Lagutskottets Utlåtande N:o 4

Utlåtande 1887:LU4 - majjul

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Eiksd. kansli den 23 maj 1887, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar
i strafflagen den 16 februari 1864.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga två särskilda
inom nämnda kammare väckta motioner, hvilka åsyfta ändring i strafflagen
den 16 februari 1864.

I den ena af dessa motioner, n:o 59, anför herr E. Meyer, att
man af flere under senare åren inträffade fall tyckt sig finna, att en
fredlig medborgare icke af gällande strafflags bestämmelser rörande
nödvärn har det skydd, hvarpå han kunde hafva anspråk. Grunden till
detta förhållande anser motionären dock vara att söka mindre uti strafflagens
hithörande föreskrifter än i vår lagstiftnings stränga fordringar
med afseende på bevisningen, då det för den öfverfallne gäller att
styrka sin rätt till nödvärn i ett gifvet fall. Till afhjelpande af den
brist, motionären anser sålunda förefinnas, föreslår han, att Riksdagen
måtte för sin del besluta att 5 kap. 10 § 1 mom. strafflagen skall erhålla
följande förändrade lydelse:

»Finnes någon i fall, som i 7, 8 eller 9 §§ sagdt är, hafva gjort
större våld, än nöden kräfde, eller gitter han ej visa det nöd var för
handen, oaktadt sannolika skäl dertill äro; pröfve domstolen, efter om Bill.

till Riksd. Prof. 1887. J5. 7 Sami. 2 Höft. 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

ständigheterna, om han för uppsåtlig gerning eller blott såsom för vållande
straffas bör eller ock, der vederdelomannen gjort sig för ondska
och elakhet känd, bör från straff frias.»

Den andra af ifrågavarande motioner, n:o 115, afgifven af herr
O. Bondeson, åsyftar ändring af de angående hemfridsbrott gällande
bestämmelser, hvilka motionären anser icke innefatta tillräckligt skydd
mot dylika brott. Äfven denne motionär åberopar till stöd för sitt
yrkande senare tiders erfarenhet; och torde båda motionärerna härutinnan
hafva fäst sig vid samma eller likartade tilldragelser. Herr Bondeson
föreslår, för vinnande af angifna syfte, att Riksdagen för sin del
ville besluta att strafflagens 11 kap. 10 § erhåller följande lydelse:

»Bryter man

straffes med fängelse från en till sex månader; begår någon--—

två år dömas — — — — —--— — — — — — — — — —»

samt att 12 § erhåller följande lydelse:

»Bryter man annans hemfrid, i ty att man af ondska eller öfverdåd
slår in fönster i annans boningshus, eller kastar i . boningshus eller
fartyg in sten eller annat eller aflossar skott i eller mot boningshus,
straffes med fängelse från en till sex månader, och ege åklagaren att efter
hållen polisundersökning och sig teende omständigheter genast häkta
den brottslige. Kastar man i annans gård eller uthus, straffes med
böter från och med femtio till och med två hundra riksdaler; sker det
af okynne vare bot högst femtio riksdaler.»

De af motionärerna påpekade förhållanden synas visserligen vara
förtjenta af lagstiftarens uppmärksamhet; men då, på sätt lagutskottet
i sitt, den 15 sistliden februari afgifna utlåtande, n:o 10, i anledning af
väckta motioner om ändringar i strafflagen, erinrat, Kongl. Maj:t, genom
skrifvelse den 15 november 1884 anbefalt nya lagberedningen att företaga
en allmän revision af strafflagens straffbestämmelser, och då de

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

nu föreliggande motionerna uppenbarligen falla inom området af det
beredningen sålunda lemnade uppdrag, för hvars fullgörande åtgärder
redan blifvit vidtagna, anser sig utskottet böra hemställa,

att hvarken

1) herr Meyers motion

ej heller

2) herr Bondesons motion må till någon Riks dagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 maj 1887.

På lagutskottets vägnar:

Axel Bergström.