Lagutskottets Utlåtande N:o 4 (Utlåtande 1904:LU4 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

N:o 4.

Ank. till Biksd. kansli den 11 februari 1904, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels justitieombudsmannens framställning
om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om för brott
häktade personers inställande för domstol, dels ock två i
liknande syfte afgifna motioner.

I sin till innevarande Riksdag afgifna, af båda kamrarne till lagutskottet
hänvisade ämbetsberättelse har justitieombudsmannen till behandling
upptagit frågan om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om för
brott häktade personers inställande för domstol och i sådant afseende
anfört:

»Uti sin till 1900 års Riksdag afgifna ämbetsberättelse hemställde
min företrädare i justitieombudsmansämbetet, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma
större skyndsamhet, än nu råder, beträffande för brott häktade
personers inställande för domstol.

Uti den motivering, hvarmed denna hemställan var beledsagad, anförde
justitieombudsmannen hufvudsakligen följande:

Den, som här i riket häktas för brott, åtnjöte icke den i andra länders
lagar stadgade förmånen att nästan omedelbart efter häktningen inställas
inför en domare, som ägde makt att, i händelse häktningen befunnes
olaglig, genast försätta den häktade på fri fot. Regeln hos oss
vore, att någon pröfning af häktningsåtgärdens laglighet ej förekomme

Bill till Rilead. Prof. 1004. 7 Sami. 3 Haft. (N:o 4). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

förr än vid den rannsakning, som vederbörande domstol hölle med den
häktade, och denna rannsakning företoges ofta först sedan två till tre
veckor och understundom ännu längre tid förflutit från häktningstillfället.
Häktningen verkställdes vanligen af åklagaren i det genom häktningen
eller dessförinnan anställda åtalet, d. v. s. af den häktades motpart i rättegången,
och de omständigheter, under hvilka åklagaren hade att ingå i
den grannlaga pröfningen, om laga skäl till häktningen förelåge eller
icke, vore ej sällan synnerligen brydsamina. De nödiga sakuppgifterna
vore ofta ofullständiga och sväfvande, likasom brottets karaktär understundom
vore svår att fastställa. Ofta erfordrades mycken takt för att
i det föreliggande fallet rätt kunna afgöra de för pröfningen viktiga spörsmålen,
om den misstänkte kunde anses hafva stadigt hemvist eller yrke,
samt om det skäligen kunde befaras, att han, på fri fot lämnad, afveke.
Och under det att åklagaren, kanske utsatt för påverkan af en förorättad
målsägare eller af en folkmening i orten, sökte att för sig klargöra förenämnda
och andra vid pröfningen uppkommande frågor, saknade han vanligen
tillfälle till rådplägning med andra samt mången gång rådrum till
ett lugnt öfvervägande. Då därtill komme, att åklagaren i vanliga fall
saknade större juridiska insikter samt ej sällan vore en ung och oerfaren
man, kunde det ej undvikas, att misstag uti ifrågavarande hänseende understundom
beginges.

Det vore därför af synnerlig vikt, att domstolen så snart som möjligt
sattes i tillfälle att pröfva häktningsåtgärdens laglighet. Förhållandena
kunde för öfrigt vara sådana, att häktningen väl kunde anses hafva varit
med skäl företagen, men domstolen i allt fall med hänsyn till det förändrade
skick, hvari saken för domstolen förelåge, funne skäl att lösgifva
den häktade. Äfven med hänsyn till sådana fall vore det uppenbarligen
angeläget, att häktade personer skyndsammast inställdes för domstol. Såsom
regel gällde härutinnan för närvarande, att vederbörande genast ginge
i författning därom, att underrättelse om häktningen meddelades domstolen.
I Stockholm och andra städer, där poliskammare funnes, vore
emellertid anstånd med remissen till domstol i gällande författningar uttryckligen
medgifvet. Sålunda vore i 4 § af instruktionen för polismästaren
i Stockholm den 20 maj 1868 stadgadt, att det åligger polismästaren
att, där någon blifvit för brott i häkte inmanad, ofördröjligen
och, där ej omständligare förberedande undersökning eller närmare utredning
i särskilda fall vore af nöden, inom 24 timmar efter det rapport i
målet polismästaren tillhandakommit, för rannsakning vid vederbörlig domstol
öfverlämna angifvelseskriften med tillhörande handlingar, livarjämte
i ett följande moment af samma § meddelats den föreskrift, att förbere -

Lagutskottets Utlåtande N:o 4

dande polisundersökning icke må uppehållas längre än som oundgängligen
är nödigt. Hvad sålunda vore stadgadt för Stockholm, återfunnes i författningarna
angående polisväsendet i andra städer. Vidkommande den
tid, inom hvilken domstolen skulle, sedan underrättelse om häktningen ingått,
anställa rannsakning med den häktade, vore bestämmelser gifna i
förordningen den 10 april 1810, hvari stadgats, att rannsakning öfver
häktad person, som inför stadsdomstol ställes för rätta, bör företagas sist
inom åtta dagar från den dag, då arresteringen med orsaken därtill blifvit
hos domaren behörigen anmäld, såframt den häktade till staden ankommit,
samt att domaren på landet bör hålla rannsakning med häktade personer
inom tre veckor, efter det domaren fått underrättelse om häktningen.

