Lagutskottets Utlåtande N:o 4 (Utlåtande 1907:LU4 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

N:o 4.

Ank, till Riksd. kansli den 11 febr. 1907, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 18 kap.
16 § strafflagen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 11, anför herr Nydal:

»Då jag tillåter mig att äfven vid innevarande riksdag förnya min
motion om det straffrättsliga djurskyddets utsträckande jämväl till sådana
djur, som icke äro att hänföra till »egna eller andras kreatur», så vill
jag först framhålla, att jag föranledes därtill ej blott af en bland vårt
lands organiserade djurskyddsvänner förefintlig allmän och liflig önskan,
att den påtagliga brist på konsekvens och humanitet, som ligger däri,
att man kan strafflöst pina ett vildt djur hur mycket som helst, under
det att en jämförelsevis ringa misshandel af ett husdjur är straffbar,
snarast möjligt måtte aflägsnas ur vår lagstiftning. Att det för en sådan
lagändring finnes en verklig och stadgad folkopinion, därpå torde Andra
Kammarens gång efter annan vid de senare årens riksdagar enhälligt
fattade beslut i frågan få anses som ett alldeles tillräckligt bevis.

Då emellertid Första Kammaren allt hittills ständigt afvisat förslaget,
måste man fråga sig, hvilka tungt vägande skäl som förmått densamma
Bill. till Riksd. Prot. 1907. 7 Sami. 4 Htlft. (N:is 4, 5.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

att intaga eu sådan ställning till sin inedkammare i eu sak, som ju icke
afser någon stor och genomgripande eller till sina konsekvenser svåröfverskådlig
reform, utan blott ett följdriktigt genomförande af en i vår
lag redan erkänd humanitetstanke. Några sådana skäl har det dock icke
varit mig möjligt att upptäcka. Hvad som af lagförslagets motståndare
anförts har, såvidt jag förstår, till fullo vederlagts af lagutskottet och
dess försvarare vid debatterna i Första Kammaren. — Måhända misstar
jag mig icke, då jag förmodar, att Första Kammarens motstånd mot den
föreslagna lagändringen hufvudsakligen framkallats af de öfverdrifter,
hvartill djurskyddsvänner understundom göra sig skyldiga. * Det synes
mig dock vara tydligt, att en hofsam och berättigad begäran ej bör afvisas
endast därför, att man tror sig ha anledning befara, att, sedan den
villfarits, andra mera långtgående eller till och med orimliga anspråk
skulle komma att framställas. Eu dylik i vår Riksdag icke alltför
ovanlig politik främjar i själfva verket just den sak, som den söker
motverka.

Jag får alltså hemställa, att Riksdagen måtte för sin del antaga
följande ändrade lydelse af 18 kap. 16 § strafflagen:

Visar någon i behandling af djur uppenbar grymhet; straffes med
böter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må till fängelse
i högst sex månader dömas.»

Samma förslag som det nu föreliggande var nästlidet år föremål för
Riksdagens pröfning. Lagutskottet tillstyrkte bifall därtill och anförde:

»Då stadgandet om straff för djurplågeri återfinnes i ett kapitel,
som handlar om sedlighetsbrott, framgår däraf, att lagen bestraffar djurplågeri
ur synpunkten af något moraliskt ondt, något vår sedlighetskänsla
sårande, och eu utsträckning af djurskyddet i nu föreslagen riktning
blir således en fråga om räckvidden af berörda moraliska princip. Det
torde sålunda vara ur denna synpunkt, som reformens befogenhet i
främsta rummet bör bedömas, och torde härvid kunna sägas, att någon
invändning knappast blifvit gjord mot det ur teoretisk synpunkt berättigade
att utsträcka det nu förefintliga skyddet för »egna eller andras
kreatur» till djur i allmänhet. Hvad som vid föregående tillfällen beredt
frågans fall har i stället varit betänkligheter, huru reformen skulle

Lagutskottets Utlåtande N:o d.

verka i praktiken. Man kar sålunda byst farhågor, att jägare och fiskare
skulle i det lofliga utöfvandet af sitt förehafvande utsättas för trakasserier,
att den enligt mångas mening för vetenskapens utveckling nödvändiga
vivisektionen skulle obehörigen hämmas, och att slutligen domstolarna
vid den nya lagens tillämpning icke skulle hafva säkra hållpunkter.

Det torde då till en början vara visst, att den, som med användande
af de för sin ort vanliga fångstsätt utöfvar jakt eller fiske, därvid icke
gör sig skyldig till straffbart djurplågeri. Ej mera här än när det är
fråga om husdjuren lärer lagen vinna tillämpning i andra fall, än där
någon enligt den allmänna meningen i orten uppenbart öfverskrider
måttet af hvad man där i allmänhet tillåter sig mot djuren.

