Lagutskottets Utlåtande N:o 50 (Utlåtande 1893:LU50 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

N:o 50.

Ank. till Riksd. kansli den 21 april 1893, kl. 4 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. May.t med begäran om utarbetande och framläggande
af förslag till bestämmelser angående tillämpning
vid längre frihetsstraff af s. k. vilkorlig frigifning.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 97, anför herr grefve H. E. G. Hamilton, med hvilken herrar
Palm, O. Anderson och N. Nilsson instämt:

Genom lagen den 29 juli 1892 angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum har en väsentlig förbättring kommit vårt
straffsystem till del. Utan tvifvel skall den omständighet, att för framtiden
så många jemväl bland dem, som dömts till längre frihetsstraff, icke alls
utsättas för gemensamhetsfängelsets besmittelse och följaktligen ej heller
vid återvunnen frihet i sin bestraffning hafva en särskild anledning att
uppsöka eller uppsökas af före detta kamrater i straffanstalten, komma att
utöfva ett gynsaint inflytande på återfallsprocenten. Med fullt erkännande
häraf lär väl dock ingen, som närmare öfvertänkt detta ämne, vilja bestrida,
att lagstiftaren fortfarande hos oss allt för litet åtgjort för att förekomma
återfall i brott, samt att de erkännansvärda bemödanden i denna
rigtning, hvilka fått sitt uttryck i de privata fångvårdsföreningarna, under
Bill. till Riksd. Prot. 1893. 7 Sami. 24 Höft. (Näs 50—54). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

sakernas nuvarande ordning allt för ofta blifva fåfänga, just emedan de
sakna nödigt stöd i lagstiftningen.

Med hänsyn härtill har jag trott, att Riksdagen, hvars initiativ man
har att tacka för tillkomsten af 1892 års lag, äfven borde känna sig manad
att påyrka fortsatta reformer i samma rigtning.

Allmänt kändt är, att en bland de vanligaste anledningarna till
återfall i brott är den frigifnes oförmåga att efter utståndet frihetsstraff
åter finna sig till rätta i det borgerliga samhället, samt att i öfverensstämmelse
härmed de första åren efter strafftidens slut för honom äro de
mest kritiska. »Samhällets ordentliga element sky honom», säger en ansedd
och sakkunnig författare — K. Krohne: Lehrbuch der Gefängnisskunde
— »ingen vill upptaga honom, gifva honom arbete eller arbeta i
hans sällskap. Fång vårdsföreningar nas redligaste bemödanden stranda på
dessa svårigheter. I följd häraf förfaller den frigifne till arbetslöshet, ett
kringstrykande lefnadssätt och nöd; utstött ur samhällets ordentliga kretsar,
söker han ett hem i förbrytarverlden, som mottager honom med öppna
armar.»

Mot dessa vådor har man i nyare utländska strafflagar, efter hvad
det vill synas med framgång, sökt ett korrektiv: den vilkorlig a frigifning en.
I stället för att efter utståndet straff handlöst kasta den straffade ut i
samhället utan hänsyn till de svårigheter, hvilka der möta honom just på
grund af det undergångna straffet, har man stadgat, att sedan brottslingen
i straffanstalten undergått större delen af det honom ådömda frihetsstraffet
samt dervid iakttagit ett tillfredsställande uppförande, må han frigifvas
på — försök och med risk att, derest han missbrukar sin frihet,
blifva återförd till straffanstalten för att der aftjena den del af strafftiden,
som vid hans lösgifvande återstod.

Äfven frånsedt denna risk är dock den vilkorligt frigifne icke en fri
man. Hans frihet är tvärt om inskränkt på flere sätt i syfte att hans
uppförande må kunna noggrant öfvervakas, att han sjelf må ständigt
känna den fara han löper, om han icke iakttager de honom gifna föreskrifterna,
samt att den enskilda hjelpsamheten må med större förtroende
och utsigt till framgång kunna taga sig af honom. Han är med ett ord
fortfarande en till frihetsstraff hemfallen brottsling, ehuru han erhållit rätt
att aftjena en del af sitt straff under en mildare form, som för honom
underlättar möjligheten att åter upptagas i samhället.

