Lagutskottets Utlåtande N:o 50 (Utlåtande 1889:LU50 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

N:0 50.

Ant till ltiksd. kansli den 26 april 1889, kl. 11 f. in.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag
rörande fideikommissinstitutionens upphörande.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en
inom nämnda kammare af herr P. Andersson i Högkil afgilven motion,
n:o 3, så lydande:

»I frågan om fideikommiss-institutionen, för så vidt den samma afser
familje-fideikommiss — icke i fråga om stiftelser eller inrättningar
för allmännyttiga och välgörande ändamål — har jag kommit till den
öfvertygelse:

att nämnda institution strider mot den i lag antagna grundsats
om lika arfsrätt;

att den i politiskt, socialt och nationalekonomiskt afseende är
skadlig;

att den saknar stöd i allmänna rättsmedvetandet;

att sjelfva grundtanken uti institutionen blifvit af 1809 års lagstiftare
underkänd; samt

att individens eganderätt icke innefattar eller i forna tider innefattat
rättighet att obetingadt stadga en evigt gällande lag för successionen
af fast egendom.

Till stöd för denna min öfvertygelse kan jag åberopa och hänvisa
till:

gällande lag om lika arfsrätt;

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

lagutskottets vid 1809—10 årens riksdag afgifna utlåtande i fråg*aii
och Riksens Ständers med anledning deraf aflåtna skrifvelse till
Konungen af den 27 mars 1810;

kong!, förordningen af den 27 april 1810;

Andra Kammarens beslut i frågan vid riksdagarne 1882-—84;
exempel från andra länder, der man redan afskaffa! dylika institutioner;
samt

den vid lagutskottets utlåtande n:o 47 år 1886 fogade bilaga.
Sistnämnda bilaga visar, att 163 fideikommissarie!'' innehafva 3,099
hela mantal, taxerade till 103,557,694 kronor, utgörande närmast tjugondedelen
af hela landsbygdens mantal och 4,33 procent af dess taxeringsvärde,
samt att i t. ex. Södermanlands län 24 fideikommissarie!- innehafva
nära sjundedelen af länets hela hemmantal.

På grund af hvad jag sålunda anfört, anser jag att lagstiftningen
bör fortgå på den redan vid 1809—10 årens riksdag beträdda väg,
hvars slutliga mål är upphäfvande af ifrågavarande institution, samt att
fideikommissfastighet vid siste innehafvarens död må kunna fördelas
mellan hans arfvingar efter allmänt gällande arfsrätt, hvadan jag tager
mig friheten föreslå, att Riksdagen i skrifvelse till Konungen anhåller,
att Konungen täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till lag, hvarigenom de i riket bestämda familjefideikommiss-stiftelser
i tast egendom på landet och i staden upphäfvas, äfvensom vidare
förslag till sådana lagbestämmelser, som för ordnande af rättsförhållandena
vid siste innehafvarens död må erfordras.»

Det. ämne, som i denna motion upptagits till behandling, har, på
sätt motionären antydt, vid 1882, 1883, 1884 och 1886 årens riksdagar
varit föremål för kamrarnes pröfning, och har Andra Kammaren vid
de tre förstnämnda riksdagarne uttalat sig för fideikommissinstitutionens
afskaffande, hvaremot Första Kammaren vid samtliga omförmälda tillfällen
bifallit lagutskottets i ämnet afgifna utlåtanden, i hvilka utskottet
afstyrkt åtgärd i berörda syfte. Att Andra Kammaren år 1886 biföll
utskottets afstyrkande utlåtande torde hafva berott på den mindre tillfredsställande
form för institutionens upphäfvande, som då var föreslagen.

Beträffande uppkomsten af ifrågavarande art af testamentariska
förfoganden vill utskottet här erinra om följande, af föregående riksdagars
lagutskott omförmälda förhållanden.

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

Fideikommiss har sin .upprinnelse i den romerska rätten och betyder
der den egendom, en person, på grund af förhållanden, egendomliga
för denna rätt, testamenterat till en annan person med eit på förtroende
till denne grundadt uppdrag att utlemna egendomen till en viss
uppgifven tredje. Man kunde nu bestämma, att efter denne tredje
egendomen skulle tillgodokomma en fjerde, efter denna eu femte o. s. v.
(så kallade jideilcommissoriska substitutioner). Till sådana fideikommiss
kunde göras hela förmögenheten, en viss qvotdel deraf eller en viss
särskild förmögenhetsdel.

