Lagutskottets Utlåtande N:o 51 (Utlåtande 1893:LU51 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

N:o 51.

Ank. till Riksd. kansli den 21 april 1893, kl. 4 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och framläggande
af förslag i syfte att ersätta de kortvariga
frihetsstraffen med s. k. vilkorligt domfällande eller andra
■ dermed jemförlig a straff arter.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga en inom
nämnda kammare af herr O. Anderson i Hasselbol, med hvilken herrar
grefve Hamilton, Olof Olsson,1 Palm, Beckman och Wilh. Nilson instämt,
väckt motion, n:o 34, så lydande:

Det vilkorliga domfällandet för mindre förbrytelser vinner allt mera
erkännande uti de civiliserade länderna och har senast blifvit lagfäst äfven
i Frankrike.

I staten Massachusetts i Nordamerika och i Belgien, der det vilkorliga
domfällandet varit längst bepröfvad^ har det lemnat ett särdeles godt
resultat, i det att icke mer än omkring 2 % af de sålunda dömde hafva
återfallit i brott.

Att resultatet af ett sådant domfällande i synnerhet för första resan
brott och mindre förbrytelser skall verka så välgörande, det synes mig
vara helt naturligt, ty i en sådan dom är inlagd eu tydlig kärleksbevisning,
hvilket alltid verkar välgörande på den, som deraf blifver delaktig,
äfvensom att en sådan dom skulle stå som en varnande väktare öfver den
brottslige, alltid manande honom att vandra ostraffligt sin väg fram, om
han vill undgå att drabbas af den dom, som, i händelse han ännu en gång
koinme i delo med strafflagen, med dubbel tyngd faller öfver hans hufvud.
Deremot synes det korta fängelsestraffet icke allenast onyttigt, utan genomgående
skadligt; det nedsätter personen, i egna, och andras ögon, försvagar
Bill. till Riksd. Rrot. 1893. 7 Samt, 24 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

hans känsla af egen värdighet, och hans moraliska spänstighet är nedbruten.
Efter undergånget straff återvänder han till sitt hem vanärad;
stundom kan han ej mera finna sitt lefvebröd, han har förlorat sin plats
hos landtmannen eller på verkstaden, eller ock hafva kunderna öfvergifvit
honom. Dagsverkaren har sin enda styrka i arbetets regelbundenhet, endast
denna gör det möjligt, att hans dagliga behof kan tillfredsställas.
Dömes han nu till fängelset, rubbas alla vilkoren för hans existens; från
denna stund har han förlorat sitt fotfäste i lifvet; modlöshet inställer sig,
och han söker sin tröst i glaset. Han befinner sig redan på det sluttande
plan, som leder till lösdrifveri och återfall i brott.

Det vilkorliga domfällandet deremot är först och främst en varning,
jemväl i betydelse af tillrättavisning; men det är äfven mycket mera, ty
det fastställer det straff, hvartill den tilltalade gjort sig skyldig, och hotar
honom att, första gången han å nyo begår en straffbar förseelse, det
ådömda straffet skall i hela dess vidd gå i verkställighet. Straffet eftergifves
icke, det endast uppskjutes, men är dock såsom straff i allmänhet
underkastadt preskription, eller med andra ord lemnar den brottslige tillfälle
att på fri fot genom sin obrottsliga vandel aftjena detsamma, och
genom uppskofvet förringas icke straffet i och för sig, ty om den vilkorligt
dömde under preskriptionstiden gör sig skyldig till nytt straff och det
vilkorligt ådömda straffet således utan reduktion sammanlägges med det
senare, så blir straffeffekten större och känbarare, än om hvartdera straffet
verkstälts på sin tid.

Chefen för det belgiska fångvårdsväsendet, som varit i bästa tillfälle
att på nära håll studera det vilkorliga domfällandet, rekommenderar detsamma
på det varmaste till efterföljd. Hotet om verkställighet i händelse
af återfall, har han bland annat vid ett tillfälle yttrat, vore en vida starkare
tygel på brottsligheten än det verkliga straffet. Sjelfva domen vore
tillräckligt repressiv emot ringare bedrägerier, obetydliga tjufnadsbrott,
våldsamheter och injurier, och saknade ej heller preventiv verkan emot
personer, som ännu bära fruktan för att stå tilltalade inför domstol. Lagen
vore ett korrektiv emot öfverdrifterna i ett straffsystem, hvars resultat
vore att fylla fängelserna med en hop menniskor, som helt hastigt passerade
dem, ofta till ohjelplig skada för deras egen framtid, alltid utan
något gagn för samhället, och bland alla de olika medel, som blifvit föreslagna
till inskränkning i användandet af de gagnlösa och skadliga fängelsestraffen
af kort varaktighet, vore det vilkorliga domfällandet det enda
praktiska.

