Lagutskottets Utlåtande N:o 49 (Utlåtande 1903:LU49 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

N:o 49.

Ank. till Riksd. kansli den 20 april 1903, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af gällande
bestämmelser om bötesstraffet.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven, till behandling- af lagutskottet
hänvisad motion, n:o 4, har herr G. Kronlund anfört följande:

»Af i vår strafflag förekommande allmänna straffarter är bötesstraffet
betecknadt såsom det lindrigaste och sålunda endast tillämpligt
å de fall, där frihetsstraff icke för förseelsens ringhet bör förekomma.

Bötesstraffet är i olikhet med frihetsstraffet, som riktas mot den
dömdes person, hans kroppsliga integritet, i stället afsedt att träffa
hans egendom och utgör sålunda ett förmögenhetsstraff.

Vill man vid tillämpandet af detta straff fasthålla vid principen af
likhet inför lagen, synes mig, att våra nuvarande bestämmelser i detta
afseende föga äro ägnade att tillgodose denna princip.

Vid bötesstraffet borde det naturligtvis tillses, att detta lika effektivt
träffar den ene och den andre, den ekonomiskt bättre situerade och
den i detta afseende vanlottade; ingalunda kan man sägas hafva tilllämpat
likheten inför lagen, om två personer för samma förseelse, t. ex.
våldsamt motstånd vid offentlig förrättning, ådömas 50 kronors böter,
och därvid tillika inträffar, att den ene af dessa personer har 5,000
kronors årlig inkomst och den andre endast 500 kronor.

Med våra gällande bestämmelser blir bötesstraffet för den fattige
och mindre bemedlade ett förklädt frihetsstraff'', i det att fängelsestraffet
inträder såsom förvandlingsstraff i de uteblifna böternas ställe, då
däremot bötesstraffet under i öfrigt likartade förhållanden för den

Bih. till Riksd. Prof. 1903. 7 Samt. 41 Höft. (N:o 49.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

burgne samhällsmedlemmen, som däraf drabbas, blir af föga eller ingen
effekt.

Då ju förvandlingsstraffet för böter inträder både för den, som
icke han, som för den, som icke vill betala böterna, får bötesbestämmelserna
i vår lag en förhatlig bismak af klasslagstiftning, något, som
naturligtvis måste vara främmande för hela vår rättsåskådning.

Vill man därför undvika skenet af en dylik klasslagstiftning och
det motbjudande samt rättsmedvetandet sårande uti att mot den till
böter dömde, som saknar förmåga att gälda dessa, tillämpa det svårare
förvandlingsstraffet fängelse, och tillika tillse, att bötesstraffet lika effektivt
drabbar personer under olika förmögenhetsvillkor, synes mig, att
man bör reformera gällande bestämmelser i detta afseende därhän, att
böterna afpassas efter den dömdes betalningsförmåga och att, äfven om
man icke anser sig kunna af praktiska hänsyn helt och hållet afskaffa
förvandlingsstraffet, man dock söker i möjligaste måtto inskränka antalet
af dem, som däraf träffas.

I sistnämnda afseende har redan strafflagskommittén föreslagit bestämmelser,
som äro ägnade att leda till målet, nämligen därom, att
den bötfällde äger rätt åtnjuta anstånd med betalningen af böterna och
erlägga dessa å vissa betalningsterminer.

Hvad hufvudfrågan beträffar, nämligen bötesstraffets reformering i
den af mig först angifna riktning, har ännu intet hos oss åtgjorts.

Denna fråga har emellertid i våra grannländer och för öfrigt flera
andra europeiska länder sedan länge varit aktuell och delvis bragts till
sin lösning.

Sålunda stadgar danska strafflagen en rätt vidsträckt latitud för
bötesstraffets utmätande från 2 kronor till 4,000 kronor samt att vid
bötesbeloppens bestämmande särskild hänsyn skall tagas till den dömdes
förmögenhetsförhållanden. Den nya norska strafflagen af den 22
maj 1902, som träder i kraft den 1 januari 1904, uppställer en ännu
vidsträcktare latitud för samma straff, nämligen för »förseelser» från 1
krona till 5,000 kronor och för »förbrytelser» från 3 kronor till 10,000
kronor, samt innehåller i fråga om bötesbeloppens bestämmande ungefär
enahanda stadganden som danska strafflagen.