Ur successiva fideikommiss af det sistnämnda slaget har, under
den utveckling, den romerska rätten erhöll uti Italien och Tyskland,
familjejideikommisset framgått, hvarmed afses att fästa viss egendom —
fast eller lös eller båda tillika — vid eu viss slägt, att inom densamma
öfvergå från en slägtmedlem till en annan efter viss bestämd ordning.

Den germaniska benägenheten att fästa jorden vid slägten är bekant.
Med stöd af den sålunda utbildade romerska rätten uppkommo
derför i Tyskland, jemte de adeliga »stamgodsen» och de borgerliga
»arfgodsen», hvilka båda hade sin grund uti lag eller häfd, familjefideikommissen
i fast egendom till följd af gällande privata dispositioner.
I andra land framträdde likartade anordningar. Successionen blef, af
naturliga skäl, vanligen begränsad till män, och med afseende å grunden
för denna blefvo godsen majorat, minorat, seniorat, primo-, secundo-,
tertiogeniturer o. s. v.

Samma motiv som i öfriga land, nemligen omtanken om »familiens
heder och conservation» föranledde äfven i Sverige stiftande af familjefideikommiss
i fast egendom, hvilka här uppkommo ej mycket senare
än i Tyskland och antagligen redan vid medlet af det sjuttonde århundradet.
Stadgan angående testamenten den 3 juli 1686 omtalar
institutionen såsom något redan kändt och lemnar uti sin 5 § om densamma
närmare bestämmelser. I 1734 års lag omnämnes den icke
uttryckligen, utan säger denna lag endast i 16 kap. 1 § ärfdabalken,
att »vill någon, man eller qvinna, göra testamente, kåfve våld gorådet
— — med eller utan vilkor».

På grund af denna bestämmelse, som dock näppeligen kan anses
innefatta ett uttryckligt fastslående af enskildes rätt att för all framtid
upprätta dylika stiftelser, ansågos emellertid fideikommissförordnanden
äfven rörande fast egendom fortfarande tillåtliga, ända tills de sociala
och ekonomiska olägenheter, som kunde vara förenade med en obegränsad
rätt att genom privata dispositioner för all framtid förfoga
öfver fast egendom, föranledde hos oss lika som uti flere andra land,

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

inskränkning uti eu sådan förfoganderätt. Första steget till denna
inskränkning togs af Rikets Ständer, hvilka i skrifvelse till Konungen
den 27 mars 1810 anförde följande:

»De mångfaldiga missbruk, som varit följder af eu oinskränkt
donations- och dispositionsrättighet, hafva hos Riksens Ständer föranledt
till öfverläggningar, huruvida eu inskränkning i friheten att göra fideikommiss-stiftelser
kunde vara nödig och med samhällets fördel öfverensstämmande.

Genom sådane stiftelser föreskrifves för alla tider eu successionsordning,
enligt hvilken en enda arfvinge, äfven eu oskyld, skall på
lifstid innehafva fastigheter, utan afseende på om förre innehafvare!!
skulle derigenom nödgas lemna de fleste eller alla sina barn i saknad
af nödig uppfostran och understöd i deras omyndige år, och eu så
inskränkt egare, som, hvarken af allmänna lagens visa stadganden om
arf, eller af något sitt förordnande kan hoppas skydd för de lottlöse,
utan förutser, att egendomen skall tillfalla en oskyld eller tilläfventyrs
den af barnen, som gifver minsta hopp om medlidsamhet och omvårdnad
för uteslutne, kan icke annat än anse egendomen mera för en
annans än för sin, i följd hvaraf hans intresse blifver att fördubbla
och i förtid upptaga afkomsterne till skada för jordens nyttiga odling,
egendomens förbättring och samhällets deraf beroende styrka.

Man har för everldeliga tider föreskrifvit lagar för hvarje innehafvares
frihet att egendomen förvalta, utan att tänka derpå, att slike
inrättningar ofta blifva genom tiders förändrade skick för egendomens
förmånliga häfd hinderlige.

Man har för all framtid förbjudit egendomens föryttrande och förpantning,
hvarigenom dels fordringsegares lidande beredes, dels all
utväg betages innehafvare!! att till medarfvingars utlösen eller egendomens
häfd och förbättring erhålla de nödvändigaste lån.