Vid 1890 års riksdag väcktes af undertecknad motion med förslag,
det Riksdagen ville besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t om utarbetande

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

och framläggande för Riksdagen af ett förslag till sådan ändring af strafflagen,
att vilkorlig framtidsdom blefve införd för första resan begångna
mindre brott och förseelser. Denna motion blef af samma Riksdags lagutskott
behandlad i utlåtandet n:o 49, deri utskottet erkänner, att förslaget
vore förtjent af lagstiftarens uppmärksamhet, men ansåg sig icke kunna
för närvarande tillstyrka en skrifvelse, och ansåg en sådan skrifvelse mindre
behöflig, då frågan redan understälts Kongl. Maj:ts pröfning genom en den
24 februari 1890 till Kongl. Majd. ingifven framställning af chefen för
fångvårdsstyrelsen. Men som det icke försports, att Kongl. Majd. tagit
saken i öfvervägande, och som jag är fast öfvertygad om nyttan af en
lagändring i det syfte jag framstält, och sakens framgång skulle väsentligen
befordras, om Riksdagen uttalade sig för en lagändring i angifna
syftet, har jag icke tvekat att å nyo väcka förslag i detta ämne, hvarvid
jag utöfver hvad jag här anfört tillåter mig åberopa motiveringen till
min motion vid 1890 års riksdag.

Jag är emellertid ingalunda okunnig om, att. just under de sista åren
i utlandet mycket tvistats om ändamålsenligheten af vilkorligt domfällande
samt att dervid bland ansedda fackmän stridiga meningar förekommit,
äfvensom att. en högt aktad svensk jurist sökt ådagalägga, att frågan för
närvarande saknar betydelse för den svenska lagstiftningen. Möjligen skulle
man häruti vilja finna ett skäl för att antingen ännu en gång undanskjuta
mitt förslag eller ock alldeles afvisa det. Jag tillåter mig då framhålla,
att dock ingen gittat bestrida, att de kortvariga frihetsstraffen äro förknippade
med så stora olägenheter och vådor, att det måste te sig som en
bjudande pligt att taga denna fråga i snart och allvarligt öfvervägande.
Hvad åter beträffar påståendet, att särkildt frågan om vilkorligt domfällande
skulle sakna betydelse för oss, så är detta påståendes vigtighet ingalunda
bevisad dermed, att man, såsom den ofvan nämnde författaren, framhåller,
att många framstående utländske förkämpar för det vilkorliga domfällandet
anse denna straffart icke vara tillämplig, då fråga är om böter, som skola
förvandlas till fängelse, samt uppvisar, att hos oss i olikhet med i utlandet
ojemförligt största delen kortvariga frihetsstraff just är förvandlingsstraft.
Ty till eu början är dock ett faktum, att just i det land i Europa, der
man först infört denna straffart och sedermera äfven mycket prisat den,
eller Belgien, tillämpas vilkorligt, domfällande äfven på bötesstraff. Men
vidare och framför allt lär det väl vara oemotsägligt, att ett kortvarigt
frihetsstraff är eu lika olämplig straffart äfven då straffet uppkommit genom
förvandling af böter, samt att derför sjelfva hufvudfrågan, eller’ minskningen
af de kortvariga frihetsstraffens användning, ingalunda hos oss har
mindre betydelse än i andra land.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Deremot har jag ansett, att på grund af det ofvan anförda mitt
förslag borde få en något vidsträcktare omfattning, än då jag senast framlade
det, så att regeringen anmodades att undersöka frågan om de kortvariga
frihetsstraffen i hela dess vidd samt föreslå lämpliga åtgärder till de
nuvarande missförhållandenas afhjelpande, der sådant kan ske, genom införandet
af vilkorligt domfällande, och eljest, om sådant finnes lämpligt,
genom andra straffarter.

Slutligen tillåter jag mig framhålla, att då Sverige hittills ansetts
stå så högt på fångvårdens område, borde man väl i en så vigtig fråga
som denna icke endast vänta på utlandets utredningar och rön, utan anse
sig mägtig att sjelf taga saken i öfvervägande med ledning af vår inhemska
erfarenhet.

På grund af hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig föreslå,
att Riksdagen må hos Konungen anhålla, att Konungen ville låta
utreda och undersöka, i hvad mån de hos oss förekommande kortvariga
fängelsestraffen må kunna ersättas med det i vissa utländska lagar stadgade
vilkorliga domfällandet eller andra lämpliga straffarter, samt till Riksdagen
inkomma med det förslag, hvartill en sådan undersökning kan föranleda.

Det vilkorliga domfällandet (condemnation conditionelle) har endast
en kort tid varit tillämpadt i den utländska lagstiftningen. Systemet
infördes nemligen första gången i Amerika genom en lag för staden Boston
år 1878, hvilken lag 1880 efterföljdes af en lag för hela staten Massachusetts.
Enligt dessa lagar kan domstolen, när den i ett mål af straffrättslig
beskaffenhet finner grund för det antagandet, att brottslingen utan
straff skall för framtiden uppföra sig väl, underlåta att afkunna straffdomen
och i stället för viss tid ställa brottslingen under polisuppsigt.
Uppför han sig oförvitligt under pröfningstiden, bortfaller straffet definitivt.
Gör åter brottslingen under nämnda tid sig skyldig till någon ny förseelse,
dömes han till straff äfven för det först begångna brottet. Det amerikanska
systemet, som jemväl erhållit en något modifierad tillämpning i England,
kännetecknas sålunda deraf, att domaren icke från början bestämmer straffet
utan inskränker sig till att uppskjuta domens afkunnande, så länge som
den tilltalade uppför sig klanderfritt. I andra länders lagstiftning, och
särskildt i Belgien, har systemet antagit den form, att icke sjelfva straffdomen
men väl straffets verkställighet uppskjutes. I Belgien bestämmer
lagen den 31 maj 1888, att, då ett — vare sig omedelbart eller efter för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

