Lagutskottets Utlåtande N:o 50 (Utlåtande 1894:LU50 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

.it>f n ''» • »T ''kW r * ! i i >

JV:o JO. ,

oi v» i . !- .• i .! nu!.-n : / >:i7o uU:-- .. 1 *

Ank. till Riksd. kansli den 17 april 1894, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af gällande
bestämmelser i fråga om rätt att utträda ur svenska statsr,
kyrkan.

Till lagutskottet har från Andra Kammaren hänvisats en inom
nämnda kammare väckt motion, n:o 44, om ändring af bestämmelserna
i 3 § af förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning, hvilket lagrum för närvarande
lyder:

»Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära
och vill för den skull ur kyrkan utträda; gifve sin afsigt till känna för
kyrkoherden i den församling, han tillhör; uppgifve ock det trossamfund,
hvartill han vill öfvergå. Framhärdar han i sin afsigt; inställe sig,
sedan minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden samt
anmäle sig till utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden derom anteckning
i kyrkoboken. Ej må någon på grund af anmälan, som skett
innan han fylt aderton år, anses från svenska kyrkan skild. I främmande
församling må ej heller någon före nämnda ålder upptagas.»

Förevarande motion, afgifven af herr J. M- Erikson, med hvilken
herrar John Olsson, Fjällbäck, Fridtjuf Berg, E. J. Ekman och Oskar
Eklund instämt, är af följande lydelse:

Under en följd af år har frågan derom, att medlem af svenska
statskyrkan, som omfattat icke kristen lära, måtto tillåtas utträda ur

Bih. till Likså. Prof. 1894. 7 Sand. 29 Höft. (N:is 50—52.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

kyrkan, samt om borttagande af gällande föreskrift, att den utträdande
skall uppgifva det trossamfund, hvartill han vill öfvergå, stått på dagordningen.
Hon har derför upprepade gånger dragits under såväl
Riksdagens som kyrkomötets pröfning. Som en sådan ändring i vår
lagstiftning det oaktadt icke kommit till stånd, kunde det möjligen
synas bäst, att förslag i sådan rigtning icke för närvarande framkomme.
Men i betraktande af ämnets vigt, och då förslaget om en sådan lagförändring
vunnit allt större sympatier, då Riksdagens lagutskott ansett
sig böra tillstyrka en sådan reform, och denna utskottets åsigt vid fjorårets
riksdag inom Andra Kammaren godkändes med 118 röster mot
70, då samma åsigt delades af ett afsevärdt antal utaf Första Kammarens
ledamöter, i det att 26 af 83 röstade för utskottets utlåtande, och
då en motion i liknande syfte vid sist hållna kyrkomöte erhöll 15 röster
af 54, finner jag lämpligt att å nyo upptaga mitt vid förlidet års riksdag
väckta förslag.

De skäl, som tala för den åsyftade reformen, hafva under frågans
behandling vid upprepade tillfällen blifvit så tydligt framhållna, att jag
i det afseendet kan inskränka mig till att hänvisa till den grundliga
utredning, som finnes i protokollen för de riksdagar, vid hvilka denna
fråga varit före.

Det häftigaste motståndet mot ifrågavarande reform synes hafva
föranledts af fruktan för, att efter dess genomförande utträde ur kyrkan
skulle komma att ega rum i så stor skala, att de inkomster, som anses
behöfliga för bestridande af presterskapets underhåll, derigenom skulle
väsentligen förminskas, då de, som utträdt ur kyrkan, icke längre skulle
befinnas villiga att till henne lemna bidrag. Men jag hemställer, huruvida
man har skäl eller rätt att hysa en sådan betänklighet. Frågan
om skyldigheten för från statskyrkan utträdda personer att till denna
kyrka lemna bidrag bör naturligtvis bedömas alldeles för sig; tv hvilka
skyldigheter eu medborgare än kan hafva mot den stat, han tillhör,
böra dessa icke få utöfva inflytande på denne medborgares frihet att
bestämma öfver sitt förhållande till Gud och kyrkan.