Väl är att märka, att de handlingar, genom hvilka den vilkorligt
frigifne kan förverka sin rätt att vistas på fri fot, icke äro egentligen
brottsliga gerningar — begår han brott, blifver han derför lagförd på vanligt
sätt och får särskilt aftjena straffet för detta och derjemte aftjena

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

den återstående delen af det äldre straffet — utan endast handlingar, som
antyda, att han icke förstår att begagna sin frihet. Sålunda kan han återföras
till straffanstalten, om han för ett supigt och oordnadt lefverne, umgås
med illa beryktade personer eller med ett ord visar sig vara på väg
att förfalla till ett lif, som måste leda till brottslighet.

Den vilkorliga frigifningen lär först hafva tillämpats i Australien å
de dit från England deporterade brottslingarne. Men äfven sedan deportationsstraffet
upphäfts, har England bibehållit denna strålform, som sedermera
upptogs såsom sista länken i det kända irländska progressivsystemet
och som utgör nästan den enda del af detta system, hvilken inför en längre
tids erfarenhet stått profvet. Efter England lär Oldenburg först hafva infört
vilkorlig frigifning, derefter Sachsen 1862, Serbien 1869 samt åtskilliga
kantoner i Schweiz. Sedermera har exemplet följts af bland andra Tyska
riket, strafflagen af den 15 maj 1871, Danmark, förordningen af den 13
februari 1873, Ungern, strafflagen af den 27 maj 1878, Holland, strafflagen
af den 3 mars 1881, Frankrike, lagen af den 14 augusti 1885, samt
Belgien, lagen af den 31 maj 1888. Senast slutligen — så vidt jag har
mig bekant — har detta institut upptagits i den för Finland den 19 december
1889 utfärdade förordningen om verkställighet af straff, äfvensom
i Italiens nya strafflag af samma år.

Så vidt jag kunnat utröna, har omdömet om de resultat, hvilka vunnits
genom den vilkorliga frigifningen, allestädes varit gynsamt, och de
anmärkningar, som förekommit, hafva galt icke sjelfva principen utan endast
sättet för dess tillämpning i vissa länders lagstiftning. Såsom ett afsevärdt
uttryck för detta erfarenhetens vittnesbörd må här erinras om att
den internationella fångvårdskongressen i Stockholm år 1878 med mycken
styrka uttalade sig för den vilkorliga frigifningen såsom hvarken stridande
mot straffrättens principer eller på något sätt minskande domens
betydelse samt för öfrigt erbjudande fördelar för såväl samhället som
de dömde.

Nuvarande chefen för svenska fångvården har äfven i ett år 1890
till Kongl. Maj:t ingifvet memorial uttalat sig för den vilkorliga frigifningen.
I detta memorial framhålles för öfrigt äfven en synpunkt, som
vid frågans bedömande icke får lemtias ur sigte, nemligen den vilkorliga
frigifrtingens företräde framför benådningen. Jag tillåter mig, särskildt
med hänsyn härtill, att här återgifva en del af den i memorialet förekommande
motiveringen.

»Knappast torde jag», säger chefen för fångvården, »behöfva påpeka
den vigtiga skilnad, som förefinnes mellan vilkorlig frigifning och vanlig
benådning. Den senare kan icke gerna oftare användas utan att menligt