Man har gjort fidei-kommiss, hvilkas innehafvare varit ålagde att
använda godsets afkastning till egendomens förökande under enahanda
fidei-kommiss vilkor: en inrättning, som, om ock dess skadlighet i politiskt
afseende åsidosättes, i alla fall synes vara den mest illa beräknade,
då ofelbart är, att eu allt för stor egendom i en mans hand
gifver mindre afkastning och föder vida mindre menniskor, än om den
vore emellan flere egare delad.

Icke mindre skadlige hafva de stiftelser varit, som, ehuru aflägse
samt för odling och samhäfd obeqvämlige flere gods kunnat vara, likväl
föreskrifvit att de skola hållas tillsammans och icke ens få bortbytas;
och de stiftelser, enligt hvilka vissa egendomar bort för alltid inne -

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

hafvas af flere samegare; utan rätt för någon till skiftes vitsord, hafva
varit en källa till obehagliga rättegångar och till en olycklig oenighet
inom familjer.

Man har äfven sett förordnanden, som föreskrifvit beständig delning,
utan rätt för delegare att lösa hvarandra ut, som för egendomens
besittning gjort till everdelig! vilkor, att innehafvaren skulle lefva ogift,
ej få bekläda någon statens tjenst och mera dylikt, och till Indika andra
orimligheter en sådan oinskränkt frihet kan föranleda, är af desse
exempel lätt att inse, äfvensom att slike inrättningar hafva för jordens
nyttiga häfd och egendomars förbättring det skadligaste inflytande.

Vid betraktande häraf, och då det hopp en egare häfver derom,
att hans barn och närmaste skola njuta frukten af hans mödor, befordrar
flit, hushållning och medborgerliga tänkesätt, samt för samma
ändamål, jemte befrämjande af föräldrars och husfäders anseende, en
egare bör. hafva magt att dels genom aftal, dels genom testamente
utnämna sin efterträdare, och obestridlidligt är att, ehuru den, som sjelf
innehar disponibel egendom, kan i en oinskränkt dispositions-frihet för
sin person finna dessa uppmuntringar och förmåner, desamma deremot
alldeles försvinna för alla hans efterträdare, om han gör egendomen
till fidei-kommiss; då en oinskränkt frihet för enskilde att ändra arfsoch
eganderättslagarne för tillkommande tider icke kan stå tillsammans
med syftemålet af det vid denne Riksdag af Riksens Ständer tagne beslut
om frihet för en hvar att all slags jord genom laga fång förvärfva;
då en sådan frihet skulle göra vår allmänna lag i dess vigtigaste delar
onyttig, och i stället för tydliga lagar, som beständigt kunna förbättras
och fullkomnas, anskaffa för särskilda gods speciella förordnanden,
hvilka, ehuru orimlige, otydlige och äfven oläslige de kunna vara, likväl
gorå anspråk på en varaktighet, som icke en gång för våra grundlagar,
enligt nu gällande regeringsform, funnits nödvändig, och det för öfrig!
skulle lända till fäderneslandets heder, om, sedan de mest hyfsade nationer
redan upphäft dessa lemningar eller nya telningar af feodalismen,
svear och göther, som aldrig varit af främmande nationer med
våld tvungne till sådane inrättningar, icke vore de siste att förekomma
ytterligare härmningar deraf, hafva Riksens Ständer ansett oftanämde
oinskränkta dispositionsfrihet böra jemnkas inom billiga och för samhällets
allmänna nytta afpassade gränser, samt till följd deraf trott sig
höra hos Eder Kong], Maj:t i underdånighet anhålla om nådigste sanktion
och bekräftelse af följande närmare bestämmelse och tillägg vid
det för detta ämne lämpliga lagens rum i 16 kap. 1 § Årfda-Balken:

Will någon man eller qvinna göra Testamente, kåfve wåld göra
det mundteliga eller skrifteliga, med eller utan vilkor, och wittne twenne

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

gode män att thet Testamente tå var gjordt med sundt och fullt förstånd
och af fri wilja: Stånde ock honom fritt att låta wittnen veta
dess innehåll eller ej. Åro ej vittnen att tillgå, och utredt warder,
att Testator intill sin död warit utur stånd satt wittnon anskaffa, äge
ock då Testamentet laga kraft, så framt det finnes med egen hand
skrifvit och underskrifvit. Bortgifver någor fast egendom, äge ej makt
om willkoren för dess förvaltning sträcka förordnandet längre än förste
emottagarens och dess makas lifstid, eller om ägande rätten widare än
till utnämnande af Testaments- eller Gåfvotagarens nästa efterträdare,
uti hvilken sistnämndes hand fastigheten ikläder sig egenskap af arfvejord,
hvarmed i allt efter allmän lag förhålles. Ej eller må i andre
afliandlingar och contracter om fast egendom, sådane willkor inflyta,
hvarigenom förvaltnings- och ägande-rätten för en framtid vidare inskränkes,
än nu sagdt är. Men angående städja och arrende, gälle
hvad derom särskildt stadgadt är.»

