Lagutskottets Utlåtande N:o 48 (Utlåtande 1901:LU48 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

,■ linört * * . i i;.:- -

N:o 48.

Ankom till Riksdagens kansli den 13 maj, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmagthållande af jordbruksnäringen inom
skogsbygderna i Norrland och Dalarne.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, N:o 142, hvilken
blifvit till lagutskottet hänvisad, har herr C. A. Lindhagen anfört följande:

»Land skall med lag byggas.»

»1 en afhandling från medlet af sjuttonhundratalet om uppodlingsmöjlighet
i lappmarkerna yttras, att »ehvad okunnigheten och villfarelsen må hafva
att förebära, så måste jordbruket såväl i lappmarken som annorstädes anses
för basis till all hushållning, som man vill skall ega bestånd och varaktighet».
En dylik uppfattning har äfven i fråga om det nordliga Sveriges
kolonisation varit oafvisligt vägledande för de svenska styrelserna, så långt
historiska urkunder gå tillbaka eller från början af 1300-talet. I medlet
på 1800-talet började emellertid den enskilda företagsamheten på sidan
om lagarne undergräfva den gamla odalbyggnaden till förmån för trävarunäringen.
Detta arbete har sedan bedrifvits med mycken kraft och synnerlig
framgång. Och genom 1896 års egostyckningslags tillämpning äfven
på de norra skogsbygderna kom det slutligen derhän, att jemväl statsmagterna,
visserligen utan att i sjelfva verket vilja det, men ändock öfverlagdt,
både godkände och uppmuntrade den nya utvecklingen.

För att kunna bedöma betydelsen af denna plötsliga omhvälfning
och finna botemedlen mot dess olyckor, är det af största betydelse att erinra
sig hufvuddragen af den sålunda hotade jordbruksnäringens rättshistoria.

Man anser, helt visst med rätta, att de första odlingarne i de norra
delarne af riket skedde under »näfrättens tid, då hvar och eu tog för sig
efter förmågan». Obygderna der uppe ansågos såsom ingens eller allas
Bih. till Riksd. Prat. 1901. 7 Sami. 38 Höft. (N:o 48.) 1

Jordbruksnäringens

rättshistoria i
Norrland och
Dalarne.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

tillhörighet. Men i den mån dessa trakter genom odlingens framsteg
började komma inom det öfriga rikets intresseområde, företogo sig regenterna
att i kronans namn förfoga öfver dem för att befrämja landets bebyggande.
Redan från början af 1300-talet finnas urkunder, som ådagalägga
detta. Mest afgörande framträdde detta kronans anspråk i Gustaf I:s bekanta
bref till norrländingarne af den 20 april 1542, deri förklaras, att »alla sådana
egor, som obyggda ligga, höra Gud, Konungen och Sveriges krona till och
ingen annan». Socknar, bygdelag, ensliga gårdar och annan bygd, som förmenade
sig vara, egande uti skogarne, förbjödos derför af konungen att hindra
andra bygga å dessa, der det ej skedde på de förras egna bostäder,
ängar och fäbete.

Sålunda utbildade sig det s. k. skogsregalet eller kronans eganderätt
till skogarne i rikets norra delar. Under återstoden af 1500-talet samt
de båda följande århundradena gjorde regeringsmagten genom talrika förordnanden
gällande kronans rätt i detta afseende. Oftast skedde detta i
odlingens intresse. Man tillhöll derför bönderna att ej lägga under sig
skogarne samt sökte i stället på olika sätt uppmuntra andra att der bygga
och göra sig hemman. Under 1600-talet och början af 1700-talet ingrep
kronan i framträdande grad äfven i skogsvårdens intresse till förmån för
det då mycket gynnade bergsbruket.

Emellertid visade det sig, att denna osäkerhet i byarnes rätt till den
omgifvande skogen var menlig i många afseenden och icke minst
för odlingens framåtskridande. Enligt förordningen den 19 december
1683, hvarigenom 1542 års författning uttryckligen förnyades, befaldes
derför landshöfdingarna att, sedan de efter hvar bys och gårds egenskap
och beskaffenhet pröfvat hvar och ens rågång eller, der den felades
, tillagt hvar och en så stort utrymme och så mycken skog, som funnes
skäligt och till fullsatt hemman nödigt, skulle de derifrån afskilja och
afvittra den öfriga delen såsom kronan och ingen annan tillhörig. Denna
författning har gifvit upphof till de s. k. afvittringarne. Mycket blef i anledning
af densamma emellertid icke då åtgjordt. Under 1700-talet påbörjades
åter afvittringar, men de afbrötos snart.

Först under 1800-talet hafva afvittringarna med kraft upptagits och
fullföljts enligt särskilda författningar, utfärdade för Jernband den 8 december
1820 för Herjedalen den 9 mars 1825, för Vesternorrlands, Vesteroch
Norrbottens län den 10 februari 1824, för Gefleborgs län den 12 maj
1832, för Vesterbottens och Norrbottens lappmarker den 30 maj 1873 samt
för hemman och lägenheter ofvanför odling sgränsen i lappmarkerna den 18
november 1892. 1 Dalarne har i sammanhang med de år 1804 började

storskiftena äfven verkstälts afvittring, för hvilken utgifvits en mängd
särskilda författningar. Kostnaden för förrättningen bestrides af stats -

Lagutskottets Utlåtande N:o 48J

verket och har under 1800-talet uppgått till öfver nio millioner kronor.*
Denna afvittring är nu öfver allt afslutad, utom i lappmarkerna, der den
särskilt ofvan odlingsgränsen ännu pågår och i åtminstone ett par socknar
ej ens blifvit påbörjad. Vermland har ej varit underkastadt afvittring,
utan hemmansegarne hafva fått utsträcka sina skogsskiften ända till landets
yttersta gräns, hvilken förmån uppgifves grunda sig på Gustaf I:s
bref den 12 augusti 1535, hvari han af synnerlig gunst och nåd »tillåter
menige man i Vermland att bruka de allmänningar, som de från långlig
tid och hedenhös innehaft».

Den grundsats, som i början gaf sin pregel åt afvittringsmetoden, återfinnes
i cirkulärbrefvet den 14 april 1824, utgifvet med anledning af ett
beslut af föregående års Riksdag. I detta bref sä,ges nemligen om kronomarkerna
i de norra länen, att de »i anseende till folkbrist och felande
kommunikationer i sitt nuvarande skick voro af föga värde och icke kunde
med större nytta för det allmänna användas än till nya hemmans anläggning
för att befordra landets uppodling och befolkning». Rättast hade
naturligtvis varit, att man sparat på kronans egendom och rigtat sin uppmärksamhet
på att skaffa de kommunikationer, som man insåg skulle höja
skogarnes värde. Men bristen på framsynthet i detta afseende hade
till stor del också sin rot i en oförståndig tillämpning af Adam
Smiths ekonomiska teorier, som vid den tiden gjorde sig gällande. Liksom
man derför på grund af förenämnda Riksdags beslut företog sig att
genom försäljningar för billigt pris slumpa bort kronoskogarne i södra
och mellersta delarne af landet, blef målet för afvittringarne att lägga all
kronans skog till bygdelagen eller nybyggen. Under sådana förhållanden
kunde äfven nybyggarne lätt vinna obegränsadt erkännande för sina vanor
att ligga milsvidt borta i skogarne och skörda dåligt starrgräs i stället för
att ordentligt bruka jorden i närheten af gårdarne. Man lystrade med
ett ord ej vidare till den gamla lösen om kronans rätt till de egor, som
obyggda ligga, utan slösade bort statens egendom på det oförsvarligaste
sätt. Först på 1860-talet började det så till vida brytas med dessa grundsatser,
att man beslöt att ej upplåta öfverloppsmarkerna blott till nybyggen,
utan att äfven afsätta kronoparker, och härigenom räddades dock åtskilligt
af kronans arfvedel.

* Dessa statsverkets utgifter för afvittringsverket uppgå för:

Kopparbergs län........från år 1803 t. o. m. 1894 till kr. 2,699,528

G-efleborgs län......... * > 1832 > 1865 » » 57,865

Vesternorrlands län...... » * 1824 » 1869 » > 338,562

.Temtlands län......... » > 1821 » 1869 > » 484,501

Vesterbottens län....... » > 1824 > 1899 > > 2,528,762

Norrbottens län........ » » 1824 » 1899 » » 2,970,697

Summa kronor 9,079,915.
0

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Hvad man vid afvittringarne deremot fortfarande framför allt ville
befrämja var jordbruksnäringens utveckling. Angelägenheten af »landets
uppodlande och bebyggande» är det tema, som genomgår alla afvittringsförfattningarne.
Den äldre nybyggaren ansågs »genom stadga och säkerhet
i dess område» skola uppmuntras till sina egors »vidare upparbetande och
förbättrande», och på de öfverblifna kronomarkerna ville man bereda »idoge
arbetare tillfälle till nya hemmans anläggning». Detta var sålunda enda
ändamålet med skogstilldelningarne. Det var också en gammal, af erfarenheten
bepröfvad trossats, att jordbruket der uppe behöfde skogen till ryggstöd.
Och man förstod, att de ouppodlade vidder, som skogarne inneslöto,
endast i en jordbrukande befolknings besittning kunde småningom
komma under plogen.

Någon särskild föresyn utöfvades icke för att de oerhörda skogsmarker,
som på detta sätt ofta tillädes ett hemman, verkligen skulle få
det åsyftade gagnet. Man hade ej heller då någon omedelbar känning af
de faror, som hotade. Bonden fick derför obehindrad förfoganderätt till
hemmanets skog. Men när de bittra erfarenheterna kommo, började man
från år 1866 långsamt famla efter otillräckliga utvägar att genom bestämmelser
om skogsvård varaktigt trygga skogen åt hemmanet och dess
uppodling. Sålunda bestämdes på vissa orter, att bonden eller nybyggaren
endast skulle ega att efter utsyning verkställa årlig afverkning till afsalu.
Denna inskränkning i dispositionsrätten till skogen hvilar på hemmanen i
lappmarkerna och i Sårna socken med Idre kapellag samt dessutom på 299
hemman, belägna uti andra orter, företrädesvis i Vester- och Norrbottens
kustland. Åtgärden motiverades af 1870 års skogskoinité i afseende å
lappmarkerna dermed, att alla skogarne »ännu voro statens tillhörighet»
samt att man derför ej borde lemna obegagnadt tillfället att »utan ringaste
kränkning af eller ingrepp i enskild eganderätt förbinda rättigheten till
skogens begagnande med sådana föreskrifter, att skogarnes förstörelse i
möjligaste måtto förebyggdes utan att utvägarne till nödtorftig bergning
betogs invånarne». Någon uttrycklig föreskrift har deremot aldrig gifvits
om skogsanslags afsättning till skogsallmänningar, hvarigenom dock afvittringens
ändamål skulle på bästa sätt tryggats. Genom frivilliga överenskommelser
mellan delegarne är emellertid någon mindre del af skogsanslagen
afsätta till sockenallmänningar eller besparingsskogar inom åtta
socknar i Kopparbergs län, två socknar i Gefleborgs län, fem socknar i
Norrbottens lappmarker, en socken jemte två kapellag i Norrbottens kustland.
Beslut härom lärer också fattas för två socknar i Vesterbottens lappmarker.

Den historiska rättsutvecklingen visar sålunda, att i stort sedt full
eganderätt till jorden inom rikets norra delar vanns endast genom dess
uppodling. Det kan väl synas, som odlaren äfven borde fått ett billigt anspråk

Lagutskottets Utlåtande N:o 48. 5

på husbehofsskog i gårdens närmaste omgifning éller med andra ord ett
hemskogsskifte. Och kronan skyddade nog ibland dylika anspråk gent
emot tredje man. Sjelf deremot afhände sig kronan i allmänhet icke
den juridiska rätten till någon skog. Men denna sin rätt har kronan aldrig
missbrukat, utan tvärt om genom afvittringarne gagnat hemmanen
långt utöfver billighetens gränser.

Det framgår vidare häraf såsom ett klart och talande sakförhållande,
att de skogsmarker, hvilka i Norrland och Dalarne genom afvittringarne
tillagts hemmanen, äro förläning av af kronan till hemmanen för jordbruksnäringens
varaktiga befrämjande. Dessa förläningar skedde ej på grund
af någon privaträttslig kontraktsförbindelse till hemmansinnehafvaren, utan
allenast genom en i den allmänna hushållningens intresse vidtagen lagstiftningsåtgärd.
Afvittringen var den handling, hvarigenom kronan på
egen bekostnad bragte gåfvan till verkställighet, och först med afvittringens
afslutande eller nybyggenas slutliga skattelösen öfvergick den juridiska
rätten till skogen från kronan öfver på hemmansegaren.

Häri ligger också den stora sakliga skilnaden i eganderätten till de
afvittrade hemmanen och till hemmanen i södra och mellersta Sverige.
De senare äro i allmänhet sedan urminnes tid till sina gränser bestämda
genom förfoganden, som oftast fallit i glömska. Och deras hufvudsakliga
värde ligger icke i skogen, utan i den öppna jorden, hvars odling är
en skapelse af hemmansinnehafvarens under generationer derå nedlagda
arbete.

På grund af flera samverkande orsaker och icke minst i följd af afvittringarne
inträffade på 1850-talet plötsligt ett bestående uppsving i
trävarukonjunkturerna. Skogarne erhöllo härigenom redan då ett marknadsvärde,
som man trettio år förut frankänt dem för all framtid. Kapitalet
tick sålunda här ett lönande arbetsfält och det begagnade sig också
genast smidigt af förhållandena.

Enligt lagstiftningen hade bönderna lätt rätt begagna skogen å redan
afvittrade hemman till afsalu; och jemlikt författningen om nyttjanderättsaftal
kunde sådana ingås på femtio år. Följaktligen uppgjordes kontrakt,
hvarigenom hemmansinnehafvarne på nämnda tid uppläto afverkningsrätt
till sin skog. Då dennas värde i början var dem okändt, blefvo köpeskillingarna
rena obetydligheter. Sålunda förlorade hemmanen det afsedda
stödet af skogen i ett hälft århundrade, och vid kontraktens utgång mottaga
de en sköflad skog, som behöfver eu lika- lång tid för att komma i
återväxt. Dessa afverkningsupplåtelser efterträddes längre fram allt mer
af hemmansköp. Grunden till denna böndernas benägenhet att afhända
sig eganderätten till jorden ligger dels i deras ringa motståndskraft, sedan
de en längre tid genom afverkningskontrakten varit i afsaknad af inkomst

Trävarukon junkturernas mellankomst.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

från skogen, dels i lockelsen att genom den lätt fångna skogens afyttring
på en gång komma i besittning af ett större penningbelopp och dels i det
växande nit sågverksbolagen af flera skäl allt mera inlägga för inköpen.
Numera hafva bolagen till grundsats att endast köpa hemman.

Men dessa bolag inläto sig äfven på det äfventyrsaftalet att förvärfva
eganderätt eller nyttjanderätt till oafvittrade hemman i förhoppning,
att staten ej skulle begagna sig af sin befogenhet att när som helst ändra
vilkoren för donationen eller alldeles inställa den. Afvittringen får här den
egendomliga uppgiften att med af Riksdagen anslagna medel från kronans
mark för jordbrukets befrämjande skänka skog till hemman, som redan
inköpts af sågverksbolag i afsigt att för aktieegares räkning under all framtid
använda gåfvan till helt andra ändamål än jordbrukets utveckling.
En dylik komedi har i stor utsträckning pågått i lappmarkerna och pågår
der ännu.

Särskild! betänkliga hafva yttringarne af kapitalets anlopp visat sig i
afseende a de nybyggen, som upplätos vid sjelfva afvittringen. Ofta lät
en sågverksegare sjelf eller genom ombud insyna en nybyggesrätt. Derefter
utfördes i största hast en ytlig odling för att vinna högsta möjliga
skatterätt, och sedan denna efter en ofta lättvindig syn erhållits, försummades
odlingen eller öfvergafs helt och hållet. På sådant sätt hafva stora
kronomärke!'' frångått kronan utan någon förnuftig anledning. Och det
vore ej förunderligt, om staten någon gång lät verkställa en grundlig
undersökning af dessa förhållanden.

Händelserna gå nu, såsom hvar och en vet, med stormsteg mot trävarurörelsens
mål, förvärfvet af all kronans donationsskog inom Norrland
och Dalarne. Det behöfver knappast påpekas hvad detta betyder för
framtiden. De ouppodlade vidderna undandragas kulturen. Den redan
befintliga befolkningen förlorar det stöd, man velat gifva den, samt sjunker
ned i beroende. Den behållna afkastningen och det ökade värdet af
kronans skogar, hvilka senare hon för skogsbruksändamål lika väl kunnat
sjelf behålla, gå det allmänna väsentligen förbi. Osynliga aktieegare
skola mångenstädes beherska bygderna genom sina tjensteman, för hvilka
det enligt sakens natur blir en omöjlig uppgift att vara de bästa väktarne
för rätt och sanning. Sjelfva samhällsförfattningen blifver i dessa och
många andra afseenden i grunden byggd på osunda förutsättningar.

Det är nu alldeles ovigtig! att lägga dessa förhållanden skogsspekulanterna
till last. Felet ligger helt och hållet i en lam och oförståndig
lagstiftning, hvilken frestar den enskilda företagsamheten att beträda sådana
vägar. Affär är nu en gång affär. Och det är för mycket begärdt,
att det enskilda intresset skall förstå att offra sig för samhällets idé, när
dess egna organ ej gorå något för att upprätthålla densamma.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Likaledes ser man saken olägligt, när man framställer det ekonomiska
uppsvinget såsom uteslutande sågverksbolagens förtjenst samt deraf
drager slutsatser om, att allt är väl bestäldt eller att skogarnes ökade värde
skulle vara en produkt af sågverksbolagens arbete och sålunda böra tillfalla
dem såsom välfången egendom. För den ekonomiska uppblomstringen
har man i första hand att tacka skogarne sjelfva och de konjunkturer,
som vid en viss tid gåfvo utsigter att bereda dem marknadsvärde. Häraf
kan och bör både det allmänna, och det enskilda intresset draga nytta.
Och denna nytta skall ingalunda uteblifva, utan tvärt om blifva fruktbarare
och varaktigare, om eganderätten till jorden ligger hos staten, kommunerna
och bönderna i stället för hos sågverksbolagen.

Frågan gäller sålunda icke här ett antingen för eller emot kapitalet.
Att detta genom tillgodoseendet af sin egen nytta äfven kan fylla och
fyller en allmän uppgift, vill ingen bestrida. Men det skall då komma
öfver landet som ett sakta befruktande regn och ej såsom en stormflod,
hvilken sköljer bort gammal kultur och århundradens förutseende.

För att nu vinna klarhet, huru lagstiftningen i dessa frågor bör förhålla
sig, erfordras, liksom i alla ämnen, der man vill komma till fruktbringande
praktiska resultat, att först framställa för sig det ideal, som bör
vara vägledande för alla åtgöranden. Hvad man då här uppenbarligen
alltid måste sträfva till är förverkligandet af de olika intressenas harmoni.
Och det är upp rörande veta, att man inom mannaminne haft i sin hand
ordna förhållandena på ett sätt som ganska nära närmar sig detta mål.

Det finnes nemligen nu icke mer än en mening om, huru vid afvittringarne
rätteligen bort förfaras. Kronoallmänningar skulle bildats
öfver allt och, der sådant verkligen skett, gifvits större omfång. Af skogsmarken
skulle hemmanen omedelbart tilldelats endast husbehof sskog, vid
hvars utbrytning äfven bort tillses, att den inneslöt den bästa odlingsbara
jorden. Återstoden af skogsanslaget skulle afsatts till skogsallmänningar
för att medelbart stödja landets framåtskridande och bebyggande.

Genom dessa kronoparker och skogsallmänningar hade det allmänna
fått sin behöriga andel i vinsten å skogarnes stigande värde samt den allmänna
odlingen och de berättigade enskilda intressena haft ett verkligt
framtidsstöd. Jordbruket hade fått den verkliga hjelp man åsyftat genom
att med afkastningen från skogsallmänningarna kunnat bestridas utgifter
för kommunala ändamål och för kommunikationernas utveckling.
Sjelfva arbetet på jordens odling hade äfven befrämjats, då hemmansinnehafvaren
ej varit frestad att företrädesvis egna sig åt utverkning i egna
skogar eller att alldeles förspilla hemmanets framtid genom att, såsom
1870 års skogskoinité yttrar, utrymme lemnats för »befolkningens sträfvanden
i allmänhet att, der sä erbjuder sig, för tillfällig vinning utan

Intressenas

harmoni.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

tanke på framtiden hastigt realisera sin skogstillgång». Och sågverksindustrien
hade blifvit begränsad till den verksamhet, som med råtta tillkommer
den, nemligen att inköpa de årliga avverkningsrätterna å kronoparkerna
och skogsallmänningarne samt derefter förädla virket.

På sådant sätt skulle det allmänna fått sitt. Skogsvård och jordbruk
hade gått hand i hand, hvilket endast är möjligt, när den förra ställes
i den senares och de allmänna intressenas tjenst, och för jordbruksnäringen
liksom för sågverksindustrien hade lagts »basis för en hushållning, som
man vill skall ega bestånd och varaktighet». I stället åter nu den senare
näringen ut den förra och förtär lätt äfven sin egen framtid genom det fria
-■ spelrummet för den enskilde affärsmannen att af naturens för honom åtkomliga
tillgångar göra så mycket penningar som möjligt under sin lifstid.
Afverkningen och deraf följande omsättning hade kanske ej gått så
fort som nu och den yttre ögonfägnaden af eu industriel uppblomstring
derför i början antagit måttligare proportioner. Men i stället för faran af
en snabb afveckling af jordbruk och skogsbruk hade lagts grunden till en
jemn utveckling af dessa näringar för framtiden.

Lagstiftning Nu måste det visserligen medgifvas, att ur den stora apparaten med

9enJP ”gifte'',''iieaH;i vederbörande ej i tid skulle kunna framgå ett enhetligt och kraftigt
uppträdande å det allmännas vägnar för att leda den nya utvecklingen in
uti lojala banor. Men äfven sedan erfarenheten börjat tala sitt tydliga
språk, har man töfva t att göra något eller sökt sin räddning i palliativ,
hvarigenom det onda endast beredts tillfälle att ytterligare gripa ikring
sig. Hvad ställningen kräfver är deremot att gå frågan in på lifvet och
ej famla efter förevändningar att komma bort ifrån densamma. Det är
ett drygt ansvar, en generation ådrager sig, när den handlar på det senare
sättet och sedan går omättligt bort ur tiden, öfverlemnande åt kommande
slägten att under kif och strid söka lösa de härfvor, man redt åt dem.

Vill man deremot på allvar söka ordna saken, måste man först vinnlägga
sig om att genom lagstiftningen beröfva de missförhållanden, som
föra utvecklingen i orätt rigtning, laglig rättighet att fortfara dermed.
Såsom nedan skall närmare utvecklas, äro de åtgärder, som i detta afseende
måste utan uppskof vidtagas, dels inskränkning i skogsspekulanternas
förvärf af afvittrade hemman, dels upphäfvande tills vidare af den nuvarande
egostyckningslagens tillämpning på dessa fastigheter, dels uttrycklig
föreskrift om afsättning af skogsallmänningar i de orter, der afvittringen
ännu ej afslutats.

Sedan sålunda vunnits andrum, gäller det att hofsamt, men bestämdt
sträfva att småningom återföra utvecklingen till det mål, som man nu inser
varit det enda rätta. Nedan skall antydningsvis angifvas några af de
många åtgärder, som i detta afseende kunna ifrågakomma. Att dervid

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

tilläfventyrs skall kräfvas flera slägtleds arbete för att försona, hvad en
generation förbrutit, är blott ett ytterligare skäl för angelägenheten af att
i detta arbete aldrig tappa tagen.

Utom af sakens egen natur skall lagstiftningen i dessa sträf vanden
kunna hemta ett synnerligt stöd i de afvittrade hemmanens rättshistoria. En
dylik tankegång uttrycktes äfven år 1892 af landshöfdingen i Luleå under
en debatt i Första Kammaren. »Staten har», sade talaren, »äfven fortfarande
en ganska stor rätt mot dessa hemman. Att så är, blifver klart,
när man tänker, huru dessa hemman hafva uppstått. De hafva nemligen
genom afvittringen tilldelats enskilde. Med rik och öppen hand har staten
utdelat stora och numera dyrbara skogsområden, med vilkor allenast, att
odlingen bedrefves och underhölles. Visserligen har, sedan dessa hemman
blifvit skatteomförda, den juridiska rätten förfallit, men i alla fall qvarstår,
att staten genom denna sin frikostighet att vilja understödja odlingen
gjort lägenheterna för eftersträfvansvärda för spekulationen, hvilken satt
sig i besittning af dem, men lemnät odlingarne på många håll vind för
väg. Och i stället för att ett burget hemman af det upplåtna nybygget
skulle uppkomma, som framdeles skulle delas och bilda störa byar, hvarpå
glädjande exempel flerstädes finnas, så förfelas ändamålet med jordupplåtelsen
fullkomligt genom skogshemmansköpen, och staten går förlustig
både jorden, skogen och hela odlingen samt slutligen den sjelfständiga
befolkningen. Mot sådant synes det mig, att man har någon
rätt att ingripa».

Hvad nu först angår angelägenheten af att inskränka skogsspeku- Jordbruket och
lanternas fastighet^förvärf, böra, innan möjligheterna dertill närmare ut- ’industr,en,K
vecklas, något beröras de skäl, som hufvudsakligen anföras till förmån
för dylika förvärf.

Man får då till en början ganska ofta, särskildt i Första Kammaren,
höra det talet, att Norrland på grund af sina naturliga tillgångar och
sina vattenfall är hänvisadt till att blifva ett industriland och att det
derför ej är någon olycka, om industrien »ersätter jordbruket».

Ingen kan emellertid väl påstå annat, än att det är en lifsbetingelse
för industrien att på närmaste håll och till billigaste pris erhålla lifsmedel
för den industriella befolkningen. Eu uppblomstrande industri bör
vara angelägen att befrämja jordbruksnäringen just i fabriksdistriktet. 1
utvecklade industriländer tycker man derför, att det är bra, när åkrarne
taga vid, der fabrikstomterna sluta.

Det återstår sålunda endast, att det skulle vara utrymmet på marken,
som vore särskildt i Norrland så knappt tillmätt, att äfven den odlingsbara
marken behöfdes för industriens ändamål. Detta kan icke gälla
sjelfva fabrikernas tomtområden. Icke heller är bergsbruket så skrymBili.
till Likså. Prof. HJUL 7 Samt. 88 Höft. (N:o 48.) 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

mande, att jordbruket behöfver vika för detsamma. Om bergsbruket kan
tvärt om sägas en annan sak, nemligen att då detta i Norrland hufvudsakligen
afser att i största möjliga omfattning exportera malm, så kan det
vara godt att i framtiden, när malmen tagit slut, hafva jordbruket att
falla tillbaka på.

Vid närmare påseende visar det sig sålunda, att man med industri
här menar skogsbruk, men då ingår deri likaväl jordbruket, som också
afser tillgodogörandet af hvad som växer på marken. Anställer man nu
en jemförelse mellan dessa båda »industrier», så framstår det såsom påtagligt,
att det årliga skördandet af säd, gräs eller rotfrukter på ett
tunnland odlingsbar mark är en till arten högre och till af kastningen
rikare kultur än utsigten att i allra lyckligaste fall hvart femtionde år få
afverka det antal träd, som kunna uppväxa å samma område. De klimatiska
förhållandena ställa i allmänhet ej heller jordbruket i sämre
ställning än skogsbruket. År klimatet kargt, blir bådas afkastning förminskad
derefter. Ibland förhåller det sig till och med så, att storartad
gräsväxt kan uppvisas å trakter, der det går oändligt långsamt för skogen
att taga sig fram.

Det vore derför mycket lyckligt, om jordbruket kunde i Norrland
helt och hållet »ersätta» skogsbruket. Men detta stöter bland annat på
det naturliga hindret, att i anseende till markens beskaffenhet de ojemförligt
största vidderna alltid måste stå öppna ensamt för skogsodlingen.
Och med denna förvissning borde skogsvännerna slå sig till ro och afstå
från den hopplösa uppgiften att göra gällande, att det är bättre, om det
växer skog än jordbruksprodukter på odlingsbar mark.

Detta framhållande af industriens rätt beror i sjelfva verket på
eu missrigtad tankegång, framkallad just af skogsbolagens fastighetsförvärf
och intresset att värna dem. Man kommer nemligen inför
denna företeelse lått till den uppfattningen, att skogarne äro till för
sågverkens räkning. När sålunda en sågverksegare planlägger en utvidgning
af sitt verk, så kallas detta genast en utvidgning af industrien, som
ovilkorligen berättigar till förvärf af den för planens genomförande erforderliga
skogsmarken. Härvid är då jordbruket ofta i vägen och derför
måste det undanröjas genom missaktning för dess uppgift. Rigtiga förhållandet
är naturligtvis, att sågverksindustrien har att i sina anläggningar
helt och hållet rätta sig efter den skogstillgång, som med behörigt
iakttagande af naturens och samhällets lagar tinnes tillgänglig för denna
industris verkliga uppgifter. Frågan om hvem, som bör ega sjelfva skogsmarken,
skall derför afgöras efter sociala hänsyn och ej efter afverkningsintressets
önskningar.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Hvad som kanske oftast åberopas till förmån för skogsbolagens jord- Jordbruket och
förvärf, är skogsvårdens intresse. »Nästan alla sakkunnige», heter det, >ho9svMm»äro
ense om att skogens sammanförande till stora komplexer, som besittas
med full eganderätt af kapitalstarka händer, är förmånligt för skogens
rätta vård och skötsel.» • r V . >

Sanningen i detta uttalande ligger deri, att det är lättare och mera
lönande att genomföra rationel skogsvård å ett stort skogsområde än å
ett litet. Derför är det emellertid ej sagdt, att egaren af en stor skog
frivilligt vinnlägger sig om dess skötel. Personer, som sett förhållandena
på nära håll, vitsorda också allmänt, att talet om de norrländska bolagens
vårdnad om sina skogar i stort sedt. hvilar blott på en gammal föreställning,
som man tror på, derför att den ständigt upprepas. Rätta förhållandet
lär vara, att åtskilliga bolagsskogar och många enskildes skogar
skötas ganska bra, men att i regeln de privata skogarne, bolagens deri
inbegripna, endast afverkas, hvilket ju i stort sedt ej utgör någon
skogsvård.

Men äfven om man med lagstiftningens hjelp kan för framtiden
hoppas en god skötsel af bolagsskogarne, så är frågan dermed på intet
sätt afgjord.

Skogsvård kan jemförelsevis lätt framtvingas genom lagstiftning,
och om den äfven i afbidan på lagstadgad kontroll här och hvar alldeles
försummas, så kan detta i de flesta fall botas inom en öfverkomlig tid
och med enkla medel. Men om eganderätten till jorden, på hvars rätta fördelning
så mycket beror, öfvergår i några få bolags händer, så kan detta med
sina vidtgående konseqvenser ej ändras så lätt. Hvad i detta afseende
sker till samhällets skada, binder för oöfverskådlig framtid.

Den gamla lagkomitén framhöll äfven såsom »nödvändiga vilkor
för menniskoslägtets framsteg i sann bildning», att de borgerliga lagarne
i fråga om fasta egendomars fördelning mellan enskilda byggdes på rättvisa
och säkra grunder. Säkerligen ingick i komiténs tal om sann bildning
den meningen, att det äfven finnes annat, som bör få växa i landet,
än tallar och granar, och att det gifves andra samhälleliga värden att
taga vara på än hastig vinst på handel med trävaror.

Intresset för skogsvården får väl derför lugna sig något tills vidare,
om det ej har andra utvägar att erbjuda än skogsvård genom bolagskomplexer.
Rom byggdes för öfrigt icke på en dag. För att i Norrland
skapa bygdelag och gifva hemort åt en jordbruksnäring, har åtgått
flera hundra år. Att nu gynna den nutida skogsvårdens uppgifter, som ännu
blott hafva femtioåriga anor, genom att kasta bort jordbruksnäringens
framtid, är ett i alla afseenden oförsvarligt förfarande. Målet måste i
stället vara att i Norrland småningom främja såväl kronans och kom -

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

munernas som böndernas sjelfständiga skogsvård samt ytterst visserligen
sträfva till bildandet af stora skogskomplexer, men allenast i form af
kronoparker och sockenallmänningar, i den mån detta försummats vid afvittringen.
Ty skogsskötsel i Norrland företrädesvis genom bolagsskogar
betyder endast möjlighet af skogsvård med social tillbakagång
såsom förutsättning. Skogsskötsel genom kronans och kommunernas allmänningar
betyder deremot visshet om skogsvård samt tillika goda sociala
utvecklingsmöjligheter för framtiden.

Det är också odeladt angenämt finna, hurusom senaste skogskomité
ej har ett ord till förmån för framtidshägringen af skogsvård genom de
afvittrade donationsskogarnes omsättning till bolagskomplexer. Tvärt om
framlyser mellan raderna i dess betänkande och framgår af dess låt vara ibland
väl platoniska lagförslag en omisskänlig sympati för det norrländska jordbruket
i dess ojemna kamp utan några vänner bland de mågtige. Komitén
fäller om den enskilda skogsvården i gemen endast det omdömet, att
»man, då fråga är om skogshushållningen, ej kan såsom resultat af det
enskilda förvärfsbegärets ansträngningar för egen förkofran påräkna den
för nationalvälståndet fördelaktigaste användningen af ett lands naturliga
tillgångar».

Det är då ganska märkligt, att komiténs ordförande vid riksdagen år 1900
under debatten i Första Kammaren om skogsbolagens fastighetsförvärf ej fann
någon plats för jordbruket bredvid »industrien», utan i skogsvårdens namn
framhöll »önskvärdheten af att bolagen komme i besittning af skogarne».
Detta senare går nu af sig sjelft i följd af det sätt, hvarpå afvittringarne skett.
Det är då en inkonseqvens af talaren, när han samtidigt yttrade såsom sin
mening, att man vid afvittringarne inslagit den sämsta väg, som kunde
väljas, i stället för att bilda allmänningar, »som är det enda rätta». Till
detta senare påstående behöfver endast erinras, att man bör aldrig öfvergifva
att sträfva mot det mål, som är det enda rätta.
jordbruket och Det lättaste sättet att komma ifrån en obehaglig sakfråga har alltid

fnhandein. yar^ gnälla sig på en uteslutande formel ståndpunkt.

Det är klart, att man här skall i första ledet möta frihandelsvännerna
af den gamla skolan. Frågan om inskränkning i skogsbolagens fastighetsförvärf
ställer sig för dem mycket lätt. Ty de komma alltid att oföränderligen
finna en sådan tanke »strida mot alla nationalekonomiska
regler». En anhängare af dessa regler yttrade till och med en gång i
Andra Kammaren, att det ej ens var kammaren »värdigt» att inlåta sig på
dessa ämnen.

Man kan väl dock tycka, att svenska staten bötat tillräckligt för
oförståndig tillämpning af Adam Smiths teorier på hushållningen med
kronans skogar i Norrland och Dalarne. Under intrycket af dem skänkte

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

man onödigtvis bort oerhörda skogsmarker för att nu kort efteråt få börja
bland dessa för dryga penningar återköpa skog eller rättare sagdt mark, der
skogen har stått. Nu fordrar man likaledes i frihandelns namn, att kronan
ej ens skall vårda sig om det ändamål, hvartill skogen slösades bort,
utan förspilla kronans nedärfda traditioner äfven i detta afseende. Det är
dock, synes det, under alla förhållanden Riksdagen värdigast, att hon gör
sin pligt samt bedömer hvarje fråga efter dess egen beskaffenhet och
ej enligt gamla formulär.

