Lagutskottets Utlåtande N:o 50 (Utlåtande 1909:LU50 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 50,

N:o 50.

Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1909 kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om dels rätt till expropriation
af vattenfall, dels och stadgande om koncession
för förvärf och utnyttjande af vattenfall, m. m.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra särskilda
inom Andra Kammaren väckta, till lagutskottet hänvisade motioner,
n:ris 130, 2, 16 och 112, i hvad densamma angår vattenfall.

Uti motionen n:o 130 hafva herrar Karl Staaff, Th. af Callerholm,
Carl Carlson Bonde, K. G. Karlsson, Joh. Ström, S. H. Kvarnzelius, L.
Gast. Broomé, Ad. Wiklund, Ernst Beckman, B. Persson i Tällberg, Johan
Ericsson, Fridtjuv Berg, Jakob Pettersson, Axel Schotte, J. Bromée, G.
Jansson, Karl Starbäck och E. A. Nilson hemställt:

att Kiksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån och under hvilka villkor staten och
eventuellt äfven kommuner må erhålla rätt till expropriation af vattenfall.

Uti motionen n:o 2 har herr E. Åkerlund hemställt:
att Kiksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och fortast möjligt förelägga Kiksdagen förslag
Bill. till Biksd. Prat. 1909. 7 Sami. 49 Höft. (N:o 50.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

till lagstiftning, hvarigenom ägare eller innehafvare af kraftstationer för
leverans af elektrisk energi eller annan kraft mot afgift, för Indika tillstånd
meddelas att öfverbygga kongsådra, eller för hvilkas anläggningar
af dylikt slag kraftledningar behöfva sträckas öfver annans mark, åläggas
att icke debitera eller uppbära afgifter för kraftleveranser annorlunda än
i enlighet med för sådana afgifter af Konungen för vissa år åt gången
fastställda taxor samt att ställa sig till efterrättelse de bestämmelser, som
må blifva utfärdade för kraftstationernas skötande på ett för allmänheten
betryggande sätt.

Uti motionen n:o 16 har herr friherre Erik Palmstierna, med instämmande,
i hvad angår motionens syfte, af herrar Frithiof Söderbergh, Gast.
Sandström, Värner Rydén, Axel Schotte, Carl Lindhagen och A. Åkerman,
hemställt:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj.t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta utreda, i hvad mån koncessionssystemet bör tillämpas vid
utbyggande af vattenfall samt anläggande af kraftstationer och kraftnät
för distribution af elektrisk energi.

Uti motionen n:o 112 i dess nu förevarande del hafva herrar Carl
Lindhagen, Nils Persson, Ernst Blomberg, Bernh. Eriksson, A. Thylander,
Gustaf Strömberg, Herm. Lindqvist, Sven Linders, Värner Rydén, Hjalmar
Branting, F. TV. Thorsson, O. H. Waldén, Knut Tengdahl, V. A:son Berg,
L. J. Carlsson, J. Hasselquist, Victor Larsson, G. A. Rundgren, Ernst
Söderberg, Johan Forssell, C. G. Lindley, J. Th. Johansson, J. A. Wallin,
Joh. Åberg, E. C. Kropp, Emil Kristensson, Aug. Nilsson, C. E. Svensson,
E. A. Leksell, Sven Persson, K. A. Borg, A. C. Lindblad, E. Palmstierna,
N. Edv. Lindberg, Hj. Rissén och A. J. Christiernson hemställt:

att Riksdagen ville:

A) hos Kungl. Maj:t anhålla om öfvervägande, i hvad mån och under
hvilka villkor genom lag bör stadgas koncession för förvärf och utnyttjande
af vattenfall, samt framläggande snarast möjligt af det lagförslag, hvartill
detta öfvervägande kan föranleda;

B) i afvaktan på nämnda lagstiftning för sin del antaga provisoriskt

l:o) en lag om att Konungens tillstånd i vissa fall erfordras i an gifna

afseende;

2:o) särskildt ett tillägg till förordningen om jordägares rätt öfver

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

vattnet å hans grund i syfte ätt koncession för öfverbyggande af kungsådra
beviljas endast för viss tid i sänder.

Till stöd för förstnämnda af herr Staafl'' in. fl. i motionen n:o
gjorda hemställan har anförts följande: motion.

»Vid 1908 års riksdag väcktes en motion, däri yrkades, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj: t anhålla, det täcktes Kungl.

Maj:t efter nödig utredning framlägga förslag för Riksdagen till sådan
ändring i gällande expropriationslagstiftning, att staten och, därest utredningen
därtill gifver anledning, jämväl kommuner må under de villkor,
som kunna anses erforderliga, erhålla rätt till expropriation af vattenfall.
Motionens motivering var af följande lydelse:

''Riksdagen anhöll sistlidna år i skrifvelse till Kungl. Maj:t om framläggande
af förslag till ändamålsenliga lagbestämmelser i fråga om grunderna
och sättet för bestämmande af lösen vid jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof.

Emellertid vill det synas, som om expropriationslagstiftningen jämväl
i annat afseende än det, som i denna skrifvelse berördes, tarfvade någon
ändring.

Sålunda synes själfva rätten att expropriera så vidt angår staten och
måhända äfven kommunerna i visst hänseende böra utvidgas. Expropriationsrättens
omfång är i t § af kungl. förordningen angående jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof sålunda bestämd: Där Konungen
pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild man, menighet eller
inrättning tillhörer, begagnas skall, antingen till rikets försvar, till allmän
väg, bro, hamn eller lastningsplats, till torg eller gata i stad, till uttappning
eller sänkning af sjö, till strömrensning, farled eller annan vattenledning,
till allmän byggnad eller till dylikt allmänt behof, vare ägare
pliktig att afstå hvad för ändamålet fordras; njute dock den, som härigenom
skada lider, ersättning därför.

Denna bestämmelse är efter vår mening för snäft tilltagen. Sedan
genom senare tiders uppfinningar å elektroteknikens område vårt å vattenfall
ganska rika land erhållit möjlighet att i stor skala förse kommuner,
industri och handtverk med elektrisk kraft, spörjer man sig med stigande
bekymmer, huruvida så som det för närvarande är ställdt med vattenfallen
landets invånare och produktion verkligen skola kunna få den nytta af
ifrågavarande betydande vattenrikedom, som vederborde.

Förhållandet är ju nämligen, att allenast en mindre del af vatten -

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

fallen — enligt gjorda beräkningar cirka''12 ä 14 procent af landets hela
vattenfallskraft befinner sig i statens ägo, medan återstoden, d. y. s.
den vida öfvervägande delen, är underlagd privat äganderätt. Den frågan
framställer sig då, huruvida det är sannolikt, att denna väldiga i privat
ägo befintliga kraft också kommer att användas på det för invånarne och
produktionen mest förmånliga sätt och särskild!, huruvida man kan påräkna,
att den kommer att tillhandahållas till skäligt pris.

I detta afseende måste man tyvärr hysa stora farhågor. Om vattenfallskraften,
förmedlad genom de elektriska ledningarna, kunde sägas vara
underkastad fri konkurrens, är det gifvet, att priset skulle röna hälsosam
inverkan däraf. Men det förhåller sig tydligen icke så. Då kraften icke
lämpligen och utan stora kostnader kan öfverföras annat än till viss utsträckning,
blifver förhållandet i stort sedt, att hvarje vattenfallsägare
önsam så att säga ekonomiskt behärskar ett visst kringliggande område,
där icke konkurrensen utan det faktiska monopolet kommer att råda.

Trots detta skulle det icke vara alldeles uteslutet, att konsumenterna
kunde erhålla kraft för skäligt pris, om man finge förutsätta, att vattenfallen
fått stanna i de ursprungliga ägarnes händer. Men en monopolartad
förvärfskälla drager med magnetisk styrka till sig spekulationen, och det
är väl bekant, att spekulationen i vattenfall i vissa trakter af vårt land
tagit stark fart. Får detta fortgå i afsevärd tid, torde all förhoppning
vara ute, att vattenkraften, när den utnyttjas, skall betinga rimliga pris.
Och hvad detta betyder i fråga om vår befolknings trefnad samt hela vår
produktion och därmed våra möjligheter såsom industriidkande folk, behöfver
ej sägas.

Under sådana förhållanden se vi ingen annan utväg än att expropriationslagstiftningen
undergår en sådan ändring, att vattenfall kunna, där
det för den allmänna hushållningen finnes nyttigt, exproprieras. Huruvida
några alldeles särskilda villkor för denna form af expropriation höra
uppsättas, tilltro vi oss icke att afgöra, utan torde den frågan lämpligen
upptagas vid den utredning, hvarom vi ärna anhålla.

Man kan spörja, huruvida ej en liknande nödvändighet visat sig i de
många länder i Europa, där vattenfall förekomma. Det är då att märka,
att i dessa länder i allmänhet helt andra rättsregler i förevarande afseende
råda än hos oss. Vattenfallen äro där till stor del lagda under det allmänna.
Visserligen anses det allmänna ej alltid hafva på lämpligt och
allmännyttigt sätt begagnat sig af denna fördel utan alltför släpphändt upplåtit
vattenfall till den enskilda spekulationen. En liflig rörelse pågår

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

därför i åtskilliga länder för rättelse härutinnan. Men hufvudsaken är
likväl, att det allmänna har hand öfver en stor del af landets vattenkraft.

I ett land åter, där vattenfallen i allmänhet utgöra enskild egendom, synes
det första som måste göras vara att bereda möjlighet för det allmänna
att till större utsträckning och för rimligt pris förvärfva vattenfall.

I denna framställning hafva vi visserligen i främsta rummet haft vår
tanke riktad på staten. Dock torde det af lättbegripliga skäl jämväl böra
komma under öfvervägande, huruvida och under hvilka villkor kommuner
böra erhålla möjlighet till expropriation af vattenfall.’

I anledning af denna motion och annan motion med liknande syfte
hemställde lagutskottet, att Biksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån och under hvilka
villkor staten och eventuellt äfven kommuner kunde erhålla rätt till expropriation
af vattenfall.

Hvad utskottet sålunda hemställt bifölls af Andra Kammaren utan
votering men afslogs af Första Kammaren med 70 röster mot 43, hvilka
afgåfvos för bifall.»

