Lagutskottets Utlåtande N:o 49

Utlåtande 1897:LU49

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

3

N:o 49.

Ank. till Riksd. kansli den 21 april 1897, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande
af förslag till viss ändring i förordningen angående
inteckning i fast egendom m. m.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion n:o 25, anför herr A. Olsson i Ornakärr:

Under det lagstiftningen ginge i den rigtningen, att den ville söka
att bereda arbetare och handtverkare egna hem på egen grund, förefunnes
dock i detta afseende ett missförhållande, som, om det icke kunde
alldeles förhindras, dock i någon mån torde kunna minskas. Nämnda
missförhållande vore den fara, som förefunnes för personer, som köpte
jordtomter eller mindre delar af förut intecknad egendom och på densamma
uppförde egna hus. Blefve säljaren urståndsatt att betala sin
skuld eller försattes i konkurs, komme nemligen dervid icke endast den
inköpta tomten eller delen i egendomen att blifva försåld, utan ock de
derpå uppförda husen. Visserligen vore det lättsinnigt att inköpa iorut
intecknad jord utan att på förhand göra sig underrättad om, huruvida
jorden vore gravationsfri, eller att, när man fått veta, att den vore intecknad,
icke söka inteckningshafvarens medgifvande till inteckningens
dödande i den inköpta jorden. Till sådant handlingssätt gjorde sig dock
icke endast många enskilda personer ofta skyldiga, utan till och med
kommuner funnes, som inköpte tomter af intecknad jord för uppförande
af b}rggnader för kommunens behof; äfven funnes bolag, som inköpt
sådan jord för uppförande af dyrbara fabriker.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

Mest beklagansvärda vore dock fattiga handtverkare och jordbruksarbetare,
som genom att spara af sin arbetsförtjenst eller genom erhållande
af lån blefve satta i tillfälle att uppföra egna hus på friköpt
tomt för sig och sina familjer, men genom hemmans- eller egendomsegarens
skuldsättning blefve beröfvade icke endast sjelfva den inköpta
hustomten, utan ock sina derpå uppförda hus. Vid köp af hustomt toge
ofta en sådan arbetare endast hänsyn till om tomten hade ett fördelaktigt
läge för hans handtverk eller arbete, okunnig om egarens ekonomi och
följderna af en exekutiv auktion på den egendom, å hvilken den hustomt
vore belägen, som han köpte. Kunde gäldenären, som låtit som pant
eller säkerhet för fordringsegaren inteckna sin egendom, betala sina skulder,
voro sådana köpare friade från svårare följder, men hade sådan
köpare af jordtomt eller andel af egendomen uppfört hus å densamma
och både jorden och åbyggnaderna försåldes för gäldande af stamhemmanets
inteckningar, kunde detta för honom medföra ekonomisk ruin.
Att lagen tilläte en sådan försäljning af husegares hus, torde aldrig
den allmänna opinionen och en oförvillad rättskänsla komma att bedöma
annorlunda än som en orättvisa.

Ett fullt verksamt botemedel mot det framhållna missförhållandet
torde ej så lätt kunna påvisas. Men redan ett lagstadgande af det
innehåll, att inga andra hus omfattades af eu inteckning än sädana, som
gäldenären sjelf egde och använde för egendomens brukande, skulle i någon
män afvända den svåra följden för en husegare att vid försäljning af
gäldenärens egendom förlora icke endast den inköpta tomten, utan ock
det å densamma uppförda huset.

I allmänhet vore det vanligt, att den afgift eller de afgälder, som
åsattes afsöndrad jord till hustomter, vore så höga, att det icke ansåges
förringa egendomens värde, att egaren hade husegare på egendomen.
Vore en husegares hus å jordtomt på gemensamt intecknad jord skyddad
för försäljning vid exekutiv auktion å gäldenärens egendom, så kunde
man hafva skäl att antaga, att det finge qvarstå, när en ny egare inropat
egendomen, blott den årliga afgiften ansåges inbringa lika mycket
som jorden kunde afkasta för jordegaren, i fall han sjelf brukade densamma.
Kunde icke husegaren öfverenskomma med den nye jordegaren
om vilkoren för nyttjandet af den af honom bebyggda hustomten, hade
han dock sitt hus qvar, som han kunde flytta till en annan tomt.

För att visa, hur det tillginge vid sådana konkursauktioner, då
icke allenast gäldenärens egen fasta egendom försåldes för att betäcka
hans skulder, utan äfven de med densamma gemensamt intecknade afsöndrade
lägenheterna och de derpå uppförda husen, har motionären

Lagutskottets Utlåtande N:o 49. 5

vid sin motion fogat två bilagor, till hvilka utskottet tillåter sig
hänvisa.

På grund af hvad sålunda anförts, och då de förändringar, i gällande
inteckningsförordning och utsökningslag samt möjligtvis äfven i
andra lagar, som vore behöfliga för att derigenom förekomma och afvända
ofvan antydda missförhållanden, icke syntes böra företagas utan
efter en noggrann pröfning och derpå grundadt lämpligt förslag, hemställer
motionären, att Riksdagen måtte besluta att hos Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådana ändringar eller tillägg i kongl. förordningen
om inteckning i fast egendom af den 16 juni 1875 och i utsökningslagen
af den 10 augusti 1877, att husegares hus, som blifvit uppfördt
å jordtomt, köpt från intecknad egendom, och hvilken egendom för skuld
å exekutiv auktion försäljes, måtte från försäljningen blifva skyddadt.

Utskottet erkänner förefintligheten af de utaf motionären påpekade
olägenheterna. . Mången mindre bemedlad, som för sin sparpenning köpt
ett stycke jord och derpå uppfört ett eget hem, har förlorat detsamma,
till följd deraf att hans lägenhet försålts å exekutiv auktion för gäldande
af inteckningar, som besvärade stamhemmanet, då lägenheten
afsöndrades.