Egendomligt är för öfrigt, att utpreglade protektionister i denna fråga,
liksom i den inre politiken i allmänhet, oftast äro hänsynslösa frihandlare
och ej vilja röra ett finger för att värna den norrländska jordbruksnäringen
mot en öfverlägsen konkurrent. Det är då visserligen inga nationalekonomiska
regler, som spela in, utan »gamla grundsatser i vår lagstiftning»,
som åberopas. En begränsning af bolagens fastighetsföi-värf kränker
ej blott bolagens rätt i detta afseende, utan utgör, menar man, ett
obehörigt förmynderskap öfver hemmansegaren och ett åsidosättande
af hans rätt att bereda sig den högsta köpeskilling, han kan få för sitt
hemman.

I detta sistnämnda afseende må först framhållas, att genom förbud
för skogsbolag att vidare inköpa afvittrade hemman likställas de senares
innehafvare med fastighetsegarne i det öfriga Sverige, hvilka staten ej
tillhandahåller dylika särskilda köpare, som af sällsynta konjunkturskäl
erbjuda högre betalning, än hvad fastigheten kan såsom jordbruksfastighet
betinga. Men vidare och framför allt bör ihågkommas, att kronan nyligen
skänkt skogen till hemmanet för jordbrukets varaktiga förkofran, men ej för att
en hemmanets innehafvare, lockad af det lätta förvärfvet, skall utan vidare
realisera gåfvan för att göra sig beqväma dagar och lemna sjelfva hemmanet
och statens afsigter åt sitt öde. Detta bör kronan hafva rätt att förekomma.
Och den begär derigenom så mycket mindre någon obillighet, som hemmansinnehafvaren
får fortfarande ensam draga gagn af skogens alltjemt växande
värde, hvarom hvarken han eller kronan hade något begrepp, när afvittringen
beslöts. Ty då hade det nog gått på ett helt annat sätt. När
man sedan vet, att de hemmansegare, som bevarat skogen för hemmanet,
stå sig godt och i all synnerhet de, som utsatt en del till skogsallmänning,
men att det deremot småningom gått utföre för de familjer, som gjort sig
af med skogen, så bör det ligga klart, att det här så långt ifrån är på
sin plats att tala om hemmansinnehafvarens frihandelsrätt, att det tvärt
om framstår såsom eu oafvislig pligt för staten att i detta fall förekomma
dess förderf bringande utöfning. Man har ej heller hört några anspråk i
detta afseende från de hemmansegare, som frågan gäller, utan tvärt om
är det företrädesvis deras representanter i Andra Kammaren, som alltid

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

påyrkat inskridande mot bolagsförvärfven. Omtanken för de norrländska
hemmansegarne framföres alltid af sågverksegarne eller ock af sydländingar,
hvilka ännu ej satt sig in i dessa förhållanden och derför bedöma saken
endast efter egna erfarenheter.

^lanternas En invändning, som står frihandelsvännernas betänkligheter nära, är

fasiighetsför* påståendet, att hvarje inskränkning i rätten att köpa fast egendom strider
gällande^hg motl arK^111 i vår lagstiftning. Detta betyder nu i och för sig ej så mycket.
s'' Ty lagstiftningens uppgift är just att göra gällande nya grundsatser, när
dessa betingas af förändrade, i lagen ej förutsedda förhållanden. Men
granskar man saken närmare, skall man emellertid finna, att den ifrågasatta
åtgärden just står i liflig öfverensstämmelse med gällande rättsprinciper.

Förra året åberopades i Första Kammaren såsom en förträfflig grundsats,
som borde fortfarande efterlefvas, det i kungörelsen den 6 april 1810
förekommande stadgandet, att »hvarje svensk man, till hvilken klass af
medborgare han räknas må», är berättigad förvärfva och besitta fast
egendom af hvad natur som helst. Denna revolutionens författning afsåg
emellertid, som bekant, just att upphäfva åtskilliga privilegier, som tillkommit
vissa medborgare, bland annat i afseende å besittningen af viss
fast egendom. Och det är ganska visst, att 1810 års lagstiftare derför
också skulle alldeles ogillat det i Norrland och Dalarne under inflytande
af vissa missförhållanden uppkommande fastighetsmonopol för sågverksbolag,
hvilka dessutom icke alls äro »svenske män* i den mening, nämnda författning
tager detta uttryck. Icke heller bör förglömmas, att kungörelsen
äfven tillägger orden: »emot uppfyllande af dermed förknippade eller framdeles
åtagande skyldigheter». Det kan hafva sitt intresse dervid erinra om,
att icke långt förut i ett bref af år 1781 om uppodlingar Kong]. Maj:t
förklarat, att »besittningen af en jord innefattade den första skyldigheten
af alla att den uppodla, i samma mån ovilkorlig som allmän och enskild
nytta dermed voro förenade». Och huruledes en alldeles särskild skyldighet
i detta afseende hvilar på de afvittrade hemmanen i följd af kronans afsigter
med skogsupplåtelserna till dem, har ofvan utförligt framstäf.

Skogsbolagens omfattande fastighetsförvärf står äfven i uppenbar
strid mot grunderna för de i regeringsformen stadgade förbud att fastställa
monopolier eller att någon del af riket derifrån söndra genom försäljning
eller på annat sätt.

Vidare bör i detta ämne särskildt uppmärksammas lagförklaringen
af den 3 oktober 1829, enligt hvilken utländsk undersåte icke utan
Konungens tillstånd får förvärfva och besitta fast egendom i riket, äfvensom
enahanda förbud i förordningen om främmande trosbekännare för
desses församlingar, inrättningar och stiftelser. Stadgandet om förbud för

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

utländing att besitta fast egendom hvilar utan tvifvel på den uppfattningen,
att besittningen af landets territorium ej bör få ligga i händerna på
personer, hvilka ej äro bundna vid landet genom andra intressen än att af
dess naturtillgångar göra sig största möjliga ekonomiska vinst. Ifrågavarande
föreskrift öfverträdes nu så godt som omedelbart genom bolagens fastighetsförvärf.
Det är nemligen en känd sak, att utländskt kapital i stor utsträckning
är intresseradt i dessa företag. Och ännu mer måste detta inträffa
genom den osunda rigtning, sågverksnäringen inslagit att lägga under
sig all jord i Norrland. Det kostar nemligen penningar att inom en
kort tidsperiod inköpa hela socknar och landskap. Och dessa medel måste
till stor del anskaffas utifrån i form af lån eller aktieteckning. Det utländska
kapitalet kan sedan skapa till och med ett politiskt intresse af att
ingen rubbning göres i dessa förhållanden, hur skadliga de än må visa
sig. Och då köpeskillingen för hemmanen ej lärer anläggas vidare produktivt
och en mängd tillfällen till odling af jordbruksprodukter genom
köpen gå förlorade, kommer vinsten af sjelfva trävaruexporten afsevärdt
att motvägas af lifsmedelsimport samt utbetalningar af ränta och vinstmedel
till utlandet. Men äfven inhemskt kapitals nedläggande i dessa
affärer fritaga dem ej synnerligen mycket från att hemfalla under ifrågavarande
förbud enligt dettas andemening. Storkapitalet är nu en gång
kosmopolit, i all synnerhet när det iklädt sig den opersonliga formen af
aktier. Affärens intressen måste enligt sakens natur väsentligen skymma
andra hänsyn. Vid ett af senaste skogskomités sammanträden med allmänheten
yttrade också en af sågverksnäringens mest framstående representanter,
att det för affären och den befolkning, som är fästad vid den, vore nödvändigt
för sågverksegaren att hafva egna skogar, ty »bonden hade i annat
fall vid timmerköpen alla trumf på sin hand och kunde oskäligt drifva
upp prisen». Detta är ett ärligt återgifvande af rätta sakförhållandet och
vida mer tilltalande än det osakliga talet om industriens rätt och skogsvårdens
intresse. Det hvilar med ett ord under alla förhållanden något
utländskt öfver sågverksspekulanternas oerhörda hemmansköp.

Slutligen bör ej förglömmas, att i kungörelsen den 12 juni 1874 angående
enskilda banker med rätt att utgifva egna sedlar, lagen den 19
november 1886 angående bankaktiebolag och lagen den 29 juli 1892 angående
sparbanker stadgas, att inrättning, som i dessa författningar afses,
ej må ega annan fastighet, än som för dess inrymmande är afsedd. Dock
får inrättningen till skyddande af egen rätt inropa fastighet å auktion med
skyldighet att åter afyttra den, när så pröfvas lämpligt, och i hvarje fall,
när det kan ske utan förlust. Grunden till dessa stadganden måste vara,
att dessa inrättningar i följd af sin utlåningsrörelse lätt kunde komma i
besittning af fastighet i egendom i större omfattning samt att detta ej

Lagutskottets Utlutande N:o 48.

Förslag till lag
om förbud i
vissa full att
vidare förvärfva
af vittrade
hemman.

vore gagneligt från samhällelig synpunkt. Hvad sålunda ansetts böra gälla
om dessa inrättningar, är lika tillämpligt på sågverksbolagen i Norrland,
hvilkas rörelse i ännu högre grad föranleder fastighetsförvärf.

Redan långt tidigare hafva vi också ett märkligt exempel på, huru
enahanda uppfattning vid lagstiftningsarbetet gjort sig gällande. Lagberedningens
år 1847 afgifna civillagsförslag upptog nemligen i jordabalkens
1 kap. 8 § följande stadgande:

»Ej må eganderätt till fast egendom öfverlåtas till from stiftelse

eller annan allmän eller enskild inrättning, eller till aktiebolag, utan
att Konungen dertill lof gifvit. Vid sådan öfverlåtelse må ej heller det
förbehåll göras, att egendomen ej skall kunna från stiftelsen, inrättningen
eller bolaget öfverlåtas: sker det, vare sådant förbehåll ogildt».

Detta stadgande motiverades af lagberedningen på följande sätt:

»Det är en grundsats, som i senare tiders lagstiftningar mer och

mer gjort sig gällande, att eganderätt till fast egendom skall, så litet som
möjligt är, lösryckas från personlighetsförhållanden och godtyckligt införlifvas
med korporationsintressen eller andra dermed jemförlig:! syftemål,
d. v. s. falla i hvad man kallar död hand (in manum mortuam). Denna
grundsats genomgår också lagförslaget i det hela; men beredningen har
ansett den böra i förevarande kapitel bestämdt uttalas.»

Det bör sålunda vara uppenbart, hurusom tanken att förhindra sågverksbolagen
inköpa ytterligare hemman är betingad af samhälleliga hänsyn
och äfven står i full öfverensstämmelse med gällande rättsuppfattning.

Det visar sig också och skall framgent visa sig, att alla åtgärder för att

främja jordbruket samt böndernas skogsvård blir alldeles bortkastadt arbete,
så länge öfver hemmanen hänger faran af bolagens förvärf, hvilka
genom dylika åtgöranden tvärt om allenast ytterligare påskyndas.

Det har ibland ifrågasatts att vinna målet på beskattningens våg.
Direkt skogsskatt eller exportafgift på trävaror kan nog också vara göda
hjelpmedel för att ordna förhållandena exempelvis för anskaffande af medel
till bildande af skogsallmänningar. Men en lag, som direkt förbjuder vidare
inköp, är både ett enklare medel samt dessutom den enda åtgärd,
som förer frågan i hela dess vidd in på rigtiga banor och skapar den nödiga
utgångspunkten för ett framgångsrikt ingripande i alla erforderliga
rigtningar.

Af intresse är också att finna, hurusom denna åtgärd alltid framstått
såsom det stora oundvikliga, som skymtat i fjerran. Ett skyggt medvetande
härom går som en röd tråd genom myndigheternas utlåtanden, komitéernas
motiver och riksdagsledamöternas anföranden i kamrarne. Allmänt
uttalas vådorna af den nuvarande utvecklingen, men man ryggar
tillbaka för botemedlen, derför att dessa förmenas vara af »så våldsam och

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

i den enskilda eganderätten så djupt ingripande natur, att de icke utan
högsta nödfall böra tillgripas». Frånsedt nu att högsta nödfall sedan länge
förelegat, så är väl denna uppfattning äfven i öfrig! vilseledande. Det
våldsamma är ju det pågående förvärfvet af stora landsträckor genom
bolagsköp. Den lagstiftning, som ifrågasättes, är deremot endast ett medel
för attD bryta våldet och återinföra lagliga förhållanden.

År 1894 enade sig också Riksdagens Kamrar om en försigtig skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om utredning öfver skogsbolagens
fastighetsförvärv samt förslag till åtgärder, som kunde anses erforderliga
för bibehållande åt en sjelfegande jordbrukarebefolkning i de trakter oaf
landet, der skogsafverkning i mer betydande omfattning förekommer. År
1898 bröt lagutskottet isen, i det att utskottet i ett betänkande om ifrågasatt
skyldighet för sågverksbolagen i Norrland och Dalarne att häfda sina
egor uttalade sig för inskränkning af dessa bolags rätt att förvärfva jordbruksfastighet.
Andra Kammaren beslöt samma år liksom äfven på lagutskottets
förslag de följande två åren att hos Kongl. Maj:t begära framläggande
om ett förslag till inskränkning uti aktiebolags rätt till förvärf
af fast egendom i riket. Saken arbetar sig således fram, men det går för
långsamt. Om någon fråga ej tål att vänta på utredning, så är det väl
denna. Det synes vara skäl att någon gång börja närmare öfverlägga om
den lag, som måste komma.

De, som egentligen böra förbjudas förvärfva skogshemman i Norrland
och Dalarne, äro naturligtvis bolag och enskilda, hvilka drifva träförädlings-
och annan trävarurörelse såsom sjelfständig näring och sålunda
hafva skyldighet föra handelsböcker. Dessa näringsidkare skola rätteligen
återfinnas i handelsregistret. Emellertid måste derutöfver tillses, att dylika
näringsidkare ej erhålla tillfälle att i stället genom mellanhänder åtkomma
fastigheter med varaktig förfoganderätt öfver dem för framtiden. Detta
kunde nemligen ske genom bildandet af särskilda bolag eller föreningar,
hvilka såsom förlagsgifvarc inköpte fastigheter för att sedan allenast afyttra
skogsafkastningen till sågverken. Dylika sammanslutningar maste
således inbegripas under förbudet. Under sådana förhållanden blir det
enklast att låta lagen gälla bolag och föreningar i allmänhet samt derutöfver
enskilda personer, som idka sådan näring, som ofvan sägs. Att utsträcka
förbudet till alla bolag och föreningar kan hafva betydelse äfven
derför, att det möjligen framdeles framträder äfven andra än sågverksbolagen,
hvilka finna''det förmånligt att köpa skogsfastigheter i stor utsträckning,
t. ex. bolag för förädling af bergsbrukets alster. Med iakttagande
af lämpliga undantagsbestämmelser skall denna föreskrift ej heller lända
den öfriga industrien och handeln till någon skada.

Bih. till Riksil. Prat. UWl. 7 Sand. 38 Haft. (\:o 48.) ^

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Genom att åter anlita enskild person, som mellanhand, kan inköpet
för sågverksegare blifva en framtidsaffär endast, om mellanhanden får tillfälle
öfverlåta köpet på sågverksegaren. Då detta ej kan ske genom försäljning
eller gåfva återstår dock testamente. Det är derför skäl att såsom
regel förhindra äfven fång genom testamente, hvaremot naturligtvis utan fara
kan bibehållas enskild näringsidkares rätt att behålla fastighet, som tillfallit
honom genom arf eller i giftorätt. Att i öfrigt anlita enskild person som
mellanhand måste alltid möta mångahanda olägenheter. Inköp af skogsmark
med eganderätt sker nemligen endast för att bygga affären för all
framtid på säkra grunder. Men i detta afseende blir det svårt att i längden
kunna lita till fastigheter, som af en annan innehafvare eller dennes
arfvingar kan fritt ''disponeras efter godtycke. Icke heller blir det gerna
uträkning att genom annan förvärfva fastighet med eganderätt i afsigt att
blott för en gång afverka skogen och sedan åter låta afyttra fastigheten,
hvilken utväg förra året föreslogs i Första Kammaren af en representant
för sågverksnäringen. Insigten om hemmanets värde är dock numera så
allmän, att den köpeskilling, som betingas för en öfverlåtelse för all framtid,
ej kan göra en dylik afverkning till en affär. Fn total afverkning af ett
hemman är i hvarje fall en mindre olycka, än att hela hemmanet för all
framtid faller i »död hand», och möjligheten af dylik åverkan blir det dessutom
skogslagstiftningens uppgift att förekomma.

Det är derför sannolikt obehöfligt och i hvarje fall för tidigt
att redan nu söka förutse, huruvida öfverträdelser komma att ega rum
och hvilka omvägar man dervid skall välja. Och gifvet är, att redan
ett förbud blott för alla bolag och föreningar skulle väsentligen förekomma
en vidare utbredning af fastighetsförvärfvet. Genom hotelser om att på alla
sätt söka kringgå rikets lagar bör väl sågverksnäringen ej bereda sig rättighet
att fortsätta på en väg, som numera till och med mången sågverksegare är
nog klarsynt erkänna vara från samhällets synpunkt synnerligen förderflig.
Det skulle nog också endast undantagsvis falla representanter för sågverksnäringen
in att planlägga invecklade metoder för fortsatta inköp af hemman
för deras affärers räkning. Komma missbruk att i afsevärd omfattning
yppas, blir det i hvarje fall tid att då tillgripa strängare åtgärder.

Ett sätt gifves visserligen, som möjligen redan nu kan tillitas och
hvilket bör vara egnadt att på det fullständigaste sätt befrämja lagens
syfte. I förordningen om handelsböcker stadgas nemligen, att de »näringar,
hvilka med jordbruket sammanhänga», äro befriade från bokföringsskyldighet.
I följd häraf är skogsbruk, som bedrifves fristående från sågverkseller
brädgård srörelse, fritagen från sådan skyldighet. Nu har ju emellertid
ostridigt i de norra delarne af riket utbildat sig en affärsverksamhet
med ändamål att idka skogsbruk och ^handtering, som icke alls är bi -

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

näring till jordbruk, samt till och med ofta sjelf kallar sig för en industri,
som har till uppgift att ersätta jordbruket. Det kunde derför vara på sin
plats att i 2 § af förordningen om handelsböcker göra ett tillägg om att
bokföring skall fullgöras äfven af dem, hvilka idka skogsbruk eller annan
skogshandtering för någon förut i samma § nämnd rörelses räkning eller
eljest under sådana förhållanden, att handteringen uppenbarligen ej är
att anse såsom binäring till jordbruket. Den nu ifrågasatta lagen kunde
derefter lätt formuleras så, att äfven alla dessa drabbades af förbudet att
förvärfva skogshemman. Ehuru det i praktiken nog ej ställer sig svårt
att skilja skogsspekulanten från den verklige jordegaren, kunde visserligen,
liksom redan nu är händelsen, förekomma tillfällen, der ovisshet rådde om
bokföringsskyldighet förelåg eller icke. Men bär vore denna ovisshet
just ett verksamt medel att från fastighetsförvärf afhålla alla, som ej borde
få inlåta sig derpå. Och stadgandet skulle ej förlora sitt värde genom att
dessutom med påföljderna för uraktlåten bokföringsskyldighet drabba alla
dessa äfventyrliga skogsaffärer, hvilka man är enig om att utdöma. Att nu
upptaga en "dylik bestämmelse torde dock blifva för mycket på eu gång, då
det från formel synpunkt kan förefalla oegentligt att ålägga ifrågavarande
affärer bokföringsskyldighet samt man äfven måste räkna med det störa inflytande,
som är tillmätt den formella juridiska granskningen.

Från lagens stadganden bör naturligtvis göras undantag för de anstalter,
till hvilka hemmansegarne pläga vända sig för erhållande af lån,
såsom för hypoteksförening, sedelutgifvande bank, bankaktiebolag, sparbank
äfvensom s. k. folkbank och med folkbank jemförlig penningeinrättning.
Förut är redan anfört, hurusom för sedelutgifvande bank, bankaktiebolag
och sparbank finnas särskilda bestämmelser om deras rätt att ega
fastighet, hvilka förträffligt stödja den nu ifrågavarande lagens ändamål.
Något tillstånd deremot för andra bolag och föreningar eller för näringsidkare,
som faller under lagen, att på exekutiv auktion inropa eu fastighet
bör ej få ifrågakomma. Lagen skulle då på lättaste sätt kringgås genom
att kontrahenterna efter öfverenskommelse läto inteckna och sedan på ansökan
af den tillämnade köparen exekutivt försälja fastigheten. Fn sådan
bestämmelse blefve ock utan tvifvel en ytterligare uppmuntran för det på
så många håll öfverklagade sträfvandet från flere bolagstjenstemän att söka
undergräfva hemmansegarnes ekonomi.

Hvad härefter angår frågan, hvilka fastigheter lagen bör afse, så
kunde det synas lämpligt, att lagen uttryckligen hänför sig till de
afvittrade hemmanen. Den alldeles särskilda rättsgrund, som staten bär
eger till ingripande, skulle då gifva eu särskild auktoritet åt stadgandet,
på samma gång författningen träffar just de fastigheter, som behöfva
skyddas. Då det emellertid äfven i Norrland lärer gifvas ett och annat

T jagutskottets Utlåtande AT:o 48.

hemman med så gammal rätt att tvekan kan uppstå, om det ingått i afvittring,
samt dessutom förbudet jemväl bör afse lägenheter, som härefter
genom kolonisation eller annorledes afsöndras från kronomärke!’, torde
detsamma lämpligast böra omfatta jord på landet i allmänhet.

Såväl för sågverksindustrien som för handeln och industrien i öfrigt
bör det stå obehindradt att förvärfva de tomt- och upplagsplatser de behöfva
för sin rörelse. Tillstånd härtill kunde visserligen erhållas efter
Konungens pröfning i hvarje särskildt fall. Men då dessa fall kunna blifva
talrika och de dessutom äro lätta att urskilja, bör det ej möta betänklighet
göra förbehåll härom i sjelfva lagen.

I afvittringsförfattningarne har kronan förbehållit sig på kronomärke!''
och inom kronohemman och boställens områden befintliga större strömfall,
som till farleders öppnande, sjöars uttappning, ofvanför belägna egors befrielse
från öfversvämningar med mera dylikt kunde användas; och skulle
dertill afsättas nödigt utmål af kringliggande mark. Härigenom hafva
visserligen de största fallen bevarats åt kronan. Men då vid afvittringen
ej förutsetts vattenkraftens stora framtida betydelse, är det klart, att kronans
rätt äfven i detta afseende ej tillbörligt tillgodosetts. Mycken värdefull
vattenkraft har sålunda frångått kronan och tillfallit vissa afvittra,de
hemman utan tanke på att härigenom beredts dem någon särskild förmån.
Om man ej vill gå så långt som att af denna anledning reducera dessa
vattenkrafter till kronan, så kan dock vara af vigt att redan nu fastslå,
att äfven dessa naturtillgångar äro förläningar till hemmanen såsom sådana
och derför väl må af hemmansinnehafvaren disponeras till husbehof eller
utarrenderas för att derigenom bereda hemmanet en inkomst, men att
deremot frågan om vattenkraftens afsöndring från hemmanet för all framtid
bör underställas Konungen för pröfning, i hvad mån detta må anses
vara för hemmanet och det allmänna gagneligt. En sådan pröfning borde
ej utöfvas i syfte att förhindra fabriksindustrien att komma i besittning
af erforderlig vattenkraft, utan allenast för att bereda Konungen tillfälle att
dels tillse, att vattenkraften till skada för industrien och det allmänna ej
uppköptes af mellanhänder i spekulationssyfte, dels i händelse af behof
fastställa koncessionsvilkor i det allmännas intresse. Föreskrift om Konungens
tillstånd, när vattenkraft af större betydelse första gången afsöndras,
hör rätteligen hemma i lagen om jordafsöndring. Oafsedt om en sådan
bestämmelse kommer till stånd, bör den nu ifrågasatta lagen innehålla
undantag, utom för tomt och upplagsplatser, äfven för vattenfall, fiske
eller apnan dylik lägenhet.

Åt Konungen bör slutligen förbehållas att få medgifva undantag
från lagens bestämmelser. Häri kommer att ligga ett synnerligen verksamt
korrektiv i lagens tillämpning. Härigenom vinnes både utväg till

Ijag utskottets Utlåtande N:o 48.

•21

dispens för all tf skäliga fall samt medel att vinna trygghet i händelse af
tvekan om lagens tillämplighet.

Afhandling, som strider mot lagen, skall naturligtvis vara utan verkan.
Det kunde ifrågasättas, om ej för att förekomma direkt öfverträdelse
ytterligare borde bestämmas någon strängare påföljd, såsom att hemmanet
vore förverkadt till kronan eller ock att köparen till säljaren förverkat
den betingade köpeskillingen eller värdet af annan valuta. Den förra påföljden
kunde motiveras deraf, att öfverlåtelsen innebär en öfverträdelse
från båda kontrahenternas sida af kronans vilkor för afvittringen. Den
senare åter skulle grundas derpå, att köparen, om hvars behörighet det
vore fråga, måste presumeras vara den af kontrahenterna, som handlat i
ond tro. Dylika föreskrifter torde dock onödigtvis inveckla saken. Det
är utan tvifvel tillräckligt äfventyr, att afhandlingen är ogiltig och att
lagfart ej erhålles.

Hvad särskilt angår frågan om pröfningen af lagfartsansökning,
så är rätten alltid i stånd att afvisa obehöriga ansökningar af bolag och
föreningar. I fråga om enskild persons kompetens skulle man ju deremot
kunna uppkonstruera möjlighet att rätten någon gång blef missledd. I
verkligheten tinnes dock föga anledning, att enskild näringsidkare skulle inlåta
sig på ett otillåtet fastighetsköp och skaffa sig lagfart, då han i alla
händelser kan få sjelfva köpet underkäft på talan af säljaren eller dennes
rättsinnehafvare. Och skulle detta någon gång inträffa, så torde olägenheterna
deraf gälla föga mot den stora, uppgift, som i öfrigt vinnes genom
lagen. Då denna punkt likväl lämpar sig för formella anmärkningar, böra
dessa, förekommas. Saken kan i detta afseende väl ordnas genom att man
i rättssäkerhetens intresse föreskrifver, att klander å aftalet skall af sakegare
anställas inom ett år efter det lagfarten beviljats vid äfventyr, att
ejet eljest skall anses såsom om förvärfvet skett med Konungens tillstånd.
A andra sidan bör då, till förekommande af missbruk, inrymmas en rätt
för allmänna åklagaren att jemväl kunna upptaga eu dylik klandertalan.
Till hans skyldighet tillse, att lagfart sökes, anknytes sålunda ett åliggande
för honom att öfvervaka, att i förevarande fall lagfart icke obehörigen beviljas.
I den utländska lagstiftningen förekomma ofta bestämmelser om ett dylikt
ingripande från den allmänna åklagaremagten (»minister public») uti
enskildes civilrättsliga förhållanden, när detta påkallas af ett allmänt intresse.
Af flera skal bör ett obehörigt aftal ej kunna vinna giltighet genom
att Konungens tillstånd först efteråt och måhända under pågående
tvist utverkas, hvilket emellertid ej hindrar, att vid aftal göres förbehåll
om att det gäller endast under förutsättning att Konungens tillstånd erhålles.

Till sist bör ytterligare framhållas vigten af att tills vidare antaga
eu lag, som åtminstone hejdar utvecklingen, innan det blir alldeles för sent.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Sedermera karl man ju, derest detta af vunnen erfarenhat eller för tillgodoseende
af invecklade juridiska önskemål befinnes erforderligt, i vanlig
ordning utarbeta ett fullständigare lagförslag, som då äfven möjligen kan
beröra såväl den ofta återkommande frågan om aktiebolags fastighetsförvärf
inom öfriga delar af riket som ock de inom Riksdagen på 1850-talet
uttalade önskningarne om en särskild civillag rörande utländsk undersåtes
förvärf af fast egendom.

Tiden för af- Först sedan man sålunda för framtiden åt den jordbrukande befolk tZktfbettlnd

ri''ni?en bevarat de hemman, som ännu ej inköpts af sågverksbolagen, kan
det blifva tal om alt med framgång nedlägga arbete och omtanke för att
befrämja jordbruket och skogsvården å dessa hemman.

En vigtig fråga är här tiden för afverkningskontraktens bestånd.
Såsom nämnts skedde i början dylika upplåtelser på den i lagen medgifna
tiden af femtio år och mot mycket obetydliga ersättningar. Man har sagt,
att endast härigenom bereddes sågverksbolagen tillfälle att verkställa de
strömrensningar och flottningsbyggnader, som voro oundgängliga för att
göra skogarne åtkomliga. Det ligger möjligen någon sanning häri, ehuru
å andra sidan saknas uppgift på huru stor del af de många årens vinst
verkligen åtgått till ändamålet. Men visst är, att dylika byggnader åstadkommits
lika bra med afkastningen från skogsallmänningar eller genom
offentligt understöd, såsom skett i Norge.

Den skada, som dessa långa upplåtelser tillskyndade hemmanen, gaf
anledning till lagen den 25 april 1889, enligt hvilken upplåtelse af rätt
till afverkning af skog annorledes än till husbehof ej fick gälla i mer än
tjugu år. Men som alltid, när man ej tar en sak allsidigt, kom man äfven
här ur askan i elden. Det vitsordas nemligen allmänt, att denna författning
gifvit ny fart å bolagens fastighetsförvärv När bolagen ej fingo afverka
skogen under orimligt lång tid, köpte de i stället hemmanen. Då
man ville hindra, att jordbrukaren blef utan skogstillgång allt för länge,
beröfvade man honom den för all framtid.

Nu föreslår skogskomitén, att längsta medgifna tiden för upplåtelse
af afverkningsrätt skall i skogsvårdens intresse ytterligare nedsättas till
fem år. Detta är i de norra länen af vigt äfven för jordbruket, hvars
intressen komitén synes ansett ligga utom dess befogenhet att vidröra.
Skogsvården och jordbruksfrågan äro dock i dessa län oskiljaktigt förbundna
och måste lösas tillsammans. Ses förslaget ur denna synpunkt, finner man,
att det väl i och för sig är till stort gagn för jordbruket, men dock i
tillämpningen skall lända till vida mera skada, så länge sågverksbolagens
fastighetsköp få fortgå obehindrade.

Särskild! belysande huru dessa förvärf verka, lemna förhållandena i
lappmarkerna. I afvittringsstadgan föreskrefs, att skogen skulle der få af

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

bonden disponeras endast efter årlig utsyning. Härigenom ville man bland
annat bevara skogen åt bonden och förestälde sig utan tvifvel, att man
skulle bereda honom en säker årlig inkomst. Men det gick ej så. Antingen
sålde bönderna omedelbart hemmanen till bolagen, lockade af tillfället
att i en större kontant penningesumma omsätta den gåfva, som
plötsligt genom afvittringen tillföll dem. Det i utsyningstvånget liggande
hindret för att upplåta hela skogen till afverkning påstås af sågverksegarne
äfven hafva bidragit härtill. »Ingen lag är stiftad, som varit så
gynsam för sågverksegarnes skogsförvärf som lapplandslagen», sade en
sågverksegare vid ett af skogskomiténs sammanträden med allmänheten.

Eller också uppläts den årliga utsyningsrätten på arrende under så många
år som lagen medgaf. Och då en stor mängd af dessa aftal utlöpa inom
den närmaste framtiden, är det fa ra värd t, att jordbrukarne i följd af
långvarig saknad af understöd från skogen lätt falla offer för frestande
köpeanbud. Hvad man än sår i jordbrukets intresse, lägger sig alltid den
»döda handen» öfver skördare.

Utom förkortning i tiden för afverkningskontrakts bestånd äro alla skogs,iiimänandra
åtgärder i syfte att bevara skogen åt hemmanet samt befordra dess n,,,9,lrbestånd
och återväxt af betydelse äfven för jordbruket. Eu utsträckning
af utsyningstvånget till vissa orter vore kanske också gagneligt. I trakter,
der detta gäller, lära de hemmansegare, hvilka förstått bevara sin sjelfständighet,
börja allt mer sätta värde derpå. Yttersta målet för sträfvandena
att af skogen bereda både jordbruket och det allmänna största möjliga
gagn synes dock, såsom redan framhållits, vara bildandet af skogsallmänningar.
Utlåtandena till skogskomitén från de norra länen äro ock
enstämmiga i framhållandet af denna angelägenhets stora betydelse.

Hvad man nu efteråt här måste beklaga är, att i afvittringsförfattningarne
ej gafs uttrycklig föreskrift härom. Der skogsallmänningar kommit
till stånd har det skett efter delegarnes enhälliga beslut och omfattat
endast en mindre del, vanligen en fjerdedel af området.

År 1875 väcktes dock förslag att för afvittringen i lappmarken utfärda
eu allmän föreskrift om afsättande af viss del af hvarje sockens
skogsanslag till allmänning. Genom brefvet den 9 november 1877 förklarade
Kongl. Maj:t emellertid sig anse en dylik föreskrift icke böra
omedelbarligen af Kongl. Maj:t meddelas, hvaremot Kongl. Maj:t uttalade
sitt nådiga välbehag öfver de af vissa socknar härom fattade beslut samt
anmodade vederbörande att göra sitt bästa i saken. På grund häraf kommo
de i Norrbottens lappmarker förefintliga allmänningar till stånd. 1 Vesterbotten
lyckades man deremot, såsom det uppgifves genom inflytelser särskildt.
från ett mägtigt sågverksintresse, spränga delegarnes enighet och
förekomma att det allmänna bästa til bröd osåsrs.

O o

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Afvittringarne, ehuru i (ifrigt afskräde, pågå dock ännu ofvan odlingsgränsen
i lappmarkerna. Det kan då med skäl ifrågasättas, huruvida
det ej vore den största vinningen för framtiden att oafsedt den dermed
förenade kostnaden göra om de påbörjade men ännu ej fullt afslutade afvittringar,
vid Indika angelägenheten af allmänningar» bildande ej behörigen
tillgodosetts. På många håll torde det med god vilja kanske ej heller
vara alldeles för sent ingripa mot ett ensidigt, ofta af skogsbolag understöd!
intresse att bereda hemmanen oskälig skogsmark på kronans bekostnad.
Detta sker genom att man söker dels få skatten, hvarefter skogsanslaget
utgår, ökad till det högsta möjliga belopp medelst eu uppdrifven
beräkning af den odlingsbara markens framtida höafkastning, dels göra
gällande behof för hemmanet att sedermera ytterligare erhålla högsta skogsanslag
inom den för helt mantal stadgade latitud, och dels slutligen att
erhålla så stora områden som möjligt upptagna såsom impediment, Indika
till skilnad från den s. k. »dugliga» skogsmarken tillfalla hemmanet utan
beräkning. På Kong]. Maj:ts pröfning hvila för närvarande besvär, som
anförts af kronans ombud öfver att fyra byar inom Jukkasjärvi socken
skulle på detta sätt oskäligen gynnats vid pågående afvittring.

