfte att motverka de öfverklagade missförhållandena
inom Norrland och Dalarne, hade föranstaltats om upprättande
af förslag till sådana ändringar, hvarigenom åtminstone de väsentligaste
af de framställda anmärkningarna kunnat anses undanröjda. De
sålunda anställda försöken hade emellertid, oaktadt all därpå använd omsorg,
icke ledt till något tillfredsställande resultat. Det hade nämligen
icke lyckats att med bibehållande af kommittéförslagets hufvudgrunder
finna någon anordning, hvarigenom de med den ifrågasatta lagstiftningen
åsyftade fördelar skulle i afsevärd mån vinnas, utan att minst lika stora
olägenheter i rättsligt, ekonomiskt och socialt hänseende framkallades. Då
af hvad sålunda förekommit kunde anses framgå, att en provisorisk förbi]
dslagstiftning på grundval af kommittéförslaget icke läte sig genomföra,
hade statsrådet icke ansett sig kunna tillstyrka kommitténs framställning.

Rörande innehållet i de yttranden, som sålunda afgifvits i ärendet, far
utskottet vidare hänvisa till den vid detta utlåtande fogade bilaga.

Den behandling, föreliggande fråga alltså undergått, sedan 1901 års
lagutskott afgaf yttrande i densamma, har helt naturligt icke kunnat
undanröja grunderna för den tvekan, som af nämnda utskott uttalades,
huruvida och i hvad man en lagstiftning i den riktning, motionen utvisar,
är af det stora och vissa gagn, att den bör genomföras i trots af de viktiga
principiella och praktiska skäl, som tala mot densamma. Tvärtom
hafva de betänkligheter, som förefinnas mot en sådan lagstiftning, från
de mest sakkunniga håll med styrka framhållits, liksom ock synnerliga
svårigheter visat sig vara förbundna med att i detta ämne åstadkomma
bestämmelser, hvilka med säkerhet kunna antagas hafva åsyftad verkan.
Vid sådant förhållande vore det i utskottets tanke alls icke välbetänkt,
om Riksdagen ginge i förväg den utredning, som pågår inom förenämnda
kommitté, och hvilken, enligt hvad inan kan hoppas, skall göra det möjligt
att med mera säkerhet än nu bedöma orsakerna till de förefintliga
missförhållandena och medlen för af hjälpande af desamma. Ehuru utskottet
klai''t inser och varmt behjärtar önskvärdheten däraf, att något så
snart som möjligt måtte åtgöras i denna viktiga angelägenhet, håller utskottet
alltså före, att det vore alltför äfventyrlig!, om Riksdagen nu antoge
något lagförslag i ämnet. Mot detaljerna af det ifrågasatta lagförslaget
hafva under dess föregående granskning riktats erinringar, hvilka
utskottet finner mycket afsevärda, och utskottet har icke ansett några utvägar
vara påvisade att på ett tillfredsställande sätt råda bot å de sålunda
anmärkta bristfälligheterna i förslaget. Äfven i denna fråga är det emel -

Lagutskottets Utlåtande N:o 51. 9

lertid mycket vanskligt att nu uttala någon slutlig uppfattning. Först om
en allsidig undersökning skulle ådagalägga nyttan och behöfligheten af
en lagstiftning i angifna riktning, kan man med visshet afgöra, hvilka
stadganden i ämnet må vara ändamålsenliga och tillrådliga.

Olägenheterna af den föreslagna lagstiftningen förminskas visserligen
i någon mån däraf, att densamma är afsedd att äga endast provisorisk
giltighet, men å andra sidan framträda från denna synpunkt viktiga betänkligheter
äfven af annan art. I allmänhet kan det icke vara riktigt,
att lagbud genomföras, utan att en fast öfvertygelse finnes därom, att de
äro erforderliga och motsvara sitt ändamål, och försökslagstiftning är därför
i regel i och för sig olämplig. Allra minst är den att tillråda, då
det gäller bestämmelser af den säregna beskaffenhet som de ifrågavarande.
Redan det förhållandet, att de innebure undantag från eljest gällande
rättsregler, måste för den allmänna uppfattningen framstå såsom en anledning
till tvifvel om befogenheten af de mången gång mycket kännbara
ingrepp, som genom dem skulle göras i de enskildes ekonomiska ställning.
Lagstiftningens provisoriska natur skulle häråt gifva eu ökad prägel af
godtycklighet, hvilken lätt kunde leda till ringaktning för lagen och användande
af förefintliga möjligheter att kringgå densamma.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 april 1903.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Zetterstrand, Lindhagen, Styrlander, F. Andersson, A. Olsson,
Wiklund och Nordin, hvilka anfört:

»Behofvet af den lagstiftning motionärerna ifrågasatt blef uttömmande
belyst vid 1901 års riksdag och föranledde redan då ett beslut i sådan
Bih. till Iiiksil. l''rot. 190.1. 7 Sami. 43 Höft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande K:o 51.

riktning af Andra Kammaren. Norrlandskoinmittén har efter det närmare
öfvervägande, som varit denna kommitté anförtrodt, ansett behofvet så
trängande, att kommittén funnit sig »i känslan af sitt ansvar» föranledd
hos Kungl. Maj:t påyrka en lagstiftning af förevarande slag. Och slutligen
hafva så godt som alla representanterna uti Andra Kammaren för Norrland
och Dalarne uti föreliggande motion framhållit, huruledes vådorna
af ytterligare uppskof allt mer framträda, samt därför, under hänvisning
till sin kännedom om de redan tryckta förhållandena uti ifrågavarande
landsdelar och befolkningens allt mer vaknande insikt om de hotande
farorna, funnit sig manade att i hvad på dem ankommer söka förebygga,
att den viktiga frågans lösning undanskjutes eller förvanskas.

Gent häremot framträder dels det stora motståndet från dem, som
tro sig hafva intresse af sakernas nuvarande utveckling, och dels de många
betänkligheterna från dem, som af skilda anledningar och i olika afseenden
stå främmande och fjärran från de frågor, som här kräfva ett ingripande.
Lagutskottet bygger nu som förut väsentligen på denna grund. Under
fortsatt hänvisning till någon framtida »allsidig utredning» af sakförhållanden,
som dock länge legat klara och utredda för alla, glider utskottet
förbi allt, som sagts till förmån för motionärernas förslag. Den sakkunskap,
hvilken motionärerna med fog åberopat sig äga, frånkänner utskottet
sig själf uttryckligen. Men utskottet har ej ens velat lyssna till skälen
och därför också så mycket mindre kunnat besjälas af den känsla af
ansvar i detta ämne, som norrlandskoinmittén förmält hafva ledt henne
till den gjorda framställningen.

Frågan föreligger emellertid för närvarande i ett bättre läge än förut
så till vida, att de officiella myndigheterna nu fått tillfälle att uttömma
sina betänkligheter mot den föreslagna lagstiftningen. Man finner då,
såsom ju äfven kunde väntas, att inga andra hufvudskäl mot själfva saken
kunnat framföras än de så många gånger åberopade allmänna satserna,
att lagstiftningen skulle strida mot gällande rättsuppfattning samt göra
ett obehörigt intrång i bolagens rätt att köpa samt jordägarnes rätt att
sälja. Dessa skäl hafva förut blifvit så utförligt och fullständigt bemötta,
att det ej är lönt att här upprepa detta bemötande. Det må endast i
anledning af utskottets yttrande, att norrlandskommitténs förslag blifvit
af de hörda myndigheterna enhälligt afstyrka här erinras, att två befallningshafvande
synnerligen kraftigt bemött de flesta af de skäl, som sålunda
pläga anföras mot förslaget, och att en af dem äfven tillstyrkt dess framläggande
med en viss förändring.

Af större intresse äro de ändringar i förslagets detaljer, som inom
högsta domstolen påyrkats, för den händelse eu lag af ifrågavarande be -

Lagutskottets Utlåtande X:o 51. 11

skaffenhet skall komma till stånd. Visserligen kan mot dessa invändningar,
af Indika de flesta under frågans tidigare behandling blifvit debatterade,
äfven fortfarande erinras, att de i tillämpningen ej äro af någon afgörande
vikt och, såsom motionärerna yttrat, särskilt måste framstå såsom mindre
betydande i belysningen af hufvudfrågans stora innebörd. Emellertid bör
lagförslaget alltid vinna större anslutning, om dessa anmärkta brister kunna
af hjälpas utan att skada själfva saken. Utskottet har visserligen förmält
sig anse, att i detta hänseende några utvägar icke blifvit påvisade. Men
detta beror på att utskottet på grund af sitt bristande intresse för hufvudfrågan
ej alls lagt sig vinn om att söka utfinna sådana utvägar. Gör man
däremot detta, visar det sig tvärt om, att alla inom högsta domstolen uttalade
önskemål kunna väsentligen uppfyllas.

Det har sålunda först anmärkts, att de i 1 § inedgifna undantagen
syntes väl obestämda, hvarför det i rättssäkerhetens intresse vore önskligt
att antingen helt och hållet borttaga dem eller ock bestämma dem så, att
innehållet af landtmäterihandlingar eller ämbetsbevis af viss myndighet
blefve afgörande i fråga om försäljningens laglighet, eller oek viss tid efter
lagfarts meddelande bestämdes, efter hvilken talan å bolags eller förenings
förvärf af fast egendom enligt denna lag ej finge föras. Alla dessa utvägar
äro naturligtvis möjliga att beträda. Enklast synes saken lösas, om
föreskrift gifves, att för alla förvärf erfordras tillstånd, hvarom ansökan
ingifves till Konungens befallningshafvande, och att för de ifrågasatta
undantagen tillståndet meddelas af befallningshafvande, hvaremot saken i
andra fall af befallningshafvande med eget utlåtande underställes Konungens
pröfning. Befallningshafvande får naturligtvis ej på grund af denna lag
förvägra tillstånd, hvaremot Konungen lämnar medgifvande endast där
särskilda omständigheter därtill föranleda.

Emot förslaget har vidare erinrats, att det ej medgifver rätt för bolag
eller förening att å exekutiv auktion inropa fastighet, i hvilket afseende
inom domstolen framhållits af en ledamot, att åt bolag eller föreningar
borde bibehållas åtminstone sådan på inteckning grundad fordran eller
rättighet, hvaraf de voro i besittning vid tiden för lagens trädande i kraft,
och af eu annan ledamot, att utväg att inropa fastighet borde jämväl stå
dem till buds i fråga om nyttjanderätt eller servitut, som tillkommit efter
lagens trädande i kraft, äfvensom beträffande fordran för ogulden köpeskilling,
som bolag eller förening betingat sig vid afyttring af fast egendom.
Förslagets ståndpunkt i detta afseende har betingats af omtanken, att lagens
verkan ej skall kunna efter enskild öfverenskommelse upphäfvas. Och någon
praktisk olägenhet häraf kan ej tänkas uppstå, enär de händelser, i hvilka

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

dylika inrop hädanefter kunde ifrågakomma, torde blifva ganska få samt i
dylikt sällsynt nödfall inropet mycket val kunde ske genom en enskild person
såsom mellanhand. Emellertid möter ej något hinder att stadga bestämmelser,
som medgifva dylika inrop utan åsidosättande af lagens effektivitet,
äfven om denna apparat synes onödig i förhållande till det behof, som
verkligen föreligger. För den provisoriska lagstiftning, som nu föreligger,
är det utan tvifvel nog att medgifva sådana auktionsinrop under enahanda
villkor, som stadgats för sparbanker och bankaktiebolag. Dylik bank får
nämligen ej inköpa annan fastighet än den, som erfordras för dess lokaler,
men är dessutom berättigad att å auktion inropa för dess fordran pantsatt
eller utmätt fastighet, där det för skyddande af dess rätt finnes erforderligt,
och under villkor att fastigheten åter skall afyttras,när så pröfvas lämpligt och
i hvarje fall när det utan förlust kan ske. Visserligen kan en dylik föreskrift
som den sistnämnda synas föga verksam, om ej ett äfventyr för dess åsidosättande
särskilt stadgas. Men den innebär dock en osäkerhet i besittningen,
som ej bör locka till förvärf, hvilken lockelse för öfrigt alldeles uteslutes, om
tillika föreskrifves, att bolaget eller föreningen skall vara underkastad de föreskrifter,
som i fråga om egendomens afyttrande framdeles varda stadgade.
Undantagas dessutom, såsom högsta domstolen förutsatt, alla de fall, där
bolagets eller föreningens fordran, såvidt den ej afser ogulden köpeskilling,
tillkommit efter denna lags trädande i kraft, bär man kommit ifrån just
de fall, där missbruk mest kan befaras. För en definitiv lagstiftning bör
däremot tilläfventyrs följas det föredöme, som förekommer exempelvis i
den norska lagen af 21 april 1888 angående medborgarrätt. Där stadgas,
att därest fastighet mot lagens förbud kommit i utländings ägo, skall denue
erhålla föreläggande att inom viss tid afhända sig densamma vid äfventyr,
att den eljest säljes å tvångsauktion. Ett stadgande i sådan riktning kunde
erhålla ungefär följande innehåll:

»Utan hinder af hvad här förut är stadgadt äge bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet förvärfva fast egendom från annan dylik samfällighet, där den ej är sådan,
som i 5 § sägs.

Bolag eller förening hafve ock utan hinder af förut gifna stadganden lof att å exekutiv
auktion inropa fastighet, där sådant erfordras för bevarande af någon bolagets eller föreningens
fordran eller rättighet, som är intecknad i egendomen, eller för hvilken denna
enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar. Är fastighet inropad efter ty nyss är sagd}, skall
den åter afyttras senast inom sex månader efter det auktionen vunnit laga kraft; Konungens
befallningshafvande dock obetaget att på ansökan medgifva ytterligare uppskof på högst
två år. Försittes den tid, inom hvilken egendomen bör afyttras, skall den genom Konungens
befallningshafvandes försorg säljas genom tvångsauktion, för hvilken skall i tillämpliga
delar gälla hvad om försäljning af utmätt fast egendom finnes stadgadt. Ej må vid sådan
ny auktion bolaget eller föreningen under åberopande af rättighet eller fordran, som ofvan
sägs, själf åter inropa fastigheten.»