Justitieombudsmannen ansåge det på goda grunder kunna sättas i
fråga, att sådana ändringar i nu gällande föreskrifter måtte vidtagas, att
större skyndsamhet uti ifrågavarande hänseende vunnes, än som för närvarande
ägde rum. Förslag hade i sådant syfte framställts af Kungl.
Maj:t vid riksdagen 1886, då för Riksdagen proposition framlades med
ett större förslag till lag angående vissa delar af rättegången i brottmål.
Enligt detta förslag, som omfattade frågorna om den förberedande undersökningen,
häktning in. m., skulle längre anstånd med hänskjutandet till
domstol af mål angående häktad person ej få meddelas än fjorton dagar,
räknade från den dag, då den häktade ankommit till rannsakningshäktet,
och skulle rannsakningen börjas i stad inom tre dagar och å landet inom
tio dagar, efter det hos rätten eller domaren anmälts, att målet hänskjutits
till domstol. Dock skulle det ankomma på Konungen att, därest med
hänsyn till särskilda förhållanden i någon ort å landet hinder mötte att
där börja rannsakningen inom den stadgade tiden, bestämma en tid af
högst tre veckor, inom hvilken rannsakning å sådan ort skulle börjas.
Lagförslaget blef antaget af Första Kammaren med vissa obetydliga förändringar,
hvilka ej berörde innehållet af ofvan upptagna bestämmelser,
men afslogs af Andra Kammaren.

Såsom en högst betänklig brist i gällande lagstiftning måste det anses,
att viktiga inskränkningar i den personliga friheten stadgats i den
för polismästaren i Stockholm gällande instruktion och andra polisförordningar,
utan att allmän lag ens med hänsyn till de hufvudsakliga grunderna
reglerat nämnda inskränkningar. Det vore därför angeläget, att
den rätt, som i administrativa författningar tillerkänts polismyndighet att
låta anstå med hänskjutandet till domstol af mål angående häktad person,
blefve närmare bestämd genom allmän lag, och vore det därvid tillika, enligt
hvad erfarenheten gifvit vid handen, af vikt, att det nu i polisförfatt -

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

ningarna förekommande ganska tänjbara uttrycket, att remissen till domstol
skall ske ofördröjligen, i den allmänna lagen ersattes med en föreskrift
om ett bestämdt antal dagar, hvarutöfver remissen ej finge fördröjas.
Följden af det sväfvande stadgandet om ofördröjlig remiss både nämligen,
såvidt Stockholm anginge, blifvit, att polismyndigheten understundom
ända till fem eller sex veckor och någon gång ännu längre läte anstå
med remissen till domstol. A andra sidan torde den ordinarie tiden för
polisundersökningar i hufvudstaden i allmänhet ej uppgå till mera än
några få dagar eller någon vecka.

Under den tid dessa undersökningar påginge vore den häktade betagen
all möjlighet att, därest han till äfventyrs blifvit utan tillräckliga
skäl häktad, göra sin klagan hörd hos någon myndighet. Det borde dock
i detta sammanhang ej lämnas oanmärkt, att, om en grundlig polisundersökning
sålunda någon gång kunde vara menlig för den häktade, en sådan
undersökning å andra sidan ofta vore till stor fördel för den häktade, i
det att rannsakningen vid domstolen med anledning af förundersökningens
fullständighet kunde väsentligen förkortas. I den personliga frihetens intresse
borde dock en bestämd tid stadgas, utöfver hvilken förundersökningen
ej finge utsträckas. Det vore viktigare, att ett fåtal olagliga häktningar
snarast möjligt upphäfdes, än att åtskilliga lagligen häktade personer
komme i åtnjutande af en förkortning i rann salad ngstid en.

Vidkommande den tid, som lämpligen kunde stadgas såsom den längsta,
under hvilken vederbörande skulle äga att låta anstå med remissen till
domstol, borde en längre tid än fjorton dagar i sådant hänseende ej i
något fall medgifvas. Det syntes emellertid vara allenast i ett fåtal större
städer, som något behof af ett stadgande om rätt till sådant anstånd hittills
yppats. Att stadga sådan rättighet för polismyndigheten eller åklagaremakten
i städerna i allmänhet torde därför ej vara lämpligt, och, hvad
särskilt anginge förhållandena på landsbygden, syntes ej där något behof
uti ifrågavarande hänseende förefinnas. Till förekommande af obehörigt
dröjsmål syntes det tvärtom böra uttryckligen stadgas, att den som häktat
person, med hvilken rannsakning skall hållas vid häradsrätt, bör senast
dagen efter häktningen gå i författning om, att vederbörande domare
underrättas om häktningen, och borde det tillika föreskrifvas, att underrättelsen
skall meddelas domaren direkt och icke, såsom på vissa orter
varit och kanske ännu vore öfligt, genom Konungens befallningshafvande
såsom mellanhand. Sådana föreskrifter borde äfven gifvas beträffande
städerna. Skulle tiden, inom hvilken förundersökningen i hvarje fall måste
vara fulländad, genom lag fastställas till fjorton dagar, skulle, så vidt
justitieombudsmannen hade sig bekant, brytning med gällande praxis ej

Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 5

behöfva ske annorstädes än i Stockholm, där vederbörande mera än nu
vore fallet finge vid domstolen komplettera hvad som ej medhunnits vid
förundersökningen. Hvarken i Göteborg, Malmö eller Norrköping förekomme
de långvariga förundersökningar, som beträffande de vidlyftigare
målen i hufvudstaden ansåges nödvändiga.