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

inverka på fångpersonalen och på samma gång skada domstolarnes auktoritet;
denna senare lemnas deremot af den förra fullkomligt oberörd.
Det straff mått, som ådömts, blir genom mellankommen benådning upphäfdt;
den vilkorliga frigifningen erkänner deremot fortfarande det ådömda
strafFmåttets befogenhet, om den än medgifver fången en möjlighet att
under en mildare form få aftjena någon del deraf eller ock uppskjuter
denna dels utkräfvande. Likasom lagstiftaren nöjer sig med att bestämma
ett minimum och ett maximum, derinom lagskipare! vid bestämmandet af
straffen för åtalade förbrytelser eger, efter egen uppfattning af det för
hvarje särskilt fall tillbörliga straffmåttet, lämpa domen, må det ju ock
medgifvas strafiverkställaren att, inom de af lagskipare! bestämdai gränser,
med hänsyn till den straffade personens beskaffenhet, med eller utan mildring
tillämpa straffet. Detta är jemväl efter den vilkorliga frigifningen
hotfullt öfverhängande, under det deremot benådningen helt och hållet
upphäfver det. I Braunschweig, Hessen-Dar mstadt, Baden, Österrike och
äfven i Sachsen medgifves dock den vilkorliga frigifningen under form af
benådning. . En sådan vilkorlig benådning förekommer ock af gammalt här
i Sverige, i sådana fall då Eders Kongl. Maj:t af nåd återgifver lifstids—
fångar friheten med föreskrift att, om de begå brott, som störer allmänna
säkerheten, de skola fortsätta dem ådömdt lifstidsstraffarbete, dertill de ock,
sedan domstol i det nya målet ransakat och dömt, i sammanhang härmed
förklaras skyldige. Att ikläda den vilkorliga frigifningen denna tunga
form, kan dock icke vara lämpligt. Den torde böra, för att ej förlora sin
rätta karakter af en straffverkställighets- eller fångvårdsåtgärd, hållas fullkomligt
inom de administrativa myndigheternas råmärken. Efter af fången
biträdt, af direktören eller någon annan bland fängelsetjenstemännen framlagdt
förslag, deröfver samtlige desse afgifva yttrande, torde detsamma,
till- eller afstyrkt af fångvårdsstyrelsen, böra ingå till Eders Kongl. Maj:t,
som beviljar eller afslår detsamma; och lärer en i sagda ordning vilkorligt
frigifven böra, der han utan att hafva begått nytt brott befinnes
illa motsvara de förväntningar, på grund af hvilka han frigifvits, efter
underdånig anmälan af polismyndighet, af Eders Kongl. Maj:t, så vida
pröfningen af saken dertill föranleder, genast kunna åläggas straffets
fortsättande. Så skall tvifvelsutan säkrast bevaras metodens karakter af
en medgifven pröfningstid och undvikas den farliga förblandningen med
benådning.»

Sedan motionären härefter erinrat om de bestämmelser rörande den
vilkorliga frigifningen, som upptagits i ofvan berörda för Finland gällande
lag af den 19 december 1889, och hvilka hufvudsakligen innehålla, att den
vilkorliga frigifningen endast kan förekomma vid längre frihetsstraff, öfver -

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

stigande tre år, och endast der tre fjerdedelar af på viss tid ådömdt frihetsstraff
och minst tolf år af tukthusstraff på lifstid aftjenats, samt att straffanstaltens
direktion eger, med hänsyn till fångens uppförande under strafftiden
och hans utsigt till framtida ärlig försörjning, rätt att hos den högsta
statsmyndigheten föreslå sådan frigifning, fortsätter motionären:

