Lagutskottets Utlåtande N:o 4 (Utlåtande 1909:LU4 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 12 februari 1909, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande ändring i 12 kap. 3 § kyrkolagen.

Genom en den 11 december 1908 dagtecknad proposition, n:o 15,
hvilken af båda kamrarna hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag,

innefattande ändring i 12 kap. 3 § kyrkolagen.

Med ändring i 12 kap. 3 § kyrkolagen förordnas som följer:

Församling äge å kyrkostämma besluta, om och i hvad mån sådan
klämtning, som i 12 kap. 3 § kyrkolagen föreskrifves, icke skall äga rum.

De skäl, som ligga till grund för ifrågavarande lagförslag, finnas
angifna i de vid propositionen fogade utdragen af statsrådsprotokoll för
justitiedepartementsärenden den 2 och 9 oktober samt den 11 december
1908 äfvensom i samma års allmänna kyrkomötes likaledes propositionen
bifogade skrifvelse till Konungen den 22 oktober 1908, utvisande att
kyrkomötet godkänt det föreliggande förslaget.

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 4 Höft. N:o 4.

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Till protokollet öfver justitiedepartementsärenden den 2 oktober
1908 anförde chefen för justitiedepartementet bland annat följande:

»I 12 kap. 3 § kyrkolagen stadgas, att i städerna skall på alla söckendagar
klämtas på morgonen klockan tio och om aftonen klockan fyra
samt att på landet klämtning likaledes skall verkställas hvar morgon och
afton, ’som härtill varit vanligt’.

Med anledning af eu i ämnet väckt motion antog 1893 års Riksdag
för sin del en lag af det innehåll, att hvad i 12 kap. 3 § kyrkolagen vore
stadgadt om klämtning morgon och afton hvarje söckendag hädanefter icke
skulle gälla, där vederbörande församling beslöte upphörande af klämtning.
Samma års kyrkomöte, hvars yttrande i ärendet inhämtades, godkände
förslaget, men med det tillägg, att helgsmålsringning aftonen före
söndag och helgdag fortfarande skulle äga rum. Förslaget, som ej oförändradt
bifallits, hade alltså förfallit.

Vid 1894 års riksdag framlades emellertid af flera motionärer ett
förslag öfverensstämmande med kyrkomötets beslut; och Riksdagen antog
ånyo för sin del en lag angående ändring af 12 kap. 3 § kyrkolagen, nu
med det af kyrkomötet beslutade tillägg:.

Öfver detta Riksdagens förslag infordrades utlåtande af högsta domstolen,
hvilken lämnade förslaget utan anmärkning. Vid ärendets anmälan
i statsrådet den 31 december 1894 hemställde dock föredraganden, att
Kungl. Maj:t måtte förklara sig ej vilja godkänna det föreliggande förslaget.
Till stöd för denna hemställan anfördes, att gällande kyrkolag,
hvilken föreskrefve ringningar till gudstjänster och vid begrafningar samt
klämtning morgon och afton alla söckendagar, icke innehölle något stadgande
om helgsmålsringning, hvilken därföre numera på flera ställen kommit
ur bruk samt, där den bibehållits, hade sin grund endast i en gammal
sedvana. Vid sådant förhållande syntes det föredraganden vara oformligt
och ledande till svårigheter och förvecklingar vid lagtillämpningen
att, på sätt genom slutorden i förslaget skett, från den lagstadgade regeln
göra undantag, berörande ett ämne, som icke folie inom det ifrågavarande
lagbudets område.

Kungl. Maj:t fattade sitt beslut i enlighet med föredragandens
hemställan.

Den dagliga klämtningen har på många orter inom vårt land fallit
ur bruok och blifvit en för det allmänna föreställningssättet främmande
sed. A andra sidan saknas ej exempel på att någon eller några medlemmar
i församling, där klämtning ej vidare äger rum, söka att, i strid
mot kyrkostämmans beslut, få klämtningen återinförd; och myndigheterna

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

torde härvid anse sig icke kunna undgå att strängt tillämpa det ifrågavarande
stadgandet, helst ju förslag om dess ändrande blifvit ej länge
sedan förkastadt. Det har ock händt, att församling hos Kungl. Maj:t
gjort ansökan om befrielse från skyldigheten att låta klämta. Då det nu
icke kan vara önskligt, att en församling nödgas upprätthålla ett bruk,
som ej längre är den kärt, men hvars iakttagande städse torde vara förenadt
med någon kostnad, anser jag mig höra hos Eders Kungl. Maj:t
göra framställning om åtgärd i syfte att kyrkolagens föreskrift om klämtnings
verkställande måtte betagas sin karaktär af tvingande lagbud. I
sådant afseende synes mig lämpligt att, i öfverensstämmelse med hvad
tidigare varit föreslaget, genom särskild lag om ändring i 12 kap. 3 §
kyrkolagen gifva församlingarna befogenhet att besluta, det klämtning ej
skall äga rum.»

Såsom framgår af förenämnda utdrag af statsrådsprotokoll den 11
december 1908 har lagförslaget sedermera erhållit sin nuvarande lydelse
på grund af beslut af kyrkomötet, som ansett, att frihet borde lämnas
församlingarna att besluta, att klämtning, hvarom vore fråga, kunde inställas
antingen, såsom förslaget ursprungligen allenast afsåg, helt och
hållet eller ock, om så önskades, under viss tid eller vid vissa tidpunkter.

Vid granskning af ifrågavarande lagförslag har utskottet icke funnit
något mot detsamma att erinra. Utskottet får alltså hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition måtte
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 12 februari 1909.

På lagutskottets vägnar.
ERNST TRYGGER.

Herr grefve Hamilton har begärdt få här antecknadt, att han icke
deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.