Lagutskottets Utlåtande X:o 51.

En ledamot i domstolen har framställt eu anmärkning, gående ut
därpå, att då lagen ej skulle gälla egendom, som inropas från bolag eller
förening, och ej heller hafva tillämpning på bank- eller annan penninginrättning
äfvensom försäkringsanstalt, skulle det lätt inträffa, att lagen
blefve utan verkan genom att de sistnämnda inrättningarna lånade sig till
mellanhänder vid försäljningar. Det kan af flera skäl ifrågasättas, om det
öfver hufvud taget är lämpligt att medgifva förenämnda undantag, att bolag
och föreningar finge sälja till hvarandra den egendom, de redan förvärfvat.
Men om man af opportunitetsskäl bibehåller en sådan bestämmelse, kan
den antydda farhågan, ehuru den ej synes synnerligen grundad, dock
undanröjas genom en uttrycklig föreskrift därom, att de förenämnda
anstalterna, såsom ju äfven är meningen, ej i sin ordning få utan tillstånd
sälja till bolag eller förening.

Inom domstolen har slutligen framhållits önskvärdheten af ett förtydligande
af förslagets bestämmelser, att aftal, som tillkommit utan Konungens
samtycke, skall vara ogillt. Detta är, såvidt angår köp, byte och
gåfva, där behofvet egentligen föreligger, lätt att verkställa i den tillika
föreslagna riktningen.

I detta sammanhang må vidröras den äfven från vissa myndigheter
framförda allmänna anmärkningen, att en lagstiftning af ifrågavarande slag
kan kringgås. Frånsedt att detta är händelsen med de flesta lagar, ställer
man sig emellertid i detta fall på eu oriktig ståndpunkt, när det tillika
framhålles, att bolag och föreningar därigenom tvingas eller lockas till
förkastliga åtgärder. Lagen afser endast att ingripa reglerande i den af
staten själf skapade bolagsinstitutionen, men medgifver den enskilde full
frihet att köpa, hvarigenom denne sålunda under inga förhållanden gör
något orätt. Hvad åter angår den invändningen, att lagens ändamål skulle
kunna förfelas därigenom, att hemmanen förmenas i stället komma i enskilde
skogsköpares händer, så vet en hvar, att detta med den nuvarande
ekonomiska utvecklingen och dess förutsättning af stora sammanslutningar
ej kan äga rum i närmelsevis samma omfattning som bolagens förvärf.
Och vidare är att märka, att i enskildes händer skall en fastighet på grund
af arfslagarne i tidernas längd ej på samma sätt som under eu uteslutande
bolagsbesittning kunna varaktigt undandragas en personlig omtanke
samt ett sådant omväxlande bruk, som tjänar eu verklig samfundsordning.
Hvar och en, som vill se dessa frågor i deras rätta ljus, förstår också, att
det starka motståndet mot denna lagstiftning är att söka, utom i inlefvade
föreställningssätt, särskilt i eu förnimmelse af, att endast på denna väg
de enskilda intressena äfventyra, att det allmänna verkligen skall kunna
vinna något afsevärdt i det syfte, som norrlandskommittén förklarat här

14 . Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

vara det förnämsta, nämligen att bibehålla ett ekonomiskt underlag för
den befolkning, som skall bebo de trakter, hvarom nu är fråga.

Det har också fortfarande framhållits, att provisoriska lagstiftningar äro
i och för sig olämpliga samt i hvarje fall ej böra ifrågakomma, med mindre
en fast grundad öfvertygelse om deras nödvändighet finnes. Det bör
härvid erinras, att dylika lagstiftningar icke varit ovanliga, och senast
förlidet år antogs sålunda en provisorisk lag för endast ett år rörande
inmutningsrätten i Norrbotten. Om själfva behofvet i förevarande fall
är ofvan redan yttradt. Härtill må endast tilläggas, att norrlandskommittén
har, såsom af dess bilagda framställning framgår, redan från början uttalat
såsom sin öfvertygelse, att ett af slutmålen måste vara att hindra vidare
bolagsförvärf, ehuru kommittén då lämnat öppen frågan, huruvida detta
möjligen kunde på ett slutgiltigt sätt ske annorledes än genom förbudslagstiftning.
1 utskottet har emellertid upplysts, att kommittén numera i
princip fastslagit förbudslagstiftning såsom ett alldeles oundgängligt led i
den lagstiftning man måste tillgripa.

På grund af hvad sålunda anförts, få vi hemställa,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion
ville för sin del antaga följande:

Lag

angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva

fast egendom.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet må ej utan särskildt
tillstånd, som i denna lag sägs, förvärfva fast egendom på landet inom
Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands eller Gäfleborgs
län eller inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans eller Väster-Dals fögderier eller
Envikens eller Svärdsjö socken i Falu fögderi af Kopparbergs län.

Lagutskottets Utlåtande 1V:o 51.

2 §.

Ansökan om tillstånd, som i 1 § afses, ingifves till Konungens befallningshafvande
i det län, där egendomen finnes.

År fråga allenast om tomt, upplagsplats eller annat dylikt område
eller om mark med tillhörande åbyggnad, då egendomens hufvudsakliga
värde utgöres af åbyggnader, eller om stenbrott, grustag, lertäkt, torfmosse,
vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet, meddele Konungens befallningshafvande
det sökta tillståndet.

I annat fall skall Konungens befallningshafvande, med eget utlåtande,
ofördröjligen underställa ärendet Konungen, hvilken lämnar tillstånd till
förvärfvet allenast där särskilda omständigheter därtill föranleda.

3 §•

Varder tillstånd, som enligt denna lag erfordras för förvärf af fast
egendom, förvägradt, eller har ej sådant tillstånd blifvit sökt senast tre
månader efter det afhandling om förvärfvet upprättades, vare afhandlingen
ogin. Innan tillstånd meddelats, må ansökan om lagfart å fånget ej upptagas.

4 §■

Utan hinder af hvad här förut är stadgadt äge bolag eller förening
för ekonomisk verksamhet förvärfva fast egendom från annan dylik samfällighet,
där den ej är sådan som i 5 § sägs.

Bolag eller förening hafve ock utan hinder af förut gifna stadganden
lof att å exekutiv auktion inropa fastighet, där sådant erfordras för bevarande
af någon bolagets eller föreningens rättighet eller fordran för
ogulden köpeskilling, hvarför egendomen på grund af inteckning eller
eldigt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, så ock af annan bolagets eller
föreningens å egendomen sålunda hvilande fordran, hvaraf bolaget eller
föreningen visar sig varit innehafvare redan innan denna lag trädt i
kraft*). Bolag eller förening, som sålunda inropat fastighet å exekutiv
auktion, skall dock åter afyttra densamma, så snart det utan förlust kan
sko, samt i hvarje fall vara underkastad de föreskrifter, som kunna i fråga
om egendomens afyttrande framdeles varda stadgade.

*) Alternativ lydelse af denna punkt so förslaget å sid 12 till 4 § mom. 2 första
punkten.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

5 §•

Bank eller annan penninginrättning så ock försäkringsanstalt vare
ej underkastad denna lags bestämmelser.

Denna lag skall gälla tills vidare intill den 1 september 1906.»

Herrar N. Nilsson och friherre Bonde hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Bilaga.

■ TILL KONUNGEN.

Den af Eders Kungl. Maj:t tillsatta kommitté för afgifvande af förslag Norrlandstill
åtgärder, hvarigenom den jordbrukande befolkningens ställning i Norr-frånhällning.
land och Dalarne kunde vidmakthållas och stärkas, har i underdånig
skrifvelse den 16 innevarande månad för berörda ändamåls befrämjande
inom återstående områden af lappmarkerna, där afvittringsåtgärder ännu
pågå eller kunna ifrågakomma, föreslagit förändrade bestämmelser för
afvittringen samt dennas inställande i afvaktan på att dylika bestämmelser
blifvit pröfvade. Därvid har kommittén utgått från den uppfattningen, att
ett hufvudvillkor för att kunna upprätthålla en själfständig jordbrukande
befolkning inom nämnda landsdelar fortfarande är, att denna verkligen
erhåller det tillämnade stödet af skogens afkastning, samt att kronan
därför måste, där hon ännu har förhållandena i sin hand, ändra grunderna
för skogstilldelningen, så att denna ej, på sätt erfarenheten hitintills visat,
förfelar sitt viktiga ändamål.

Om det sålunda må antagas, att, i händelse förenämnda framställning
vinner framgång, förhållandena inom oafvittrade och odisponerade trakter
af lappmarkerna skola väsentligen utveckla sig efter förväntan, så har
kommittén hädanefter att odeladt ägna sin uppmärksamhet åt sakernas
läge inom det öfriga Norrland jämte Dalarne.

Frånsedt möjligheterna till ny kolonisation å kronans behållna skogsmarker,
hvilken det ligger i statsmakternas hand att främja efter omständigheterna,
framstår här såsom den för närvarande i alla afseende!]
förnämligaste uppgiften att vidmakthålla och stärka bondeklassen inom
de gamla odalbygderna samt de trakter, hvilka i anseende till belägenhet
och andra naturliga betingelser vid afvittringarna i första hand upplätos
till bebyggande.

För detta fall har emellertid kronan numera ej möjligheterna kvar
att ingripa genom förändringar i afvittringsföreskrifterna. Afvittringen

Bih till Rikul. Rrot. 1903. 7 Sami. 43 Raft, 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

har inom dessa hufvudsakliga områden gått i fullbordan och kronan kan
sålunda ej vidare här begagna sig af en ännu ej afyttrad juridisk rätt till
sin skogsmark. Det återstår blott att räkna med de faktiska förhållandena,
sådana dessa utvecklat sig efter afvittringen.

I detta afseende ställa sig utvägarne vida olika, allt efter som frågan
gäller de hemman, hvilka ännu äro i den själfägande allmogens besittning,
eller dem, som öfvergått i bolagens ägo. Upprätthållandet af en själfständig
jordbrukande befolkning förutsätter nämligen ett tillräckligt ekonomiskt
underlag. Och då själfva jordens afkastning i detta nordliga
klimat ansetts och i stort sedt fortfarande måste anses kräfva ett tillskott
från skogarne, föreligga för närvarande de nödiga förutsättningarna härför
företrädesvis endast å bondehemman med behållna tillräckliga skogsmarker,
hvaremot uppgiften af flera skäl måste blifva mycket vanskligare att
genomföra på öfriga hemman.

Det är därför klart, att i samma mån bolagens hemmansförvärf fortgå,
förminskas äfven utsikterna att kunna åstadkomma något värdefullt i det
syfte, som kommitténs uppdrag omfattar. Och att utvecklingen fortfarande
med snabba steg leder frågan in i denna riktning, är ett lika kändt som
naturligt förhållande.

Kommittén behöfver i detta afseende endast hänvisa till den af kungl.
statistiska centralbyrån utgifna redogörelsen för sågverksaktiebolags, sågverksägares
och bruksägares förvärf af jordegendom inom de särskilda
socknarne i Norrland och Dalarne åren 1885 och 1895. Sedan sistnämnda
år hafva dessa förvärf inom trakter, där värdefull skogsegendom återstått
att köpa, fortgått i lika eller vida större omfattning än förut, enligt hvad
som framgår af de svar, som afgifvits af ledamöter i Riksdagens Andra
Kammare från nämnda landsdelar i anledning af en vid sammanträde i
kungl. jordbruksdepartementets lokal den 26 sistlidne mars därom framställd
fråga. Och till samma slutsats kommer eu vid innevarande års
riksdag af lagutskottet åberopad utredning, som rätteligen utvisar, att
under åren 1896—1900 inom de fem nordligaste länen lagfarits aktiebolags
förvärf af hemman till ett före inköpet åsatt taxeringsvärde af
inemot 12,800,000 kronor och inom Kopparbergs län till ett hufvudsakligen
efter köpeskillingsbeloppen beräknadt värde af omkring 6,400,000 kronor,
i hvilka förvärf för åren 1896—1899 ej ingå köp från aktiebolag.

Särskild! anmärkningsvärd visar sig denna utveckling vara i lappmarkerna,
oaktadt afvittringen där påbörjades först 1873 i enlighet med
bestämmelser, som man då föreställde sig skulle åt bonden för framtiden
bereda en varaktig inkomst af skogen. Redan år 1893 uttalade emellertid
Västerbottens läns landsting i eu underdånig, numera till kommittén öfver -

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

lämnad skrifvelse, att genom aktiebolagens fastighetsförvärf faran att inom
kort länets lappmarker skulle sakna en själfständig jordbrukande befolkning
vore så stor, att landstinget ansett det för sin oeftergifliga plikt att
påkalla ett kraftigt och skyndsamt ingripande, innan all utsikt till räddning
vore slut. Enligt uppgifter, som för de flesta lappmarkssocknar inkommit
från vederbörande skogstjänstemän, hade jämlikt dessa tjänstemäns
utsyningslängder de egentliga skogsspekulanternas hommansinnehaf därstädes
år 1900 nått en omfattning, som visar, att skogsköpen oförminskadt
fortgå. Den öfvervägande delen af dessa hemman innehafves nu liksom
år 1895 af aktiebolag, som dessutom förvärfvat utsyningsrätterna till
skogen å en mängd hemman, hvilkas öfvergång till bolagen därigenom
förr eller senare är att förvänta. De siffror, som kunna erhållas ur förenärnnda
uppgifter, utvisa, att de egentliga skogsspekulanternas hemmansförvärf
år 1900 ställde sig i procent af hela mantalet inom nedannämnda
socknar på sätt framgår af följande jämförande uppställning:

	1885	1895	1900	Dessutom är utsyningsrätt förvärfvad
	procent	procent	procent	af bolag till
N nr r bnttp.ns län:
Gellivare socken . .	45,3(?)	36	49
Jockmocks »	48,9	48,9	60
Arjepluogs »	1,8	9,8	29	44 °j0 af socknens samt!, mantal
Arvidsjaur »	5,1	12,2	19	36 % » » » »
Västerbottens län:
Lycksele socken ....	9,0	17,9	35	53 % » > » -
Stensele *) »	—	4,9	12	67 %
Sorsele*) »	—	4,7	12	70 °j0 » » » »
Åsele »	. 19,8	45,8	56	4% »
Fredrika*) »	22,2	40	41
Örträsk *) »	6,8	24,9	32
Vilhelmina »	, 4,5	16,8	32
Dorotea »	i 33,2	57,8	62

Vid öfvervägande af ofvannämnda förhållanden har för kommittén
oafvisligen framställt sig, att eu af de hufvudsakligaste förutsättningarna

*) I dessa socknar afser uppgiften för år 1900 endast aktiebolagens förvärf.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

för att kunna öka och stärka den jordbrukande befolkningen inom Norrland
och Dalarne är, att bolagens förvärf af hemman ej fortgår på sätt
och i den omfattning, som hitintills ägt rum. Hvilka utvägar däremot,
som vid ett slutligt afgörande af denna angelägenhet kunna befinnas verksamt
leda till målet med iakttagande på samma gång af tillbörlig hänsyn
till olika berättigade intressen, därom har kommittén ej ännu kunnat
bilda sig någon mening. Därförinnan erfordras att vinna kännedom om
resultaten af de utredningar, hvarom kommittén redan föranstaltat, samt
med all sannolikhet äfven att ingå i andra undersökningar, som blifva
både invecklade och tidsödande.