Man har emellertid inom lagstiftningsarbetet på detta område velat
gå ännu längre och sökt göra gällande den åsikten, att de nu i de
flesta europeiska länders strafflagar förefintliga bestämmelser om penningböter,
inom fasta latituder, borde ersättas med stadganden om
bötesstraffens beräknande efter den dömdes dagsinkomst för viss tid
inom angifna gränser, hvarigenom man i möjligaste måtto skulle kunna
afpassa böterna efter den ekonomiska förmågan hos den brottslige och

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

tillika undgå den formella oegentligheten, att två personer för samma
förseelse exempelvis våldsamt motstånd vid offentlig förrättning
under i öfrigt likartade omständigheter blott på grund af deras olika
förmögenhetsförhållanden dömas till respektive 25 och 250 kronors
böter.

En dylik åsikt har i viss mån fått sitt uttryck i den portugisiska
strafflagen, som stadgar, att böter icke skola öfverstiga 3 års inkomster,
och i det af kommitterade utarbetade förslaget till norsk strafflag, i
hvilket förslag, som låg till grund för den sedermera antagna strafflagen
af den 22 maj 1902, funnos intagna bestämmelser därom, att
böter för »förbrytelser» icke finge sättas under den dömdes antagliga
inkomst för 2 dagar och icke öfver hans inkomster för 5 månader
samt att böterna för »förseelser» icke skulle understiga inkomsterna för
en half dag och icke öfverstiga dessa för en och en half månad.

Dessa bestämmelser inflöto icke i den sedermera antagna norska
strafflagen.

Man har gentemot dylika bestämmelser framhållit, att dessa skulle
föranleda till, att man vid utmätandet af bötesstraffet toge en alltför
ensidig hänsyn till den brottsliges förmögenhetsförhållanden, vidare att
inkomsten ingalunda vore någon tillförlitlig måttstock å den brottsliges
ekonomiska förhållanden och förmåga att bära böterna, i det att stora
skulder, en stor familj m. in. kunna i väsentlig grad inverka på den
dömdes ekonomiska bärkraft i detta afseende. Slutligen har anmärkts,
att bestämmelserna i fråga förutsätta ingående undersökningar om den
dömdes ekonomiska ställning, som i många fall skulle onödigtvis bidraga
att förlänga ett måls handläggning och fördröja dess afgörande
utan att dessa undersökningar skulle medföra något säkert resultat.

Vid en reformering af bötesstraffet i vårt land torde man utan
alltför stora rubbningar i gällande lag kunna införa den grundsats, man
i detta afseende måste uppställa för att tillmötesgå rättvisans kraf, nämligen
att bötesstraffet bör blifva, livad det afsetts att vara, ett förmögenhetsstraff
och så anordnas, att det såsom sådant kan verkställas,
att böterna sålunda afpassas efter den brottsliges ekonomiska förmåga,
efter hans förmåga att kunna betala böterna och därigenom lika verksamt
träffar den burgna klassen som den mindre bemedlade, på samma
gång som sålunda endast den, som icke vill betala böterna, drabbas af
förvandlingsstraffet.

Förnämsta hindret för tillämpandet af en dylik princip i vår strafflag
torde väl vara att finna i do snäfva latituder för bötesttraffets utmätande.
Dessa latituder äro i vanliga fall från 5 kronor till 500

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

kronor, och endast undantagsvis stegras maximum till 1,000 kronor.
Inom dessa trånga gränser gifves ej tillfälle för våra domstolar att,
under nödigt aktgifvande på en brottslig handlings skiftande karaktär
och däraf följande mer eller mindre straffvärdhet, äfven taga nödig
hänsyn till ofvannämnda grundsats vid straffets utmätande. Detta kräfver
med nödvändighet ojämförligt större bötesstraffslatituder än våra
nu befintliga.

