Lagutskottets Utlåtande N:o 4 (Utlåtande 1892:LU4 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

ifU!

tf: o 4.

Ankom till Kiksd. kansli den 5 februari 1892, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt förslag om ändrad
lydelse dels af 38 § i förordningen angående inteckning
i fast egendom den 16 juni 1875, dels ock af 86 §
utsökningslagen.

I sin till innevarande års Riksdag afgifna ock till lagutskottet hänvisade
embetsberättelse har justitieombudsmannen hemstält, att Riksdagen
måtte antaga följande förslag till:

1) Lag om ändrad lydelse af 38 § i förordningen angående inteckning
i fast egendom den 16 juni 1875.

Härigenom förordnas att 38 § i förordningen angående inteckning i
fast egendom den 16 juni 1875 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Rörande utmätning af fast egendom för fordran, som icke blifvit intecknad,
och rörande utgången af samma ärende skall anmärkning göras
uti inteckningsprotokollet vid den rätt, hvarunder egendomen lyder. Om
utmätningsmans och öfverexekutors skyldighet att för sådant ändamål till
domaren å landet och rätten i stad insända bevis stadgas i utsökningslagen.
Sådant bevis skall uppläsas och uti inteckningsprotokollet införas, på landet
å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag
för inteckningsärenden.

2) Lag om ändrad lydelse af 86 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas att 86 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Bill. till Riksd. Prot. 1892. 7 Samt. 2 Höft. (N:o 4).

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Har fast egendom blifvit utmätt för icke intecknad fordran, vare utmätningsmannen
pligtig att genast å landet till domaren och i stad till
rätten insända bevis om utmätningen och beloppet af den fordran, hvarför
utmätningen skett.

Derest utmätning, hvarom i denna § sägs, förfaller, medan ärendet är
anhängigt hos utmätningsmannen, åligger det honom att genast insända bevis
härom till domaren eller rätten. Enahanda skyldighet åligger öfverexekutor,
i händelse att denna myndighet har att förrätta auktion å den
utmätta fasta egendomen och utmätningen, sedan ärendet till öfverexekutor
inkommit, förfaller.

Blifver fasta egendomen utmätningsvis försåld, skall auktion sförrättaren,
sedan fördelningen af köpeskillingen vunnit laga kraft, insända bevis
härom till domaren eller rätten.

Till stöd för sin ifrågavarande framställning anför justitieombudsmannen
hufvudsakligen följande:

»I äldre tider, och ännu när kougl. förordningen den 8 oktober 1861
angående ändring i vissa delar af 17 kapitlet handelsbalken och andra
författningar rörande borgenärers rätt och företräde för hvarannan till gäldenär
egendom började tillämpas, var det obestämdt, hvilken rätt utmätning
af fast egendom för icke förmånsberättigad fordran medförde i förhållande
till andra fordringar. Deremot kunde eu borgenär då oaktadt gäldenärs bestridande
förskaffa sig inteckning i dennes fasta egendom till säkerhet för
sin fordran.

Genom kongl. förordningen angående inteckning i fast egendom den
16 juni 1875 borttogs i allmänhet rätten att erhålla tvångsinteckning. Det
blef derför af nöden att närmare bestämma den plats i förmånsrätts*
ordningen, hvartill utmätning af fast egendom för icke intecknad fordran skulle
berättiga borgenär. Så skedde ock genom don samma dag, den 16 juni
1875, utfärdade kongl. förordningen angående förändrad lydelse af 17 kapitlet
9 § handelsbalken.

I 6 mom. af berörda § stadgas nemligen, att om fastregendom blifvit
utmätt för fordran, som förut ej är intecknad, eger borgenären, derest utmätningen
leder till egendomens försäljning, förmånsrätt till betalning ur
den utmätta egendomen, såsom vore inteckning för hans fordran beviljad den
dag utmätningen skedde.