Innan förenämnda utredningar hunnit afslutas samt ärendet i öfrigt
genomgått alla sina instanser, skall emellertid förloras en lång tid, som
sannolikt bör beräknas till inemot tre år. Och om härunder bolagens
hemmansköp få fortgå på enahanda sätt som hitintills, måste det inträffa,
att, när lagstiftningen ändtligen står färdig att ingripa, föremålet för dess
omsorger ytterligare på många ställen helt och hållet eller till väsentliga
delar upphört att finnas till.

Inför dessa utsikter har kommittén i känslan af sitt ansvar funnit
det oundgängligt, att man nu söker åtminstone i någon mån hejda den
pågående utvecklingen i afvaktan på de slutliga åtgärderna. Och det
framställer sig härvid för kommittén likaledes såsom uppenbart, att den
enda utväg, som i detta afseende för närvarande står öppen, är ett tillfälligt
förbud för vidare bolagsfond!'' i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med det i sådant afseende af Andra Kammaren vid innevarande års
riksdag antagna lagförslag.

Antagandet af en dylik tillfällig lag har kommittén sålunda efter
moget öfvervägande funnit utgöra eu väsentlig betingelse, för att dess
arbeten skola leda till något resultat. En genom nådig proposition till
Riksdagen framförd ny framställning i sådant syfte synes äfven så mycket
naturligare, som redan i anledning af enskilde motionärers yrkande inom
Riksdagen gjort sig kraftigt gällande den uppfattningen, att just den af
Riksdagen enstämmigt begärda utredningen förutsatte ett provisorium af
ifrågavarande beskaffenhet. Andra Kammaren antog nämligen förslaget
härom med stor majoritet, och inom Första Kammaren förordades det af
flere talare, under det att andra endast af tvingande opportunitetshänsyn
ansågo sig böra afstå därifrån i detta frågans första skede.

Ytterligare begränsningar i föx-budets omfattning utöfver dem, som återfinnas
i det af Andra Kammaren antagna förslaget, kunna emellertid ifrågasättas.
Sålunda anser kommittén det vara lämpligt, att, såsom många
förordat, undantag göres för de delar af Dalarne, som i förevarande af -

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

seenden förete väsentliga olikheter med de egentliga skogsbygderna inom
detta landskap. Behof af förbudets tillämpning, hvilket i första hand är
afgörande, föreligger nämligen förnämligast i dels soeknarne inom NedanSiljans,
Ofvan-SiIjåns och Väster-Dalarnes fögderier (utom Säfsnäs socken,
hvilken redan nästan helt och hållet äges af bruksägare) och dels inom
Envikens och Svärdsjö socknar af Falu fögderi. Ett ytterligare stöd för
eu begränsning af lagens tillämplighet till ifrågavarande socknar hämtas
däraf, att just dessa (utom Säfsnäs socken) undergått både afvittring och
storskifte på kronans bekostnad, under det att dylika förmåner ej synas
tillgodokommit länets öfriga socknar i annan mån, än att soeknarne inom
Falu fögderi, med undantag af de två ofvannämnda, samt Säters och Stora
Skedevi socknar inom Hedemora fögderi bekommit vissa mindre bidrag
till bestridande af kostnaderna för sina storskiften.

Det kunde vidare förtjäna tagas i öfvervägande, huruvida ej äfven
Gästrikland, där jordbesittningsförhållandena synas någorlunda stadgat sig,
kunde undantagas från förbudet, hvilket i sådan händelse skulle omfatta
endast Södra, Norra och Västra Helsinglands fögderier af Gäfleborgs län.
Dä emellertid soeknarne inom ifrågavarande landsdel undergått afvittring
och ytterligare hemmansköp för skogsspekulation dock måste antagas fortfarande
i någon mån kunna här ifrågakomma, har kommittén saknat tillräckliga
skäl att själf föreslå ett sådant undantag, utan vill kommittén
allenast hafva uttalat, att den för sin del ej finner några afgörande betänkligheter
vid detsamma.

Däremot anser sig kommittén böra förorda en annan synnerligen afsevärd
begränsning genom att från lagens tillämpning undantaga alla de
vidsträckta egendomar, som ägas af bolag. Visserligen kunna från det allmännas
synpunkt i detta afseende göras vissa invändningar, bland annat
med hänsyn till angelägenheten att försvåra för bolag med utländska
aktieägare att lägga under sig svensk jord, hvarom kommittén skall nedan
vidare yttra sig. Men det har anmärkts, att en bestämmelse, som omöjliggör,
att ett bolags egendom annorledes än genom aktieöfverlåtelse kan
säljas till ett annat, skall inverka menligt på många bolags bankkredit,
och då lagen närmast afser att skydda böndernas hemman, synes i detta
sammanhang någon betänklighet ej böra möta att tills vidare göra ett medgifvande
i förenämnda afseende.

Slutligen vill kommittén beträffande lagförslaget ifrågasätta, utom ett
förtydligande af rubriken, en utvidgning af ordalagen i 1 § 2 inom., hvarigenom
underlättas eu vidsträcktare tolkning af den undantagsbestämmelse,
som där gjorts till förmån för den verkliga förädlingsindustrien.

Beträffande lagförslagets närmare motivering från såväl saklig som

Lagutskottets Utlåtande N:o Öl.

juridisk synpunkt, inskränker sig kommittén till att i hufvudsak åberopa
livad under förhandlingarna i Riksdagen därom yttrades; och vill kommittén
för sin del endast tillägga några erinringar.

Bolagslagstiftningen, hvartill den nu ifrågasatta uteslutande är att hänföra,
utgör eu speciallagstiftning, som för bolagens rätt att verka för sina
ändamål uppställer olika villkor allt efter deras verksamhets beskaffenhet.
Att i det allmännas intresse begränsa- vissa bolags rätt att förvärfva fast
egendom bör sålunda icke i och för sig möta synnerliga betänkligheter
och äger äfven förebilder i vår äldre såväl som yngre lagstiftning. De invändningar,
som just i detta fall förspörjas, torde riktigast finna sin förklaring
däri, att frågan nu tillika rör sig om besittningen af stora naturliga
rikedomar och därför helt naturligt framkallar en allmännare tvekan,
hvilken dock bör göra sig mindre gällande beträffande den nu ifrågasatta
lagstiftningen, som endast afser en provisorisk anordning för kortare tid.

Det erinras understundom, att böndernas skogshemman i följd af
förevarande lagstiftning skulle falla i värde. Häremot måste då sägas, att
hemmanen dock förblifva minst lika värdefulla som förut. Ty skogsmarken
finnes fortfarande kvar med dess möjligheter att bereda skogsvinst åt
ägaren och förädlings vinst åt sågverksindustrien. Skulle trots detta hemmanens
af spekulationen uppdrifna marknadspris sjunka något, därigenom
att de i någon mån upphöra att vara endast en handelsvara och mera få
tjäna sitt verkliga ändamål, så är detta knappast att anse såsom någon olägenhet.
Lockelsen att sälja blir då mindre liksom utsikterna ökas, att hemmanet
kan öfvertagas af något af ägarens barn eller vid försäljning inköpas
af annan jordbrukare. Hemmansvärden, som leda till, att bondeklassen
säljer sig själf och försvinner, kunna ej sägas vara något eftersträfvansvärdt
för denna klass såsom sådan eller för det allmänna.

Vidare plägar framhållas, att en lag af ifrågavarande beskaffenhet
kan kringgås. Detta anmärkta förhållande, som äger tillämplighet på de
flesta lagar, utesluter emellertid ej, att genom lagen skall till väsentliga
delar vinnas hvad som afses med densamma. Enligt hvad statistiken utvisar,
äro nämligen aktiebolagens hemmansförvärf alldeles öfvervägande i
förhållande till andra skogsspekulanters köp. Det är dessa bolags organiserade
makt, hvilken leder spekulationen samt antingen tillskapar förhållanden,
som tvinga bönderna att lämna sina hemman, eller ock bereder
bönderna denna lätthet att sälja, som gör, att de sälja utan behof eller
utan försök att öfvervinna en tillfällig ekonomisk svårighet. Den enskilda
spekulationen bör aldrig kunna antaga sådana proportioner, och äfven för
aktiebolag bör det blifva en invecklad sak att söka för framtiden sammanhålla
dylika affärer genom enskilda personer. Ett erkännande häraf ligger

Lagutskottets Utlåtande N:o 51. 28

jämväl i påståendet, att genom bolagens uteslutande från köpen skogshemmanens
handelsvärde skulle sjunka.

Under nuvarande förhållanden borde ock en viss betänksamhet göra
sig gällande att i oträngdt mål inlåta sig på hemmansköp för skogsbruk.
Blir det statsmakternas fasta föresats att vidmakthålla och stärka den
jordbrukande befolkningens ställning, så följer däraf, att de förr eller senare
på något sätt måste ersätta det nu föreslagna förbudet med lika verksamma
åtgärder i samma syfte.

Kommittén vill slutligen i detta sammanhang erinra om den framhållna
angelägenheten att förekomma, att utländska undersåtar genom inköp
af aktier i sågverksaktiebolag kunna i stor utsträckning förvärfva äganderätt
till svensk jord. I detta afseende har den nu ifrågasatta lagen den
betydelsen, att den under sin giltighetstid så fullständigt som kan ske
utestänger denna fara från all den jordegendom, som ännu ej kommit i
aktiebolags besittning. Beträffande åter den svårlösta frågan på hvad sätt
en lagstiftning i enahanda syfte kan komma till stånd äfven beträffande
de af aktiebolagen redan förvärfvade landsdelar, så torde någon annan
provisorisk åtgärd i detta afseende nu ej lämpligen stå till buds än att
vid det här ofvan omnämnda medgifvandet, enligt hvilket äfven aktiebolagskulle
få köpa egendom från bolag eller förening, fästa villkor om att
bolagets aktier enligt gällande bolagsordning skola vara ställda på viss
svensk man. År emellertid äfven säljaren ett aktiebolag, kan affären i
alla fall komina till stånd genom öfverlåtelse af aktierna. Och då samtliga
ändringar i aktielagen, som kunna för ofvannämnda ändamål ifrågasättas,
torde böra i ett sammanhang bedömas, har kommittén ej funnit
sig föranledd att redan nu göra någon särskild framställning i detta ämne.

På grund af hvad sålunda anförts får kommittén i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes för nästkommande Riksdag framlägga
förslag till följande:

”Lag

angående förbud i vissa fall för bolag och förening för ekonomisk
verksamhet att förvärfva fast egendom.

1 §•

Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet inå ej förvärfva fast
egendom å landet inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands
eller Gäfleborgs län eller inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och
Väster-Dalarnes fögderier eller Envikens och Svärdsjö socknar i Fall! fög -

24 Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

deri af Kopparbergs län, där ej Konungen för visst fall därtill lämnat
tillstånd.

Hvad sålunda är stadgadt galle dock ej, när fråga är allenast om tomt,
upplagsplats eller annat dylikt område, hvilket erfordras för bolagets eller
föreningens omedelbara verksamhet, eller om stenbrott, grustag, lertäkt,
torfmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet, och ej heller i det
fall att egendom förvärfvas från bolag eller förening, som nyss är sagd.

2 §.

Har aftal tillkommit utan Konungens samtycke, där sådant enligt
denna lag erfordras, vare aftalet ogildt.

3 §•

Bank eller annan penninginrättning, så ock försäkringsanstalt vare
ej underkastad denna lags bestämmelser.

Denna lag skall gälla tills vidare intill den 1 september 1905.»

Transsumt af det hos kommittén förda protokoll, utvisande de i frågan
yttrade särskilda meningar, bifogas.

Underdånigst

J. Berlin.
Edvard Kinberg.
Carl Lindhagen.

L. Douglas.

J. Bromée.
Frans Kempe.
Arvid Lindman.

H. Claeson.
G. Kronlund.
Ad. Wiklund.

Stockholm den 28 november 1901.

Louis Amcen.

Reservation, Emot kommitténs förslag att hemställa, det Eders Kungl. Maj:t täcktes
förestående för nästkommande Riksdag framlägga förslag till »Lag angående förbud i
framställning,visga fall för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva
ChiLn^Kempefast egendom», få vi härmed afgifva följande reservation.
och Lindman. Sistlidne Riksdags lagutskott yttrade, att endast för det fall, att genom
en allsidig och genomgående undersökning af frågan ådagalägges, att inga
andra botemedel finnas för de missförhållanden, man önskar aflägsna,
syntes det skäligen kunna förordas att antaga en mot rättsuppfattningen
så stridande och med så svåra olägenheter förbunden lagstiftning som det
ifrågasatta förbudet för bolag m. fl. att inom Norrland och Dalarne annat

Lagutskottets Utlåtande N:o 51. 25

än i vissa undantagsfall få utan Konungens särskilda tillstånd förvärfva
fast egendom på landet.