Det sålunda af Rikets Ständer framlagda förslaget vann Kongl.
Maj:ts godkännande och erhöll enligt förordningen den 27 april 1810
kraft af gällande lag.

De uttalanden, som i omförmälda skrifvelse gjordes af Rikets
Ständer, innefattade i sjelfva verket ett ogillande* aflida fideikommissinstitutionen,
ehuru man då icke ansåg sig böra gå längre än att hindra
uppkomsten af nya fideikommiss i fast egendom. Dock utfärdades
samma år den 3 april en förordning, hvarigenom bestämdes, att i de
fall, då någon innehafvare af fideikommissegendom kunde komma i
behof att derå emot inteckning göra lån eller för egendomen anse
förmånligt att få göra utbyte af till fideikommisset hörande jord eller
ock finna sig föranlåten att söka häfvande af vissa uti fideikommissstiftelser
innehafvaren föreskrift^ vilkor, ansökningar i dessa eller
andra dylika ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa tillämpning
och som icke rörde frågor, Indika mellan fideikommissarier och
medarfvingar kunde yppas och enligt allmänna rättegångsordningen
måste behandlas, borde hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmälas, på
det att Kongl. Maj:t med dess högsta domstol, i likhet med annan
förklaring öfver allmänna lagar och författningar, måtte dervid, efter
sig företeende omständigheter, kunna förfara. Genom de sålunda
meddelade bestämmelserna tillerkändes Kongl. Maj:t med högsta domstolen
befogenhet att i viss mån rubba grunderna för en bestående
fideikommiss-stiftelse, en befogenhet, som, särskildt i fråga om tillåtelse
att inteckna fideikommissegendom, i enskilda fall kan leda till fideikommissrättens
upphörande.

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

De i Rikets Ständers ofvannämnda skrifvelse omförmälda olägenheter,
som äro förenade med tillvaron af fideikommiss i fast egendom,
qvarstå ännu, och — med den utveckling, som ej mindre lagstiftningen
än äfven den allmänna uppfattningen i politiska och sociala frågor
undergått sedan 1810 — hafva de undantagsbestämmelser, som gälla
i detta ämne, kommit att allt mera framstå såsom oegentliga och
stridande mot sunda lagstiftningsgrundsatser. Motionären har i sin
motivering antydt dessa förhållanden, hvilka icke heller här torde
behöfva utförligt framställas. Ur politisk och social synpunkt lärer
det icke kunna anses fördelaktigt, att stora jordegendomar äro hopade
och alltjemt bibehållas i en enda persons eller familjs hand, likasom
det, ur nationalekonomisk synpunkt sedt, måste lända till skada, att
sådana egendomar alltjemt innehafva^ af personer, hvilkas förfoganderätt
öfver desamma är så begränsad som vid fideikommiss är förhållandet.
Ser man åter saken från rättvisans och billighetens sida, så ligger det
onekligen något för rättskänslan upprörande deruti, att, såsom fallet
är vid de flesta fideikommiss-stiftelser, en enda person skall på sin lott
erhålla den värdefullaste, möjligen enda qvarlåtenskapen efter en afliden,
till hvilken han icke stått i närmare slägtskapsförhållande än andra,
som af qvarlåtenskapen bekomma föga eller intet. Detta sistnämnda
missförhållande framträder numera, sedan den lika arfsrätten mellan
syskon blifvit införd såsom allmän regel, så mycket skarpare. Det
har ock ej sällan föranledt fideikommissinnehafvare att bruka fideikommissegendom
på sådant sätt, att. den på kort tid lemnat största möjliga
afkastning, som kunnat bilda ett till fördelning mellan hans öfriga
arfvingar tillgängligt kapital, utan at.t hänsyn dervid tagits till egendomens
framtida bestånd. Det har ock stundom framkallat grof misshushållning
med dylik egendom under fardagstiden, då en afliden fideikommissaries
sterbhusdelegare sökt bereda sig största möjliga fördel
af densamma, innan den skulle af ny fideikommissarie tillträdas. Om
förekomsten af dylika missbruk vittnar en vid denna riksdag afgifven
motion om inskränkning af den rätt, som i afseende på fideikommissfastighet
tillkommer delegare i boet efter afliden fideikommissarie.

