Lagutskottets Utlåtande N:o 48 (Utlåtande 1902:LU48 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

N:o 48.

Ank. till Riksd. kansli den 25 april 1902, kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.

Maj:t angående registrering dels af centralföreningar,
bestående af registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet,
dels ock af konsumtionsföreningar med syfte att
sälja varor äfven till andra än föreningsmedlemmar.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 24, hvilken till
lagutskottet hänskjutits, anför herr H. Öhngren följande:

»’Att jordbruk icke lönar mödan’ är ett påstående, som ofta upprepas
icke allenast i Norrland, utan äfven i södra delarne af landet.
Dess bättre jäfvas detta påstående af erfarenheten, som bestämdt påvisat,
att jordbruk, ordnadt på sätt, som klimat, jordmån och de lokala
förhållandena betinga, för den stora massan af Sveriges inbyggare
lönar sig lika väl som någon annan sysselsättning.

Då så är förhållandet, och då idkandet af eget jordbruk af många
skäl måhända mer än något annat näringsfång bidrager till att dess
utöfvare blifva ett kraftigt och idogt slägte, som älska och värdera
fosterjorden och den torfva, hvarvid de äro fästa, så böra inga lofliga
utvägar försummas för att göra förhållandena så gynsamma som
möjligt för ett lönande jordbruk inom alla delar af landet, jemväl i
Norrland.

Bill. till Riksd. Prof.. 1902. 7 Sami. 40 Käft. (N:o 48.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Men för att jordbruk skall blifva lönande, behöfver jordbrukaren
en mängd varor till jordbrukets bedrifvande, och dessa bör han erhålla
i främsta rummet oförfalskade och dessutom till så billigt pris som möjligt.
Det är nu tyvärr så, att dessa nödvändighetsvaror, konstgjorda gödningsämnen,
frö och kraftfodermedel m. m., ofta äro förfalskade och underhaltiga,
och jordbrukaren måste skyddas härför.

Att Riksdagen redan allvarligt beaktat detta förhållande, framgår
af beslutet om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående lagbestämmelser
vid handeln med konstgjorda gödningsämnen och beredda fodermedel
samt jemväl af herr Ivar Månssons i ämnet afgifna interpellation vid
- 1901 års Riksdag. Dessutom äro dessa varor onödigt d}^ra, beroende
derpå, att de passera för många mellanhänder.

Då dessa varor äfven börja att användas i Norrland i rätt stora
mängder, är det ett lifs vilkor för jordbruket derstädes, att jordbrukaren
erhåller sådana varor oförfalskade och till så billigt pris som möjligt,
och då derstädes i stort sedt endast finnas smärre jordbruk, kan detta
endast ske derigenom, att jordbrukarne bilda associationer eller föreningar,
som sedan sluta sig samman till större centralföreningar.

Inom Vesternorrlands län bär under de^senaste åren, förnämligast
på initiativ af länsagronomen d:r E. O. Arenander, bildats en mängd
iandtmannaföreningar med syfte:

att genom sammanslutning kunna anskaffa konstgjorda gödningsämnen,
kalk, kraftfodermedel, strömedel, utsäde och frö m. m. af bästa
beskaffenhet och till billigaste pris,

att söka på förmånligaste sätt ordna försäljningen af medlemmarnas
jordbruksalster, samt att på allt sätt arbeta för jordbrukets, boskapsskötselns
och binäringarnas höjande genom samarbete med länets hushållningssällskap
o. s. v.

Den omfattning, som dessa föreningar redan vunnit, visas deraf,
att vid 1901 års slut funnos inom länet 38 Iandtmannaföreningar med
likartade stadgar — inom de flesta socknarna i länet. Till dessa hörde
öfver 900 medlemmar, nästan uteslutande jordbrukare. Insatserna eller
grundfonden i dessa föreningar utgjorde öfver 9,000 kronor.

