Lagutskottets Utlåtande N:o 50 (Utlåtande 1904:LU50 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

N:o 50.

Ank. till Riksd. kansli den 29 april 1904, kl. 2 e. ro.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående förslag till
lag om den administrativa domsrätten.

Andra Kammaren har till förberedande behandling af lagutskottet
hänvisat en inom nämnda kammare af herr A. W. Styrlander väckt motion,
n:o 54, af följande lydelse:

»Genom tid efter annan utfärdade instruktioner och stadgar har i
vårt land skapats en administrativ domsrätt, som grundas på dessa instruktioner
och stadgar, hvilka emellertid icke stiftats af Konung och
Riksdag gemensamt.

Genom denna administrativa domsrätt, som börjat omfatta ett så stort
antal mål, att fjolårets Riksdag ansett nödigt begära en särskild administrativ
högsta domstol, har i lägre och högre administrativa myndigheters
hand blifvit lagd en dömande makt, som kan blifva ödesdiger, om ej de
rättsgrundsatser följas, hvilka vid landets vanliga domstolar tillämpas och
hvilka funnit sitt uttryck i våra grundlagar och i vår rättegångsbalk.
Särskildt gäller detta med afseende på de garantier för en god rättsbehandling,
som ligga i offentlighet och parternas rätt att begagna rättegångsbiträde.

Då dessa garantier faktiskt icke förefinnas vid den administrativa
domsrättens utöfvande, och då därtill kommer, att den dömande myndigheten,
hvilken oftast består af en enda person, icke alltid utgöres af juridiskt
skolade personer, samt dess förmåga att opartiskt och på ett rätt
sätt leda förhandlingar och förhör således icke under alla omständigheter
kan förutsättas, synes det vara af behofvet påkalladt, att frågan om deD
JBih. till lliksd. Prat. 1904. 7 Sami. 41 Höft. (N:o 50). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

administrativa dom srätten ordnas på ett för rättssäkerheten fullt betryggande
sätt.

Detta är så mycket mer af bekofvet påkalladt, som man genom den
administrativa domsrätten kan ådöma svenske medborgare frihetsstraff
samt statens tjänsteman varning, böter, suspension, afsättning från tjänst,
skadestånd o. d., Indika straff kunna träffa den dömde lika bårdt, ja,
ofta hårdare än de straff, som ådömas af de vanliga domstolarna.

Enligt min uppfattning bör frågan om den administrativa domsrätten
och dess utöfvande ordnas på civillagstiftningens område, således genom
en af Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag. Skälet härtill är
naturligtvis det, att den administrativa domsrätten allenast är en del
af den allmänna domsrätten, som bör regleras af båda statsmakterna
gemensamt.

Man skall måhända invända, att denna fråga är af så omfattande
och delvis så ömtålig beskaffenhet, att det skall blifva ganska svårt att
på alla områden uppdraga eu gräns mellan Konungens och Riksdagens
befogenhet i dessa afseenden. Jag kan dock icke finna, att en dylik invändning
är befogad. Ty det gäller bär i främsta hand att få allmänt
gängse rättsgrundsatser fastslagna jämväl för den administrativa domsrätten
och att för jämväl denna få erkänd eu rättegångsordning, som
innebär fullständiga garantier mot missbruk af en domsrätt, som utan
dylika garantier kan urarta, och hvilken domsrätt, så länge den är i saknad
af närmare bestämmelser om sättet för dess utöfvande, enligt min tanke
icke öfverensstämmer med vår i öfrigt lagbundna rättssäkerhet. Enligt
min åsikt böra i en dylik administrativ rättegångsordning intagas bestämmelser
om den administrativa domsrättens omfattning, forum, kallelse till
svaromål, jäf, förhandlingssättet, rättegångsbiträde, bevis, beslut, besvär
o. d. eller med andra ord allt, som kan trygga rättssäkerheten.

På grund af det anförda får jag därför vördsamt hemställa, att
Riksdagen i skrifvelse ville anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t för Riksdagen
framlägga förslag till lag om den administrativa domsrätten och
sättet för dess utöfvande.»