De farhågor, man vid bekämpandet af denna reform uttalat med
afseende på barnauppfostran, synas mig också oberättigade. Har staten
rätt att bestämma, huru denna uppfostran och särskilt religionsundervisningen
skall bedrifvas, så må väl denna rätt kunna häfdas på annat
sätt än genom att tvinga personer, af hvilka många icke äro föräldrar,
att qvarstå inom en kyrka, hvars läror de icke gilla. Skulle emellertid
med anledning af den lagförändring, jag nu föreslår, äfven några ändringar
i de stadganden, som förekomma i den s. k. dissenterlagen,

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

behöfva göras, kan ju sådant lätt ske t. ex. på det af mig i min motion
vid sistlidna års riksdag angifna sätt.

Jag tillåter mig derför föreslå,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t begär utarbetande och
framläggande för Riksdagen af förslag till sådan ändring af förordningen
den 31 oktober 1873, att § 3 af denna förordning erhåller
följande lydelse:

»Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande lära och
vill för den skull ur kyrkan utträda, gifve sin afsigt till känna för
kyrkoherden i den församling, han tillhör. Framhärdar han i sin afsigt,
inställe sig, sedan minst två månader förflutit, personligen hos
kyrkoherden och anmäle sig till utträde ur kyrkan, och göre kyrkoherden
derom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon — — —--

--upptagas»; samt

■ att förordningen i öfrigt underkastas den omarbetning, som kan
blifva af nöden i följd af den för § 3 föreslagna ändrade lydelse.

Då utskottet går att afgifva utlåtande öfver ifrågavarande motion,
vill utskottet till en början erinra, hurusom ändring i nu föreslagen
rigtning af den s. k. dissenterlagens bestämmelser uti förevarande ämne
varit föremål för framställningar vid flere föregående riksdagar. Redan
vid 1877 års riksdag väcktes inom Första Kammaren motion om rätt
för hvarje statskyrkans medlem, hvilken omfattat en främmande troslära,
att utträda ur statskyrkan utan att behöfva uppgifva det trossamfund,
hvartill han ämnade öfvergå, och utan hinder deraf, att den
lära, han omfattar, till äfventyrs icke kunde anses såsom kristen. Motionen,
hvilken var väckt af en bland vår kyrkas mera framstående
målsmän och i öfrigt hvilade på eu synpunkt, hvilken utskottet får anledning
att här nedan närmare beröra, vann icke Riksdagens bifall, och
samma öde rönte en vid 1882 års riksdag inom Andra Kammaren väckt
motion i enahanda syfte. Vid 1883 års kyrkomöte var frågan om borttagande
af skyldigheten för den, som ville utträda ur statskyrkan, att
uppgifva det kristna trossamfund, hvartill han ämnade öfvergå, föremål
för en enskild motionärs framställning, och tillstyrktes densamma af det
tillfälliga utskott, till hvars behandling den varit hänvisad, men lyckades
icke vinna mötets bifall. Vid såväl 1885 som 1886- årens riksdagar
gjordes af herr Erikson framställningar i samma syfte, som utmärker
hans nu väckta motion. Lagutskottet vid 1885 års riksdag afstyrkte

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

bifall till motionen, hvilken också afslogs af Första Kammaren, men
bifölls af Andra Kammaren med betydande röstöfvervigt. I sitt vid
följande riksdag afgifna utlåtande n:o 14 tillstyrkte lagutskottet motionärens
framställning, i hvad den afsåg upphäfvande af ofvan berörda
skyldighet, men ansåg sig fortfarande icke kunna förorda bifall till
förslaget om borttagande af det vilkor för rätten att utträda ur statskyrkan,
att den troslära, som den utträdande omfattat, vore att anse
såsom kristen. Motionens öde i kamrarne blef emellertid detsamma som
vid 1885 års riksdag.

Vid 1891 års riksdag förnyade samme motionär sin framställning
i ämnet, och lagutskottet tillstyrkte i anledning häraf, i dess utlåtande
n:o 15, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring af förordningen den 31 oktober 1873, angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning, att det må lemnas fritt
för hvarje svensk undersåte, som fylt aderton år, att utträda ur den
svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill
han ämnar öfvergå.

Utskottets hemställan blef äfven denna gång af Första Kammaren
afslagen.