Enligt 1886 års förutnämnda lagförslag skulle vid förundersökningarna
göras allenast remissanteckningar, men ej föras fullständigt protokoll.
Kunde en dylik sed utbilda sig, skulle därigenom åtminstone i någon
mån dröjsmål vid förundersökningarna förekommas.

Den tid af åtta dagar, efter det anmälan om häktningen till vederbörande
inkommit, inom hvilken tid rannsakning i stad skall hållas, kunde
uppenbarligen utan olägenhet nedsättas till tre eller fyra dagar. Hvad
anginge den för landet meddelade föreskriften, att rannsakning därstädes
skall hållas inom tre veckor, efter det underrättelse om häktningen ingått,
syntes det icke vara oskäligt att nu påkalla en efter nutida förhållanden
afpassad ändring i nämnda, nittio år gamla föreskrift. Såsom regel borde
kunna stadgas, att häradsrätten inom tio dagar, efter det underrättelse
om häktningen ingått till domhafvanden, skall företaga rannsakning med
den häktade; dock att med hänsyn till de olägenheter, som, i synnerhet
på vissa orter, skulle uppstå för häradshöfdingarne genom allt för ofta
påkommande brottmålsrannsakningar, kunde föreskrifvas, att, därest häradshöfdingen
mottoge underrättelse om häktningen å sådan tid, att inom
fjorton dagar därefter antingen på grund af lag eller enligt eljest träffad
bestämmelse å rannsakningsstället skulle hållas ting eller tingssammanträde,
rannsakningen finge utsättas att hållas samtidigt därmed. Genom en dylik
anordning skulle tillika den förmån vinnas, att statsverket besparades
dryga utgifter för extra sammanträden. Att för vissa orter borde kunna
medgifvas ännu längre tid än tio eller fjorton dagar, syntes otvifvelaktigt.

Justitieombudsmannen påpekade vidare, att uti en författning i nu
omhandlade ämne kunde lämpligen inrymmas bestämmelser äfven om den
tid, inom hvilken underrätt borde fortsätta rannsakning med häktad person,
därest ej särskilda omständigheter påkallade längre uppskof; hvarom
för det närvarande saknades stadganden.

Slutligen meddelade justitieombudsmannen, att han låtit med ledning
af de till justitieombudsmansexpeditionen insända fångförteckningarna
för åren 1896—1898 göra en undersökning, i hvilken utsträckning det
inträffade, att för brott häktade personer af häradsrätterna vid första
rannsakningstillfället lösgifvas. Af undersökningen framgick, att häradsrätterna
vid första rannsakningen lösgifvit 266 häktade personer år 1896,
246 år 1897 och 307 år 1898 samt att minst 21 procent af bemälte år

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

1896 lösgifva personer, minst 17 procent af de år 1897 lösgifna och minst
22 procent af de år 1898 lösgifna vid frigifvandet varit häktade tre veckor
eller därutöfver, och härrörde omförmälta fall, där häktningen varat tre
veckor eller mera, allenast till en mindre del från rikets nordliga provinser
i motsats till hvad man möjligen kunnat vänta.

Uti en vid 1900 års riksdag väckt motion föreslog vice häradshöfdingen
Karl Staaff på anförda grunder, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lag angående viss tid, inom hvilken anmälan,
att någon blifvit såsom misstänkt för brott häktad, skall göras
till vederbörlig domstol.

Lagutskottet, som till behandling i ett sammanhang företog justitieombudsmannens
framställning och vice häradshöfdingen Staaffs motion,
hemställde uti afgifvet utlåtande, att Riksdagen i anledning af de väckta
förslagen ville uti skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
ägnade att åstadkomma större skyndsamhet, än nu råder, beträffande
häktade personers inställande inför domstol.

Såsom grund för berörda hemställan yttrade utskottet följande:

Efter utskottets förmenande hade justitieombudsmannen och vice
häradshöfdingen Staaff till stöd för sitt förslag att införa lagstadgad begränsning
af den tid, inom hvilken anmälan, att någon blifvit häktad
såsom misstänkt för brott, skulle göras hos vederbörande domstol, anfört
skäl, ägnade att ådagalägga den fara för den personliga frihetens obehöriga
kränkning, som vore förenad därmed, att lagen ej fastställt någon
bestämd tid, utöfver hvilken anmälan till domstol om häktnings verkställande
ej finge uppskjutas. De föreskrifter, som innehållas uti de i
administrativ väg utfärdade instruktionerna för polismyndigheterna i städerna
och hvilka utfärdats i syfte att förebygga missbruk af den nämnda
myndigheter medgifna frihet att efter omständigheterna afgöra, när anmälan
om häktningen bör göras, vore dels, såsom justitieombudsmannen
påpekat, ganska obestämda och sväfvande och dels kunde det, efter utskottets
åsikt, ej vara välbetänkt att åt den administrativa lagstiftningen
öfverlämna reglerandet af de ytterst viktiga förhållanden, som anginge
den personliga friheten. Äfven om den praktiska erfarenheten hittills i
allmänhet ej varit af beskaffenhet att särskildt skarpt framhålla den brist
uti lagstiftningen, som sålunda förefunnes, kunde det ju ej förnekas, att
den nuvarande saknaden af lagbestämmelser i angifvet hänseende kunde
lämna rum för godtycke från åklagare- och polismyndigheternas sida, och
det måste därför vara angeläget, att rättelse härutinnan åvägabragtes.

