Lagutskottets Utlåtande N:o 4

Utlåtande 1895:LU4

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

N:o 4.

Ant. till Eiksd. kansli den 8 februari 1895, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om utarbetande och framläggande
af förslag till ändrad lydelse af förordningen
den 13 september 1864 angående ränta vid försträckning.

I 9 kap. 6 § handelsbalken, sådant detta1''lagrum lyder enligt
förordningen den 11 augusti 1815, stadgas: Ingen tage, eller läte förskrifva
sig större ränta, än sex för hundrade om året. Hvar som det
gör, eller tager ränta på ränta, hafve förbrutit hela räntan, och böte
tiondedelen af hufvudstolen åt de fattiga. År vid försträckning af penningar
visst vite utfäst, der gäldenären med betalningen öfver förfallodagen
skulle fördröja, vare det ogildt.

Genom förordningen angående ränta vid försträckning på viss
kort tid utan säkerhet i fast egendom den 13 september 1864 har
stadgats:

Hvad i 9 kap. 6 § handelsbalken är stadgadt om förbud att taga
eller låta förskrifva sig större ränta, än sex för hundrade om året, ege
ej tillämpning vid försträckning, som mot förskrifning, utan säkerhet
af inteckning i fast egendom, eller pant af i sådan egendom intecknadt
skuldebref, lemnas på viss tid, ej öfverstigande sex månader.

Uti en inom Andra Kammaren väckt till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 34, anför herr Schönbeck, att grundsatsen om aftalets frihet

Lagutskottets Utlåtande N;o 4. 9

väl vore rigtig, men att dock såsom undantag härifrån borde gälla, att
räntan icke finge öfverstiga vissa procent af det utlånta kapitalet. Det
funnes långifvare, som af vederbörande låntagare utpressade en ränta
af 40 till 60 procent om året. Äfven de så kallade pantaktiebankerna
drefve sin lånerörelse mot en ränta af gemenligen 36 procent för år
räknadt. Väl vore förvaltningskostnaderna i en sådan inrättning, der
till säkerhet för försträckningarna gemenligen nedsattes kläder, möbler
och andra skrymmande saker, i förhållande till rörelsekapitalet så stora,
att det icke läte sig göra med hänsyn till inrättningens bestånd och
delegarnes utfående af en skälig ränta för sina insatta medel att taga
en så pass begränsad ränta som sex procent. Men erfarenheten
både dock gifvit vid handen, att en ränta af 15 å 20 för hundradet om
året icke allenast räckte till bestridande af förvaltningskostnaderna och
till utdelning åt aktieegarne af en skälig ränta, utan jemväl till afsättande
af något, om ock ringa, öfverskott till reservfond.

Motionären föreslår alltså,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till en sådan ändring af förordningen den 13 september 1864, att någon
gräns sättes för räntans storlek vid sådan försträckning af penningar,
som deri omnämnes, och att i intet fall må, vid sträng påföljd för öfverträdelse
deraf, högre ränta tagas, än hvad som sålunda pröfvats vara
å ena sidan mera rimligt och å andra sidan tillräckligt för pantaktiebankernas
bestånd.

Genom 1864 års förordning har grundsatsen om ränteaftalets
frihet blifvit införd i den svenska rätten, dervid dock lagstiftaren ansett
det i 1734 års lag stadgade maximum för ränta å penningeförsträckningar
böra bibehållas för lån på längre tid än den, som kunde antagas
vara inom handeln och industrien vanlig samt för de försträckningar,
som gifvits mot inteckningssäkerhet i fast egendom. Denna frihet har,
enligt hvad erfarenheten utvisar, i allmänhet haft välgörande verkningar
pa vårt lands kreditförhållanden och medfört gagn vid lånetransaktioner
jemväl för den lånesökande. Om än det fria ränteaftalet till
de lånebehöfvandes skada i särskilda fall missbrukats, så synes det
dock utskottet betänkligt att vidtaga sådana åtgärder som i motionen
blifvit föreslagna. I likhet med hvad utskottet vid 1893 års riksdag i
Bill. till Riksä. Prof. 1895. 7 Sami. 2 Höft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

förevarande ämne yttrat, håller utskottet nemligen före att en lagstiftning
i motionens syfte, långt ifrån att verka i afsedd rigtning, endast
skulle bidraga att skapa nya afarter af utlåning, lika förkastliga som
dem, man närmast velat förekomma.

På grund af hvad sålunda anförts, föranlåtes utskottet hemställa,

att herr Schönbecks motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 februari 1895.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Stockholm, tryckt hos Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1895.