Herr Åkerlund bär motiverat sin i motionen n:o 2 gjorda hemställan motion
på följande sätt:

»Ehuru man icke med fog lär kunna beskylla ägarne till de kraftstationer
för vattendrift, hvilka hittills kommit till stånd i vårt land, att ,
hafva sökt obehörigt uppskörta den allmänhet, som af dem ställt sig i
beroende, har likväl det geschäft, som bedrifves äfven med landets vattenfall,
mångenstädes väckt rättmätig harm, eftersom man hållit före, det
sådana nationalrikedomar borde komma landets näringar till godo, snikna
mellanhänder förutan. Men hvad som i än högre grad uppväckt bekymmer
för den svenska vattenkraftens bevarande åt våra näringar och våra
hem till möjligast billiga pris är en ingalunda oberättigad fruktan, att
äfven denna landets tillgång skall komma i händerna på det moderna
trustväldet, i hvilket fall med visshet kan förutses, att, om frihet därför
råder, landets befolkning skall få sitta illa emellan för sina ständigt ökade
behof af elektrisk energi till drifkraft, värme och ljus.

Att åtgärder till förekommande af ett sådant tillstånd äro väl behöfliga,
torde vara ostridigt. Dock kan jag alldeles icke sluta mig till dem, hvilka
åt staten och jämväl åt kommuner vilja inrymma allmän rätt att förvärfva
vattenkraft genom expropriation; ty ett sådant steg skulle förvisso blifva
ödesdigert och i hög grad hinderligt för vattenkraftens tillgodogörande.

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

Att expropriationsrätt till vattenfall i någon män inrymdes åt staten, då
t. ex. värdefulla sådana endast i spekulationssyften få ligga ''för fäfot’
under längre tider, må vara riktigt; men hvarför kommuner, af Indika
åtskilliga uppträdt som fullödiga jobbare, skulle tillerkännas undantagsförmåner
i detta afseende, mäktar jag ej fatta; ty om allmänheten utsättes
för ockrande konsortier eller för ockrande kommuner, synes mig komma
på ett ut.

Det torde för öfrigt vara ganska likgiltigt, hvilka som äga landets
vattenfall, blott de såvidt möjligt äro i svenska händer och utan onödig
tidsutdräkt komma till nyttig användning, samt landets befolkning erhåller
visshet om att ej blifva oskäligt betungad för erforderlig elektrisk energi
från större kraftstationer. Lyckligtvis lär staten, utan att behöfva använda
ofvan antydda kraftåtgärder, äga medel i sin hand att hålla osund spekulation
i landets vattenkrafter i tygeln genom att besluta, det rätt att öfverbygga
kungsådra eller framdraga kraftledningar öfver annans mark ej
meddelas, med mindre ivungl. Maj:t därvid förbehålles rätt att pröfva och
för vissa år i sänder fastställa de pris, mot hvilka ägare af kraftstationer
må äga tillhandahålla allmänheten vare sig elektrisk eller annan drifkraft.

Lika litet som den synnerligen välbetänkta åtgärden att förbehålla
regeringen rätt att utöfva kontroll öfver de enskilda järnvägarnas drift och
taxor i någon mån förmått hämma järn vägsbyggandet i landet, lika litet
skall en human och rättvis kontroll öfver användandet af större, i enskild
ägo varande vattenfall verka hämmande på deras bebyggande och tillgodogörande.

Skulle därför i tid effektiv kontroll komma till stånd däröfver, att de
kraftstationer i landet, hvilka tillhandahölle elektrisk energi eller annan
drifkraft åt allmänheten mot afgift, sköttes på ett för denna allmänhet
betryggande sätt, samt däröfver, att afgifterna för såld kraft bestämdes med
hänsyn till vattenfallens och kraftstationernas verkliga värden, kostnaderna
för deras drift och underhåll samt de kapital, som i dem verkligen behöft
nedläggas, och med fästadt afseende jämväl vid den risk, verkens ägare
äro underkastade, vågar jag tro, det den tvifvelsutan berättigade oro för
vår vattenkrafts framtid, som alltmera kommer till synes, blefve obefogad
samt att någon expropriationsrätt för staten ej behöfdes ifrågasättas, utom
i undantagsfall, och för kommuner alls icke skulle hafva något som helst
fog för sig, utan att den privata verksamheten på detta område ostörd
kunde fortgå till båtnad för land och folk.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

Till stöd för ofvannämnda hemställan af herr friherre Palmstierna i Herr friherre.

»Vattenkraftsindustrien har under de sista åren visat en glädjande
utveckling. Det ena företaget efter det andra kommer till stånd i skilda
landsdelar. Nya kraftstationer utbyggas, kraftledningar och mellan samverkande
stationer framdragna kraftnät utbreda sig på stora afstånd, redan
behärskande hela landskap. De privata kraftförsäljningsbolagen ha börjat
förena sina linjer, och liksom man kan förutspå bildandet af ett statskraftnät
mellan Karsefors, Trollhättan, Motala ström och Älfkarleby, ligger
den möjligheten icke aflägsen, att ett enda privat kraftnät kommer att
sträcka sig öfver stora delar af landet. Som en naturlig följd af teknisk
samverkan mellan kraftnäten uppstår behofvet af ekonomisk sammanslutning
mellan kraftföretagen.

Statsmakterna ha bidragit till denna utveckling. Särskildt genom
lagen af 27 juni 1902 om expropriationsrätt för framdragning af elektriska
ledningar vid företag, som äro »af större betydelse för det allmänna»,
har kraftproduktionens afsättningsmöjlighet i hög grad vidgats. För ett
fullt ekonomiskt tillgodogörande af den värdefulla vattenkraften återstå
likväl ännu flera betydelsefulla förändringar i gällande lagstiftning. Det
förmäles äfven, att den så kallade vattenrättskommittén, genom förslag
om expropriationsrätt åt kraftindustrien till mark för kraftkanaler, dammfästen
och byggnader samt rätt att tvångsvis inlösa delar i vattnet jämte
bestämmelser angående deltagande i regleringsföretag m. m., skall visa
den väg, som statsmakterna böra använda för att ytterligare främja vattenfallens
rationella utnyttjande.

Hittills har uppmärksamheten emellertid nästan uteslutande ägnats
denna tekniskt-ekonomiska sida af vattenkraftsproblemet. Den socialekonomiska
har däremot icke tillräckligt beaktats.

I den mån kraftindustrien utvecklar sig — och det sker utomordentligt
fort — och statsmakterna konsekvent göra allt för att jämna dess
väg, kan det emellertid icke undvikas, att allvarliga socialekonomiska
olägenheter uppstå, såvida lämpliga åtgärder ej i tid vidtagas.

När statsmakterna på grund af den moderna teknikens kraf stå i
begrepp att lämna kraftindustrien en maktbefogenhet sådan, som förut
knappast tilldelats någon ekonomisk sammanslutning i Sverige, genom förlänande
af olika slags expropriationsrättigheter, så ha statsmakterna därigenom
själfva frammanat ett monopol, som kan bli till obotlig skada, om
det ej af staten säkert behärskas. Makten öfver ett lands krafttillgång

motionen n:o 16, har anförts:

Palmstierna8

motion.

B Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

är en af de starkaste, och staten bör ej utan vidare låta denna gå sig
ur händerna.

Hvilken ekonomisk maktställning, de stora kraftbolagen komma att
intaga, förstår man af den snabba utveckling, några af våra äldsta företag
äro stadda uti. Hemsjöbolaget behärskar t. ex. för närvarande tolf vattenfall
i storlek varierande mellan 1000—4000 hkr eller samtliga de mest
betydande vattenfallen i Helgeån, Mörrumsån och Eonnebyån. Det kraftnät,
som inom de närmaste två åren planerats, uppgår till cirka 200 km.
och sträcker sig från Karlskrona i öster till ett par mil väster om Kristianstad.
Planer finnas äfven på kraftleverans till Yäxsjö och Mellersta Blekinge
järnvägar. Tydligen är vattenkraften i sydöstra Sverige genom
några framstående mäns arbete underlagd ett enda stort monopolbolags
välde. Plera sådana exempel kunde anföras.

Faran af denna utveckling för hela den kraftkonsumerande industrien
inses lätt. I kraftbolagens intresse ligger att vinna det högsta pris på
varan, som marknaden erbjuder. Den kraftkonsumerande industrien vill
däremot ha lägsta möjliga kraftpris. Detta är äfven af nationalekonomiska
hänsyn önskvärd!, emedan därigenom nya företag framlockas, varuprisen
kunna sänkas och arbetslönerna höjas. Får kraft-monopolet fritt
utveckla sig, kommer dess kraftpris att stiga med kolpris och ånghästkraftspris.
För landets näringslif vore en sådan utveckling kanske skadligare,
än om privatjärnvägarne oberoende kunde höja sina godstariffer.
Sveriges ekonomiska framtid i den internationella striden beror i hög grad
af den möjlighet att lämna ett billigt kraftpris, som det egna landet erbjuder,
och denna möjlighet kommer att förspillas, om statsmakterna ej
inskrida. Yår rättskänsla bjuder oss äfven öfvervaka, att dessa nationens
värdekällor, som vattenfallen äro, ej kringgärdas af några få, som utom
sin fullt berättigade företagarevinst för all framtid ämna utnyttja sitt
monopol till en beskattning af landets öfriga medborgare.

Genom den väntade vattenrättslagstiftningen kommer kraftindustrien
att besitta stora fördelar framför annan industri i landet. Detta ökar
lockelsen för det utländska kapitalet att vid penningplacering i Sverige
välja kraftföretagen, något som hittills skett endast i ringa utsträckning,
men för vårt ekonomiska oberoende blefve det synnerligen ofördelaktigt.
Ytterligare en omständighet tillkommer här, som gör utländsk kapitalplacering
i våra vattenfall begärlig, den nämligen, att de ännu kunna,
förvärfvas med fidl äganderätt, liksom förut i Korge, medan den i utlandet
eljest vanliga besittningsrätten till vattenfallen utgöres af en koncession

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

på viss tid. Möjligheten att kunna sätta in sina pengar uti företag, som
för all framtid äga en naturkraft, hvars värde förväntas oupphörligt stiga,
kan ej undgå att utöfva en stor dragningskraft på det utländska kapitalet.
Också framhåller ’dcr Kgl. ''VVasserbauinspektor'' E. Mattern i sitt bekanta
arbete ’die Ausnutzung der Wasserkräfte’, att ''Sverige och Norge, emedan
•deras resurser ej till fullo utnyttjas, erbjuda den utländska företagsamheten
ett stort fält.’ Norge har redan haft erfarenhet af utlandets spekulation.
Af anläggningar på mer än 3000 hkr voro i slutet af år 1906
ej mindre än 128,800 hkr af tillhopa 167,600 på utländska händer.
Sedan Norge börjat tillämpa koncessionering, särskild! mot utlänningar,
är det sannolikt, att Sverige kommer att bli mer utsatt för utländsk intrång
än förut.

För vårt land är det emellertid så mycket viktigare att afvärja en
möjlig invasion af utländskt kapital, som vi våga förutsätta att genom
energiskt arbete själfva kunna åstadkomma den för vattenfallens utbyggande
nödvändiga kapitalbildningen.

