Lagutskottets Utlåtande N:o 4 (Utlåtande 1898:LU4 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 8 februari 1898, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 §
handelsbalken.

Genom proposition n:o 10 af deri 22 december 1897, hvilken af
båda kamrarne till lagutskottet hänvisats, har Kongl. Maj:t, under
åberopande af vid propositionen fogade, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 10 § handelsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Sedan tages omyndigs fordran hos föräldrar eller förmyndare ut.
Åro förmynderskap flera; ege de omyndige sig emellan lika rätt. Har,
sedan förmynderskapet upphört, fordran stått mera än tre år inne,
ege dock förmånsrätt, som nu är sagd, ej rum, utan så är att talan
om redovisning eller klander deraf eller om utfående af fordringen
blifvit före utgången af sagda tid anhängiggjord, så ock laga åtgärd,
som derutöfver för erhållande af redovisning eller utbekommande åt
fordringen varit af nöden, vidtagits inom ett är från det i hvarje fall
anledning dertill yppades.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899; dock skall i fall,
då förmynderskap före den dag upphört, äldre lag lända till efterrättelse.

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Frågan om begränsning till tiden af den i 17 kap. 10 § handelsbalken
stadgade förmånsrätt för omyndigs fordran har upprepade gånger
varit föremål för Riksdagens handläggning. I detta afseende må erinras,
hurusom redan 1891 års Riksdag, i anledning af enskild motionärs
framställning, till Kongl. Maj:t aflät skrifvelse med anhållan om utarbetande
och framläggande af förslag till sådan lagbestämmelse, hvarigenom
den i 17 kap. 10 § handelsbalken stadgade förmånsrätt för
omyndigs fordran begränsades till viss tid efter det förmynderskapet
upphört.

Denna skrifvelse föranledde Kongl. Maj:t att till 1893 års Riksdag
framlägga proposition i ämnet, hvilken emellertid ej vann Riksdagens
godkännande. Kongl. Maj:t hade nemligen uti sitt förslag begränsat
ifrågavarande förmånsrätt, ej såsom Riksdagen begärt till viss tid från
förmynderskapets upphörande, utan till viss tid från det den omyndiges
fordran genom godkänd eller oklandrad redogörelse eller genom laga
kraft egande dom blifvit bestämd. Den åtskilnad i fråga om förmånsrätten,
hvilken skulle blifva beroende deraf, huruvida förmyndareredogörelse
aflemnats eller icke, saknade, enligt Riksdagens åsigt, inre
berättigande och gåfve lätteligen anledning till betydande olägenheter.

Sedan frågan å nyo varit före vid 1894 års riksdag, utan att
emellertid då föranleda till någon åtgärd, upptogs densamma åter till
behandling, på enskild motionärs föranstaltande, vid 1896 års riksdag,
som jemväl beslöt skrifvelses aflåtande till Kongl. Maj:t af samma
lydelse som den af 1891 års Riksdag insända.

Nu föreliggande proposition utgör Kongl. Maj:ts svar på 1896
års Riksdags skrifvelse. I öfverensstämmelse med hvad Riksdagen
begärt har Kongl. Maj:t nu föreslagit ofta nämnda förmånsrätts begränsning
till viss tid från förmynderskapets upphörande.

Då jemväl i öfrigt propositionens bestämmelser synas lämpliga
och ändamålsenliga, får utskottet alltså hemställa,

att ifrågavarande proposition må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 8 februari 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Bih. till Rilcsd. Prot. 1898. 7 Sami. 3 Häft.