Lagutskottets Utlåtande N:o 49 (Utlåtande 1896:LU49 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

X:o 49.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af
den uti förordningen om kommunalstyrelse i stad stadgade
beräkning af kommunalbeskattning å jordbruksfastighet.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 60, anför herr A. Ericson i Ransta:

Genom den nya bevillningsstadgan af den 3 juni 1892 hade bevillningen
å jordbruksfastighet fördubblats mot förut, och då kommunalutskylderna
i stad utginge efter bevillningskrona, blefve följden den, att
kommunalutskylderna å fastighet på stadsområden äfven fördubblats. Att
så skulle ske var väl ej meningen, men hade dock, sedan den nya bevillningsstadgan
trädt i kraft, tillämpats. Inom de flesta stadsområden
funnes jordbruksfastigheter, som således utan något skäl fått sina utskylder
till staden fördubblade. Särskildt ville motionären påpeka Sala
stad, der å stadens mark funnes en betydande mängd större och mindre
jordbruksfastigheter. Så uppgick taxeringsvärdet 1891 för jordbruksfastighet
å Sala stads mark till icke mindre än 1,644,900 kronor.

Att en snar rättelse häri vore af nöden, torde för alla vara klart,
då förhållandet blefve påpekadt.

Ett sextiotal jordegare å Sala stads mark hade i eu skrifvelse till
motionären framhållit här ofvan påpekade origtiga förhållande samt anhållit,
det motionären hos innevarande års Riksdag ville väcka motion i
syfte att vinna rättelse häri.

Inseende det berättigade i deras önskan, hemstälde motionären, att
Riksdagen för sin del måtte besluta, att sådan förändring må vidtagas
eller sådant tillägg göras i kongl. förordningen om kommunalstyrelse i

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

stad den 21 mars 1892, att jordbruksfastighet, som genom den nya bevillningsstadgan
af den 3 juni 1892 fått dubbel bevillning mot förut,
ej måtte utgöra högre kommunalskatt än efter halfva bevillningsbeloppet.

Lagutskottet vid 1895 års riksdag förehade till behandling en motion
af herr Petri i alldeles samma syfte som den nu föreliggande. Motionären
hade framhållit, hurusom då år 1892 bevillningen af jordbruksfastighet ändrades
från tre till sex öre, visserligen 58 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet erhöll ändrad lydelse, hvarigenom fyrktalet, som vore
bestämmande för den kommunala beskattningen, nedsattes till hälften mot
förut, men någon motsvarande ändring uti 57 § i förordningen om kommunalstyrelse
i stad hade icke vidtagits, antagligen utaf förbiseende.
Utskottet tillstyrkte motionen, men utskottets hemställan blef af båda
kamrarne utan votering afslagen, och, att döma af diskussionen inom
kamrarne, torde de skäl, som förestafvade dessa kamrarnes beslut, kunna
anses innefattade i en af åtskilliga utskottsledamöter afgifven reservation,
enligt hvilken utskottets utlåtande bort affattas sålunda:

»Då vid 1892 års urtima riksdag propositionen angående förändrad
lydelse af förevarande § 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet
framlades, yttrade föredragande departementschefen, efter att hafva uttalat
sig om de öfriga ändringar i nämnda förordning, som på grund af den
i 58 § föreslagna förändring kunde ifrågasättas:

''Vidkommande härefter öfriga kommunalförfattningar torde vara
uppenbart, att, derest den af mig förordade ändring i fyrktalssättningsmetoden
vidtages, det ifrågastälda höjandet af jordbruksfastighetens bevillning
icke utöfvar någon inverkan på den beskattning, hvarom det tillkommer
kyrkostämma å landet att besluta. Deremot måste, då enligt
förordningarne om kommunalstyrelse i stad och om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd de allmänna stadsutskylderna och de kyrkliga afgifterna
i stad, för hvilka annan grund ej finnes föreskrifven, utgå efter
bevillningen, fördubblingen af jordbruksfastighetens bevillning medföra,
att, derest icke med afseende härå dessa förordningar undergå jemkning,
den till stad hörande jordbruksfastighet, derför bevillning erlägges, äfven
får sin bidragsskyldighet till ifrågavarande kommunalutgifter i lika mån
ökad. Det lärer dock icke finnas någon anledning att för ifrågavarande
jemförelsevis obetydliga fastighetskategori bibehålla den undantagsställning

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

i afseende å kommunalbeskattningen, som härrört af jordbruksfastighetens
lägre bevillning, och sådant ifrågasattes icke heller uti den år 1883 framlagda
proposition. Jag har derför icke ansett mig böra härutinnan föreslå
någon ändring uti ifrågavarande författningar.’

Det särskilda utskottet vid nämnda riksdag hänvisade i fråga om den
inverkan, som den föreslagna ändringen i bevillningsförordningen borde
medföra å kommunalbeskattningen, till departementschefens redogörelse derför,
och propositionen, af utskottet tillstyrkt, blef af Riksdagen godkänd.

Sålunda är det icke beroende på något förbiseende eller misstag, att
genom den vid 1892 års riksdag vidtagna ändring i bevillningsförordningen
kommunalbeskattningen för jordbruksfastighet i stad blifvit fördubblad,
så att den derefter utgår efter enahanda grunder, som gälla i
fråga om jordbruksfastighet å landet, utan det uttalades vid denna förändring
uttryckligen, att det icke funnes någon anledning att för ifrågavarande
fastighetskategori bibehålla dess äldre undantagsställning i fråga
om den kommunala beskattningen.»

Vid sådant förhållande och då i öfrigt icke blifvit anförda tillräckliga
skäl för ändring af den uppfattning i förevarande fråga, som vid 1892
års riksdag gjort sig gällande, ansågo bemälde ledamöter, att utskottet
borde afstyrka motionen.

Med hänsyn till den utgång frågan vid förra riksdagen erhöll, föranlåtes
utskottet alltså hemställa,

att herr Ericsons föreliggande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 mars 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. von KRUSENSTJERNA.

Bill. till Riksd. Prof. 189G. 7 Sami. 28 Häft.