Frågan är då, på hvad sätt ett missbruk af det oundvikliga kraftmonopolet
och ett eventuellt beroende af det utländska kapitalet må kunna
förhindras. Detta spörsmål har lagstiftningsarbetet i utlandet varit i färd
med att lösa, sedan den nya krafttekniken hunnit visa sina verkningar.
Förhållandena äro olika i länder med social och icke-social vattenrätt, men
det ser ut, som om man allmänt skulle finna det vara nödvändigt begagna
ett fullt utveckladt koncessionssystena.

Uti stater med social vattenrätt, där man under nästan hela 90-talet
tillät upplåtelse af de ''publika'' vattnen utan afgift och på evärdlig tid,
begränsas nyttjanderätten numera på vissa år, mångenstädes förbehåller
staten sig inlösningsrätt till företaget efter viss tid och dess hemfallande
till staten med eller utan ersättning vid koncessionstidens slut. Reglering
af kraftprisen är äfven vanlig, liksom bestämmelser om maximivinst och
kraftleverans för visst pris till stat och kommun stundom förekomma.

I ett land med så utprägladt individuellt vattenrättssystem som Norge
har man redan provisoriskt tillgripit koncessionering för in- och utlänningar
genom stortingets beslut 19 juli 1907. Den nuvarande regeringen
har äfven förklarat sig ämna framkomma med förslag om koncessionssystemets
införande.

Som erfarenheten i utlandet, trots vissa afvikelser, likväl synes peka
åt samma håll, borde det tas i öfvervägande, om ej koncessionssystemet
hör användas äfven i Sverige vid utbyggande af vattenfall för kraftdistriLih.
till Likså. Prot. 1909. 7 Sami. 49 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

bution. Detta är så mycket angelägnare, som det uti den internationella
täflingen på det ekonomiska området ej är af minsta betydelse, att vår
rättsliga utrustning står på jämnhöjd med utlandets.

Statens närmaste intresse är ett öfvervakande, att kraftprisen ej uppdrifvas
till skada för landets näringsliv En sådan prisreglering torde ej
kunna ske annat än i samband med kraftanläggningarnes koncessionering
och vid denna som ett villkor fästad inlösningsrätt för staten efter viss
tid. Utan denna inlösningsrätt blefve staten maktlös i förhållande till
kraftbolagen och saknade påtryckningsmedel för att få sin vilja igenom.

Yår generation befinner sig i likartadt förhållande till kraftindustrien,
som den föregående till järn vägsbyggandet. Då tog staten initiativ, och
framsynte mån förstodo, hvad samhällets väl den gången kräfde. Visserligen
har man senare haft skäl att ångra, att staten ej byggde i större
utsträckning, än hvad som skett, men i jämförelse med förhållandena i
andra länder kunna vi vara tacksamma för det, som blef gjordt. Vid
behandlingen af de privata järnvägsbolagen har staten, som bekant, uti
resolutionerna angående järn vägskoncessioner tillämpat samma princip, som
här föreslås för kraftindustrien. Tarifferna regleras därigenom, att ''afgifterna
för transporter å banan skola utgå enligt taxa, som Ivungl. Maj:t,
efter pröfning af därtill utaf koncessionsinnehafvaren afgifvet förslag, vill
i nåder fastställa, och hvilken taxa i allmänhet bör å vissa tider, som
Kungl. Maj:t bestämmer, lämpas efter sig då företeende omständigheter’.
Härtill kommer, att ''Svenska statsverket är berättigadt inlösa ifrågavarande
järnväg med tillhörigheter och trafikmaterial mot ett penningebelopp’.
Detta belopp utgör, hvad järnvägen bevisligen kostat koncessionsinnehafvaren
med tillägg af 5 procents ränta, men afdrag af banans nettoinkomst,
därest yrkande om järnvägens afträdande till staten sker inom tio år efter
järnvägens öppnande. I annat fall utgör ersättningsbeloppet ’två gånger
summan, enligt af Kungl. Maj:t godkända egenskaper, af hela den under
de tio år, som förflutit närmast före det år, hvarunder inlösningsanspråk
blifvit väckt, uppkomna nettobehållning af trafiken’.

Liksom järnvägsbolagen behöfver kraftindustrien erhålla vidtgående
expropriationsrättigheter, men då bör äfven staten i båda fallen noggrant
öfvervaka samhällets intressen. Yrkandet på statslig kraftprisreglering och
inlösningsrätt kan efter en jämförelse med behandlingen af de privata
järnvägarna ej anses oberättigadt.

I den mån kraftindustriens ekonomiska bärkraft ökas och stora inkomster
erhållas utöfver normal förräntning och amortering af anläggnings -

Lagutskottets Utlåtande N:o ö0. 11

kapitalet, uppstår eu monopolvinst, som bör åsättas särskild beskattning.
Hot kan emellertid ifrågasättas, om det ej vore lämpligt att låta denna
beskattning utgå i form af eu rätt för staten att vid slutet af en bestämd
koncessionstid få kostnadsfritt öfvertaga anläggningen, men ersätta markvärdet
jämte vattenrätten. Ett sådant koncessionsvillkor komme nämligen
i verkligheten — som man lätt kan beräkna —- att gravera företaget
som en koncessionsafgift eller skatt, hvars storlek beror af koncessionstidens
längd. Det finnes många skäl, som visa, att det för staten kan
vara af stor betydelse äga möjlighet att inom öfverskådlig tid kunna öfvertaga
kraftproduktionen eller viss del däraf, utan att den enskilda företagsamheten
onödigt hindras. Därför torde de fiskaliska hänsynen böra
vika för ett större samhällsintresse.

Att frågan om koncessionssystemets införande ej är främmande för
tekniska kretsar i vårt land, framgår bland annat af Helsingborgs tekniska
förenings skrifvelse till stadens drätselkammare i januari 1908.
Däri heter det: ''Utgår man från den synpunkten, att den i landet disponibla
vattenkraften måste komma landet i dess helhet till godo och att
dess tagande i anspråk sålunda är en nationell angelägenhet, den där ej
får motverkas af ett eventuellt privat intresse att förhindra eller oskäligt
fördyra tillgodogörandet, kommer man konsekvent fram till samma uppfattning
om vattenfallens rätta natur, som i fråga om gruffyndigheter
gäller.

I full konsekvens härmed skulle sålunda strängt taget å själfva
vattenfallens utnyttjande lämnas koncession förenad med alla de villkor,
som kunna finnas lämpliga, och hvilken koncession förfaller, om dessa
villkor ej uppfyllas.

Yore det möjligt att utan kränkande af principen om äganderätten
göra en dylik uppfattning om vattenfallen gällande, skulle frågan om
kraftleverantörens skyldigheter gentemot konsumenten kunna lätt nog
ordnas’.

För sin del anser föreningen detta ej vara tänkbart, men här lyser
i alla fall den tankegången klart igenom, att ur nationalekonomisk synpunkt
vore koncessionssystemets tillämpning å själfva vattenkraften den
för hela vårt folk bästa vägen. I stället förordar föreningen särskild
koncession ''för att anlägga och drifva kraftcentral och ledningsnät för distribution
af elektrisk energi för allmänt bruk. Föreningen anser det vara
i sin ordning, att i koncessionen bestämmes, att ''under vissa förutsättningar
kraftverk och koncession kan af staten eller konsumenter efter be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

stämda grunder inlösas’. ''Hvad beträffar priset på elektrisk energi’, säger
föreningen, ''bestämmes detta tydligen af så många omständigheter, att
någon hela landet omfattande prisbestämning ej kan komma i fråga; däremot
kan ifrågasättas, huruvida ej för hvarje enskildt nät ett visst maximipris
skulle kunna bestämmas.*

Nu bör anmärkas, att om koncessionssystemet af socialekonomiska
skäl anses nödvändigt, är dess tillämpning därmed förklarad berättigad.
Som något obehörigt ingrepp i den privata äganderätten kan det ej heller
gärna betraktas. Kraftindustrien är föga betjänad af den nuvarande strandäganderätten.
Denna står i stället i derå hänseenden som ett hinder för
industriens verksamhet. Därför begär kraftindustrien äfven rättigheter,,
som gå vida utöfver en vanlig markägares. Som en naturlig följd af
den hos oss gällande äganderätten till vattnet kan man ej betrakta de
expropriationsrättigheter, som kraftbolagen i olikhet med andra strandägare
behöfva.

Härtill kommer eu omständighet, som varit på tal flera gånger förut.
För kraftindustrien stänger kung sådran vägen uti ett stort antal strömfall.
Därför har rätt äfven medgifvits för öfverbyggnad af densamma. Nu
upplyses emellertid, att man står i begrepp att stryka begreppet kongsådra
ur byggningabalk en. Det må tvistas, om samhället kan anses ha
någon äganderätt till kungsådran eller ej, men så mycket är påtagligt,
att den af ålder utgör en inskränkning uti strandägarens förfoganderätt
öfver vattnet å hans grund och att kungsådran är underkastad statens
förvaltning. Genom tillåtelse på evärdelig tid att afgiftsfritt få öfverbygga
kungsådran ha statsmakterna faktiskt lämnat kraftbolagen som strandägare
utomordentliga värden utan att begära något därför. Detta påminner
om förra århundradets skogsrealisationer och inmutning af fyndighet
på kronojord. Kungsådrans existens är ett ytterligare skäl för koncessionssystemets
tillämpning.

Det anmärkes, att staten redan äger så stor del af landets vattenkraft,
att den genom sin konkurrens kan hålla kraftprisen nere. Härmed
förhåller sig på det sätt, att ungefär 85—86 procent af vattenkraften
i hela riket är i enskild ägo. I mellersta och södra Sverige har
staten däremot närmare 30 procent. Af sin vattenkrafttillgång bör staten
emellertid frånräkna en afsevärd del, som skall användas för elektrificering
af statsbanorna. Det återstående skulle användas för konkurrensens
upprätthållande. Härtill är det emellertid alldeles för litet, och dessutom
hvarken kan eller bör någon nämnvärd konkurrens uppstå. För att denna

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

skulle kunna etableras vid täflan om lokalt bundna kraftkonsumenter, järnvägar,
belysningsanläggningar och äldre industrier m. m., behöfde kraftnäten
korsa _hvarann, något som med tanke på kopparns dyrhet och slöseriet
med material vore en nationalekonomisk förlust, som ej kan försvaras.
För industriföretag, som äro under bildning och oberoende af geografiskt
läge, skulle konkurrensen däremot kunna upprätthållas, om staten
har någon kraft öfver, som ej behöfs för lokalt bundna behof. Man finge
då möjligen bevittna ett tarilfkrig, som toge sig uttryck i diflerentialtariffer,
hvarvid de lokalt bundna företagen kanske finge bekosta krigskostnaderna,
ett stridssätt, som bör förbjuda sig själft.

