Lagutskottets Utlåtande N:o 51 (Utlåtande 1897:LU51 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

N:o 51.

K! t*f> M s fJK»* 1 { V; W Cr''O : H i ii!

Ank. till Riksd. kansli den 23 april 1897, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af
förslag angående mulnandet af rättsförhållandena emellan
kommuner och enskilde vid genomförande af stadsplaner

m. m.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 62, hemställer grefve Hamilton, med hvilken herr
Svanberg instämt, att Riksdagen må anhålla, att Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse
med hvad Riksdagen i skrifvelse den 9 maj 1884 begärt, täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser för
ordnande af de rättsförhållanden, som uppstå mellan kommunerna och
enskilde i följd af fastställande af planer för eller vid utförande af beslut
om reglering af gator, torg eller allmänna platser i stad, köping eller ort,
för hvars bebyggande stadganden lika med de för stad gällande anses
böra på grund af befolkningens täthet tillämpas.

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 7 Sami. 33 Häft. (N:o 51.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Till stöd för motionen anföres:

I skrifvelse den 9 maj 1884 anhöll Riksdagen, att Kongl. Maj:t måtte
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser för
ordnande af de rättsförhållanden, som uppstå mellan kommunerna och enskilde
i följd af fastställandet af planer för eller vid utförande af beslut
om reglering af gator, torg eller allmänna platser i stad, köping eller ort,
för hvars bebyggande stadganden lika med de för stad gällande anses böra
på grund af befolkningens täthet tillämpas.

Denna skrifvelse, som af Riksdagen beslöts utan meningsskiljaktighet,
var ett uttryck för den på grund af flerårig erfarenhet vunna insigten
derom, att förenämnda rättsförhållanden blifvit på ett mycket otillfredsställande
sätt ordnade, enär expropriationsförordningens stadganden i ämnet
äro alldeles otillräckliga och i flera hänseenden olämpliga, ett förhållande,
som allt klarare framträdt i den mån kommunerna på allvar bemödat sig
att genomföra de vidlyftiga stadsplaner, som byggnadsstadgan för rikets
städer jilagt dem att uppgöra.

Åt befogenheten af Riksdagens framställning gaf Kongl. Maj:t sitt
erkännande genom att den 3 oktober 1884 uppdraga åt en komité att
utarbeta de författningsförslag, hvilka af nämnda framställning kunde föranledas,
och afgaf komitén den 24 augusti 1885 underdånigt betänkande
i ämnet med förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning jemte
tillhörande författningar, i samband hvarmed komitén, till hvilken jemväl
öfverlemnats en af styrelsen för Stockholms fastighetsegareförening gjord
underdånig framställning angående lagstiftning rörande hvad i vissa fall
borde iakttagas, då byggnad uppförts utöfver tomtgräns, framlade förslag
till lag äfven rörande nämnda ämne.

öfver komiterades förslag hördes Öfverståthållareembetet, Konungens
befallningshafvande och Öfverintendentsembetet. Befogenheten af Riksdagens
framställning bestyrktes dervid ytterligare, i det att endast en
bland Konungens befallningshafvande i allo afstyrkte komiterades förslag,
och två funno det olämpligt för mindre städer, under det att öfriga myndigheter,
i flere fall med mycken styrka, såväl vitsordade behofvet* af
lagstiftning på det afsedda området som ock uttalade sin anslutning till
de i komiterades förslag upptagna principer.

Sedan förslaget med ledning af de detaljanmärkningar, som af myndigheterna
framstälts, blifvit af komiterade i vissa delar omarbetadt, öfverlemnades
detsamma ock af Kongl. Maj:t för vidare grundlagsenlig behandling
till högsta domstolen, som deröfver afgaf utlåtande, sådant detsamma
finnes intaget i domstolens protokoll för den 20 april 1887. Jemväl
högsta domstolens flertal lemnade förslagets hufvudgrunder utan anmärk -

Lagutskottets Utlåtande N:o 51. o

ning och framstälde endast en del anmärkningar rörande vissa detaljbestämmelser.
Blott två af de i granskningen deltagande sex justitieråden
afstyrkte hela förslaget under förmenande, att dess hufvudgrunder icke
vore med rättvisa och billighet öfverensstämmande.