Men äfven med vidgade böteslatituder blefve tvifvelsutan tillämpningen
af nämnda grundsats en from önskan, såvidt ej i lagen stadgades
en uttrycklig föreskrift därom, att vid bötesstraffets utmätande
tillbörlig hänsyn borde tagas till den brottsliges förmögenhetsförhållanden
eller ungefärliga inkomster. Utan att genom detaljerade bestämmelser
af den art jag förut framhållit drifva domstolarne att vid straffets
utmätande taga en alltför ensidig hänsyn till förmögenhetsvillkoren
hos den brottslige, inskärptes dock genom en dylik föreskrift hos domstolarne
skyldigheten att taga tillbörlig hänsyn till dessa förhållanden.

Att en sådan reform är ett önskemål äfven i vårt land, därom
vittna många uttalanden af sakkunnige. Senast vid nordiska juristmötet
i Köpenhamn 1902 års sommar bragtes denna fråga på tal under
en diskussion om skärpt frihetsstraff såsom förvandlingsstraff för böter.

Referenten i detta ämne, hofrättsassessor Gallstrand, som tillika
varit ledamot i svenska strafflagskommittén, yttrar på tal om bötesstraffet
följande:

»Till fullo har i Sverige insetts olämpligheten af rådande förhållanden
med afseende å förvandlingsstraffets användning, och år 1898
har den svenska Riksdagen i skrifvelse till Konungen hemställt, huruvida
icke ändrade lagbestämmelser i ämnet erfordrades. Innehållet af
denna skrifvelse utvisar icke, att Riksdagen afsett sådana ändringar beträffande
bötesstraffet som exempelvis medgifvande af anstånd med böters
betalning, afbetalning af böter terminsvis eller eljest eller böters
afdånande genom arbete, utan synes Riksdagen hafva ansett, att skärpning
af förvandlingsstraffet dessförutan kunde lämpligen ifrågakomma.
I anledning af denna Riksdagens skrifvelse tillsatte den svenska regeringen
på våren 1900 en kommitté för att bland annat upprätta förslag
om skärpning af förvandlingsstraffen, men utan uppdrag att föreslå
omorganisation af bötesstraffet. Utan tvifvel lär en fullständig omdaning
af bötesstraffet hafva för regeringen framstått såsom ett oundgängligt
villkor för en tillfredsställande anordning af förvandlingsstraffet,
men då kommittéuppdraget varit af den beskaffenhet, som nyss
nämnts, lär det icke väcka förvåning, att kommittén, enligt min mening,

Lagutskottets Utlåtande N:o 49. 5

ej kunnat ernå ett så tillfredsställande resultat, som varit önskligt. Att
de reformer, hvaraf bötesstraftet i Sverige är i behof och bland hvilka
den utan jämförelse viktigaste torde åstadkommas genom lagbestämmelse
om böternas afpassande efter den brottsliges betalningsförmåga,
har kommittén, hvilken innevarande år afslutat sitt arbete, föreslagit
allenast medgifvande af rätt till betalning å böter och uppskof med
böters erläggande.»

Då frågan om reformer i förvandlingsstraffen står i intim förening
med reformerna i bötesstraffet och förstnämnda fråga redan genom
Riksdagens skrifvelse år 1898, föranledd af motioner af mig inom denna
kammare och herr Leman inom med kammaren, redan är föremål för
Kungl. Maj:ts pröfning, är att hoppas, att båda dessa frågor, därest
min framställning vinner Riksdagens bifall, komma att bos Kungl. Maj:t
underkastas en gemensam granskning och behandling.

Jag vågar därför vördsamt hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande
i hvad mån gällande bestämmelser om bötesstraffet lämpligen
böra ändras i syfte, att detsamma må kunna så vidt möjligt är
afpassas efter den brottsliges betalningsförmåga, samt därefter för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill en utredning i ämnet kan gifva
anledning.»

I likhet med motionären finner utskottet mycket önskvärdt, att
grunderna för ådömande och utkräfvande af bötesstraff bestämmas så,
att detta straff må utgöra ett på en gång kraftigt och rättvist verkande
medel mot de förseelser, vid hvilka detsamma förekommer.