I detta sammanhang bör anmärkas, att statens och de enskilda kraftnäten
tyvärr blifvit byggda på grundval af olika strömfrekvens. Medan
statens efter noggrann pröfning blifvit bestämd till 25 perioder, ha Örebro—Gullspångs—Värmlands—Motala
ströms—Hemsjö och Sydsvenska alla
50 perioder. Som konsumenten genom inköp af motorer och dylikt inrättat
sig för ett kraftnät med t. ex. 50 perioder pr sekund, kan han ej
utan mycket dyrbara ändringar, möjligen genom att kassera samtliga motorer,
öfvergå till ett nät med annat periodtal. Han är då bunden till
det första nätet, hvars ägare kan tillskansa sig otillbörliga fördelar, och
hvarje möjlighet till konkurrens saknas.

Därest man i en framtid vill, att staten skall förvärfva eller samverka
med något kraftnät, kan man förstå, hur olycklig den rådande
olikformigheten i afseende på strömmens natur — periodtal, spänning -—
måste anses vara. För staten har det sin stora betydelse att genom uppställda
koncessionsvillkor kunna utöfva inflytande på byggnadssättet hos
de privata kraftnäten.

Att koncessionssystemet icke beköfver hämma den enskilda företagsamheten,
har utlandets kraftproduktion lämnat fullt tillräckliga bevis på.
Trots mången gång rätt hårda koncessionsvillkor har kraftindustrien utvecklat
sig mycket fort, och stora penninginstitut ha skapats i syfte att
finansiera densamma. Om grunden för en beräkning af den koncessionstid,
som här förutsattes, blir en uppskattning af den för anläggningskapitalets
amortering erforderliga tiden, torde man ej behöfva frukta, att kraftindustriens
uppsving hos oss skall försvagas, i all synnerhet som de nya rättigheter,
industrien behöfver, kunde utlämnas samtidigt med koncessionssystemets
införlifning med svensk lag.

Utgår man från den förutsättningen, att monopolbildningen vid kraft -

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

källorna ej kan undvikas, bjuder omtanken om landets näringsliv att
staten i tid vidtager åtgärder för att bevaka kela samhällets intressen.»

Herr Herr Lindhagen m. fl. har motiverat sin ifrågavarande hemställan

m°tioneii n:o 112 på följande sätt:

»På det utvecklingsstadium, hvari jordfrågan för närvarande befinner
sig hos oss, kan man där urskilja två hufvudspörsmål. Det ena är ombesörjandet
af jordbruk och bostäder, det andra socialisering af de naturtillgångar,
vid hvilka ett gemensamt allmänt intresse äro knutna, nämligen
skogar, grufvor, vattenfall, torfmossar äfvensom större fiskevatten. Det
senare af dessa två ämnen är nu så pass genomdiskuteradt, att tiden bör
vara inne att söka få ett mera enhetligt grepp på detsamma. Hvad man
redan af nutiden minst kan begära är att, utan hämmande band på det
sunda näringslifvet, dels förebygga de skador, soin tillskyndas näringarna
och andra allmänna intressen genom ett obundet enskildt monopol till
dylika naturrikedomar, och dels förbehålla framtidens människor utvägar
att på detta fält ordna sig efter sina behof och önskningar. Ett mål
måste visserligen vara att förvandla dessa naturtillgångar till allmän egendom.
I den mån detta ej ännu kan eller bör ske, återstår dock, såsom
många gånger blifvet framhållet, att utöfva någon kontroll genom statskoncession.
— — — — — — — — —- — — — — — — — .—

Vattenfall.

Jämväl i fråga om vattenfallens _ tillgodogörande kan uppstå monopol
till skada för det allmännas intressen. Detta spörsmål äger hos oss stor
aktualitet. Yårt land är nämligen rikt på vattenfall och det timras
upp stora hus af förhoppningar för framtiden på dessa kraftkällor. Men
medan man sysselsätter sig med dylika förhoppningar, arbetar spekulationen
oförtrutet för att söka grusa dein. Felet ligger här hos samhällsförhållandena
och något måste väl göras för att mota spekulationen. Det
gäller se till, att ej staten och hela orter blifva för sina oafvisligaste
behof alldeles beroende af enskildes godtycke. Ett allmänt intresse är
det ock, att den oerhörda värdeförhöjning af vattenfallen, som med visshet
kan under tidernas lopp emotses, till afsevärd del blifver en samhällets
egendom.

Äfven industrien är här en synnerligen intresserad part. Ofta sammanblandar
man två skilda saker, nämligen industrien såsom sådan samt
enskildes spekulationer i industrivärlden och deras källflöden, landets naturrikedomar.
Dessa sträfvanden blifva allt mer en öfverhängande fara icke

Lagutskottets Utlåtande N:o 50. 15

minst för industrien själf. Sedan aktievärdena uppdrifvits, drager man
sig vid gynnsamt tillfälle tillbaka med sin vinst, kvarlämnande den verkliga
industrien att nedtryckas under alltför stora kapitalutlägg, hvaraf
sedan i sin ordning äfven konsumenterna blifva lidande. Men vattenkraftens
ökade värde i framtiden får ej bli företrädesvis en tillfällig konjukturvinst
för några få, utan skall varaktigt fördela sig i ökad nytta
för konsumenterna och minskade bekymmer för produktionen. Detta kan
i längden ej vara annat än till gagn för den idoga industrien, om det än
framstår såsom en olägenhet för de omförmälda mellanhänderna.

Under sådana förhållanden vore tryggast, att staten och kommunerna
ägde vattenfallen samt själfva utnyttjade dem eller för möjligast billiga
afgifter upplät kraften för industriella behof och belysningsändamål.

Emellertid äga enskilde ännu inemot 85 procent af landets vattenfall.
Det kräfves då, att statsmakten har i sin hand att här ingripa
reglerande för ofvan angifna ändamål. Bland de åtgärder, som därvid
främst stå till buds, är som sagdt koncession.

Denna fråga har redan vid tidigare tillfällen varit föremål för Riksdagens
behandling och äfven delvis föranledt lagstiftning i den förordade
riktningen. Anledning till ett sådant ingripande kan äga rum antingen
vid vattenkraftens användning på stället eller ock vid dess bortledande
till användning på annat håll genom kraftledningar. I båda fallen har
denna angelägenhet varit å bane.

Vid 1896 års riksdag väcktes åtskilliga motioner i syfte att vidga
möjligheterna för industrien att draga nytta af vattenkraften i landet.
Ändamålet var naturligtvis särdeles behjärtansvärdt. Men viktigt hade
också varit att samtidigt värna om det allmännas rätt och särskildt skydda
industrien mot spekulation. Intresset för denna angelägenhet lyste däremot
med sin frånvaro.

Bland annat föreslogs sålunda expropriationsrätt för framdragande af
elektriska ledningar för belysning eller kraftöfverföring öfver annans mark.
Riksdagen beslöt äfven en skrifvelse i sådant syfte.

År 1900 kom härefter en kungl. proposition i ämnet, som dock
lika litet tog någon hänsyn till det allmännas intresse. I en motion
begärdes därför afslag å propositionen och nytt förslag. Utom åtskilliga
andra anmärkniugar, såsom att jordägarens rätt ej behörigen
iakttagits, framhölls, att för rätt att anlägga starkströmsledning å
annans mark borde sökas statens koncession, att denna koncession
jämte expropriationsrätten borde beviljas endast på viss tid i sänder

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

samt att vid koncessionen borde fastställas en viss årlig koncessionsafgift
efter vissa grunder att tillfalla staten och eventuellt till vissa andelar äfven
kommunen och jordägaren. Denna senare afgift skulle bland annat hafva
till ändamål att till det allmänna indraga en del af den framtida ökningen
i vattenkraftens konjunktur värde samt att bevara åt det allmänna möjligheten
att vid trängande behof kunna inlösa vattenfallet för rimligt pris.
Första Kammaren biträdde i hufvudsak propositionen, Andra Kammaren
afslog den och begärde nytt förslag.

År 1902 återkom Kungl. Maj:t med saken. Väl var nu jordägarens
rätt bättre tillgodosedd, men hvad som anmärkts i fråga om det allmännas
intresse hade fortfarande lämnats utan allt afeeende. Kanske
trodde man sig genom det förra tillmötesgåendet kunna lyckas tillfredsställa
Andra Kammarens landtman. I väckta motioner upprepades emellertid
de bortglömda anmärkningarna. Första Kammaren blef nu tvungen
att gifva med sig i fråga om den påyrkade tidsbegränsningen. Andra
Kammaren beslöt en koncessionstid ej öfverstigande 30 år och Första
Kammaren högst 50 år, hvilket sedan sammanjämkades till 40 år. Däremot
lyckades det ej vinna någon framgång åt yrkandet om fastställelse af
en koncessionsafgift. Den beslutade tidsbegränsningen på högst 40 år
återfinnes nu såsom ett moment i 2 § af lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Yid förenämnda två riksdagar utkämpades sålunda den grundläggande
striden i fråga om koncession såsom villkor för att få utnyttja vattenfall,
såvidt detta skedde genom kraftledningar. Första betingelsen härför är
nämligen fastställandet af en begränsad koncessionstid. Kegeringen sökte
båda åren med all makt genomdrifva upplåtelse på evärdelig tid, hvilket
sträfvande äfven fick sitt uttryck i dess år 1902 framlagda men afvisade
förslag att upplåta åt ett enskildt bolag evärdelig nyttjanderätt till en afsevärd
del af statens egen vattenkraft vid Trollhättan. Till sist segrade
dock tidsbegränsningen och därmed ansåg man sig hafva vunnit en trygg
utgångspunkt för att sedermera komma fram till ett fullt utveckladt koncessionssystem.

Yid 1907 års riksdag gjordes ett försök att föra fram äfven denna
senare sak med hänsyn till vattenkraftens tillgodogörande i allmänhet. Det
ifrågasattes nämligen dels en allmän utredning och beskrifning öfver enskilda
och kommuner tillhörande mera betydande vattenfall i landet, dels
ock förslag till åtgärder bidragande till att dessa kraftkällor, särskildt enskilda
tillhörande vattenfall, må i möjligaste mån komma landet och industrien

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

och ej spekulationen till godo. I motiven framhölls bland dessa åtgärder
statskoncession, särskilt efter norskt föredöme. Andra Kammarens tillfälliga
utskott fann emellertid det på sakens dåvarande ståndpunkt vara
för tidigt att ange några åtgärder. Utskottet tillstyrkte därföre endast
motionens förra del, hvarefter frågan för den gången föll i båda kamrarne.