De gagnande resultat, som dessa föreningar åstadkommit, visas
bland annat deraf, att de gemensamt åt sina medlemmar under år 1901
anskaffat 286,100 kilogram konstgjorda gödningsämnen till 18,910 kronors
värde, att frö och utsäde anskaffats till öfver 9,000 kronors värde och
kraftfoder för öfver 5,000 kronor, allt, såsom kontrollanalyserna utvisa,
af bästa beskaffenhet.. (Se vidare bilaga n:o 1.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Detta, som ju blott är en ringa början och som gått utmärkt
trots de stora svårigheterna med de långa afstånden inom länet, bevisar,
att dessa landtmannaföreningar skulle kunna utgöra en mäktig häfstång
för befrämjandet af jordbruket, derest de under lagens skydd och hägn
skulle kunna vidare utvecklas genom sammanslutning till registrerade
centralföreningar eller landtmannaförbund — men vår nuvarande lagstiftning
för ekonomiska föreningar lägger tyvärr hinder i vägen för
registrering af sammanslutning af föreningar.

Hvarje särskild förening måste af praktiska skäl bestå af jemförelsevis
få medlemmar med likartade intressen inom ett begränsadt
område. För att emellertid i större omfattning kunna åstadkomma sakkunnig
och absolut nödvändig varukännedom och varukontroll, utan
att med nämnvärda kostnader betunga föreningarnas medlemmar, och
för att genom större inköp och försäljningar kunna förbigå mellanhänder
och sätta tillverkare och förbrukare i direkt beröring med hvarandra
— till fördel för båda parterna — så måste registrering här i laudet
lika väl som i Tyskland tillåtas för centralföreningar eller förbund af
ekonomiska föreningar. Detta är en fråga af allra största vigt för
föreningsväsendets utveckling i hela vårt land, och registrering bör tilllåtas
icke allenast för centralföreningar, som afse att befrämja jordbruket,
såsom anförda landtmannaföreningar, föreningar för smörtillverkningens
centralisering, föreningar för linberedning, för gemensam fröberedning
o. s. v., utan äfven för andra ekonomiska föreningar.

Hvilken vigt detta har för jordbrukets vidare utveckling, synes
mig framgå bland annat deraf, att utan att lagen skyddar systematiskt
ordnade sammanslutningar af registrerade mejeriföreningar till centralföreningar,
torde — såsom K. F. Lundin i sitt arbete om »smörtillverkningens
centralisering» antyder — det knappast vara möjligt att höja
den vigtiga, på de sista åren tyvärr nedgående smörexporten, ty alla
enskilda ansträngningar synas vara fåfänga, sä länge icke lagen skyddar
och befrämjar den kraft, som ligger i högsta måttet af sammanslutning.

Registrering af centralföreningar är äfven nödvändig lika så väl
som registrering af eu af enskilde bildad förening. Erfarenheten har
nemligen gifvit vid handen, att registrering af en ekonomisk förening
är ett hufvudvilkor för dennas fortbestånd och gagnande verksamhet.
Sak samma, som gäller samarbete emellan enskilda personer, bör naturligtvis
gälla samarbete emellan enskilda föreningar. Derför var det också
naturligt, att de ofvannämnda landtmannaföreningarna inom Vesternorrlands
län, som den 17 mars 1901 beslöto att bilda eu centralförening
eller ett förbund, på denna sammanslutning och de i enlighet med före -

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

ningslagen utarbetade stadgarne sökte registrering hos Konungens
befallningshafvande inom Vesternorrlands län. Registrering vägrades,
och häröfver anfördes besvär (se bilaga 2) hos Kongl. Maj:t, som emellertid
endast faststälde Kongl. Maj:ts befallningshafvandes utslag (se bilaga
3).

Af denna Kongl. Maj:ts nådiga resolution framgår sålunda med
all tydlighet, att en registrering af en centralförening eller ett förbund,
bestående af registrerade landtmannaföreningar, här i landet på grund
af föreningslagen icke är tillåten. Häraf följer, som i anföida besvär
finnes antydt, en massa olägenheter, som omöjliggöra den önskvärda
utvecklingen af landtmannaföreningar, mejeriföreningar eller andra
ekonomiska föreningar, ty utan registrering kan styrelsen såsom sådan
i en dylik öentralförening icke tillvarataga de särskilda föreningarnas
ekonomiska intressen. Vill förbundsstyrelsen hyra en lokal, vill den
anställa personal för att sköta affärerna, hafva sådana aftal ej giltighet.
Träffar förbundsstyrelsen aftal om leveranser till de olika föreningarna,
så har sådant aftal ej giltighet. Brytes kontraktet af leverantören,
eller lemnar han underhaltiga varor, kan förbundsstyrelsen såsom sådan
icke inför domstol bevaka förbundets intressen o. s. v., då det ju enligt
§ 2 i gällande föreningslag hvarken kan »söka, kära eller svara», så
länge förbundet icke är registreradt.