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Då det sedermera gällde att bedöma, huruledes man lämpligast kunde
råda bot för antydda missförhållanden, kunde man visserligen i allmänhet
utgå därifrån, att den häktades intresse bäst tillgodosåges därigenom, att
tiden för fullgörande af skyldigheten att om häktningen göra anmälan
sattes så kort som möjligt; men i åtskilliga fall skulle genom tillämpning
af ett sådant förfarande kunna uppstå afsevärda olägenheter just för den
häktade själf. Såsom justitieombudsmannen framhållit, lände det ofta den
häktade till fördel, om polismyndigheten hade tillfälle att verkställa en
omfattande förundersökning rörande det brott, som föranledt häktningen,
enär därigenom själfva domstolsrannsakningen kunde i väsentlig mån
förkortas. Det torde då vara skäl att ej lägga absolut hinder i vägen
för en dylik undersöknings anställande i sådana fall, då polismyndigheten
kunde anses skickad att företaga densamma. Med polisväsendets utveckling
i de större städerna kunde enligt utskottets åsikt antagas, att polismyndigheten
såväl med sakkunskap som med större snabbhet än domstolarne
själfva vore i stånd att åstadkomma utredning rörande en hel
del af de omständigheter, som för målets afgörande vore af betydelse, och
det borde därför, åtminstone hvad dessa städer anginge, beredas polismyndigheterna
lämpligt rådrum för verkställande af en förberedande undersökning.
Ändamålsenligast syntes därför vara, att, i likhet med hvad som
föreslagits i Kungl. Maj:ts till 1886 års Riksdag aflåtna proposition angående
vissa delar af rättegången i brottmål, såsom allmän regel stadgades,
att anmälan om häktning utan uppskof skall göras hos domstolen, samt
att undantag från denna regel medgåfves endast för sådant fall, att
särskilda förhållanden funnes därtill föranleda; dock att, i likhet med hvad
justitieombudsmannen föreslagit och som i nämnda proposition jämväl
ifrågasattes, viss tid fastsloges, exempelvis fjorton dagar, utöfver hvilken
den förberedande undersökningen ej i något fall finge sträcka sig.

Då utskottet toge under ompröfning förslaget att förkorta tiden, inom
hvilken domstol efter erhållen anmälan skulle företaga rannsakning med
häktad person, ville utskottet visserligen medgifva, att i anseende till de
förändrade förhållanden, som inträdt efter den tid, då nu gällande bestämmelser
i ämnet utfärdades, någon förkortning kunde utan olägenhet
genomföras. För städerna borde ej någon betänklighet möta att i hufvudsaklig
anslutning till hvad justitieombudsmannen föreslagit bestämma
tiden för rannsakningens företagande till högst fyra dagar från det anmälan
om häktningen ingått. Däremot vore förhållandena å landsbygden
flerestädes sådana, att den föreslagna förkortningen från tre veckor till
tio dagar skulle bereda såväl den häktade som domstolen och åklagarne
afsevärda olägenheter. Uti trakter, där afstånden vore långa och kommu -

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

nikationerna mindre utvecklade, skulle svårighet uppstå att få domstolen
samlad inom så kort tid, och för åklagaren blefve det mången gång
omöjligt att under de få dagar, som stode honom till buds, införskaffa
prästbevis och andra handlingar, som vid domstolen måste företes, eller
att föranstalta om erforderlig vittnesbevisning i målet. Följden skulle
alltså blifva, att rannsakningen till olägenhet för den häktade måste uppskjutas.
Vid öfvervägande af dessa förhållanden hade utskottet ej ansett
sig böra sätta i fråga större förkortning af den nu för landsbygden stadgade
tiden, inom hvilken rannsakning borde företagas, än till fjorton
dagar. Särskilda förhållanden i vissa orter af vårt land torde till och
med fordra uppehållande, hvad dem beträffade, af den nu gällande bestämmelsen
om tre veckors rådrum för rannsakningens företagande, och
det borde alltså beredas möjlighet att i sådana fall utsträcka tiden.

Det af justitieombudsmannen framställda förslaget om bestämmelser
rörande tiden, inom hvilken underrätt borde fortsätta rannsakning med
häktad person, funne utskottet välgrundadt, och borde dessa bestämmelser
lämpligen affattas i analogi med de föreskrifter, som rörande rannsaknings
företagande pröfvades efter förhållandena bäst afpassade. Emellertid
torde det ej särskildt behöfva framhållas, att domstolen borde erhålla
bemyndigande att, där omständigheterna sådant påkallade, uppskjuta rannsakningen
utöfver den tid, som för normala fall ansåges tillfyllest.

Lagutskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren utan diskussion.
Däremot blef densamma afslagen af Första Kammaren med 52 röster
mot 48.

Under den diskussion, som i Första Kammaren föregick omröstningen,
anmärktes emot utskottets hemställan hufvudsakligen, att den svenska
straffprocessen behöfde i sin helhet grundligt reformeras, men att genom
aflåtande till Kung! Maj:t af en skrifvelse uti det af utskottet föreslagna
syftet man undansköte den stora reformen och samtidigt refve ned på ett
håll hvad man byggt på ett annat; att, enär det vore af synnerlig vikt
för att en domstolsrannsakning skulle kunna på lämpligt sätt bedrifvas,
att densamma föreginges af en fullständig förundersökning, man icke borde,
då man vidtoge åtgärder, i ändamål att den häktade måtte äga tillfälle att,
så snart som möjligt, få häktningsåtgärdens befogenhet pröfvad af domstol,
anordna saken på det sätt, utskottet tänkt sig, eller genom att knappa af
på förundersökningen, utan förfara på annat sätt, samt att de utaf utskottet
föreslagna tider, inom hvilka den första rannsakningen med häktad person
skulle företagas, vore för knappa, hvilket åter hade till följd, bland annat,
att målen framkomme till domstolen i allt för outredt skick, och uppskof
föranleddes, som med längre tider kunnat undvikas.

Lagutskottets Utlåtande IV.-o 4.

Medgifvas måste, att nu berörda förhållanden ej kunna på ett fullt tillfredsställande
sätt ordnas utan i sammanhang med en reform af den svenska
straffprocessen i dess helhet samt en i förening därmed företagen omorganisering
af de allmänna domstolarne i vårt land. En reform af denna vidlyftiga
beskaffenhet lärer dock ej vara att emotse under den närmaste
framtiden. Under sådant förhållande och då på senare tid inom landet
inträffade tilldragelser, enligt min mening, ådagalagt angelägenheten af en
ny och fullständigare lagstiftning på ifrågavarande område, har jag ansett
det vara af nöden att frågan om en partiell reform i den af lagutskottet
vid 1900 års riksdag föreslagna riktningen åter tages upp. Af synnerlig
vikt synes det mig vara att, i likhet med hvad som föreslogs i Kungl.
Maj:ts till 1886 års Riksdag aflåtna proposition, en lagbestämmelse kommer
till stånd, hvilken såsom allmän regel föreskrifver, att anmälan om häktning
utan uppskof skall göras hos vederbörande domstol, och att undantag
från denna regel medgifves endast för sådant fall, att särskilda förhållanden
finnas därtill föranleda, därvid dock bör bestämmas en viss tid, utöfver
hvilken den förberedande undersökningen ej i något fall får sträcka sig.
Möjligen kan den af 1900 års lagutskott i detta afseende föreslagna tid,
eller fjorton dagar, med afseende å särskildt vidlyftiga och invecklade
rannsakningar vara för knapp och i sådana fall ett något längre anstånd
med remissen tillåtas.

På grund af hvad jag anfört, och med åberopande af hvad lagutskottet
vid 1900 års riksdag uti sitt ofvanberörda utlåtande yttrat, vågar jag ånyo
upptaga omförmälta, af min företrädare i justitieombudsmansämbetet framställda
förslag samt sålunda vördsamt hemställa, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta
samt för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma
större skyndsamhet än nu råder beträffande för brott häktade personers
inställande för domstol.»

Framställningar i liknande syfte med justitieombudsmannens ofvan
återgifna föreligga jämväl i två vid innevarande riksdag väckta motioner,
hvilka blifvit till lagutskottet hänvisade.

I den ena af dessa, n:o 16 i Första Kammaren, har herr Axel Gustaf
Andersson hemställt, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om revision af gällande bestämmelser
angående häktad persons inställande inför domstol, i syfte att den
personliga friheten måtte vinna ökad trygghet.

Bill. till Biksd. Prot. 1904. 7 Samt. 3 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Till stöd för motionen anföres:

»Rätt att förordna om persons häktande tillkommer enligt kong!,
förordningen om nya strafflagens införande förutom domstol Konungens
befallningshafvande i länet, så ock borgmästare och råd i stad, magistrats
ordförande och polisämbetsman, hvarjämte kronofogde eller länsman å landet
och stadsfiskal i stad hafva häktningsrätt. Denna rätt utöfvas således i
största omfattning af personer, som sakna juridisk utbildning, och tydligt
är, att detta förhållande medför fara för den personliga friheten. Många
exempel på häktning gifvas, där åtgärden vidtagits på grund af grof misstolkning
af gällande lag.

Då häktningen medför ett lidande, för hvilket verklig ersättning svårligen
kan gifvas, bör tydligen största möjliga säkerhet beredas mot dess
obehöriga användande. Att utsträcka fordringarna på juridisk bildning
till alla dem, som häktningsrätt tillkommer, är emellertid för närvarande
icke gärna möjligt.