Saken är emellertid brådskande och måste därför komma tillbaka, till
dess den blifvit löst. Det må härvid endast tilläggas, att hvad ofvan
sagts rörande vattenfall äfven lika fullt gäller större vattenregleringar för
åstadkommande af vattenkraft.

Ett särskildt kapitel, berörande frågan om koncession för att utbygga
vattenfall på platsen, utgöres af den omtvistade rätten att öfverbygga
kungsådra.

Det har ofvan anmärkts, hurusom vid 1896 års riksdag framkommo
förslag att underlätta för industrien att kunna utnyttja vattenfallen och att
ett af dessa förslag afsåg expropriationsrätt för framdragande af elektriska
kraftledningar. De andra förslagen åsyftade alla i hufvudsak rättighet för
strandägare att i landets forsar och vattenfall få tillgodogöra sig vattenkraften
jämväl i kungsådra.

Man må nu hafva hvilken mening som helst om kungsådrans rättshistoriska
betydelse. Faktum är, att den enligt allmän lag skall hållas
fullständigt öppen för allmänna ändamål och att endast med statsmakternas
begifvande en rubbning kan ske i detta förhållande. Likaväl som i fråga
om expropriation af mark för kraftledningar, hvilket också kräfde medverkan
af statens lagstiftning, hade staten äfven här ett förpliktande tillfälle
att förbehålla sig ett medinflytande genom att meddela koncession
endast för viss tid i sänder och att eventuellt upptaga en koncessionsafgift.
Hvad särskildt angår afgiften är en sådan i detta fall berättigad
äfven som en arrendeafgäld för rätten att förfoga öfver en vattenkraft,
som strandägaren förut ej fått begagna sig af.

Men såsom redan sagts sysslade 1896 års Riksdag ej med några
tankar i dessa riktningar. Riksdagen beslöt därför utan någon reservation
en skrifvelse i jämväl dessa motioners syfte.

Redan år 1899 framlades en kungl. proposition i detta ämne, hvari
föreslogs ett tillägg till förordningen om jordägares rätt öfver vattnet å
hans grund den 30 december 1880 i ändamål att för tillgodogörande af
vattenfall eller fors finge med Konungens begifvande byggas i kungsådra.
Icke heller i denna proposition inrymdes någon tanke åt angelägenheten
att på samma gång tillvarataga det allmännas rätt för framtiden. Och en
Bill. till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. 49 Höft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

stor försummelse var, att icke heller någon af oss i Eiksdagen kom att
då tänka på denna sak, såsom däremot skedde nästföljande år vid behandlingen
af propositionen om expropriation för elektriska kraftledningar.
Kungl. Maj:ts förslag blef sålunda i detta ämne genom ett rent förbiseende
oanmärkt antaget af Eiksdagen, hvarefter lag utgafs den 20 oktober 1899.

Denna försummelse, hvilken man senare kom underfund med, gjordes
ett försök att reparera vid behandlingen år 1904 af väckt fråga om revision
af lagstiftningen om jordägares rätt till vattnet å hans grund. I en
reservation till lagutskottets betänkande påyrkades, att i motiven till Eiksdagens
skrifvelse skulle fästas uppmärksamhet på, att dylika upplåtelser
borde meddelas endast genom ett modernt koncessionsförfarande. Samma
skäl, menade man, som talade för begränsning af tiden för koncession å
elektriska ledningars framdragande, borde äfven föranleda till att det allmänna
ej för all framtid afhände sig förfoganderätten öfver vattenkraften
i kongsådra och att äfven möjlighet hölles öppen, att utarrenderingen
kunde ske mot en viss afgäld. Upplåtelsen enligt 1902 års Eiksdags beslut
af en del af statens vattenkraft vid Trollhättan medgafs också ej för
längre tid än högst fyratio år i sänder. Ifrågavarande reservation lyckades
dock ej samla majoritet ens i Andra Kammaren.

Yid 1907 års Eiksdag återupptogs frågan och yrkades ett tillägg till
8 § i förordningen om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund i syfte
att tillstånd till öfverbyggandet af kongsådra skulle få meddelas endast på
viss tid, högst fyratio år. Lagutskottet förordade i stället eu hemställan,
att vid meddelande af tillstånd skulle göras den sålunda ifrågasatta begränsningen.
Förslaget, som föranledde häftiga debatter, afslogs af båda
kamrarne, i den Andra med 101 röster mot 85.

Långt senare, såsom det säges efter enskild framställning först i
slutet af år 1907 från vattenrättskommittén, har börjat införas i de därefter
meddelade koncessionerna för kungsådras öfverbyggande, att koncessionshafvare
''skall vara underkastad den ytterligare inskränkning i rätten
att tillgodogöra sig vattnet i kungsådran, som kan föranledas af ny lagstiftning
beträffande vattenrätten och därmed sammanhängande ämnen’.
Det är dunkelt, om därmed äfven afses ett eventuellt stadgande om viss
koncessionstid. Sannolikt är så icke meningen.

Fortfarande kvarstår således såsom en stor otillbörlighet, att staten
på detta sätt kanske för all framtid utan tillräcklig omtanke bortgifver
vattenkraften i kungsådra och såmedelst öppnar ytterligare marknad för
spekulationen. Lätt skall det också inträffa, att staten nödgas för allmänt

Lagutskottets Utlåtande N:o 50. 19

ändamål återköpa gåfvan med det belopp, hvartill en evärdelig nyttjanderätt
kan uppskattas. Intill dess frågan om koncession för utnyttjande af enskilda
vattenfall i allmänhet blir afgjord, är det därför fortfarande af vikt att
få tydlig föreskrift om, att kongsådra ej nu bortkoncessioneras för all framtid.

De särskilda villkor, under hvilka koncessionen i förenämnda olika
fall bör beviljas, får liksom de fall, för hvilka koncession öfver hufvud
taget behöfver sökas, göras till föremål för särskilt öfvervägande. Den
utländska lagstiftningen lämnar härutinnan riklig vägledning och särskild!
förtjänar uppmärksammas ett norskt regeringsförslag rörande bland annat
koncession för förvärf af vattenfall, grufvor och skogar, hvilket förelagts
innevarande års storting. Frågor, som härvid kunna särskild! beträffande
grufvor, vattenfall eller torfmossar uppkomma, äro: i hvad mån och till
hvilken tidsutsträckning viss koncessionstid bör bestämmas; huruvida och
efter hvilka grunder det allmänna bör förbehålla sig inlösningsrätt under
koncessionstiden och rätt att vid dess slut öfvertaga anläggningen mot eller
utan ersättning; huruvida och i hvilken mån koncessionsafgift bör erläggas
eller föreskrift meddelas om fastställande af taxor eller andra bestämmelser
för uthyrning af elektrisk kraft eller om skyldighet för koncessionshafvaren
att på vissa villkor tillhandahålla kraft åt den kommun, där anläggningen
finnes; huruvida han tilläfventyrs bör iklädas vissa rimliga skyldigheter till
förmån för den i verket sysselsatta arbetspersonalen o. s. v.

I afvaktan på sakens definitiva afgörande bör en provisorisk lagstiftning
redan nu komma till stånd.»

Det är uppenbart, att statens uppgifter med afseende å näringslifvet i
mån af en stigande utveckling blifva mera komplicerade och svårlösta.
De blifva äfven mera omfattande, allt efter som nya krafter och värden
införas på samhällsmarknaden och åstadkomma rubbningar i faktiskt bestående
förhållanden och föreställningssätt.

Den viktiga frågan, huru våra vattenfall skola på bästa sätt tillgodogöras,
sammanhänger visserligen nära med vattenrättslagstiftningen i allmänhet
och med frågan om äganderätten till vattenfallen, men äfven oberoende
häraf uppställer sig i våra dagar spörsmålet om åtgärder för tryggandet
af viktiga samhällsintressen i fråga om vattenkraftens tillgodogörande.
I de ifrågavarande motionerna påyrkas nu, dels att åtgärder måtte vidtagas
för underlättandet af förvärfvet åt det allmänna af vattenkraft, dels ock

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets Utlåtande No;o 50.

att utnyttjande af vattenkraften måtte, i större omfattning än för närvarande
äger rum, göras beroende af vissa utaf det allmänna uppställda villkor.
I det förra syftet påyrkas af herr Staaff med flere den äfven vid nästlidet
års riksdag ifrågasatta ändringen i gällande expropriationslagstiftning, att
staten och eventuellt äfven kommuner må under de villkor, som kunna
finnas erforderliga, erhålla rätt till expropriation af vattenfall. I det senare
ändamålet påyrkar herr Lindhagen med flere utredning för stadgande af
koncession för förvärf och utnyttjande af vattenfall i allmänhet. Ilerr friherre
Palmstierna yrkar på utredning, i hvad mån koncessionssystemet bör tilllämpas
vid utbyggande af vattenfall samt anläggande af kraftstationer och
kraftnät för distribution af elektrisk energi. Herr Åkerlund påyrkar åtgärder
för fastställande genom det allmännas försorg, i samband med meddelande
af tillstånd till framdragande af kraftledningar öfver annans mark eller öfverbyggande
af kongsådra, af taxor för leverans af elektrisk energi eller
annan kraft samt utfärdande af bestämmelser för kraftstationers skötande
på ett i öfrigt för allmänheten betryggande sätt. Sistnämnda yrkande, i
hvad det icke afser kungsådra, har visserligen icke särskild! afseende
på tillgodogörande af vattenkraften utan hänsyftar på öfverföring af
kraft i allmänhet. Men då i vårt land energi i stor omfattning åstadkommes
genom vattenkraft, samt den medelst vattenkraft åstadkomna
energin å sin sida distribueras hufvudsakligen på elektrisk väg, får frågan
härom nära sammanhang med de af herr friherre Palmstierna och herr
Lindhagen med flere berörda. Den har äfven af dem behandlats.

Beträffande till en början herr Staaffs med flere yrkande angående
expropriation afl vattenfall för det allmännas behof tillstyrkte lagutskottet
nästlidet år enahanda yrkande, hvilket äfven biträddes af Andra Kammaren.
Utskottets motivering både följande lydelse:

»Det torde vara uppenbart, att det för staten och kommunen af olika
skäl ofta kan vara af synnerlig vikt att besitta erforderlig vattenkraft.
Så hafva t. ex. för att tillgodose statens järnvägars behof i detta afseende
af Biksdagen anvisats betydande medel. Och att städer och andra samhällen
förvärfva vattenkraft, som de för sina ändamål behöfva, är ju i vårtid
eu synnerligen vanlig företeelse.