Redan enligt nu gällande lagbestämmelser kan emellertid en
lägenhetsegare skydda sig för faran att få sin lägenhet såld för stamhemmanets
inteckningar. Han kan nemligen med vederbörande inteckningsegares
medgifvande låta döda befintliga inteckningar, i hvad de
besvära lägenheten. Då samtycke af inteckningsegarne till en dylik
dödning ofta torde vara svårt att erhålla samt dödningsåtgärden, äfven
om samtycke icke vägras, är förenad med stort besvär, för den händelse
stamhemmanot besväras af många inteckningar och dessa innehafvas
af personer å skilda orter, kommer dock det nu möjliga sättet
att befria en lägenhet från stamhemmanets inteckningar icke så ofta
till användning.

Utskottet anser det derför synnerligen önskvärdt, om lagbestämmelser
kunde gifvas, hvarigenom, utan att andras berättigade intresse
kränktes, den risk, lägenhetsegare, hvilkens lägenhet besväras af stamhemmanets
inteckningar, nu löper, skulle, utan att någon dödningsåtgärd
behöfde vidtagas, helt och hållet eller åtminstone till någon del

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

försvinna. Utskottet tror dock icke, att det är möjligt att på annat
sätt än genom inteckningarnes dödning i hvad de besvära lägenheten
skydda lägenhetsegare från förlust i nu antydda hänseende, såvida inteckningsegarnes
säkerhet skall bibehållas orubbad. Att åter sätta denna
säkerhet i fara och derigenom minska den svenska fastighetskrediten
anser sig utskottet böra på det bestämdaste afråda.

Uppenbart torde vara, att en bestämmelse om att en lägenhet
skulle utan vidare vara befriad från de inteckningar, som vid lägenhetens
försäljning vidlåda stamhemmanet, skulle gent emot inteckningsegarne
vara i hög grad orättvis. Motionären har icke heller velat gå
så långt, utan endast hemstält om bestämmelser i syfte att å en lägenhet
uppförda hus icke skulle besväras af inteckningar, som, då lägenheten
afsöndrades, funnos i stamhemmanet.

Ett dylikt stadgande skulle dock stå i strid mot den icke allenast
i svensk rätt städse godkända, utan äfven i andra länders lagar upptagna
grundsats, att till jord höra de derå uppförda hus, som tillhöra
jordens egare, hvilken grundsats också blifvit uttryckligen fastslagen
så nyss som i lagen den 24 maj 1895 angående hvad till fast egendom
är att hänföra. En bestämmelse i motionens syfte skulle för öfrigt i väsentlig
mån försämra inteckningsegarnes rätt, utan att lägenhetsegarne
derigenom skulle beredas några större fördelar. Kostnaden för flyttning
af husen å en lägenhet torde ofta uppgå till en stor del af deras värde,
och att en person, som å exekutiv auktion inropat jorden, skulle finna
med sin fördel förenligt att låta den förre lägenhetsegaren bo qvar å
lägenheten blott mot erläggande af den bestämda afgälden är icke troligt.
Motionärens påstående, att afgälden för lägenheter i allmänhet bestämmes
så hög, att den motsvarar värdet af jordens afkastning, torde icke vara
med verkliga förhållandet öfverensstämmande. Afgälden lärer i regel
endast motsvara, hvad af hemmanets skatter och utskylder belöper sig
å lägenheten, och enligt nu gällande lag behöfver alls ingen afgäld
åsättas en afsöndrad lägenhet.

Hvad inteckningsegarne angår, skulle, under förutsättning att den
af motionären föreslagna lagbestämmelsen vore gällande, den säkerhet,
ett hemman erbjuder för gäldande af inteckningar i detsamma, gifvetvis
minskas, derest t. ex. eu del af egendomens åkerjord afsöndrades till
lägenheter och å dessa uppfördes hus. Vid en exekutiv auktion skulle
nemligen hemmanet och de derifrån frånsålda lägenheterna betinga
mindre pris, än egendomen skulle gjort i sitt ostyckade skick, enär en
köpare hade i utsigt att i stället för den forna åkerjorden få afröjda

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

hustomter, som först efter någon tids förlopp och kanske med stor
kostnad åter kunde bringas under kultur.

De af motionären påpekade olägenheterna gälla för öfrigt icke
blott afsöndrade lägenheter, utan äfven de små jordlotter, som bildats
derigenom att en viss del af ett hemman under mantalsbeteckning
frånsålts detsamma och att för dessa verkliga delar af ett hemman stadga
att derå uppförda hus ej skulle svara för inteckningar i hemmanet lärer
under inga förhållanden kunna ifrågasättas. Oafsedt den ofvan påpekade
faran för inteckningsegarne, skulle det möta alltför stora svårigheter
att bestämma, när en hemmansdel vore sä liten, att densamma vore
jemförlig med en lägenhet och de å densamma befintliga husen alltså
icke skulle besväras af de inteckningar, som vid försäljningen funnos i
det ursprungliga hemmanet.

Jordparceller af sistnämnda slag förekomma emellertid i stor
myckenhet — en af bilagorna till motionen afser just sådana — och
egarne af dem äro i lika hög grad som egarne af lägenheter i egentlig
mening utsatta för förluster uti ifrågavarande afseende.

Då utskottet alltså icke kan tillstyrka den af motionären ifrågasatta
lagändringen, samt utskottet ej kan angifva något sätt, hvarå
lägenhetsegare, utan att inteckningsegarnes rätt kränkes, skulle kunna
skyddas från förluster af förevarande slag, hemställer utskottet,

att herr Olssons ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 april 1897.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.