I den utländska lagstiftningen föreskrifves i allmänhet, att häktningsåtgärdens
befogenhet inom viss mycket kort tid skall pröfvas af domare.
Äfven för en sådan bestämmelses införande torde hos oss svårigheter möta,
men ett stadgande borde icke saknas om skyldighet för den häktande
myndigheten att omedelbarligen eller inom viss kortare tid hos domaren
göra vederbörlig anmälan angående häktningen. I regeln torde äfven nu
sådan anmälan fortast möjligt göras, men exempel saknas icke på uraktlåtenhet
därutinnan, och nyligen hafva vi sett, huru vid ett tillfälle anmälan
om häktningsåtgärden fördröjts i flera veckor.

Det kan möjligen invändas, att åklagaren kan behöfva längre tid för
utredning, men de skäl, som föranledt häktningen, böra alltid för honom
vara klara, och oftast förflyter icke ringa tid emellan anmälningen och
domstolens sammanträde. Bättre är också, att rannsakningen, om så erfordras,
uppskjutes för ytterligare utredning, än att den häktade skall beröfvas
möjligheten att utan dröjsmål få häktningens laglighet pröfvad.

Vi hafva äfven sett exempel därpå, att häktad person, som af domstol
förklarats för visst brott ej böra hållas häktad, omedelbart därefter
af åklagare häktats för samma brott. För sådant tilltag bör lagstiftningen
lägga hinder i vägen.

Rannsakning skall, enligt kungl. förordningen den 10 april 1810, företagas
i stad inom åtta dagar och på landet inom tre veckor, sedan häktningen
blifvit hos domaren behörigen anmäld. Efter tillkomsten af kungl.
förordningen angående gemensamma rannsakningshäkten och tingsställen
för särskilda härader, och sedan ett flertal domsagor delats och kommunikationerna
så väsentligen underlättats, synes den domare å landet med -

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

gifna beredelsetiden vara onödigt lång. Uttrycklig bestämmelse borde också
finnas därom, att rannsakning icke utan trängande skäl må uppskjutas utöfver
viss tid.»

Den andra af ifrågavarande motioner har afgifvits under n:o 29 i
Andra Kammaren af herr Segerdahl och är af följande lydelse:

»Den 24 augusti 1809 väcktes inom ridderskapet och adeln förslag,
att, enär hos oss då ännu saknades en lag, som redan hos de fleste upplystare
och civiliserade folkslag blifvit föreskrifven i afseende på någon
viss bestämd tid, inom hvilken häktade personer ovillkorligen borde ställas
inför rätta, lagutskottet måtte erhålla uppdrag att utarbeta förslag till
lag i detta ämne. Sedan frågan slutbehandlats hos Rikets Ständer, afläts
till Kungl. Maj:t skrifvelse med anhållan om utfärdande af vissa stadgande^
som ansågos ofelbart skola i stor mån befrämja det för såväl
samhällets som enskildes bästa och säkerhet högst viktiga ändamål att
genom skyndsamt företagen rannsakning den oskyldige snart måtte befrias
från fångenskap och för den brottslige dess förtjänta straff snart följa på
verklig missgärning. I anledning häraf utfärdades kungl. förordningen
den 10 april 1810, hvarigenom stadgades, att rannsakning med häktad
person, som ställdes till rätta inför stad sdomstol, skulle företagas sist
inom åtta dagar från den dag, då arresteringen med orsaken därtill blifvit
hos domaren behörigen anmäld, såframt den häktade till staden ankommit,
samt att domaren på landet borde hålla rannsakning med häktade personer
inom tre veckor, efter det han fått underrättelse om häktningen. Denna
förordning äger fortfarande gällande kraft.

Det är sålunda sörjdt för, att domstol skall företaga mål angående
häktad inom viss tid, efter det rannsakning hos rätten påkallats; men ännu
saknas i lag hvarje bestämmelse rörande den tid, under hvilken en person
kan hållas häktad, innan anmälan om häktningsåtgärden göres hos domstol.
Att man icke 1810 reglerade äfven detta förhållande, torde hafva berott
därpå, att vid den tiden icke, såsom numera blifvit praxis, angående begångna
brott gjordes någon egentlig förundersökning genom administrativa
tjänstemän, utan den för brott misstänkte redan frän början förhördes inför
domstol, där de, som i häkte insatts, skulle, såsom det i första kapitlet
straflbalken af 1734 års lag hette, utan uppskof inställas.

Enligt gällande lag äges häktningsrätt af Konungens befallningshafvande,
borgmästare och råd, magistratens ordförande, kronofogde, länsman,
stadsfiskal och polisämbetsman. Sällsynt torde emellertid vara, att de
tre förstnämnda myndigheterna begagna sig af denna rätt, utan synes det

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

egentligen vara funktionärer af de fyra sistnämnda slagen, som utöfva
häktningsrätten. Att dessa härvid långt ifrån alltid träffa det rätta, synes
framgå af justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1900 års Riksdag,
där det rörande förhållandet på landet omnämnes, att häradsrätterna vid
första rannsakningen lösgåfvo 266 häktade personer år 1896, 246 år 1897
och 307 år 1898.