Då den tyska föreningslagen af 1889 i flesta fall synes hafva
tjenat som förebild för den svenska föreningslagen af den 28 juni 1895,
så kan man vara så mycket mera förvånad öfver att i den svenska
föreningslagen icke återfinna denna vigtiga bestämmelse, då tyska lagen
tydligt tillåter en sådan kombinering af de olika föreningarna till stora
centralföreningar.

Uti d:r E. O. Arenanders reseberättelse till kongl. landtbruksstyrelsen
om »Inköpsföreningar för jordbruksförnödenheter i Tyskland»
finnes en afskrift af stadgarna till en sådan centralförening i provinsen
Sachsen (se utdrag i bilagan 4). Enligt samma källa (sid. 562) omfattade
denna centralförening vid 1896 års slut: 126 mejeriföreningar,
54 inköps- och försäljningsföreningar för jordbruksprodukter, 1 fruktförsäljningsförening,
2 bränneriföreningar med flere. Enligt samma
berättelse erfar man äfven, att, i Tyskland var den allmänna erfarenheten
den, att just denna kombinering af småföreningar i oändlighet
utgjorde, så att säga, qvintessencen i den nya tyska lagen af år 1889 —
som ju tjent vår föreningslag som mönster. När vi 6 år senare erhöllo
en liknande lag, var just denna hufvudsak utesluten — och hvarför?
Må hända våra lagstiftare icke då kunde förutse följderna af förenings -

Lagutskottets Utlåtande N:o 48. 5

lagens tillämpning i Sverige. Huru som helst, är det nu nödvändigt
att efter endast fyra års giltighet förändra lagen i ofvan antydd rigtning?
Just frånvaron af denna möjlighet af kombinering af flera små
föreningar med samma mål till centralföreningar har delvis redan fört
föreningsväsendet i vårt land på afvägar. — Eu liten förening har liten
omsättning och kan derför ej bereda sina medlemmar några nämnvärda
prisfördelar på samma gång varukännedom och affärsvana blifva mindre.
För att erhålla tillräckligt stor omsättning hafva derför flera föreningar
tillgripit den mot hela föreningsprincipen stridande åtgärden att sälja
äfven till utom föreningen stående, och härför hafva de, enligt hvad
tidningarne meddelat, äfven blifvit åtalade. Af denna orsak framlades
äfven i Riksdagen förra året en motion om rätt för så kallade konsumtionsföreningar
att sälja äfven till andra än egna medlemmar. Motionen
afslogs, och detta med rätta.

Dessa föreningar äro till för att befrämja jordbruks- eller likartade
företag, icke för att befrämja handelsföretag, och böra heller icke
uppmuntras dertill, ty då kan handelsvinst blifva hufvudsyftet i stället
för ett uteslutande befrämjande och underlättande af jordbruket.

På grund af hvad jag här ofvan anfört, vågar jag härmed vördsamt
föreslå, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t, anhåller, det
Kongl. Maj:t täcktes taga under ompröfning behofvet af registreringsrätt
för ekonomiska centralföreningar eller förbund, bestående af inregistrerade
föreningar, som hafva till ändamål att befrämja jordbruket
eller andra näringar, samt att, med hänsyn till frågans ekonomiska betydelse
för den jordbrukande befolkningen, förslag till för ändamålet
erforderliga ändringar ai nu gällande lag om registrering af föreningar
för ekonomisk verksanmet skyndsammast måtte för Riksdagen framläggas.
»

Angående de i framställningen åberopade bilagorna tillåter sig
utskottet hänvisa till motionen.