Detta åskådningssätt var nog särdeles väl grund adt, hvadan ock Riksdagen
afslog nämnda lagstiftningsförslag, ej blott i livad det afsåg dess
antagande till en beståndande lag, utan ock, på sätt då äfven sattes i
fråga, till en lag, afsedd att gälla för en tid af tre år, hvarjämte Riksdagen
i skrifvelse till Kungl. Maj:t begärde den utredning, för hvars anskaffande
denna kommitté blifvit tillsatt.

Någon utredning i nämnda hänseende har kommittén ännu icke åstadkommit,
och detta synes oss hafva bort utgöra ett bestämdt hinder för
kommittén att redan nu föreslå Kungl. Maj:t att för Riksdagen framlägga
ett förslag, hvilket i hufvudsak öfverensstämmer med det, som nyss blifvit
af Riksdagen förkastadt.

Då kommittén emellertid ej låtit sig af denna omständighet afhållas
ifrån afgifvande af ett sådant förslag, är det vår plikt att angifva de
öfriga skäl, hvarför vi ej kunnat biträda detsamma. Det första skälet,
hvilket ej kan tillmätas för stor betydelse, är, att förslaget strider emot
en rättsgrundsats, som utgör en af de hörnstenar i vår lagstiftning, hvilka
icke kunna borttagas eller afstympas utan att lagstiftningen, som åter är
en spegelbild af den högre eller lägre ståndpunkt i civilisatoriskt afseende
själfva folket intager, nedflyttas till ett lägre stadium. Denna grundsats
är ''allas likhet inför lagen’, hvilken särskildt i nu förevarande hänseende
tog sig ett uttryck i kungl. kungörelsen af 1810, där det stadgas, ''att
hvarje svensk man, till hvilken klass af medborgare han räknas må, är
berättigad att förvärfva och besitta fast egendom och jord inom Svea
rike, å land och i stad, af hvad natur som helst’.

Häremot är inom kommittén invändt, att hvarje lagbestämmelse kan
anses såsom en inskränkning i människors frihet och rättigheter, men
däraf följer ej, att man bör tillåta sig att säga i lagen, att köp af fast
egendom å landet är laga fång för en del af medborgarne, men ej
för alla.

Det andra skälet är, att äfven de rent praktiska olägenheterna af en
dylik lag enligt vår tanke äro större än fördelarne och skola drabba äfven
den samhällsklass, som man förmenar sig därigenom gynna på bekostnad
af en annan klass.

En undersökning om jordbrukets och sågverksindustriens förhållande
till hvarandra, hvilken är inom kommittén tillämnad, men ännu ej påbörjad,
skulle sannolikt afhållit kommittén att utan vidare mot den sistnämnda
industrien rikta ett slag, som kan blifva ödesdigert. Denna

Bill. till lullull. Prot. 1903. 7 Sami. 43 Haft. 4

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

industri har dock inbringat landet milliarder kronor och i Norrland skapat
en ökad befolkning, rörelse och kommunikationer.

Naturen har själf i Norrlands oerhörda skogar anvisat, hvad som där
bör vara hufvudnäringen, hvithet icke utesluter, att denna och jordbruksnäringen
kunna väl trifvas vid sidan af och under ömsesidigt stödjande
af hvarandra.

Den af kommittén uttalade mening, ’att sågverksaktiebolagen skulle
genom en organiserad makt antingen tillskapa förhållanden, som tvinga
bönderna att sälja sina hemman eller ock bereda dem den lätthet att
sälja, som gör, ''att de sälja utan behof eller utan försök att öfvervinna en
tillfällig ekonomisk svårighet’, är ej grundad, ty dessa bolag kunna icke
skapa några sådana förhållanden, och att de genom sin tillvaro orsakat
ett ständigt stigande hemmansvärde, hvarigenom de hemmansägare, som
måste eller eljest vilja afyttra sina hemman, för dessa erhålla en högre
betalning, torde ej rättvisligen böra läggas bolagen till last.

Genom att förbjuda bolag eller föreningar i Norrland och större delen
af Dalarne att köpa skogsegendom hindrar man trävaruindustrien att förvärfva
just hvad den behöfver för utöfvande af sin verksamhet, ehuru
dess konsoliderande torde vara lika berättigadt som hvarje annan närings.

Än vidare måste beaktas, att lagen ej blott drabbar sågverksbolagen,
utan äfven andra industrier, däribland järn- och ståltillverkningen, som
ovillkorligen måste äga rätt att förvärfva sig skog för kolning och byggnadsvirke
m. m., om den skall kunna uthärda i den för hvarje år allt
starkare kampen mot utländsk konkurrens, och denna industri, som nu i
Gälleborgs och Kopparbergs län intager ett synnerligt framstående rum,
skulle på detta sätt komma i ett ogynnsammare läge än dess konkurrenter
i öfriga delar af landet, hvarjämte det vore orimligt att hindra dess
uppkomst i öfre Norrland med dess oerhörda malmtillgångar.

Likaledes hindras flera andra industrier att uppstå, såsom pappersmassetillverkning,
tegelbruk m. fl., ty dylika verk behöfva ej blott byggnadstomt,
utan äfven jordbruk för sina arbetare, skog för byggnadsvirke och
ved in. m. En så naturlig bolagsbildning, som t. ex. att arfvingarne
efter en sågverksägare sammansluta sig till ett bolag för att sättas i stånd
att fortfarande drifva sågverket, omöjliggöres ock genom lagen.

Ett synnerligt viktigt skäl emot den föreslagna förbudslagstiftningen
är ock, att, enligt hvad vi hafva grundad anledning att antaga, utvägar
stå till buds, som på ett både ur rättskänslans och klokhetens synpunkt
vida bättre sätt än genom dylik lagstiftning skola bringa i den jordbrukande
befolkningens ägo väsentligaste delen af den jord, som är för
jordbnikets ändamål behöflig.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Viktigt är att i fråga om fastighetsförvärf af sågverksaktiebolag, emot
hvilka förbudslagstiftningen hufvudsakligen är riktad, skilja mellan två
väsentligen olika slag af sådana förvärf. Det ena är köp af själfva jordegendomen
med därtill hörande skogsmark och det andra köp af endast
skogsmark, som jordägaren anser sig kunna med fördel afyttra.

Ur det allmännas synpunkt är det nog lyckligt, att köp af det förra
slaget endast i ringa omfattning förekomma, önskligt är nämligen i regeln,
att de, som bruka jorden, själfva äga den, helst när det gäller små
bondehemman, men om den från jordegendom afsöndrade skogsmarken
hufvudsakligen består af sådan mark, som ej erfordras till stöd för jordbruket,
utan har sin rätta användning i skogsbruk i större skala, torde
det likaledes vara lämpligt, att en stor del däraf äges af dem, som ägna
sig åt skogshandtering såsom hufvudsak och bäst kunna göra sig skogens
värde till gagn på ett sätt, som är klokt både för den närmaste tiden och
med afseende på skogens framtida bestånd, eller med andra ord, att den
är i händerna på kapitalstarka sågverksaktiebolag. Dessa äro ock, för att
ej göras allt för beroende af växlande konjunkturer och ej frestas till
öfverdrifven afverkning, i behof af att äga ett i förhållande till rörelsens
storlek afpassadt och ej för knappt tillmätt område af egna skogar.

Granskar man förhållandena vid sågverken i Norrland, finner man
äfven, att de sågverk, som hafva egna skogar, i allmänhet hafva en solidare
ekonomisk ställning, en från det ena året till det andra jämnare
tillverkning samt bättre ordnade förhållanden för arbetare än de sågverk,
som hufvudsakligen grunda sin tillverkning på tillfälliga timmerköp, och
som därför vissa år, då konjunkturerna äro goda, producera mycket,
under det att de andra år, då priserna äro låga, alldeles lägga ned sin
verksamhet. Man skall vidare finna, att under det att betalningsinställelser
äro ytterst sällsynta bland de förra, förekomma de ofta nog bland de
senare. En landet gagnande rationell skogshushållning krafvel'' äfven skogsmarkernas
sammanslutning i stora områden.

Om det sålunda är nödvändigt för sågverksindustrien att hafva egen
skogsmark, är det däremot icke någon fördel för densamma, annat än i
vissa undantagsfall, att besitta inägojorden, som gifver den föga eller ingen
afkastning. Att sådan jord ändock i rätt betydlig mängd af dem inköpts
lärer nog, där ej säljaren uttryckligen fordrat, att både inägor och skogsmark
skulle köpas, berott därpå, att lagstiftningen lagt hinder i vägen för
köpandet af endast skogsmarken. För de orter, där lagen om ägostyckning
kan tillämpas, är detta väsentligen afhjälpt därigenom, att denna lag sätter
säljaren i stånd att åt sig själf undantaga inägojorden och så mycken
skogsmark, som bör fortfarande tillhöra densamma. Enligt vår mening

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

är det ock i ägostyckningslagen, hvilken möjligen bör undergå någon förbättring,
och för de orter, där den ej kan tillämpas, i en lag, hvilken i
fråga om jordafsöndring är lika frisinnad som beträffande jorddelning på
annat sätt, som man har att söka det rätta botemedlet mot missförhållandena
i fråga. Dessa lagar skola verka ej blott därhän, att idkarne af
skogsbruk undvika att köpa äfven inägojorden, utan ock, hvilket ej är mindre
viktigt, att de åt den jordbrukande befolkningen på billiga villkor afstå
en väsentlig del af hvad de redan inköpt och som de ej i längden kunna
med fördel bibehålla. I öppen dag ligger dock, att dessa verkningar endast
så småningom inträda, sedan befolkningen hunnit vänja sig vid den nya
lagstiftningen och de hinder, som ligga i jordens intecknande för stora
belopp och mera sådant, hunnit undanrödjas. Den af kommittén infordrade
utredning rörande ägostyckningslagens verkningar under den korta tid,
som förflutit efter dess antagande, är ännu ej vunnen.

De af oss emot förbud slagstiftningen i fråga ofvan anförda skäl och
de, hvilka både inom och utom Riksdagen af framstående personer och
myndigheter framlagts, gälla enligt vår tanke i allt väsentligt äfven om
förbudet inskränkes till eu tid af omkring tre år. Kommittén förmenar
nu emellertid, såsom af dess motivering framgår, att skälen emot förbudslagstiftningen
förlora det väsentligaste af sin betydelse, då den endast
gäller viss tid och inskränkes till bolag och föreningar, och att den sålunda
begränsade förbudslagstiftningen är oundgängligen af nöden, på det
att ej det missförhållande, man vill afhjälpa, skall, innan den kommittén
ålagda utredningen vunnits, hafva i så hög grad ökats, att föremålet för
kommitténs omsorger på många ställen helt och hållet eller i väsentliga
delar upphört att finnas till.

Äfven denna åsikt kunna vi alls icke dela.

Strider det emot eu viktig rättsgrundsats att vid en lagstiftning af
ifrågavarande art sätta en del medborgare i annan ställning inför lagen
än andra, dessa må nu hafva sammanslutit sig till bolag eller ej, så är
det ock ett brott emot rättsgrundsatsen att göra det för en tid af omkring
tre år. Hvarje steg i orätt riktning är ett farligt nedglidande från en
ståndpunkt, som bör vara orubbad, samt förvirrar och förslappar befolkningens
rättsbegrepp, hvarjämte den skapar affärsknep, hvilka af dem, som
däraf begagna sig, betraktas såsom nödvärnsrätt gent emot en orättvis
lagstiftning.

I följd af denna, så att säga, naturlag skall det ifrågasatta förbudet
blifva föga effektivt samt hufvudsakligen verka därhän, att antingen bolag
i enskilda personers namn köpa den jord, som de anse det vara af vikt
för sig att förvärfva, eller, där så ej blir fallet, att de jordägare, hvilka

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

genom förbudet kränkas i sin naturliga och i många fall oumbärliga rätt
att fritt få afhända sig sin egendom, kastas i händerna på enskilda skogsspekulanter,
som begagna sig af bolagens uteslutande från jordägarnes
kundkrets, för att till lågt pris åtkomma dessas fastigheter, vid hvilken
art af köp faran, att list och trug spela in, är vida större än vid bolagens
köp. Man skapar sålunda en osund, omvägar begagnande affärsrörelse, i
stället för en regelrätt, och man förvanskar därigenom den klarhet öfver
äganderättsförhållandena, som man genom införande af fastighetsböcker
vunnit. Det afsedda målet, hemmanens kvarstannande i de nuvarande
ägarnes händer, vinnes dock hvarken i ena eller andra fallet.

Såsom en obestridlig sanning måste väl erkännas, att en egendoms
värde mätes efter det pris, man vid försäljning kan erhålla för densamma,
hvadan den af kommittén uttalade mening, att ett genom förbudslagstiftningen
framkalladt prisfall å skogshemman snarare skulle lända den jordbrukande
befolkningen till godo än till skada, icke lärer erkännas af inånga
bland de jordägare, som af lagstiftningen komma att beröras.

Då enligt lagarna för ett lands och dess inbyggares ekonomiska utveckling
stabilitet och lagstadgad trygghet äro att betrakta såsom lifsvillkor,
synes det oss ej vara svårt att inse, huru menligt ett i lag gjordt
aflysande för en tid af tre år af denna trygghet skall inverka, och befolkningen
måste stå undrande och spörjande hvad som egentligen är lag och
rätt i landet, då i ett så viktigt hänseende lagen är en helt annan för eu
tidsperiod, än den var under den föregående och sedan åter möjligen skall
blifva. En känsla af otrygghet vid bildande af affärsföretag, under bolags
eller förenings form, måste inträda, ty den klasslag, som i dag drabbar
den ene af en anledning, kan i morgon träffa den andre af en annan
orsak.