Hvad sålunda förekommit torde väl obestridligen få anses häntyda
derpå, att Riksdagens framställning ingalunda skett i oträngdt mål. Vid
1891 års riksdag framlades emellertid endast det på Stockholms fastighetsegareförenings
initiativ tillkomna lagförslaget, hvarjemte i det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet meddelades, att det på Riksdagens
begäran utarbetade förslaget till stadsplanelag kommit att förfalla.

Om anledningen till denna oväntade utgång af ett vigtigt och omfattande
lagstiftningsarbete lemnades upplysning i Andra Kammarens
protokoll för den 6 maj 1891. Dåvarande chefen för justitiedepartementet,
hvilken förut såsom ledamot af högsta domstolen varit en bland de
två justitieråd, hvilka afstyrkt komiterades förslag i dess helhet, framhöll
nemligen under diskussionen om ofvannämnda proposition, att det af
komitén utarbetade förslaget till stadsplanelag visserligen vore fotadt på
de grunder, för hvilka Riksdagen i skrifvelse år 1884 uttalat sig, men
att han för sin del vid pröfning af dessa grunder funnit, att en lämplig
lagstiftning i ämnet icke kunde på dem fotas äfvensom att han icke kunde
erkänna, att på det afsedda området billigare grunder funnes än de, som
vore stadgade i gällande expropriationslag. Justitieministern underkände,
med andra ord, fullständigt befogenheten af Riksdagens framställning.

Man kunde sålunda med allt fog säga, att frågans utgång vore beroende
på en ren tillfällighet. Särskilt med hänsyn härtill ansåge motionären
det icke vara osannolikt, att, derest Riksdagen förnyade sitt uttalande
i ämnet, en annan utgång skulle kunna vinnas. Härför talade den
ytterligare erfarenhet, som sedan år 1891 vunnits om svårigheterna för
kommunerna att med måttliga kostnader under nuvarande brist på duglig
lagstiftning i ämnet genomföra sina storartade stadsplaner samt om de
fördelar, som dessa planer i många fall tillskyndade egare af de af dem
berörda tomter. Kongl. Maj:t och Riksdagen hade sjelfva vid två särskilda
tillfällen, åren 1885 och 1892, då vilkoren för marks upplåtande
till gator öfver fot- och hästgardesregementenas gamla kaserntomter antogos,
erkänt rättmätigheten af den i komitéförslaget intagna hufvudgrundsats,
att tomtegaren borde bidraga till en gatureglerings genomförande
öfver hans mark i den mån han hade fördel af densamma. Det lysande
resultatet af fotgardesregementenas kaserntomters försäljning, sedan de
nya gatorna dragits öfver dem, lenmade ett ojäfaktigt vittnesbörd derom,

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

att icke någon orätt skett staten såsom tointegare genom tillämpning åt
sagda grundsats. Till samma resultat komme man helt säkert i den andra
tomtaffären.

Motionärens framställning åsyftar, såsom af motiveringen framgår,
ett återupptagande af det förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning,
som af särskilt utsedde komiterade den 24 augusti 1885 afgafs
med föranledande af Riksdagens den 9 maj 1884 aflåtna skrifvelse till
Kongl. Maj:t, deri anhölls om utarbetande och framläggande af förslag till
lagbestämmelser för ordnande af de rättsförhållanden, som uppstå mellan
kommunerna och enskilde i följd af fastställande af planer för eller vid
utförande af beslut om reglering af gator, torg eller allmänna platser i
stad, eller i köping eller å annan ort, för hvars bebyggande stadganden,
lika med de för stad gällande, anses böra på grund af befolkningens täthet
tillämpas.