Antagligt torde väl vara, att häktningsrätten utöfvas med något större
urskillning i städerna, men här har däremot, åtminstone i de största städerna,
framträdt ett annat missförhållande, i det att administrativa, med häktningsrätt
utrustade funktionärer tagit sig för att, utan stöd i lag, för den förberedande
undersökningen hålla personer i häkte veckor, ja, månader, innan
målet öfverlämnas till domstol. Under den tid, som sålunda förflyter, blir
häktningsåtgärdens laglighet icke underkastad någon pröfning. Domaren
äger icke taga någon befattning med saken, förrän den af myndighet hos
honom anmäles; och föreskrift saknas i den gällande rätten därom, att
underordnad administrativ tjänsteman, som inmanat person i häkte, skall
sådant anmäla hos öfverordnad, hvadan någon pröfning af häktningen icke
heller på den vägen kan komma till stånd. Väl torde saken kunna genom
besvär af den häktade dragas under den öfverordnade administrativa myndighetens
pröfning, men som någon närmare bestämmelse härom icke finnes
i lagstiftningen, torde denna utväg vara för de flesta okänd.

Den personliga friheten, som i andra länder är omgärdad med så
starka garantier och i vår regeringsform vunnit skydd genom bestämmelsen,
att Konungen icke bör någon till personlig frihet och välfärd fördärfva
eller fördärfva låta, utan att han lagligen förvunnen och dömd är, visar
sig sålunda till följd af brist i vår gällande allmänna lag vara i betydlig
omfattning prisgifven åt underordnade administrativa tjänstemäns godtycke.

Med större skärpa än förut har denna brist framstått på sista tiden,
sedan äfven i vårt land börjat uppträda så kallade privatdetektiver, som,
ensamma eller flera i förening, för enskilda personers räkning och på
dessas bekostnad åtaga sig uppdrag, som eljest skola utföras af offentliga
tjänstemän, och sedan sådana privatdetektiver, efter det de någon tid fullföljt
sitt privata uppdrag, förstått att utverka åt sig förordnanden, innefattande
befogenhet att i stället för de ordinarie platsmyndigheterna, utan
någon dessa sistnämndas begäran och utan att i dessas förhållande den
ringaste anledning därtill kunnat utletas, utföra polisämbetsmans åligganden,
verkställa häktning och anställa åtal, allt rörande personer, af hvilkas
fällande till ansvar för brott privatdetektivens eller hans kompanjons
hufvudman skulle kunna vinna fördel. Det har visat sig, att, sedan en
med sådan offentlig myndighet beklädd privatdetektiv häktat personer och

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.* 13

hållit dem häktade flera veckor, innan saken öfverlämnats till domstol,
de häktade blifvit af domstolen vid första rannsakningstillfället lösgifna,
antingen emedan betingelserna för tillvaron af det påstådda brottet helt
och hållet saknats eller emedan misstanken om brott icke varit på sannolika
skäl grundad. Det har visat sig, att person, som under dylika förhållanden
anlitat privatdetektiv, fått till denne och hans medhjälpare utbetala
ända till 7,000 kronor, en omständighet, som naturligtvis gjort det
svårt för den anlitade att se saken fullständigt objektivt. Det har äfven
visat sig, att en under nämnda omständigheter tillförordnad åklagare sa
litet förstått att uppbära sin tjänstemannavärdighet, att han sökt hindra
de häktade att få hjälp af rättsbildade biträden genom att. en timme
innan målet skulle vid domstol förekomma stämma dessa biträden till
vittnen i saken och, då detta icke ledt till önskad påföljd, gjort försök
att få biträdena aflägsnade genom att insinuera att dessa (som voro medlemmar
af Sveriges Advokatsamfund och i många år utöfvat sakförareverksamhet
i orten) icke skulle vara sådana ärliga och förståndiga män,
att de borde tillåtas biträda inför rätta. Det har visat sig, att en sådan
tillförordnad polisman och åklagare uraktlåtit att vid sina förhör medhafva
ojäfviga vittnen från orten, kunniga om förhållandena därstädes,
och i stället till vittnen användt från annan ort medhafda personer, af
det slag, att de icke tvekat att, oaktadt de ej närvarit vid alla förhören
och oaktadt åklagaren själf i vissa delar inför rätten justerat^sin rapport,
förklara sig villiga att såsom vittnen beediga hela dess innehåll. Det har
ytterligare visat sig, att en sådan tillförordnad åklagare, när mot honom
riktats förebråelsen att hafva alltför lång tid hållit personer häktade, innan
de förvisats till domstol, uti en till rätten ingifven skrift liksom
triumferande utbrustit: »Jag trotsar emellertid D. (rättskunnigt biträde åt
en af de häktade) att kunna påvisa något lagrum i vår svenska rätt, som
lämnar föreskrift om, inom hvilken tid åklagare har att med häktad person
hos domstol påkalla rannsakning.»

Under nu angifna förhållanden framstår det som en synnerligen viktig
angelägenhet att söka få till stånd nya bestämmelser rörande reglering
af häktningsinstitutet. Lämpligast vore utan tvifvel, att detta skedde i
samband med ordnande af jämväl öfriga till den kriminella processen
hörande frågor, men då någon utsikt till en snar lösning af detta ämne
i hela sin omfattning icke torde finnas, synes det vara nödvändigt att
särskildt för sig upptaga frågan om häktning.

