Lagutskottets Utlåtande N:o 4 (Utlåtande 1906:LU4 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

S:o 4.

Ank. till Iliksd. kansli den 2 februari 1906, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående skrifvelse till
Konungen med begäran om framläggande af förslag till
de lagändringar, som påkallas af upplösningen af unionen
mellan Sverige och Norge, m. m.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till
utskottet hänvisade tvenne likalydande, inom Första Kammaren under
n:o 14 af herrar friherre J. T. Gripenstedt, C. O. C. J. Nordenfalk, S. A. A.
Lindman, friherre C. H. Falkenberg, O. Björklund, Fredrik E. Pettersson,
grefve C. O. Taube och T. A. Säve samt inom Andra Kammaren under
n:o 32 af herrar G. S. Neiglick, C. J. ödman, C. T. Lind i Tanum,
O. N. Olsson i Heden, J. Larsson i Presstorp, H. Andersson i Glrimbo,
D. M. Lyckholm och C. H. Wallentin väckta motioner af följande lydelse:

»Att föreningen mellan Sverige och Norge under sitt bestånd skulle,
utöfver de statsrättsliga bestämmelserna, medföra åtskilliga stadganden
jämväl inom den öfriga lagstiftningen i syfte att stärka banden mellan
de båda folken och underlätta det ena rikets undersåtars verksamhet
inom det andras område, är uppenbart. Unionens historia bär ock vittne
därom, att man från svensk sida städse varit villig att medgifva Norge
och dess undersåtar särskilda förmåner, när man från norsk sida mötts
af uppriktig och lojal sträfvan att tillerkänna oss i någon mån motsvarande
fördelar.

Bill. till Biksd. Prot. 1906. 7 Sami. 4 Haft. (N:o 4.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Då nu emellertid unionen mellan de båda rikena blifvit upplösty
ligger det i sakens natur, att de lagbestämmelser, som på grund af föreningen
kommit till stånd, böra upphäfvas, såvida ej andra skäl tala för
deras bibehållande, och att Norge äfven i nämnda afseenden bör erhålla
den af detsamma med sådan ifver efterträdda ställningen af en i förhållande
till Sverige helt och hållet främmande makt.

Initiativet till de lagändringar, som på grund häraf betingas, hade
man haft anledning vänta, att Kungl. Maj:ts regering skulle ofördröjligen
taga, men då, att döma af trontalet vid riksdagens öppnande, intet häntyder
på att regeringen hyser den meningen, att de naturliga konsekvenserna
af unionsupplösningen böra snarast möjligt realiseras, anse vi det
vara vår plikt att påkalla Riksdagens initiativ till frågans lösning. Svenska
folkets intressen kräfva, att den skedda unionsupplösningen icke lämnas
utan verkställighet på de områden, där Norges enskilda intressen möjligen
anses tillgodosedda genom ett bibehållande af de gamla bestämmelserna.

Dessas bibehållande skulle under nuvarande förhållanden äfven
kunna framkalla fordringar från andra makter på motsvarande förmåner.

Främst bland de lagbud, som böra uttryckligen upphäfvas, synes
oss stadgandet i kuDgl. förordningen af den 4 juni 1868 om utsträckt
frihet för Kungl. Maj:ts norska undersåtar att här i riket drifva näring
m. m., att norsk man och norsk kvinna äro berättigade att utan särskilt
tillstånd äga och besitta fast egendom i Sverige.

Det måste nämligen anses förenadt med verklig fara för vårt
land, om på grund af nämnda, af unionen helt och hållet betingade
föreskrift norska undersåtar komma i besittning af stora jordpossessioner
särskildt i gränsprovinserna. Men äfven de förmåner, som 1868
års förordning i öfrigt tillerkänner norska undersåtar, sakna numera
hvarje berättigande.

Detsamma gäller emellertid jämväl åtskilliga andra fall. För att
icke fästa oss vid kungl. förordningen angående vissa bestämmelser
rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge, hvilken
förordnings gällande kraft som bekant utgår med den 15 nästinstundande
maj, torde skäl saknas för den undantagsställning, som medgifves
norska myndigheter i gällande strafflag och därmed sammanhörande
författningar o. e. v.

Då det lärer vara obehöfligt att här uppräkna alla de lagrum,
hvilkas upphäfvande eller förändring påkallas af unionens upplösning,
hemställa vi, med stöd af det anförda, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t snarast möjligt fram -

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

lägga förslag till de lagändringar, sona upplösningen af föreningen
mellan Sverige och Norge kan anses påkalla, äfvensom i öfrigt i ofvan
berörda hänseenden vidtaga de åtgärder, hvartill unionens upplösning
gifvit anledning.»

Innan ifrågavarande ämne till behandling inom utskottet förekom,
har från hans excellens herr statsministern till utskottets ordförande
ingått följande den 28 nästlidne januari dagtecknade skriftliga meddelande:

»Då i såväl Första som Andra Kammaren motioner blifvit väckta
angående upphäfvande af vissa förmåner, som enligt nu gällande lagstiftning
tillkomma norska undersåtar, vill jag härmed tillåta mig att
meddela:

att regeringen gifvetvis haft sin uppmärksamhet fäst på frågan
om förändring i berörda förhållanden;

att förslag i sådant afseende utarbetats af justitiedepartementets
lagbyrå;

att förslaget, så snart det hunnit genomgå granskning i statsrådsberedningen,
kommer att remitteras till högsta domstolen;

samt att proposition i ämnet, efter det domstolens yttrande inkommit,
kommer att aflåtas till Riksdagen.

Det hade varit min afsigt att meddela ofvanstående redan vid
remissen inom kamrarne af motionerna i fråga, men till följd af tvingande
embetsgöromål kunde jag icke vid remisstillfällena närvara. Då jag
emellertid ansett, att lagutskottet bort göras underkunnigt om regeringens
åtgöranden i det ämne, motionerna afse, har jag trott mig böra
lämna nödiga upplysningar i saken på sätt nu skett.»

Utskottet delar motionärernas uppfattning, att den af dem väckta
frågan tarfvar en snar lösning, men då, såsom af hans excellens herr
statsministerns ofvanintagna meddelande framgår, regeringen redan
haft sin uppmärksamhet fäst på behandlingen af ifrågavarande ämne,
lärer för närvarande icke någon särskild åtgärd från Riksdagens sida
af förhållandena vara påkallad; och får utskottet därför, under fram -

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

hållande af vikten och önskvärdheten däraf att proposition i ämnet
må kunna aflåtas, om möjligt, redan till innevarande Riksdag, hemställa,

att motionerna icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 februari 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herr Odqvist har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTR. TRYCKERI, 1906.