Mot de invändningar vidare, som framställts i vivisektionens intresse,
synes det utskottet, som om motionären anfört skäl af öfvertygande art.
Yivisektionen är, enligt utskottets förmenande, något, som vid frågan om
det nuvarande djurskyddets utsträckande till alla djur faller helt och hållet
utom det föreliggande diskussionsområdet. Lika mycket eller lika litet
som utöfvande af vivisektionen å »egna eller andras kreatur» för närvarande
kan betraktas som straffbart djurplågeri, lika mycket eller lika
litet blir det så att anse efter den nu föreslagna reformens antagande.
Utskottet håller före, att vivisektionen, för så vidt den är att hänföra
till eu af samfundsförhållandena påkallad, i samhällets tjänst stående
vetenskaplig verksamhet icke mera efter än före den nu föreslagna lagändringens
antagande är att anse såsom handlande i strid mot samhällets
moraliska och juridiska lagar. Det torde icke heller vara osannolikt, att
orsaken till att nu berörda invändning förts fram i Eiksdagen under
debatterna om utsträckt djurskydd varit den, att man i tidigare reformförslag
jämväl velat utbyta orden »uppenbar grymhet» mot ordet »misshandel».
En sådan formulering af lagrummet skulle ock enligt utskottets
förmenande gifvit berättigad anledning till farhåga att frågan fördes in
på vivisektionens område.

Slutligen har man velat göra gällande, att domstolarna vid det nya
lagrummets tillämpning icke skulle äga tillräckligt fasta hållpunkter.
Jämväl detta är en invändning, som lika mycket träffar nu gällande lydelse
som den föreslagna, låt vara att antalet fall, i hvilka lagens tillämpning
påkallas, gifvetvis bör blifva större hädanefter än nu. Det bör bemärkas,
att det uttryck, »uppenbar grymhet», som här användts för att beteckna
det straffbara förfärandet, icke är nytt, utan att rörande dess betydelse
under eu längre tids tillämpning bör hafva bildat sig eu stadgad allmän

Lagutskottets Utlåtande N:o i.

uppfattning, som icke lämnar domaren utan ledning vid den honom i
förekommande fall åliggande pröfningen.»

Hvad 1906 års lagutskott sålunda uttalat, synes utskottet fortfarande
äga full giltighet, och får utskottet, under åberopande häraf, hemställa,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,
ville för sin del antaga följande ändrade lydelse af
18 kap. 16 § strafflagen:

Yisar någon i behandling af djur uppenbar grymhet
; straffes med böter. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande; må till fängelse i högst sex månader
dömas.

Stockholm den 11 februari 1907.

På lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖGRÖN A.

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Reservationer:

af herr Sjöcrona, som anfört:

Uti afgifven reservation mot sistlidet års lagutskotts utlåtande uttalade
jag följande:

»Jag är ense med utskottet däri, att all medveten grymhet mot djur,
som bär vittne om råhet i sinnet och brist på känsla för lefvande varelsers
lidande, är klandervärd och bör motarbetas, i främsta rummet likväl
på öfvertygelsens väg genom ett kraftigt upplysnings- och uppfostringsarbete.
Men jag kan icke dela utskottets åsikt om behofvet och lämpligheten
af den ifrågasatta lagändringen.

I de flesta fall, då grymhet mot djur förekommer, är den straffvärda
behandlingen riktad mot sådana djur, som lefvande användas i människans
tjänst och hvilka i lagen betecknas med orden »egna eller andras kreatur».
Straffbar grymhet mot de s. k. vilda djuren torde däremot vara mera sällsynt,
och om sådan någon gång förekommer, lärer väl i allmänhet nöjaktig
bevisning svårligen kunna åstadkommas. Den ifrågasatta lagändringen
komme därför icke att medföra någon afsevärd verkan i djurskyddets
tjänst. Men densamma skulle däremot säkerligen gifva upphof till många
mer eller mindre obefogade angifvelser om grymhet och såmedelst vålla
trakasserier mot utöfvare af jakt, fiske eller annan djurfångst.»

Hvad sålunda åberopats synes mig fortfarande äga full giltighet.

Jag hemställer därför,

att förevarande motion icke måtte till någon Kiksdagens
åtgärd föranleda.

samt af herr Nyström.

Herrar Budebeck och Cederberg hafva begärt få antecknadt, att de
icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.