Berörda komitéförslag var, såsom ock motionären erinrat, bygdt på
hufvudgrundsatsen om tomtegares skyldighet att till en gatureglerings
genomförande bidraga, i den mån han‘hade fördel af densamma.

Förslaget i fråga stadgade sålunda bland annat följande skyldigheter
för tomtegare:

a) att i och för anläggning af nya gator, torg och allmänna platser
eller utvidgning af gamla gator antingen från sin tomt afstå och på samhället
utan ersättning öfverlåta mark utefter tomtens hela längd till en
bredd af nio meter eller ock utgifva ersättning för gaturnark till nu nämndt
omfång, som förut tillhört samhället eller af detta måste från annan
inlösas;

b) att, då gaturnark skulle från tomtegaren lösas, men samhället ej
ville erlägga lösen i penningar, åtnöjas med vederlag i annan mark;

c) att från samhället inlösa gammal gaturnark, som läge intill tomten
och som vid stadsplans genomförande blefve för samhället obehöflig;

d) att, om en del af tomt utlagts till gata och återstoden icke vore
för bebyggande användbar, sjelf utan medverkan af samhället genom tvångslösen
eller tvångsbyte från granne förskaffa sig den jord, som fordrades
för att göra tomtstycket ändamålsenligt, för bebyggande, och således genom
uppoffring af penningar eller jord söka i någon mån reparera den skada,
som tillfogats honom derigenom, att han nödgats till samhället utan ersättning
afstå gatumarken; och

Lagutskottets Utlåtande N:o 51. 5

e) att ej mindre låta förut indelad tomt, som icke omedelbart berördes
af stadsplan, ingå i ny tomtindelning för förbättring af grannes
genom stadsplans genomförande onyttiggjord tomtdel, än äfven för att befria
samhället från skyldighet att lösa sådan onyttiggjord tomtdel underkasta
sig lösnings- och bytestvång.

Derjemte stadgade lagförslaget, för att tvinga tomtegare att underkasta
sig nu nämnda skyldigheter, åtskilliga inskränkningar i tomtegares
fria dispositions- och nyttjanderätt till sina tomter, samt föreskref att tomtegares
rättigheter och skyldigheter i de fall, hvarom förslaget handlade,
skulle pröfvas och bestämmas icke af expropriationsnämnd, utan af en särskild
stadsplanenämnd, bestående af på förhand utsedde ledamöter.

Vid förslagets granskning inom högsta domstolen framstäldes emellertid
anmärkningar mot de flesta af dess bestämmelser, hvarjemte eu af
högsta domstolens ledamöter, med hvilken en annan ledamot i hufvudsak
instämde, helt och hållet afstyrkte, att detsamma måtte läggas till grund
för någon proposition till Riksdagen.

Det framhölls dervid, hurusom alla de stadgande^ som ofvan ur
förslaget anförts, djupt ingrepe i eganderätten och vore stridande emot
hittills i expropriationslagstiftningen tillämpade grundsatser, samt att förslaget
uteslutande vore bygdt på hänsyn till stadssamhällenas fördel och
ej ^tillbörligen tillvaratoge de enskilde samhällsmedlemmarnes berättigade
intressen. Samhällenas kostnader för genomförandet af stadsplaner skulle
trenom införande af förslagets bestämmelser otvifvelaktigt i betydlig mån
minskas, men de bördor, som lyftädes från samhällena, lades i stället på
ett fåtal samhällsmedlemmar, hvilkas tomter berördes af stadsplanerna och
för hvilka bördorna naturligtvis komine att kännas tyngre än för samhällena.
Dylika anordningar läte ej heller förena, sig med clen likställighet
i kommunala skyldigheter, som i kommunallagstiftningen påbjödes, utan
skulle derigenom skapas nya, betänkliga orättvisor.

I några delar ansågs förslaget gå i en rigtning, som icke vore tidsenlig.
Sedan lång tid tillbaka hade lagstiftningsarbetet gått ut på att i
möjligaste män åstadkomma likhet inför lag, att afskaffa specialdomstolai
och att införa likformighet i processuella föreskrifter.