För att underlätta möjligheten för det allmänna att, där så befinnes
behöflig!, åtkomma vattenfall, påyrka nu motionärerna, att expropriationsrätt
af dylika må kunna medgifvas staten och eventuellt äfven kommunerna.

Lagutskottets Utlåtande N:o 50. 21

Enligt 1 § af kungl. förordningen angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof den 14 april 1866 är, där Konungen pröfvar
nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild man, menighet eller
inrättning, skall begagnas antingen till rikets försvar, till allmän väg, bro,
hamn eller lastningsplats, till torg eller gata i stad, till uttappning eller
sänkning af sjö, till strömrensning, farled eller annan vattenledning, till
allmän byggnad eller dylikt allmänt behof, ägaren pliktig att mot ersättning
afstå hvad för ändamålet fordras. Lagen, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar den 27 juni 1902, medgifver expropriation
för framdragande af elektrisk ledning, förutom för någon orts
förseende med belysning eller drifkraft, äfven för beredande af drifkraft
åt industriell anläggning, om densamma blott pröfvas vara af större betydelse
för det allmänna; och i skrifvelse den 19 april 1907 har Kiksdagen
hos Kungl. Maj:t anhållit om framläggande för Riksdagen af förslag
till sådan ändring af sist berörda lag, att expropriation af jord må
medgifvas, utom för ledningarnas framdragande, jämväl för kraftstation,
dammfästen, vattenledningar och dylikt.

Enligt gällande rätt torde alltså expropriationsinstitutet öfverhufvud
icke kunna anses användbart såsom medel att enbart förvärfva vattenkraft.
Det råder emellertid enligt utskottets uppfattning icke något tvifvel därom,
att den omständigheten, att en naturlig kraftkälla, som kanske eljest skulle
ligga oanvänd, tvingas in i det allmännas tjänst, kan vara åt lika stor
betydelse för det allmänna, som månget sådant allmänt behof, för hvilket
expropriationsrätt nu är medgifven. Härtill komma äfven i betraktande
de af motionärerna framhållna särskilda skäl, som med olika styrka i olika
fall kunna tillkomma och tala för statens eller kommunens förvärf af
vattenfall. I detta hänseende vill utskottet åberopa ett uttalande af den
s. k. vattenfallskommittén i dess betänkande af den 17 mars 1903, där
den erinrar om den fara, som kunde ligga däruti, att de enskilda ägarna
af vattenfall åsatte den producerade vattenkraften ett sådant pris, att landets
fördel af att äga rik tillgång på dylik kraft ltomme att väsentligen
förringas. Kommittén framhåller, att denna fara skulle i många fall
kunna motverkas, om staten själf ägde vattenkraft, som den kunde upplåta
åt enskilda under nyttjanderätt för måttligt pris.

Utskottet anser sig äga så mycket mera skäl att nu förorda en utvidgning
af expropriationsrätten, på sätt motionärerna ifrågasatt, som
Kungl. Maj:t den 13 mars 1908 uppdragit åt en kommitté att verkställa
en revision af expropriationslagstiftningen samt därvid särskildt till be -

22 Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

handling upptaga frågan om utsträckt tillämpning af expropriationsinstitutet,
äfvensom att i öfrigt efter verkställd utredning afgifva de förslag,
hvartill särskilda hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar rörande expropriation
kunde föranleda. Bland dessa framställningar, hvaraf fyra utgått
från Riksdagen, är äfven nästlidet års Riksdags skrifvelse angående revision
af gällande bestämmelser om ersättningsbeloppen vid expropriation,
hvilken revision alltså blir af praktisk betydelse äfven för den nu ifrågasatta
expropriationsrätten.»

Utskottet vidhåller lagutskottets nästlidet år sålunda uttalade mening.

Utskottet öfvergår nu till de öfriga ofvanberörda motionerna.

Utförande af dammbyggnad i vattendrag skall sedan gammalt i vårt
land föregås af offentlig myndighets pröfning. Enligt 20 kap. byggningabalken
af 1734 års lag skulle Konungens befallningshafvande äga att förordna
angående väckt fråga om byggande af ny kvarn. Och enligt 10 § i
förordningen den 30 december 1880 angående jordägares rätt öfver vattnet
å hans grund skall rätten bestämma, om och under hvilka villkor dammbyggnad
i vattendrag må inrättas, så att annans rätt ej må däraf
förnärmas. De allmänna intressen, som i detta sammanhang skola bevakas,
hafva hittills haft afseende endast å själfva vattnet, nämligen å
fiskens gång däruti eller å dess användande till allmän farled eller flottled.
År fråga om öfverbyggande af kongsådra, fordras enligt sistnämnda lag,
sådan densamma lyder enligt lagen den 20 oktober 1899, Konungens tillstånd.
En ganska vidsträckt rätt för staten att i fråga om vattenkraftens
användande reglerande ingripa har beredts genom den af motionärerna
berörda lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, med däruti genom lagen den 31 augusti 1907
gjorda ändringar. I 2 § af denna lag stadgas följande: »Till någon utföra
elektrisk anläggning, där största effektiva spänningen öfverstiger tvåhundrafemtio
volt, räknadt, om jordledning användes, mellan eu ledning
och jorden och i annat fall mellan två ledningar, söke Konungens tillstånd
till företaget; dock vare sådant tillstånd ej erforderligt, där anläggningen
till hela sin sträckning förlägges inom byggnad eller inhägnad gård eller
under jordytan, ej heller där anläggning, som icke berör allmän väg eller
allmän farled, utföres på egen mark samt antingen afståndet från ledning,
som skall framdragas ofvan jordytan, till boningshus eller annan vid gård
uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård öfverstiger tjugu meter eller,
om dylik ledning skall framgå på mindre afstånd än nu är sagdt, ägaren

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

sådant medgifvit. -—- — Tillstånd, hvarom i donna paragraf sägs, må af
Konungen meddelas endast för viss tid, ej öfverstigande fyrtio år. Meddelas
det sökta tillståndet, föreskrifver Konungen, under förbehåll af enskild
rätt, på hvilket sätt och under hvilka villkor anläggningen må utföras
och nyttjas.» Tillstånd, hvarom sålunda stadgats, erfordras alldeles
oberoende däraf'', huruvida vederbörande jordägare lämnat sitt samtycke till
anläggningens utförande eller expropriation för ändamålet påkallas. I 2 §
af Kungl. Maj:ts nådiga stadga om elektriska anläggningar för belysning
eller arbetsöfverföring den 31 december 1902 har föreskrifvits, att, utöfver
hvad i nyssberörda lag för vissa fall stadgats angående skyldighet för den,
som vill utföra elektrisk anläggning, att till anläggningen söka Konungens
tillstånd, sådan skyldighet skall åligga den, som vill framdraga elektrisk
ledning för belysning eller arbetsöfverföring inom område för vattentrafikled,
järnväg eller allmän väg. Tillståndet, som i detta fall brukar meddelas
tillsvidare, har sålunda endast afseende å ledning, i hvad den korsar
eller framgår utefter allmän trafikled. Tillstånd erfordras här oberoende
af om ledningen framdrages öfver eller under jorden. Särskilda säkerhetsföreskrifter
för utförandet och användandet af elektriska anläggningar hafva
meddelats förutom i nämnda stadga i en af kommerskollegium utfärdad
kungörelse af den 1 mars 1904.

Såväl år 1902 vid tillkomsten af omförmälda lag af samma år som vid förenämnda
1907 års lagändring gjordes gällande, att den fara, som vore förbunden
med anläggningar af ifrågavarande slag, säkrast och tillförlitligast skulle
förekommas genom koncession och därmed förbundna villkor och bestämmelser.
Genom koncessionsplikt skulle emellertid, framhölls vidare, jämväl
ett annat intresse upprätthållas, nämligen det statsekonomiska. Staten
borde förbehålla sig rätten att såväl genom uppställande af vissa bestämmelser
vid koncessionens meddelande och särskildt dess begränsning till
viss tid, som genom föreskrifvande af nya, utaf senare uppkomna samhällsbehof
dikterade villkor vid en utlupen koncessions förnyande på ett
tillfredsställande sätt reglera de viktiga allmänna intressen, som med den
elektriska kraftens utnyttjande vore förenade.

Innan utskottet går vidare, vill utskottet något beröra ett norskt
kommittéförslag af den 15 december 1908 för utredning af »sporsmaalet
om ändring i lovgivningen om elektriske kraftledninger», hvilket förslag
är ämnadt att ersätta den norska lagen »om Foranstaltninger till Ketryggelse
mod hare og Ulemper ved elektriske Anhrg» af den 16 maj
1896. Enligt detta förslag — väl att skilja från det norska kommitté -

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

förslaget af den 4 maj 1907 angående »sporsinaalet om adgang til erlivervelse
af skog, bergverk eller vandfald» — fordras i allmänhet koncession
för anläggning af elektriska ledningar från kraftstationer af viss storlek,
såvida icke ledningarna skola nyttjas af kraftstationens ägare till eget bruk
och framgå öfver denne tillhörigt, till kraftstationen stötande område på
mindre än 1 kilometers afstånd från densamma. Yid meddelande af koncession
böra enligt detta förslag uppställas såsom villkor, att anläggningen
påbörjas och utföres inom närmare bestämda frister, samt att staten skall
äga rätt att på vissa villkor och på närmare angifvet sätt inlösa ledningarna
med tillbehör vid utgången af koncessionstiden eller, i händelse anläggningens
ägare afsäger sig koncessionen eller denna af annan
anledning upphör, då så sker. Därjämte kunna enligt förslaget i
koncessionerna upptagas bland annat följande villkor, nämligen: att

driften inom vissa gränser icke får afstanna eller inskränkas; att för
energien skall betalas ett maximipris, beräknadt att täcka produktionskostnaderna
jämte 10 procent förtjänst, och att i öfrigt priset skall i vissa
fall inom vissa gränser vara underkastadt vederbörande regeringsdepartements
eller kommunalstyrelses godkännande; att anläggningens ägare icke
utan regeringsdepartementets medgifvande får ingå i någon förening för
konstlad höjning af priserna å elektrisk energi i landet; att koncessionen
icke utan Konungens medgifvande får öfverlåtas; samt att intill 5 procent
af energien skall enligt särskilda bestämmelser och mot visst pris levereras
till staten och 5 procent till vederbörande kommuner.