I hvarje fall bör det, med den erfarenhet man nu har, ej finnas mer än
en mening om, att uttrycklig föreskrift måste gifvas, att den del af skogsanslaget,
som ej erfordras för husbehofvet, skall afsättas till allmänningar i de
trakter, der afvittringen ännu ej ens börjats. Detta lär vara fallet med de
ofvan odlingsgränsen belägna delarne af Vilhelmina och Dorotea socknar.
Skogskomitén yttrar endast, att det är att vänta, att inom dessa, två socknar
minst en tredjedel af skogsanslaget varder afsatt till samfäld! gagn. Jägmästaren
i Asele revir anför åter i sitt till komitén afgifna utlåtande såsom
sin mening, att hela skogsanslaget utom hvad som vore oundgängligt
för husbehofvet bör afsättas till allmänningar samt att bestämd föreskrift
härom bör meddelas genom tillägg till 1873 års afvittringsstadga, enär
anledning vore att befara, att några allmänningar ej komrne till stånd,
derest beslutanderätten läge i delegarnes hand.*

* Sedan jägmästaren anfört, hurusom man sökte ingifva befolkningen misstroende mot det i
1877 års bref förordade bildandet af allmänningar, samt alla kommuner inom reviret i följd deraf vägrade
sitt bifall dertill, anför jägmästaren vidare:

»Visserligen har man sedermera bittert ångrat sig, men afvittringen är afslutad inom hela
Åsele samt större delen af Vilhelmina och Dorotea socknar, laga skiften hafva redan öfvergått de flesta
byar, en väsentlig del af dessas vid afvittringen tilldelade skogsområden har öfvergått i trävarubolags
hand, och utsigten att numera här utan oerhördt stora kostnader kunna bilda gemensamhetsskogar af
afsevärd omfattning torde vara så godt som ingen. — Emellertid är ännu öfre delen af Vilhelmina och
Dorotea socknar oafvittrad, och här är således tillfälle att vid nu förestående afvittring bilda allmänningar.
Behofvet af dylika skogar är här synnerligen stort. Befolkningen i dessa bygder är nemligen
mycket fattig, och för dess räkning vädjas alltid till den allmänna barmhertigheten, så snart en mindre
god skörd erhålles. Kommer så härtill den omständigheten, att större delen af de skogar, hvarom här
är fråga, är att betrakta som skyddsskogar, synes ännu ett vigtigt skäl för afsättande af gemensamhetsskogar
hafva tillkommit, enär på dessa ingen som helst afverkning — vare sig för ortens eget

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Frågan om bildandet af allmänningar på alla de trakter, der sådant
vid afvittringen försummats, ligger mera aflägset i framtiden. Skogskomitén
har nu föreslagit en för hela riket gällande lag om bildandet af
skogsallinänningar, när alla delegarne äro ense derom. Detta förslag kan
ju till en början hafva betydelse som ett principuttalande, men något
egentligt resultat deraf är väl icke att vänta. För de norra länen, der behofvet
af så många skäl gör sig särskildt gällande, borde man väl redan
nu kunna fordra några kraftigare åtgärder. Det är alltid Norrlands olycka
att inpassas under den för det öfriga landet lämpade ekonomiska lagstiftningen,
oafsedt att förhållandena mellan dessa delar af landet äro så olika.

Man hänvisar nu bland annat till den utvägen, att staten och kommunerna
skola, eventuelt expropriationsvis, köpa upp mark. Medel härtill
kunde fås genom direkta anslag eller medelst upptagande af skogsskatt
eller exportafgift på trävaror. Dessa senare utvägar komma nog ej'' att
lemna® oförsökta.

Men det tyckes, som om staten särskildt i Norrland och Dalarne dock
hade rätt och pligt att mera omedelbart främja saken genom sin lagstiftning
utan att behöfva betala derför. I afvittringsförfattningarne har staten
underlåtit att i detta afseende utöfva en befogenhet, som ingen kunnat
frånkänna henne. Genom en ny lag bör staten kunna åtminstone i någon

man godtgöra sitt misstag, och detta så mycket hellre, som det ej är fråga

att fråntaga hemmanen något utan bereda dem gagn för framtiden. Liksom
delegare i samhällighet nu ega skiftesvitsord, synes det för lämpliga
fall kunna meddelas den bestämmelsen, att delegare i skiftad
skog skall hafva rätt påyrka dess sammanslagning. Ja, hvarför skall

det ej under o vissa förutsättningar kunna rent af föreskrifvas, att
så skall ske. A andra sidan bör möjligen förbud mot skifte af sam fäld

mark eller dess klyfning också under vissa omständigheter kunna
vara på sin plats. Förslag om sådant förbud i fråga om lappmarkerna har
en o-ånsr väckts, men orenom ofvannämnda bref af år 1877 fann K onåd.

behof eller för export — får ega rum utan föregående utsyning. För egen del är jag lifligt öfvertygad
derom, att såväl för det allmänna som för befolkningen i dessa bygder vore lyckligast, om endast så
stor del af skogsanslaget, som för husbehofvets fyllande ansåges oundgängligt, tilldelades byar och hemman,
under det resten afsattes till allmänningar.

Men då trävarubolagen nu börjat rigta sin uppmärksamhet äfven på skogstillgångarne här uppe
och inköpt ett stort antal hemman — inom Dorotea socken alla oafvittrade hemman — befarar jag, att
några allmänningar ej komma till stånd, derest beslutanderätten fortfarande skall ligga i delegarnes
hand. Derför håller jag före, att bestämd föreskrift om afsättande af gemensamhetsskogar^ för ännu
oafvittrade byar, hemman och nybyggeu borde utfärdas, och således det tillägg göras till 187:1 års afvittringsstadga,
att minst hälften af sammanräknade beloppet utaf det skogsanslag, som enligt § 18 i
nämnda stadga skulle tillkomma alla jordegarne inom de oafvittrade delarne af hvarje lappmarkssocken
skall afsättas till en eller flera för den oafvittrade delen af socknen samfälda allmänningar, stående
under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.»

Bill. till Riksd. Prof. 1901. 7 Sand. 38 Höft. (A:o 48).

Lagutskottets Utlåtande JY:o 48.

Maj:t förslaget ej böra vinna bifall. Särskild! förtjent af uppmärksamhet är
måhända den af trävarubolagen så ofta begagnade utvägen för åtkommande
af en skogsmark att efter inköp af en mindre heminansdel begära skifte å
skogen, hvarigenom så många framtidsmöjligheter förspillas.
iifiPT 07fö ■ Ofta möter man i dessa ämnen den missuppfattningen, att när ett

\lgvlksioiag]L)-emmm öfvergått till ett bolag, är all statens rätt mot detsamma borta.
om häfda sina Så undseende får väl staten ej vara, att ett bolag genom att korsa krotmman-
nans afsigter skulle komma i en särskild! förmånlig ställning. Det är af
vigt orubbligt fasthålla, att äfven ett bolag, som inköpt ett hemman, gent
emot det allmänna dock endast är en hemmansegare, som besitter en fastighet,
till hvilken kronan skänkt jord för jordbruksändamål.

Hvad angår frågan om sjelfva odlingens utbredning, är det klart, att,
såsom äfven gamla urkunder förmäla, denna gått framåt i Norrland, utom
genom nybyggen, särskild! medelst hemmansklyfning. Nödvändigheten af
att skaffa uppehälle åt flera familjer, som ärfde föräldrarnes gård, var det
mägtiga intresse, som visserligen icke alltid, men mycket ofta dref till brytande
af ny bygd. Äfven med den planläggning af afvittringarne, som
ofvan framstälts såsom den rigtiga, hade dessa möjligheter kunnat väl tillgodoses
genom att vid tilldelandet af husbehofsskogen äfven taga hänsyn
till odlingsmöjligheterna. Och då skogsallmänningarne skulle stått under
allmän vård, hade man haft fria händer att i mån af behof på dem upplåta
mark äfven till odling.

Helt olika ställer sig saken i afseende å de hemman, som inköpts af
sågverksbolag. Först ligger det i sakens natur, att bolagen icke kunna
egna så stor uppmärksamhet åt jordens skötsel, då de hafva förvärfva! den
för att tillgodose sågverksnäringen. De allmänna klagomål, som i detta
afseende framkomma från olika håll, visa också, att ofta, sannolikt oftast,
sjelfva jordbruket går tillbaka eller helt och hållet förfaller. Detta är ju
en stor nationalförlust, att mycken jord, som uppodlats genom långliga
tiders arbete, sålunda faller i vanhäfd. Om en enskild jordbrukare
missbrukar sin jord, ingriper man nu visserligen icke. Men när en sådan
misshushållning blifver regel i vissa lätt urskiljbara fall och dessutom, såsom
här är fallet, strider mot sjelfva förutsättningarne för hemmanets bildande,
då synes staten hafva ganska stort fog att ingripa. Att häremot
åberopa grundsatsen om lika lagstiftning för alla, är just att förorda olikhet,
ty det blir olikhet, då man vill tillämpa samma lag på vidt skilda sakförhållanden.

För undanrödjande af detta missförhållande förordades år 1892 i
Första Kammaren af landshöfdingen i Luleå samt år 1898 i en af sexton
norrlandsrepresentanter undertecknad motion i Andra Kammaren, att bolagen

Lagutskottets Utlåtande N:o 4S.

skulle genom lag åläggas att häfda sina hemman och i detta afseende
underkastas den kontroll, som enligt 1734 års lag hvilade å all skattejord.

Samma skyldighet åligger ännu kronohemman och har hvila! på en mängd
bolagshemman, medan å dem nedlades en nödtorftig odling för vinnandet
af skatterätt. De utgifter, som föranledas häraf, betyda allenast, att åtminstone
någon del af skogens afkastning går till sitt afsedda ändamål.

Med temligen stor visshet kan vidare om alla bolagshemman sägas,
att utsigterna till ytterligare odling å dessa äro inga. Förhoppningen
om, att ett nybyggeshemman med tiden skulle »bilda stora byar» är, så
snart hemmanet öfvergått i bolagsego, för en oöfverskådlig framtid afbruten.
Man har visserligen nu uppfunnit det påståendet, att de ouppodlade
markerna å bolagshemman nog komma under bruk, när detta »med
fördel» kan ske. Fördelen är dock, såsom hvar och en förstår, beroende af,
i hvilkens hand hemmanet befinner sig. För den, som är hänvisad att
lefva af jordbruket, är det ofta fördel att verkställa en odling, på hvilken
det aldrig skulle falla ett sägverksbolag in att offra ens en tanke. Liksom
derför ett bolag vid lagfart å ett inköpt hemman måste erlägga dubbel
stämpelafgift på grund af den obegränsade tid, hemmanet får antagas komma
att vara i samma egares hand, af enahanda grunder är det äfven rigtigt,
att bolaget i vederlag för den förutsatta men uteblifna hemmansklyfningen
ålägges viss nyodlingsskyldighet.

Att den principiella förpligtelse!! för sågverksbolagen att häfda och
nyodla sina hemman äfven är en praktisk fråga, bevisas redan deraf, att
det uppgifves finnas bolag, som på ett verkligen berömvärdt sätt vårda sig
om jordbruket på sina fastigheter. Men dessutom kan en lagstiftning
härom få många fruktbara följder derigenom, att den åt hemmanet bevarar
dess karakter af jordbruksfastighet. Med denna fråga sammanhänger
äfven lösningen af det mycket öfverklagade förhållandet, att bolagen
på många orter upplåta arrenderätt endast genom muntliga aftal, hvilket
sätter arrendatorn i eu synnerligen beroende ställning, gör honom ointresserad
för jordbruket samt beröfvar honom politiska rättigheter. Vid
behandlingen i Riksdagen åren 1896 och 1897 af motioner om en arrendelag
för riket framhölls också af flera detta förhållande, men frågan föll
i Första Kammaren bland annat på det skälet, att något särskild! behof af
en arrendelag ej yppat sig i det öfriga Sverige.

Det kan nu synas af flera skäl vara af intresse för sågverksegaren, att Egoatyckningtdet
för skogsbruksändamål inköpta hemmanet ej bevarar karakteren af jord- lagenst<f“‘hi''
bruksfastighet. Derför hördes tidigt talet om angelägenheten af att »skogsegaren
finge egna sig uteslutande åt skogsvården utan att besväras af
jord, som han för drifvande af sin industri icke behöfver». När sedan

lagutskottets Utlåtande N:o 48.

opinionen allt iller växte mot bolagens hemmansköp, så voro sågverksnäringens
representanter så mycket villigare att såsom botemedel häremot
anvisa den utvägen att »i rättsligt hänseende skilja jordbruksfastigheten
från skogsområdet». Ordandet om önskvärdheten för sågverksegaren att göra
sig af med inegojorden utbyttes då också snart mot framhållandet af den
stora ömsesidiga fördelen af en sådan anordning. Förut hade man trott,
att båda näringarne borde förenade gå hand i hand och konflikter förebyggas
genom att underordna skogsbruket under den högre kulturen,
jordbruket. Nu trodde man sig i fordran på skilsmessa hafva funnit den
trollformel, som borde lösa alla gåtor. Och samtliga myndigheter grepo
genast med begärlighet efter det sålunda uträckta halmstrået.

Under intrycket af denna stämning började ock höras nya meningar,
som voro oumbärliga för det plötsliga omslaget från gamla traditioner.

Redan är framhållet, huru som det någon gång anföres, att bolagshem manens

ouppodlade mark nog skall också läggas under bruk, så
snart detta »med fördel» kan ske. Vidare säges ibland, att enligt vunnen
erfarenhet jordbruket verkligen ej behöfver skogen, ja, till och med tager
skada af att vara förenad dermed. Ett sådant förhållande vore ju
högst glädjande och borde endast föranleda till att göra så mycket
mera för jordbrukets utveckling i Norrland. Men att från eu dylik uppfattning
sluta till, att all kronans donationsskog med deri inneslutna uppodlingsmöjligheter
böra öfvergå till bolagsegendom, är ju ett språng i bevisningen
och en inkonseqvens i tillämpningen af principen. Det kan nog
hända, att i gammal bygd, särdeles i närheten af kusten, jordbruket

i vissa fall kan ensamt föda sin man. Detta beror då på, att sjelfva kul turen

i sådana trakter är mera uppdrifven, att klimatet är gynsammare
samt att en tätare befolkning och goda kommunikationer underlätta afsättningen
och öka utkomstmöjligheterna. I sjelfva skogsbygderna, der
man ännu ej kommit och kanske aldrig kan komma så långt i vare sig
det ena eller andra afseende!, gäller nog fortfarande, att jordbruket behöfver
ett stöd i skogen. Äfven här kan det visserligen inträffa, att den,
som af tvång är mera hänvisad till sjelfva jordbruket, står sig bättre än
den, som i följd af allt för lätt åtkomliga skogstillgångar försummar sin
jord. Men denna senare erfarenhet bör väl endast föranleda till sådan
ändring i skogslagstiftningen, att skogen, bibehållen i befolkningens ego,
blir ett verkligt stöd för densamma och ej en lockelse i förderfvet. Att
med en sådan anordning skogen alltid är nyttig och på de flesta håll
äfven oumbärlig för jordbruket, blir nog svårt att kullkasta.

Det är nu emellertid af största intresse följa de egendomliga vägar,
på hvilka den nya lösen äfven vann insteg i lagstiftningen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Man minnes, att 1891 års Riksdag hos Kongl. Maj:t gjorde framställning
om en utredning, huruvida icke genom statsmagternas försorg tillfälle
kunde beredas obemedlade och mindre bemedlade att på lämpliga vilkor
bilda egna jordbruk hufvudsakligen på de inom landet befintliga stora, odlingsbara
utmarker. I anledning häraf uppdrog Kongl. Maj:t åt en komité
att taga i öfvervägande ej mindre, i hvilken mån och under hvilka vilkor
upplåtelse af jord från kronans egendomar för befordrande af det utaf
Riksdagen angifna syftemål kunde ega rum, än äfven huruvida berörda
syftemål kunde genom ändring i gällande lagstiftning eller på annat sätt
befrämjas.

Komitén föreslog då i sistnämnda syfte ändringar i gällande författning
om hemmansklyfning och jordafsöndring särskildt genom införandet
af ett väsentligen nytt institut, kalladt egostyckning. Genom detta
skulle ett hemman få styckas i två eller flera delar med på förhand bestämda
områden, under det vid hemmansklyfning, som fortfarande måste
tillämpas vid utbrytning af qvotdelar af ett hemman, hvarje lott skall
erhålla del i alla egoslag.

För komiténs uppgift var nämnda egostyckningsförfarande af betydelse
derigenom, att ouppodlade områden sålunda kunde i och för odlingsföretag
lättare och billigare utbrytas såsom särskilda fastigheter med
öfvertagande af viss andel i den ursprungliga fastighetens mantal. Det har
anmärkts, att förfarandet kan äfven gagna jordbruket i allmänhet genom
att bereda tillfälle att med en egendom utan skog sammanslå någon angränsande
skogsmark. I de delar af Dalarne, der hemmansklyfningen gått
allt för långt, anses egostyckningen äfven kunna få den uppgiften att befordra
sammanslagning af angränsande små egolotter för bedrifvande a,i
ett rationellare jordbruk.

Men enligt komiténs betänkande skulle egostyckningen äfven erhålla
en annan uppgift, som af komitén återgifves sålunda:

»En särskild betydelse torde egostyckning derjemte kunna erhålla
för de norrländska skogsbyggnaderna genom det tillfälle, som densamma
erbjuder, att kunna dela skatten å ett hemman mellan den för jordbruk
lämpliga arealen jemte ett mindre skogsområde å ena sidan och den hufvudsakliga
skogsmarken å den andra. Härigenom skulle hemmansegaren
efter skogens försäljning kunna qvarsitta med eganderätt å gården, medan
han deremot nu alltför ofta förvandlas till arrendator eller torpare under
skogsegaren, och den sjelfegande jordbrukande befolkningen i många skogssocknar
sålunda allt mer och mer förminskas.»

Man förstår nu och vet, hvarifrån komitén fått denna tanke. Men
det är betecknande för det bräckliga underlag, hvarpå den nya opinionen

Lar/utskottets Utlåtande N:o 48.

om skogens och inegojordens skiljande från hvarandra byggde, att en sak
af så väldig och skickelsediger innebörd ej tålde någon närmare undersökning,
utan affärdades endast i förbigående med några få rader, i stället
för att frågan redan vid dess första framträdande bort gifva anledningtill
de allvarsammaste öfverväganden.

Ty det är ju uppseendeväckande från lagstiftningens synpunkt, att
medan kronan ännu är i färd med att på egen bekostnad genom afvittring
skänka bort sina skogar till hemmanen för jordbrukets varaktiga befrämjande,
så stiftas det samtidigt en annan lag, hvarigenom man uttryckligen
förutsätter och vill befordra, att samma skogsmark må kunna af hemmanets
innehafvare för all framtid afhändas jordbruket genom försäljning till sågverksbolagen.
Det är vidare egendomligt från nationalekonomisk synpunkt
att just i de norrländska skogsbygderna, der ännu endast en mycket obetydlig
del af den odlingsbara marken kommit under kultur, införa ett egostyckningsförfarande
med uttryckligt ändamål att, i olikhet med dess
uppgift i det öfriga riket, afskilja denna ouppodlade jord från den jordbrukande
befolkningens besittning och sålunda begränsa jordbrukets framtidsmöjligheter
i lyckligaste fall till de redan odlade tegarne. Det är
också märkligt från privatekonomisk synpunkt, att medan det sedan gammalt
varit en erkänd och tillämpad trossats, att jordbruket i de norra
skogsbygderna behöfde skogen till stöd, så öfvergifver man plötsligt utan
undersökning och utan motivering denna uppfattning och förutsätter, att
jordbruket reder sig utan skog. Och det är slutligen bra hänsynslöst mot
Norrlands framtid att sålunda utan vidare godkänna och praktiskt underlätta
en obegränsad fortsättning på bolagens heinmansköp.

Emellertid gick nu det af komiten upptagna'' ryktet om egostyckningsförfarandets
stora betydelse för Norrland från embetsverk till embetsverk
och behandlades dervid såsom en bifråga till det hela. Och till
slut blef saken så både underordnad och sjelf klar, att Kongl. Maj:t i sin
proposition till 1896 års Riksdag till utvecklingen af förfarandets allmänna
verkningar för jordbruksändamål allenast vidfogade, att det »helt visst inmänga
andra synpunkter kommer att fylla ett verkligt behof». Sedan blefvo
lagförslagets föreskrifter om egostyckning utan vidare antagna af Riksdagen
och pomulgerades den 27 juni 1896 såsom lag. Men trots denna
behandling var det ändock — ''man vet det med visshet — företrädesvis
de intressen eller förhoppningar, man hade om dess verkningar i de norra
skogsbygderna, som dref hela förslaget igenom.

Det måste nu dock medgifva s, att redan komitén synes haft en förnimmelse
af, att det dock ej gick an att taga frågan i hela dess nakenhet.
Den framstälde derför saken så, att från den »hufvudsakliga skogsmarken»

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

skulle afskiljas »den för jordbruk lämpliga arealen jemte ett mindre skogsområde».
Men af detta löfte tappade ryktet under sin gång bort det ena
stycket efter det andra. Snart talades blott om »nödig husbehofsskog», och
när slutligen sjelfva lagen kom — så innehöll den icke ens detta. Af kronans
gåfva till jordbruket lemnades sålunda ingenting qvar. Och det låg
nog också en viss logik i detta. Man önskade naturligtvis att snart kunna
framvisa några resultat af lagen. Men då det sågverksintresse, hvarpå detta
närmast berodde, ej kunde antagas vara benäget afstå från någon skogsmark,
tick lagen ej heller byggas på en sådan förutsättning. Huruledes man
emellertid missräknat sig äfven på sågverksbolagens intresse att afyttra
blotta inegor, skall längre fram omnämnas.

Följderna af en sådan lagstiftning för de nordliga länen kunde vid EgostycHning,-eftertanke på förhand förutses och hafva äfven redan bjert framträdt. ^»”or T*

Det har sålunda visat sig, att lagen får sin hufvudsakliga betydelse norrZiLm.
i främjandet af ett fortsatt inköp af hemman. Utveckligen går nu i den
rigtningen enligt allas utsago »med svindlande fart». Den bofaste, som
hitintills ej velat gå från sin gård, förespeglas nu att, mot en afsevärd
köpeskilling samt befrielse från en del af utlagorna, endast behöfva sälja
skogen. Denna uppgörelse leder dock naturligtvis till, att förr eller senare
sitter på gården en hemmansegare, som är utan både skogen och köpeskillingen
för densamma. De flesta begärda egostyckningar lära afse sådana
nya förvärf. Samtidigt fortgå emellertid lika fullt i stor omfattning förvärf
af hela hemman utan att inegorna fråntagas. Detta lärer t. ex.
fortfarande vara regel i Jemtland.

Men deremot går det ännu ej så synnerligen framåt med det ändamål,
som ju skulle vara lagens hufvudsakliga, för att ej säga det enda,
nemligen att skapa sjelfständiga jordbrukare af landtbönderna på hemman,
som bolagen förvärfvat före lagens tillkomst. Bolagen börja nemligen
på vissa håll, sedan de väl fått lagen, blifva betänksamma, huruvida
det är för dem fördelaktigt att göra sig af med sina landtbönder,
som på många sätt äro dem till nytta. I Vesternorrlands län t. ex. hafva
af denna anledning de gamla stora trävarubolagen ännu ej börjat egostycka
sina hemman. Emellertid förekomma dock åtskilliga utstyckningar,
af hvilka många anses föranledda af önskan att på de utstyckade inegorna
lägga tungan af födoråd, som hvilar på hemmanet.

Vid egostyckningarne tilldelas inegojorden i regeln ej alls någon
skog. Detta sker ej ens vid nyförvärf, enär de två intressen, som der
köpslå, är bolagets önskan att få så mycket skog som möjligt och hemmansägarens
att få så mycket penningar som möjligt. Att »den för jordbruk
lämpliga arealen» i sin helhet utstyckas, förekommer naturligtvis icke någon -

Lagutskottets Utlåtande N:o 4S.

sin. Det förebäres nu, att man vid lagens tillkomst tänkt sig, att både det ena
och andra skulle ske. Men vill man ett visst resultat af en lagstiftning,
måste man tillse, att det framtvingas antingen af lagen sjelf eller af det
enskilda intresset. Det invändes äfven, att upplåtelse af skogsmark ej
t]enade något till, då hemmanets innehafvare antagligen skulle förr eller
senare åter'' försälja det till någon skogsköpare. Af allt detta framgår
emellertid, att om dessa utstyckningars ursprungliga ändamål skall vinnas,
så måste dels trävarubolagens vidare fastighetsförvärf förbjudas, dels
egostyckningslagen innehålla, att med egorna skall utstyckas äfven skog
och obruten odlingsbar mark, dels ock bolagens intresse för sådana utbrytningar
på något sätt framtvingas, hvilket möjligen kan ske genom den
förut ifrågasatta föreskriften om skyldighet att häfda och verkställa nyodling
å bolagshemman. Men när allt kommer omkring, är det kanske bäst,
att inegojorden tills vidare stannar qvar hos bolagen. Jordbruket kan då
kanske bibehålla sina utvecklingsmöjligheter genom att de anspråk, det
har på understöd från skogen, sålunda kunna genom lagstiftningen lättare
göras gällande.

Det lärer nu verkligen gifvas en eller annan sågverk segare, som är
generad öfver lagen och derför af idealism låter utstyckningar åtföljas
af något litet skogsområde, äfven om detta ej påyrkas af medkontrahenten.
Förättningsmannens nit och öfvertalningsförmåga påstås också hafva någon
liten betydelse.

Ibland tillgodoses äfven behofvet af husbehofsvirke genom upplåtelse
af rätt att taga detta på bolagets skog. Fn bevekelsegrund till detta medgifvande
lärer till en del vara en vunnen insigt om att det nya slag af
sjelfegande jordbruksbefolkning, som genom egostyckningslagen skall tillskapas,
lätt blir hänvisadt att fylla sitt virkesbehof genom olofligt tillgrepp
å den skog, hvilken kronan kort förut skänkt till hemmanet, för
att dess innehafvare skulle bära hufvudet högt. På sina ställen förenas
dessa servituter derför också med vilkor att de förverkas, derest rättsinnehafvaren
gör sig skyldig till åverkan, eller till och med till olaga jagt.
Dylika servituters värde belyses för öfrigt deraf, att de numera allmänt
utdömas från skogsvårdens synpunkt samt att stor ovisshet råder hos
vederbörande, om de ens enligt egostyckningslagen kunna lagligen fastställas
eller hvad rättskraft de i öfrigt må ega.

Egostyckningslagen har således i norra skogsbygderna ej alls gagnat
jordbruket och den befolkning, som lifnär sig deraf; och om man vill
vara upprigtig, så var nog detta ej heller dess verkliga uppgift, utan någonting
helt annat. Den lilla ljusning, som man tror sig kunna utleta i
utsigten, att bolagens landtbönder till någon del förvandlas till bolags -

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

torpare på egen grund, är ej egnadt att i någon mån skingra det mörker,
hvari framtiden höljer dessa torpares från all utveckling och allt stöd
af skogen afskurna åkerlappar. Erfarenheten har också på sina ställen
redan visat, att just på sådant sätt frånskilda inegor snart komma i vanhäfd.
Vid de nya bolagsköp åter, som det blifvit egostyc kningslagens
egentliga uppgift att framkalla, kan nog förste innehafvaren reda sig med
hjelp af det förvärfvade kapitalet. Men hur går det sedan och hvad blir
det af hemmansklyfningen? Man förstår så väl sanningen i förste landtmätarens
i Vesterbottens län yttrande vid 1900 års allmänna landtmäterimöte
om egostyckningslagens verkningar: »Styckningsändamålet», sade han,
»är här öfverhufvud att frånskilja inegorna från skogsmarken utan att
fråga efter, om någon befolkning på dem skall kunna existera. Ja, meningen
är väl sällan eller aldrig, att så skall ske.»

Det saknades dock ej alldeles röster, som förutsade, hvad som skulle
inträffa. Befallningshafvandena i Norrbottens och i Vesterbottens län inskränkte
sig visserligen i sina yttranden öfver komiténs förslag att med
några få ord instämma i de allmänna förhoppningarne. Men i de utlåtanden,
som af samma myndigheter i slutet af år 1895 afgåfvos öfver 1894 års
riksdagsskrivelse om bolagsförvärfven, låter det redan på helt annat sätt.
Båda myndigheterna utvecklade ganska fullständigt, huru otillfredsställande
den ordning måste blifva, som genom förslaget om egostyckning skulle
ernås. Medan den förstnämnda myndigheten emellertid afhåller sig från
att häraf draga några slutsatser, kom deremot den senare i alla fall till
det oväntade resultatet, att förslagets fördelar dock »syntes» väsentligen
öfverväga olägenheterna.

Klarast såg det på senhösten 1895 sammanträdande allmänna landtmäterimötet.
På väckt fråga beslöt mötet göra det uttalande, att de
praktiska betingelserna för och verkningarne af det nya förslaget om egostyckning
voro väsentligen olika för Norrland och det öfriga Sverige.
Under debatten framhölls skarpt förslagets falska utgångspunkter och Sannolika
ödeläggande verkningar. Man betonade äfven, att jordbruk och skogsbruk
i dessa trakter kunde gå hand i hand, men blott under förutsättningen,
att det vore i jordbrukarens händer, som båda befunne sig. Det
uttalades, att undantag borde göras för Norrland och i all synnerhet för
lappmarkerna. Med anknytning till dessa uttalanden beslöt sedermera 1900
års landtmäterimöte »på det kraftigaste uttala sitt gillande» af de i andra
kammaren väckta motionerna om inskränkning i bolags fastighetsförvärf
och ändring i egostyckningslagen för tillgodoseende af skogsbehofvet.

Under lagförslagets behandling i Riksdagen år 1896 inträffade också,
att eu talare i Första Kammaren, till genmäle å ett yttrande om förslagets
Bill. till Riksd. Prof. 1901. 7 Sand. 38 Haft. (N:o 48.) 5

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Odalbygclen
och kolonis a
Höns frågan.

störa betydelse för Norrland, uttalade sina allvarliga farhågor för lagens
verkningar derstädes, men då förslaget var välgörande för det »ofriga»
Sverige, yrkade han bifall till detsamma. Det fans också ännu en eller
annan riksdagsledamot, som klart insåg, att »det skulle gå alldeles på tok».
Men de yttrade sig af någon anledning icke.

Slutomdömet om egostyclyiingslagen i dess tillämpning på de norra
delarne af landet kan endast blifva ett. Lagen var ingenting annat, än den
judaskyss, hvarmed jordbruket definitivt och officielt förråddes åt sågverksintresset.
Och man var nog hänsynslös att ej ens utbetala de trettio
silfverpenningarne, den i sistone utlofvade husbehofsskogen. När sedan
under sistlidne riksdag väcktes en anspråkslös motion om, att åtminstone
någon liten del af denna skuld måtte utbetalas till jordbruket, förklarade
i Första Kammaren en representant för sågverksnäringen, att han »fann
ej någon rättsgrund i detta anspråk»; och motionen föll utan att ett ord
af förståelse bröt den öfriga kammarens obevekliga tystnad. Så lätt väger
nu den norrländska jordbruksnäringen, när lagstiftningen endast gör sitt
bästa att i den andra vågskålen lägga ett öfvermägtigt intresse, som den
förleder att vara ovän till henne.

Det bör vara uppenbart, att en dylik lagstiftning, som tillkommit
utan saklig pröfning, måste tills vidare upphäfvas, så att den ej får fortfara
med sina skadliga verkningar. Sedan blir man ändtligen i tillfälle
öfverväga, under hvilka förutsättningar egostyckningsfarandet kan få tillämpning
äfven i de norra skogsbygderna. I större delen af Dalarne har
emellertid egostyckningslagen ej tillämplighet. På Kongl. Maj:ts pröfning
hvilar visserligen 1899 års riksdagsskrifvelse om dess införande derstädes
för ett verkligt jordbruksändamål. Detta torde dock ej behöfva föranleda,
att lagen genomföres i Dalarne i de afseenden, hvarigenom den med sin
nuvarande affattning äfven kan lända till skada för jordbruket. Lagens
upphäfvande tills vidare påstås derför nu ej vara behöflig annat än för
Norrland.

Vi hafva nu ofvan funnit, hurusom 1891 års riksdagsskrifvelse om
åtgärder för att bereda obemedlade och mindre bemedlade tillfälle att
bilda egna jordbruk hitintills i de nordliga skogsbygderna föranledt den
lösningen, att man planlagt och verksamt genomfört en lagstiftning, hvars
verkliga innebörd är en sträfvan att förvandla hela den jordbrukande befolkningen
derstädes från besutna hemmansegare till obemedlade eller
mindre bemedlade jordtorpare.

Med de direkta åtgärder, som skrifvelsen väl hufvudsakligen åsyftat,
har man deremot och detta af ganska naturliga skäl ännu ej kommit
så långt.

Lagutskottets Utlåtande 1V:o 48.

I anledning af jordbrukslägenhetskoiniténs förslag och Kongl. Maj:ts
deraf föranledda framställning, beslöt emellertid 1894 års Riksdag bland
annat att för upprättande af planer och kostnadsförslag till afdikning
och odling af sådana myrtrakter inom de två nordligaste länen, som
lämpa sig till odlingslägenheter, förskjuta ett belopp af högst tjugutusen
kronor.

I anledning häraf har landtbruksingeniören i Norrbottens län uppgjort
förslag till kolonisation af ett kronan tillhörigt område omkring
Koskivare jern vägsstation i Gellivare socken. Efter åtskillig granskning
har förslaget återförvisats till förrättningsmannen för vidtagande af vissa
rättelser. I fråga om grunderna för planen synas vederbörande embetsmyndigheter
hitintills vara eniga om, att lägenheterna, som enligt senaste
bestämmelse skola uppgå till antalet sjuttio, böra, afdikade och försedda
med utfartsvägar, öfverlemnas till kolonisterna med eganderätt. Kolonisterna
skulle vidare erhålla virke från kronans skogar till första uppförande
af byggnader samt få sitt framtida virkesbehof tillgodosedt genom
tilldelandet af ett skogsområde eller medelst utsyning.

Man må nu visserligen önska dessa försök all möjlig framgång.
Men de böra icke få undanskymma den ännu vigtigare angelägenheten
att den redan verkstälda odlingen i bygdelagen vidmagthålles och befrämjas.
Trakterna för denna odling har af gammalt utvalts, der jordbruket
af klimatiska skäl eller ådalarnes kommunikationsmöjligheter
kunde vinna bästa trefnad. Detta århundradenas tysta arbete för bygdernas
brytande kan ej någonsin ersättas genom statsanslag för utdikning
af nya odlingslägenheter å kronans parker uppe emot lappmarksgränserna.

Dessa synpunkter framhöllos äfven skarpt dels af en f. d. landshöfding
i Umeå uti en af honom härom framlagd motion vid hushållningssällskapens
ombuds möte år 1893 och dels i den motion i Andra Kammaren,
hvilken väckt 1892 och upprepad 1894 föranledde en riksdagsskrivelse
om bolagens skogsförvärf. Det blefve ju också ett underligt
förhållande, om kronan, medan hon från sina återstående sämst belägna
skogsdomäner skänker bort uppdikad inegojord jemte skog, skulle vara
alldeles likgiltig för att de stora skogsdonationerna för det gamla jordbrukets
upprätthållande ej komma detta till godo ens för att tillgodose
behofvet af lnisbehofsvirke.

Sträfvandena till förmån för upprätthållandet af eu sjelfständig
jordbruksbefolkning i Norrland och Dalarne få emellertid ej låta saken
bero vid lagstiftningsåtgärder. Det fordras sedan äfven först och sist

Direkta åtgärder
för jordbrukets
befrämjande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

upplysning och undervisning om jordbruket och vilkoren för dess rätta
skötsel deruppe.

Särskild uppmärksamhet kräfver här det förhållandet, att i aflägsna
skogsbygder befolkningen af gammalt vant sig att ligga långt borta i
skogarne och skörda starrhö i stället för att idka ordentligt jordbruk i
närheten af gårdarne. Vid afvittringen har denna vana, som öfvergått
till behof, också i stor utsträckning vunnit lagfästelse genom särskilda
stadganden, hvarigenom nybyggarne bibehållits vid rätt att förfoga öfver
ängslägenheter och myrar å kronomarkerna. Detta sätt att idka jordbruk
har emellertid ingen framtid och leder endast till fattigdom, hvilken i sin
ordning är den bästa jordmånen för bolagsförvärf. Men för att kunna
bryta sådan vana, är upplysning utan tvifvel ej tillfyllest, I synnerhet
för fattigare trakter blir det nog nödvändigt att lemna direkt understöd
för de första kostnader, som föranledas af öfvergången till ett rationelt
jordbruk. Inom jordbruksdepartementet hvila också för närvarande
till behandling framställningar i dylikt syfte från inbyggare i Tärna
socken. Vilkoren för lån ur odlingslånefonden eller anslag från frostförminskningsfonden
äro för betungande och anses jemväl i öfrigt ej lämpade
för ifrågavarande fall.

Men äfven här är allt arbete fåfängt och alla utgifter lätt bortkastade,
så länge sågverksbolagens hemmansförvärf få obehindradt fortgå.
Vill man ej göra något mot denna sociala fara, blir det i stället en förpligtelse
noga undersöka, huruvida ej förhållandena kräfva, att staten alldeles
upphör med att till skogsbygderna i landets nordliga delar lemna
anslag ur odlingslåne- och frostförminskningsfonderna eller annat understöd
för jordbrukets förkofran på hemman, som kanske kort efteråt blifva
bolagsegendom.