Ehuru ofvan antydda olägenheter, till hvilka utan tvifvel ytterligare
andra skulle kunna läggas, äro förenade med tillvaron af fideikommiss
i fast egendom, har likväl mot alla förslag till dessa stiftelsers upphäfvande
anmärkts, att. lagstiftaren icke skulle kunna utan rättskränkning
upphäfva desamma, då de tillkommit under skydd af en lagstiftning,
som tillät deras bildande, och att ordnandet af de rättsförhållanden, som
skulle uppstå i omedelbart sammanhang med fideikommissrättens uppBih.
till Likså. Prat. 1881). 7 Smal. 28 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

hörande, skulle möta oöfvervinneliga svårighet er. Det har visserligen
medgifvits, att verkligt nödtvång kan berättiga lagstiftaren att bryta
dispositioner af ifrågavarande art, men tillika anförts, att förhållandena
i vårt land, särskild! med afseende å omfånget af de bestående fideikommiss-stiftelserna,
icke vore sådana, att de påkallade en slik åtgärd.

Hvad då först angår frågan om fideikommiss-stiftelsernas omfång
i vårt land, tillåter sig utskottet att hänvisa till de såsom bilaga vid
detta utlåtande fogade uppgifter, hvilka benäget stälts till utskottets
förfogande af kongl. statistiska centralbyrån och äro grundade på Kongl.
Maj:ts befälIningshafvandes senast afgifna femårsberättelser. Af dessa
uppgifter framgår, att taxeringsvärdet å samtliga fideikommissfastigheter
i riket vid 1885 års slut utgjorde tillhopa 109,404,407 kronor.
Detta utvisar, enligt utskottets mening, att frågan om fideikommissstiftelsernas
bibehållande eller upphäfvande i vårt land ingalunda är ur
det allmännas synpunkt af så ringa betydelse, som man stundom förmenat,
utan fastmera egnad att tilldraga sig lagstiftarens allvarliga
uppmärksamhet.

Beträffande vidare frågan om helgden af enskildes dispositioner,
gjorda i enlighet med de vid tiden för deras tillkomst gällande lagbestämmelser,
erkänner utskottet visserligen, att lagstiftaren dertill bör
taga all skälig hänsyn, men hyser för sin del den bestämda öfvertygelse,
att der dylika dispositioner under den tid, som förflutit från
deras tillkomst, uppenbarligen kommit i strid med det allmänna rättsmedvetandet
och uppfattningen af hvad samhällets sunda utveckling
kräfver, de böra och måste vika för hänsynen till statens väl. Denna
åsigt har, såsom utskottet nedan skall visa, i fråga om fideikommiss i
fast egendom gjort sig till fullo gällande i åtskilliga andra lands lagstiftningar,
och att den ej heller är främmande för vår egen lagstiftning,
torde ganska otvetydigt framgå af ofvan anförda förordning af
den 3 april 1810, som, på sätt utskottet redan anmärkt, tillåter ganska
väsentliga modifikationer af de förordnanden, på hvilka dessa stiftelser
äro grundade.

I fråga om sättet för tillämpningen af allmänna eganderätts- och
arfsrättsgrundsatser på sådan egendom, som nu utgör familjefkleikommiss,
kunna åsigterna vara ganska delade, och detta ämne kräfver
för visso en sorgfällig utredning och undersökning. Utskottet vill här
erinra om de åtgärder, som härutinnan vidtagits i några stater, der
familjefideikommissen blifvit upphäfda. I Frankrike är genom lagen
den 17 januari 1849 stadgadt, att alla af privata gods bildade majorat,
som redan, från förste innehafvare!! räknadt, gått i två successiva led,