När således utmätning kunde medföra en verkan af lika kraft som
inteckning, blef det nödvändigt att skyndsamt låta inteckningsdomstolen få

Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 3

kännedom om utmätningen. För den skull infördes i 38 § af 1875 äxs inteckniugsförordning
följande föreskrift:

»Utmätning af fast egendom för fordran, som icke blifvit intecknad, skall
anmärkas uti inteckningsprotokollet vid den rätt, hvarunder egendomen lyder-
och har förty utmätningsförrättaren att genast, å landet till domaren
och’i stad till rätten, insända bevis om utmätningen och beloppet af den
fordran, för hvilken utmätningen skett; börande derefter beviset uppläsas och
i inteckningsprotokollet införas, på landet å nästa rättegångsdag under lagtima
ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.

Visas att utmätning, hvarom anmärkning skett i inteckningsprotokollet,
blifvit upphäfd eller eljest förfallit, läte rätten sådant i protokollet antecknas.
»

Den här stadgade skyldigheten för utmätningsförrättaren upprepas i
86 § utsökningslagen, hvilken § lyder sålunda: »Har fast egendom blifvit
utmätt för icke intecknad fordran, vare utmätningsmannen pligtig att genast
å landet till domaren och i stad till rätten insända bevis om utmätningen
och beloppet af den fordran, hvarför utmätningen skett.»

Enligt dessa föreskrifter åligger det alltså utmätningsman såsom en
tjenstepligt att, när utmätning af ifrågavarande slag egt rum, insända bevis
derom till vederbörande domare eller domstol. Äfvenledes åligger det
domstolen att uti inteckningsprotokollet införa beviset och jemväl anmärka
förhållandet i fastighetsboken, hvilket senare stadgas i 61 § inteckningsförordningen.

Lika litet som utmätningsmannen är berättigad till lösen för nämnda,
af honom utan särskild begäran expedierade bevis, lika litet eger domstolen
att för anteckningarna i protokollet och fastighetsboken bekomma någon ersättning.
I 12 § af kong! förordningen angående expeditionslösen den 7
december 1883 stadgas uttryckligen, att icke någon är skyldig att utlösa
mvndighets protokoll öfver anmälan af utmätningsman, att fast egendom
blifvit utmätt för icke intecknad fordran.

Genom alla dessa bestämmelser är det således sörj dt för, att offentliga
myndigheter, kostnadsfritt för borgenären och utan någon åtgärd å hans
sida, föranstalta, att den utmätning, som i visst fall medför förmånsrätt för
hans fordran lika med inteckning, blir behörigen anmärkt uti inteckningsprotokoll
och fastighetsbok. Deremot finnas icke några föreskrifter i syfte
att genom meddelande från exekutiv myndighet sätta domstolen i tillfälle
att få veta, huru vida ett dylikt utmätningsärende afslutats. Sådant är öfver -

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

verlemnadt åt fastighetsegarens eller annan tilläfventyrs intresserad persons
godtfinnande.

Enligt hvad jag inhemtat, lärer det ytterst sällan förekomma, att någon
vid domstol uppvisar intyg om utgången af dylikt utmätningsärende i ändamål
att få sådant anmärkt uti inteckningsprotokoll och fastighetsbok. Denna
underlåtenhet torde i åtskilliga fall bero derpå, att fastighetsegaren saknar
kännedom om, att utmätningen antecknats i domstolens handlingar. I andra
fall åter ryggar fastighetsegaren tillbaka för det besvär och de kostnader,
som äro förenade med att få den senare anteckningen verkstäld. Han
måste nemligen hos exekutiv myndighet efterhöra och utlösa bevis, huru
det gått med utmätningsärendet, hvilket kanske förfallit, långt innan han
blef egare till fastigheten, samt vidare förete beviset hos domstolen med begäran
om vederbörliga anteckningar rörande förhållandet. Då han i dylik
händelse lärer böra betraktas såsom sökande, torde han icke undgå att vidkännas
lösen för utdrag af domstolens protokoll och fastighetsbok. Dessa
kostnader jemte ersättning till ombud m. in. kunna stundom stiga till belopp,
högre än det, för hvilket utmätningen skett. Jag har nemligen vid granskning
af fastighetsböcker sett, att egendomar någon gång blifvit utmätta för ganska
ringa summor t. ex. 2 kronor 59 öre, 2 kronor 88 öre, 15 kronor, 46
kronor 52 öre o. s. v.