Hvad hav Det är nu en tröstlös kulturbild det nittonde århundradet från

början till slutet lemnar oss i afseende å kronans vårdnad om det arf,
land och De.- hon i Norrland och Dalarne mottagit från föregående styrelser.

>a''aTdet ”nyf* Klart är att här brister något i sjelfva ledningen. Det går icke i

jordbruks- längden att i dylika frågor såsom sista ordet expediera medelinnehållet i
departementet? vederbörande myndigheters infordrade utlåtanden, helst dessa ofta med
förkärlek framhålla allenast sakens formella sidor. Från verkliga norrlandsvänner,
som sett sakerna på nära håll, möter man ock städse det
talet, att alla sträfvanden äro hopplösa, derför att man ej kan påräkna
något intresse för dessa lifsfrågor hos landets regering, på hvilken ansvaret
dock ytterst hvilar. Och det synes ej heller kunna bestridas, att det är
dennas sjelfständiga och enhetliga initiativ, som här alltid har fattats.
Det borde dock ligga i regeringens upplysta intresse att upptaga arbetet

Lagutskottets Utlåtande N:o 48. 37

för lösningen af dessa frågor samt lägga en stark och redbar hand vid
detsammas utförande.

Det saknas ej heller omedelbar vädjan i detta afseende. Sålunda
beslöt Vesterbottens läns landsting år 1893 göra en underdånig framställning,
deri landstinget förklarade faran att inom kort länets lappmarker
skulle sakna en sjelfständig jordbrukande befolkning så stor, att landstinget
ansett det såsom en oeftergiflig pligt, »innan all utsigt till räddning
vore slut» utbedja sig Kongl. Maj:ts nådiga, kraftiga och skyndsamma ingripande.
Samma år ingingo hushållningssällskapens ombud med en ansökan,
att Kongl. Maj:t täcktes efter förelagen statistisk utredning vidtaga
erforderliga åtgärder för ett sjelfständigt jordbruks betryggande i de delar
af landet, der skogsafverkning i mer betydande utsträckning förekommer.
Slutligen aflat år 1894 års Riksdag en skrifvelse med enahanda framställning,
som gjorts af hushållningssällskapens ombud.

Sedan öfver dessa framställningar infordrats yttranden från vederbörande
befallningshafvande, afgaf slutligen äfven skogsstyrelsen i november
1896 utlåtande i ämnet. Detta var, såsom ärendets traditionella behandling
äfven fordrade, uteslutande afgifvet under den olyckliga egostyckningslagens
tecken. Styrelsen yttrade nemligen att, intill dess det visat
sig, i hvad mån egostyckningsförfarandet kommer att inom de norra delarne
af vårt land anlitas för att skilja jordbruksfastigheten från skogsområdena,
ansåg styrelsen några vidare åtgärder icke för närvarande böra
å lagstiftningens väg vidtagas »till förekommande af de svårigheter, som
onekligen följa af ett allt för stort utvidgande af bolagsegendoinen på
landtbrukets bekostnad». Att nu tillämpningarna af egostyckningslagen ej
äro något lyckosamt att gå och vänta på utan tvärt om böra på allt sätt
förekomma^, har förut närmare framhållits.

På våren 1898 utkom slutligen en på Kongl. Maj:ts befallning af
statistiska centralbyrån utarbetad redogörelse för bolags förvärf af jordegendom
inom Norrland och Dalarne under åren 1885 och 1895. Men
sedan dess har något vidare ej alls af hörts från Kongl. Maj:t.

Detta brådskande ärendes långsamma behandling och slutliga aftynande
visar, att man icke, såsom Vesterbottens landsting år 1893 förestälde
sig, har att påräkna Kongl. Maj ds »nådiga, kraftiga och skyndsamma ingripande»
i dessa frågor. Emellertid kan man ju säga, att det möjligen
tillkommit en förhoppning i upprättande af ett nytt departement, spm har
till uppgift att särskildt egna omsorger åt landets modernäring. Åtminstone
framställer sig osökt den frågan, om ej detta departement skall
finna sig särskildt uppfordradt att egna de norrländska jordbruksförhållan -

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

dena den allvarliga och i snar handling verksamma uppmärksamhet, som
de i så hög grad förtjena.

Ty om den nuvarande utvecklingen lemnas fria händer att fullfölja
och afsluta sin uppgift, blir frågan dermed icke afförd, utan den kommer
ständigt tillbaka i allt svårare former. Man skall nemligen aldrig glömma,
huru det nittonde århundradet och dess efterföljare misshushållat med
frukterna af föregående tiders förutseende och arbete. Och frågan skall
ständigt sjelf göra sig påmint genom de olika yttringarne af en undertryckt
befolknings stigande missnöje öfver orättvisor och Övergrepp.

Frågan om vidmagthållandet af jordbruksnäringen inom skogsbygderna
i Norrland och Dalarne är med ett ord en inre försvarsfråga af högsta
angelägenhet och betydelse. Och det förtjenar i dessa tider äfven erinras
derom, att det icke heller är alldeles ovigtigt för det yttre försvaret, huru
samfundslifvet rör sig inom den landsdel, der riket har sin enda landgräns.

Hvad nu bör ske är emellertid att omedelbart vidtaga de åtgärder,
som ej tåla uppskof, samt derutöfver göra en framställning om, att Kongl.
Magt täcktes egna sin uppmärksamhet åt, hvad som derefter måste
komma. Det senare är för närvarande af särskild vigt derför, att inom de
norra skogsbygderna jordbruksfrågan i många afseenden står i oskiljaktigt
sammanhang med skogsvårdsfrågan, hvilken senare nu, efter det skogskomitén
afgifvit sitt betänkande, föreligger till Kongl. Maj:ts omedelbara
pröfning.

Jag hemställer alltså vördsamt, att Riksdagen ville:

l:o för sin del antaga:
dels följande

Lag

angående begränsning i vissa fall af rätten att förvärfva fast egendom.

1 §•

Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet må ej förvärfva
fast egendom å landet inom Norrbottens, Vesterbottens, Vesternorrlands,
Jemtlands, Gefleborgs eller Kopparbergs län, der ej Konungen för visst
fall dertill lemnat tillstånd.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Hvad sålunda är stadgadt, galle dock ej, när fråga är allenast om
tomt eller upplagsplats, hvilken erfordras för bolagets eller föreningens
verksamhet, eller om vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet.

-C£ - . 4x4 >u* v i -u{xu3i&i r><o tivh ■ i * SS * a ''i&ljf: f ''be, ifra* ro»

■ ''*■ §• -

För enskild person, hvilken idkar träförädlings- eller trävarurörelse,
med hvars utöfvande följer skyldighet att föra handelsböcker, skall hvad
i 1 § är stadgadt om bolag och förening för ekonomisk verksamhet jemväl
ega tillämpning, dock ej i det fall, att fastighet genom arf eller
giftorätt tillfallit sådan näringsidkare.

3 §•

Har aftal tillkommit utan Konungens samtycke, der sådant enligt
denna lag erfordras, vare aftalet ogild!.

Kommer lagfart på grund af aftalet ändock till stånd, och varder
ej inom ett år derefter klander å aftalet anhängiggjordt, vare så ansedt,
som hade förvärfvet skett med Konungens samtycke.

Fråga, huruvida aftal må på grund af denna lag anses ogildt, ege,
förutom sakegare, jemväl allmän åklagare anhängiggöra.

4 §•

Har genom testamente bortgifvits fast egendom till någon, som
enligt denna lag ej må förvärfva densamma, och varder ej före gifvarens
död Konungens samtycke lemnadt, vare testamentet i denna del utan
verkan, der det i laga ordning klandras.

Lemnas testamentet oklandradt och kommer förty lagfart till stånd,
må ändock fråga om testamentets ogiltighet enligt denna lag kunna af
allmän åklagare anhängiggöras inom ett år från det lagfart beviljats.

5 §.

Bank eller annan penningeinrättning, så ock försäkringsanstalt vare
ej underkastad denna lags bestämmelser.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

dels — under förutsättning att ofvanstående lag antages — följande

om ändrad lydelse af 23 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, egostyckning
och jordafsöndring.

Härigenom förordnas, att 23 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,
egostyckning och jordafsöndring skall erhålla följande ändrade
lydelse:

»Från hemman, hvarifrån jordafsöndring får ske, må ock afsöndras
vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet; och galle om sådan afsöndring
i tillämpliga delar hvad härofvan i fråga om jordafsöndring är föreskrifvet.
I Norrbottens, Vesterbottens, Vesternorrlands, Jemtlands, Gefleborgs
och Kopparbergs län må vattenfall af större betydelse ej afsöndras med
mindre Konungen dertill gifvit lof; och skall förty väckt fråga om afsöndring
af något inom nämnda län beläget vattenfall af Konungens Befallningshafvande
underställas Konungens pröfning, derest Konungens Befallningshafvande
efter verkstäld utredning finner vattenfallet vara af sagda
beskaffenhet.

Hvad sålunda är stadgadt kommer dock icke att göra någon ändring
uti det, som rörande strömfall å kronohemmans område är särskildt
förordnadt». *

2:o för sin del antaga följande

Lag

angående inskränkning af egostyckningsförfarandets tillämpning.

Härigenom förordnas, att hvad lagen om hemmansklyfning, egostyckning
och jordafsöndring den 27 juni 1896 stadgar i afseende å
egostyckning, tills vidare ej skall ega tillämpning inom Norrbottens, Vesterbottens,
Vesternorrlands, Jemtlands och Gefleboi''gs län; dock skola redan
påbörjade egostyckningsförrättningar i enlighet med lagen fullföljas.

3:o för sin del besluta:

att vid afvittringarne ofvan odlingsgränsen inom Dorotea och Vilhelmina
socknar skall den andel af hvardera socknens skogsanslag, som

Lag

Denna lag atår ej i något omedelbart sammanhang med den under punkt l:o föreslagna lagen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

öfverstiger nödigt husbehof’, afsättas till en eller dera allmänningar i enlighet
med de bestämmelser, Kongl, Maj:t kan närmare meddela.

4:o i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla:

att Kongl. Maj:t täcktes, till fullföljande af afvittringarnes syfte,
egna särskild uppmärksamhet åt angelägenheten att vidmagthålla jordbruket
på de afvittrade hemmanen och i synnerhet dem, som egas af sågverksbolag,
samt i öfrigt taga initiativ till befrämjande af jordbruket
inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne.»

Det under punkten 4 i denna motion framstälda yrkande ha-r på
grund af stadgandet i 55 § 3 mom. riksdagsordningen upprepats i en
särskild motion, N:o 143, hvilken, äfvenledes hänskjuten till lagutskottet,
handlagts gemensamt med förenämnda motion.

I sammanhang med dessa motioner har utskottet till behandling
förehaft jemväl en af herr A. WiJclund inom Andra Kammaren väckt
motion, N:o 101, hvari yrkats, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
snarast möjligt framlägga förslag till ändring i lagen om hemmansklyfning,
egostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896 äfvensom de författningar,
som deraf kunna beröras, i syfte att vid styckning af inegor från
skogsmarken inom de nordliga delarne af vårt land nödig hänsyn tages
till skogsbehof och betesrätt för hvarje egolott, som är ansedd för sjelfständigt
jordbruk.

Till stöd för detta förslag har motionären anfört följande:

»Vid föregående års riksdag väcktes af undertecknad följande motion,
hvilken jag, uppmuntrad af det understöd den erhöll såväl inom lagutskottet
som i Andra Kammaren, nu vågar förnya.

»Genom lagen om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring
torde beträffande egostyckning ytterst, hafva åsyftats dels åtgärders vidtagande
till beredande af eget jordbruk åt mindre bemedlade, dels möjlighet
att kunna afyttra eller förvärfva större eller mindre områden af till
skattehemman hörande skogsmark, dels äfven att bolagen skulle blifva i
tillfälle att från sina hemman afyttra den odlade och odlingsbara jorden
tillika med nödig husbehofsskog, hvarigenom möjlighet skulle öppnas för
afskaffande af det förlamande åbo- och arrendesystemet och i stället uppstå
en sjelfegande jordbrukareklass. De verkningar, som lagen om egostyckning
redan visat sig medföra, äro dock af helt annan beskaffenhet.
Endast till obetydlig del torde den kunna anses fylla det med densamma
ursprungligen afsedda ändamålet. Deremot tyckes dess hufvudsakligaste
Bih. till Riksd. Prof. 1901. 7 Sand. 38 Höft. (N:o 48.) 6

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

verkan sträfva i rigtning till främjande af de stora industriegarnes med
de mindre bemedlades stridiga intressen. Att åsyftade resultat understundom
icke uppnås får man väl finna sig uti, men när man märker,
att på något område yttringar af motsatta verkningar med hvad åsyftats
upprepade gånger gifva sig till känna, då tyder ett sådant förhållande på,
att saken krafvel'' den allra största uppmärksamhet.

Hvad den norrländska skogs- och jordbruksfrågan besräffar, har visserligen
Riksdagen vid flera tillfällen sökt komma den sjelfegande jordbrukarebefolkningen
till hjelp, men motsatta yttringar mot de ändamål, som med
de vidtagna åtgärderna åsyftats, hafva gång efter annan framträdt. Så
till exempel medförde inskränkningen af tiden för afverkningsrättens
bestånd från 50 till 20 år endast, att bolagen allmänt började förvärfva
eganderätten till hemmanen, och när Riksdagen icke ansett sig kunna
vara med om någon inskränkning i bolagens rätt att förvärfva och besitta
fast egendom, trodde man sig hafva funnit ett verksamt korrektiv mot
missförhållandena uti den nya egostyckningslagen. Ett af de önskemål,
som dermed skulle vinnas, var, att hemman skulle så styckas, att till
den odlade jorden äfven komme att läggas nödig husbehofsskog, men
emellertid blef detta önskemåls uppnående ingalunda garanteradt af någon
föreskrift i lagen. Man hoppades, att detta förhållande skulle reglera sig
sjelft. Det har dock visat sig, att så icke är fallet. Hvarpå detta beror,
kan ju vara svårt att säga, men måhända kan anledningen sökas uti den
beroende ställning, som den jordbrukande befolkningen lätt kan iråka i
förhållande till ett bolag, som drifver en stor och omfattande verksamhet.

Med begagnande af den brist, som i lagen finnes, och med den fullständiga
aftalsfrihet, den tillåter, börja nu bolagen på att stycka sina
hemman, men dervid ske styckningarna på sådant sätt, att egaren af den
eller de utstyckade delarne af hemmanet ingalunda kan i framtiden på
desamma blifva besuten. Oftast utstyckas endast åkerjorden, hvaremot
rättighet till ängar, skog och bete tillförsäkras genom servitutsaftal, och
beträffande skogen eller rätt till byggnadsvirke — om någon sådan rätt
erhållits — samt vedbrand göras dessa rättigheters tillgodogörande vanligen
beroende af bolagstjenstemännens anvisning eller utstämpling. Uti
egostyckningslagen meddelas visserligen den bestämmelsen, att besvär
eller last må, i den mån sådant är vid laga skifte tillåtet, läggas å en
egolott till förmån för viss annan egolott. Men huruvida- en sådan nyttjanderätt
till husbehofsvirke, byggnadsvirke, vedbrand, ängslägenheter
och bete på ett för köparen af den utstyckade egolotten betryggande sätt
kan genom ett dylikt servitutsaftal tillförsäkras honom, lär vara ganska
osäkert. Det torde i allt fall ej vara lagens mening, och säkerligen skall

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

egaren åt'' den sålunda belastade fastigheten fort nog söka göra sig fri
från dylika besvär. Tillfälle till en dylik frigörelse erbjuder sig, om ej
förr, vid utlöpandet af tiden för de särskilda nyttjanderätterna efter
respektive 50 och 20 år. De, som göra ett försök att på dessa vilkor
bebo sådana egolotter och der tro sig kunna blifva besutna, skola snart
nog inse det lönlösa i sina sträfvanden, och den enda fördel, som vinnes
med styckning på detta sätt, blir, att bolaget på ett behagligt sätt kommit
ifrån besväret med åbyggnaders och jordens underhåll.

Ej ens vid de nyförvärf, som af bolagen göras med hjelp af egostyckningslagen,
ställer sig saken bättre, då desamma vanligen tillgå på
sådant sätt, att bolaget först förvärfvar hela hemmanet, hvarefter ^styckning
af inegorna sker på samma sätt som vid styckning af sådana hemman,
hvilka af bolaget egts före lagens tillkomst. Får det emellertida fortfara
på sätt, som nu tillgår, kommer otvifvelaktigt snart nog att uppstå dels
en betänklig rättsosäkerhet genom bristande bestämmelser rörande servitutsa.
ftalen, dels fara för den sjelfegande jordbrukareklassens bestånd och dels
uppstående i stor omfattning af ödehemman.

Om till afhjelpande af här ofvan påpekade missförhållanden stadgandet
af vissa proportioner mellan inegor och skogsmark, som vid egostyckningar
skulle vidtagas, måhända af flera anledningar kunde befinnas
mindre lämpligt, torde en bestämmelserätt i detta afseende kunna och
böra inrymmas åt förrättningsmannen, i detta fall då biträdd och stödd
af gode män. Åt dessas bedömande synes mig ock kunna öfverlemnas,
huruvida för något särskildt fall egolott kunde utstyckas utan husbehofsskog.
»

Att staten med sådan frikostig hand tilldelade jordbruket i Norrland
så stora skogsområden, lär väl endast hafva berott derpå, att det ansetts
nödigt bereda jordbruket ett välbehöfligt stöd i skogen. Det är också
fortfarande allmänt erkändt att, med få undantag, jordbruket i Norrland
ej lönar sig utan stöd och hjelp af skogen. Särskildt gäller detta under
missväxtår, hvilka till följd af klimatiska förhållanden allt för ofta inträffa.
Att saken ställer sig ännu sämre, om ej ens husbehofsskog finnes
att tillgå för jordbruket, ligger i öppen dag.

Genom den lagstiftning, som nu finnes och sådan den i de flesta fall
tillämpas, har dock beredts tillfälle att så öfverföra dessa skogsområden
från jordbruket till sågverksnäringen, att ej ens husbehofsskog finnes qvar
till de utstyckade inegolotterna.

Ett annat förhållande, som icke heller torde få anses alldeles utan
betydelse, är sommarbetet för de kreatur, hvilka på de utstyckade inegolotterna
kunna- vinterfödas. På de flesta ställen inom Norrland finnas nem -

Lag utskottets Utlåtande N:o 48.

ligen goda beten i skogarne, men med skogsmarkens öfverförande till
sågverksbolagen minskas, ja, i många fall rent af förloras rätten till bete
för de kreatur, som jordegaren kan vinterföda. Någon gång händer väl
vid egostyckningen, att egaren af den utstyckade inegolotten erhåller
rätt under 20 å 50 år till bränsle och bete — en högst tvifvelaktig förmån,
men ofta sker styckningen utan att något aftal om sådana rättigheter
förekommer. Boskapsskötseln har dock för Norrland så stor betydelse,
att lagstiftningen ej borde tillåta, att ett så värdefullt stöd som
sommarbetet, hvilket på de flesta skogstrakter finnes att tillgå, undandrages
jordbruket genom att skogsmarken öfverföres till sågverksnäringen.

Bevarandet af såväl husbehofsskog som betesrätt för jordbruket i
Norrland synes mig derför vara af så stor vigt, att det bör mana lagstiftaren
att råda bot på de antydda missförhållandena och detta innan
det blir för sent. Det är i sådant afseende som jag vill ifrågasätta sådan
ändring i egostyckningslagen och andra författningar, hvilka deraf kunna
beröras, att vid styckningar af inegor från skogsmarken antingen nödig
husbehofsskog måtte afsåttas i form af särskildt skogsområde eller ock
nyttjanderätt till skog jemte bete, hvilken bör gälla för all framtid, må
lemnas. Uti egostyckningslagen bör inrymmas den föreskrift, att frågan
om rätt till skog och bete bör företagas och afgöras vid förrättningens
början och att, innan dessa frågor blifvit slutligen afgjorda, förrättningen
ej må afslutas. Pröfningsrätt härutinnan synes mig ock böra lemnas åt
förrättningsmannen, i detta fall då biträdd och stödd af gode män».

1 syftet af motionen n:o 142 hafva 31 af Andra Kammarens ledamöter
instämt, hvarjemte 9 andra ledamöter af samma kammare äfven instämt
i motionens syfte, men dock velat hafva uttalat, att de påpekade
stora bristerna i egostyckningslagen syntes dem möjligen hafva större utsigter
att blifva afhjelpta, derest yrkandet under punkten 2 i motionen
allenast på det sätt bifölles, att Riksdagen antingen nu sjelf antoge de för
detta ändamål erforderliga ändringar i lagen eller ock i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhölle om skyndsamt förslag till sådana ändringar, i hvilket
afseende hänvisades till motionen n:o 101. Af dessa 40 ledamöter äro 32
representanter för Norrland och Dalarne.

I motionen n:o 101 hafva 11 af Andra Kammarens ledamöter instämt.

Då utskottet nu går att afgifva utlåtande i föreliggande ämnen, vill
utskottet till en början erinra om, att desamma förut i skiftande gestalt

Lagutskottets Utlåtande N:o 4H.

vid flere tillfällen varit föremål för Riksdagens behandling. Frågan om
vidmagthållande af jordbruksnäringen är af så djupt ingripande ekonomisk
och social innebörd, att densamma mer eller mindre beröres af eller sjelf
utöfvar inflytande på ett flertal andra ekonomiska och sociala spörsmål.
Särskildt är sålunda på grund af det ‘nära samband, hvari jordbruk och
skogsbruk å vissa orter stå till hvarandra, alla lagstiftningsåtgärder i syfte
af skogens bevarande och vård i någon mån af betydelse äfven för jordbrukets
bestånd och utveckling derstädes. Att fullständigt redogöra för
de tillfällen, då Riksdagen haft under pröfning förslag, hvilka helt eller
delvis gått i samma rigtning som de af motionärerna nu ifrågasatta åtgärder,
skulle med hänsyn bärtill föra utskottet för långt, och utskottet
vill inskränka sig till att i största korthet lemna en öfverblick af de under
senare årens riksdagar behandlade ärenden, hvilka mera direkt och omedelbart
stå i samband med hvad i förevarande motioner anförts och yrkats.
I sådant afseende torde till en början förtjena nämnas, på sätt äfven herr
Lindhagen omförmäler, huru som 1894 års Riksdag i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhöll, att Kongl. Maj:t ville låta infordra och för Riksdagen framlägga
uppgift på den jordbruksfastighet, som af bolag eges i de delar af
vårt land, der skogsafverkning i mer betydande utsträckning förekommer,
äfvensom statistiska uppgifter, utvisande tillväxten af denna bolagsegendom
och den sjelfegande jordbrukareklassens deraf orsakade förminskning, samt
att Kong]. Maj:t ville, för såvidt de inhemtade uppgifterna sådant föranledde,
för Riksdagen föreslå de åtgärder, som för bibehållande af en sjelfegande
jordbrukarebefolkning i samma trakter kunde anses af förhållandena
påkallade. Vid 1898 års Riksdag väcktes motion angående skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om förslag till lagbestämmelser, hvarigenom sågverksbolag
i Norrland måtte blifva ålagdt att, på sätt om kronohemman
vore stadgadt, så till byggnad som egornas häfd uppehålla bolagen tillhörande
jordbruksfastigheter. Motionen afstyrktes emellertid af lagutskotet
och afslogs i båda kamrarne. Vid samma riksdag frainstäldes af enskild
motionär förslag om skrifvelse till Kongl. Magt med anhållan, att Kongl.
Maj:t, i samband med ofvan omförmälda utredning, särskildt ville taga i
öfvervägande, huruvida icke inskränkning uti aktiebolags rätt till förvärf
af fast egendom på vår landsbygd funnes erforderlig. Lagutskottet afstyrkte
förslaget och Första Kammaren biföll utskottets hemställan, hvaremot
Andra Kammaren biträdde motionärens förslag. I anledning af samme
motionärs framställning hafva derefter såväl 1899 som 1900 årens lagutskott
tillstyrkt Riksdagen att i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga
under öfvervägande, huruvida icke till tryggande af vårt lands sunda utveckling
och vårt oberoende af främmande inflytande inskränkning uti

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

aktiebolags rätt till förvärf af fast egendom å vår landsbygd funnes erforderlig,
och, derest Kongl. Maj:t pröfvade så vara fallet, låta utarbeta
och förelägga Riksdagen förslag härför. Denna hemställan har vid båda
Riksdagarne bifallits af Andra Kammaren, men på grund af Första Kammarens
motstånd har frågan förfaltit. Till något kamrarnes sammanstämmande
beslut ledde ej heller en af herr Wiklund vid nästlidet års Riksdag
afgifven motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändring i
lagen om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896,
i syfte att vid egostyckning nödig hänsyn måtte komma att tagas till skogsbehof
för hvarje egolott, som skulle brukas såsom sjelfständigt hemman.

Det enda positiva resultatet af hvad hittills i dessa frågor förekommit
hos Riksdagen föreligger alltså i 1894 års Riksdags omförmälda skrifvelse
till Konungen. Den häri begärda utredningen finnes, som bekant, så tillvida
verkstäld, som på Kongl. Maj:ts förordnande statistiska centralbyrån
utarbetat redogörelse för bolags förvärf af jordegendom i Norrland och
Dalarne under åren 1885—1895. Efter denna tid finnes ingen officiel
redogörelse i äinnet. Som emellertid för bedömande af frågan, i hvad
mån bolagens fastighetsförvärf i dessa landsdelar innebär fara för jordbrukets
och den sjelfegandeyjordbrukande befolkningens bestånd och utveckling,
det synts utskottet vara af vigt att erhålla kännedom om den
omfattning, i hvilken dylikt förvärf sedermera intill den sista tiden fortgått,
har utskottet för sådant ändamål låtit med ledning af de hos Svea
hofrätt förvarade, renoverade exemplaren af underrätternas lagfartsprotokoll
anskaffa uppgift om taxeringsvärdet å, eller, då sådant ej funnits, köpeskillingen
för de fastigheter i Dalarne och de norrländska länen, hvarå
lagfart beviljats sågverksaktiebolag under tiden från och med år 1896 till
och med förra hälften af nästlidet år. Dessa uppgifter innehålla visserligen
icke någon exakt upplysning om tillväxten under nämnda tid af
sågverksaktiebolagens jordegendom, i det att sålunda t. ex. under tiden
inköpta fastigheter, å hvilka lagfart icke blifvit före tidens utgång sökt, ej
finnas omförmälda i desamma, medan å andra sidan något undantag icke
gjorts för fastigheter, som sågverksaktiebolag inköpt från andra sådana
bolag, och ej heller de fastigheter, som sågverksaktiebolag under tiden till
andra bolag eller enskilda personer försålt, blifvit från summan af sågverksbolagens
egendom undantagna, men uppgifterna hafva synts utskottet
i allt fall kunna lemna en i hufvudsak vigtig bild af utvecklingens fortgång
och alltså tjena till ledning för omdömet i frågan.

För beredande af ökad öfverskådlighet upptager utskottet, till jemförelse
med de på sådant sätt erhållna siffrorna, från ofvannärnnda redo—

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

görelse hemtade uppgifter rörande taxeringsvärdet å aktiebolagens jordegendom
åren 1885 och 1895:

Det sålunda funna värdet å ifrågavarande jordegendom i nedannämnda
län utgjorde följande belopp i kronor:

		• f , 1 ,	1885	1895	1900
* h Kopparbergs	län . .		2,115,200	8,142,500	11,679,823
Gefleborgs	>		3,571,100	9,498,300	12,672,023
Vesternorrlands	> . .		6,408,750	12,847,800	17,082,965
Jemtlands	»		1,885,100	6,671,750	8,628,670
Vesterbottens	» . .		1,101,650	5,894,580	8,727,500
Norrbottens	>		3,167,700	3,953,300	4,536,988
; '' ‘ . * •		Summa	18,249,500	47,008,230	63,327,909

Den behandling utskottet underkastat föreliggande fråga har skett under
djup känsla af dess stora betydelse för vårt land. Utskottet ansluter sig
nemligen till motionärernas uppfattning derom, att det för vårt lands sunda
och lyckliga utveckling i ekonomiskt och socialt afseende är af synnerlig
vigt, såväl att jordbruket, modernäringen för de södra och mellersta delarne
af landet, måtte äfven i de nordligare delarne, långt ifrån att undanträngas,
eg a bestånd och vinna förkofran, så långt naturliga förutsättningar finnas
för detsamma, som ock att eganderättsförhållandena beträffande jordbruksfastighet
måtte komma att i Dalarne och Norrland gestalta sig så, att
jordbruket och dermed följande boskapsskötsel kan skänka näring och bergning
åt en talrik klass af sjelfständige jordegare.

Derest omständigheter träda i dagen, som innebära en fara för den
utveckling utskottet sålunda anser önskvärd, torde ett sådant förhållande
vara väl förtjent af Riksdagens uppmärksamhet och böra leda till åtgärder
egnade att återföra berörda utveckling i rätt rigtning. Herr Lindhagen har
i mjmket mörka färger skildrat de missförhållanden, som redan skulle inträdt
och de än värre vådor, som för framtiden syntes hota i anledning
af bolags, i synnerhet sågverksaktiebolags, förvärf af jordegendom i förenärnnda
delar af vårt land, och, ehuru utskottet icke kan i alla delar instämma
i hans framställning, finner utskottet likväl i likhet med honom,
att förhållandena i berörda hänseende från flere synpunkter gifva anledning
till uppmärksamhet och kanske oro.

Oförnekligt synes det sålunda utskottet, att sågverksbolagens allt mer
öfverhandtagande fastighetsförvärf kunna medföra olägenheter af såväl ekonomisk
som social natur.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Det intresse, som förknippas vid egande af en fastighet, är helt naturligt
för sågverksbolaget ett annat än för den enskilde jordegaren. Medan
den senare i de flesta fall, äfven der fastighetens skogstillgångar lemna
möjlighet till afsalu, icke eger kapital eller insigter tillräckligt för skogsdrift
i större skala för egen räkning, utan af den odlade marken söker sin
stadigaste och bästa inkomst samt på densamma nedlägger omtanke och arbete,
förvaltas deremot bolagens fastigheter oftast helt och hållet eller väsentligen
med hänsyn till skogsdriftens behof och fördelar. Jordbruket blir
för sågverksbolaget en bisak och öfverlåtes i regel på arrendatorer eller
s. k. landbönder, hvilka vanligen ega hvarken intresse eller möjlighet att
skänka jorden samma omvårdnad som en sjelfegande jordbrukarebefolkning
bereder densamma. Med fastigheters öfvergång i sågverksbolagens eg o
följer derför ej sällan jordbrukets förfall. Till och med i de fall, då jordbruket
på bolagsfastigheter skötes väl, verkar bolagsväldet dock så till vida
hämmande å jordbruksnäringen, som något utbredande af odlingen till förut
oodlad mark, något brytande af ny bygd i hufvudsak icke kan antagas
komma till stånd å fastigheter, som egas af sågverksbolag.

Från social synpunkt skulle det i utskottets tanke vara en olycka,
om den utveckling jemväl i vårt lands nordliga skogsbygder af en sjelfständig
jordegande befolkning, hvilken sedan århundraden tillbaka långsamt
men säkert fortgått, skulle afbrytas eller omintetgöras. Tydligt är
emellertid, att bolagens omfattande jordförvärf måste i viss mån verka i
sådan rigtning. På de egendomar, öfver hvilka bolagen utsträcka sitt
välde, försvinner hemmansegareståndet, och de forna jordegarne samt deras
efterkommande blifva daglönare eller arrendatorer hos bolagen.

En annan fara af ännu större social innebörd ser utskottet i det förhållandet,
att under den opersonliga formen af aktiebolags jordförvärf
eganderätten till svensk jord obehindradt kan i huru stor utsträckning
som helst, åtminstone medelbart, öfvergå i utländska händer.

En närings utveckling till storindustri, på sätt under de senare årtiondena
skett med trävarurörelsen i vårt lands nordligare delar, krafvel’
såsom förutsättning en kapitaltillgång, hvilken i vårt land svårligen kan
åvägabringas, utan att utländskt kapital i någon mån anlitas. Att dylik
medverkan står att ernå, må från vissa synpunkter vara lyckligt, men
denna medverkan innebär dock på samma gång synnerlig våda, särskild!
då den åker i sådan form, att utländska kapitalister blifva innehafvare af
aktier i svenska fastighetsegande bolag och sålunda faktiskt egare af svensk
jord. För de utländska aktieegarne blir nemligen sjelfkärt det ekonomiska
intresset det hufvudsakligen afgörande; den hänsyn dertill, att vårt
lands naturliga rikedomar må komma att förvaltas på ett för landet i dess

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

helhet nyttigt och för framtiden betryggande sätt, hvilken hänsyn eu svensk
aktieegare dock icke gerna sätter alldeles a sido, är för utländingen mera
främmande, och det medelbara inflytande han såsom egare af eller delegare i
svensk jord sättes i tillfälle att utöfva å afgörandet af vårt lands kommunala
och politiska angelägenheter kan icke gerna lända till landets bästa.
Som bekant, är genom en kongl. kungörelse den 3 oktober 1829 föreskrifvet,
att utländsk undersåte, som icke erhållit svensk medborgarrätt,
icke är berättigad att i riket förvärfva och besitta fast egendom utan att
han dertill undfått Kongl. Maj:ts tillstånd. Att intet sådant hinder finnes
stadgadt beträffande det medelbara, fastighetsförvärf, som sker derigenom,
att utländingar blifva innehafvare af aktier i fastighetsegande aktiebolag,
lärer desto mera böra anses vara en inkonseqvens, som frågan här i hufvudsak
gäller det utländska storkapitalet. Dettas kosmopolitiska karakter och
utomordentligt inflytelserika ställning gör det för vår nationella sjelfbestämningsrätt
synnerligen äfventyrlig^ om detsamma på sådant sätt intresseras
i fastighetsförvärf inom vårt land. I hvilken omfattning utländingar
redan nu innehafva aktier i svenska fastighetsegande bolag,
är icke utskottet närmare bekant. Allmänt kändt är emellertid, att aktierna
i vissa stora bolag äro, om icke helt och hållet, dock till väsentlig
del i utländska händer. Faran för eu utveckling i ofvan angifven rigtning
förefinnes i allt fall städse och torde vara af den art, att den icke
får lemnas obeaktad af de lagstiftande myndigheterna.

Då det alltså icke låter sig förneka, att missförhållanden föreligga,
vänder sig tanken helt naturligt till att söka efter botemedel mot desamma.
Motionärerna hafva i detta afseende framlagt flera förslag. Sålunda
har herr Lindhagen hufvudsakligen ifrågasatt dels förbud mot skogsspekulanters
förvärf af fastigheter i Dalarne och Norrland, dels upphäfvande
tills vidare af tillämpligheten för dessa landsdelar af gällande bestämmelser
angående egostyckning samt dels uttrycklig föreskrift derom,
att skogsallmänningar skola afsätta^ i de orter, der afvittring ännu pågår.
Herr Wiklund, som äfvenledes i nuvarande stadganden angående egostyckningsförfarandet
ser en af anledningarne till den sjelfegande jordbrukareklassens
aftagande i förberörda delar af landet, har hemstält om viss förändring
af dessa bestämmelser.

Bland nämnda förslag fäster sig intresset i första rummet vid herr
Lindhagens framställning derom, att, bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet äfvensom i regel enskild person, hvilken idkar träförädlingseller
trävarurörelse, med hvars utöfvande följer skyldighet att föra handelsböcker,
ej må ega rätt att förvärfva fast egendom å landet inom
Norrbottens, Vesterbottens, Vesternorrlands, Jemtlands, Gefleborgs eller

Bill. till Likså, Prof. IDOL 7 Sami. 38 Höft. (N:o 48.) 7

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Kopparbergs län, annat än der Konungen för visst fall lemnat tillstånd
eller eljest i några särskildt angifva undantagsfall.

