Lagutskottets Utlåtande N:o 4 (Utlåtande 1902:LU4 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

N:o 4.

Ank, till Riksd. kansli den 7 febr. 1902, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner med förslag till ändrad
lydelse af 14 § i lagen angående eganderätt till skrift
den 10 augusti 1877.

Uti två lika lydande motioner, hvilka afgifvits den ena, under
n:o 6, i Första Kammaren af herr G. Björlin och den andra, n:o 40, i
Andra Kammaren af herr TI. Hedlund, har föreslagits den ändring i
lagen angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877, att första
punkten i 14 § komme att erhålla följande lydelse:

Författares eller öfversättares i detta kapitel omförmälda rätt gäller
för hans lifstid och trettio år efter hans död.

Till stöd för detta förslag har anförts:

»I 1877 års lag om eganderätt till skrift förekommer ett stadgande,
som ställer dramatiske författares efterlefvande i en vida ofördelaktigare
ställning än andra skriftställares. I fråga om sådana dramatiska arbeten,
som äro afsedda att uppföras, eger, såsom väl bekant, ersättningen för
uppföranderätten en större betydelse än arfvodet för deras utgifvande
af trycket. Men under det nämnda lag lemnar författare och deras
rättsinne!)afvare eganderätt under författarens lifstid och femtio år efter
hans död i hvad angår arbetets utgifvande, så är åter den tidrymd,
under hvilken ett dramatiskt eller dramatiskt-musikaliekt arbete"icke
utan författarens eller dennes rättsinnehafvares samtycke kan uppföras,
inskränkt till hans lifstid och endast fem år derutöfver.

Bill. till Riksd. Prof. 1902. 7 Samt. 4 Höft. (Näs 4 och 5.)

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

I den ursprungliga kong! propositionen var till och med rätten
ännu mera begränsad. I anslutning till den då gällande 1855 års förordning
ville dåvarande justitieministern endast i det fall, att arbetet
utgifvits i tryck och författaren aflidit innan fem år förflutit efter
tryckningsåret, medgifva åt rättsinnehafvaren en så lång skyddstid efter
dödsfallet, att det hela blefve fem år. Såsom skäl för denna korta
skyddstid angafs »en behöflig hänsyn till teaterföreståndarnes intressen»,
och det tillädes, att densamma »veterligen icke framkallat några klagomål».
När lagutskottet förordade en allmän skyddstid af fem år efter
författarens död, hvilket blef lag, så anfördes likaledes såsom skäl teaterföreståndarens
intresse, hvilken, i fall han betalat honorar för ett stycke,
hvars författare aflidit kort efter det aftalet uppgjordes, borde åtminstone
under någon tid efter dennes död ega uteslutanderätt att uppföra
arbetet. I annat fall skulle för öfrigt osäkerheten vid uppgörelsen
i hög grad nedtrycka författares honorar. Ett par reservanter påyrkade
redan då skyddstidens utsträckande till tio år, men Riksdagen
följde lagutskottets hemställan.

Under de 25 år, som förflutit sedan denna lag antogs, hafva
förhållandena väsentligen ändrats. Åskådningssätten om skydd för immaterielt
arbete hafva både här och i utlandet utvecklats till förmån för
detta arbetes utöfvare. Vid tidpunkten för den nu gällande lagens
antagande hade föga mera än ett tjugutal år förflutit sedan öfver hufvud
taget något skydd alls lemnades för dramatiska verks uppförande, och
vid denna tid ansågs alltjemt teaterverksamheten som en så vansklig
och dålig affär, att hänsyn så godt som uteslutande togs till teaterföreståndaren
på bekostnad af författaren. Erfarenheten har emellertid
nu ådagalagt, att denna verksamhet rätt och klokt skött kan vara ekonomiskt
fördelaktigt och icke minst har det visat sig, att svenska originalstycken
egt benägenhet att varda repertoarpjeser. Intet skäl synes
längre föreligga att icke lika väl tillgodose författarens som teaterföreståndarens
sak och låta den förre njuta den rättmätiga lönen för
sitt arbete. Det må tillika anmärkas, att numera vid stående scener i
vanliga fall författarearfvodet utgår i form af viss procent af inkomsten,
och genom detta tantiémesystem, som är ömsesidigt rättvist, erhåller
ju endast författaren eller dennes rättsinnehafvare arfvode så länge det
för teaterföreståndaren är fördelaktigt att uppföra stycket. För öfrigt
bör det för en solid teaterföreståndare innebära en viss fördel att kunna
träffa öfverenskommelse för längre'' tid, oberoende af en författares
lifstid, och derigenom vara skyddad gent emot ingrepp för konkurrenter,
som nu utan någon ersättning kunna tillegna sig arbetet sedan

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

fem år efter författarens död förflutit. För det fåtal stycken, hvilka
en längre tid öfverlefva sina författare, kan icke författarearfvodet
utgöra någon tyngande post i en teaters budget. Hvad åter angår allmänhetens
intressen, så torde de i ingen nämnvärd mån kunna anses trädda
för nära genom att teaterförfattare i detta fall erhålla hvad rätt och billighet
kräfva; snarare skulle man kunna påstå, att friheten att eftertrycka
ett litterärt arbete långt mera än friheten att utan ersättning uppföra
ett drama kan lända allmänheten till ekonomisk fördel, enär i förra
fallet täflan mellan olika förläggare betydligt kan nedbringa de olika
upplagornas pris, under det att knappast eu konkurrens teaterföreståndare
emellan om samma stycke kan tänkas medföra någon prissänkning, och
hvad den dramatiske författarens rättsinnehafvare gå miste om i ersättning
sålunda knappast kommer allmänheten till godo.