I England, der vilkorlig frigifning blott förekommer vid »penal servitute»,
motsvarande vårt straffarbete och hvars minimum är fem år, medgifves
vilkorlig frigifning för män intill V4 af strafftiden och för qvinno]''
intill V3 deraf. Enligt den franska lagen åter kunna alla, som äro dömda
till ett eller flere frihetsstraff, vilkorligt frigifvas efter tre månaders fängelse,
om straffet är kortare än sex månader, men eljest efter att hafva
uttjent hälften af straffet i straffanstalt. Längre tid fordras dock för
recidivister. Enligt den ungerska lagen fordras för tillämpning af den
vilkorliga frigifningen, att domen lyder å straffarbete under minst tre år
eller annat frihetsstraff på mer än ett år samt att ®/4 af tiden tillbragts i
straffanstalt. För lifstidsfångar fordras minst 15 års vistelse i dylik anstalt.
I Tyskland fordras fängelse- eller tukthusstraff på mer än ett år
samt aftjenande af V3 af den ådömda strafftiden. I Belgien slutligen kan
vilkorlig frigifning medgifvas vid alla frihetsstraff, så snart V3 af strafftiden
aftjenats, derest denna tredjedel öfverstiger tre månader eller vid
återfall sex månader. Vid straffarbete på lifstid fordras, att den i straffanstalt
tillbragta tiden öfverstiger tio och vid återfall fjorton år.

I allmänhet synes man dock numera vara ense derom, att vilkorlig
frigifning icke bör förekomma annat än vid något längre frihetsstraff,
men att å andra sidan England satt sin fordran på strafftidens längd
för högt.

Vidare förekomma skiljaktigheter med afseende å den tid, som skall
förflyta från frigifvandet till dess den frigifne blir verkligt fri, men synes
man äfven här i allmänhet vara ense derom, att ett ej allt för kort minimum
bör fastställas för denna pröfvotid. Olika bestämmelser och åsigter
finnas i fråga om huruvida den vilkorliga frigifningen bör medgifvas för
alla kategorier af brottslingar, hvarjemte de inskränkningar i friheten, som
den vilkorligt frigifne måste underkasta sig, äro mer eller mindre skiftande.
Någon närmare redogörelse härför torde dock i detta sammanhang
ej vara erforderlig.

En synnerligt vigtig bestämmelse förekommer i de här ofvan berörda
finska stadgandena. För att eu fånge skall ifrågasättas till vilkorlig
frigifning fordras bland annat visshet, att lian har utsigt till »ärlig försörjning».
Denna bestämmelse torde under en eller annan form förekomma
i alla lagar rörande vilkorlig frigifning och kan med fullt skäl betecknas

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

såsom sjelfva grundvalen för detta institut. Att lösgifva en fånge utan
denna visshet är allt för ofta detsamma som visshet, att han förr eller
senare skall återföras till fängelset. Tillämpningen af den vilkorliga frigifningen
ställer derför ett stort kraf på den enskilda hjelpsamheten. Men
ett sådant kraf kan här ställas, emedan institutet äfven i hög grad underlättar
denna hjelpsamhets sträfvanden. Den vilkorligt frigifne, som tages
om händer af en fångvårdsförening eller en enskild person, kommer i ett
helt annat förhållande till sin välgörare än den definitivt frigifne. Mot
frestelsen att bryta de ordnade förhållanden, i hvilka han af den enskilda
hjelpsamheten försättes, och åter hängifva sig åt forna förvillelser, står
ständigt hotet om att i sådant fall blifva återförd till fängelset och der få
aftjena det ådömda straffet till fullo. Genom detta hot har lagstiftningen
gifvit. den, som vill taga sig af en vilkorligt frigifven, eu viss garanti för
dennes goda uppförande; och en sådan frigifven är mer än andra beroende
af sin välgörares hjelp och derför äfven lättare att hjelpa. Erfarenheten
har också, enligt hvad sakkunnige författare intyga, ådagalagt, att den vilkorligt
frigifne långt lättare än den definitivt frigifne finner arbete och
utkomst bland ordentliga menniskor. För våra redan ganska talrika fångvårdsföreningar
skulle derför införandet af vilkorlig frigifning utan tvifvel
blifva ett det kraftigaste och mest välkomna stöd i deras menniskovänliga
och för hela samhället så vigtiga arbete.

Slutligen vill jag endast framhålla, att införandet af vilkorlig frigifning
skulle dels medföra en ej obetydlig besparing för statsverket, som
befriades från kostnaden för de vilkorligt frigifnes underhåll, dels ock bereda
ett önskvärdt ökadt utrymme i våra straffanstalter.