Enligt hvad motionären anfört, borde förbudet att förvärfva skogshemman
i Norrland och Dalarne egentligen gälla bolag och enskilda, hvilka
drefve träförädlings- och annan trävarurörelse såsom sjelfständig näring
och sålunda hade skyldighet att föra handelsböcker. Emellertid måste
erdigt motionärens framställning derutöfver tillses, att dylika näringsidkare
ej erhölle tillfälle att i stället genom mellanhänder åtkomma fastigheter
med varaktig förfoganderätt öfver desamma. Detta kunde nemligen ske
genom bildandet af särskilda bolag eller föreningar, hvilka såsom förlagsgifvare
inköpte fastigheter för att sedan allenast afyttra skogsafkastningen
till sågverken. Dylika sammanslutningar inåste således inbegripas under
förbudet. Under sådana förhållanden blefve det enklast att låta lagen
gälla bolag och föreningar i allmänhet samt derutöfver de enskilda personer,
som idkade näring, hvarom ofvan sagts; hvarvid dock undantag
i sjelfva lagen borde göras för den egentliga förädlingsindustriens behof
af tomter in. m. samt derjemte åt Konungen förbehållas rätt att gifva
dispens för alla skäliga fall.

Det är en synnerligen genomgripande förändring i en vigtig del af
vår civillagstiftning, som motionären sålunda föreslår, en förändring, hvilken
utskottet anser stå i bestämd strid med vår lagstiftnings principer
och gällande rättsuppfattning. Den grundåskådning, hvarpå den svenska
lagstiftningen i förevarande ämne är byggd, lärer nemligen fortfarande vara
den i kongl. kungörelsen den 6 april 1810 uttalade, att »hvarje svensk
man, till hvilken klass af medborgare han räknas må, är berättigad att
förvärfva och besitta fast egendom och jord inom Svea rike, å land och
i stad, af hvad natur som helst», och de få fall, i hvilka inskränkningar
stadgats i rätten att förvärfva och besitta sådan egendom, utgöra allenast
undantagsbestämmelser, till innebörd och betydelse helt olika med de af
motionären nu ifrågastälda. Motionären har beträffande de afvittrade hemmanen,
hvilka med hans framställning främst afses, sökt en särskild rättsgrund
till de föreslagna åtgärderna i det ändamål, som skolat vara med
afvittringarne åsyftadt. Som bekant, hafva afvittringarne i hufvudsak
inneburit ett afskiljande från kronans marker af egor, som ansetts böra
tilldelas enskilda jordegare eller åbor; och har i afvittringsförfattningarne
såsom motiv för afvittringarne åberopats vigten af, att anstalter måtte
vidtagas för befrämjande af odlingen och befolkningens utveckling i rikets
norra delar, der stora ödemarker ännu läge utan nytta. Hvad man med
afvittringarne velat vinna har alltså varit odlingens utbredande samt befolkningens
tillväxt. Otvifvelaktigt torde ock vara, att man, såsom nio -

Lagutskottets Utlåtande N;o 48.

tionären framhållit, i jordbruksnäringens utveckling sett det egentliga
medlet för ernående af dessa önskningsmål. Sådant lärer framgå redan
deraf, att de flesta afvittringsförfattningarne leda sitt ursprung från tider,
då skogen hade föga värde och de öfriga hjelpkällor, som förefinnas i vårt
lands nordliga delar, ännu icke voro kända eller åtminstone icke behörigen
uppskattade samt jordbruket och dermed följande boskapsskötsel alltså
sannolikt ansågs vara den enda näring, på hvilken nämnda landsdelars
framtid kunde byggas. Senare tiders erfarenhet har emellertid härom
burit annat vittnesbörd och i dessa karga trakter uppenbarat naturliga
rikedomar af utomordentlig betydelse för hela vårt land. Det torde med
hänsyn härtill kunna antagas, att uppmuntran jemväl till sådana näringsgrenar,
som afse tillgodogörande af dessa rikedomar, må anses ingå under
syftet af odlingens utbredande och befolkningens tillväxt. På det hela
taget synes detta syfte, derest man jemför förhållandena nu och förhållandena
vid tiden för afvittringarnes början, vara ganska väl vunnet, äfven
om man frånser den opåräknade utveckling, som alstrats genom den
å de afvittrade skogarne uppkomna trävarurörelsen. Härmed må nu vara
huru som helst, det uttalande, som i samband med förordnande om afvittringar
gjorts angående ändamålet med desamma, innefattar i allt fall
icke något vilkor, som bundits vid den genom afvittringarne erhållna enskilda
jordeganderätten, utan egaren af afvittrad mark har, då särskildt
förbehåll icke annorledes gjorts, till densamma eu lika ovilkorlig och oinskränkt
eganderätt, som förefinnes i fråga om annan fastighet. Någon särskild
befogenhet för staten att i fråga om afvittrade hemman vidtaga åtgärder,
hvilka skulle sakna berättigande med hänsyn till andra hemman,
kan sålunda enligt utskottets uppfattning icke med skäl göras gällande.

Utskottet vill emellertid icke påstå, att hvad sålunda anmärkts mot
herr Lindhagens förevarande förslag i och för sig är af beskaffenhet att
ovilkorligen böra föranleda till förkastande af detsamma eller något liknande.
Svåra missförhållanden kunna kräfva starka botemedel, hvilka icke
fullt passa in under vanliga regler. Men helt naturligt finner utskottet,
att medel af sådan art icke böra tillgripas, med mindre det klart och tydligt
visas, ej mindre att åberopade missförhållanden verkligen äro af den
beskaffenhet, att en dylik åtgärd kan finnas berättigad, än äfven att dessa
medel med säkerhet kunna leda till det åsyftade målet.

Af synnerlig betydelse är det härvid att jemväl tillse, att den nytta,
som förväntas på ett håll, icke uppväges af skada på ett annat, att sålunda
det uppsving, jordbruket i Norrland och Dalarne möjligen lcomme att erhålla
under skyddet utaf den af herr Lindhagen ifrågasatta lagstiftning,
icke komme att vinnas på bekostnad af andra vigtiga och berättigade in -

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

tressen. Hvad då egentligen kommer i betraktande är intresset af, att
skogarne i samma nordliga delar af vårt land må komma att bevaras och
tillgodogöras på det för nutid och framtid mest fördelaktiga sätt; och gäller
fragan alltså, huruvida detta intresse kräfver eller tillåter framtvingandet
af någon förändring i den hittills pågående utveckling, enligt hvilken
de under enskild eganderätt varande skogarne i allt större omfattning
blifva bolagsegendorn.

Utskottet kan da för sin del icke annat än finna den uppfattningen
fortfarande ovederlagd, att skogens sammanförande till stora komplexer,
som besittas af kapitalstarka egare, är förmånligt för dess bevarande och
råtta vard samt ekonomiska tillgodogörande. Äll industri sträfvar i våra
dagar att koncentrera sig till storindustri och kan i regel endast i denna
gestalt gorå sig gällande på verldsmannaden. Otvifvelaktigt torde vara,
att enskilda jordegare aldrig kunnat drifva upp vårt lands trävaruindustri
till den höjd, dit densamma lyftats genom kapitalstarka bolag.

Det synes nu visserligen kunna sägas, att trävarurörelsens nödiga koncentration
icke skulle uteslutas derigenom, att sågverksegarne icke vore egare
till skogsmarkerna, utan hänvisade till att på andras marker köpa det virke
de behöfva. Huruvida eu sådan beroende ställning är förenlig med sågverksrörelsens
bestånd och utveckling, utgör ett spörsmål, som för den
icke sakkunnige är svårt att med visshet afgöra. Sannolikt förefaller
emellertid, såsom ock uppfattningen lär vara inom sakkunniga kretsar, att
för trävarurörelses bedrifvande i stor skala innehafvet af egen skogsmark
utgör eu . vigtig förutsättning, särskildt med hänsyn till möjligheten att
i de kritiska perioder, som på grund af vexlingarne å verldsmarknaden
städse återkomma med kortare eller längre mellanrum, hålla rörelsen uppe
utan alltför stora förluster. Derest ett sådant förbud mot förvärf af jord
som det af herr Lindhagen'' föreslagna tidigare funnits, hade sålunda säkerligen
trävaruindustrien aldrig nått något större uppsving. Nu ifrågasättes
visserligen ej heller af motionären annat, än att sågverksegarne skulle
få behålla den jord de redan förvärfvat, fastän något ytterligare förvärf
icke skulle vara medgifvet. Emellertid lära meningarne vara ganska
delade derom, huruvida icke äfven en sådan begränsning skulle inverka
menligt på förevarande vigtiga närings fortbestånd och förkofran, eu
möjlig påföljd, hvilken synes utskottet vara egnad att åtminstone väsentligt.
förringa de ekonomiska fördelare af den reform, motionären förordat.

Från synpunkten af skogarnes bevarande för framtiden lärer den ifrågastälda
lagändringen, derest den ej åtföljes af erforderliga bestämmelser
angående hushållningen med skogen, vara snarare farlig än betryggande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Äfven mot sågverksbolagen hafva rigtats anklagelser för skogssköfling, men
det synes utskottet ligga i sakens natur, att det egna intresset för dem i
regel skall utgöra en hämsko, som förhindrar dem att genom skogens alltför
starka anlitande och försummelse att sörja för återväxt rubba den enda
säkra grundvalen för deras eget framtida bestånd- Annorlunda förhåller
det sig med de skogar, som tillhöra enskilda jordägare. Sjelfva urståndsätta
att täfla med sågverksbolagen i fråga om skogsdrift, måste desse i de
flesta fall för att ur sina skogar erhålla skälig vinst till bolagen upplåta
afverkningsrätt å desamma. I dessa fall ligger för sågverksegarne frestelsen
mycket närmare till hands att utan hänsyn till skogens bevarande ur
densamma taga allt hvad kontrakt och lag tillåta.

Frågan om skogarnes fortbestånd, hvilken för alla skogbärande trakter
i vårt land är af stor vigt, har särskild betydelse, då det gäller skogarne
i öfre Norrland. Utom det ekonomiska värde, dessa i öfrig! ega,
spela de nemligen för landets klimat och växtlighetsförhållanden en synnerligen
vigtig roll, och deras försvinnande skulle medföra svåra rubbningar
i dessa hänseenden. Denna synpunkt, hvilken förefaller utskottet
mycket afsevärd, utgör en ytterligare anledning, hvarför utskottet tvekar
att biträda ett förslag, hvarigenom skogarnes bestånd äfventyras i högre
man än nu är fallet.

Härtill kommer, att den ifrågasatta lagstiftningen synes utskottet äfven
i det afseende! bristfällig, att det mål, man genom densamma ville nå,
sannolikt icke skulle på denna väg stå att vinna. Till en början torde
lagens efterlefnad svårligen kunna framtvingas. Många möjligheter att
kringgå densamma äro tänkbara, och med hänsyn till de vigtiga enskilda
intressen, som genom lagen sattes på spel, lärer man ega anledning antaga,
att desamma komme att i stor utsträckning anlitas. Dessutom är det utskottets
öfvertygelse, att man skulle göra det norrländska jordbruket en
dålig tjenst genom att lägga hinder i vägen för Norrlands utveckling till ett
industriland. Det synes utskottet, som om jordbrukets förkofran tvärtom
skulle stå i nära samband dermed, att en blomstrande industri beredde
ökade utsigter till en lätt och fördelaktig afsättning af jordbrukets produkter.
1 den mån jordbruket sålunda blefve mera lönande, komme det
säkerligen att vinna nya krafter, att sprida sig och tillväxa.

I tillämpningen skulle för öfrigt en sådan lagstiftning som den föreslagna
sannolikt ofta framkalla ganska beklagliga påföljder. Såsom vid
behandlingen af frågan förut mer än en gång från skilda håll påpekats,
skulle ett förbud för sågverksegarne att köpa jord mången gång faktiskt
komma att verka såsom ett förbud för den enskilde jordegaren att sälja, i
det att de spekulanter, som bäst äro i stånd att bjuda en nöjaktig köpe -

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

skilling, vore utestängda från täflan; och redan det att af sådan grund behöfva
nöja sig med en lägre köpesumma, än eljest skulle stå att erhålla,
innebure för den enskilde jordegaren en svår olägenhet. Ännu egendomligare
framträder förhållandet, om man tänker sig t. ex., att egaren af en
för trävaruindustri afsedd och använd fastighet kom me i konkurs. Att då
finna köpare till fastigheten skulle uppenbarligen blifva hardt när omöjligt,
enär öfriga sågbruksidkare vore utestängda från rätten att uppträda
såsom spekulanter och andra personer väl icke i regel skulle kunna med
fördel köpa, åtminstone icke under annan förutsättning, än att de derefter
sjelfva öfverginge till att drifva sågverksrörelse, för hvilket fall ju också
lagens syfte blefve förfeladt.

Utskottet kan sålunda icke tillstyrka Riksdagen att bifalla det af herr
Lindhagen framlagda lagförslag i förevarande ämne. Endast för det fall,
att genom en allsidig och genomgående undersökning af frågan ådagalägges,
att inga andra botemedel finnas för de missförhållanden, man önskar
aflägsna, och möjligen äfven de antydda betänkligheterna till någon del
undanrödja^, synes det skäligen kunna förordas att antaga en mot rättsuppfattningen
så stridande och med så svåra olägenheter förbunden lagstiftning.

I fråga om eu ringa del af det område, som faller inom ramen af
motionärens förenämnda framställning, synes emellertid befogenheten af
begränsning i rätten att förvärfva fastighet vara så otvifvelaktig, att Riksdagen
redan nu bör uttala sig till förmån för dylik begränsning. Såsom
ofvan antydts, hafva både 1899 och 1900 årens lagutskott förordat åtgärd
i syfte, att utländingars rätt att blifva delegare i fastighetsegande aktiebolag
må upphöra eller inskränkas, och innevarande års lagutskott ansluter sig i
allo till den af de föregående årens lagutskott uttalade .uppfattning såväl
om önskvärdheten häraf som ock i hufvudsak rörande det medel, hvarigenom
berörda syftemål lämpligast torde stå att vinna. Enligt 4 § af
lagen om aktiebolag den 28 juni 1895 skola, som bekant, aktier ställas
till viss man, der ej Konungen för visst fall medgifver, att aktiebrefven ma
ställas till innehafvaren. I de flesta händelser synes följaktligen tillräcklig
garanti mot utländings förvärf på sådant sätt af medelbar eganderätt
till svensk jord ligga deri, att öfverlåtelse utan Kong!. Maj:ts tillstånd till
utländing af aktie i fastighetsegande aktiebolag förklarades ogiltig. Beträffande
de bolag, hvilkas aktier äro stälda till innehafvaren, torde åter
förbud mot förvärf af fastighet, intill dess de ändrat sin bolagsordning
derhän, att aktierna ställas å viss man, förtjena att tagas under öfvervägande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Hvad angår de öfriga missförhållanden, hvilka ofvan framhållits såsom
utgörande följder af sågverksindustriens tilltagande jordf örvärf i de nordliga
delarne af vårt land, hyser utskottet den förhoppningen, att mildare
åtgärder skola visa sig vara tillräckliga att motverka desamma.

I sådant afseende torde förtjena framhållas den inverkan till jordbrukets
förkofran, som sannolikt kan vara att förvänta genom ett tillfredsställande
ordnande af skogslagstiftningen, en fråga, som för närvarande
på grund af skogskomiténs år 1899 afgifna förslag är under Kongl. Maj:ts
pröfning. Spörsmålet om skogshushållningens ändamålsenliga anordning
— deri inbegripet frågan om ökande af kronoparkerna och allmänningars
bildande — står så nära spörsmålet om utvecklingen af jordbruket i skogsbygderna,
att de lämpligen lösas i samband.

Ett stöd för jordbruket torde äfven stå att vinna genom förändringar
i skiftesstadgan, syftande till att framkalla bildandet af skogsallmänningar,
i hvilket, hänseende lärer kunna ifrågasättas dels inskränkning i skiftesvitsord
å gemensam utskog, dels möjligen ock vitsord att i vissa fall påyrka
sammanslagning af skiftad skogsmark.

Herr Lindhagen har i sin föreliggande motion sjelf framhållit, hurusom
sträfvandena till förmån för upprätthållandet af en sjelfständig jordbruksbefolkning
ej få låta saken bero vid lagstiftningsåtgärder, utan det
först och sist fordras upplysning och undervisning om jordbruket och
vilkoren för dess rätta skötsel. Allt hvad i denna rigtning kan åstadkommas
är för visso synnerligen önskvärdt. Äfven åtgärder sådana som
billiga odlingslån, jordbrukspremier och anslag till myrmarkernas utdikning
torde kunna antagas vara af ganska, stort värde för ifrågavarande syftemål,
liksom ock sannolikt vid en noggrann undersökning af hit hörande
ämnen andra utvägar skola stå att finna till befrämjande af detsamma.

I punkten 4:o af motionen n:o 142 samt motionen n:o 143, särskilt
om dessa förslag sammanställas med syftet af ofvan omförmälda,
under punkten 1 framlagda lagförslag, synes herr Lindhagen hafva begärt
en sådan allmän undersökning, en hemställan, hvilken utskottet vill i hufvudsak
biträda. Utskottet har emellertid ansett anledning saknas att inskränka
den ifrågasatta undersökningen till de afvittrade hemmanen, och
äfvenledes har utskottet funnit ändamålet af undersökningen tydligare
framgå, om densamma icke, på sätt motionären föreslagit, sammanställes
med det måhända icke fullt otvifvelaktiga syftet för afvittringarne.

Beträffande det under punkten l:o i motionen n:o 142 äfvenledes
framlagda förslag till lag om ändrad lydelse af 23 § i lagen den 27 juni
189G om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring, har motionären
icke ifrågasatt bifall till detsamma under annan förutsättning, än

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

att förslaget till lag angående begränsning i vissa fall af rätten att‘förvärfva
fast egendom blefve af Riksdagen antaget, och torde alltså, efter
hvad ofvan anförts, något särskilt yttrande öfver förstberörda lagförslag
icke från utskottets sida erfordras.

Genom det yrkande, som framstälts under andra punkten af motionen
n:o 142, och hvad till stöd för detsamma anförts har herr Lindhagen berört
spörsmålet om det nuvarande egostyckningsförfarandets inverkan på
fortbeståndet och utvecklingen i de norrländska skogsbygderna af en sjelfständig
jordbrukande befolkning. Detta spörsmål, hvilket för nu föreliggande
motioners syfte är synnerligen beaktansvärdt, har jemväl upptagits
af herr Wiklund i den af honom framlagda motionen.

Bekant är, hurusom, då gällande författning angående hemmansklyfning,
egostyckning och jordafsöndring tillkom, man vid densamma fäste
den förhoppningen, att egostyckningen skulle erhålla en särskild betydelse
för de norrländska skogsbygderna genom det tillfälle, som densamma erbjöde
att kunna dela skatten å ett hemman mellan den för jordbruk lämpliga
arealen jemte ett mindre skogsområde å ena och den hufvudsakliga
skogsmarken å andra sidan. Härigenom skulle hemmansegaren efter skogens
försäljning kunna qvarsitta med eganderätt å jorden, medan han
deremot förut alltför ofta förvandlats till arrendator eller torpare under
skogsegaren och den sjelfständiga jordbrukande befolkningen i många
skogssocknar sålunda allt mer förminskats.

Den förhoppning, man alltså knutit vid förevarande lag, synes emellertid
icke förverkligas, och lärer detta förhållande anses ega sin hufvudsakliga,
förklaring deri, att man vid egostyckningar i allmänhet icke, såsom
vid tillkomsten af lagen förutsattes, låtit den till jordbruk afsedda
marken åtföljas af nödig skog eller motsvarande skogsrättigheter. I dessa
nordliga bygder, der åkerbrukets afkastning i de flesta fall af naturliga
skäl icke kan uppdrifvas till någon synnerlig höjd och klimatets omildhet
innebär fara för skördens omintetgörande, lärer i många fall sjelfständigt
jordbruk icke kunna på längden ega bestånd, med mindre detsamma
har något stöd af skogen. En utryckning af den odlade marken
utan tillägg af rätt till skog kan derför stundom leda till jordbrukets
förfall eller undergång.

Herr Lindhagen har häri funnit anledning föreslå, att egostyckningsförfarandet
skulle tills vidare helt och hållet sättas ur tillämpning inom de
norrländska länen, hvaremot herr Wiklund ansett uti förenämnda lag äfvensom
de författningar, som deraf kunna beröras, allenast böra vidtagas sådan
förändring, att vid styckning af inegor från skogsmarken inom de nordliga
delarne af vårt land nödig hänsyn måtte komma att tagas till skogs -

Lagutskottets Utlåtande N:o 48. 57

behof och betesrätt för hvarje egolott, soin är afsedd för sjelfständigt
jordbruk.

Utskottet hyser för sin del den uppfattningen, att bestämmelserna
angående egostyckningsförfarandet hvila på vigtig grund, om än någon
jemkning af desamma med ledning af den erfarenhet, som vunnits under
lagens tillämpning, torde vara behöflig. Att för vissa delar af vårt land
tills vidare upphäfva dessa stadganden kan utskottet derför icke tillstyrka,
så mycket mindre som härigenom möjligheten att vinna egostyckning inom
dessa landsdelar skulle omintetgöras äfven för sådana fall, då egostyckningsförfarandet
skulle innebära otvifvelaktiga fördelar.

Deremot anser utskottet, i anslutning till den uppfattning, hvaråt
redan nästlidet års lagutskott gaf uttryck, en lagändring i det syfte, som
innehålles i herr Wiklunds föreliggande motion, hafva goda skäl för sig.
Utskottet har emellertid icke förbisett de svårigheter, som äro förenade
med denna frågas lösning, men anser dock att, derest ej tillräcklig skogsmark
tillägges den utstyckade inegolotten, föreskrift kan, på sätt herr
Wiklund jemväl ifrågasatt, meddelas derom att egostyckning icke må ske,
utan att dervid rätt till nödig skogsfångst och betesrätt för de jordbrukslägenheter,
som skola utstyckas, lägges såsom ett ständigt fortvarande servitut
å de före egostyckningen till dem hörande skogstrakter. I allt fall
torde frågan vara af den vigt att böra öfverlemnas till Kongl. Maj:ts bedömande.
En lycklig lösning af densamma skulle enligt utskottets uppfattning
sannolikt komma att utöfva eu mycket välgörande inverkan på de
norrländska jordbruksförhållandena.

Ytterligare har herr Lindhagen i punkten 3:o af motionen n:o 142
påkallat Riksdagens åtgärd i syfte att afvittringame i de trakter af Norrland,
der desamma ännu icke afslutats, måtte komma att fullföljas efter i
viss mån andra grunder än de hittills tillämpade, i det att nemligen bestämmelser
skulle meddelas derom, att större delen af den skog, som till
socknarne anslås, måtte komma att afmattas till en eller flera allmänningar
i enlighet med de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t kunde meddela.
Utskottet, som redan förut uttalat sin åsigt om önskvärdheten deraf, att
skogsallmänning»!* komme till stånd, delar i allo motionärens uppfattning
att det varit synnerligen lyckligt, om detta önskningsmål mera tagits i betraktande
vid afvittringarnes genomförande. Förslag om bestämmelse)’ i
sådan rigtning har ock, på sätt motionären omnämnt, förut vant å bane,
men frågan ansågs då höra. lösas på frivillighetens väg. Enskilda bemödanden
hafva ej heller saknats, men de hafva visat sig icke på långt när
göra till fyllest, och det torde derför vara af behof vet påkalla dt, att statsmagterna
nu inskrida med en bestämd föreskrift i ämnet. För att ett
Bill. till Riksd. Prof, Idol. 7 Sami. 38 Höft. (N:o 48.) 8

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

sådant stadgande, hvilket synes lämpligast böra tillkomma i formen af
Konungs och Riksdags gemensamma beslut, skall blifva af någon betydelse,
fordras emellertid, att de ännu pågående afvittringarne icke fullföljas
längre, än att stadgandet må kunna blifva på dem tillämpligt. Det är i
allt fall endast i en ytterst ringa del af de väldiga vidder afvittringarne
omfattat, som tillgodoseendet af ifrågavarande, för jordbruket liksom för
skogshushållningen betydelsefulla önskningsmål numera kan framtvingas.
Motionären har i sin framställning upptagit allenast trakterna ofvan odlingsgränsen
i Dorotea och Vilhelmina socknar af Vesterbottens läns
lappmarker. Enligt hvad för utskottet blifvit uppgifvet, lära emellertid afvittringarne
ej heller inom Stensele, Tärna och Sorsele socknar af
samma lappmarker hafva fortskridit längre, än att der fortfarande finnes
möjlighet till allmänningars bildande, och utskottet tager med hänsyn
härtill för gifvet, att de åtgärder i förevarande syfte, som möjligen må
komma att vidtagas, skola, derest så ske kan, utsträckas till äfven sistnämnda
socknar. Huru stor andel af skogsanslaget, allmänningarne skola
omfatta, derom synes i frågans nuvarande outredda skick något uttalande
icke lämpligen böra göras.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

l:o) att Riksdagen, med afslag å de under punkten

1 i motionen n:o 142 framlagda lagförslag, måtte, i
anledning af samma motion samt motionen n:o 143, i skrifvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida det kan befinnas behöfligt och lämpligt
att vidtaga särskilda åtgärder, egnade dels att vidmagthålla
och stärka den sjelfegande jordbrukande befolkningens
ställning i Norrland och Dalarne, dels ock
att befrämja jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar,
samt, så snart ske kan, för Riksdagen framlägga de förslag
härutinnan, hvartill förhållandena kunna anses föranleda;

2:o) att Riksdagen, med afslag å den under punkten

2 i motionen n:o 142 gjorda framställning, måtte, i anledning
af motionen n:o 101, i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes taga under ompröfning, i hvilken omfattning
och på hvad sätt vid egostyckning i Norrland och
Dalarne inegolott, som genom styckning skiljes från
skogsmark, må kunna tillförsäkras rätt till bete och
skogsfång å sådan mark, samt snarast möjligt för Riksdagen
framlägga förslag till den lagändring, som för
vinnande af dylikt syfte kan vara erforderlig; samt

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

3:o) att Riksdagen, i anledning af den under punkten
3 i motionen n:o 142 gjorda hemställan, måtte i skrifvelse
anhålla, att Kong!. Maj:t täcktes ej mindre tillse,
på hvad sätt och i hvad omfång vid afvittringarna
ofvan odlingsgränsen inom Dorotea och Vilhelmina
socknar det socknarne tillkommande skogsanslag må
kunna afsättas till bildande af en eller flere allmänningar,
samt för Riksdagen framlägga förslag till dylika
bestämmelser, än äfven föreskrifva vidtagande af
sådana åtgärder, att arbetet med dessa afvittringar ej
må fullföljas längre än att hinder derigenom ej må
möta för sådana allmänningars bildande.

Stockholm den 12 maj 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

beträffande punkten Lo i utskottets hemställan:

af herrar Bandqvist och Sörensson, som ansett utskottets hemställan i
berörda punkt hafva bort erhålla denna lydelse: »att Riksdagen, med anslag
å de under punkten 1 i motionen n:o 142 framlagda förslag, måtte i
anledning af samma motion samt motionen n:o 143 i skrifvelse anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka åtgärder kunna finnas
behöfliga och lämpliga för vidmagthållande af den jordegande befolkningen
i Norrland och Dalarne och för bevarande af möjligheten till jordbrukets
utveckling i nämnda landsdelar, samt, så snart ske kan, för Riksdagen framlägga
de förslag härutinnan, hvartill förhållandena kunna anses föranleda;

af herr Almgren, som jemväl varit skiljaktig i fråga om vissa delar
af motiveringen; samt

af herrar Zetterstrand, N. Nilsson, F. Andersson, Lindhagen, Redelius,
Sjöberg, M. Andersson och Wiklund, hvilka ansett utskottets hemställan

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

under denna punkt hafva bort erhålla den lydelse, soiri finnes angifven i
följande yttrande, hvarom bemälde ledamöter i allt hufvudsakligt förenat sig:

»Utöfver utskottets utredning rörande aktiebolagens fastighetsförvärv
hvilken synes visa, att dessa under de senaste åren fortgått till och med
i ännu större omfattning än under årsperioden 1885 — 1895, vilja vi till
eu början lemna några ytterligare upplysningar och erinringar. Af naturliga
skäl hafva ifrågavarande förvärf försiggått i vida större utsträckning
i de egentliga skogsbygderna än i Norrlands kustland och södra Dalarne.
Under det dessa bolag sålunda redan år 1895 egde i medeltal 11,3% af
mantalet i hela Norrland och Dalarne — andra sågverksegare egde 1,8 %
och bruksegare 5,i % — så innehade de nämnda år öfver 50 % i 20 socknar
i skogsbygderna samt exempelvis 23,9 % i Vesterbottpns läns lappmark,
31,3 % i Norrbottens läns lappmark, 37,6 % i Södra Ångermanlands
öfre fögderi, 31,8 % i Jemtlands södra fögderi o. s. v. Sedan dess böra
siffrorna hafva ökats högst betydligt, såsom framgår af utskottets uppgifter.
Om jemförelse sker efter egornas areal anses procenttalet ställa
sig vida högre, då de hemman, som äro mest begärliga för bolagen, hafva
jemförelsevis ringa mantal men mycket ansenliga egovidder. Slutligen bör
ihågkomtnas, att bolagen härutöfver innehafva afverkningsrätt på lång tid
till skogen på en mängd hemman, hvilka de i följd häraf till stor del
äfven hafva så godt som i sin hand.

Såsom nu i motionen framhålles, ha svenska statens åtgöranden i
afseende å skogsbygderna i Norrland och Dalarne bestått i ständiga
bemödanden att der bereda rum för eu sjelfständig befolkning. För
detta ändamål har staten under tidernas lopp gjort de största uppoffringar
genom mångahanda bevillningar åt nybyggare och anslag till
jordbrukets befrämjande, men framför allt derigenom, att staten på egen
bekostnad medelst afvittringarne utskiftade till hemman och nybyggen sina
flesta och bästa skogar.

De förmåner, som man genom dessa skogstilldelningar först trodde
sig bereda befolkningen, bestodo i ett öfverflöd af husbehofsvirke samt rikliga
tillgångar till nya odlingslägenheter jemte mulbete. Och när skogarne
började erhålla äfven ett bytesvärde, togs vid afvittringen jemväl
detta förhållande i betraktande, och särskilt i afvittringsstadgan för lappmarkerna
framträder såsom eu hufvudsak angelägenheten att bereda den
jordbrukande befolkningen ett varaktigt stöd i inkomst af saluvirke.

Det är påfallande, huruledes den stora tanke, som dock i viss mån lagtill
grund för afvittringarne, kunnat på det mest framstående sätt ytterligare
främjas just genom de skänkta skogarnes alltjemt stigande värde.
Missväxtårens försakelser hade derigenom blifvit lätt öfverkomliga, fattig -

Lag utskottets Utlåtande N:o 48.

(il

domen i de kargaste fjelltrakterna mindre skriande, möjligheterna för kulturella
framsteg väsentligen ökade, och öfver hufvud taget hade eu vida
större befolkning än eljest kunnat vinna trefnad inom ifrågavarande skogsbygder.
Och sågverksindustrien skulle såsom mellanhand mellan säljare
och köpare af dessa skogstillgångar fått en synnerligen stor och betydelsefull
uppgift att fylla.

Emellertid underlät man, till och med sedan behofvet tydligt framträdt,
att vid afvittringarne träffa betryggande bestämmelser för att leda
utvecklingen in på dessa löftesrika vägar. Den naturliga följden häraf
blef, att i stället trävaruindustrien gått öfver sina råmärken samt börjat
inköpa de afvittrade hemmanen med tillhörande skog för att använda dessa
fastigheter uteslutande och ensidigt för sina egna ändamål. Klart är,
Indika väldiga kulturintressen härigenom stå på spel och hvilka ovissa
framtidsöden här hota att tillskapas för riket och dess norrländska bcbefolkning.

Den första faran af denna nya planlösa utveckling ligger i de sociala
missförhållanden, som åtfölja den. Dessa bestå i alla de följder af beroende
och yttringar af godtycke, som pläga uppstå, när jorden allt för mycket
samlas i några få enskildes händer. Men sågverksbolagens fastighetsförvärf
hafva derutöfver alldeles särskilda skuggsidor. De äro nemligen i synnerlig
grad omfattande och genom dem undandragas fastigheterna" mer än
i något annat fall från personlighetsförhållanden. Särskilt kan ej nog
betonas, hurusom dessa bolag icke alls idka någon industri i skogsbygderna,
utan inköpen ske allenast för att bolagen må på egna marker
hafva tillgång till råvaran och derigenom befrias från konkurrens om densamma.
Följden häraf är å ena sidan, att af kastningen af skogarne går
väsentligen bort från skogsbygderna, hvilka derigenom undandragas det
ekonomiska stöd, skogstillgångarne skulle bereda dem. Och å andra sidan
uppstår i dylika trakter en hemlös befolkning, hvilken utan lefnadsmål får
släpa ut sig i skogarne åt bolagen. Erfarenheten visar också, att i samma
mån sågverksbolag blifva hemmansegare i eu skogssocken ökas oftast fattigvården,
sjunker det allmänna välståndet och upplösas samfundsbandcn.

En annan betänklig sak är de politiska vådor, som uppkomma genom
detta sakernas tillstånd. Det ligger i förhållandenas natur, att icke
blott malmfyndigheterna utan äfven de norrländska skogarna äro just sådana
nyttigheter, som förr eller senare blifva begärliga för verldskapitalet.
Denna utveckling är redan i god början. Hvilken hänsynsfullhet desse
utländingar i bruket af sina länderier skola, visa svenska lifsintressen, kali
man lätt föreställa sig. Och om svensk lagstiftning behöfver ingripa för
att afhjelpa svåra missförhållanden, kan det lätt inträffa, att de tillkalla

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

sina egna regeringars mellankomst. Man har redan haft förnimmelser om
både det ena och det andra. Dessa faror förebyggas ej väsentligen genom
lagföreskrifter om aktiebrefvens affattning utan blott genom att gällande
förbud för utländsk man att ega fastighet, utsträckes, såvidt det rörer do
trakter hvarom nu är fråga, äfven till sågverksbolag.

I detta sammanhang förtjenar äfven erinras derom, att ett Norrland,
hvars enskilda mark till hufvudsaklig del eges af sågverksbolag, skall i
afse värd mån förlora den värnkraft, som så väl behöfves i de vidsträckta
trakter, der riket har sin enda landgräns. Icke en befolkning, som besjälas
af kärlek till ett eget hem och har materiella resurser bakom sig,
men fattiga bolagsarrendatorer och jordtorpare utan något att värna skola
till en afsevärd del bilda det lefvande försvar, hvarpå rikets trygghet i
första hand beror.

Vidare påkallar statsehonomisk hänsyn i flera afseenden ett ingripande
inför utsigterna, att sågverksbolagen skola förvärfva all enskild jord inom
Norrlands och Dalarnes skogsbygder.