Angående sättet, på hvilket den .anmärkta bristen i lagstiftningen bör
afhjälpas, kunna råda olika meningar. En utväg vore att låta häktningens
laglighet särskildt pröfvas, en annan utväg att bestämma viss tid, inom

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

hvilken häktad person skall till domstol för rannsakning öfverlämnas, en
tredje att kombinera båda dessa garantier.

Det må erinras, att i det förslag till lag angående vissa delar af
rättegången i brottmål, som Kungl. Maj:t vid 1886 års riksdag framlade,
upptogos under tredje kapitlet följande paragrafer:

»§ 14.

Sedan häktad ankommit till rannsakningshäktet, göre häktets föreståndare
genast anmälan därom, i det fall att rannsakningen skall hållas
vid rådstufvurätt eller polisdomstol, hos polismästare eller annan med
honom likställd myndighet eller, där sådan ej finnes, hos magistrat, men
i annat fall hos Konungens befallningshafvande.

§ 16.

Så snart anmälan om den häktades ankomst till rannsakningshäktet
blifvit gjord, skall Konungens befallningshafvande eller polismyndigheten,
därest den häktade ej försättes på fri fot, hänskjuta målet till handläggning
vid domstol och därom underrätta rätten eller domaren för utsättning
af tid för rannsakningen.

Begär åklagare, att med målets hänskjutande till domstol må anstå
för anställande af ytterligare efterforskningar, äger Konungens befallningshafvande
eller polismyndigheten att, så framt giltigt skäl därtill förekommer,
meddela det anstånd med målets hänskjutande till domstol, som finnes
nödigt, dock ej för längre tid än fjorton dagar, räknade från den, då
den häktade ankommit till rannsakningshäktet. Ej må anstånd beviljas,
utan att den häktade blifvit öfver åklagarens begäran hörd.

Efter utgången af anståndstiden eller förut, om ändamålet med anståndet
tidigare anmäles vara vunnet, skall målet genast hänskjutas till
domstol.

§ 17.

Hvad i 14, 15 och 16 §§ stadgas i fråga om Konungens befallningshafvande,
galle ock om den, som af Konungen förordnats att vid visst
kronohäkte fullgöra de skyldigheter, som enligt samma paragrafer eljest
åligga Konungens befallningshafvande.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Kunde en lag komma till stånd i enlighet med detta förslag, skulle
säkerligen därigenom mycket lidande besparas personer, som utan laglig
anledning inmanas i häkte. Men då, såsom ofvan framhållits, äfven bestämmelser
af annan art kunna antagas leda till målet, torde saken böra
göras till föremål för vidare utredning, hvarom Riksdagen borde hos
Kungl. Maj:t göra framställning med anhållan om lagförslag i ämnet.

Då nedskrifvandet af denna motion fortskridit hit, bekom jag justitieombudsmannens
ämbetsberättelse till innevarande års Riksdag, hvaraf jag
finner, att ifrågavarande ämne är däri behandladt och framställning till
Riksdagen gjord om en skrifvelse till Kungl. Maj:t. Det kunde i anledning
häraf vara obehöfligt att besvära Riksdagen med denna min motion,
men då densamma i vissa delar är något mera detaljerad i anseende till
motiveringen, har jag trott, att det måhända ändock kunde gagna saken,
om den frambures.

På grund af hvad jag anfört, får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:ts anhålla, att Kungl. Maj:t täckes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, ledande
till att häktningsåtgärd, som företagits utan förordnande af domstol, må
inom viss tid och så skyndsamt som möjligt blifva föremål för domstols
eller domares pröfning.»

I sistnämnda motions syfte har herr Kronlund instämt.

Utskottets ståndpunkt i den fråga, som af förenämnda framställningar
beröres, är densamma, som intogs af 1900 års lagutskott. Utskottet kan
sålunda nöja sig med att hänvisa till och åberopa det af justitieombudsmannen
återgifna utlåtande, som i ämnet afgafs af sistnämnda års lagutskott.
För egen del vill utskottet allenast tillägga, att utskottet, som
funnit hvad justitieombudsmannen och motionärerna anfört rörande under
senare tider inträffade förhållanden utgöra ett ytterligare skäl för vidtagande
af åtgärder i det af justitieombudsmannen och motionärerna angifna
syfte, i likhet med justitieombudsmannen visserligen anser föreliggande
fråga ej kunna på ett fullt tillfredsställande sätt lösas utan i
samband med en reform af den svenska straffprocessen i dess helhet,
men att, då eu dylik reform icke lärer kunna förväntas komma till
stånd inom den närmare framtiden, skäl torde saknas att i afvaktan
därpå undanskjuta genomförandet af sådana förändringar i straffprocess -

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

lagstiftningen, som i likhet med de af justitieombudsmannen och motionärerna
ifrågasatta allmänt erkännas behöfliga och önskvärda.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet alltså,

att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens
förevarande framställning samt herrar Anderssons och
Segerdahls föreliggande motioner, ville i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
ägnade att åstadkomma större skyndsamhet, än
nu råder, beträffande för brott häktade personers inställande
för domstol och företagande af fortsatt rannsakning
med dessa personer, där sådan rannsakning erfordras.

Stockholm den 11 februari 1904

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELRÖR

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktr. A. B., 1904.