Motionären har mot de nuvarande stadgandena i ämnet framställt
anmärkningar hufvudsakligen i två olika hänseenden, nämligen dels att
de skulle utgöra hinder för böternas utsättande till sådana belopp, att
de med tillräcklig styrka träffade personer i god förmögenhetsställning,
dels att å andra sidan bötesstraffet för den fattige eller mindre bemedlade
ofta innebure ett förklädt frihetsstraff och alltså verkade med alltför
stor stränghet.

För afhjälpande af dessa missförhållanden har motionären bland
annat föreslagit meddelande af uttryckligt stadgande, att vid bötesstraffets
utmätande tillbörlig hänsyn borde tagas till den brottsliges
förmögenhetsförhållanden eller ungefärliga inkomster.

Såsom motionären omförmäla bär på cn del båll varit ifrågasatt,

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

att bötesstraffet skulle inom vissa gränser direkt afpassas efter den
brottsliges inkomster för dag eller längre tid. Mot en sådan anordning
göra sig emellertid viktiga betänkligheter gällande, och så vidt utskottet
har sig bekant samt i motionen angifvits, har densamma ej häller
blifvit genomförd i mera än ett lands lagstiftning.

Deremot finnas i några främmande strafflagar mindre långt gående
stadganden i samma syfte, sålunda exempelvis i den nya norska strafflagen
af den 22 maj 1902, där det föreskrifvits, att vid bötesstraffets bestämmande
skall tagas särskild hänsyn till den dömdes förmögenhetsförhållanden
och antagliga betalningsförmåga. Äfven i de moderna strafflagarna
är det dock icke någon allmän regel, att ett dylikt stadgande
förekommer.

Utskottet för sin del anser detsamma hvarken behöflig^ eller lämpligt.
Vid straffmätningen bör uppmärksamhet egnas åt allt, som är
af betydelse för bedömande af den tilltalades brottslighet och beskafffenheten
af det straff, som kan erfordras för att utöfva åsyftad inverkan
på den brottsliga viljan, och lika väl som den tillfalades personliga
förhållanden i öfrigt, hans bildningsgrad, föregående vandel o. d.,
härvid blifva föremål för beaktande, kan och bör utan särskildt stadgande
hänsyn tagas till hans förmögenhetsställuing, i den mån densamma
är för rätten känd och medför, att ett högre eller lägre straffmått
är erforderligt och rättvist. I praxis förekommer också utan tvifvel
ofta, att den tilltalades ekonomiska förhållanden utöfva inflytande
vid bestämmande af bötesbeloppet. Några föreskrifter i afseende å de
allmänna grunder, efter Indika straffet skall utsättas inom straff latituden,
ansågos vid strafflagens antagande icke böra inflyta i densamma.
Om man nu skulle göra undantag i fråga om förmögenhetsförhållandenas
betydelse för utmätningen af bötesstraffet, är det att befara, att
förmögenheten, såsom den enda i lagen angifna allmänna grunden för
straffets bestämmande inom latituden, komme att betraktas såsom den
omständighet, vid hvilken man företrädesvis hade att fästa uppmärksamhet,
och alltså i jemförelse med andra förhållanden af minst liknande
vikt finge större inverkan, än som vore tillbörligt och riktigt.
Skulle domstolarne vid utmätande af bötesstraff vara skyldiga att städse
taga hänsyn till den tilltalades förmögenhetsställning, vore det dessutom
ofta behöfligt att anställa efterforskningar för att om densamma
vinna en såvidt möjligt säker och noggrann kännedom. Häraf
skulle lätt blifva en följd, att afgörandet af målen fördröjdes och
desamma medförde ökade kostnader, hvilket vore särskildt olämpligt
i fråga om polismål och andra ordningsmål af enkel beskaffenhet, vid

Lagutskottets Utlåtande N:o 49. 7

hvilka bötesstraff vanligast förekommer. Den ledning för straffmätningen,
som sålunda erhölles, skulle i allt fall mången gång blifva af tvifvelaktigt
värde på grund af de svårigheter, som äro förbundna med
tillförlitligt bedömande af en persons ekonomiska vilkor.