I sitt ofvannämnda utlåtande n:o 15 erinrade utskottet, beträffande
förslaget om borttagande af den föreskrifna skyldigheten att
uppgifva det trossamfund, hvartill man ämnar öfvergå, om lagutskottets
vid 1886 års riksdag afgifna utlåtande, som bland annat innehöll:

»Enligt förordningen den 23 oktober 1860 fordrades, för att en
person skulle anses från svenska kyrkan skild, ej blott att han skulle
uppgifva det främmande religionssamfund, till hvilket han önskade öfvergå,
utan ock att han blifvit i ett i riket tillåtet religionssamfund upptagen.
Detta sistnämnda vilkor borttogs genom 1878 års förordning, som endast
fordrar uppgift å det trossamfund, hvartill den ur kyrkan utträdande
vill öfvergå. Vid tillämpningen af detta stadgande har någon
tvekan yppats,_ huru vida det trossamfund, hvartill den utträdande förklarade
sig vilja öfvergå, ovilkorligen borde vara, såsom i 1860 års
förordning uttryckligen föreskrefs, ett i riket tillåtet, således af staten
erkändt trossamfund. Denna tvekan synes dock numera hafva blifvit
undanröjd, och bestämmelsen tolkas så, att medlem af svenska kyrkan
kan öfvergå till hvilket historiskt befintligt, kristet trossamfund som
helst. Emellertid qvarstår, äfven med den tolkning, som sålunda gifvits
åt paragrafen, den inskränkning, att en person, hvilkens religiösa uppfattning
i en eller flera punkter skiljer sig från svenska kyrkans, icke

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

kan utträda ur denna kyrka, så vida han icke kan uppgifva ett bestämdt
trossamfund, till hvilket han vill ansluta sig. Det kan icke förnekas,
att, oaktadt den brokiga mångfald af olika trossamfund, som vår
tids religiösa lif framkallat, mången kan finnas, som icke känner sitt
samvete tillfredsstäldt med att öfvergå till något af dessa samfund.
Denne har då att välja mellan att qvarstå inom svenska kyrkan,
hvilkens åskådning lian i till äfventyrs väsentliga delar ogillar, eller
att öfvergå till ett annat religionssamfund, i hvars läror han icke heller
kan instämma.

Härvid har erinrats, att 1873 års förordning, såsom ofvan blifvit
påpekadt, icke fordrar öfvergång, utan endast uppgift om tillämnad
öfvergång till ett visst trossamfund. Men den sålunda antydda utvägen
att undvika ett val af nyssnämnda beskaffenhet är onekligen föga tilltalande,
åtminstone för personer med mera känsligt samvete. Följden
af den ifrågavarande inskränkningen har också blifvit, att många qvarstannat
inom kyrkan, hvilka icke blott afvika från hennes läror, utan
mot henne hysa ett rent hatfullt sinnelag, hvilket, om ej framkallas,
åtminstone i väsentlig mån ökas af tvånget att qvarstå inom kyrkan.

Ett sådant förhållande står, enligt utskottets tanke, i strid mot
religionsfrihetens grundsatser och kan ej vara annat än till skada för
kyrkan sjelf. Denna sistnämnda synpunkt har ock blifvit af kyrkans
egna målsmän framhållen.»

Vidkommande åter det ifrågasatta utsträckandet, af rätten att utträda
ur statskyrkan jemväl till den, som omfattat en icke kristen lära,
anförde utskottet vid 1891 års riksdag följande:

»Emot en dylik åtgärd hade väsentligen framstälts den anmärkning,
att densamma skulle innebära ett statens uppgifvande af sin ställning
såsom kristen stat, och att, då kärleken vore kyrkans högsta lag
och innersta drifkraften för all hennes verksamhet, kyrkan icke borde
upphöra att upplysande och förädlande inverka på dem af hennes medlemmar,
som i religiöst hänseende affalla derhän, att de antingen omfattade
trosläror, för hvilka kristendomens grundsanningar voro främmande
eller ock intogo den rena gudsförnekelsens ståndpunkt. Kunde
dessa aftallingar också icke återföras till kyrkans sköte, vore det i allt
fall hennes pligt att söka bibringa dem en kristlig livsåskådning.

Utskottet ansåg emellertid, att, huru beaktansvärda dessa skäl än
måtte synas, starkare skäl likväl anförts och kunna anföras för rigtigheten
af den uppfattning, motionären velat göra gällande. Den af honom
ifrågasatta bestämmelse innebure endast ett följdriktigt genom -

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

förande af den Bamvets- och trosfrihetens stora grundsats, å hvilken
lagstiftningen i förevarande ämne blifvit byggd.