Det är sålunda till en början oomtvistligt och af erfarenheten bekräftadt,
att de Norrländska skogsbolagen ej tillika kunna i erforderlig omfattning
vara landtbrukare, helst jordbruket i Norrland icke är en sak för
affärsmän utan blott en utväg, hvarpå många menniskor genom sträfsam^
arbete kunna bereda sig sitt nödiga uppehälle. När afvittrade hemman
komma i bolagsego blir derför följden den, att de stora obrukade odlingslägenheterna
å hemmanens skogsmarker icke, såsom med afvittringen afsetts,
skola under en öfverskådlig framtid komma under kultur. Några försäljningar
i jordbruksändamål af sådan mark från bolagshemman ifrågakomma
också nästan aldrig. Deremot råkar den redan uppodlade jorden ofta
i vanhäfd eller öfvergår alldeles i ödesmål. Denna sista regel upphäfves
ej deraf, att understundom derifrån gifvas undantag särskilt för de hemman
i mer bebyggda trakter, som brukas af bolagen sjelfva eller deras tjensteman.
Det sakförhållandet, att hemmanens öfvergång i bolagsego i
stort sedt utgör en nationalförlust från jordbrukssynpunkt, kommer man
icke heller ifrån genom statistiska siffror, som skola utvisa att jordbruket
under senare tiden gått framåt i Norrland såsom ett helt betraktadt. Dessa
framsteg hänföra sig företrädesvis till de hemman, som fortfarande varit i
den jordbrukande befolkningens besittning. Det framträder tvärtom härigenom
så mycket hjelpare, hvilka förluster uppstå af att samma utveckling
ej får eg a rum på bolagshemmanen, och hvilken fåra ett fortsatt holagsförvärf
kan medföra för att denna utveckling afstanna!'' och äfven
vunna resultat omintetgöras.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

En annan statsekonomi fara ligger deri, att sågverksindustrien på de
vägar, den nu beträda skall oundvikligen allt mer öka sin ekonomiska
magt genom sammanslutningar. Från större sågverksegare har visserligen
på sista tiden framförts den uppfattningen, att en inskränkning i sågverkens
rätt att vidare förvärfva hemman''vore orättvis och ödeläggande för
de mindre sågverken, som ej ega hemman. Det ligger nu redan i och
för sig något uppenbarligen orimligt i att hvar och en, som bestämmer
sig för att idka sågverksrörelse, skall derigenom få ett af staten särskilt
skyddadt anspråk på att med eganderätt förvärfva afvittrade hemman,
hvilka med stora uppoffringar från statens sida tillskapats för helt
andra ändamål. Men oafsedt, detta är det klart, att det framdeles liksom
förut i främsta rummet äro de större bolagen, som komma att köpa
hemmanen, och att derför just åtgärder, som förhindra detta, äro egnade
att till någon tid åt de mindre sågverken bevara tillgången på köptimmer,
som utgör förutsättningen för deras existens. Förr eller senare
komma i alla händelser de stora affärerna att uppsluka de mindre samt
förena sig i karteller för att beherrska marknaden, och ju större jordområden
de dervid förfoga öfver ju mägtigare blifva deras sammanslutningar.
Häri ligger en bestämd fara för framtiden för en fördelaktig afyttring af
virket från kronoparkerna och de vid afvittringarna bildade skogsallmänningarne.
Redan nu har man exempel på mångahanda, ofta med framgång
krönta försök från sågverksegare att nedpressa priset på kronans virke.

Vidare tränger sig alltmer allvarligt fram det vigtiga spörsmålet, huruvida
det ej för sågvcrksnäringen sjelf och de statsintressen, som anknytas
till densamma, är af största betydelse, att den någon gång får en anledning
att börja något ordna sig efter sin verkliga uppgift. Särskildt ledes
uppmärksamheten på denna angelägenhet genom framkomna uttalanden om,
att ett förhindrande af vidare hemmansförvärf skulle »döda» sågverksindustrien.
Det är som om medelst en dylik åtgärd* hvilken ju dock endast
vill upprätthålla den nuvarande egendomsfördelningen, alla naturtillgångar,
hvarpå sågverksindustrien nu bygger sin verksamhet, skulle i ett slag upphöra
att finnas till. Med enahanda bevisföring kunde sågverksindustrien
göra gällande inköpsrätt äfven till kronoparkerna. Då det emellertid allmänt
erkännes hafva varit rigtigast att vid afvittringen i större mängd afsätta
skogsallmänningar, så innebär ju redan detta, att sågverksindustrien ansetts
kunna uteslutas från möjligheten att ega större delen af den skogsmark, hvarpå
den nu gör anspråk såsom ett oundgängligt lifsvilkor. Lagutskottet skyndar
sig sjelf att biträda förslaget om allmänningars afsättande i oafvittrade trakter
för att förhindra dessa skogsmarkers hemfallande under bolagens omedelbara
eganderätt samt bibehålla dem såsom ett stöd för befolkningen i de orter,

(54

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

der skogarne finnas. Den egna förde], som sågverksindustrien må vinna af
obehindrad rätt till de afvittrade hemmanens exploitering, måste vägas mot
statens derigenom bortkastade uppoffringar samt de sociala, politiska och
ekonomiska missförhållanden, hvilka på sätt ofvan angifvits deraf blifva en
följd. Ett allt för ensidigt och''långt gånget framhållande af denna fördel
bör dessutom föranleda till att rigta uppmärksamheten äfven på en
annan sak. Storindustrien har nemligen i synnerhet såsom nybörjare en oafvislig
benägenhet att af sitt eget expansionsbegär förledas att draga vexla!''
på eu framtid, som ej kan infria dem. En påfallande uppblomstring har
derför ofta till förutsättning våldsamma kriser och svår ekonomisk tillbakagång
i framtiden. Visserligen vill man nu i det längsta omfatta den förhoppningen,
att den norrländska sågverksindustrien dock i hufvudsak är
byggd på sunda grundvalar samt endast räknat med gifna och naturliga
förutsättningar. Men vore det ej så, utan ligger det något under de angifna,
öfverdrifna anspråken, så måste man blifva betänksam, huruvida det
ej är skäl att något lyssna äfven till de allt talrikare röster, hvilka såsom
det förlösande ordet framhålla, att industrien i Norrland med eller mot
sin vilja artat sig till att i mångt och mycket vara eu stort anlagd sköfling
af naturtillgångarne. Och en sådan uppfattning jäfvas ingalunda af det
ostridiga förhållandet, att i det nuvarande en liflig verksamhet och omsättning
cger rum i ändamål att föra bort ur landet dess guld och gröna
skogar.

fin alldeles särskild uppmärksamhet kräfva slutligen från nationalekonomisk
synpunkt förhållandena i det vidsträckta landskapet Lappland.
Genom 1878 års afvittringsstadga för lappmarken bestämdes, att skog till
afsalu endast skulle lemnas hemmansegarne efter utsyning. Denna bestämmelse
vidtogs särskilt för att i dessa aflägsna trakter med visserligen
rika odlingstillfällen men kargt klimat bereda befolkningen ett varaktigt
stöd i kampen för tillvaron. Denna anordning har också visat sig
kunna blifvit synnerligen egnad utbreda odling i dessa trakter. De bönder
som behållit sina hemman med tillhörande skogsutsyningar stå sig ganska
bra, ofta utmärkt. De egna sig med intresse åt uppodlingen af sina egor
och äro i följd af den kontanta årliga inkomsten af utstämplingen oberörda
af inträffande svagår. Nu hafva emellertid sågverksbolagen allenast
för att åtkomma utsyningsrätten i synnerlig stor utsträckning lagt under
sig lappmarkshemman, som de sedan dåligt bruka genom landbönder, hvilka
efter slitsamt arbete åt bolagen ofta falla socknarnas fattigvård till last.
Det gifves nu ingen förnuftig anledning, hvarför staten skall tillåta eu
sådan utveckling, hvarigenom lappmarken enligt befolkningens enstämmiga
uppfattning måste återgå till ödemarker. Redan år 1893 begärde ju Vester -

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

(55

bottens läns landsting Kongl. Maj:ts nådiga, kraftiga och skyndsamma ingripande
mot denna fara, »innan all utsigt till räddning vore slut». Men
ännu i dag har till obotlig riksskada en så vigtig och kraftig skrifvelse ej
föranledt ens en vänlig tanke åt det angelägna ärendet.

På grund af dessa utredda förhållanden måste det betecknas såsom
en af de största olyckor, som kunna drabba rikets norra provinser, om
all enskild skogsmark derstädes råkar i några aktiebolags händer. I fall
den missräkning detta innebär för kronan, som i sådan händelse likafullt
kunde sjelf behållit skogarna, icke anses innefatta tillräcklig anledning för
ett ingripande, så böra dock de anmärkta ödesdigra följderna föranleda
dertill.

Utskottet synes nu företrädesvis vilja ifrågasätta, att staten tilläfventyrs
borde underkasta sig både förödmjukelsen och vådorna af de obegränsade
bolagsförvärfven af hänsyn till den framstående skötsel, som
skogarne derigenom kunde antagas erhålla. Detta är väl dock att bygga
afgörandet af de vigtigaste angelägenheter på de lösaste antaganden, ty det
finnes väl knappast något så omstridt, för att ej säga bestridt, som förträffligheten
af den skogsvård, som i allmänhet kan påräknas från den
norrländska sågverksrörelsens sida. Det innefattar också ett åsidosättande
och underskattande af alla andra vigtiga intressen, som här äfven i så hög
grad spela in. Och det ligger slutligen ett uppgifvande af framtiden och
en stor misstro till landets lagstiftning i att sålunda för alltid beröfva
sig utsigterna att leda in skogens rikedomar till en mångsidigare och för
befolkningen lyckosammare användning. En början dertill är ju för öfrigt
gjord i de två nordligaste länen genom särskild skogslagstiftning; och utskottet
lemnar obesvaradt spörsmålet, hvarför utskottet ej för dessa län
och i all synnerhet för lappmarkerna vill redan nu obetingadt förorda ett
förbud för vidare bolagsförvärf. Under första hälften af förra århundradet
gjorde sig gällande den uppfattningen, att staten ej kunde vårda sina skogar
och öfriga fastigheter lika väl som den enskilde och derföre borde ingenting
ega. Härom skref för femtio år sedan en af våra förnämste statsekonomer,
att »kronogodsen kastades bort blott för att följa en af dessa allmänna
satser, med hvilka man sä ofta bedrager folken, när de enskilta
kunna vinna pa deras antagande». Sådana allmänna satser äro nog det nu
gängse påståendet om de norrländska sågverksbolagens skogsvårdsuppgift
och förutsägelsen om dessa bolags undergång, derest de ej få ega alla norrländska
skogshemman.

Enligt vår uppfattning innebär det sålunda ett bestämdt och ansvarsfullt
åsidosättande af landets välförstådda lifsintressen, om man fortfarande
töfvar att öfvergå från ord till handling samt söker komma ifrån frågans
Bill. till Riksd. Prat. 7 Salut. 38 Höft. (A :u 48.) 9

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

allvar genom att förhala saken, till dess det är för sent att gorå något.
Det bör nu vara tillräckligt beklagligt, att under den långa tid, som förflutit
sedan Riksdagen år 1894 aflat en skrifvelse i ämnet, ingenting alls
uträttats i frågan.

Vid bedömande af de åtgärder, som böra vidtagas, måste först erinras
att i en så omfattande och under långa tider vanvårdad angelägenhet,
det ej kan ifrågakomma att utfinna ett medel, som på en gång ställer allt
till rätta. Ingen uppgift är lättare än att här ensidigt påvisa hinder och
svårigheter. Dermed föres saken icke framåt utan blott genom god vilja
att börja göra något i en möjlig och rätt rigtning. Sedan gäller det att
kanske under generationer lägga sten vid sten till det sålunda grundlagda
arbetet.

Då det nu är sågverksindustriens hemmansköp, som äro den yttre och
påtagliga anledningen till de öfverklagade missförhållandena, framställer
sig för hvar och en, som erkänner dessa missförhållanden och vill afhjelpa
dem, såsom den enda och naturliga utgångspunkten, att förbjuda dessa
förvärf. Enligt vår uppfattning bör derför första uppgiften för en lagstiftning
vara att förhindra vidare köp af hemman med tillhörande skogsmark.
Detta har också af den norrländska befolkningen sedan långt Tillbaka
uppfattats såsom den enda farbara utvägen, hvarföre ett sådant förslag
nu af dem allmänt gillats.

Visserligen gifvas åtskilliga personer, som anse, att man bör välja
någon annan utväg, och af de få, som dervid äfven framkomma med förslag,
finnas knappast två som hafva samma mening. Redan detta visar,
att man här ej är inne på någon praktisk väg, som karl medan tid är
tänkas af förhållandenas magt leda fram mot en lösning. Dessa förslag
höra obestridligen oftast hemma någonstädes ganska långt bort i framtiden.
De hvila derför också på den tysta förutsättningen, att utvecklingen
nu skall få fortgå såsom hittills. Men icke lättar detta just uppgiften att
först skapa ytterligare missförhållanden, för att sedan få afhjelpa jemväl dessa.
Med detta tillvägagångssätt ställer man sig i sina tillämnade åtgöranden
äfven uti ännu skarpare strid mot det allmänna formella åskådningssättet.
Hvad detta praktiskt betyder framgår bäst af Riksdagens beslut år 1898
i anledning af väckt motion om skyldighet för sågverksbolag att häfda
sina hemman. I enlighet med lagutskottets hemställan afslog Riksdagen
nemligen motionen på det anförda skälet, att botemedlen mot de obestridliga
sociala vådorna af sågverksbolagens fastighetsförvärf torde böra bestå
»uti inskränkning af bolagens rätt att förvärfva jordbruksfastighet och ingalunda
uti ingrepp i lagligen redan förvärfvade rättigheter».

Lagutskottets Utlåtande N;o 48.

Eri och annan synes ännu trots vunna erfarenheter vidhålla de forna
förhoppningarna om egostyckningslagens betydelse för lösningen af det
norrländska problemet. Visserligen skall denna lag efter den nu ifrågasatta
omarbetningen möjligen i vissa trakter kunna bereda bolagens landbönder
en i någon mån mera oberoende ställning. Men någon räddning
för de orter, der sjelfständig befolkning ännu finnes qvar, medför den dock
icke. Dess tillämpning vid bolagsförvärf i dessa orter förändrar ej väsentligen
det sakförhållande, att genom förvärfven en förr fri och oberoende
befolkning erhåller den osäkra och osjelfständiga ställning af bolagsunderlydande,
om hvilken 1894 års Riksdag yttrade, att dess skadliga inflytande
i sedligt, rättsligt, politiskt och ekonomiskt afseende läge i öppen dag.

Hvad härefter angår sjelfva den lagstiftning, som erfordras för att
genomföra ett sådant förbud, så har motionären med hänsyn till den synnerliga
faran i dröjsmål ifrågasatt, att Riksdagen redan nu skulle antaga
ett definitivt förslag i ämnet. Motionären medgifver emellertid sjelf, att
man måste förutsätta, att ändringar i denna lagstiftning kunde behöfvas
samt att densamma helst bör efterföljas af andra åtgärder, om hvilkas
rätta innebörd man ej redan nu kan vara fullt på det klara. Den af motionären
ifrågasatta förbudets utsträckning att gälla äfven enskild näringsidkare,
likasom de mer detaljerade lagbestämmelser som föranledts deraf,
torde också vara af beskaffenhet att särskildt föranleda stridiga meningar.
Vid sådant förhållande och då ifrågavarande lagstiftning sannolikt skulle
vinna på, om den komme under öfvervägande i sammanhang med tillämnade
förbättringar i skogslagstiftningen, synes det oss vara lämpligast, att
Riksdagen redan nu hos Kong]. Maj:t direkt begär utarbetandet af en fullständig
och definitiv lagstiftning rörande sågverksindustriens fastighetsförvärf
och de frågor, som'' dermed kunna visa sig ega sammanband.

Oafsedt detta qvarstår emellertid den oafvisliga angelägenheten att
något genast göres för att hindra de fortgående förvärfven, såvida ej
ändamålet med den blifvande lagstiftningen skall väsentligen förfelas och
nya stora sträckor af rikets dock begränsade territorium komma i sågverksbolags
besittning, öfverallt från Norrland ljuder ropet om nödvändigheten
att något göres ofördröjligen redan vid denna riksdag. Man vet
också att inköpen fortgått med oförminskad fart samt att särskildt nu
genom upptagandet af lån och på annat sätt stora ansträngningar göras
för inköp af byar och hemman.

För hvar och en, som verkligen behjerta!1 denna frågas djupa innebörd,
bör det derför enligt vår uppfattning stå klart, att i afvaktan på
den sålunda begärda lagstiftningens åvägabringande bör redan nu antagas
eu provisorisk lag, som hejdar den utveckling man vill förekomma. Fn

Lagutskottets Utlåtande. N:o 48.

i viss män liknande åtgärd vidtogs också genom kungörelsen den 19 augusti
1889, hvarigenom grufstadgans föreskrifter om inmutning såvidt den
rörde fyndighet å kronojord upphäfdes i syfte att åt en blifvande af Riksdagen
begärd lagändring bereda större verksamhet.

Denna provisoriska lag synes oss böra inskränkas närmast till sågverksbolag,
från hvilka den egentliga faran föreligger. En sådan lagstiftning
förenklas ock mycket genom att domstolarne här lätt blifva i stånd
att afvisa alla obehöriga lagfartsansökningar. Af motionärens lagförslag skulle
i en sådan lag ingå allenast § 1, § 3 mom. 1 samt § 5, rörande hvilka
bestämmelsers innehåll i tillämpliga delar hänvisas till motionärens motivering.
Den egentliga förädlingsindustrien är alldeles undantagen från
lagen genom bestämmelserna i § 1 mom. 2 och likaså enligt sista § alla
låneinrättningar, hos hvilka hemmansegarne kunna antagas pläga upptaga
lån. Och genom Konungens dispensrätt har lemnats utväg till undantag
för alla skäliga fall och medel att vinna trygghet i händelse af tvekan om
lagens tillämplighet.

Lämpligen borde lagen gälla tills vidare och intill dess annorledes
kan varda förordnadt. Men för att ej stöta bort dem, som väl önska ett
förbud men ändock ogerna vilja beröfvas handlingsfrihet i framtiden, kan
det ju vara lämpligt att låta lagen tillsvidare gälla endast i exempelvis
tre år för att sedan i händelse af behof ytterligare förnyas för viss tid,
till dess att den slutliga lagstiftningen kommit till stånd.

Tillräckliga skäl för en sådan lagstiftning har man allena i det ofvan
påvisade förhållandet, att den påkallas af rikets sannskyldiga nytta. För
en sådan angelägenhet hafva i alla tider ensidiga enskilda intressen ansetts
böra vika. Att tala om lika lagstiftning för alla är ofta, såsom
motionären på ett ställe rigtigt anmärker, att förorda olikhet. Ty det
blir lätt olikhet, när man vill tillämpa samma lag på vidt skilda sakförhållanden.

Hvad nu särskild! angår sågverksbolag, hvilka ju ej äro att anse såsom
någon samhällsklass i egentlig bemärkelse, så bör äfven inför en formel
uppfattning uppställandet af särskilda vilkor för deras verksamhet ej framstå
såsom något synnerligen främmande. Bolagslagstiftnin _ren afser ej att
värna om några allmänt menskliga rättigheter utan är en speciallagstiftning,
som för bolagens rätt att verka för sina ändamål uppställer olika vilkor
allt efter deras verksamhets beskaffenhet. Tanken att i sådant afseende
af hänsyn till statsintresset begränsa vissa bolags eller dermed likstälda
korporationers rätt att besitta fast egendom är hos oss ej heller ny. Sålunda
blefvo genom resolutionen den 5 november 1664 borgare, hammarpatroner
och bruksförvaltare förbjudna att utan Bergskollegii tillstånd un -

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

der sina bruk uppköpa bergsmanshemman, tägter och skogar, hvarför ock
domhafvandena förmanades att icke konfirmera dylika köp och gifva fasta
derå, »med mindre det vare ogilt». Anledningen till förbudet var, att de
inköpta smågårdarne o allt mer förföllo och blefvo tillhåll för en lös och
onyttig befolkning. År 1686 upprepades liknande förbud, »ty eljest skulle
bergsmännerna med tiden bortmista all deras lilla egendom och således
hela bergslagen råka uti främmande händer». Ett annat exempel utgör
den i 1847 års civillagsförslag upptagna bestämmelsen, att eganderätt till
fast egendom ej fick öfverlåtas till allmän eller enskild inrättning eller
till aktiebolag; och en sådan lagstiftning har, såvidt rörer aktiebolag, under
de senare åren upprepade gånger blifvit af lagutskottet förordad. Enligt
nu gällande bestämmelser få vidare enskilda banker, bankaktiebolag och
sparbanker ej ega annan fastighet än som för deras inrymmande är afsedd.
Och slutligen må erinras hurusom, såsom ofvan anförts, 1898 års
Riksdag förklarade, att botemedlen mot de verkliga sociala vådorna af sågverksbolagens
fastighetsförvärf borde bestå uti inskränkning af bolagens
rätt att förvärfva jordbruksfastighet, hvilket uttalande på framstäldt yrkande
särskild! fastslogs af Första Kammaren.

Härtill kommer nu, att staten på grund af afvittringarna och deras
ändamål att befrämja landets uppodling och bebyggande har en synnerligen
bjudande anledning att genom sin lagstiftning ingripa för upprätthållandet
af detta ändamål och afvärja de sociala, politiska och ekonomiska
faror, som uppstått genom dess åsidosättande. Och är man angelägen
om att tillse, huru med denna utgångspunkt saken ställer sig från
den formella följdrigtighetens synpunkt, bör det vara tydligt, att genom
förbud för sågverksbolag att med eganderätt besitta afvittrade hemman
afhåller man från förvärfven just dem, om hvilka man på förhand vet, att
de såsom hemmansegare ej skola bruka hemmanen för det syfte, som afsågs
med afvittringen.

Beträffande åter de nuvarande hemmansegarnes förmenta enskilda
rätt, så gäller i detta fall om den liksom om sågverksbolagens anspråk,
att allmänt väl går förut. Särskilt bör här erinras om, att ett köpeförbud
i en mängd fall äfven bereder hemmansegarne ett skydd mot
mångahanda tryckande inflytelser, som förr eller senare tvinga dem emot
deras vilja att sälja sina fastigheter. I öfrig! hänvisas i denna punkt till
hvad i motionen derom yttras äfvensom till hemmansegarnes egen uttalade
opinion, om att i stort sedt den ifrågasatta lagstiftningen nu och i framtiden
är till största gagn för den norrländska hemmansegareklassen.

Vid sakligt bedömande af den ifrågasatta lagstiftningen hafva, såsom
förut är närnndt, påståenden framkommit om, att den skulle döda såg -

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

verksindustrien. När man åter kommer in på den formella granskningen
säges ofta från samma håll, att lagstiftningen är verkningslös, enär den
lätt kan kringgås. Redan det starka bifall eller motstånd, som saken rönt
från olika läger, visar emellertid, att man allmänt har en förnimmelse af,
att bestämmelserna sannolikt skulle få en ganska kraftig verkan i åsyftad
rigtning. Man vinner ju också för det första en princip, på hvilken mycket
kan byggas för framtiden. Och i tillämpningen ernås redan i början, att
sågverksbolagen, hvilkas inköp utgöra den egentliga faran, blifva afskurna
derifrån, samt att sålunda fastigheterna ej skola för all framtid blifva
till nytta endast för dessa korporationsintressen. Äfven om köp genom
mellanhänder eger rum måste dock sådana köp af skal motionären närmare
angifvit, antagas blifva väsentligen färre. Och blott fastigheterna befinna
sig i enskild mans ego, skall tiden eller lagstiftningen alltid kunna
afhjelpa missförhållandena och hemmanen ej undgå att tjena en verklig
samfundsordning. I sådana fall är äfven den politiska faran undanskjuten.

Enligt lagförslaget hafva uttryckligen undantagits låneinrättningar, för
att ej hemmansegarne skulle beredas svårigheter erhålla nödiga penningelån.
Sådana bolag, som falla under lagen, hafva deremot ej tillagts rätt
att inköpa fastigheter af ifrågavarande slag å exekutiv auktion. Derigenom
skulle nemligen lagens verkan efter enskild öfverenskommelse med största
lätthet kunna upphäfvas. Undantag för bevakande af rättigheter, som förvärfvats
före lagens trädande i kraft, böra icke heller ifrågakomma, då det
möter svårigheter att här uppdraga en gräns och ett sådant medgifvande
äfven lemnar utrymme för hvarjehanda kringgående. Något sådant undantag
kan ej heller påstås vara behöfligt, enär det ju alltid står ett bolag
öppet att. i sådana sällsynta fall genom den intecknade handlingens öfverlåtande
på någon delegare eller annan bolaget närstående person bevaka sin
rätt. Särskilt för den, som anser att lagen lätt kan kringgås genom anlitandet
af mellanhänder, bör en sådan anordning förefalla tillfredsställande.

Redan förvärfvade fastigheter skulle enligt förslaget ej kunna säljas
af ett bolag till ett annat. Detta kan möjligen hafva någon betydelse
för angelägenheten att bibehålla konkurrensen och förhindra uppkomsten
af monopoliserade bolag. Derest i följd af obestånd eller annan anledningett
köpeaftal mellan bolag anses önskligt, står i alla händelser öppen den
utvägen att åstadkomma köpet genom öfverlåtelse af aktierna.

Hvad angår den i motionen n:o 143 ifrågasatta skrifvelse så behjerta
vi i likhet med motionären angelägenheten af jordbrukets befrämjande
inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne och anse, att särskild uppmärksamhet
bör egnas åt de öfverklagade missförhållanden, som förefinnas
i afseende å hemman, hvilka egas af sågverksbolag.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

På grund af hvad sålunda anförts och då den föreslagna ändringen
af 23 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, egostyckning och
jordafsöndring vid ofvan tillstyrkta utgång af ärendet icke lämpligen bör
i sakens nuvarande skick föranleda någon Riksdagens omedelbara åtgärd,
anse vi utskottet hafva bort hemställa,

a) att Riksdagen med anledning af punkten 1 i
motionen n:o 142 samt motionen n:o 143 måtte i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
dels så snart ske kan låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lagstiftningsåtgärder egnade att
vidmagthålla och stärka den sjelfegande jordbrukande
befolkningens ställning i Norrland och Dalarne, dels i
öfrigt egna uppmärksamhet åt angelägenheten att befrämja
jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar samt
för Riksdagen framlägga de förslag i detta afseende,
hvartill förhållandena kunna anses föranleda; samt

b) att Riksdagen måtte, i afvaktan på åstadkommandet
af den i förenämnda skrifvelses första punkt
begärda lagstiftning, för sin del antaga följande

Lag

angående begränsning i vissa fall af rätten att förvärfva

fast egendom.

1 §•

Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet må
ej förvärfva fast egendom å landet inom Norrbottens,
Vesterbottens, Vesternorrlands, Jemtlands, Gefleborgs
eller Kopparbergs län, der ej Konungen för visst fall
dertill lemnat tillstånd.

Hvad sålunda är stadgadt, galle dock ej, när fråga
är allenast om tomt eller upplagsplats, hvilken erfordras
för bolagets eller föreningens verksamhet, eller om vattenfall,
fiske eller annan dylik lägenhet.

2 §•

Har aftal tillkommit utan Konungens samtycke,
der sådant enligt denna lag erfordras, vare aftalet ogildt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

3 §•

Bank eller annan penningeinrättning, så ock försäkringsanstalt
vare ej underkastad denna lags bestämmelser.

Denna lag skall gälla tills vidare intill den 1 september
1904.»

beträffande punkten 2:o i utskottets hemställan:

af herr Lindhagen, som anfört:

»Enligt motiverna i det komitébetänkande, hvari föreslogs införandet
af egostyckningsinstitutet, förklarades, att egostyckningen torde erhålla en
särskild betydelse för de norrländska skogsbygderna genom det tillfälle
den erbjöd att kunna dela skatten å ett hemman mellan den för jordbruk
lämpliga arealen jemte ett mindre skogsområde å ena sidan och den hufvudsaldiga
skogsmarken å den andra. Egostyckningslagen kom emellertid,
såsom jag i min motion närmare utvecklat, ej att innehålla några närmare
bestämmelser om denna sålunda tillämnade egostyckning. Följden biet
också att i allmänhet blott den odlade inegojorden utstyckas, utan att
innehafvaren beredes något stöd af skogen eller tillfälle till nyodlingar.
»Styckningsändamålet», yttrade vid 1900 års allmänna landtmäterimöte
förste landtmätaren i Vesterbottens län, »är här öfver hufvud att frånskilja
inegorna från skogsmarken utan att fråga efter, om någon befolkning på
dem skall kunna existera. Ja meningen är väl sällan eller aldrig att så
skall ske.»

För att i någon mån afhjelpa detta missförhållande har lagutskottet
nu ifrågasatt en lagändring i syfte att vid egostyckning i Norrland inegolott,
som skiljes från skogsmark, må tillförsäkras rätt till bete och skogsfång
å sådan mark. Deremot har utskottet afslagit min framställning om
att egostyckningslagen skall upphöra att gälla derstädes i afbidan på en
lagändring.

Enligt hvad landtmätarne i Vesterbottens län meddelat, har der egostyckningslagen
gifvit anledning till inemot 500 egostyckningsförrättningar,
och af dessa hafva minst 90 procent stått i direkt sammanhang med trävarubolagens
hemmansförvärf. Och äfven i det öfriga Norrland lärer lagens
tillämpning hufvudsakligen afsett så beskaffade egostyckningar.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Klart är, att medan man väntar på en ny lag, skola dessa förrättningar
obehindradt fortgå. Det kan också befaras, att skogsbolagen skola
skynda sig att under tiden låta egostycka sina hemman för att derigenom
blifva oberoende af de nya förbindelser, som den ifrågasatta lagstiftningen
kan medföra. Under tiden komma sålunda ytterligare eu mängd norrländska
hemman att för all framtid, såsom man säger, »förstöras». Och då
dessas antal dock är begränsadt, synes mig nämnda förhållande vara en
bjudande anledning att upphäfva lagens tillämpning i ändamål att göra
den tillämnade lagstiftningen mera verksam. De jemförelsevis få utstyckningarne
af skogsmark för ett verkligt jordbruksändainål blifva härigenom
ej omintetgjorda utan endast uppskjutna och kunna i brådskande fall
under tiden tillgodoses genom jordafsöndring.

När man såsom utskottet ej vill redan nu förorda antagandet af eu
lag, som förbjuder vidare bolagsförvärf, borde detta vara ett ytterligare
tungt vägande skäl att tills vidare upphäfva egostyckningslagen, som visat
sig på många orter synnerligen verksam för befrämjandet af sådana förvärf.

Utskottet har vidare endast delvis velat infria de ursprungliga löftena.
Den nya lagstiftningen anser utskottet göra till fyllest, om den tillgodoser
behofvet af virke och bete. Jag befarar emellertid, att man här
hängifver sig åt samma falska förhoppningar och origtiga föreställningar
som vid lagens tillkomst. I tätt bebyggda trakter i närheten af kommunikationsleder
kan möjligen dessa tillagda nyttigheter hjelpa under
något. Men i sjelfva skogsbygderna får nog denna anordning ej synnerligen
större betydelse än den nuvarande i ändamål att åt bolagens landbönder
bereda en något sjelfständigare och bekymmerfriare ställning. Af
dessa skäl och då egostyckningsinstitutet från början angifvits afse att
i någon mån återskapa jordbruksmöjligheter å sågverksbolagens hemman,
synes mig åtminstone komitébetänkandets löften härutinnan böra fullt infrias
samt följaktligen tillses, att äfven odlingslägenheter afskiljas från den
egentliga skogsmarken. En sådan förbättrad egostyckning skulle kunna
framtvingas exempelvis derigenom att sågverksbolagen, såsom i min motion
ifrågasatts, åläggas häfde- och nyodlingsskyldighet, men medgifvas befrielse
derifrån, derest egostyckning af antydd beskaffenhet åvägabringas.

På grund häraf får jag — jemte det jag i detta sammanhang vill för
min mening beträffande punkten 1 i utskottets yttrande särskildt åberopa
bifogade till mig inkomna uttalanden — hemställa:

a) att Riksdagen måtte aflåta den i punkt 2 af utskottets
betänkande angifna skrifvelse med tillägg, att
utom bete och skogsfång äfven odlingslägenheter böra så
vidt möjligt tilläggas inegolott,som skiljes från skogsmark;

Bill. till Riksd. Prof. 1901. 7 Sami. 38 Häft. (N:o 48). 10

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

b) att Riksdagen ville, i afvaktan på åstadkommandet
af den i berörda skrifvelse begärda lagstiftning, för sin
del antaga den under andra punkten i min motion föreslagna
lag angående inskränkning af egostyckningsförfarandets
tillämpning.

samt beträffande punkten 3:o i utskottets hemställan:

af herrar Zetterstrand, N. Nilsson, F. Andersson, Lindhagen, Redelius,
Sjöberg, M. Andersson och Wiklund, hvilka i motiverna för utskottets hemställan
under denna punkt velat hafva anfördt äfven följande:

»Beträffande den tillstyrkta afsättningen till allmänningar i oafvittrade
delar af lappmarken anse vi att Riksdagen bör redan nu uttala, att skog
ej synes böra omedelbart tilläggas hemmanen annat än för tillgodoseende
af det nödiga husbehofvet. Och ehuru ej uttryckligt yrkande derom
föreligger, synes Riksdagen derjemte böra begagna detta tillfälle att framhålla
till öfvervägande, huruvida ej afvittringen såväl inom oafvittrade
trakter som äfven i orter, der påbörjad afvittring ej afslutats, kan och
bör tillsvidare, medan kronan ännu har förhållandena i sin hand, alldeles
inställas, så att man blir i tillfälle närmare undersöka lämpligaste användningen
för kronans skogar i dessa trakter. Särskildt synes till ett sådant
öfvervägande föranleda det uppgifna förhållandet, att sågverksbolag redan
lära inköpt alla hemman ofvan odlingsgränsen inom Dorotea socken, innan
afvittring der ännu kommit till stånd. Afvittringen skulle nemligen här
få den egendomliga uppgiften att på kronans bekostnad från dess mark
för landets bebyggande och uppodling gifva bort skog till hemman, om
hvilka man redan vet, att de skola för aktieegarnes räkning användas till
helt andra ändamål».

uUty.jr ar« -i,

, M f. , ,-

: M M
".biZuvAj.i''-,

Bilaga

till herr Lindhagens särskilda yttrande.

Vester bottens län.1)

Utdrag af protokoll, fördt vid sammanträde med Vesterbottens
läns kongl. hushållningssällskaps förvaltningsutskott å
chefsbostället Böle i Umeå socken den 9 april 1901. Närvarande:
v. ordföranden, öfversten och kommendören Ludv.
Schöning, skattmästaren, häradsskrifvaren och ridd. O. Th. Bergström
samt utskottets samtliga ledamöter herrar direktören och
ridd. L. Kjellén, förste landtmätaren H. J. Norrman, kommissionslandtmätarne
H. R. Linder och F. O. Sjöström, kronolänsman
Joh. Broman, skiftesgodemännen P. Sandström och
Aug. Lundberg äfvensom undertecknad sekreterare.

§ 10. Föredrogs frågan, huruvida förvaltningsutskottet borde uttala sin mening
rörande den af revisionssekreteraren C. A. Lindhagen väckta motionen ang. lagstiftningsåtgärder
för vidmagthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i
Norrland och Dalarne, och beslöt utskottet enhälligt, att, med uttalande af de varmaste
sympatier för motionen, såsom sin bestämda åsigt förklara, att det vore för
länet af högsta vigt, att motionen i sin helhet redan vid denna riksdag vunne densammas
bifall; och skulle denna § genast uppsättas och af hr v. ordföranden justeras
samt derefter till herr L. öfversändas.

Justeradt, dag som ofvan In fidem

Ludv. Schöning. E. O. Mångberg.

