Lagutskottets Utlåtande N:o 4

Utlåtande 1890:LU4

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 4 februari 1890, kl. 11 f. m.

Lagutskottets utlåtande i anledning af väckta motioner om upphäfvande
af 8 kap. 2 § 5 mom. rättegångsbalken m. m.

Till lagutskottet hafva af vederbörande kammare hänvisats dels eu
inom Första Kammaren af herr Claeson afgifven motion, n:o 24, dels ock en
inom Andra Kammaren af herr 0. Ählström afgifven motion, n:o 88, i
livilka motioner föreslås upphäfvande af 8 kap. 2 § 5 mom. rättegångsbalken.
Herr Ählström, som utförligast motiverat sin framställning, anför följande:

»8 kap. 2 § rättegångsbalken af 1784 års lag är i nedan intagna del
af följande lydelse: ’I synnerhet ege hofrätten att döma öfver dessa mål:
1. — — — 5. Grof försmädelse mot Gud, och hans heliga namn, när
underrätt först derom ransakat. 6.’ — — —.

25 kap. 5 § samma balk åter i sin ursprungliga lydelse innehåller,
etter att först hafva bestämt att brottmål i allmänhet skola från underrätterna
fullföljas hos hofrätt genom besvär, följande stadgande: ''Hvad underrätt
dömt i grofvare brott, som till dess domstol höra, må ej i fullbordan
gä; utan sände sin ransakning och dom genast in till hofrätten, att der först
vidare pröfvas och skärskådas, såsom: då någon gifves skuld för det, som å
lif eller ära går: försmädelse mot Gud, ehvad den af uppsåt eller obetänksamhet
skett’ etc.»

Redan mellan dessa båda paragrafer af 1734 års lag förefans sålunda
Bill. till Ftilcsd. Frot. ISilO. 7 Samt. 2 Höft. 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

skiljaktighet, i det den ena stadgar att hofrätt skall i första hand döma om
grof försmädelse mot Gud och hans heliga namn, sedan underrätt derom
ransakat, medan deremot den andra stadgade, att underrätt skulle döma öfver,
bland andra såsom ''grofvare'' brott deri uppräknade, försmädelse mot Gud,
ehvad den af uppsåt eller obetänksamhet skett, men derefter underställa sin
dom hofrättens pröfning.

Man har velat förklara denna skiljaktighet så, att hofrätt skulle i
första hand döma om gudsförsmädelse endast då den var af grof beskaffenhet ,
men denna förklaring kan ej vara läglig, ty försmädelse mot Gild, af uppsåt,
hvarom enligt 25 kap. 5 § rättegångsbalken underrätt skulle både ransaka
och döma, måtte väl hafva betraktats såsom grof, eftersom uppsåtlig! lastande
och smädande af Gud var enligt missgerningsbalkens 1 kap. 1 § belagdt med
dödsstraff. Och icke heller torde den påpekade skiljaktigheten mellan de
båda citerade lagrummen kunna anses häfd genom den föreskrift, som meddelades
i kongl. kungörelsen den 24 januari 1781, att forum för religionsprocesser
blefve allt framgent, utan förändring, Kongl. Maj:t,s och rikets
hofrätter.

Emellertid blef, på samma gång som genom den nya strafflagen den
16 febr. 1864, i dess 7 kap 1 §, ansvaret för hädelse mot Gud mildrades
till straffarbete i högst tvä år eller, om den af obetänksamhet eller lättsinnighet
skett, till fängelse i högst sex månader, eller böter, rättegångsbalkens
25 kap. 5 § genom kongl. förordning af nyssnämnde dag ändrad
derhän, att underrätts dom skall underställas hofrättens pröfning endast när
någon blifvit tilltalad för brott, som i lagen är belagdt med dödsstraff, eller
dömd till straffarbete på lifstid eller till förlust af medborgerligt förtroende
för alltid.