Till gemensam behandling med förenämnda motion har utskottet
förehaft en likaledes inom Andra Kammaren afgifven och till utskottet
hänvisad motion, n:o 76, deri herr J. G. Pettersson i Södertelje hemställer,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj: t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t taga under öfvervägande, i hvad mån och under hvilka
vilkor registrering enligt lagen om registrerade föreningar för ekonomisk
verksamhet må medgifvas dels af s. k. konsumtionsföreningar med
syfte att sälja varor äfven till andra än dem, som af föreningarna äro

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

medlemmar, dels ock af ekonomiska föreningar, hvilkas medlemmar
sjelfva äro föi-eningar, samt för Riksdagen framlägga det förslag till
lagbestämmelser härom, hvartill förhållandena kunna anses föranleda.

Till stöd för denna motion anföres:

j>I en vid 1901 års riksdag afgifven motion (n:o 82) väckte jag
förslag om en sådan ändring af § 1 af lagen om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895, att registrering skulle
kunna ske jemväl af s. k. konsumtionsföreningar med syfte att anskaffa
förnödenheter såväl åt föreningsmedlemmar som åt utomstående personer.
Lagutskottet, som förklarade sig dela min i motionen uttalade
uppfattning om den kooperativa rörelsens stora betydelse för den sociala
och ekonomiska utvecklingen, hemstälde i anledning af motionen, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl.
Magt taga under öfvervägande, i hvad mån och under hvilka vilkor
s. k. konsumtionsförening må medgifvas rätt att sälja äfven till andra
än dem, som af föreningen äro medlemmar, samt för Riksdagen framlägga
det förslag till lagbestämmelse härom, hvartill förhållandena kunna
anses föranleda. Lagutskottets berörda hemställan bifölls af Andra,
men afslogs af Första Kammaren, i följd hvaraf frågan för den gången
förfallit. Då jag emellertid af de under debatten i Första Kammaren
till stöd för afslaget åberopade skäl icke blifvit öfvertygad om obehöfligheten
eller skadligheten af en lagändring i det af mig påyrkade afseendet,
tillåter jag mig att i år å nyo draga denna fråga under Riksdagens
pröfning.

Till stöd för min förra motion i ämnet hade jag bland annat
åberopat, att Kongl. Maj:t i ett uppgifvet fall faststält en länsstyrelses
beslut att vägra registrering af en handelsförening med syfte att hufvudsakligen
till medlemmarne tillhandahålla lifsförnödenheter och andra
kuranta handelsvaror till moderata pris, enär § 1 af ifrågavarande lag
medgåfve registrering af förening för ekonomisk verksamhet med syfte
att uteslutande åt medlemmar anskaffa lifsmedel ro. m. I anledning
häraf gjordes under debatten i Första Kammaren gällande, att Kongl.
Maj:t genom den åberopade resolutionen icke frånkänt föreningar rätt
att sälja till andra personer än dem, som äro medlemmar af föreningen, utan
endast sagt, att förening icke får drifva bodhandel med andra varor än
dem, som medlemmarne sjelfva tillverka. För att kunna afgöra, huruvida
den ena eller den andra tolkningen är rigtig, torde det vara nödvändigt
att taga kännedom om ordalydelsen af ifrågavarande Kongl.
resolution. Den lyder sålunda:

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Afskrift.

Kongl. Maj:ts

nådiga resolution på de besvär, styrelsen för Norrahammars handelsförening
utan personlig ansvarighet i underdånighet anfört deröfver, att,

sedan klaganden hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings
län anhållit, att nämnda förening måtte varda registrerad i
enlighet med lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet
den 28 juni 1895,

så har Kongl. Maj:ts befallningshafvande genom resolutionen den
11 januari innevarande år, enär innehållet i :; § af de för föreningen
gällande stadgar, att föreningens ändamål vore att »hufvudsakligen till
sina medlemmar tillhandahålla lifsförnödenheter och andra kuranta handelsvaror
till moderata priser», enligt dess ordalydelse kunde komma i
strid med innehållet i 1 § af ofvannämnda lag, hvilken § medgåfve
registrering af förening för ekonomisk verksamhet med syfte att endast
åt medlemmar anskaffa lifsmedel m. m., funnit skäligt vägra den sökta
registreringen;

Gifven Stockholms slott den 20 april 1900.

Kongl. Maj:t har, sedan Kongl. Maj-.te befallningshafvande afgifvit
infordradt underdånigt utlåtande, låtit handlingarna i detta mål Sig
föredragas och finner icke skäl att göra ändring i Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
resolution.