Motionärens förslag om böjning af latituderna för bötesstraffet är
enligt utskottets uppfattning i och för sig mera beaktansvärdt. Äfven
utskottet anser nemligen, att vid flere bland de förseelser, där bötesstraff
förekommer, högsta gränsen för detsamma är satt alltför lågt, för att
man, särskildt vid upprepade förseelser, skulle kunna inskrida så kraftigt,
som vore önskvärdt. Detta förhållande var till någon del föremål för uppmärksamhet
jämväl af nästlidet års Riksdag, som i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhöll om utarbetande och framläggande för Riksdagen af förslagtill
sådan ändring i 18 kap. 15 § strafflagen, att högre bötesstraff än det
nu stadgade matte kunna adömas för fylleriförseelse. En förhöjning af
vissa böteslatituder synes sålunda utskottet lämplig, och måhända kan
äfven en förhöjning i större omfattning, afseende såväl de särskilda
böteslatituderna som den allmänna latituden i 2 kap. 8 § strafflagen,
förtjäna att komma under öfvervägande. Redan det förhållandet, att
penningvärdet icke oväsentligt fallit efter tiden för strafflagens tillkomst,
talar oförnekligen härför. Denna fråga är emellertid ganska vidtutseende.
Vår strafflag känner icke, såsom exempelvis den norska, någon
allmän indelning af straffbara handlingar i olika klasser, bestämda efter
rättskränkningarnas svårare eller lindrigare beskaffenhet, och häraf har
blifvit en följd, att, medan den norska lagen kunnat inskränka sig till
att föreskrifva en böteslatitud för s. k. förbrytelser eller gröfre rättskränkningar
och en annan för s. k. förselser eller mindre rättskränkningar
samt i hvarje fall endera af dessa latituder är tillämplig,
var straffrätt däremot utom den allmänna böteslatituden har en mängd
särskilda, om hvilka bestämmelser finnas dels i olika lagrum i strafflagen,
dels i andra författningar. En revision af böteslatitudei ’iiti förutsätter
alltså ett lagstiftningsarbete af icke obetydligt omfång. Huruvida
tillräckliga skäl förefinnas att för närvarande påkalla eu sådan
åtgärd, utgör en fråga, som icke låter sig besvara på grundvalen af
föreliggande motion. Motionärens förslag i denna del är för öfrigt af
honom ställdt i nära samband med hans framställning om uttryckligbestämmelse
rörande bötesbeloppets afpassande efter den brottsliges
ekonomiska villkor, och detta förhållande utgör eu ytterligare anledning,
hvarför förslaget synes utskottet icke böra vinna Riksdagens bifall.

Vidkommande åter hvad motionären anfört om den hårdhet mot do
mindre bemedlade, som kan ligga i den nuvarande tillämpningen af bötes -

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

straffet, är det icke alldeles tydligt, hvad motionären härmed åsyftat. Det
af honom omnämnda önskemålet, att inga andra än de, som icke vilja
betala ådömda böter, skulle drabbas af förvandlingsstraff, kan icke gerna
fullständigt vinnas, utan att staten efterskänker böter, bvilka trots god
vilja icke kunna af den skyldige gäldas. Någon bestämmelse i denna
riktning kan emellertid utskottet icke tillstyrka. Icke heller anser
utskottet lämpligt, att latituden för bötesstraffet i strafflagen sänkes
under den för närvarande stadgade lägsta gränsen af fem kronor. Böter
af mindre belopp än detta synas nämligen utskottet icke kunna utgöra
ett tillräckligt straffmått för rättskränkningar, bvilka ansetts vara af
den betydelse, att de bort upptagas i strafflagen.

På sålunda angifna skäl hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 april 1903.

På lagutskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Reservationer:

af herr Zetterstrand, som ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till ändrade stadganden angående bötesstraff,
gående ut därpå, att strafflatituderna höjas samt
att vid bestämmande af bötesbelopp särskild hänsyn
skall tagas jämväl till den brottsliges förmögenhetsförhållanden; af

herr Styrlander, som instämt med herr Zetterstrand; samt

af herr Pettersson, hvilken anfört:

»Bland de olika straffarter, som kunna användas vid bestraffande af
lindrigare förbrytelser, intager bötesstraffet på grund af sin lämplighet

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

ett synnerligen framstående rum. Det riktar sig mot brottslingens förmögenhet
och är därigenom ägnadt att tillfoga honom ett kännbart
lidande. Det är fritt från de vanärande och korrumperande inverkningar,
som kunna åtfölja frihetsstraffen. Och framför allt: det kan
graderas snart sagdt i oändlighet samt därigenom afpassas efter olika
brottslighet.