Beträffande de om utmätning uti inteckningsprotokoll och fastighetsbok
gjorda anteckningar saknas således i allmänhet motsvarande anteckningar,
att utmätningsärendet afslutats. Eu följd af denna brist är, att i de
gravationsbevis, hvilka för vederbörande fastighet expedieras, utmätningen
måste anmärkas. Då den förmånsrätt utmätningen medför är lika beskaffad
som inteckning för fordran, lärer den, som utfärdar gravationsbevis, icke
kunna undgå att omförmäla utmätningen i de gravationsbevis, hvilka under
de närmaste tio åren efter utmätningen utfärdas rörande fastigheten. Åtskilliga
gravationsbevis komma på detta sätt att upptaga gravationer, hvilka
faktiskt ej längre belasta fastigheterna i fråga.»

Efter det i sammanhang härmed lemnats några för frågan belysande
sifferuppgifter från två af rikets domsagor, fortsätter justitieombudsmannen:

»Det är otvifvelaktigt uti inteckningsväsendets intresse, att gravationsbevisen
städse, sfi vidt möjligt, upptaga allenast de inteckningar, hvilka verkligen
gravera vederbörande fastigheter.

Enär i de fall, hvarom nu är fråga, staten föranstaltat, att genom offentliga
myndigheters försorg erforderliga anteckningar om utmätningarna blifva
gjorda uti inteckningsprotokoll och fastighetsböcker, torde det ock vara lämp -

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

ligt, att offentliga myndigheter ombesörja, att dessa handlingar lemna upplysningar
om, att utmätningsärende af förevarande slag blifvit afslutadt. Det
hör för sådant ändamål såsom en tjenstepligt åläggas utmätningsman att
härom insända bevis till domaren eller rätten samt desse att med sådant bevis
vidtaga liknande åtgärder som med beviset rörande sjelfva utmätningen.

Det är dock icke alltid, som utmätningsman kan lemna bevis, att utmätningsärendet
är afslutadt. Han har tillfälle härtill dels i den händelse
att, medan ärendet är hos honom anhängig!, utmätningen till följd af mellankommen
liqvid eller af annan orsak förfallit, dels ock i det fall, att han förrättat
den exekutiva auktionen å fastigheten och till följd deraf uppgjort förslag
till fördelning af köpeskillingen. Men när öfverexekutor skall hålla exekutiv
auktion å utmätt fastighet, lärer utmätningsmannen, sedan han för sådant
ändamål till öfverexekutor aflemnat handlingarna rörande utmätningen, vanligen
icke få någon kännedom om ärendets fortgång. I dylika fall synes
det böra vara öfverexekutors skyldighet att till domaren eller rätten insända
om förmälda bevis. Sådant bör åligga öfverexekutor så väl i det fall, att öfverexekutor
förrättar den exekutiva auktionen och följaktligen verkställer köpeskillingsliqviden
som i den händelse att, sedan öfverexekutor i anseende till
den förestående auktionen från utmätningsmannen mottagit handlingarna, utmätningen
genom frivillig uppgörelse eller eljest förfaller, så att någon auktion
icke kommer att ega rum.

I händelse exekutiv auktion försiggått, och köpeskillingsliqvid således
ifrågakommer, bör omförmälda bevis icke insändas, förrän fördelningen
af köpeskillingen vunnit laga kraft. Följaktligen skulle det åligga auktionsförrättaren
att härom förskaffa sig underrättelse. Sådant torde dock för honom
i allmänhet icke vara förenadt med något särskildt besvär, enär lian
redan nu för utbetalning af köpeskillingen nog vanligen behöfver veta, huru
vida fördelningen vunnit laga kraft

Bestämmelser om dessa 113m åligganden för utmätningsman och öfverexekutor
torde lämpligen böra få sin plats i 86 § utsökningslagen. Fn föreskrift
i 38 § inteckningsförordningen, att utmätningsmans eller öfverexekutors
bevis om utgången af utmätningsärende skall af domstol behandlas på samma
sätt som beviset rörande sjelfva utmätningen, lärer ock vara behöflig. Vid
denna omredigering af nämnda 38 § torde man kunna utesluta hvad samma
§ nu innehåller om utmätningsmans skyldigheter, enär härom numera är
stadgadt jemväl i 86 § utsökningslagen, och berörda föreskrift egentligen hör
till området för nämnda lag. Fn hänvisning i 38 § inteckningsförordningen
till utsökningslagen torde vara till fyllest.