Hvilket vederbörande till underdånig efterrättelse länder.

Under Hans Maj:ts

Min Allernådigaste Kouungs och herres frånvaro

GUSTAF.

Hans Wachtmeister.

Resolution på underdåniga besvär af styrelsen för Norrahammars
handelsförening utan personlig ansvarighet i fråga om vägrad registrering
af föreningen.

Att här förut stående afskrift är lika lydande med det hos Kongl.
Maj:t i dess finansdepartement förvarade koncept till originalhandlingen,
betygar Stockholm och nämnda departement den 25 januari 1902.

Ex officio

(Stämpel)

G. Vilh. Smerling.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Så vidt jag kan se, gifver resolutionens ordalydelse icke stöd åt
den inom Första Kammaren gifna tolkningen deraf; och den på samma tolkning
byggda afslagsmotiveringen torde således få anses sakna beviskraft.

Ett annat skål, som inom Första Kammaren anfördes mot den af
lagutskottet föreslagna skrifvelsen i ämnet till Kongl. Maj:t, var, att
ett utvidgande af handelsaffärerna »på lösa grunder» skulle öka den
illojala konkurrens, öfver hvilken landets köpmän ofta och med full
rätt beklagat sig. I anledning häraf må det visserligen medgifvas, att
konsumtionsföreningsrörelsen kan gifva upphof till s. k. illojal konkurrens.
Men äfven om så i enstaka fall skulle inträffa, torde denna omständighet
likväl ej utgöra ett giltigt skäl till strypande af hela den
kooperativa rörelsen, som i stort sedt måste erkännas vara till gagn
för samhället; och att fara för sådan strypning uppstår genom ett absolut
förbud för konsumtionsföreningar att sälja till icke medlemmar,
har jag i 1901 års motion visat. Äfven aktiebolagens omfattande rätt
att drifva handel och annan rörelse leder som bekant stundom till illojal
konkurrens, men icke torde man derför inom Första Kammaren vara
benägen att alldeles strypa aktiebolagsrörelsen. Den omständigheten,
att det i detta fall är fråga om tillgodoseende af hufvudsakligen de
mindre bemedlade samhällsklassernas ekonomiska intressen, torde icke
berättiga till vidtagandet af mera drakoniska åtgärder.

Till de skäl, som förut anförts såsom stöd för aflåtandet af en
skrifvelse till Kongl. Maj:t i ifrågavarande ämne, må äfven läggas det,
att omförmälda lagrum för närvarande tolkas olika af olika myndigheter.
En del länsstyrelser medgifva fortfarande, äfven efter det Kongl. Maj:ts
ofvan intagna resolution den 20 april 1900 fallit, registrering af konsumtionsföreningar
med syfte att sälja varor äfven till utomstående personer,
medan åter andra länsstyrelser vägra registrering af sådana
föreningar. En del myndigheter mottaga af konsumtionsföreningar
gjorda anmälningar till handelsregistret; andra myndigheter vägra mottaga
sådan anmälan af dylika föreningar, äfven om deras stadgar,utvisande
att syftet är att sälja varor till utomstående, blifvit af vederbörande
länsstyrelse registrerade.

Vid en del domstolar fällas styrelsemedlemmar i konsumtionsföreningar,
som sålt varor till utomstående, till dryga böter för olaga
handel; vid andra domstolar åter blifva sådana styrelsemedlemmar,
stälda under åtal för samma förfarande under enahanda förhållanden,
frikända. Äfven för att råda bot på den ovisshet, som sålunda härutinnan
råder, torde en omredigering af ifrågavarande lagrum vara önsklig.

Lagutskottets Utlåtande No 48.