Vid sidan af denna synpunkt af individens rätt att i trossaker
vara fri från alla tvingande band och i religiöst hänseende slippa gälla
för annat eller mer än han verkligen vore hade man ock att i likhet
med motionären vid 1877 års riksdag ställa en icke mindre vigtig synpunkt,
nemligen synpunkten af kyrkans i dess egenskap af samfund
grundade rätt att vara till och sålunda äfven dess rätt att värna sig
för fiendtliga angrepp från dess egna medlemmar. Vore kyrkan ett
samfund, som för sitt bestånd kräfde enhet i öfvertygelse och handlingssätt,
äfvensom ett utveckladt kraftigt och sammanslutet församlingslif,
torde det äfven vara hennes obestridliga rätt att få från sin gemenskap
skilja olika tänkande, hvilka till äfventyrs funne sig manade att med
hela styrkan af en lefvande öfvertygelse arbeta på hennes undergång.
Att personer, som, på sätt erfarenheten från senaste tider visar, dragit
i öppen härnad mot vår kyrka, fortfarande skulle räknas till kyrkans
medlemmar, syntes utskottet vara ett missförhållande, som i kyrkans
och statens intresse borde undanrödjas. Vidare komme här i betraktande,
att, såsom jemväl flera gånger framhållits, vår tids skiftande
mångfald af trosläror hade att framvisa mer än en dylik lära, hvars
beskaffenhet att vara kristen eller icke kunde vara tvifvel underkastad,
och vid sådant förhållande torde det mången gång vara en vansklig
sak för en samvetsgrann själasörjare att efter ett, låt vara äfven grundligt,
förhör med den församlingsmedlem, som anmält sig vilja utträda
ur statskyrkan, afgöra, om den lära, denne sade sig hafva omfattat,
kunde anses vara kristen, och det begärda utträdet sålunda enligt nu
gällande bestämmelser finge beviljas. Med fog torde äfven kunna sättas
i fråga, om kyrkan kunde på något mera verksamt sätt öfva inflytande
på dem af dess medlemmar, som i sin religiösa uppfattning stält sig
utom kristendomens råmärken eller till och med afsvurit all religion,
men hvilka mot sin vilja hölles qvar inom kyrkans murar och sålunda
påtvingades ett visst sken af religiositet, som de i sjelfva verket måste
förakta.»

Vid 1893 års riksdag förnyade motionären sin framställning, och
lagutskottet gjorde i anledning deraf samma hemställan som vid 1891
års riksdag.

Såsom motionären erinrat, blef emellertid utskottets hemställan
afslagen af Första Kammaren.

Lagutslcottets Utlåtande N:o SO.

Utskottet har icke funnit skäl att frångå den ståndpunkt i denna
fråga, som utskottet intagit vid 1891 och 1893 årens riksdagar; och
får utskottet följaktligen hemställa, -

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af förordningen den 31
oktober 1873, angående främmande trosbekännare och
deras religionsöfning, att det må lemnas fritt för hvarje
svensk undersåte, som fylt aderton år, att utträda ur
den svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva
något trossamfund, hvartill han ämnar öfvergå.

Stockholm den 17 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

. 11. ?>li • *• ''•* * Ur v in il;- f\s >.i; 7 U ''.‘‘i V.: U (Tils /f. >.''U i A /Tf XV f>.*? ;

E. von Krusenstjerna. '' .

-tiir.’ i •(■>;• /i .t! Vi.bj 1 '' u n-- i- W. «?fi

:: i: » .• i! ;<; . i. ’ •: •:•••.,!!.■ ■ •. v-i . ■'' ! • i''.;.'' ■■ ii< ■

Reservation:

af herrar Fröberg, Pehrsson, Öländer, Piss Olof Larsson, Lundin och
C. F. Pettersson, som ansett, att motionen bort af utskottet afstyrkas;

af herr Hasselrot rörande vissa delar af utskottets motivering;
samt , ,

af herr Näslund. i . u -

Herr G. H. Lundström har begärt få här antecknadt, att han icke
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.