Såsom en af de många betänkliga rubbningar i affärslifvet, som förbudet
i fråga måste framkalla, anse vi oss böra särskild! erinra om den,
såväl ur rättslig synpunkt som ur affärskreditens stora oegentlighet, att i
de fall, där jordägaren häftar för intecknad skuld till bolag eller förening,
inteckningshafvaren beröfvas sin hittills lagliga rätt, hvilken varit grunden
för lånets beviljande, att genom fastighetens inropande å exekutiv auktion
trygga sig mot förlust.

Hvad slutligen angår det skäl för en provisorisk förbudslagstiftning,
att bolagens fastighetsförvärf skola så ökas, att föremålet för en blifvande
lagstiftning går förloradt för densamma, anse vi detta innefatta en mycket
öfverdrifven farhåga, hvilken ej bort förleda kommittén till ett förhastadt
steg.

Utaf den af kungl. statistiska centralbyrån afgifna redogörelse för

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

bolags förvärf af jordegendom inom Dalarne och Norrland under tiden
1885—1895 framgår, att under denna tidsperiod, då sannolikt bolagens
jordförvärf var starkast, detta dock ej verkat värre, än att samtidigt antalet
''öfriga jordägare’ (denna rubrik är i redogörelsen satt som motsats
mot sågverksaktieb olag, andra sågverksägare och bruksägare) icke blott
icke minskats, utan tvärt om ökats med 7,035 personer eller 8,45 % och
att taxeringsvärdet å deras jordbruksfastighet ökats med 34,545,073 kronor
eller 13,23 %.

Häraf framgår ganska otvetydigt, att talet om att bondeklassen säljer
sig själf och försvinner har till sitt hufvudsakliga underlag en starkt
uppjagad fantasi.

Någon uppgift, som utvisar, om och i hvad mån kategorien ''öfrige
jordägare’ äfvensom taxeringsvärdet å desses jordbruksfastigheter äfven
efter 1895 ökats, föreligger icke, ty den af lagutskottet föranstaltade utredningen
rörande sågverksaktiebolagens jordförvärf under perioden 1896
—1900 lämnar ej någon uppgift härom.

För att gifva ett stöd för sin uppfattning, det sågverksaktiebolagens
förvärf pågår i oroande grad, åberopar kommittén äfven lagutskottets
nyssnämnda utredning.

Denna utredning gifver emellertid ej en verklig belysning af tillväxten
under femårsperioden i fråga om bolagens därunder förvärfvade jordområde,
ity att genom taxeringsvärdenas betydliga stegring proportionen mellan
taxeringsvärdet å bolagens egendom åren 1895 och 1900 är vida större än
proportionen mellan deras jordområden vid den ena och den andra af
dessa båda tidpunkter.

Kommittén lämnar nu ytterligare en uppgift, angående omfattningen
år 1900 af ’de egentliga skogsspekulanternas’ äganderätter inom de afvittrade
delarna af 4 socknar inom Norrbottens lappmark och 8 socknar
inom Västerbottens lappmark.

Denna utredning, som vi ej haft tillfälle att närmare granska, jämföres
nu med den ofvan nämnda, af statistiska centralbyrån för 1885—
1895 uppgjorda, oaktadt denna jämförelse måste blifva oriktig, ty siffrorna
för 1885—1895 beröra endast ''sågverksaktiebolag, andra sågverksägare och
bruksägare’, men siffrorna för 1900 de ''egentliga skogsspekulanterna’, och
hafva således de senare en större omfattning. Alla de bolag tillhöriga
nybyggena, som 1895 ingingo i taxeringslängderna såsom nybyggen under
frihetsår’ och som i denna egenskap ej voro åsätta skattetal, men som
under 1896—1900 blifvit åsätta skatt, bidraga ock att göra denna jämförelse
haltande.

Anmärkas bör ock, att denna utredning endast berör vissa socknar i

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

ett enda landskap, hvilka socknar omfatta allenast (år 1895) 584 mantal
och 3,783 jordägare, under det att hela Norrland och Dalarne omfatta 9
landskap med (år 1895) 9,351 mantal och 90,727 jordägare.

Till sist få vi framhålla, att det ej heller finnes någon utredning
rörande storleken af den jord, som under de sista åren genom ägostyckning
eller vanliga köp öfvergått ur sågverksaktiebolagens i jordbrukares
ägo, och vi våga hysa den mening, att under de närmaste åren skola utan
någon provisorisk förbudslag högst betydande jordområden på sådant sätt
komma i jordbrukares händer.

På grund af hvad vi sålunda anfört, kunna vi ej instämma i kommitténs
förslag, utan få i underdånighet hemställa, att detsamma icke
måtte till någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Vid det förhållande, att jag afstyrkt den föreslagna provisoriska för- Vid rettrvabudslagstiftningen
i sin helhet, saknar jag anledning att ingå i en full-l>on,Z>liidtdt
ständig undersökning, huruvida kommittén bort gifva området för förbuds- yttrande af
lagstiftningen en större eller mindre omfattning, än nu skett. Då emeller-Uerr aeson''
tid i ett fall, där jag på grund af en mycket lång tids erfarenhet är med
förhållandena synnerligen förtrogen, gränslinjen för förbudsområdet synes
mig vara uppdragen efter ganska godtyckliga grunder, har jag ansett mig
böra påvisa detta och sättes därigenom i tillfälle att lämna Eders Kungl.

Maj:t en liten inblick i förhållandena, sådana de te sig i den mig i nåder
anförtrodda Nedari-Siljans domsaga, hvilken till området sammanfaller med
Nedan-Siljans fögderi.

Inom detta fögderi finnes en enda socken, som med fog kan hänföras
till de egentliga skogssocknarna, nämligen Ore socken, omfattande 7,692
mantal, hvilken, i följd däraf att den långt senare än det öfriga fögderiet
undergått storskifte och att hemmanen då fått sig tillagd skogsmark i
sådan mängd och godhet, att den utgör hemmanens största värde, väsentligen
skiljer sig uti nu ifrågavarande afseende från de öfriga socknarna i
fögderiet, hvilka utgöra 325,611 mantal.

Enligt statistiska centralbyråns förut åberopade utredning ägdes af
sistnämnda hemmantal vid 1885 års slut 4,753 mantal af sågverksaktiebolag,
0,258 mantal af bruksägare och återstoden af kategorien öfriga joi’dägare,
utgörande ett antal af 6,837 stycken. Under perioden 1886—1895
minskades genom bolags försäljning till enskilde af jord inom Rättviks
socken den där i bolags ägo varande jorden med 1,449 mantal, och ökningen
under samma period i de öfriga socknarna var så ringa, att vid

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

1895 års slut bolagens ägovälde, i mantal räknadt, nedgått till 4,446 mantal
eller föga mera än eu enda procent af det hela. Af det öfriga ägde
en annan sågverksägare 0,004 mantal, och återstoden tillhörde öfriga jordägare,
hvilka då vuxit till ett antal af 7,222.

Med visshet kan jag icke säga, om och i hvad mån bolagens ägovälde,
räknadt efter mantal, ökats efter 1895, men tror mig säker att ej
begå misstag, om jag uppgifver, att detsamma icke uppgår till två procent
af det hela.

Denna bolagens inägojord består till största delen af små jordlotter
vid fäladeställen och således den för allmogen värdelösaste jorden.

Bolagens fastighetsförvärf i öfrigt uti dessa bygder, Ore socken däri
ej inräknad, afser från hemmanen afsöndrad skogsmark, mestadels å utöda
fäbodeskogsskiften, belägna så långt ifrån hemmanens åbyggnader, att
skogen icke kan med fördel användas för gårdens omedelbara behof.

Jag anser mig äfven böra tillägga, att under de sista decennierna
välmågan hos allmogen synbarligen gjort stora framsteg, utan tvifvel
hufvudsakligen på grund af det stöd, den erhållit från sågverksindustrien,
så att jordbruksnäringen och den nämnda industrien synas väl trifvas
bredvid hvarandra och gagna hvarandra.

Med rätta torde frågas, om det under sådana förhållanden är rimligt
att under den provisoriska lagstiftningen inbegripa det ofvannämnda området,
när det därintill belägna befrias från en dylik tvångströja. Den
jämväl anförda omständigheten, att dessa socknar undergått afvittring och
storskifte på statens bekostnad, bör ej få utgöra det ringaste stöd för
åtgärden, ty en af våra viktigaste rättsgrundsatser är, att alla jordägare,
som genom laga fång bekommit sina fastigheter, skola vara lika skyddade
af lagen i deras äganderätt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Till Konungen.

Sedan den af Eders Kungl. Maj:t tillsatta kommitté för afgifvande af ,A’"n“"?ens
förslag till åtgärder, hvarigenom den jordbrukande befolkningens ställning hafvande« >
i Norrland och Dalarne kunde vidmakthållas och stärkas, i underdånig fä°fpfj^de
skrifvelse den 28 november nästlidet år hemställt, att Eders Kungl. Maj:t öfver
måtte för innevarande års Riksdag framlägga ett af kommittén uppgjordt
förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening för
ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom, har Eders Kungl. Ma:jts
befallningshafvande genom nådig remiss den 23 nästpåföljde december
fått sig anbefalldt att däröfver afgifva underdånigt utlåtande; och får
till åtlydnad häraf Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande underdånigst
anföra följande.

I den motivering, som kommittén åberopar såsom stöd för sitt förevarande
lagförslag, har kommittén anfört, att för kommittén oafvisligen
framställt sig, att en af de hufvudsakligaste förutsättningarna för att kunna
öka och stärka den jordbrukande befolkningen inom Norrland och Dalarne
vore, att bolagens förvärf af hemman icke fortginge på sätt och i den
omfattning, som hitintills ägt rum.

Den statistik, kommittén åberopar, föranleder Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att instämma i denna kommitténs uppfattning. Till frågans
ytterligare utredning har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
införskaffat uppgifter angående taxeringsvärdet för åren 1896—1901 såväl
å sågverksaktiebolagens jordbruksfastigheter som ock å all jordbruksfastighet
inom de delar af länet, som skulle af lagen beröras. Af dessa uppgifter,
som Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillåter sig härvid bilägga*),
framgår hufvudsakligen, att under det taxeringsvärdet å samtliga jordbruksfastigheter
ökats från 51,322,700 kronor år 1896 till 67,552,600 kronor

*) Dessa uppgifter firo icke här intagna.
Hih. till Rikad. Prof. 190.1. 7 Sami. -VI Käft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

år 1901 eller med 31,61 procent, taxeringsvärdet å sågverksaktiebolagens
jordbruksfastigheter under samma tid ökats från 9,382,160 kronor till
16,733,200 kronor eller med icke mindre än 78,35 procent. Den ökning
i taxeringsvärdet å bolagens jordbruksfastigheter, som sålunda ägt ruin,
torde väl i någon mån bero, förutom på en allmän höjning af fastighetsvärdet,
jämväl på den omständighet, att bolagens från hemman afsöndrade
skogsfastigheter numera påföras särskildt taxeringsvärde. Men oafsedt dessa
förhållanden torde af utredningen kunna med säkerhet dragas den slutsats,
att bolagens fastighetsförvärf under nämnda år i betydlig grad ökats
och att bolag för närvarande tillhandlat sig hemman inom provinsen i
den omfattning, att det själfägande bondeståndet, som måste betraktas
såsom statens styrka och den lugna utvecklingens värn, blifvit så trängdt
åt sidan, att det måste vara i statens sanna intresse, att allt göres för att
hindra ett vidare fortgående på en väg, som kan leda till verklig nationell
våda.

Enligt Eders Kungl. Majt:s befallningshafvandes uppfattning ligger
jämväl i sakens egen natur, att bolag eller förening för ekonomisk verksamhet,
som drifver sågverksrörelse, hvilken ju är den art af associationer,
som här väsentligen afses, måste rikta sin uppmärksamhet hufvudsakligen
på skogen med åsidosättande af det egentliga hemmansbruket, som sålunda
till följd af förhållandenas egen makt icke kan påräkna det intresse,
som detsamma ur statsekonomi synpunkt förtjänar. I det Eders Kungl.
Majt:s befallningshafvande i anslutning till sina nu angifna uppfattningar
med bestämdhet uttalar sig för att en inskränkning göres i bolagens rätt
till hemmansförvärf, vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillika
förklara, att den till fullo inser den stora betydelsen, industrien äger för
Dalarne med dess oerhörda skogstillgångar, samt vikten af den arbetsförtjänst,
som genom skogens tillgodogörande tillföres en befolkning, som i
allmänhet för sin ekonomiska existens är hänvisad att vid sidan af jordbruket
anlita andra förvärfskällor.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande är följaktligen af den åsikt,
att man i fråga om bolags eller förenings rätt att förvärfva fastighet å
landet i här ifrågavarande delar af Dalarne icke bör och icke får gå
längre, än som för afvärjande af den jordbruket hotande sociala och ekonomiska
fara är nödvändigt samt med industriens bestånd och utveckling
förenligt.

Ett sådant sakernas läge anser Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande
vara möjligt att uppnå genom eu lagstiftning, som går ut på att förbjuda
bolag eller förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva till hemman
hörande inägojord samt så stor del af den till hemman hörande skogs -

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

mark, som erfordras icke blott för hemmanets husbehof, utan jämväl såsom
ekonomiskt stöd för att hemmanet lämpligen må kunna såsom jordbruksfastighet
fortbestå. Däremot skulle bolag eller sådan förening äfvensom
annan vederbörande vara tillåtet att förvärfva återstående del af den till
hemmanet hörande skogsmark.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser, att frågans lösning på
denna väg icke skulle stöta på större praktiska svårigheter, och att utarbetande
af de lagförslag, som direkt och indirekt af dessa principers
tillämpning föranledas, icke skulle kräfva längre tid, än att förslag härutinnan
skulle hinna för innevarande års Riksdag framläggas.

Den pröfning af fastighetsförvärv som af en dylik lagstiftning föranleddes,
torde lämpligen kunna uppdragas åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
som efter hörande af vederbörande landtmätare, skogsvårdsstyrelse,
därest sådan varder inrättad, samt jägmästare skulle utan afsevärdare
omgång kunna förskaffa sig de upplysningar, som erfordras för
ett riktigt bedömande af dessa frågor.