Men äfven i ett annat hänseende torde en utvidgning böra ske
af den i föreningslagen gifna ramen för ekonomiska föreningar. Under
de senaste åren har i vårt land vid mer än ett tillfälle inträffat, att
flere ekonomiska föreningar sammansluta sig till en centralförening —
länsvis eller för hela riket eller efter annan grund. Enligt den nuvarande
lydelsen af lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet
kan registrering af en dylik förening af föreningar icke ske, tv
lagen förutsätter tydligen, att medlemmarne af en ekonomisk förening äro
fysiska personer eller åtminstone att en del af medlemmarne äro sådana
personer. Då det emellertid ej lärer finnas tillräckliga skäl för att förvägra
föreningar, bestående endast af föreningar, den rättskapacitet,
som medgifvits fysiska personers föreningar, borde enligt mitt förmenande
i sammanhang med förut omhandlade frågor äfven utredas, under
hvilka vilkor och former registrering af dylika föreningsförbund skulle
kunna medgifvas. Lämpligt vore måhända, att den förberedande utredningen
af begge frågorna öfverlemnades åt den komité, som af Kongl.
Maj:t den 29 november 1901 erhållit uppdrag att utarbeta förslag till
lagbestämmelser angående den rättsliga ställning, som kan pröfvas böra
tillkomma annan förening än sådan, som har ekonomisk verksamhet
till sin uppgift, m. m.»

1 båda föreliggande motioner har upptagits frågan om möjligheten
af registrering af sådana föreningar, hvilkas medlemmar sjelfva äro
föreningar. I den förra motionen ifrågasättes ändring af nu gällande
lag om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet i syfte att
registrering skulle medgifvas för centralföreningar eller förbund, bestående
af registrerade föreningar med ändamål att befrämja jordbruket
eller andra näringar, under det att i den senare motionen spörsmålet
behandlats mera allmänt.

§ 1 i lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet
den 28 juni 1895 är af följande lydelse: »Förening för ekonomisk verksamhet
med syfte

att åt medlemmarne anskaffa lifsmedel* eller andra förnödenheter,

eller

att afsätta alster af medlemmarnes verksamhet, eller

att bereda bostäder åt medlemmarne, eller
Ptih. till Likså. Prof. 1902. 7 Samt. 40 Häjt.

Lagutskottets Utlåtande No 48.

att på annat dermed jemförligt sätt främja medlemmarnes intressen,
må, der den består af minst fem medlemmar samt i enlighet med
denna lag antagit stadgar och utsett styrelse, kunna, på sätt
nedan sägs, varda registrerad.»

För en förenings registrering förutsättes sålunda, att dess verksamhet
skall vara omedelbart rigtad på främjandet af dess medlemmars
ekonomi. Föreningen kan enligt sin natur ej hafva några egna ekonomiska
intressen. En förening, hvars medlemmar uteslutande eller hufvudsakligen
utgöras af registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet,
kan således icke anses vara af den beskaffenhet, att nämnda lag
derå eger tillämpning.

Utskottet anser emellertid de skäl, som af motionärerna åberopats
för en lagändring i syfte, att derigenom skulle beredas möjlighet att
vinna registrering äfven af sådan sammanslutning, som nu är i fråga,
vara fullt giltiga. Sammanslutning af registrerade landtmannaföreningar
med ändamål att genom uppköpande af erforderliga förnödenheter och
försäljning af jordbrukets alster för lokalföreningarnas gemensamma
räkning verka till båtnad för dessas medlemmar befordra utan tvifvel
ett särdeles vigtigt näringsintresse och böra från lagstiftningens sida
röna nödigt beaktande. Äfven inom andra näringslifvets områden kunna
fall lätteligen tänkas, då liknande sammanslutningar skulle visa sig
nyttiga. Skall emellertid det ändamål, som med desamma afses, kunna
i någon tillfredsställande mån vinnas, förutsättes uppenbarligen, att åtdem
beredes den tryggade ställning, som förenings registrering medför.
Några vådor af allmän eller enskild natur torde deraf icke vara att
befara.

Lagstiftningsåtgärder i nu berörda syfte synas sålunda vara angelägna.
För åstadkommande af sådana torde en framställning från
Riksdagen till Kongl. Maj:t dock icke vara erforderlig. Enligt upplysningar,
som kommit utskottet till hända, är nemligen frågan redan föremål
för Kongl. Maj:ts pröfning.