Efter det dessa lagändringar vidtagits, kan det, fastän 8 kap. 2 §
rättegångsbalken icke kom att samtidigt undergå förändring, synas, som hade
åtal för hädelse mot Gud bort af underrätt handläggas och afdömas i den
för brottmål i allmänhet bestämda ordning, men än mera synes mig detta
vara klart, sedan genom lag den 28 oktober 1887 strafflagens 7 kap. 1 §
erhållit följande förändrade lydelse: ''Hvar som genom att häda Gud eller
genom att lasta eller gäcka Guds heliga ord eller sakramenten åstadkommer
allmän förargelse, straffas med fängelse i högst ett år eller böter.’ Hädelse
mot Gud är sålunda icke längre i och för sig belagd med straff, utan detta
brotts straffbarhet är gjord beroende deraf att allmän förargelse åstadkommits.
Efter nämnda lags tillkomst torde alltså med skäl kunna påstås, att stadgandet
i 8 kap. 2 § rättegångsbalken att hofrätt skall döma om grof försmädelse
mot Gud af sig sjelf förfallit, eftersom ett dylikt brott icke längre
är i vår strafflag upptaget.

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

3

Likväl har, sedan åtal blifvit anstälda med yrkande om ansvar enligt
lagen den 28 oktober 1887, förfaringssättet hos särskilda domstolar blifvit
väsentligen olika. En underdomstol, Malmö rådstufvurätt, hos hvilken sådant
åtal tidigast anhängiggjordes, fann sig böra i vanlig ordning både handlägga
och afdöma målet, och detta förfaringssätt blef af så väl kongl. hofrätten öfver
Skåne och Blekinge som högsta domstolen godkändt. Andra underdomstolar
hafva deremot ansett sig icke böra döma öfver dylika åtal, utan endast ransaka
och öfverlemna afdömandet åt hofrätten, ja, en rådstufvurätt har till
och med, om jag ej missminner mig, icke ens företagit ransakning utan att
först hafva efter gjord hemställan till hofrätten undfått dess föreskrift derom.
Äfven dessa underdomstolars sätt att behandla ifrågakomna mål har vunnit
vederbörande hofrätts och högsta domstolens godkännande, hvadan således
underdomstolarne synas hädanefter kunna välja hvilketdera förfaringssättet de
helst vilja.

Då det väl ändock icke kan vara lämpligt att åtal rörande lika
beskaffade förbrytelser af olika domstolar, eller möjligen af samma domstol
vid olika tillfällen, på olika sätt handläggas, och då skäl icke torde förefinnas
att för nu omförmälda måls behandling bibehålla en undantagslagstiftning,
tillåter jag mig hemställa, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 5
mom. af rättegångsbalkens 8 kap. 2 § samt, derest för vinnande af angifna
ändamålet så skulle anses behöflig!, äfven här ofvan omnämnda föreskrift i
kongl. kungörelsen den 24 januari 1781 varda till all kraft och verkan
upphäfde.»

Herr CJaeson, hvilken till stöd för sin motion åberopar hufvudsakligen
samma skäl, som af herr Ahlström anförts, föreslår, att Riksdagen behagade
för sin del besluta upphäfvande af den i 8 kap. 2 § rättegångsbalken förekommande
bestämmelse, att hofrätt eger att döma öfver grof försmädelse mot
Gud och hans heliga namn, när underrätt förut derom ransaka!,

På de af motionärerne i ämnet anförda skäl finner lagutskottet sig
böra tillstyrka upphäfvande af den i 8 kap. 2 § 5 mom. rättegångsbalken
förekommande bestämmelse, att hofrätt eger döma öfver mål angående grof
försmädelse mot Gud och hans heliga namn, när underrätt först derom ransaka!.
Hvad beträffar den af herr Ahlström åberopade kungörelsen den 24
januari 1781, vill utskottet erinra, att denna kungörelse redan blifvit uttryckligen
upphäfd genom ingressen till förordningen den 23 oktober 1860 angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Utskottet hemställer följaktligen,

att Riksdagen ville, med anledning af herrar Claesons
och Alilströms förevarande motioner, för sin del antaga
följande

Lag

angående, upphäfvande af 8 kap. 2 § 5 mom.
rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att stadgandet i 8 kap. 2 §
rättegångsbalken, att hofrätt eger att döma öfver mai
angående grof försmädelse mot Gud och hans heliga
namn, när underrätt först derom ransaka!, skall upphöra
att gälla.

Stockholm den 4 februari 189n.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.-