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

upphäfvas; att de gods, som bilda dessa majorat, blifva fria gods uti
innehafvarnes hand, och att för framtiden succession i dylika majorat,
begränsad till två led, från förste innehafvaren räknadt, endast får ega
rum för personer, födde eller aflade innan tiden för lagens promulgation.
I Nederländerna har lagen den 1 oktober 1833 visserligen förbehållit
den närmaste fideikommissarien hans rätt, men fråntagit de efterföljande,
om än redan födde, deras utsigt att erhålla fideikommisset;
och i Italien har lagen den 30 november 1865 upphäft alla då bestående
fideikommiss, majorat ocfy andra fideikommissoriska substitutioner samt
tillagt den dåvarande innehafvaren full eganderätt till halfva fideikommissförmögenheten
och den närmaste arfvingen full eganderätt till
andra hälften, dock med förbehåll af nyttjanderätt för dåvarande innehafvaren
under hans lifstid. I 1866 års danska grundlag, § 93, stadgas,
likasom- i den äldre grundlagen af 1849, att intet län, stamhus eller
fideikommissgods kan för framtiden upprättas och att genom lag skall
närmare ordnas, huru de nu bestående kunna öfvergå till fri egendom,
ehuru sistnämnda bestämmelse ännu icke genom statsmagternas samverkan
ledt till någon påföljd.

Då lagutskottet sålunda för sin del anser, att vigtiga och obestridliga
skäl tala för upphäfvande af nu bestående fideikommiss i fast
egendom, samt att en sådan åtgärd icke är oförenlig med redan godkända
lagstiftningsgrundsatser, äfvensom eger föredömen i främmande
lands lagstiftningar, får utskottet, som visserligen icke förbiser de
svårigheter, hvilka kunna vara förenade med frågans lösning, och derför
anser en fullständig utredning, som endast af Kongl. Maj:t kan
åstadkommas, böra föregå framläggande af förslag i ämnet, hemställa,

att Riksdagen ville, med bifall till herr P. Anderssons
förevarande motion, i skrifvelse anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lag, hvarigenom de i riket bestående
familjefideikommiss-stiftelser i fast egendom
på landet och i stad upphäfvas, äfvensom förslag till
sådana lagbestämmelser, som för ordnande af rättsförhållandena
vid siste innehafvarens död må erfordras.

Stockholm den 26 april 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

Reservationer:

af herrar Bergström, Liljesköld, Sjöcrona och Fröberg, hvilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att förevarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Huss har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

Fideikommisscgendomarnes mantal och taxeringsvärde
vid 1885 års slut, länsvis.

L ä	n.		Antal fidei- kommiss- inne- hafvare.	Landsbygden.	Städerna.	Summa taxerings- värde. Kr.
Mantal.	Taxerings- värde. Kr.	Taxerings-värde. . Kr.
Stockholms stad......			9			2,230,000	2,230,000
Stockholms	län..		35	416.485	10,041,800	—	10,041,800
Upsala	»		12	229.7 43	4,660,000	62,400	4,722,400
! Södermanlands	» ..		25	502.484	13,065,700	—	13,065,700
1 Östergötlands			17	269.233	8,686,840	21,500	8,708,340
Jönköpings	» ...		11	146.7 22	3,309,300	19,500	3,328,800
\| Kronobergs	- ..		3	51.5	913,800	—	913,800
\| Kalmar	» . .		4	28.354	1,183,300	—	1,183,300
Gotlands	» . . .		—	—	—	—	__
\| Blekinge	»		2	50.1 f! G	1,416,500	4,000	1,420,500
Kristianstads	» ..		10	273.65	11,223,500	—	11,223,500
Malmöhus	" ..		17	486.047	32,176,300	—	32,176,300
! Hallands			3	136.368	3,248,500	—	3,248,500
Göteborgs och Bohus	X ...		1	4.875	114,500	—	114,500
Elfsborgs	» ...		12	72.238	2,351,000	—	2,351,000
Skaraborgs	»		10	86.198	2,183,600	—	2,183,600
Vermlands	X ..		7	12.156	621,700	—	621,700
J Örebro	X ...		6	117.15	5,308,900	—	5,308,900
Vestmanlands	- ...		16	179.458	4,777,367	72,900	4,850,267
Kopparberg’.?	» ..		1	2.998	267,800	—	267,800
Gefleborgs	" ■		3	20.922	1,400,300	28,200	1,428,500
Vesternorrlands	x ...		—	__	______
J Jemtlands	«		_	__	__
Vesterbottens	X ...		1	0.438	15,200	_	15,200
Norrbottens			—	—	—	—	—
		Hela riket	*) 166	3,087.184	106,965,907	2,438,500	109,404,407

*) . Att antalet fideikommissinnehafvare för hela riket icke är lika med summan af de särskilda länem
fldeikommissinneliafvare beror derpå, att åtskilliga personer innehafva fideikommiss inom mer än ett län.