vandling — ådömdt straff icke öfverstiger sex månader, och den dömde
ej förut straffats, må i domen föreskrifvas, det straffet ej skall verkställas
under viss af domstolen bestämd tid, ej öfverstigande fem år från domens
dag. Har under denna tid ingen ny straffdom blifvit utfärdad mot den
dömde, är han fri från hvarje påföljd af den förra domen. I motsatt fall
sammanlägges det i den första domen bestämda straffet med det i den senare
ådömda och båda verkställas.

Angående rigtigheten af detta nya system har emellertid under den
tid, detsamma varit i tillämpning, mycket skiljaktiga meningar gjort sig
gällande ej blott bland vetenskapsmännen inom straffrättens område utan
äfven bland dem, hvilka sysselsätta sig med lagskipningen inom samma
område.

Utskottet tillåter sig särskildt erinra om den behandling, frågan
erhållit vid senaste nordiska juristmötet i Köpenhamn år 1890, der ändamålsenligheten
af införlifvandet af detta system med vår svenska straffrätt
blef starkt ifrågasatt.

Sålunda blef der framhållet, att den framgång, som mångenstädes i
utlandet kommit den vilkorliga straffdomens idé till del, läte förklara sig
af den alltjemt växande oviljan mot kortvariga frihetsstraff. I de land,
der man för allehanda förseelser slösade med frihetsstraff på mycket korta
tider, och der dessa frihetsstraff utstodes i gemensamhetsfängelse, vore en
sådan ovilja ganska förklarlig. Man hade upprörts deröfver, att personer
för undergående af straff, hvilka såsom straff betraktade icke kunde antagas
vara synnerligen verksamma, prisgåfves åt fängelselifvets besmittande
inverkan med dess ödesdigra följder för den bestraffades hela lif. 1 vårt
land existerade emellertid icke samma missförhållanden. Frihetsstraff på
kort tid förekomma ej här i jemförlig utsträckning, och alla kortvariga
fängelsestraff, vare sig omedelbart ådömda eller förvandlingsstraff, verkstäldes
sedan mera än trettio år tillbaka i enrum. Hvad särskildt anginge de
mera betydande förbrytelser, som betingade omedelbart frihetsstraff eller
drygare bötesansvar, så lade anhängarne af det nya systemet en utomordentlig
vigt på det hot med framtida bestraffning, som genom den vilkorliga
straffdomen komme att hvila öfver förbrytaren, och som skulle blifva
en verksam sporre till afhållande från nya brott. Men det vore ej tillräckligt
att, i stället för att verkligen straffa, nöja sig med en blott
hotelse beträffande framtiden. Brottslingen hade i gerning visat, att ett
blott straffhot i och för sig — ty för ett sådant hade han ju varit föremål
genom det i lagen stadgade allmänna straffhot — icke gent emot honom
vore tillräckligt verksamt. Det fordrades tvärt om kraftigare åtgärder för
att göra intryck på honom; man måste låta honom personligen erfara,

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

huru straffet kändes, på det han för framtiden måtte taga sig bättre i akt.
Hänsyn måste jemväl tagas till den förorättade, som ej sällan lifiigast skulle
känna det otillfredsställande deri, att lagöfverträdaren lemnades utan näpst.
Systemet skulle slutligen gifva anledning till en rättsolikhet i behandlingen
af lika svåra förbrytare, som ej kunde undgå att såra det allmänna rättsmedvetandet,
ity att institutets tillämpning skulle bero på särskilda personliga
förhållanden, som ingalunda behöfde angifva någon skilnad i brottslig
skuld.

Motionären har i sin förevarande framställning föreslagit, att Riksdagen
skulle i ämnet aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Frågan kan
emellertid ingalunda ännu anses hafva erhållit den utredning, särskildt
hvad vårt lands förhållanden beträffar, att utskottet finner sig kunna tillstyrka
Riksdagen att förorda den ifrågasatta lagändringen; och en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran blott om utredning i ämnet synes utskottet
icke vara erforderlig eller lämplig, då Kongl. Maj:ts uppmärksamhet, på
sätt motionären sjelf erinrat, redan blifvit fästad på de förhållanden, som
i motionen beröras, genom den skrifvelse, hvilken chefen för fångvårdsstyrelsen
den 24 februari 1890 till Kongl. Maj:t ingifvit.

Utskottet hemställer följaktligen,

att hvad herr O. Anderson i förevarande motion
föreslagit, icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 april 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Herrar Lilienberg, Erickson, J. Anderson, Näslund, F. Andersson
och P. G. Petersson hafva begärt få här antecknadt, att de på grund af
åtnjuten ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i ärendets behandling
inom utskottet.