Förslaget vore i dessa hänseenden reaktionärt. Antoges detsamma,
blefve skyddet för eganderätt väsentligen olika, om det vore det bila samhället,
staden, eller det stora, staten, som påyrkade expropriation. Den
enskildes eganderätt skulle i mycket afsevärd mån vika för stadssamhället,
men emot statsverket skulle den fortfarande behålla den helgd, expropriationslagen
af den 14 april 1866 gåfve; och när kronans jord behöfdes för
eu stadsplan, skulle jorden lemnas gratis, men då staten för det allmännas

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

behof nödgades expropriera stadsjord, skulle denna betalas efter det pris,
som högst i orten vore gällande.

Vidare erinrades, hurusom förslaget i och för genomförande af stadsplanerna
ville införa specialdomstolar under benämning stadsplanenämnder,
hvilka skulle, ej mindre såsom expropriationsnämnder utan appell verkställa
uppskattningar än äfven i första hand pröfva och afgöra i expropriationsmål
förekommande tvister, hvilka nu handlades af allmän underrätt.
Proceduren skulle vid expropriation blifva olika, allt efter som expropriationen
erfordrades för ena eller andra ändamålet och expropriationslagen
eller den nya stadsplanelagen vore tillämplig. Äfven sättet för stadsplanenämndens
tillsättande vore nytt och opröfvadt. Hittills hade det ansetts
nödigt, att värderingsnämnder skulle af de tvistande sjelfva väljas särskilt
för hvarje mål, liksom lagstiftningen alltid sörjt för värderingsmäns
och domares ojäfvighet, men ledamöterna i stadsplanenämnd skulle tillsättas
af underdomstol och hafva flerårig funktionstid; och då förslaget ej
innehölle något om jäf mot ledamöter i nämnden, kunde lätt inträffa, att
en tomtegare nödgades se sina tvister med samhället med laga verkan
prötvade och afgjorda af t. ex. personer, som hade till pligt att bevaka
samhällets rätt och således i sjelfva verket vore hans vederparter.

Slutligen rigtades en invändning mot det kardinalskäl, som komiterade
för sitt förslag anfört, det nemligen, att anläggning af nya eller
utvidgning af gamla gator ökade värdet af närliggande tomter och att det
derför vore billigt, att tomtegaren med samhället i dess helhet deltoge i
kostnaden för anläggningen. Dels kunde antagandet om det ökade värdet
vara olägligt, efter som det vore möjligt, att de, som uppgjorde stadsplaner,
understundom misstoge sig och de i allt fall måhända ej alltid
särskilt såge på fördelarne eller olägenheterna för de enskilde tomtegarne,
hvilka vid sådana ärendens behandling icke vore i tillfälle att bevaka sin
rätt, dels skulle, om tomternas värden genom anläggningen verkligen
ökades, sådant naturligtvis föranleda förhöjning af taxeringsvärdena och
ådraga egarne, jemte högre bevillning till staten, skyldighet att i större
mån än förut deltaga uti fyllandet af samhällets alla behof och följaktligen
äfven det, som genom gatuanläggningen uppkommit.

Såsom motionären omnämnt, blef ej heller någon proposition i ämnet
till Riksdagen aflåten.

för utskottet äro de skäl mot antagande af ett lagförslag af den
innebörd nu föreliggande motion omförmäler, som här ofvan i korthet
återgifvits, fullt afgörande, och då motionären ej ens antydt andra gran -

Lagutskottets Utlåtande N:o 51. 7

der, hvarå ett förslag i motionens syfte skulle kunna byggas, kan utskottet
alltså inskränka sig till att, under åberopande af det ofvan anförda, hemställa,

att grefve Hamiltons ifrågavarande motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 april 1897.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Herrar Nilsson, F. Andersson och Ohlsson hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.