Med administrativ domsrätt förstås i allmänhet förvaltningsmyndigheternas
rätt att afgöra stridigheter och tvister om rätta tillämpningen af
lagar och föreskrifter, som ordna nämnda myndigheters verksamhet. Sådan
domsrätt utöfvas dels af Konungen i statsrådet, dels ock af underordnade

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

administrativa myndigheter. Sålunda stadgas i 10 kap. 26 § rättegångsbalken,
att de mål, som den allmänna hushållningen i riket, kronans
hvarjehanda ingälder så ock de, som någons ämbete och tjänst, högre
eller ringare, och fel däri röra, skola pröfvas och dömas af dem, som
Konungen vård och inseende däröfver betrott häfver, efter ty, som i särskilda
stadgar därom sägs. Olika uppfattning har under tidernas lopp
gjort sig gällande angående frågan, huruvida tillvaron af en sådan domsrätt
är nödvändig eller lämplig, samt om densammas omfattning. I sammanhang
härmed har ofta framhållits, att krafvet på rättssäkerhet på de
administrativa rättstvisternas område ej blifvit tillbörligen tillgodosedt.
Detta spörsmål har nu ånyo upptagits till behandling i förevarande motion.

För att dels tillmötesgå berörda kraf, dels ock åvägabringa nödig
lättnad i de administrativa myndigheternas, särskildt statsrådets, arbetsbörda,
hafva tid efter annan administrativa rättstvister förlagts till de allmänna
domstolarnas behandling. Redan i kungl. brefvet den 21 maj
1819 uttalades den åsikten, att den särskilda administrativa domsrätten
borde, såvidt möjligt, försvinna genom rättsfrågors hänvisning till allmänna
domstolar, och genom förordningen den 17 april 1828 upphäfdes styrelseverkens
domsrätt i vissa mål, Indika hänvisades till behandling vid de
allmänna domstolarna. Så har äfven därefter skett med åtskilliga ärenden,
som förut afgjorts i administrativ väg.

Förevarande motion upptager emellertid icke tanken på de administrativa
målens öfverflyttande till de allmänna domstolarna, utan åsyftar
att åstadkomma garanti för ökad rättssäkerhet vid afgörandet af sådana
mål, särskildt, såsom af motionen vill synas, dem, kvilka afse behandling
af lösdrifvare och dem, som enligt fattigvårdsförordningen åläggas arbetsskyldighet,
samt af ämbete- och tjänstemän begångna fel och försummelser
i ämbetet eller tjänsten, därigenom att processuella former och allmänna
rättsprinciper skulle i högre grad än hvad nu är fallet tillämpas vid sådana
måls afgörande.

Motionen är sålunda af betydlig räckvidd och behandlar ett ämne,
som är af synnerlig vikt. För att rätt kunna bedöma detsamma skulle enligt
utskottets mening erfordras en uttömmande utredning angående de
olika arterna af den administrativa domsrätten och de särskilda fall, i
kvilka densamma förekommer. Utskottet erinrar om, att det förfarande,
som motionären särskildt åsyftar, hufvudsakligen är regleradt genom instruktioner
för de administrativa ämbetsmännen och ämbetsverken. Af motionen
framgår icke tydligt, på hvad sätt motionären för att nå det af
honom åsyftade mål vill hafva hithörande förhållanden ordnade. Att bibe -

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

hålla den administrativa domsrätten och samtidigt för densammas utöfvande
stadga former, som öfverensstämma med de för den allmänna rättsskipningen
bestämda, lärer nämligen icke låta sig göra. Skillnaden mellan ett
administrativt och ett judiciellt förfarande är just, att det förra är mera
så att säga summariskt, mera formlöst och snabbare. Användandet i förvaltningsmål
af den för allmänna rättssäkerheten betryggande rättegångsordningen
måste alltid medföra en vid behandlingen af sådana mål sällan
nödig, men ofta skadlig tidsutdräkt. Hvad beträffar ämbets- och tjänstemän,
hvilka motionären särskilt åsyftar att skydda mot godtyckliga afgöranden
från öfverordnade myndigheters sida, är dock enligt'' utskottets
förmenande att märka, att deras ställning gentemot berörda myndigheter
vid förseelser i tjänsten är en annan än den enskilde medborgares, hvilken
t. ex. på grund af en förbrytelse mot strafflagen blir föremål för
allmän domstols åtgärd. För förvaltningens jämna gång lärer det vara
nödigt att tillerkänna de förvaltande myndigheterna eu viss disciplinär
myndighet öfver underordnade funktionärer, en myndighet, som ej kan
bindas vid alltför många och vidlyftiga former.