Kommittén har velat hafva bestämd en viss dag, då giltigheten af
den utaf kommittén föreslagna öfvergångslag skulle upphöra. Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande anser däremot, att den lagstiftning, hvars allmänna
innebörd Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreslagit, borde
gälla tills vidare och intill dess, med stöd af den af kommittén föranstaltade,
enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning på eu
allt för bred basis anlagda utredning, andra lagar aflöste densamma.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som sålunda i väsentliga
delar gillar syftet med den af kommittén föreslagna lagen, kan icke i det
skick förslaget nu föreligger förorda dess upphöjande till lag, utan tillåter
sig underdånigst föreslå, att förslaget förändras till enlighet med de af
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande här ofvan uttalade uppfattningar
i ämnet.

Såsom eu detaljanmärkning tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i underdånighet erinra, att det af kommittén under namn
af »Väster-Dalarnes fögderi» angifna område rätteligen bör benämnas
> Väster-Dals fögderi».

Falun i landskansli den 18 januari 1902.

Underdånigst:

F. HOLMQUIST.

John Fahlroth.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Till Konungen.

Kommg(«s Sedan Eders Kung! Maj:t genom nådig remiss den 23 december 1901
befallnings- anbefallt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att afgifva underdånigt
''åflebm-g?nin''itl åtande öfver det af kommittén för utredande af frågan om vidmaktutiåtande.
hållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne
den 28 november 1901 framlagda förslag till lag angående förbud
i vissa fall för bolag och föreningar för ekonomisk verksamhet att förvärfva
fast egendom, får landshöfdingeämbetet underdånigst anföra följande.

Redan af principiella skäl hyser landshöfdingeämbetet stora betänkligheter
mot en lag af ifrågasatt beskaffenhet, som icke blott står i strid
med hittills gällande lagstiftning och rättsuppfattning, utan ock är särskildt
riktad mot de norra delarne af landets viktigaste och naturligaste
näring, skogsbruket, som årligen tillförer landet en inkomst af miljoner
kronor och sysselsätter tusentals arbetare.

Skulle emellertid den otvifvelaktiga sociala betydelsen af vidmakthållandet
af en själfständig jordsbruksidkande befolkning i landet, så långt
naturliga förutsättningar härför finnas, med nödvändighet betinga eu inskränkning
i sågverk sbolags rätt att förvärfva fast egendom, synes dock eu
dylik undantagslagstiftning icke böra vidtagas, innan utredning vunnits,
om icke jordbruksbefolkningens vidmakthållande kan vinnas på andra
vägar än dem lagförslaget anvisar. Att utan verklig utredning härutinnan,
jämväl omfattande eu opartisk undersökning af bolagens fastighetsförvärf
och det sätt, hvarpå bolagen vårda sina fastigheter, antaga äfven eu blott
temporär lag af ifrågasatt beskaffenhet, finner landshöfdingeämbetet äfventyrligt.
En dylik lag kan medföra verkningar för hela landets näringslif,
som näppeligen nu kunna öfverskådas. Kommer sågverksbolagens verksamhet
att väsentligen hämmas genom en dylik lagstiftning, kan detta utgöra
en ekonomisk fara för landet af största betydelse. Kunna bolagen
medelst afkastningen af sina nu ägande hemman eller medelst timmerinköp,
utan samband med egendomsförvärf, tillfredsställande vidmakthålla
sin rörelse, är det däremot att befara, att, då sågverksbolagen, hvilka otvifvelaktigt
i allmänhet bäst äro i stånd att bjuda en nöjaktig köpeskilling för
jordegendomar, som äro för bolagens näring lämpliga, blifva förhindrade
uppträda såsom spekulanter, menliga verkningar för jordvärdena skola
uppkomma, verkningar, som ock kunna medföra rubbningar i fastighetskrediten.
En lagstiftning af ifrågavarande beskaffenhet skulle ock hänvisa

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

bolagen att Ifylla sitt virkesbehof, i hvad det ej från hittills varande egna
skogar stod till buds, genom inköp af afverkningsrätter eller köp af afverkadt
timmer, allt förhållanden, som ur skogsvårdssynpunkt visat sig
olämpliga att uppmuntra.

Hvad förhållandena här i länet beträffar, har visserligen jämväl under
senare åren bolagens förvärf af jordegendomar varit betydande, men
det bör härvid ej förbises, att värdet å skogsegendomar samtidigt stigit
högst betydligt, så att inköps- eller värdebeloppen af bolagens hemmansförvärf
icke allena utgöra en tillräcklig grund för bedömande, huruvida
sågverks bolagen inköpt jordegendom i sådan utsträckning, att sociala vådor
däraf äro att befara. I stort sedt är jordbruket här i länet fortfarande
rotfästadt och stadt i glädjande framåtskridande; i allmänhet äro jämväl
de jordbruksfastigheter, bolagen innehafva, väl häfdade, och skogsföryngringen
tillgodoses i regeln af bolagen skäligen tillfredsställande och ingalunda
sämre än af enskilda skogsägare.

Skulle en lagstiftning, sådan som den af kommittén ifrågasatta, ändock
anses böra försökvis vidtagas, finner landshöfdingeämbetet det olämpligt,
att förbudet för fastighetsförvärf utsträckes att omfatta jämväl föreningar
för ekonomisk verksamhet. Visserligen är i lagförslaget förvärf af vissa
angifna fasta egendomar medgifvet dylik förening, men fall kunna väl
tänkas, då ett fastighetsförvärf af annan beskaffenhet än det i lagförslaget
angifna är för föreningens verksamhet påkalladt; och någon verklig fara,
med nu gällande lagstiftning, för att formen af ekonomisk förening skulle
tillgripas för att möjliggöra egendoms förvärf i den omfattning, som af
sågverksbolagen hittills ägt rum, förefinnes enligt landshöfdingeämbetets
mening icke. Härförutom vill landshöfdingeämbetet framhålla, att i hvarje
fall lagen icke bör omfatta provinsen Gästrikland, där, såsom kommittén
själ!’ yttrat, »jordbruksförhållandena någorlunda stadgat sig», hvarjämte
landshöfdingeämbetet anser det kunna ifrågasättas, om icke jämväl södra
Hälsinglands och norra Hälsinglands fögderier böra uteslutas från lagens
giltighetsområde.

1 det skick, ärendet emellertid nu föreligger, finner sig landshöfdingeämbetet
böra i sin helhet i underdånighet afstyrka det framlagda lagförslaget.

Gäfie slott å landskansli den 23 januari 1902.

Underdånigst:

Landshöfdingeämbetet.

C. M. Ström.

Axel Schotte.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Konungens
befallningshafvande8
i
Västernorrlands
län
utlåtande.

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kung]. Maj:ts nådiga befallning i remiss den
23 nästlidna december får länsstyrelsen i Västernorrlands län härmed i
underdånighet afgifva utlåtande öfver den af kommittén för utredande af
frågan om vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i
Norrland och Dalarne i underdånig skrifvelse den 28 november 1901 gjorda
hemställan, att Eders Kungl. Maj:t täcktes för innevarande års Riksdag
framlägga af nämnda kommitté afgifvet förslag till lag angående förbud
i vissa fall för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva
fast egendom, hvilken lag vore afsedd att gälla tills vidare intill den
1 september 1905.

Ifrågavarande förbud är visserligen riktadt emot bolag och föreningar
för ekonomisk verksamhet till inskränkande af deras rätt att förvärfva fast
egendom, men förbudet är till sin innebörd äfven riktadt emot och träffar
i själfva verket ägare af sådan jord, hvarom nu är fråga, i form af förbud
att afyttra jord till dem, hvilka äro att anse såsom de förmånligaste
köparne. Det kan vid sådant förhållande ifrågasättas, hvilkendera kontrahenten,
upplåtare eller köpare, förbudet träffar hårdast. Att därom nu
afgöra torde icke vara möjligt, men det torde icke saknas skäl för det
antagandet, att förbudet skall blifva kännbarare för jordägaren.

Det skulle ock förefalla anmärkningsvärdt, om vid samma tidpunkt,
då hemmansägarne i Västernorrlands och Jämtlands län, samfäldt, såsom
en man, upprest sig mot och på det kraftigaste sökt motverka antagandet
af ett lagförslag, hvithet efter omsorgsfull pröfning af båda länens landsting
framlagts i ändamål att skydda nämnda hemmansägares skogsbruk
och skogsbestånd, om samtidigt härmed dessa jordägare skulle, såsom den
allmänna stämningen tyckes antyda, samtycka till eller åtminstone med
tystnad lämna oanmärkt ett lagförslag, som, därest det antoges, innebure
ett förbud för dem att sälja sin jord till den förmånligaste köparen.

Det föreliggande förslaget, därest det antages, skall våldsamt ingripa
i den fria äganderätten, och såsom förhållandena under tidernas lopp utvecklat
sig inom de norrländska länen, skall den ifrågasatta lagen inom
kort blifva lika litet tåld af jordägaren som af de trävaruintressenter, mot
hvilka förbudet är riktadt. Förslaget lämnar därjämte rum för lagens
kringgående, och det därmed afsedda syftemålet skall icke vinnas i den
omfattning, som kommitterade tänkt sig. För uppnående af det högst

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

behjärtansvärda mål, som kommitterade hafva sig förelagdt, torde andra
utvägar erbjuda sig, om än icke så våldsamma som den nu föreslagna.

Landshöfdingeämbetet får i underdånighet tillstyrka, att kommitténs
föreliggande hemställan måtte lämnas utan afseende.

Härnösand i landskansliet den IT januari 1902.

Underdånigst:

På landshöfdingeämbetets vägnar
Axel Arnell. O. Hammar.

Till Konungen.

Uti underdånig skrifvelse den 28 november 1901 har den af Eders honungens
Kungl. Maj:t tillsatta kommitté för afgifvande af förslag till åtgärder, öfvande» i
hvarigenom den jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Y)a,-Jämlland* län
lama kunde vidmakthållas och stärkas, anhållit, att Eders Kungl. Maj:t uM,an(Utäcktes
för nästkommande Riksdag framlägga ett af kommittén upprättadt
förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening för
ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom.

Och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande enligt nådig befallning
härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver ifrågavarande framställning.

Bland skälen för sitt förslag har kommittén framhållit: att för kommittén
oafvisligen framställt sig, att eu af de hufvudsakligaste förutsättningarna
för att kunna öka och stärka den jordbrukande befolkningen
inom Norrland och Dalarne vore, att bolagens förvärf af hemman ej fortginge
på sätt och i den omfattning, som hittills ägt rum; att kommittén
däremot ej ännu kunnat bilda sig någon mening om hvilka utvägar vid
ett slutligt afgörande af denna angelägenhet kunde befinnas verksamt leda
till målet med iakttagande på samma gång af tillbörlig hänsyn till olika
berättigade intressen; att därförinnan erfordrades att vinna kännedom om
resultaten af de utredningar, hvarom kommittén redan föranstaltat, samt
ined all sannolikhet äfven att ingå i andra undersökningar, som blefve

40 Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

både invecklade och tidsödande; att. innan nämnda utredningar hunnit
afslutas samt ärendet i öfrigt genomgått alla sina instanser, emellertid
skulle förloras en lång tid, som sannolikt borde beräknas till inemot tre
år; att, om härunder bolagens hemmansköp finge fortgå på enahanda sätt
som hitintills, det måste inträffa, att, när lagstiftningen ändtligen stode
färdig att ingripa, föremålet för dess omsorger ytterligare på många ställen
helt och hållet eller till väsentliga delar upphört att finnas till, samt att
inför dessa utsikter kommittén i känslan af sitt ansvar funnit det oundgängligt,
att man nu sökte åtminstone i någon mån hejda den pågående utvecklingen
i afvaktan på de slutliga åtgärderna, därvid kommittén funnit
uppenbart, att den enda utväg, som i detta afseende för närvarande stode
öppen, vore ett tillfälligt förbud för vidare bolagsförvärf i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det i sådant afseende af Andra Kammaren vid
1901 års riksdag antagna lagförslag.

Kommitténs ifrågavarande lagförslag går alltså ut därpå, att bolag
eller förening för ekonomisk verksamhet tillsvidare intill den 1 september
1905 ej må inom Norrland och vissa delar af Kopparbergs län utan
Eders Kungl. Maj:ts tillstånd förvärfva fast egendom på landet, där ej fråga
är blott om vissa lägenheter af särskilt angifven beskaffenhet eller om
förvärf från bolag eller ekonomisk förening.

Det kan icke förnekas, att kommitténs antydda farhåga är grundad
på starka skäl. Enligt den af statistiska centralbyrån den 22 januari
1898 afgifna redogörelse för bolags förvärf af jordegendom inom Dalarne
och Norrland ägde exempelvis sågverksaktiebolagen år 1885 i Härjedalen
26,423 mantal och år 1895 54,136 mantal. År 1900 ägde dessa aktiebolag
enligt uppgifter från vederbörande häradsskrifvare 72,728 mantal
eller mer än hälften af provinsens hela skattetal, som utgör 143,663 mantal.
Enligt sistnämnda uppgifter ägde endast sågverksaktiebolagen år
1900 i hela länet 191,615 mantal, alltså redan öfver 17 procent af hela
skattetalet, 1,108,78 mantal. Deras besittningar i hela länet utgjorde
enligt statistiska centralbyråns redogörelse år 1885 50,131 mantal och
1895 172,483 mantal. I hvilken mån andra sågverksägare, hvilka 1885 i
hela länet ägde 7,351 mantal och 1895 34,480 mantal, sedermera ökat
sitt fastighetsförvärv, därom saknar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
uppgifter, men det torde kunna antagas, att denna ökning gatt i jämbredd
med ökningen af sågveiksaktiebolagens. Åtminstone 240 mantal
torde sålunda nu hafva öfvergått ur den jordbrukande befolkningens ägo
till aktiebolag och andra, som idka trävarurörelse. Och med tämligen stor
säkerhet kan antagas, att sådan öfvergång i ökadt omfång äger rum sedan

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

år 1900 just i anledning af den väntade lagstiftningen till inskränkning
af bolagens fastighetsförvärf.