Hvad angår det i herr Lindhagens motion framställda yrkande, att
vattenfall icke skola få förvärfvas utan offentlig myndighets tillstånd, anser
utskottet detta vara en för våra förhållanden alltför ingripande åtgärd,
som det allmänna intresset i det förevarande afseendet ej med fog kan
fordra. Likaså synes det utskottet såsom ett opåkalladt ingrepp i den enskildes
fria förfoganderätt öfver sin egendom att i allmänhet stadga koncessionsplikt
och koncessions villkor för utnyttjande af vattenfall, därest
kraften afses att användas endast på platsen och för ägarens räkning. Att
till stöd för ett motsatt åskådningssätt åberopa Korges föredöme synes
utskottet icke riktigt. I Korge har visserligen genom eu på förenämnda 1907
års norska kommittéförslag grundad kungl. proposition förelagts innevarande
års storting ett lagförslag af innehåll, att utan Konungens tillstånd ingen
annan än staten, norska kommuner och norska statsborgare skola kunna
förvärfva äganderätt eller nyttjanderätt till vattenfall å öfver 500 häst -

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

krafter, samt att utan sådant tillstånd inga andra iin staten och norska
kommuner skola kunna förvärfva ock nyttja energi, frambragt af vattenkraft,
i större mängd än 500 hästkrafter. Men i motsats mot det ofvanberörda
norska förslaget till lag om koncession å elektriska ledningar har
denna lagstiftning afseende främst å själfva förvärfvet af vattenkraft och
att söka hindra det i Norge på detta område synnerligen mäktiga utländska
kapitalet att blifva ännu mäktigare.

Är åter fråga om vattenkraftens distribuering, framgår redan af den
ofvanberörda hos oss gällande lagstiftningen om elektriska anläggningar,
att man härutinnan i vårt land uppfattat saken annorlunda. Det synes
utskottet kunna ifrågasättas, om ej med hänsyn till konsumenternas och
det allmännas intresse någon utvidgning vore behöflig af de fall, där koncession
enligt denna lagstiftning erfordras, och som om, i den mån så kan
Tara fallet, vissa af de i de ifrågavarande motionerna framhållna önskemål
borde vinna beaktande. Man har, såsom förut nämnts, i fråga om
lagstiftningen rörande elektriska anläggningar fäst sig vid den fara,
som dylika anläggningar kunde föranleda. Ett alltför högt skattande,
vid tillkomsten af 1902 års lag i ämnet, åt därpå grundade synpunkter
föranledde, bland annat, den ofvanberörda lagändringen 1907. Någon
sådan fara ansåg man ej föreligga i fråga om under jorden framdragna
ledningar. Beträffande sådana ledningar synas emellertid samma intressen,
som, oafsedt faran, föranledt fordran på koncession, böra föranleda till sådan.
Anser man det vara ett behof för det allmänna att kunna reglerande
ingripa vid fråga om den elektriska energins distribuering, lärer detta
behof i allmänhet göra sig gällande oberoende af själfva det yttre medlet
därför.

I skrifvelse den 28 maj 1907 anhöll Biksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte låta föranstalta om utredning, på hvilket sätt betryggande garantier
för kontraktsenligt utnyttjande af elektrisk energi skulle kunna genom
lagstiftning eller eljest beredas afnämare af sådan energi, samt i den mån
Biksdagens medverkan till lagstiftning i ämnet erfordrades, för Biksdagen
framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning. I denna
skrifvelse uttalas den förmodan, att det berörda viktiga ändamålet ej torde
kunna vinnas annorledes än på koncessionsvägen. Det riktas där äfven
uppmärksamheten på, hurusom man äfven i vårt land varit betänkt på att
efter utlandets föredöme i koncessionerna införa villkor af mera allmän
art, hvilka skulle kunna i särskilda afseenden betrygga såväl det allmännas
som konsumenternas intresse, men att ännu tvekan, huruvida dylika beBih.
till Biksd. Prot. 1909. 7 Sami. 49 Häft. 4

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

stämmelser kunnat baseras på förenämnda lag om elektriska anläggningar,,
gjort sig så starkt gällande, att man dittills afstått från att i koncessionsbestämmelserna
införa några dylika villkor. I anledning af denna skrifvelse
inför emellertid numera Kungl. Majt i de ifrågavarande koncessionerna
följande bestämmelse: »Anläggningens innehafvare skall vara skyldig
iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans af elektrisk kraft
från anläggning af nu ifrågavarande slag, som framdeles kunna blifva af
Kungl. Maj:t utfärdade.»

Huru angeläget det emellertid, på sätt Riksdagen i denna skrifvelse
närmare framhållit, än må vara, att afnämare af elektrisk energi beredas
särskilda garantier för sin kontraktsenliga rätt gentemot t. ex. ny ägare
af en kraftkälla eller annan tredje man, kan det ej ens ur konsumentens
synpunkt vara tillfyllest, att blott ingånget kontrakt om leverans af viss
energi uppfylles. På sätt i de förevarande motionerna, särskildt i herr
Åkerlunds, framhållits, är det äfven af synnerlig vikt för konsumenterna,
att priset på den elektriska energien, oberoende af kontrakt, hålles inom
rimliga gränser, och att kraftstationerna ej afstannas eller upphöra att
vara leveransmässiga. Med den utsträckta användning denna energi numera
erhållit och med den fara för vattenkraftens och den elektriska kraftens
monopolisering, som är för handen och af motionärerna framhållits,
blir ett ingripande från statens sida i sådant syfte för industrien i allmänhet
och för landet i dess helhet ett alltmer framträdande behof. Ett
sådant ingripande skulle också, såsom motionärerna erinrat, öfverensstämma
med den staten tillkommande funktion med afseende å de enskilda järnvägarna.
Yisserligen måste det, såsom i vissa infordrade yttranden i anledning
af Riksdagens berörda skrifvelse framhållits, icke blifva utan
svårigheter att finna för olika föreliggande förhållanden lämpliga och
väl afvägda bestämmelser i sådant syfte. Dessa svårigheter, som i andra
länder öfvervunnits, lära dock ej heller för vårt land vara oöfverkomliga,
om ock förhållandena här äro delvis annorlunda, och därför utländska anordningar
på det förevarande området ej utan urskillning kunna här upptagas.
Att emellertid låta frågan, om visst pris för nyttjande af elektrisk
energi från en anläggning bör bestämmas eller ej, bero exempelvis däraf,
huruvida den ledning, som distribuerar kraften, framgår öfver eller under
jorden, synes utskottet knappast lämpligt. Då, enligt hvad förut framhållits,
fastställandet af sådant pris i allmänhet ansetts böra få formen af ett villkor
för koncession, synes utskottet i den omständigheten att pris väl bör fastställas
äfven där ledningarna äro underjordiska, föreligga en särskild an -

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

ledning att, såsom ofvan skott, ifrågasätta, att äfven dylika ledningar underkastas
koncession. Å andra sidan lärer man i likhet med motionären
herr Åkerlund möjligen kunna framställa det spörsmålet, om ej ett fastställande
af pris hör äga rum icke blott vid leverans af elektrisk energi
■*— oberoende af hur den frambringas — utan äfven vid fråga om öfverförande
af annan därmed jämförlig kraft.

Huruvida vid meddelande af koncession å elektrisk anläggning eller
eljest äfven andra särskilda föreskrifter lämpligen böra lämnas, för att,
oberoende af kontrakt, trygga dels konsumenters af elektrisk energi eller
annan kraft, dels ock det allmännas intressen, därom tilltror sig utskottet icke
att göra något uttalande. En undersökning i sådant afseende synes emellertid
utskottet böra i samband med vidtagande af åtgärder för realiserandet
af här ofvan uttalade önskemål komma till stånd.

Hvad slutligen angår den i detta sammanhang berörda frågan om
vissa villkor för öfverbyggande af kungsådra har af herr Åkerlund yrkats,
att äfven i fall, där tillstånd till öfverbyggande af sådan meddelas, visst
pris måtte fastställas å den däraf frambragta energien äfvensom i öfrigt
bestämmelser träffas för allmänhetens betryggande. Het synes utskottet,
som om, därest koncession komme att i den omfattning, utskottet ofvan
ifrågasatt, erfordras för distribuering af elektrisk energi och därvid i
allmänhet fastställas visst pris för denna energi samt eventuellt andra
villkor meddelas för tillgodoseende af konsumenternas rätt, uppställande af
sådana villkor i samband med meddelande af tillstånd till öfverbyggande
af kungsådra knappast skulle få praktisk betydelse annat än, om den af
vattenkraften frambragta energien skall distribueras annorledes än på elektrisk
väg. I den mån emellertid en utsträckning af koncessionsfallen vid
fråga om öfverförande af elektrisk energi ej anses böra komma till stånd,
synes utskottet äfven böra undersökas, om ej de afsedda önskemålen böra
vinna beaktande vid meddelande af tillstånd till öfverbyggande af kungsådra.

Herr Lindhagen har beträffande kungsådra yrkat, att Riksdagen måtte
för sin del antaga ett särskildt tillägg till förordningen angående jordägares
rätt öfver vattnet å hans grund i syfte, att dylikt tillstånd måtte beviljas
endast på viss tid i sänder. Före tillkomsten af ofvannämnda lag den
20 oktober 1899 fick under inga förhållanden byggas i kungsådra. En
sådan regel ansågs emellertid nationalekonomiskt mindre välbetänkt. Därför
berättigades Kungl. Maj:t att efter noggrann pröfning af alla på saken
inverkande förhållanden härifrån å det allmännas vägnar medgifva undantag.

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

Hvilka åsikter man än må hysa om rätten till kungsådra och om kungsådrans
natur, synes så mycket vara uppenbart, att kungsådra icke kan
utnyttjas utan något slags disposionsrätt öfver den strand, där den framgår.
I allmänhet måste därför den af strandrätten härflytande vattenrätten
anses vara af ojämförligt större betydelse än rätten till kungsådra. Visserligen
lärer det vara en rätt för staten, som ju har att iakttaga det allmännas
intresse vid förfogande öfver kungsådra, att uppställa därför lämpliga
villkor. Också meddelas vid tillstånds lämnande till öfverbyggande af
kungsådra följande bestämmelse: »Dammägaren skall vara underkastad den

ytterligare inskränkning i rätten att tillgodogöra sig vattnet i kungsådra,
som kan föranledas af ny lagstiftning beträffande vattenrätten och därmed
sammanhängande ämnen». Emellertid skulle det med de stora kostnader,
som utbyggande af vattendrag kräfver, och med de svårigheter, som därmed
äro förbundna, enligt utskottets uppfattning icke vara lämpligt att härutöfver
till tiden begränsa strandägarens möjlighet att tillgodogöra sig kungsådran
och därmed utsätta honom för den stora förlust, som skulle kunna
följa af den däraf följande rubbningen i de förhållanden, efter hvilka han
med betydande uppoffringar inrättat sig. Att, om en sådan tidsbegränsning
stadgades, träffa betryggande och väl afvägda regler beträffande
rättsförhållandena vid tidens utgång, synes utskottet vara förenadt med
synnerligen stora svårigheter.