Det sätt, hvarpå bötesstraffet i vår strafflag är anordnadt, utgör
emellertid ett bestämdt hinder för att dess förnämsta egenskap, dess
smidighet, skall kunna tillgodogöras. Bötesstraffet träffar nämligen personer
i olika förmögenhetsställning mycket olika. Samma bötesbelopp,
ådömdt en fattig och en rik, kan innebära ett kännbart straff för den förre,
men näppeligen för den senare nota bene då straffet måste bestämmas
inom de hos oss gällande latituderna. Bötesstraffet enligt vår strafflag
uppfyller således icke den första fordran, man ställer på ett straff, nämligen
att det, så vidt möjligt, bör drabba alla lika. Att ett sådant förhållande
är ägnadt att rubba den allmänna tilliten till den bestående
rättsordningen, synes ovedersägligt, och en reform af bötesstraffet i den
riktning motionären föreslagit är därför enligt min mening i högsta grad
påkallad af behofvet.

Äfven om det är riktigt, såsom utskottet säger, att i praxis den
tilltalades ekonomiska förhållanden ofta öfva inflytande vid bestämmande
af bötesbeloppet, så är detta dock förvisso ej förhållandet i alla
eller ens de flesta fall. Ett sådant inflytande i tillbörlig grad kunna
dessa förhållanden enligt mitt förmenande erhålla endast, om i strafflagen
uttryckligen föreskrifves, att bötesstraffet skall, så vidt det låter
sig göra, afpassas efter den brottsliges betalningsförmåga, naturligtvis
utan att därigenom tillämpligheten af de allmänna straffskärpningsoch
straftininskningsgrunderna får anses utesluten.

Den omständigheten, att en dylik lagändring förutsätter ett lagstiftningsarbete
af icke obetydligt omfång, särskildt med hänsyn till
erforderlig revision af böteslatituderna, bör icke få utgöra något hinder
för reformen, för så vidt denna måste anses vara påkallad af skyldig
omsorg om en viktig rättsprincip.

Lika litet afseende torde böra tillmätas den invändningen, att ett
antagande af motionärens förslag skulle föranleda, att afgörandet af
målen komme att fördröjas och medföra ökade kostnader; ty äfven om
rättsskipningens snabbhet och billighet äro beaktansvärda fördelar, så
får dock icke själfva rättvisan i någon mån för dem uppoffras.

Sant är visserligen, att äfven om strafflagen omarbetas i ifrågavarande
syfte, det i många fall, äfven med den mest grundliga och
Bill. till Riksd. Prof.. 1903. 7 Rami. 41 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

samvetsgranna utredning, torde komma att visa sig omöjligt att erhålla
eu fullt exakt uppskattning af den tilltalades ekonomiska villkor och.
att man således i alla händelser ej alltid kan erhålla tillräcklig ledning
för en rättvis straffmätning. Men den omständigheten, att man i fråga
om bötesstraff liksom i fråga om andra straff ej kan träffa det absolut
rätta, bör enligt min tanke icke afskräcka från försöket att närma sig
detsamma.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag,

att Riksdagen måtte, med bifall till motionen, i
skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte taga under öfvervägande, i hvad mån gällande
bestämmelser om bötesstraffet lämpligen böra ändras
i syfte att detsamma må kunna, så vidt möjligt är,
afpassas efter den brottsliges betalningsförmåga, dock
utan att tillämpligheten af de allmänna straffskärpnings-
och straffminskningsgrunderna härigenom uteslutes,
samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
en utredning i ämnet kan gifva anledning.»

Herrar Lindhagen, F. Andersson och A. Olsson hafva begärt få
antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, K. L. Backmans Boktryckeri, 1903.