Någon vidare utredning om behofvet af en inskränkning uti berörda
förvärf, om hvars skadlighet i socialt afseende närmast för de landsdelar,
som däraf hemsökas, knappast mer än en mening kan vara rådande, torde
alltså ej gärna kunna vara af nöden.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kan ej heller dela den af
reservanterna mot kommitténs ifrågavarande förslag uttalade mening, att
genom förslagets antagande grundsatsen om allas likhet inför lagen, hvilken
särskild! skulle tagit sig uttryck i bestämmelsen i kungl. förordningen
den 6 april 1810, att hvarje svensk man, till hvilken klass af medborgare
han räknas må, är berättigad att förvärfva och besitta fast egendom och
jord inom Svea rike å land och i stad, af hvad natur som helst. 1810 års
lagstiftare hade härvid säkerligen ingen tanke på aktiebolag och dylika
»fingerade rättssubjekt», och det låter sig väl knappt göra att inordna
dessa under någon »klass af medborgare».

Däremot synes det vara af synnerlig vikt, att om en i lagstiftningen
tillämpad princip visar sig medföra för samhällets hälsa menliga följder,
denna princip skyndsammast upphäfves eller modifieras, för undgående
af nämnda följder. Härigenom nedflyttas ej lagstiftningen till ett lägre
stadium utan lyftes tvärtom till eu högre grad af förnuftsenlighet.

För trävarurörelsen torde med hänsyn till de ofantliga vidder, hvilka
dels under äganderätt och dels under afverkningsrätt på viss tid stå till
dess förfogande, samt därtill att denna rörelse i alla händelser är i betydlig
omfattning baserad på köptimmer, det ifrågaställa förbudet, om
det än i längden komme att i viss mån leda densamma i andra banor,
under den tid förbudet nu är afsedt att gälla knappast komma att medföra
några märkbara verkningar, åtminstone hvad beträffar tillgången till
råvara. Däremot måste med skäl befaras, att förbudet skulle verka nedtryckande
på skogshemmanens saluvärde, att härigenom en rubbning i
fastighetskrediten skall uppstå, hvars omfattning och följder icke kunna
på förhand beräknas, att i följd häraf många hemmansägare, hvilkas ekonomiska
ställning under nuvarande förhållanden och hemmansvärden är
god, skulle bringas på fall och nödgas lämna sina hemman, hvilka då till
underpris komme att öfvergå till andra händer än den jordbrukande befolkningens,
och att, då det icke synes antagligt att förbudet, åtminstone
i den omfattning detsamma gifvits uti ifrågavarande lagförslag, kan komma
att fastställas för framtiden, dess verkningar komma att blifva raka motsatsen
till hvad därmed afsetts.

Pilt. till Riksd. Prat. 1803. 7 Sami. 43 Häft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

_ På grund häraf får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i underdånighet
hemställa, att kommitténs förevarande framställning icke måtte
föranleda till vidare åtgärd.

Östersund i landskansliet den 10 januari 1902.

Underdånigst:

K. U. SPARRE.

L. Th. Jacobson.

Till Konungen.

Konungens ° ° Jämlikt Eders Kungl. Maj:ts nådiga remiss den 23 december nästlidna

\atlanda''i al’ggei’ det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att skyndsamt af Västerboitens

gifva underdånigt utlåtande i anledning af eu utaf den af Eders Kungl.
lan ufMtanrfe.tillsätta kommitté för afgifvande af förslag till åtgärder, hvarigenom
den jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne kunde
vidmakthållas och stärkas, i underdånighet gjord hemställan, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes för innevarande års Riksdag framlägga förslag till
lag angående förbud för bolag och föreningar för ekonomisk verksamhet
att förvärfva fast egendom inom Norrland och vissa delar af Dalarne med
mindre Eders Kungl. Maj:t därtill lämnat tillstånd, hvilken lag skulle gälla
tillsvidare intill den 1 september 1905. Och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
som, vid det förhållande, att skyndsam behandling af
ärendet anbefallts, icke är i tillfälle att lämna den närmare utredning af
frågan om bolags och föreningars för ekonomisk verksamhet fastighetsförvärf
inom Västerbottens län, som eljest kunnat åvägabringas, härmed i
ärendets befintliga skick underdånigst anföra följande:

Inom kommittén hafva olika meningar om den ifrågasatta förbudslagstiftningen
förekommit, i det att tre af kommitténs ledamöter uttalat
sig emot flertalets förslag och på anförda skäl hemställt, att detsamma
icke matte till någon Eders Kung]. Majits åtgärd föranleda. Vid jämförelse
emellan de skäl, som å hvardera sidan anförts för och emot lag -

Lagutskottets Utlåtande N:o 51. 43

förslagets i fråga antagande, synas Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
skälen emot dylika lagstadganden vara de starkaste. Sålunda hafva reservanterna
till stöd för sin mening åberopat, bland annat, att, enligt Eders
Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse den 6 april 1810, hvarje svensk man, till
hvilken svensk klass af medborgare lian räknas må, är berättigad att förvärfva
och besitta fast egendom och jord inom Svea rike å land och i
stad af hvad natur som helst, samt att genom lagförslagets antagande
grundsatsen »allas likhet inför lag» skulle häfvas, tryggheten i äganderätten
rubbas och inteckningsliafvares genom lag fastslagna rätt i visst
fall kunna gå förlorad.

Då dessa skäl ovedersägligen mana till försiktighet vid stadgande af
bestämmelser af nu ifrågavarande lagförslags innebörd, äfven om dessa
äro provisoriska;

då förbudet för bolag eller föreningar för ekonomisk verksamhet i
Norrland och större delen af Dalarne att köpa fast egendom på samma
gång innebär ett hinder för ägare af fastighet att försälja densamma till
hvilken som helst, men en dylik inskränkning i äganderätten näppeligen
kan sammanställas med den handlingsfrihet, som sedan urminnes tider varit
landets innebyggare i berörda hänseende tillförsäkrad;

då faran för att dylika bolag och föreningar skulle under den närmaste
tiden genom fastighetsförvärf än ytterligare utvidga sina ägoområden
inom dessa trakter icke synes öfverhängande, särskildt med hänsyn till
den af kommitterades flertal uttalade åsikt, att under nuvarande förhållanden
eu viss betänksamhet bör göra sig gällande att, i oträngdt mål,
inlåta sig på hemmansköp för skogsbruk; och

då det ifrågasatta lagbudet i allt fall skulle medföra ett osäkerhetstillstånd,
som icke kan vara till gagn vare sig för jordbruket eller skogsbruket,
tvekar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke att underdånigst
hemställa, det den af kommittén sålunda föreslagna utväg att vidmakthålla
och stärka den jordbrukande befolkningens ställning i Norrland
och Dalarne, måtte af Eders Kungl. Maj:t lämnas utan nådigt afseende.
Umeå, i landskansliet, den 4 januari 1902.

Underdånigst:

A. ASKER.

John Falk.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Till Konungen.

befallningl- Med anledning af Eders Kung]. Maj:ts nådiga remiss den 23 december

hafvandes i 1901, hvarå Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande anbefallts att afgifva
län''''utlånande båtande öfver det af kommittén för utredande af frågan om vidmakthållande
af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne
utarbetade förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening
för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom, får Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i underdånighet afgifva sådant yttrande.

I likhet med nämnda kommitté anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
det vara af allra största vikt för Norrbottens utveckling och
fortsatta kolonisation att vidmakthålla och stärka bondeklassen. Endast
därigenom torde det vara möjligt att kunna bereda den talrika och sig
hastigt ökande befolkning, hvilken funnit och skall finna sin utkomst vid
de stora befolkningscentra, som redan uppstått och säkerligen än ytterligare
komma att uppstå, de alster af jordbruket och boskapsskötseln,
hvilka icke kunna bära kostnaden af långa transporter. Till följd af de
ogynnsamma naturförhållandena torde det dröja en mycket lång tid, om
den tilläfventyrs någonsin inträffar, innan inom Norrbotten, såsom fallet
blifvit i de sydligare delarna af landet, en arrendatorsklass uppstår, hvilken
å jorden och dess brukande nedlägger samma arbete och kostnader som
en ägare till jorden. Brukare af annans mark plägar därför i Norrbotten
icke nedlägga det arbete och den kostnad, som ovillkorligen kräfves för
förbättrandet af jordbruket och boskapsskötseln. Därför bör ock understöd
och hjälp lämnas dem i Norrbotten, som ägna sig åt landtmannanäringen
ej blott inom kustlandet utan äfven skogslandet.

Ännu är dock ej genom erfarenheten fullständigt utredt, i hvad mån
idkande af jordbruk och boskapsskötsel kan i skogslandet vara ekonomiskt
fördelaktigt och bära sig, men torde det med säkerhet vara att antaga,
att på de orter, där tillfälle finnes till afsättning på nära håll af landtmannanäringens
produkter samt där kommunikationerna i öfrigt äro goda,
ett godt resultat kan vinnas, så att ersättning erhålles för det nedlagda
arbetet. Där dessa förutsättningar saknas, torde idkandet af jordbruk och
boskapsskötsel ej utan annan biförtjänst kunna lämna nödtorftig bärgning,
utan torde fastighetsägarne på dessa ställen vara nästan uteslutande hänvisade
till att hämta sin utkomst från skogen, vare sig genom arbete i
skogarna eller genom försäljning af skogseffekter.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Från allmän social synpunkt är det ock af synnerlig vikt, att befolkningen
själf äger och besitter den mark, som är tjänlig till odling, så att
icke en befolkning uppstår, hvilken saknar det intresse, som en tryggad
besittning alltid medför. Det är därför icke ett lyckligt förhållande, att
bolag och andra allmänna inrättningar i alltför stor omfattning äga mark,
som är lämplig för uppodling. Särskild! inom Norrbottens skogsland är
den odlingsbara marken alltför mycket upptagen af bolag, allmänningar
och kronopark»’. Uppmärksamheten torde därför böra riktas därpå att
kunna bereda en fullt tryggad äganderätt åt dem, som vilja uppodla tjänlig
mark å nämnda områden. Den ställning, som beredts skogstorparne å
kronoparkerna, kan icke anses innebära tillräcklig säkerhet för att den,
som nedlagt arbete och kostnader på odling, skall få njuta frukterna
däraf.

Af det anförda framgår, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
är fullständigt ense med kommittén angående det mål, hvarpå sträfvandena
böra riktas för att främja landtmannanäringen i Norrbotten.

Beträffande medlen, som skola föra till målet, har kommittén förklarat,
att den icke, innan kännedom vunnits om resultaten af de utredningar,
som föranstaltats af kommittén, kunnat bilda sig någon mening,
men har kommittén ändock ansett sig böra påyrka en lag angående förbud
för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast
egendom, hvilken lag skulle gälla tillsvidare intill den 1 september
1905.

Den föreslagna lagen synes icke taga hänsyn till de grundsatser, som
förut gjort sig gällande inom svensk lagstiftning, samt de allmänna grundsatser,
efter hvilka lagar anses böra stiftas, och hvilka torde äga allmängiltighet,
i det att lagens giltighetstid bestämts i själfva lagen. Den helgd
och den aktning, som förlänats lagarna, och som de också i allmänhet
äga hos dem, hvilka skola lyda lagarna, förminskas i hög grad, då tiden
för dess gällande kraft inskränkts. Härigenom framkallas ock misstankar,
att lagstiftarne icke haft en liflig öfvertygelse om lagens rättmätighet.
Skulle, sedan utredning vunnits, behofvet af en dylik lag erkännas, men
lagstiftarne icke kunna fullständigt enas om den nya lagens alla bestämmelser,
komine den nu föreslagna lagen att upphöra att gälla den 1 september
1905, ehuru icke några nya lagbud i samma riktning ersatt densamma.
Val kan vid stiftandet af eu lag erkännas, att den, sedan större
erfarenhet vunnits angående dess tillämpning, behöfver undergå ändringar
och förbättringar, men den stiftas i alla fall för att gälla till dess den
blir ändrad.

Fall kunna visserligen förekomma, då lagstiftarne måste för att af -

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

värja hotande faror utan en föregående grundlig utredning stifta en lag,
men dylik lagstiftning synes böra ytterst sällan ifrågakomma och endast,
då icke något uppskof kan tålas.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreställer sig, att förhållandena
inom Norrbotten äro sådana, att sågverksbolagen icke kunna till
någon större myckenhet af enskilda förvärfva sig fastigheter, enär nu till
följd af de höga priserna, som rådt å skogsprodukter, fastighetsinnehafvarne
fått kännedom om skogsmarkens höga värde. Skulle bolagen ändock finna
med sin fördel förenligt att till höga pris öka sina fastighetsförvärv synes
deri föreslagna lagen icke innebära tillräcklig säkerhet för att bevara åt
de nuvarande innehafvarne deras skogsegendomar. Vilja nämnda personer
sälja sina fastigheter, erbjuder den föreslagna lagen ringa skydd för att
icke fastigheterna komma sågverksindustrien till godo antingen genom att
köpeafhandlingarna dagtecknas före lagens trädande i kraft eller genom
att fastigheten förvärfvas af en hos sågverksbolaget anställd person, som
låter inteckna fastigheten med stora inteckningar, som ägas af bolaget,
och sedermera upplåter afverkningsrätten till bolaget. I sistnämnda fallet
torde, i händelse den nominelle ägaren till fastigheten aflider, bolaget med
lätthet kunna skaffa en annan, som företräder bolaget och tillhandahåller
detsamma skogen.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kan därför icke förorda bifall
till den föreslagna lagen.

Skulle lagen komma att anses behöflig, torde i densamma böra tydligare
angifvas, att lagen afser att gälla alla slag af bolag, såväl aktiebolag
som handelsbolag och enkla bolag. Äfven torde i densamma höra tydligare
angifvas, hvad som kan anses vara föremål för bolagets eller föreningens
»omedelbara» verksamhet.

Underdånigst
KARL J. BERGSTRÖM.