Till — — —

Efter det Ni uti Eder vid innevarande års riksdag väckta motion n:o 142,
ang. lagstiftningsåtgärder för vidmagthållande af jordbruksnäringen i Norrland och

'') Jemt landstingets redan &r 1893 till Konungen gjorda framställning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Dalarne och dermed i sammanhang stående förhållanden, framhållit de uttalanden,
som vid de hållna landtmätaremötena förekommit angående den ifrågasatta och derefter
den 27 juni 1896 utfärdade s. k. »egostyckningslagen» och derjemte anhållit,
att Vesterbottens läns landtmätareförening ville uttala de erfarenheter landtmätarne
vunnit vid lagens tillämpning och om egostyckningsförfarandets verkningar i öfrigt
på jordbruksnäringen, få vi härmed meddela:

att berörda lag inom detta län gifvit anledning till inemot 500 egostyckningsförrättningar; att

af dessa minst 90 % stått i direkt sammanhang med trävarubolagens hemmansförvärf; att

dessa af lagen främjats;

att de vid styckningen utlagda skiftena, som, med hänsigt till det s. k. »styckningsändamåleh,
ensamt bestämmas af sakegaren, i den mån de gällt den för jordbruk
afsedda delen af hemmanet, ofta varit oformliga och för jordbruksändamål
olämpliga;

att dessa dessutom ofta enligt köpeaftalet besväras af servituter för virkesupplag
å stränder, för dämningsrätt in. in. till förmån för den endast för skogsändamål
afsedda lotten;

att betesrätt inom skogsområdet ofta förvägras den för jordbruk afsedda
lotten eller ock medgifves under vissa vilkor, med straffpåföljd af skadeersättning
vid öfverträdelse;

att skog till för jordbruket erforderliga byggnaders underhåll och nybyggnad
i regel saknas;

att den redan odlade jorden å de s. k. bolagshemmanen ofta försummas; samt

att nyodlingar å desamma ej förekomma;

då häraf torde få framgå, att egostyckningslagen härstädes icke afser något
jordbruksändamål, utan endast skogsförvärf, och då den utesluter jordbruksområdet
från det stöd detta förut haft och måste hafva af skogsområdet och dessutom afskär
det förra från möjligheten att svälla ut inom det senare, så är vår öfvertygelse,
att egostyckningslagen och trävarubolagens hemmansförvärf för närvarande äro till
skada för jordbruket och till afgjordt hinder för dess vidare utveckling i dessa
bygder — svnnerligast som någon arrendelag till skydd för de s. k. landböndernas
rätt och intressen ej finnes.

Hvad angår det från visst vetenskapligt håll framkomna påståendet, att Norrlands
jord ej lämpar sig för jordbruk, så få vi deremot inlägga en bestämd gensaga.

Jordbruk har sedan uråldrig tid bedrifvits inom Norrland och inom vårt. län
utgjort grundvalen för dess hittillsvarande utveckling. Uti en senare tid, efter det
foderodlingen börjat mera bedrifvas, utvecklade sig en förbättrad ladugårdsskötsel
med deraf föranledd mejerihandtering. »Vesterbottens ost» blef ett slagord, och
allt tydde på en löftesrik framtid för jordbruket, intill dess detsamma på grund af
de höga, af skogshandteringen vållade arbetsprisen böljade att visa någon afmattning,
ett missförhållande, som dock bör vara af öfvergående art.

Länets utvecklingsmöjligheter inom jordbrukets område äro så långt ifrån
små, såsom från det »vetenskapliga» hållet blifvit påstådt, att de tvärtom äro obegränsade
för en mycket lång framtid, dä dess odlingsbara, hittills helt och hållet
obrutna starrmyrar — jemförliga med södra och mellersta Sveriges »mader» —
samt öfrig odlingsbar såväl fastmark som myrjord tages med i räkningen; och med
visshet och kännedom om dessa förhållanden göres derför härmed det påståendet,

* Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

att af den till odling dugliga jorden hitintills inom nedre landet högst 1/b och inom
lappmarken högst 1/äo tagits i anspråk.

Hvad angår denna jords värde, så torde vi landtmätare få anses framför allt
behörige att derom afgifva ett omdöme, satte som vi äro att så att säga spadtag
för spadtag, borrhål vid borrhål undersöka och gradera densamma för att finna det
relativa värdet mellan den gamla odaljorden och de nya områden, dit, ur de sammanbyggda
byarne, flere eller färre delegare utflyttas, för att på dessa nya områden
jemngod återfå sin rätt och behöriga andel af det förut gemensamma eller
på annat sätt förut disponerade området — och visst är, att den nya jord, som för
dessa utflyttningar tagits i anspråk, varit fullt jemförlig med den äldre samt att
tillgång finnes att på samma grunder som hittills genom skiften och klyfningar
under en oöfverskådligt lång framtid inom Norrland bilda nya egna hem, der en
idog befolkning kan hafva sin nödtorftiga bergning.

Vi instämma derför i motionens syfte och tillönska densamma framgång i
Riksdagen, förvissade, som vi äro, att bibehållandet och utvecklingen af en talrik
sjelfegande jordbrukarebefolkning är fosterlandets bästa värn mot såväl yttre som
inre fara. Umeå den 18 mars 1901.

H. J. Norrman.

Förste landtmätare.

Frans Sjöström.

Kommissionslandtmätare.

I. A. Lindahl.

Kommissionslandtmätare.

Axel Sandqvist.

Kommissionslandtmätare.

V. Th. Stein.

Kommissionslandtmätare.

J. Gezelius.

Kommissionslandtmätare.

S. F. Norberg.

Kommissionslandtmätare.

Knut Köhler.

v. Kommissionslandtmätare.

P. V. Gawell.

v. kommissionslandtmätare.

Bertil Lagerqvist. •

v. kommissionslandtmätare.

Magnus Bergstedt.

v. Kommissionslandtmätare.

H. Hampusson Huldt.

v. Afvittringslandtmätare.

Fritiof Andersson.

Landtmäteriauskultant.

Tycho Bergman.

v. Kommissionslandtmätare.

Knut Widmark.

Landtmäteriauskultant.

J. E. Linder.

Kommissionslandtmätare.

S. J. Johanson.

Landtmäteriauskultant.

Axel Skärm.

Landtmäteriauskultant.

Knut A. B. Lidblom.

t. f. Afvittringslandtmätare.

Carl Aug. B eter sson.

Landtmäteriauskultant.

K. W. Zetterström.

Landtmäteriauskultant.

Härold Lidman.

Landtm äteriauskultant.

J. F. Johansson.

Kommissionslandtmätare.

J O. A. Sohlherg.

Kommissionslandtmätare.

H. B. Linder.

Kommissionslandtmätare.

I. A. Nydahl. G. E. John Hedman.

Kommissionslandtmätare. Kommissionslandtmätare.

Att förestående är underskrifvet af alla på eget ansvar arbetande landtmätare
inom länet utom två, af hvilka en vistas på främmande ort och en förklarat
sig sakna erforderlig erfarenhet för sakens bedömande — betygas; som ofvan.

Tf. J. Norrman.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Att jordbruk, särskilt foderväxtodling med deraf följande ladugårdsskötsel,
af ålder bedrifvits och utgjort grundvalen för länets utveckling samt fortfarande
tillika med mejerihandtering kan bedrifvas inom alla trakter af detta vidsträckta
län, synnerligast då ännu icke tagits i anspråk mera än omkring 1/s på nedre landet
och inom lappmarkerna högst V40 af den härför tjenliga jorden, men att en stor del
af denna jord kommit allt mera i sågverksbolagens ego, hvilka, enligt hvad erfarenheten
visat, i allmänhet icke ens häfda den odling, som vid eganderättens förvärfvande
till äfventyrs finnes å de egendomar, som af dem förvärfvats, utan äfven
förqväfva redan derå verkstäldt odlingsarbete, hvars understöd och utveckling varit
ändamålet med det rika, genom afvittringarne öfverlemnade skogsanslaget. För
afhjelpande af dessa missförhållanden synes mig den af revisionssekreteraren Lindhagen
---vid innevarande års riksdag väckta motion innefatta en kraftig och

välbetänkt åtgärd för jordbrukets främjande och för bibehållande af befolkningens
ekonomiska och moraliska bestånd inom de vidsträckta norrländska bygderna. Umeå
den 17 april 1901.

Sixten Kempff.

Statens landtbruksingeniör.

— — — Jag instämmer i allo uti det slut, hvartill herr Lindhagen i sin

motion om inskränkning i sågverksegarnes rätt att förvärfva fast egendom kommit,
men det synes mig, som om några ytterligare motiv för motionen kunna och böra
framhållas. Herr L. har nemligen i det hela hållit sig till de rent ekonomiska
skäl, som tala för motionens antagande, men det finnes äfven rent rättsliga sådana,
visserligen kanske ej fullt juridiskt bindande, men dock af så tungt vägande beskaffenhet,
att de, enligt mitt förmenande, böra vid frågans behandling framhållas
såsom häfdande statens rätt att lagstifta i ämnet. Jag syftar på sättet för uppkomsten
af nybyggen i Norrland, hvilka så småningom utvecklat sig till byar och
skifteslag. — — — —

Af gammalt tillgick dervid så, att, sedan en nybyggessökande hos vederbörande
länstsyrelse gjort ansökning om rätt att få anlägga ett nybygge, länsstyrelsen
förordnade vederbörande länsman att i sökandens närvaro å uppgifven trakt
insyna de till odling tjenliga lägenheter, sökanden kunde uppgifva, hvarefter länsstyrelsen
med bifall till ansökningen beviljade det ifrågakomna nybyggets anläggning
och dervid tillika föreskref vissa frihetsår samt förunnade anläggaren bidrag
till nybyggets odling och bebyggande, hvartill på en senare tid tillkom för de nybyggare,
som hade barn, understöd och bidrag till dessas uppfostran.

De bidrag staten på sådant sätt dels genom frihet från skatt efterskänkt, dels
utbetalt, hafva ingalunda varit obetydliga, och har afsigten med desamma helt naturligt
varit den, att få jord under odling. Då sedermera den af staten sjelf påkostade
afvittring öfvergick de byar, som så småningom uppstått af dylika nybyggen, öfverlät
staten till de blifna hemmansegarne afsevärda skogsområden till understöd för ett
fortsatt brukande af jorden. Så har åtminstone inom Vesterbottens läns lappmark
varit händelsen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Det har, kan man säga, varit en ren gåfva dessa hemman erhållit, och bör naturligtvis
denna gåfva användas i öfverensstämmelse med dess ändamål eller att stödja
jordens brukande. Detta ändamål kan icke vinnas, derest icke jord och skog fortfarande
finnas hos en, hvilken vill lefva för och på att bruka jorden, och förloras
helt och hållet, om skogen eller det hela försäljes till sågverken.

Brukas nu ej gåfvan i öfverensstämmelse med dess ändamål, synes det mig, som
om staten, lika väl som en enskild, hade rätt att taga gåfvan åter, eller, derest den ej
vill använda sig af denna sin magt, gifva ytterligare och skärpta bestämmelser för att
gåfvan må för det afsedda ändamålet brukas. I förevarande fall bör staten sålunda
ega rätt stadga sådana lagbestämmelser, som afse att skydda och upprätta det ändamål,
hvartill staten åt forna nybyggen öfverlåtit staten förut tillhörig skog. Från
denna synpunkt tyckes det mig alltså, som om staten äfven hade en rent rättslig
utgångspunkt att lagstifta i den rigtning herr L. i sin motion föreslagit.

På det lifligaste önskar jag bifall till motionen och att det må ske på det
snaraste, ty får det fortgå såsom hitintills, torde det snart vara en saga blott, att det
annorstädes inom Norrland annat än efter kustlandet funnits en jordbrukande befolkning.
Ty hejdlöst fortgå nu bolagsförvärfven, undandragande jorden från odling och
kultur. Så torde åtminstone inom Bjurholms och Degerfors socknar alla de hemman,
hvartill finnes någon skog, kommit i bolags ego, och å alla dessa hemman, utgörande
en afsevärd del af dessa socknar, torde väl näppeligen någon vidare odling förekomma,
utan blifva de väl snart alldeles beväxta med skog. De medel staten förut
utbetalt i odlings- och nybyggnadshjelp hafva således, kan man säga, blifvit bortkastade.

Eu utredning borde i denna del af ämnet göras, och komme det nog att visa
sig. att de allra flesta hemman varit understödda nybyggen. Umeå den 9 april 1901.

Alfr. Ährling,

Häradshöfding i Vesterbottens Södra domsaga.

Protokoll, hållet i den s. k. kyrksalen i Lycksele skolhus
den 14 mars 1901.

S. D. För öfverläggning om vigten och värdet för orten af herr revisionssekreteraren
Carl Lindhagens motion vid innevarande års riksdag om skydd för
jordbruksnäringens framtid inom de norrländska länen hade utgått inbjudning, som
under nu pågående marknad härstädes anslagits å lämpliga ställen inom marknadsplatsen,
att de härför intresserade skulle denna dag klockan tolf på dagen sammanträda
härstädes.

Sedan klockan slagit tolf och en stor menighet tillstädeskominit, framträdde
kronofogden Nils Kruse och förklarade å inbjudarnes vägnar mötet öppnadt, hvarefter
han i ett inledande föredrag redogjorde för hufvudsakliga innehållet i motionen
och dess syfte.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Till att leda förhandlingarne utsågs derefter ordföranden i Lycksele sockens
kommunalstämma herr Gustaf Molin och till mötets sekreterare kronofogden Kruse.

En delvis liflig diskussion uppstod nu, dervid kraftigt framhölls nyttan
och nödvändigheten af att de idéer motionären framburit förverkligades. Skedde
icke det, vore fara för den sjelfegande jordbruksbefolkningens bestånd. I synnerhet
fäldes bittra ord öfver egostyckningslagen, som genom sin ensidighet ansågs vara till
skada och motverka det ändamål, hvarför den tillkommit.

Giskussionen sammanfattades till sist i en resolution af följande innehåll:

A talrikt församladt möte för öfverläggning om herr Carl Lindhagens motion
vid innevarande års riksdag rörande sågverks- och jordbruksintressena i Norrland
och Dalarne hafva invånare från Lycksele lappmarks tingslag beslutat att till
honom genom mötets ordförande herr G. Molin frambära deras tacksamhet för det
intresse, han genom motionen visat för dess jordbrukande befolkning, och en anhållan,
att han, om motionen nu vid riksdagen helt eller delvis faller, fortfarande ville
arbeta på förverkligande af de idéer, som i motionen uttryckas.

Till justeringsmän af protokollet utsågos jägmästaren A. F. Berselius och
sågverksegaren P. A. Fahlberg. År och dag som ofvan.

Gustaf Molin.

Nils Kruse.

Justeras:

P. A. Fahlberg. A. F. Berselius.

Undertecknade allmogemän, samlade till öfverläggning angående vid årets
riksdag af hr Carl Lindhagen väckta lagförslagen till hämmande af sågverksbolagens
förvärf af jordbruksfastigheter samt till inställande af egostyckningslagens tillämpning
inom de norrländska länen, uttala härmed sin bestämda uppfattning, att förslagens
antagande icke blott är önskvärdt utan af trängande behof påkalladt, såvida man
icke vill riskera en återgång af jordbruksnäringen i Norrland. Hornmyr den 25
mars 1901.

(15 underskrifter.)

Undertecknade allmogemän, samlade till ölverläggning angående vid årets
riksdag af hr Carl Lindhagen väckta lagförslagen till hämmande af sågverksbolagens
förvärf af jordbruksfastigheter samt till inställande af egostyckningslagens tillämpning
inom de norrländska länen, uttala härmed sin bestämda uppfattning, att förslagens

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

antagande icke blott är önskvärd^ utan af trängande behof påkalladt, såvida man
icke vill riskera en återgång af jordbruksnäringen inom Norrland. Vinliden i Lycksele
den 20 mars 1901.

(6 underskrifter.)

Undertecknade allmogemän, samlade till öfverläggning angående vid årets
riksdag af hr Carl Lindhagen väckta lagförslagen till hämmande af sågverksbolagens
förvärf af jordbruksfastigheter samt till inställande af egostvckningslagens tillämpning
inom de norrländska länen, uttala härmed sin bestämda uppfattning, att förslagens
antagande icke blott är önskvärdt utan af trängande behof påkallas, såvida man
icke vill riskera en återgång af jordbruksnäringen inom Norrland. Väo-sele by den
23 mars 1901.

(11 underskrifter.)

Utdrag af protokoll, hållet vid behörigen kungjord ordinarie
kommunalstämma med Steusele socknemän i sockenstugan
i Stenselc by den 31 mars 1901.

§ 3. S. D. Härefter företogs till behandling den på flere kommunens medlemmars
begäran till denna stämma jemväl utsatta frågan om yttrande öfver herr
revisionssekreteraren Lindhagens motion vid innevarande års riksdag, åsyftande
ändringar i nu gällande lagstiftning i syfte att bereda återstoden af Norrlands sjBifogande
bonde- eller jordbrukareklass af lag värnadt skydd mot trävarubolagens
allt mer tilltagande fastighetsförvärf och den derigenom för bondeståndet sig melodi
mer närmande faran att från sjelfegaude förvandlas till landbönder eller i alla
afseenden osjelfständiga bolagsarrendatorer. Och beslöto socknemännen, hvilka, i
anseende till frågans stora vigt och af allmänna tidningarne, synnerligast tidningen
sUmebladets, underrättade om motionens innebörd, talrikt infunnit sig, enhälligt uttala
instämmande med herr L.

De ville ock framhålla, att Riksdagens bifall till herr L:s motion är af trängande
behof påkalladt, derest ej allmogeklassen i en värderik del af fosterlandet
skall gå sin snara och säkra undergång till mötes. Ty allt hvad i motionen blifvit
sagdt om trävarurörelsen är tyvärr sant. Denna har urartat och, i stället för att
som hvarje annan fosterlandsnyttig industri gagna, snedvridits derhän, att den med
undergång hotar odlingen inom en dyrbar del af fosterlandet och just den del, som

Bih. till Riksd. Prot. Idol. 7 Sami. 38 ljuft. (N:o 48). 11

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

ligger närmast, hvarifrån yttre fara rimligen kan hota. Genom bevillningstaxeringens
införande och dermed följande förmåner förespeglades lappmarksbefolkningen skydd
mot alla faror i ekonomiskt och socialt hänseende. Privilegierna upphäfdes ock i
sammanhang dermed, och vederlaget blef ekonomisk och moralisk ruin. Ekonomisk
ruin genom trävarubolagens öfverhandtagande förvärf af såväl fastighet som skog,
moralisk genom den i följd af den stegrade trävaruafverkningen från alla kanter
såväl in- som utrikes sig här samlande lösa arbetarebefolkniugen. Det har gått
derhän, att det jordbruk, som ej kan skötas af familjen, får förfalla. Till och med
staten har dertill bidragit genom forcerade afverkningar af hundratusentals träd per
år inom socknen.

Hur allt kan och skall sluta, är ej svårt att förutse, derest icke regering och
riksdag genom i tid vidtagna kraftiga åtgärder sätta en hämsko för det onda.

Och ehuruväl kommunen är för medellös att vare sig genom deputationer
eller på annat mera ostentativt sätt än genom detta uttala sin — — — — —,

dristar den dock vädja till uttalandet af en bland Sveriges störste konungar, att
»detta Sverige och dess folk är väl värdt, att man derför offrar lif och blod och
allt hvad man kärt häfver».

§ 4. Det beslöts, att ett utdrag af detta protokoll och underskrifvet af
undertecknad, ordförande, samt handlanden J. E. Sjöberg och kyrkovärden J. A.
Stenvall, genom ordförandens försorg skyndsammast skulle tillsändas herr L.
Som ofvan.

G. Lindahl.

Justeradt:

J. E. Sjöberg. J. A. Stenvall.

Byamännen i Barsele, Stensele socken, Vesterbottens län, samlade till möte
den 17 mars 1901, vilja härmed på det lifligaste instämma i de uttalanden, som herr
C. A. Lindhagen gjort i den af honom innevarande år i riksdagen till förmån för
den norrländska jordbruksnäringen väckta motion, samt uttala sitt bifall till de deri
framställa lagförslagen.

A de på mötet närvarande byamännens vägnar

Joll. Öberg,

folkskoleläraie.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Protokoll, hållet med byamännen i Bastuträsk by, Stensele
socken den 18 mars 1901 rörande den af Revisionssekreteraren
C. Lindhagen väckta motionen om inskränkning i bolags rätt
till förvärf af fast egendom i Lappmarken m. m.

S. D. Till Ordf. valdes S. A. Blomqvist.

Efter det några uttalat, med öfrigas instämmande, sin anslutning till herr
Lindhagens motion — — — — — — — — — — — — — — —

Det är visst, att här blir missväxt genom frostskada gång efter annan, men det
blir missväxt då och då på andra orter inom riket, ja, äfven i sydliga länder, så att
man har icke skäl till att bränna upp kornladan för några svajpr, ty bär finnas
byar, der det varit en nybyggare att börja med. Så har det blifvit 2, 3, 10, 20
hemmansegare och deröfver med en befolkning på omkring 250 personer, hvilka hittills
gjort reda för sig både till stat och kommun, oaktadt skogsbolagen för om 30 år
sedan för om 2 öre träd på sätt som skedde blefvo egare af skogen för ett hälft
sekel. Men fjellets befolkning har icke blott bildat byalag utan äfven större och mindre
socknar, som variera mellan några hundra och 3—6 tusen personer och deröfver.
En kommun på om 3 tusen personer har kunnat deltaga med staten att bygga
många mil landsväg, som af kommunen kräfde mellan 30—40, kyrka öfver 60 tusen,
prästgård 5 tusen, skolor flera tusen och åter landsväg och brobyggnad, som redan
slukat mot 30 tusen kr. samt till råga på bördan laga skiften, som kraft om 200,000
kronor, och sådana kommuner skulle icke vara värda att »upprätthållas och skyddas»
då de gjort sådana meriter, under det skogsafkastningen utom de 2 örena per träd
hamnat och hamnar i bolagens fickor?

Vi vilja härmed icke kasta skugga på bolagen, i hvilkas intresse det ligger
att för minsta möjliga pris öfverkomma skogsprodukter, utan vi förmena, att det i
lagstiftningen finnes luckor och brister, som böra rättas till jordbrukets och den
jordbrukande befolkningens stöd för framtiden. Bastuträsk som ofvan.

S. A. Blomqvist.

Joll. Löfdahl. A. F. Johanson. Per Christen Persson. J. F. Johansson.

Protokoll, hållet vid utlyst sammanträde med Sorsele
socknemän i sockenstugan i Sorsele den 24 mars 1901.

S. D. I sammanhang med till denna dag utlyst ordinarie kommunalstämma
hade Sorsele socknemän kallats till sammanträde för att höras och afgifva utlåtande
i anledning af en af Revisionssekreteraren C. A. Lindhagen vid innevarande riksdag
väckt motion angående lagstiftningsåtgärder för vidmagthållunde af jordbruksnäringen
inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne.

Socknemännen, som talrikt infunnit sig till detta sammanträde, valde undertecknad
Lindberg till ordförande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Sedan ordföranden redogjort för innehållet i berörda motion, vidfoga en liflig
diskussion, dervid alla talare uttryckte sina sympatier för de lagstiftningsåtgärder,
som af motionären föreslagits.

Efter det diskussionen förklarats afslutad, förenade sig socknemännen enhälligt
om följande utlåtande:

Sorsele socknemän anse nuvarande lagstiftning innefatta eu fara för den jordbrukande
klassens bestånd i synnerhet inom lappmarkerna och tarfva snar förändring.
Den af revisionssekreteraren C. A. Lindhagen vid detta års riksmöte
väckta motion synes vara af den beskaffenhet, att dess antagande skulle medföra
ökad säkerhet för fortvaron af en sjelfegande jordbrukareklass inom lappmarken
och de norrländska bygderna och på sådant sätt låta de naturliga tillgångarne befordra
enskildt och allmänt väl, Ett antagande af de i motionen framstälda lagförslagen
vore derför högst önskvärdt.

I sammanhang härmed beslöts, att till motionären — — — — — —

År och dag som ofvan.

J. G. Lindberg.

Uppläst och justeradt:

C. G. Fjellström. P. O. Bäckström. B. Aström. P. J. Harr. Isak Sjögren.

a ........................

För att afgifva yttrande öfver en af revisionssekreteraren C. A. Lindhagen
vid innevarande års riksdag väckt motion om skydd för jordbruksnäringens framtid
och förbättrande inom de norrländska länen hade den jordbrukande befolkningen
i Gargnäs och trakten deromkring blifvit inbjuden till ett möte i Gargnäs skola
den 17 mars 1901. Inbjudningen hade hörsammats, och ett rätt stort antal jordbrukare
infunnit sig. Sedan inbjudaren i korthet redogjort för motionens innehåll
och syftemål, förklarade alla utan undantag, att de ville instämma deruti.

Alla voro således fullt eniga uti den åsigten, att, om motionen blefve antagen,
så att det blefve lag i samma syfte som framhålles i motionen, så skulle den
blifva ett godt beskydd för jordbruksnäringens bestånd och komma vårt län till stor
nytta för framtiden. Man önskade derföre motionen all den framgång den så väl är
förtjent af, så att den (fastän mycket för sent) måtte blifva lag så fort som möjligt.

Vid sammanträde i Asele antogs en så lydande resolution:

Lifligt instämmande i motionärens uttalande angående de öfverhängande faror
för den sjelfegande jordbruksldassens bestånd och kultur samt odling i Norrland,
specielt lappmarken, som af gällande lagstiftning betingas, vill mötet på det varv
maste tillstyrka motionens antagande med det af reservanterna gjorda tillägget.

Lagutskottets Utlåtande N:o 4ft.

Protokoll, hållet vid allmänt möte uti kommunalrummet
i Fredrika socken den 25 mars 1901.

g 1. Vid förut hållet enskild! förberedande sammanträde för öfverläggning
om den nytta, som för ortens befolkning blefve en följd, om lagändring kunde åstadkommas
i enlighet med af herr Lindhagen väckt motion rörande skydd för jordbruksnäringen
i Norrland, hade beslut fattats att inbjuda derför intresserade till
allmänt möte härstädes denna dag och valdes nu till ordförande undertecknad
Bjurberg.

§ 2. Efter det sju bland tillstädeskomna yttrat sig uti detta ärende, enades
samtliga om en så lydande

liesolution:

Fredrika sockens intresserade för den sjelfegande jordbrukareklassens bestånd,
sammankallade till allmänt möte å kommunalrummet till öfverläggning efter
den nu talrikt besökta ordinarie kommunalstämman — öfverlade om nyttan af de
förändringar, som skulle komma att blifva en följd, om herr L:s motion vid nu pågående
riksdag blefve antagen, och stannade uti det enhälliga beslut, att det uttalande
skulle göras, att samtliga här från tio af socknens byar tillstädeskomna önskade på
det lifligaste att Lindhagens motion vid denna riksdag måtte blifva bifallen. — —

§ 4. Att justera protokollet valdes handlanden M. E. Nordenstedt och v,
ordföranden i kommunalnämnden D. J. Wiklund. År och dag som ofvan.

J. U. Bjurberg.

Justeradt betyga: M. E. Nordenstedt. B. J. Wiklund.1)

Hemmansegare och andra för frågan intresserade i Vilhelmina, Vesterbottens
län, samlade i sockenstugan den 28 mars 1901, vilja på det lifligaste instämma i de
uttalanden, herr revisionssekreteraren Lindhagen gjort i sin vid nu pågående riksdag
väckta motion till förmån för den norrländska jordbruksnäringen, samt uttala sitt *)

*) Från Fredrika skrifves: »Denna kommun består nf något öfver 100 hemman, hvaraf ungefär 40 öro
bolagens i sin helhet, och å ungefär 40 hafva bolagen arrenderat skogen för en tid sedan, i de dosta fall enligt
kontrakt gällande på 50 år. De sjelfegande bönder, som ega skogen qvar, äro endast 17; dessa hafva i årlig
inkomst af den stämpling de få mellun 300 och 1000 kr., varierande efter hemmanens storlek och skogens
godhet, och bos dem råder välmåga äfvensom dit och skötsamhet. Tänk om alla bönder här haft qvar sin skog,
hvilken välmåga, och tänk om ifrågavarande motion skulle kunna gå igenom nu, då skulle inom 30 år mer nn
hälften af kommunen befinna sig i välmåga!»

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

lifliga bifall till de deri framstälda lagförslagen, i all synnerhet med fäst afseende
vid punkt 3:o angående skogsallmänningars afsättande vid afvittringen ofvan odlin^sgränsen.

På mötets vägnar:

E. P. Sundquist.

Bertil Helleberg. E. Aug. Lundberg. L. Bcecksell.

Utdrag af protokollet, hållet vid extra kommunalstämma
med Dorotea socknemän i sockenstugan den 24 mars 1901.

g 3. På framstäldt förslag, att socknemännen skulle göra ett uttalande rö.
A. Lindhagens motion till innevarande riksdag i syfte att genom lagstiftningsåtgärder
bereda skydd för jordbruksnäringens framtid och förbättrande inom
de norrländska länen, beslöto socknemännen att instämma i Lycksele sockenbors
resolution i ärendet, med tillägg att, då inom socknen finnes oafvittradt område, vid
blifvande afvittring en sockenallmänning afsattes.

§ 4. Att justera dagens protokoll utsågos hemmnnsegaren Z. Olofsson och
handlanden herr Jonas Gustafsson. År och da<i som ofvan.

Ernst Stenberg,

v. ordförande.

Justeradt: Z. Olofsson. J. Gustafsson.1)

Protokoll hållet vid sammanträde uti Malåträsks by af
Malå lappmarksförsamling den^l6 mars 1901.

Sedan herr revisionssekreteraren C. A. Lindhagens motion till innevarande
års riksdag angående lagstiftningsåtgärder för vidraagthållande af jordbruksnäringen *)

*) Kyrkoherden i Dorotea skifver: — — — Nog är det val så, att hjelpen, om den nu kunde
iemnas, för tusenden komme för sent, sedan bolagen slagit under sig den största delen af lappmarkens hemman
— här i socknen ega bolagen omkring 2/s af både jord och skog — men gäller »bättre sent än aldrig» vid
något enda tillfälle, eger det en alldeles särskild tillämpning i föreliggande fråga. Behöfver jordbruket någonstädes
i vårt land skogen till ryggstöd, gäller det i alldeles särskild mening Norrland och allra mest Lappland.
Denna sockens sjelfegare, den tredjedel, som ännu finnes qvar, äro alla bnrgna och välmående. — — — —
Hen våra f. d. hemmansegare drifvas jo ej bort från den gamla gården. Nej då; nog få de blifva bolagets
landbönder, de få afverka och till vattendragen nedforsla egarens, bolagets, timmermassor. Och detta går jn, så
länge landbonden orkar släpa och lägga manken till. Men en dag upphör arbetskraften och då måste fattigvården
anlitas och ny landbonde gå under samma ok. Det är nemligen regel här uppe, att fattigvårdens största
kontingent består af afsigkomna, utslitna landbönder. > — — —

Lagutskottet» Utlåtande N:o 48.

inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne blifvit af undertecknad, kronolänsman,
föredragen, uttalade sig mötet, som var besökt af 76 jordbruksidkare från skilda
orter af socken, enhälligt för den meningen, att enda och bästa medlet att rädda
Norrlands jordbrukskultur samt värna dess jordbrukarestams framtid och tillväxt
vore bifall till motionen, och önskade de närvarande, att detta uttalande härifrån
skulle komma till herr landshöfdingen och kommendören A. Askers samt riksdagsmännen
C. A. Lindhagens och J. A. Lundstöms kännedom.

Att justera protokollet valdes kyrkoherden A. Björzén ocli fjerdingsmannen E.
Holmlund. År och dag som ofvan.

§ 1. Vid sammanträdet, som hölls omedelbart efter årets l:a ordinarie
kommunalstämma, uttalades ett enhälligt gillande af motionen i fråga, och antogs
följande resolutionsförslag:

Då erfarenheten uppenbart visar, att det är nödvändigt att genom lagbestämmelser
åtskilliga gränser till landets båtnad uppdragas emellan jordbrukshandteriugen
och trävaruindustrien,

då den af hr L. vid årets riksdag framburna motionen vill genom lagstiftningsåtgärder
lemna trygghet för att den förra ej hämmas i sin framtida utveckling af
den senare och då motionen vidare vill skydda det sjelfbesutna bondeståndets fortvaro
och oberoende, beslöt sammanträdet, utan att ingå i pröfning af de föreslagna särskilda
lagbestämmelserna, uttala sin anslutning till den förenämnda motionens syfte.

§ 2. Att å socknemännens vägnar jemte ordföranden underteckna protokollet
utsågos fjerdingsmannen N. Belander och skräddaren G. Forsell, begge i Bjurholm.
Som ofvnn.

In fidem.

C. Gast. Sparrman.

Riktigheten häraf bestyrkes af:
A. Björzén.

E. Holmlund.

förande

gående hr revisionssekreteraren Lindhagens motion om inskräkning
i bolags rätt till jordförvärf m. m. Bjurholm den 24
mars 1901.

Protokoll vid sammanträde inför kommunalstvrelsens ord > -

W. Bäckström.

Stämmans urdi''.

N. Belander.

E. G. Forsell.

Lagutskottets Utlåtande. N:o 4S''.

Protokoll fördt vid sammanträde i Grannäs för afgifvande
af uttalande rörande den af hr revisionssekreteraren Lindhagen
vid årets riksdag väckta motionen om jordbruksnäringens
i Norrland skydd in. m. den 27 mars 1901.

§ 1. Vid sammanträdet närvoro ett trettiotal jordbruksidkare.

§ 2. Sammanträdet ansåg, att, då Norrlands framtid måste byggas på jordbruket
och dess utveckling och då trävaruindustrien på grund af sin egen natur
måste i första rummet och hufvudsakligen tänka på vinst från skogarna och dermed
en fara är gifven för odlingens utveckling och det sjelfsutna bondeståndets fortvaro
och oberoende, något ovilkorligen med det snaraste måste göras för jordbruksnäringens
skyddande, och ville derför uttala sin anslutning till syftet i hr revisionssekreteraren
Lindhagens ofvan nämnda motion. Som ofvan.

N. Joh. Johnsson.

Justerad t:

Joh. Ahramson, Jonas Abramson, Olof Johansson, J. Strandberg, O. J. Strandberg.

Utdrag af protokoll, hållet i kommunalhuset å Backen,
Umeå socken, den 17 mars 1901.

S. D. För att komma i tillfälle att uttala sig uti en af herr C. A. Lindhagen
ni. fl. vid innevarande års riksdag väckt motion, ang. lagstiftningsåtgärder för
vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne
hade, efter i dag hållen kommunalstämma med Umeå socknemän, sammanträde
blifvit utsatt att ega rum, dervid af de ganska allmänt tillstädeskomne socknemännen
till en början utsågs att leda sammanträdets förhandlingar kronolänsmannen
Johan Broman samt att föra protokollet undertecknad Rönnberg.

Sedan motiven till den behjertansvärda motionen likasom de olika förslagen,
dels om ändrad lydelse af 23 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,
egostyckning Och jordafsöndring och dels angående inskränkning af egostyckningsförfarandets
tillämpning, som skulle blifva en följd, förutsatt att Riksdagen skulle antaga
förslaget till lag angående begränsning i vissa fall af rätten att förvärfva fast
egendom, i hufvudsakliga delar blifvit för de närvarande upplästa och kännedom
jemväl tagits om de skäl, som af representanterna i Riksdagens Andra Kammare
från Vester- och Norrbottens län för sin del anfört för uppnående af det med motionen
afsedda syftemålet, uppstod en mycket liflig öfverläggning, utmynnande i den
åsigten att antagandet af egostyckningslagen den 23 juni 1896, ehuru måhända af
behofvet påkallad i södra delen af riket, beträffande förhållandena i Norrland och
Dalarne, måste, i betraktande af de skadliga verkningar densammas tillämpning
redan åstadkommit, anses vara den största olycka som under de sista decennierna
drabbat jordbruksnäringen i Norrland.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Socknemännen,

hvarefter de närvarande enhälligt för sin del enade sig om följande:

Resolution:

Mötet, utsatt i samband med allmän kommunalstämma med Umeå landsförsamling,
anser nuvarande lagstiftningen innefatta en fara för den bestående odlingen
och tarfva snar förändring. Den af herr L. vid detta års riksdag väckta motionen
synes emellertid vara af den beskaffenhet, att dess antagande skulle medföra ökad
säkerhet för fortvaron af en sjelfegande jordbrukareklass inom de norrländska bygderna
och på sådant sätt låta de naturliga tillgångarne befordra enskildt och allmänt välstånd.
Ett antagande af de i motionen framstälda lagförslagen vore derför högst
önskvärd.

In fidem

M. A. Rönnberg.

Kronolänsman.

Justeradt:

Johan Petterson. A. H. Kallberg.

Utdrag ur protokoll vid möte för diskussion af härordningsförslaget
och revisionssekreterare Lindhagens motion om
aktiebolagens jordförvärf hållet i Nyby folkskola i Vännäs den
8 april 1901.