I frågans outredda skick och då motionären enligt utskottets tanke
icke anfört tillräckliga skal för sin ifrågavarande framställning, kan utskottet
sålunda icke skänka densamma sitt understöd.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockolm den 26 april 1904.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr Lindhagen, med hvilken herrar Zetterstrand, Å. Olsson, Staaf och
Nordin instämt:

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

»Såsom utskottet anfört, får motionen antagas syfta till, att processuella
former och allmänna rättsprinciper i högre grad än hvad nu är fallet
må tillämpas vid behandlingen af sådana af administrativ myndighet
handlagda mål, som äro af kriminell natur, nämligen hufvudsakligen dem,
hvilka afse behandling af lösdrifvare och åläggande af arbetsskyldighet
enligt fattigvårdsförordningen, samt mål rörande ämbets- och tjänstemäns
fel och försummelser i ämbetet eller tjänsten. Utskottet medgifver att
detta innefattar ett ämne, som är af synnerlig vikt. Och det torde också
vara ett erkändt, af erfarenheten bestyrkt förhållande, att formerna för
rannsakningar inför administrativ myndighet åtminstone i många fall icke
bereda de anklagade erforderlig rättssäkerhet.

I Riksdagens skrifvelse år 1903 rörande inrättandet af en administrativ
högsta domstol eller regeringsrätt yttrades, att »de särskildt beaktansvärda
önskningar, som från synpunkten af det allmännas väl och
enskild rättssäkerhet framställts om sådana ändringar i våra samhällsformer,
att handläggningen i sista instans af vissa administrativa rättstvister måtte
afskiljas från statsrådet och att dessa rättstvister måtte underkastas en
noggrann judiciell behandling, syntes genom inrättandet af en dylik domstol,
inom hvilken processuella rättegångsformer och allmänna rättsprinciper
skulle komma att tillämpas, kunna blifva behörigen tillgodosedda.»

Detta uttalande innebär således ett erkännande, att de grundsatser,
motionären framhållit, böra vinna tillämpning i högsta instans, samt innefattar
äfven en förvissning därom, att desamma skola beträffande alla administrativt
handlagda mål och således äfven dem, som i motionen afses,
komma under behörigt öfvervägande, såvidt rörer den sista instansen.
Men uppenbart är, att särskildt i sådana mål, som röra rannsakning med
anklagad, det är af lika för att ej säga ännu större vikt, att den första
handläggningen af målet är omgärdad med nödiga garantier i den tilltalades
intresse. Och denna angelägenhet synes lämpligen böra komma under
bedömande just i sammanhang med den utredning, som kan äga rum i
anledning af Riksdagens nyssnämnda skrifvelse.

På grund häraf hemställer jag,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Ivungl.
Maj:t täcktes, i sammanhang med den pågående utredningen
rörande inrättandet af en administrativ högsta
domstol eller regeringsrätt, jämväl taga i öfvervägande,
i hvad mån processuella former och allmänna rättsBih.
till Iliksd. Vret. 1904. 7 Sami. 41 Käft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

principer kunna i högre grad än hvad nu är fallet
vinna tillämpning äfven inom lägre administrativ instans
vid handläggning af ärenden af brottmåls natur, äfvensom
för Riksdagen framlägga det förslag till lagbestämmelser,
hvartill detta öfvervägande kan föranleda.»

Herr Wikhmd har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM. O. L. SVAKBÄCKS BOKTRYCKERI, 1904.