S. A. Lilja.

Landskansliet i Luleå den 14 februari 1902.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51. 47

Justitierådet Eamstedt: »Det närmaste syftet med denna nu ifrågasätta1
lagstiftning är att förhindra sådana bolag och föreningar, livilka drifva
sågverksrörelse, att inom vissa delar af landet med äganderätt förvärfva
större jordområden än de redan hafva i sin ägo. Uppenbart är det
emellertid, att . det remitterade förslaget, därest det upphöjes till kokommer
att direkt eller indirekt medföra äfven andra verkningar af
ganska vidtgående beskaffenhet. Förbudet att förvärfva fast egendom å
landet gäller. enligt förslaget ej blott nyssnämnda slag af associationer
utan, med visst undantag,, för. alla bolag och föreningar för ekonomisk
verksamhet, och måste följaktligen antagas komma att äfven å andra
verksamhetsområden än sågverksindustrien utöfva ett hämmande inflytande.
Uenom bortvisande af den ifrigaste och solidaste spekulanten å landtfastigheter
maste helt visst saluvärdet å sådan egendom förminskas. De
jordägare, som. af en eller annan anledning nödgades sälja sin jord, skulle
således blifva, lidande, och den säkerhet, innehafvare af intecknade fordringsoch
nyttjanderätter nu hafva, skulle i samma mån reduceras. Bola-en
skulle, ej kunna draga nytta af sina inteckningar. De skulle riskera att
ga miste om sina till jordägarne utlånade penningar och löpa fara att
förlora redan förvärfvade nyttjanderätter. Försäljningen af jord från
bolagen skulle försvaras, då bolagen ej med trygghet kunde låta ens
någon del af köpeskillingen innestå mot inteckning i fastigheten. Genom
lagen för sm verksamhet hänvisade till förvärf af afverkningsrättigheter
skulle trävarubolagen dock vara beröfvade förmånen att vid exekutiv försäljning
af fastigheter kunna åt sig bevara skogen. De skulle af la^en
sa godt som tvingas att söka kringgå lagen. Möjlighet därtill förefinnes
också enligt förslaget. För att bereda tillfälle för jordägarne att fortfarande
kunna belåna sina fastigheter, skulle förbudet att förvärfva fast
egendom ej galla för bank eller annan penninginrättning eller för försäkringsanstalt.
Och att af dylika anstalter tillhandla sig fast egendom
<11 enligt förslaget andra bolag och föreningar icke förmenadt.

, UrU 5n8S1M de1t rir,'' n]å vara’ att åtgärder snarast möjligt vidtagas
föi bevarande åt Norrland af. en sjelfständig jordbrukande befolkning, kan
jag dock med den uppfattning jag sålunda hyser om innebörden af det
remitterade förslaget ej tillstyrka att detsamma godkännes. Jag kan
detta sa mycket mindre, som fråga nu icke är om att antaga lagen definitivt,
utan a lenast för eu t.d af tre år. Icke kan väl eu lag af den på
inanga områden djupt ingripande betydelse, som den ifrågasatta lagen
flen all sannolikhet skulle komma att fa, böra antagas, med mindre eu
a.t grundad öfvertygelse finnes ej blott om nödvändigheten afen lagstiftning
1 den angifva riktningen, utan äfven om de ifrågasatta lagbudens

”ttrandena vid
kommittéförslagets

granskning
inom högsta
domstolen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

förmåga att åstadkomma den verkan, som åsyftas. Och med en sådan
öfvertygelse stämmer det ej öfverens att antaga lagen allenast som ett
provisorium. För den händelse emellertid Kungl. Maj:t skulle finna för
godt att låta förslaget läggas till grund för proposition i ämnet, erinras i
afseende å förslagets detaljer:

Enligt förslagets ordalydelse skall aftal, hvarigenom bolag eller förening
för ekonomisk verksamhet förvärfvat fast egendom, vara ogildt, med
mindre före aftalets tillkomst Konungens samtycke därtill erhållits. Då
meningen lär vara, att sådant aftal skall gälla äfven om i detsamma förbehåll
gjorts om Konungens samtycke och sådant samtycke därefter erhålles,
synes denna mening böra i lagen bestämdt uttryckas och tillika
stadgas viss tid — ej öfverstigande sex månader — efter aftalets ingående,
inom hvilken ansökan om aftalets godkännande skall vara till Konungen
ingifven vid äfventyr att aftalet eljest är ogildt.

Omfattningen af det i 1 § andra stycket i afseende å viss egendom
medgifna undantag är så pass obestämd, att det ur rättssäkerhetens
synpunkt ej kan vara annat än önskligt, att någon tid bestämmes, efter
hvilken talan å bolags och förenings förvärf af fast egendom ej på grund
af denna lag må föras; och torde i så fall denna tid kunna sättas till ett
eller ett par år efter lagfartens meddelande. Då det vid pröfning af lagfartsansökningen
åligger domstolen att tillse, att fånget i allmänhet är
lagligt och således äfven att det öfverensstämmer med denna lag, torde
genom en dylik begränsning af klanderrätten några olägenheter ej vara
att förvänta.

Af skäl, som ofvan framhållits, torde den bolag och föreningar för
ekonomisk verksamhet i förslaget förbehållna rätt att af annat bolag eller
förening förvärfva fast egendom ej böra kvarstå.

Slutligen torde förslaget böra undergå omarbetning i syfte att åt bolag
och föreningar bibehålla åtminstone sådana på inteckning grundade
rättigheter, hvaraf de voro i besittning vid tiden för lagens trädande i kraft.»

Justitierådet Thollander: »Den föreslagna lagen innebär en interimistisk
säkerhetsåtgärd, intill dess konflikten mellan statens intresse att i ifrågasatta
trakter bibehålla en jordbrukande befolkning och sågverksnäringens
benägenhet att, på bekostnad af denna befolkning, slå under sig allt större
vidder af jorden, blifvit genom lagstiftningens mellankomst definitivt reglerad.
Kommitterade, som utarbetat lagförslaget, hafva själfva erkänt, att
utredningar och undersökningar i många hänseenden erfordras för att bilda
sig en mening om Indika utvägar vid ett slutligt afgörande kunna befinnas
verksamt leda till målet med iakttagande af vederbörlig hänsyn till olika
berättigade intressen. Då sådan utredning icke föreligger, och då äfven

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

vid en interimistisk lagstiftning hänsyn måste tagas till olika berättigade
intressen, hvilket, på sätt justitierådet Ramstedt utvecklat, icke synes hafva
genom lagförslaget ägt rum, instämmer jag i det af bemälte justitieråd
afgifna yttrande».

Justitierådet Lindbäck: »På de skäl, som blifvit af justitieråden Ramstedt
och Thollander anförda, samt med hänsyn därtill, att samtliga Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i de orter, för hvilka den föreslagna lagen skulle
gälla, afstyrkt densammas antagande, anser äfven jag, att lagförslaget icke
bör godkännas».

Justitierådet Afzelius: »Den ifrågasatta förbudslagstiftningen grundar
sig icke på något i och för sig förkastligt tillvägagående af dem, mot hvilka
den är riktad, den afser icke att skydda mot rättskränkning eller missbruk
af rätt, utan den afser att stäfja en ekonomisk utveckling, som visat sig
vara i socialt hänseende betänklig, och söka föra denna utveckling in i
annan fåra. Huruvida den väg, man sålunda vill inslå, må anses ägnad
att föra till målet, synes mig vara i hög grad underkastadt tvifvel. I själfva
verket åsyftar denna lagstiftning att betaga jordägaren i vissa delar af vårt
land tillfälle till dispositioner om sin egendom, hvilka det ju alltid ankommer
på hans fria skön, ensamt på honom själf att vidtaga eller underlåta.
Att söka genom tvång skapa eller upprätthålla social själfständighet
är en uppgift, hvars vansklighet ligger för öppen dag. Men utan viss öfvertygelse
om ändamålsenligheten lär lagstiftaren icke böra använda ett medel
af så djupt och så vidt ingripande natur som det föreslagna; att därmed
endast experimentera är påtagligen icke tillrådligt.

En så beskaffad undantagslagstiftning som den nu ifrågaställda måste
alltid framstå som i hög grad betänklig äfven därför, att hvad den fastställer
såsom förbjudet, då det icke enligt sakens natur och från allmänt
rättslig synpunkt innefattar något orätt, för dem, hvilka förbudet träffar,
framstår allenast såsom ett formellt hinder för handlingsfriheten. Utvägar
att kringgå lagen skola sökas och finnas; hvad den nu föreslagna angår,
erbjuda de sig utan synnerlig svårighet. Att begagna dem får icke för den
allmänna uppfattningen lagbrottets, äfven då det blir onäpst, förhatliga
prägel, utan snarare karaktären af nödvärn mot ett onaturligt och obilligt
maktspråk. Betänkligheterna af denna art stegras och skärpas, när det
gäller en lag af endast provisorisk giltighet. Lagstiftaren sätter därmed
själf tviflets märke på hvad han påbjuder. Ett sådant sakernas skick rent
af inbjuder till att på sidan om lagen vidtaga anordningar, hvilka,
när lagens tid är ute, kunna bringas in i legitima former. Det är icke ett
sundt rättstillstånd man därmed skapar.

Bill. till Rikad. Prot. 1903. 7 Samt. 43 Höft,

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Ehuru fullt behjertande behofvet af ett ingripande från statsmaktens
sida för att stödja och stärka den själfägande jordbrukareklassen i de landsändar,
hvarom här är fråga, anser jag sålunda den nu ifrågasatta lagstiftningen
icke kunna tillstyrkas».

Justitierådet Carlson: »En inskränkning i bolags och ekonomiska föreningars
rätt att förvärfva fast egendom torde kunna verka hämmande på
näringslifvet, minska tillfällena till arbetsförtjänst och medföra prisnedsättning
å fastigheter och produkter. Det synes därför möjligt, att följderna
af den föreslagna lagen komma att tungt drabba den befolkning man
genom lagen velat skydda och bevara. För öfrigt måste det på förhand
betecknas såsom en mycket vansklig uppgift att söka genom en sådan
förbudslagstiftning bringa den ekonomiska utvecklingen i nya banor. Huruvida
förhållandena kunna anses sådana, att man, trots detta, bör våga försök
att på den föreslagna vägen vinna det behjärtansvärda målet att i
norra delarna af landet bevara en burgen hemmansägareklass, tilltror jag
mig icke att bedöma.

Förslagets detaljer föranleda två enligt min mening mycket viktiga
anmärkningar, som redan påpekats af justitierådet Ramstedt.

Den ena afser det förhållande, att lagen innefattar förbud för bolag
eller förening, att å exekutiv auktion inropa fast egendom till skyddande
af fordran eller annan rättighet, för hvilken inteckning är i egendomen
gällande eller förmånsrätt enligt 11 kap. 2 § jordabalken äger rum. Billighet
och rättvisa kräfva, att åt bolag eller förening lämnas denna utväg
att skydda fordran eller rättighet, af hvilka bolaget eller föreningen är
innehafvare, då lagen träder i kraft. Och då vissa bolag eller föreningar
äro hänvisade till att för utöfningen af sin verksamhet förvärfva nyttjanderätt
till fast egendom eller servitut samt det är önskligt, att bolag eller
föreningar afhända sig en del af sin fasta egendom, bör nämnda utväg
stå dem till huds jämväl i fråga om nyttjanderätt eller servitut, som tillkommit
efter lagens trädande i kraft, och beträffande fordran för ogulden
köpeskilling, som bolag eller förening betingat sig vid afyttring af fast
egendom.

Den andra anmärkningen gäller de mycket obestämda undantagen i
andra stycket af 1 §. Uppenbarligen bör det icke vara en uppgift för lagfartsdomaren
att i förekommande ärenden pröfva, om en fastighet är att
hänföra till tomt, upplagsplats eller annat dylikt område eller till stenbrott,
grustag, lertäkt, torfmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet,
ännu mindre, om ett område erfordras för ett bolags eller förenings
omedelbara verksamhet. Det är ock klart, att om man gör giltigheten af
en försäljning till bolag eller förening beroende af sådana omständigheter,

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

som de nu nämnda, därigenom kommer att för lång tid vållas stor osäkerhet
i äganderättsförhållanden till fast egendom. Det synes därför vara
nödvändigt att antingen helt och hållet borttaga dessa undantag eller ock
bestämma dem så, att innehållet af landtmäterihandlingar eller ämbetsbevis
af viss myndighet blir afgörande i fråga om försäljningens laglighet».

Justitierådet Lilienberg: »De flerehanda skäl, som tala emot antagandet
af ifrågavarande förslag, hafva anförts af de högsta domstolens ledamöter,
som redan yttrat sig, och till dem får äfven jag ansluta mig, hvarjämte
jag, hvad de särskilda bestämmelserna angår, instämmer i det hufvudsakliga
af justitieråden Carlsons och Ramstedts anmärkningar».

Justitierådet Skärm: »Ifrågavarande lagförslag afser att till skydd för
en klass af medborgare, som förmenas, efter hvad jag hoppas med orätt,
icke kunna ty förutan bestå i kampen för tillvaron, beröfva andra en dem
nu enligt lag tillkommande rättighet. Förslaget innebär i detta hänseende
eu återgång till principer, som på goda grunder längesedan i lagstiftningen
öfvergifvits.

Den föreslagna lagen är därjämte, såsom redan inom högsta domstolen
framhållits, synnerligen lätt att kringgå och skulle förty antagligen
komma att utöfva ringa eller ingen verkan i det afsedda syftet, men kunde,
som förhållandet i allmänhet är med dylika lagar, vålla ringaktning för
lagen.

Då därtill kommer, att, såsom jämväl framhållits, en del detaljbestämmelser
ej äro hållbara, måste jag instämma i det afstyrkande, som af
högsta domstolens öfriga ledamöter uttalats».

Justitierådet Afzelius tilläde, att justitierådet beträffande förslagets
detaljbestämmelser i allt hufvudsakligt instämde i hvad justitieråden Ramstedt
och Carlson därutinnan anfört.