Derest Riksdagen skulle dela min uppfattning rörande önskvärdheten
af den vilkorliga frigifningens införande, har jag trött, att Riksdagen för
närvarande borde endast uttala sig för sjelfva principen och deremot öfverlemna
åt Kongl. Maj:t att, efter verkstäld närmare utredning och sakkunniges
hörande, framlägga detaljerad! förslag i ämnet. Dock har jag
förestält mig, att Riksdagen borde bestämdt förorda vilkorlig frigifning
endast vid längre frihetsstraff utan att för närvarande ingå i något uttalande
om den strafftid, som lämpligen bör sättas såsom minimum för
att sådan frigifning må förekomma.

Under åberopande af hvad jag ofvan anfört, hemställer jag derför,

att Riksdagen må i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådana föreskrifter om verkställande
af frihetsstraff, att den, som dömts till längre frihetsstraff, må, i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad för närvarande i flere utländska

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

lagar är stadgadt, efter att hafva undergått större delen af straffet i straffanstalt,
kunna få aftjena återstoden af straffet genom så kallad vilkorlig
frigifning.

Den fråga, som sålunda blifvit af motionären väckt, synes väl
värd att blifva föremål för en noggrann undersökning från lagstiftarens
sida.

På samma gång den vilkorliga frigifningen för den friheten beröfvade
brottslingen synes böra blifva en kraftig sporre att under fängelsetiden
iakttaga ett godt uppförande, är den ämnad att utgöra en förmedling
mellan fängelset och friheten och således vidare utveckla den tanke, hvilken,
såsom ofvan nämnts, i vårt land erhållit uttryck i den s. k. vilkorliga benådningen.
Då den frigifne, derest han bryter mot de vilkor, hvarå friheten
återgifvits honom, blir densamma förlustig och försättes tillbaka i
straffanstalten för att der till fullo aftjena sin strafftid, bör detta för honom
blifva en stark väckelse till en lagenlig vandel just under den period,
som erfarenheten visat vara den för återfall farligaste — tiden närmast
efter frigifningen.

Skall den vilkorliga frigifningen medföra de dermed åsyftade fördelar,
är det likväl ett oundgängligt vilkor, att bestämmelsen om återkallandet
af den medgifna friheten, i händelse den straffade återfaller i brott eller
eljest öfverträder de föreskrifter, som äro fästade vid åtnjutandet af den
honom erbjudna lindringen i straffet, strängt upprätthålles; och detta
blifver, efter hvad utlandets erfarenhet gifvit vid handen, förenadt med
mycken svårighet, derest icke den frigifne underkastas en särskild tillsyn
och vissa förpligtelse!’ åläggas honom för att möjliggöra en verksam utöfning
af denna tillsyn.

En fråga af så genomgripande betydelse som den förevarande, der
det gäller en väsentlig förändring i det hittills antagna sättet för verkställighet
af frihetsstraff, påkallar emellertid en omsorgsfull utredning,
hvilken endast regeringen torde kunna åstadkomma.

Men då, på sätt motionären erinrat, chefen för fångvårdsstyrelsen
genom en år 1890 till Kongl. Maj:t ingifven skrifvelse, deruti han förordat
flen vilkorliga frigifningen, fästat Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på förevarande
fråga, och utskottet, innan den närmare utredning, hvartill nämnda
framställning kan föranleda, egt rum, icke anser sig böra tillstyrka Riks -

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

dagen att i ämnet afgifva ett bestämdt uttalande, föranlåtes utskottet
hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 april 1893.

På lagutskottets vägnar:
L. ANNERSTEDT.

Herrar Lilienberg, Erickson, J. Anderson, Näslund, F. Andersson
och P. G. Petersson hafva begärt få här antecknadt, att de på grund af
åtnjuten ledighet från riksdagsgöromåleri icke deltagit i ärendets behandling
inom utskottet.