Huru som helst måste det förefalla i hög grad obilligt, att en dramatisk
författares arfvingar, åt hvilka den aflidne som oftast icke torde
efterlemna några mera betydande tillgångar, skola så kort tid efter hans
frånfälle beröfvas det till äfventyrs enda värdet i hans qvarlåtenskap,
nemligen hvad uppföranderätten till ett populärt teaterstycke kan inbringa.
Ett liberalt skydd för frukterna af det immateriella arbetets
mödor, hvilka ju mer eller mindre omedelbart komma landets kultur
till godo, synes på detta område lika väl som på andra vara påkalladt.

Andra länders lagstiftning visar också, att Sverige härutinnan befinner
sig på en mycket efterblifven ståndpunkt. Exempelvis medgifves
i Tyskland och Österrike en skyddstid. af 30 år efter författarens död,
i Belgien, Danmark, Finland, Norge, Frankrike och Ungern 50 år efter
samma tidpunkt; i Italien och Spanien är skyddstiden bestämd till 80
år efter arbetets första uppförande, i England och Förenta staterna till
42 år derefter. Äfven i aflägsna stater, som Ecuador, Mexiko, Transvaal,
Bolivia, Tunis, är skyddstiden 25 till 50 år efter författares död, och
bland alla stater, som öfver hufvud meddela ett dylikt skydd, har Sverige
— jemte Chile — minst tillgodosett författarnes intresse.

Detta förhållande har gifvetvis förefallit svenske författare hårdt
och obilligt och Sverige såsom kulturstat föga värdigt. Sveriges författareförenings
styrelse bär uttalat eu enhällig önskan, att dessa för
våra teaterförfattare menliga bestämmelser måtte undergå en ändring.
I )et kan då ifrågasättas, om icke uppföranderätten borde ega lika långt
skydd som författarerätten. Denna uppfattning om fullständig likställighet
mellan dessa kategorier uttalades redan af tre reservanter till det
utlåtande af 1850—51 års Riksdags allmänna besvärs- och ekonomiutskott,
som resulterade i 1855 års kongl. förordning, och i de flesta kul -

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

turstater tiar denna princip häfdats. Emellertid finnes det enstaka land,
der uppföranderättens skyddstid är något kortare än författarerättens,
och ehuru våra närmaste grannland, Norge, Danmark, Finland, bestämma
en tid af 50 år efter författarens död, torde måhända, på det steget
icke må anses alltför stort, den svenska lagen stanna vid samma siffra
som den tyska och österrikiska eller 30 år.»

14 § af ifrågavarande lag lyder för närvarande sålunda:

Författares eller öfversättares i detta kapitel omförmälda rätt gäller
för hans lifstid och fem år efter hans död. Har författare eller öfversättare
ej gifvit sig till känna, vare det, sedan fem år förflutit från det
att arbetet först offentliggjordes genom tryck eller offentligen uppfördes
eller föredrogs, eu hvar tillåtet att samma arbete uppföra och föredraga.

Att goda skäl tala för en lagändring i motionernas syfte, finner
utskottet vara genom motionärernas framställning till fullo ådagalagdt.
Nuvarande bestämmelse innebär otvifvelaktigt mången gång för en
dramatisk eller musikaliskt-dramatisk författares eller öfversättares efterlefvande
en ganska hård begränsning af den ekonomiska fördel, de
eljest skulle kunna förvänta af hans litterära qvarlåtenskap. Den omständigheten,
att, såsom motionärerna erinrat, nästan alla civiliserade
länders lagar tillerkänna den enskilda litterära eganderätten i detta afseende
en väsentligt längre giltighetstid än den hos oss medgifna, synes
ock gifva vid handen, att en så sträng begränsning som den i vårt
land föreskrifna svårligen kan vara med hänsyn till allmänhetens och
teaterföreståndarnes berättigade intressen af verkligt behof påkallad.

Utskottet anser sig emellertid ej kunna för närvarande förorda
antagandet af det i motionerna framlagda lagförslag. Innan ändring af
ifrågavarande bestämmelse vidtages, torde nemligen tillfälle böra beredas
äfven representanterna för de intressen, hvilka i afseende å fastställande
af tidsgränsen för författares eller öfversättares berörda rätt kunna betecknas
såsom motsatta dessa senares, att i frågan sig uttala, och i
hvarje fall erfordras en vida omsorgsfull are undersökning, än den utskottet
är i stånd att företaga, för att få utrönt såväl huruvida just
den af motionärerna föreslagna tidsbegränsningen är den efter hänsyn
till alla olika intressen bäst afpassade som ock huruvida icke tilläfven -

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

tyre en ändring af ifrågavarande tidsbestämmelse kan påkalla en förändring
jemväl af tidsbestämmelsen i andra punkten af samma paragraf.

Utskottet föranlåtes alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, huruvida
och i hvad mån den i första punkten af 14 § i
lagen angående eganderätt till skrift bestämda tid
för författares eller öfversättares i andra kapitlet af
berörda lag omförmälda rätt lämpligen må kunna
utsträckas, samt för Riksdagen framlägga det förslag
till lagändring i sådant syfte, hvartill den verkstälda
utredningen kan föranleda.

Stockholm den 7 februari 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.