Då Kongl. Maj:t den 2 augusti 1901 i anledning af besvär
öfver Konungens befallningshafvandes i Vesternorrlands län resolution
den 15 april s. å., hvarigenom, på sätt i herr Öhngrens ofvanintagna
motion omnämnts, vägrats registrering af en sammanslutning utaf
åtskilliga registrerade landtmannaföreningar, icke fann skäl göra ändring
i berörda beslut, förordnade Kongl. Maj:t tillika, att handlingarna
i målet skulle öfverlemnas till justitiedepartementet för utredning af
frågan, huruvida icke skäl förelåge till sådan förändring i omförmälda lag,

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

att hinder för registrering af förening för ekonomisk verksamhet ej vidare
komme att möta i den omständighet, att såsom delegare i föreningen
inginge en eller flere andra föreningar. Inom lagbyrån har med anledning
häraf utarbetats ett förslag till lag om ändrad lydelse af 1, 11, 23 och
50 §§ i lagen den 28 juni 1895 om registrerade föreningar för ekonomisk
verksamhet. I förslaget har upptagits ett tillägg till 1 § af berörda
lag af innehåll, att hvad i samma § är stadgadt, skall gälla äfven
om sammanslutning af ofvan angifna art. I öfrigt innefattar förslaget
bestämmelser, som stå i samband med eller föranledas af berörda tilllägg.
Kongl. Maj:t har den 24 sistlidne januari besluta att öfver
nämnda lagförslag inhemta högsta domstolens yttrande, hvilket dock
ännu icke afgifvits.

Då sålunda Kongl. Maj:t ej blott egna! förevarande fråga sin uppmärksamhet,
utan äfven vidtagit bestämda åtgärder för densammas lösning,
kan utskottet, ehuru det som nämndt i allt väsentligt delar motionärernas
uppfattning, icke finna behöflig! eller lämpligt, att Riksdagen
nu gör någon framställning i ämnet.

I ofvanintagna motion af herr Pettersson hemställes derjemte,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t, anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t taga under öfvervägande, i hvad mån och under
hvilka vilkor registrering enligt lagen om registrerade föreningar för
ekonomisk verksamhet af s. k. konsumtionsföreningar med syfte att
sälja varor äfven till andra än dem, som af föreningarna äro medlemmar,
må medgifvas.

Berörda fråga var, såsom i motionen jemväl omförmäles, föremål
för nästlidet, års Riksdags pröfning. Lagutskottet tillstyrkte då Riksdagen
att i anledning af den väckta motionen göra framställning i ämnet
hos Kongl. Maj:t. Då emellertid berörda hemställan, som biträddes af
Andra Kammaren, ej bifölls af Första Kammaren, föranledde motionen
ej till någon åtgärd. Till stöd för sin förevarande hemställan anförde
nästlidet års lagutskott följande:

»Utskottet delar motionärens uppfattning om den s. k. kooperativa
rörelsens stora betydelse för den sociala och ekonomiska utvecklingen.
Erfarenheten särskilt i utlandet har nogsamt ådagalagt, att denna rörelse
besitter en ganska mäktig kraft att höja och förbättra de mindre
bemedlade samhällsklassernas ekonomiska ställning, och det vore att
önska, att äfven vårt land komme att tillgodogöra sig alla de fördelar,
som på denna väg kunna ernås. För sådant ändamål är det naturligtvis
i främsta rummet af vigt, att rörelsen ej mera än nödigt klaf -

12 Lagutskottets Utlåtande N;o 48.

bindes, utan får fritt utveckla sig så långt förhållandena det medgifva.
Såsom motionären påvisat, ligger en ganska kraftig hämsko mot konsumtionsföreningarnas
utveckling deruti, att de enligt gällande lag, sådan den
i aärkildt af Kongl. Maj:t meddeladt beslut ansetts böra tillämpas, sakna
rätt att sälja till andra personer än dem, som äro medlemmar af föreningen.
1 >erma begränsning af konsumtionsföreningens befogenhet medföritillämpningen
afseväraa svårigheter, särskilt då antalet föreningsmedlemmar är
mycket stort, och hindrar derjemte föreningsmedlemmarne att komma i
åtnjutande af de fördelar, som genom varuinköp i större mängd och lifligare
omsättning kunna erhållas. A andra sidan kan utskottet ej finna nu
angifna begränsning ovilkorligen vara af något oafvisligt behof påkallad.
Frågan, under hvilka vilkor konsumtionsförening må berättigas sälja till
icke medlemmar, tarfvar emellertid en närmare utredning, hvadan lämpligast
torde vara, att Riksdagen öfverlemnar frågan till Kongl. Maj:ts
ompröfning. Densamma kan då blifva föremål för öfvervägande i sammanhang
med ett annat spörsmål inom föreningslagstiftningen, som ,redan
blifv.it
till Kongl. Maj:t en skrifvelse med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
hvarigenom den rättsliga ställning, hvilken kunde pröfvas böra tillkomma
annan förening än sådan, som hade ekonomisk verksamhet till sin uppgift,
måtte lämpligen regleras.»