Af det ofvan anförda torde framgå, att utskottet icke kan, vare sig
i fråga om kungsådra eller eljest, tillstyrka någon sådan provisorisk lagstiftning
beträffande vattenfall, som under B) i herr Lindhagens m. fl.
ifrågavarande motion påyrkats.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa:

l:o) att Riksdagen, med anledning af herr Staaffs
m. fl. ifrågavande motion, måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i
hvad mån och under hvilka villkor staten och eventuellt
äfven kommuner må erhålla rätt till expropriation
af vattenfall;

2:o) att det i herr Lindhagens m. fl. förevarande
motion under A) gjorda yrkande, såvidt det afser koncession
såsom villkor för förvärf af vattenfall, äfvensom
de i samma motion likaledes under A) samt i

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

herr friherre ralmstiernas ifrågavarande motion gjorda
yrkanden, i hvad desamma afse koncession såsom villkor
för utnyttjande af vattenfall annorledes än genom den
däraf frambragta kraftens distribution, ej måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda;

3:o) att Riksdagen, med anledning af de i herr
Åkerlunds och herr friherre Palmstiernas omförmälda
motioner samt i herr Lindhagens m. fl. motion under
A) gjorda yrkanden, måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning, huruvida koncession bör i vidare mån
än för närvarande är förhållandet fordras såsom villkor
för'' rätt till distribution af energi, frambragt af vattenkraft; 4:

o) att Riksdagen, med anledning af ofvan under
3) nämnda yrkanden, måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning, huruvida och i hvad mån i samband
med meddelande af koncession å kraftledningar, afsedda
för distribution af elektrisk energi, som frambragts
af vattenkraft, visst pris bör bestämmas för den
framförda kraftens begagnande och eventuellt äfven
andra villkor uppställas för behörigt tillgodoseende af
konsumenternas och det allmännas intressen;

5:o) att Riksdagen, med anledning af herr Åkerlunds
motion, måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om öfvervägande,
huruvida vid koncession för distribuering af
elektrisk energi, frambragt annorledes än af vattenkraft,
samt eventuellt jämväl vid distribuering af annan kraft
äfvensom vid meddelande af tillstånd till öfverbyggande
af kungsådra föreskrift må lämnas om visst sådant pris,
som afses under 4 ro här ofvan, samt bestämmelser i
öfrigt meddelas till tryggande af allmänhetens och konsumenternas
rätt;

6:o) att det i herr Lindhagens m. fl. motion
under B) 2) gjorda yrkande om särskildt tillägg till
förordningen om jordägares rätt öfver vattnet å hans

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

grund i syfte, att koncession för öfverbyggande af
kongsådra beviljas endast för viss tid i sänder, icke
måtte föranleda till någon Riksdagens åtgärd; samt

7:o) att det i berr Lindhagens m. fl. motion
under B) 1) gjorda yrkande om provisorisk lagstiftning
ej heller måtte, försåvidt angår vattenfall, till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 April 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

Beträffande utskottets hemställan under 1):

af herrar Trygger, Bidderbjelke, Magnuson, von Baumgarten och Åkerlund; samt

af herrar af Ekenstam, Fahlén och Gezélius, hvilka hemställt,
att Riksdagen, med anledning af herr Staaffs m. fl. ifrågavarande
motion måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
låta utreda, i hvad mån och under hvilka villkor rätt till förvärf genom
expropriation må utsträckas att gälla vattenfall, där så pröfvas för tillgodoseende
af allmänt behof nödigt.

Till stöd härför har anförts af herr af Ekenstam:

»Den utvidgning af expropriationsrätten, som herr Staaff m. fl. föreslår,
går, såsom af motiveringen synes, vida utöfver de principer, på hvilka
den nu gällande lagen är byggd. Efter min mening är det icke rådligt
att på det sättet utvidga expropriationsinstitutet. Men å andra sidan kan
jag icke undgå att finna, att de bestämmelser, som nu gälla beträffande

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

expropriation af vattenfall och därmed sammanhängande strandrätter med
hänsyn till nutida förhållanden äro alldeles för snäfva. Sin historiska förklaring
har ju detta i det förhållande, att vid tiden för expropriationslagens
tillkomst vattenkraften ingalunda hade samma betydelse som nu. Allt, hvad
vi nu hänföra till elektrisk kraft, var då okändt. Och ingen hade väl
då drömt om möjligheten att genom kraften ur våra vattenfall anordna
vår järnvägsdrift.

Men om man klart inser, att förhållandena äro afsevärdt ändrade
från tiden för lagens tillkomst och till nu, torde man också lätt finna,
att ändringar kräfvas i denna lag. Och om man anser, att grundprinciperna
i vår nu gällande expropriationsrätt äro riktiga, torde det vara
viktigt ordna så, att icke i samband med detaljändringarna också själfva
principerna bli ändrade.

Med min önskan att kunna bygga på den bestående rätten, vore det
enklast att fastslå denna önskan genom att framställa ett formuleradt lagförslag.
Men då en kommitté för närvarande arbetar med omredigering
af expropriationslagen, torde det vara rättast endast fästa Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet å förhållandet»;

samt af herr Gezelius, med hvilken herr Fahlén instämt:

»Enligt kungl. förordningen angående jords eller lägenhets afstående för
allmänt behof den 14 april 1866, hvilken förordning innehåller de hufvudsakliga
bestämmelserna i gällande lagstiftning i ämnet, kan tillstånd till
förvärf genom expropriation meddelas endast för tillgodoseende af vissa
angifna allmänna behof samt afse jord eller lägenhet, hvars begagnande
pröfvas för sådant ändamål erforderligt.

Särskildt i fråga om elektriska ledningar och anläggningar hafva
sedermera vissa utvidgningar i lagstiftningen kommit till stånd. Den utveckling
af de tekniska möjligheterna att utnyttja vårt lands rika tillgångar
på vattenkraft, som särskildt under de senaste årtiondena försiggått och
måste antagas komma att ytterligare fortskrida, har ock vunnit Eiksdagens
beaktande i dess skrifvelse af den 30 april 1907 angående förslag till
sådan lagändring, att rätt till expropriation af jord må medgifvas jämväl
för kraftstationer, dammfästen, vattenledningar och dylikt.

Samma skäl synas följdriktigt motivera önskvärdheten af en utredning
rörande expropriationsrättens utsträckning att gälla äfven vattenfallet såsom
sådant för tillgodoseende af allmänt behof — åtminstone där det icke
af den enskilda företagsamheten tagits i bruk.

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

En sålunda utsträckt expropriationsrätt bör emellertid med hänsyn
till den enskilda äganderätten grundas på samma hufyudprinciper, på hvilka
förenämnda lagstiftning livilar, och alltså medgifvas endast för tillgodoseende
af ett allmänt behof.

Att, såsom motionärerna ifrågaställt och utskottets utlåtande inrymmer,
utsträcka rätten till förvärf särskildt af vattenfall genom expropriation att
gälla för staten och eventuellt äfven kommun, där ett sådant förvärf
»för den allmänna hushållningen finnes nyttigt», kan sålunda icke godkännas
och synes icke ens följdriktigt kunna ifrågakomma utan en omläggning
af expropriationslagstiftningen i hvad den rör andra rättsobjekt
än vattenfall, hvilket emellertid icke af motionärerna ifrågasatts.

Att med nu angifna uppfattning ens eventuellt ifrågasätta någon särskild
rätt för kommun till expropriation af vattenfall står icke heller i
öfverensstämmelse med expropriationslagstiftningen i öfrigt, enligt hvilken
de allmänna intressen, för hvilkas tillgodoseende rätt till expropriation kan
medgifvas, kunna representeras äfven af annan än vare sig staten eller
kommun.»

Beträffande utskottets hemställan under 2):

af herr Lindhagen.

Beträffande utskottets hemställan under 3):

af herrar Trygger, af Ekenstam, Fahlén, Ridderbjelke, Magnuson, von
Baumgarten, Gezelius och Nyström.

Beträffande utskottets hemställan under 4) och 5):

af herrar Trygger, Ridderbjelke, Nyström och von Baumgarten;

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

samt af herr Fahlén, som med instämmande af herrar af Ekenstam
och Gezelius anfört:

»Då det af herr Åkerlund väckta förslaget synts mig förtjänt af beaktande
och närmare undersökning, har jag ansett, att utskottet bort
hemställa,

att Eiksdagen, med anledning af herr Åkerlunds motion ville hos
Kungl. Maj:t hemställa, det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande,
huruvida vid koncession å elektriska kraftledningar visst maximipris bör
bestämmas för den framförda kraftens begagnande»;

äfvensom af herr Magnuson, som yttrat:

»I skrifvelse af den 28 maj 1907 till Kungl. Maj:t har Eiksdagen
redan anhållit, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning på h vilket
sätt betryggande garantier för kontraktsenligt utnyttjande af elektrisk
energi skulle kunna genom lagstiftning eller eljest beredas afnämare af
sådan energi m. m.

Då, såsom jag äfven inom utskottet anfört, sådan utredning redan är
af Kungl. Maj:t igångsatt; då distribuering af annan kraft än elektrisk
för närvarande icke torde hafva någon praktisk betydelse, da slutligen
tillstånd till öfverbyggande af kungsådra synes mig icke höra vid fråga om
anläggningar för kraftdistribution förknippas med andra villkor än som
vid vattenkraftsanläggningar i öfrigt böra förekomma, har jag ansett, att
herr ivkerlunds motion n:o 2, friherre Palmstiernas motion n:o 16 och
herr Lindhagens m. fl. motion n:o 112 äfven i nu ifrågavarande punkter
icke böra till någon Eiksdagens åtgärd föranleda».

Beträffande utskottets hemställan under 6):

af herrar Zetterstrand, Pettersson från Södertälje, Lindhagen, Jansson
i Edsbäcken, grefve Hamilton och Karlsson i Fjöl, hvilka anfört:

»På ofvan i herr Lindhagens m. fl.:s motion angifna skäl (sid. 17—19)
hemställa vi,

att Eiksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte, intill dess ny
vattenrättslagstiftning kommit till stånd, vid meddelande af tillstånd till
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. 49 Käft. 5

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

byggande i kongsådra göra sådan begränsning af tiden för tillståndet, som
kan för olika fall anses vara af förhållandena påkallad».

Beträffande utskottets hemställan under 7):

af herr Lindhagen.

Herrar Budebeck, Gustaf Andersson, Bergendahl, Widén och Ersson
hafva begärt få här anteoknadt, att de icke deltagit i behandlingen af
detta ärende inom utskottet.

Tryckt hos P. Palmqnists Aktiebolag, Stockholm 1909.