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Någon ändring af 61 § inteckningsförordningen synes deremot icke erfordras,
enär nämnda § är affattad i sådana ordalag, att desamma torde
kunna afse jemväl beviset om, huru utmätningsärendet aflupit. Förändringar
i den rigtning jag antydt påkalla deremot en jemkning af 12 § i förordningen
angående expeditionslösen, så att ej i något fall eu person må
anses skyldig att ntlösa protokoll öfver hvad enligt 38 § i inteckningsförordningen
förekommer. Nämnda förordning angående expeditionslösen är på
administrativ väg utfärdad, och i händelse de af mig nu ifrågasatta lagändringarna
vinna Riksdagens godkännande samt jemväl bifallas af Kongl.
Maj:t, lärer förvisso i öfverensstämmelse härmed förordningen angående expeditionslösen
blifva af Kongl. Maj:t ändrad.»

Hvad justitieombudsmannen sålunda anfört har icke kunnat öfvertyga
utskottet om behöfligheten af den reform i vårt inteckningsväsen, han dermed
velat motivera. Den omständighet, att med nu gällande bestämmelser gravationsbevis
angående en fastighet kan komma att innehålla anteckning
derom, att fastigheten i fråga en gång varit utmätt, fastän utmätningen sedermera
af eu eller annan anledning förfallit, eller det genom utmätningen inledda
exekutiva förfarandet bragts till slut genom fastighetens försäljning,
innebär enligt utskottets förmenande icke någon nämnvärd olägenhet, och
denna utskottets uppfattning vinner stöd i det af justitieombudsmannen åberopade
förhållande, att en anmälan af ifrågasatt beskaffenhet endast mycket
sällan förekommer vid våra underrätter. Utan tvifvel skulle nemligen ett
motsatt förhållande ega rum, derest ett verkligt behof af en dylik anmälan
gjorde sig något mera allmänt gällande. Att nu, på sätt justitieombudsmannen
hemstält, förvandla den rätt, som den enskilde rättsegaren har, att, der
han så finner för godt, föranstalta om att eu i inteckningsprotokollet befintlig
anteckning om skedd utmätning göres kraftlös, till eu pligt för de exekutiva
myndigheterna att ombesörja att en dylik åtgärd vidtages, innebär en
af omständigheterna ingalunda påkallad afvikelse från den grundsats i vårt
fastighetsbokssystem, som lemnar åt den enskilde att bereda sig eller afstå
från de fördelar inteckningsväsendet erbjuder. Gent emot den principiella
betänklighet, som ur denna synpunkt framställer sig mot bifall till justitieombudsmannens
förslag, torde den fördel af hufvudsakligen formel innebörd,
hvilken genom förslagets antagande onekligen skulle vinnas, icke te sig synnerligen
afsevärd. I sammanhang härmed tillåter sig utskottet anmärka, att
det jemväl synes utskottet oegentligt att, då en anteckning af ifrågasatt be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

skaffenhet icke — åtminstone ej i allmänhet — kan anses vara af större
vigt för fastighetskreditens upprätthållande än dödandet af en inteckning för
nyttjanderätt, som upphört att vara till, i förra hänseendet föreskrifva andra
former, än som gälla i det senare. Utskottet har slutligen icke kunnat undgå
att finna, huru som tillämpningen af den ifrågasatta anmälningspligten säkerligen
icke så sällan komme att erbjuda svårigheter och i hvarje fall vålla
de exekutiva myndigheterna allehanda besvär, som synas icke stå i skäligt
förhållande till det resultat, förslaget afser att vinna. I sådant afseende kan
anföras, huru som, i fall eu af utmätningen föranledd exekutiv auktion öfverklagades
och tvisten må hända fullföljdes till högsta instans, öfverexekutor
eller utmätningsman vore nödsakad att följa ärendets gång, tills detsamma
blifvit slutligen afgjordt.

På grund af hvad sålunda blifvit anför dt, föranlåtes utskottet hemställa,

att justitieombudsmannens ifrågavarande framställning
icke må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 5 februari 1892.

På lagutskottets vägnar:
A. LILIENBERGr.

Reservation

af herrar J. Anderson, II. Andersson och Erickson.