Utskottet, som i frågan har samma uppfattning som 1901 års
lagutskott, hänför sig härutinnan till de skäl, som ofvan anförts.

Utskottet föranlåtes sålunda hemställa,

l:o att herr Öbngrens och herr Petterssons
ifrågavarande motioner, den sistnämnda i hvad densamma
afser frågan om registrering för sammanslutningar
af registrerade föreningar för ekonomisk
verksamhet, icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda; och

2:o att Riksdagen, i anledning af hvad i sistberörda
motion i öfrigt hemstälts, ville i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga
under öfvervägande, i hvad mån och under hvilka
vilkor s. k. konsumtionsföreningar må medgifvas rätt
att sälja äfven till andra än dem, som af föreningen
äro medlemmar, samt för Riksdagen framlägga det

Lagutskottets Utlåtande N:o .

förslag till lagbestämmelse härom, hvartill förhållan
dena anses föranleda.

Stockholm den 25 april 1902.

På lagutskottets vägnar:

Carl B. Hasselrot.

Reserv ation

mot utskottets hemställan under 2:o af herrar Hasselrot, Hedenstierna
och Bremberg.

Särskilt yttrande

af herr Lindhagen, med hvilken herr Zetterstrand instämt:

»I anledning af en vid 1900 års riksdag väckt motion om eu
samverkan till åstadkommande af nya, så vidt ske kan, öfverensstämmande
civillagar för de tre skandinaviska länderna, aflät Riksdagen en
skrifvelse i syfte att ett dylikt arbete lämpligen till en början borde upptagas
på obligationsrättens område. Efter åtskilliga förhandlingar har nu
denna sak kommit i gång, och de första gemensamma sammanträdena,
som nyligen egt rum mellan delegerade från alla tre länderna, lära
gifvit synnerligen goda förhoppningar om ett enigt och fruktbart samarbete.
Den misströstan, som en eller annan möjligen hyst om dessa arbetens
framgång, bör sålunda nu på alla håll vika för en tillitsfull sträfvan
att med tiden göra något stort af denna sak.

I sammanhang med denna fråga fästes emellertid uppmärksamheten
på det beklagliga förhållandet, att det skandinaviska samarbete,
som i anledning af en tidigare riksdagsskrivelse egt rum på den speciella
handelsrättens område, icke fått omfatta bolagsstiftningen, i det
att i Sverige år 1895 utfärdades nya lagar i detta ämne utan att, såsom
det synes, ens en tanke uppstått att äfven här åstadkomma en samBth.
till Likså. Frot. 1902. 7 Sand. 40 Flöjt.

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

verkan. De upprepade motioner om ändring i vissa delar af berörda
lagstiftning, som nu alltjemt framkomma, likasom äfven den omständigheten,
att en särskild komité tillsatts för att utarbeta förslag till lagstiftning
äfvensom andra föreningar än sådana, som drifva ekonomisk
verksamhet, leder tanken till upptagande af den frågan, huruvida ej en
allmän revision af den svenska bolagslagstiftningen lämpligen borde i
den närmaste framtiden ega rum i syfte att åstadkomma öfverensstämmande
stadganden med Norge och Danmark, i hvilka länder hitintills
endast förslag till ny lagstiftning på detta område föreligger.
I sammanhang med behandlingen af förevarande ärende, deri jag
instämt i utskottets hemställan, vill jag derför tillika begagna tillfället
ifrågasätta, huruvida ej vid sidan om det pågående arbetet för åstadkommande
af lika lagstiftning mellan de nordiska länderna inom vissa
delar af den allmännare civilrätten äfven borde upptagas ett arbete för
vinnande af lika lagstiftning om bolag och föreningar.»

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTID TRYCKERI, 1902.