§ 3. Sedan ordföranden i korthet redogjort för de vid årets riksdag framlagda
motionerna angående aktiebolagens jordförvärf och dervid särskild! uppehållit
sig vid den till diskussion upptagna motionen af hr L., beslöt mötet på förslag
af regementsintendenten Schurer von Waldheim antaga följande resolution:

»Mötet, som saknar förmåga att juridiskt bedöma detaljerna i föreliggande
motioner, vill dock såsom sin åsigt hafva uttalat, att regering och Riksdag böra göra
allt hvad på dem ankommer för att inskränka aktiebolagens för den fria svenska
allmogen förderfliga rättighet att inköpa och besitta fastighet å landet.»

Nyby som ofvan.

P. A. Lindholm.

Mötets sekreterare.

Bill. till Riksd. Prof. 1901. 7 Sami. 38 Häft. (N:o 48).

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Hemmansegare i byarne Buberget, Vännäs, Ånäset och Lillträsk af Degerfors
socken hafva vid sammanträde för rådplägning rörande den af herr Carl Lindhagen
väckta motion om lagstiftning till skydd för jordbruksnäringen i Norrland
och Dalarne uttalat såsom sin uppfattning,

att motionen skulle medföra ökad säkerhet för fortvaron af en sjelfegande
jordbrukareklass inom de norrländska bygderna och på sådant sätt låta de naturliga
tillgångarna befordra enskildt och allmänt välstånd,

att antagandet af de i motionen framstälda lagförslagen derför vore högst
önskvärdt, hvarjämte

de församlade byamännen velat uttala — — — — — — — — —

(17 underskrifter.)

Undertecknade allmogemän, samlade till öfverläggning angående vid årets riksdag
af herr C. A. Lindhagen väckta lagförslagen till hämmande af sågverksbolagens
förvärf af jordbruksfastigheter inom de norrländska länen, uttala härmed såsom sin
bestämda åsigt, att förslagens antagande icke blott är önskvärdt utan af trängande behof,
ja rent af ett lifsvilkor, såvida man icke vill, att den sjelfegande bondeklassen i
dessa orter inom en mycket nära framtid skall försvinna samt all jord, som förmår
gifva skog, skall uppslukas af de kapitalstarka bolagen, hvars aktieegare till stor de!
äro utländske män och således »förlora vi Norrland», och det går så tyst men dock
så säkert. Granön den 14 april 1901.

(20 underskrifter.) 1

Protokoll hållet vid möte i Jörns sockenstuga den 6
april 1901.

§ 1. Omedelbart efter dagens kommunalstämma hölls möte för uttalande om
den af herr Lindhagen väckta motion, som åsyftar att genom lagstiftningsåtgärder
bereda skydd för jordbruksnäringens framtid inom de norrländska länen.

Sedan undertecknad Walter blifvit utsedd till mötets ordförande, upplästes
först en af signaturen R. M. författad och i Vårt Land för den 7 febr. 1901 intagen
uppsats med öfverskriften »Huru vi komma att förlora Norrland», hvarefter
redogjordes för innehållet i herr L:s motion.

1 Från 212 hemmansegare i olika byar af Degerfors socken och 11 hemmansegare i Botsmark af Sötvara
socken hafva dessutom till riksdagsman Wiklund insänts petitioner med hemställan att han ville på det kraftigaste
understödja motionen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Efter en stunds samtal i frågan beslöto de närvarande enhälligt att uttala
sig för nödvändigheten af lagstiftningsåtgärder till hämmande af bolagens sträfvan
att underlägga sig den norrländska jorden till förfång för den sjelfegande bondeklassens
bestånd och utveckling; och ansåg man, att den af herr L. vid innevarande
riksdag väckta motionen anvisar den rigtning, i hvilken lagstiftningen bör gå för att
vinna det önskade målet, och att alltså Riksdagens bifall till denna motion skulle
vara till landets båtnad.

§ 2. Kommissarien Alfr. Norden och folkskoleläraren G. Grundström utsågos
att jemte ordföranden underskrifva detta protokoll. År och dag som ofvan.

Ludv. Walter,

Kyrkoherde.

Alfr. Norden. G. Grundström.

Utdrag af protokollet fördt vid allmän kommunalstämma
i Nysätra den 24 mars 1901.

§ 4. Stämman instämde med liflig tacksamhet i herr revisionssekreteraren
Carl Lindhagens motion vid innevarande års riksdag, om ändring af 1896 års egostyckningslag,
till skydd för jordbruksnäringens framtid i Norrland; finge denna lag
fortfarande gälla, blefve jordbruket för den sjelfegande jordbruksbefolkningen för
framtiden tillintetgjord; i denna lilla kommun finnas redan flera talande bevis härför,
ity att de större sågverksegarne här i orten redan hunnit inköpa och afverka
skogen å åtskilliga hemmansdelar, hvarigenom dessa nu äro nära värdelösa
och ej lemna besutenhet eller existens för någon åbo och således hemfalla åt förintelsen.

Med skogens bibehållande såsom skydd och regulator af atmosferen har
jordbruket häruppe en god framtid att motse, ty jorden är, synnerligast för foderodling,
lämplig och lemnar i allmänhet goda skördar, som gifva tillfälle till ladugårdsskötselns
befrämjande och bereder Norrlands jordbrukares framtid; låtom oss derför
få egostyckningslagen upphäfd och derigenom Norrlands jordbruk för framtiden
betryggadt.

§ 5„. Att justera detta protokoll utsågos J. O. Rydin och C. O. Larsson,
Anäset. År och dag som ofvan.

Carl. Lancén.

J. O. Rydin.

Justeradt:

C. O. Larsson.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Protokoll hållet vid sammanträde i skolhuset å Nordmalings
kyrkovali den 26 april 1901.

Sammanträdet öppnades af kontraktsprosten G. R. Edström, som helsade de
närvarande välkomna och förklarade syftet med mötet vara att öfverlägga och afgifva
uttalande angående bolagens jordförvärf och verkningarne af egostyckningslaojen.
Härpå valdes herr prosten Edström enhälligt att vara mötets ordförande
och skolläraren I. Edv. Dahlström att föra protokollet.

§ 1. Ordföranden uppläste den s. k. »klämmen» uti den af revisionssekreteraren
C. A. Lindhagen vid årets riksdag framburna motionen. Härpå vidtog eu
liflig öfverläggning, som öppnades af disponenten G. Thorsen, hvilken förklarade
såsom sin mening, att ifrågavarande förslag innebär det vådligaste ingrepp uti
eganderätten, som någonsin förekommit uti vårt land, och skulle antaganäet deraf
verka ödesdigert för Norrlands utveckling. Vidare framhölls, att det vore nog för
betryggande af jordbruksnäringen, om bestämmelser antoges om nödig husbehofsskog
för hvarje hemmansdel. — Ordföranden erinrade om och uppläste Vesterbottens
landstings skrifvelse äfvensom länsstyrelsens utlåtande derom till konungen år 1895,
hvaraf framgått, att fara för jordbruksnäringen redan då ansetts förefinnas inom detta
län genom bolagens jordförvärf. Vidare lemnades uppgifter om, huru bolagen under
senare åren förvärfvat en stor del jordbruksfastigheter inom olika delar af Norrland.
Så framhölls af flera talare faran af bolagsväldet i socialt och ekonomiskt
afseende för flertalet af vårt folk samt den skada, detta bergssystem måste medföra
för landet genom skogssköfling och för folket genom det beroende af bolagen, till
hvilket detta system måste leda.

§ 2. På framställd proposition förklarades enhälligt den nuvarande egostyckningslagen
medföra fara för jordbruksnäringen.

§ 3. Sedan öfverläggningen förklarats afslutad, framlemnade disponenten
G. Thorsen följande förslag till resolution: Mötet anser, att, då sågverksrörelsen å
denna ort ej visat sig inverka skadligt utan tvärtom gagnande för alla samhällsklasser,
ett antagande af herr Lindhagens föreslagna lag skulle vara i högsta grad
farligt samt utgöra ett enastående ingrepp i den fria eganderätten, men vill dock,
då något bör göras för bevarande af den sjelfegande bondeklassen, gifva sin tillslutning
till ett lagförslag, som, med ändring af nuvarande egostyckningslag, tillförser
hvarje för jordbruk afsedd egolott nödig husbehofsskog; och hemställer mötet således
att ortens riksdagsman anmodas verka derhän, att riksdagen i skrifvelse till konungen
ville anhålla om skyndsamt utarbetande af förslag till ändring af egostyckningslagen
i angifvet syfte.» — Härpå uppläste ordföranden följande, af honom sjelf affattade,
förslag till resolution: »Mötet, som vitsordar och beklagar det menliga inflytande,
som såväl sågverksbolagens jordförvärf som ock 1896 års egostyckningslag utöfva å
jordbruksnäringen i Norrland, vill, utan att ingå i pröfning af detaljerna i det lagförslag,
hvarigenom revisionssekreteraren C. A. Lindhagen i sin motion velat råda
bot derför, instämma uti motionens syfte och lifligt tillönska densamma den framgång
hos Riksdag och regering, som den så väl förtjenar och vidmagthållandet af
Norrlands jordbruksnäring kräfver.»

Efter framstälda propositioner å båda dessa förslag förklarades det senare
antaget, hvarvid dock disponenten G. Thorsen begärde votering; och skedde denna
på det sätt, att de olika meningsgrupperna gingo till hvar sin sida af salen. Härvid
visade sig ordförandens förslag hafva stor majoritet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48. 93

§ 4. Sedan herrar W. Turdfjadl och V. Tirén blifvit utsedda att justera
detta protokoll,"förklarades sammanträdet upplöst. Ort och tid som ofvan;

vid protokollet:

I. Edv. Dahlström.

Justerad t:

V. Tirén. W. Turdfjcell.

/ .:<■ • -V : % fi -

Norrbottens län.

Sedan ledamoten af Riksdagens Andra Kammare m. in. C. A. Lindhagen
gjort framställning derom, att Norrbottens läns landtmäterikår ville uttala sig rörande
den af honom vid innevarande års riksdag under n:o 142 väckta och af ett flertal
norrlandsrepresentanter understödda motion, angående lagstiftningsåtgärder för vidmagthållande
af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne och
dermed i sammanhang stående förhållanden, samt ett flertal af länets landtmätare
sammanträdt för öfverläggning i ämnet, förenade sig samtliga om följande uttalande:

Utan att vilja vare sig förneka eller förringa trävaruindustriens eller andra
industrigrenars betydelse för länets utveckling såväl i ekonomiskt som kulturelt afseende,
måste dock framhållas nödvändigheten af att kraftiga åtgärder vidtagas för
främjande af jordbruket inom länet i ändamål att bringa de olika näringsgrenarne i
jemnvigt med hvarandra och sätta jordbruket i förmåga att i största möjliga utsträckning
motsvara de kraf, som en förestående ytterligare utveckling af industrien
kan komma att ställa på detsamma.

Då emellertid trävaruindustriens förvärf af fastigheter inom länet redan har
skett i en utsträckning, som innebär en fara såväl för jordbrukets bestånd och framtida
utveckling som andra industriers uppkomst och fortvaro, anse länets landtmätare
sig — med framhållande af de obegränsade utvecklingsmöjligheter, som en
efter särskilda orters förhållanden lämpad landthushållning onekligen har inom länet
— böra uttala sig för en begränsning af trävaruindustriidkares rätt att ytterligare
förvärfva fastigheter.

Beträffande lagen om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring den
27 juni 1896 framhålles, att missbruk af densamma inom länet visserligen försports
och att anledning icke saknas att antaga, det densamma i dess nuvarande form för
framtiden, i mån som laga skiften verkställas, kommer att få sin största betydelse
i ökad lätthet för trävaruindustrien vid fortsatt förvärf af fastigheter, men likväl kan
icke förnekas, att behof af ett jorddelningsinstitut, utöfver afsöndringsförfarandet, i

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

form af en förbättrad egostyckningslag gjort sig gällande, och att en sådan kunde
hafva att motse en lycklig användning i rätt stor utsträckning vid industricentra och
tätare bebyggda platser på landsbygden, liksom äfven hålles före, att en lag af
ifrågavarande beskaffenhet å de redan nu i bolags ego befintliga jordbruksfastigheterna
kunde vara egnad att i någon afsevärd utsträckning återföra lämplig mark i
en jordbrukande befolknings händer.

De svårigheter af mångahanda slag, som idkare af jordbruk hittills haft och
fortfarande hafva att bekämpa inom länet, och de olägenheter, som storindustrien
för länets befolkning medfört dels genom stegradt pris på sådana lifsförnödenheter,
som jordbruket ej framalstrar, samt dels genom framkallande af synnerligen höga
arbetspriser, betinga, äfven med fästadt afseende på länets betydelse såsom gränsprovins,
att utomordentliga åtgärder böra vidtagas för vidmagthållande och förökande
af en jordbrukande befolkning såsom den säkraste grundvalen för en sund
social utveckling.

Med framhållande af ofvan angifna synpunkter anse länets landtmätare sig
sålunda böra till hufvudsakliga delar instämma uti ifrågavarande motions syfte.
Luleå i länets landtmäterikontor den 22 april 1901.

På Norrbottens läns landtmäterikårs vägnar:

C. A. Sjöberg,

förste landtmätare.

Protokoll hållet i tingslokalen i Arvidsjaur den ti april

Då äfven inom denna kommun stor uppmärksamhet fästs vid den af herr C.
A. Lindhagen vid innevarande års riksdag väckta motion om skydd för jordbruksnäringen
inom de norrländska länen, blef på derom gjord framställning, efter slutad
kyrkstämma, den mycket behjertansvärda frågan upptagen till diskussion. Till ordförande
valdes undertecknad Fjellström.

Af närvarande hemmansegare och bofaste yttrade sig ett flertal, dervid det
på det kraftigaste framhölls vigten och nödvändigheten af att de idéer, motionären
framburit, förverkligades. En talare, hvilken vant i tillfälle besöka flertalet af byar
inom kommunen, erinrade om, att på flera ställen de mera sansade och rättänkande
med bekymmer frågat sig sjelfva: hur skall det sluta, om nu rådande förhållanden
om hemmansförsäljning till sågverksbolag och derpå följande egostyckning samt återförsäljning
af gården och en del skoglös mark, s. k. inägor, få fortfara?

Öfver den nu gällande egostycknings]agen fäldes bittra ord, då den vore en
apparat, som tilläte sågverksbolagen att för all framtid förvärfva hemmansskogar
utan att dermed någon som helst odlings- eller byggnadsskyldighet vore förenad,

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

och sålunda endast vore till för hämmande af jordbrukets utveckling och framåtskridande
och skapade en af bolagen beroende, osjelfständig befolkning.

Diskussionen sammanfattades till sist i ett lifligt instämmande uti herr L:s
motion, och den förhoppningen uttalades, att motionären och hans meningsfränder ej
måtte förtröttas att verka för den goda saken, äfven om motståndet till en början
vore stort.

Det vid sammanträdet förda protokollet skulle genom ordförandens försorg
tillsändas herr L. och ortens riksdagsman Per Svensson.

A. N. Fjellström.

Hemmansegare.

A de närvarandes vägnar:

M. T. Berlin.1

Kyrkoherde.

Klas Sundelin.

Komminister.

Z. Lidman.

Hemmansägare.

J. Hedström.

Snickare.

P. Marklund.

Hemmaa segare.

Aug. Lundberg.

Hemmansegare.

Protokoll hållet vid sammanträde med Aborrträsk byamän
uti Aborrträsk by af Arvidsjaurs lappmarks församling den
11 april 1901.

§ 1. I anledning af revisionssekreteraren C. A. Lindhagens vid innevarande
års riksdag väckta motion, i fråga om förbättrad lagstiftning, till skydd för jordbruksnäringens
idkande inom de norrländska länen, hade den jordbrukande befolkningen
i Aborrträsk och trakten deromkring blifvit inbjuden till ett möte i Aborrträsk den
11 april 1901. Inbjudningen hade hörsammats och ett antal jordbrukare hade infunnit
sig.

Sedan inbjudaren i korthet redogjort för motionens innehåll och syftemål,
förklarade alla utan undantag att de ville instämma deruti.

1 Kyrkoherden i Arvidsjaur har meddelat bland annat följande: »Under det sista decenniet har jordbruket
här ryckt fram på ett sätt, som lofvar godt för framtiden. Utom mänga mindre odlingsföretng å myrar
och vattensjuk mark, som påbörjats och delvis fullbordats i en stor del byar dels med och dels utan statsunderstöd,
hafva bönderna i fem större byar på föreskrifvct sätt och för minskande af frostländigheten låtit
undersöka och utstaka större myrutdikningar, hvarå kostnadsförslagen lära variera från 15 till mellan 20 och
30 tusen kronor. Fortsättes och ökas än ytterligare — såsom ju är att hoppas — den nu vaknade ifvern hos
böuderua att föröka och förbättra sin odlade jord, så synes deu framtid icke vara långt aflägsen, då de skola
hafva fördubblat afkastningen från sina ladugårdar.» Kyrkoherden som intygar, att bolagens hemmausförvärf
årligen fortgår och att å sådana hemman någon utveckling af jordbruket icke vidare eger rum, slutar sitt meddelande
sålunda: »För min del är jag öfvertygad om, att derest ett förbud icke sättes för bolagen att genom
köp förvärfva jordbruksfastigheter och i sammanhang dermed egostyckniugslageu antingen upphäfves eller ändras
derhän, att skogsmark icke må afsöndras från hemmanen, går jordbruksnäringen under i lappmarken och landet
förvandlas småningom till eu ödemark.» —

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Byamännen, som talrikt infunnit sig till detta sammanträde, valde undertecknad
Marklund till ordförande.

Alla voro således fullt eniga uti den åsigten, att, om motionen blefve antagen,
så att den blefve lag i samma syfte som framhålles i motionen, så skulle den blifva
ett godt beskydd för jordbruksnäringens bestånd och komma vårt län till stor nytta
för framtiden. Och önska byamännen på det lifligaste, att herr L:s motion vid denna
riksdag måtte blifva bifallen.

§ 2. Till herr L. skulle genom mötets ordförande detta beslut framföras
jemte befolkningens tacksamhet för af honom vidtagna åtgärder. År och dag
som ofvan.

Johan Engström.

Hemmansegare.

Johan Benberg j:or.

Hemmansegare.

A. S. Nilsson.

Hemmansegare.

J. A. Hägg.

Hemmansegare.

Per Marklund.

Ordförande.

Resolution antagen vid möte hållet med Glommersträsk
byamän den 16 april 1901.

»Glommersträsk byamän, samlade till öfverläggning om norrländska jordbrukets
''skyddande genom mera effektiva lagar, vilja härmed på det allvarligaste
framhålla önskvärdheten och nödvändigheten af att de i herr revisionssekreteraren
C. A. Lindhagens vid årets riksdag väckta motion föreslagna lagändringar må om
möjligt redan vid innevarande års riksdag varda antagna.» Glommersträsk af Norrbottens
län den 16 april 1901.

J. G. G. Gårig.

Mötets ordförande
e. a.

Protokoll hållet vid möte i Gellivare den 8 april 1901
för uttalande öfver hr C. A. Lindhagens vid innevarande års
riksdag väckta motion angående lagstiftningsåtgärder för vidmagthållande
af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland
och Dalarne.

S. D. Sedan kyrkoherden O. Bergqvist till denna dag utlyst ett möte att
hållas i nya skolhuset i Gellivare kyrkoby för diskussion rörande den af hr C. A.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Lindhagen vid innevarande års riksdag väckta motion om begränsning i vissa fall
af rätten att förvärfva fast egendom m. m., hade ett rätt stort antal hemmansegare
och andra för frågan intresserade personer från socknens olika delar infunnit sig,
hvilka till mötets ordförande utsågo hemmansegaren G. L. Virén, hvarefter kyrkoherden
Bergqvist redogjorde för innehållet i herr L:s motion och utvecklade några
af de skäl som syntes honom tala för en lagstiftning i den af motionären föreslagna
rigtningen, dervid jemväl efter K. Befallningshafvandes senaste femårsberättelse
påvisande, i hviken omfattning trävarubolagen förvärfvat jord inom länet och särskildt
inom Gellivare socken, ehuru nämnda berättelse, i fråga om sistnämnda
socken vore föråldrad, då trävarubolagens jordegendomar, som år 1895 uppgifvas
till omkring V3 af all enskild jord inom socknen, numera faktiskt utgjorde hälften
af samma jord, och hemstälde talaren till mötet, att detta måtte ena sig om
följande uttalande i ärendet.

Mötet, som anser, att en obegränsad frihet för industriidkande bolag att förvärfva
jord innebär en hotande fara ej mindre för jordbruksnäringen i Norrland än
äfven för den sjelfegande bondeklassens bestånd, uttalar sin anslutning till och sitt
instämmande i syftet med den af hr L. vid innevarande års riksdag väckta motion
om begränsning i vissa fall af rätten till jordförvärf.

Sedan nr C. A. Sandstedt jemväl yttrat sig i motionens syfte, blef förestående
förslag till uttalande af mötet enhälligt antaget.

Gellivare som ofvan.

G. L. Wirén.

Justeradt:

O. Bergqvist. O. B. Engchnark.

På initiativ af jägmästaren P. O. Westerlund och kyrkoherden D. Ahlfort
hölls i Jockmock söndagen den 14 april 1901 efter kommunalstämmans slut sammanträde
för att dryfta den Lindhagenska motionen, och antogs dervid enhälligt
följande af jägmästaren Westerlund framlagda förslag till resolution:

»Då sågverksbolagens förvärf af hemman i de norrländska skogsbygderna
redan nått en utsträckning, som hotar att alldeles förqväfva den sjelfegande bondeklassens
och dermed också det norrländska jordbrukets bestånd, anser mötet tiden
vara inne att genom lagbestämmelser i någon mån begränsa industriidkande bolags
rätt att förväfva jord och vill derför uttala sina sympatier för den af hr C. A. Lindhagen
vid innevarande års riksdag väckta motionen i nämnda syfte.»

Bili. till hukad. Bröt. Idol. 7 Sand. 88 Häft. (N:o 48.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Utdrag af protokoll, hållet i kommunalstämma med OfverLuleå
den 8 april 1901.

§ 2. På framstäld begäran voro socknemän, isynnerhet de jordbrukande,
kallade att sammanträda för att yttra sig öfver af revisionssekreteraren C. A. Lindhagen
vid innevarande års riksdag väckta motion om vidtagande af lagstadgade åtgärder
för vidmagthållande af jordbruksnäringen inom Norrlands och Dalarnes skogsbygder
medelst bland annat inskränkning af bolags rätt att förvärfva jordegendom.

Vid den diskussion, som uppstod närom, voro meningarna något delade, i det
att af en del framhölls, att om motionen i fråga vunne Riksdagens bifall och blefve
lag, den enskildes bestämmelserätt öfver sin egendom härigenom blefve alltför mycket
begränsad, hvaremot af andra med andragande af fakta från de orter, der bolagen
blifvit egare af största delen «af jorden, lifligt påpekades, att der uppstått förhållanden
som gjorde ett ingripande genom lagstiftning högst nödvändigt.

Sedan härom något ordats, beslöts af flertalet vid stämman närvarande att
uttala sig för motionen i fråga, och antogs ett af ingeniören K. Grubbström uppsatt
förslag till uttalande, så lydande:

»År 1901 den 8 april vid kommunalstämma med Ofver-Luleå socken hafva
talrikt församlade socknemän efter öfverläggning om de åtgärder, som böra och
kunna vidtagas för betryggande af det norrländska jordbrukets vidmagthållande och
utveckling, beslutat att på det allvarligaste framhålla nödvändigheten af att de i
hr L:s vid innevarande riksdag väckta motion föreslagna lagändringar må snarast
möjligt af regering och Riksdag varda antagna; skolande detta uttalande tillställas
förutom motionären äfven Norrbottens läns riksdagsmän med anhållan om deras
kraftiga medverkan i motionens syfte till länets såväl som hela fosterlandets väl.»

Mot detta beslut anmäldes reservation af hrr J. P. och N. O. Strandberg,
P. A. Rutqvist och Fr. Hellgren.

§ 5. Att justera protokollet valdes disponenten Frans Jansson och sågverksegaren
Frans Hellgren i Boden. År och dag som ofvan.

N. O. Alm.

Justeradt:

Frans Hellgren. Frans Jansson.1) *)

*) Åtskilliga bönder i Neder-Kalix hafva låtit framföra sin förhoppning, att alla vederbörande måtte inse
att motioneu måste vinna skyndsamt bifall. >1 annat fall står och kommer Norrlands befolkning i en förfärlig
ekonomisk fara och undergång.»

Lagutskottets Utlåtande No 48.

Jemt lands län.

Med instämmande uti väsentligaste delar af utaf herr C. A. Lindhagen förebragta
motivering för hans motion i Riksdagens Andra Kammare, N:o 142, år 1901,
vilja vi, här samlade Jemtlands läns landtmätare, härmed uttala våra sympatier för
syftet af deri väckta förslag uti punkterna 1, 3 och 4. Östersund den 16 april 1901.

L. J. Filipsson.
Lars Tirén.

O. Nordenson.

Frey Torbjörnsson.

Leo Ruuth.
Kermes Ruuth.

P. Jonsson.
Kristian Aspgren.

• Protokoll, fördt vid möte med jordegare inom Henesjö
socken den 27 april 1901.

§ 1. Genom kungörelse hade derför intresserade blifvit kallade till sammanträde
i sockenstugan för att afgifva yttrande med anledning af herr C. A. Lindhagens
motion — — — — — — — — — — — — — — — —

Sedan undertecknad redogjort för hufvudinnehållet af motionen och en stunds
diskussion öfver frågan egt rum, förenade sig de närvarande om följande

Resolution.

Inseende det förderfliga för Norrland och fosterlandet i dess helhet i den
sjelfegande bondeklassens förminskning och med kännedom om jordbruksnäringens
behof af betydlig utegovidd för nödiga skogsbehof, beten och slbtter, instämmer
mötet till alla delar i herr L:s motion och hoppas, att Riksdagen utan uppskof bifaller
densamma.

§ 2. Till justeringsmän af mötets protokoll valdes komministern A. E. Lindahl
och hemmansegaren Sven Hellman. Dag som ofvan.

Er. G. Ericson.

A. E. Lindahl.

Justeradt:

Sv. Hellman.

100

Lagutskottets Utlåtande N:« 48

Protokoll, fördt vid allmänt möte i Lockne folkskola,
angående härordningsförslaget samt Lindhagens motion om
bolagens jordförvärv söndagen den 14 april 1901.

§ 1. Mötet öppnades af komminister I. P. Hörnfeldt — — — — —

Sedan P. G. Edler i Ange utsetts till ordförande och Sundvis Eriksson i Rise till
sekreterare, började öfverläggningen:

§ 2. Företogs till behandling den af Lindhagen väckta motionen om bolagens

jordförvärv

Mötet instämde i motionens syfte och antog enhälligt följande uttalande i

frågan:

Med klar insigt om nödvändigheten af att de lagstiftande myndigheterna
snarast möjligt ingripa för stäfjandet af trävarubolagens jordförvärf vill mötet i anslutning
till L:s beaktansvärda motion uttala en liflig önskan, att innevarande års
Riksdag måtte på bästa sätt lösa denna för jordbruksnäringens bestånd och framtida
utveckling inom Norrland så ytterst vigtiga fråga. Som ofvan.

P. G. Edler.

Ordförande.

Sundvis Eriksson.

Sekreterare.

Medlemmar af Näs kommun i Jemtland, samlade till möte i Näs sockenstuga
den 8 april 1901 för att med anledning af C. A. Lindhagens till innevarande års
Riksdag aflemnade motion angående jordbruksrörelsens vidmagthållande inom de
norrländska länen öfverlägga om och i hvad mån en dylik lag skulle kunna anses
behöflig, enades efter en stunds diskussion om följande

Uttalande.

Mötet, som på det högsta beklagar, att ej regering och Riksdag redan förut
fattat beslut om vidtagande af åtgärder för den norrländska jordbruksnäringens vidmagthållande,
enär under en längre följd af år allt sedan afvittringens afsilande
inom provinsen Jemtland aktiebolagen i allt vidsträcktare mån inköpt ej allenast
större delen af all växande skog, utan äfven, sedan lagen om tjugoårig rätt till skogsköp
tillkom, köpt en massa med hemman för att såmedelst komma i besittning af
alla hemmanets skog, hvarefter hemmanen sedan utarrenderats till mer eller mindre
viljelösa arrendatorer, hvilka helt uppenbarligen ej hafva något som helst intresse
för den jord de såmedelst för i vanliga fall kort tid bruka, hvilket har och fortfarande
måste hafva en menlig inverkan på sådana hemmans jordbrukskultur, som i
de flesta fall måste blifva så godt som ingen.

Men om nu också aktiebolagen och andra föreningar för ekonomisk verksamhet,
såsom förhållandet mångenstädes är, nöja sig med att endast förvärfva sig

101

Lagutskottets Utlåtande N:o 4S.

utskogen eller med andra ord utegaskiftena till hemmanen, så har visserligen den
säljande hemmansegaren derigenom tillfälligtvis gjort sig »eu god affär», enär han då
betingat sig en extra penningsumma och kunde säga sig hafva hemmanet qvar, men
erfarenheten har gifvit vid handen, att sådana hemman, sedan de afhändts skogsmarken,
saknat den naturliga hjelp för jordbrukets bedrifvande, som tillkommit detsamma
före skogens afhändande. Detta har i regel varit fallet, sedan ett dylikt
hemman kommit i en annans ego, hvilken i saknad af nödigt rörelsekapital för jordbrukets
bedrifvande dukat under ej allenast derför, att han saknade skog till afsalu,
utan äfven med all säkerhet derför, att hemmanet beröfvats det varaktiga stöd af
tillräckligt husbehofsvirke, som är absolut nödvändigt för en hemmansegares goda
existens. Här i Jernband, hvarest afvittringen för länge sedan är afslutaa, kan antagligen
ej numera blifva tal om bildandet af härads- eller sockenallmänningar, men
på trakter, der nämnda afvittring ännu ej afslutats, skulle för visso bildandet af s. k.
skogsallmänningar vara af allra största nytta för de orter, som deraf blefve delaktiga.

Ty om samma förhållande hädanefter får existera, nemligen att bolagen i allt
vidsträcktare mån lägga uuder sig det ena hemmanet efter det andra, så skall för
visso inom en ej allt för långt aflägsen framtid den sjelfegande bondeklassen försvinna
och ersättas af arrendatorer och brukare, hvilka på ett betänkligt sätt komma
att inrangeras under bolagens godtycke — och hvilken skadlig inverkan detta kommer
att hafva för såväl det politiska som kommunala lifvets ligger ju i öppen dag.

Om derför jordbruket i Norrland skall kunna vidmagthållas eller med andra
ord upphjelpas, så bör enl. mötets åsigt lämpliga medel ifrån statsmagternas sida
snarligen tillgripas, och vill mötet i sammanhang dermed uttala sina lifligaste sympatier
för herr L:s i nämnda syfte till innevarande års Riksdag aflemnade motion.

Förestående resolution godkändes enhälligt af de närvarande, uppgående till
ett sextiotal, och utsågos undertecknade att jemte ordföranden underskrifva densamma.
Som ofvan.

N. M. Nordén.

Mötets ordförande.

Eric Esbj:son Gardin. N. Edström.

f. d. Nämndeman. Kyrkoherde.

Protokoll, hållet vid sammanträde med Lits socknemän
i deras sockenstuga den 8 april 1901.

Dertill anmodad af riksdagsman herr J. Nordin, hade undertecknad sammankallat
socknemännen, för att de skulle få uttala sina åsigter öfver af herr C. A.
Lindhagen under innevarande riksdag väckt motion — — — — — — —

Under den lifliga diskussionen, som i anledning deraf uppstod, framhölls, att det
redan vore för långt gått med trävarubolagens jordförvärf, men för att rädda hvad
som ännu återstår, staten måste skyndsamt ingripa, enär det vore en hel national -

102

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

förmögenhet, som stode på spel, på grund af att inom en stor del socknar i Jemtland
jordbruket komme att gå under och som vederlag derför man endast får en
demoraliserad befolkning, hvadan sammanträdet, som var talrikt besökt, lifligt instämde
i nyssnämnde motion.

Sedan åt handlanden Er. Eriksson i Sörehammarn och hemmansegaren P. O.
Persson i Söre uppdragits att justera protokollet, upplöstes sammanträdet. År och
dag som ofvan.

Karl Karlsson.

Justeradt:

E. Eriksson. P. O. Persson.

Utdrag ur protokoll vid kommunalstämman i Kyrkås den
8 april 1901.

§ 1. Efter förut skedd pålysning hade socknemännen sammanträdt till kommunalstämma
för öfverläggning i anledning af herr C. A. Lindhagens vid innevarande
års riksdag väckta motion — — — — — — — —- — — —

Och beslöt stämman enhälligt, sedan motionärens lagförslag blifvit genomgånget
och diskuteradt, afgifva följande uttalande — — — — — — —:

Med klar insigt om nödvändigheten af att de lagstiftande myndigheterna
snarast möjligt ingripa för stäfjande af trävarubolagens jordförvärf vill kommunalstämman,
i anledning till herr L:s beaktansvärda motion, uttala en liflig önskan, att
innevarande års Riksdag måtte för sin del på bästa sätt lösa denna för jordbruksnäringens
bestånd inom Norrland ytterst vigtiga fråga. Som ofvan.

J. Jonsson.

Justeradt:

Göran Eriksson.

Erik Eriksson.

Protokoll, hållet vid sammanträde inför undertecknad i
Häggenås sockenstuga den 14 april 1901.

§ 1. Häggenås socknemän voro sammankallade för att uttala sin åsigt öfver
herr Lindhagens motion. — — — —

.Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

103

Sammanträdet uttalade såsom sin åsigt, att allt jordförvärv vare sig af trävarubolag
eller af enskilda, som icke bruka de inköpta hemmanens jord såsom
hufvudnäring, är till stor skada för jordbruksnäringens utveckling och bestånd; derför
uttalades ett allmänt gillande af motionens syfte i detta afseende, med förutsättning
att norra Jemtlands socknar måtte få bli tillgodosedda af en jern vägsförbindelse
i ej så aflägsen framtid, som torde vara ett utaf det väsentliga, som kunde
upphjelpa ortens befolkning till att kunna existera såsom jordbrukare å sina hemman.
År och dag som ofvan.

Joll. Eriksson.

Kommunalstämmans ordförande.

Justeradt:

N. Olander. Nils Olofsson.

Utdrag ur protokoll, fördt vid extra kommunalstämma i
Hammerdals sockenstuga den 8 april 1901.

§ 2. På grund af skrifvelse från ortens riksdagsman hade till dagens stämma
blifvit pålyst, huruvida socknemännen ville uttala sin åsigt om en af herr C. A.
Lindhagen vid årets riksdag väckt motion angående begränsning i vissa fall för
bolag och föreningar att förvärfva fast egendom.

Sedan motionen af ordf. blifvit uppläst, och de närvarande lemnats tillfälle
derom yttra sig, så beslöts enhälligt, att, utan att de närvarande kunde ingå i pröfning
af motionens ordalydelse, likväl på det lifligaste ville tillstyrka en lag i motionens
syfte, och uttalades, att en sådan lag ju förr dess hellre borde antagas, innan
bolagens välde alldeles tagit öfverhanden.

Vidare beslöts, att ett sammandrag ur innevarande års mantalslängd, upptagande
det skattetal, som af bolag eges inom kommunen, äfvensom det skattetal,
som eges af enskilda, skulle bifogas detta protokoll, fast ej deraf framgår, hvilket
omfång bolagens egendomar omfatta, då sådana hemman, som hafva allra största
areal motsvarande skattetalet företrädesvis köpas, och dessutom bolagen förvärfvat
en mängd s. k. odelstorp, som ej varit lagligt utbrutna från stamhemmanen och således
ej mantalsatta, samt dessutom flere skogsskiften, som förvärfvats, innan nuvarande
bestämmelser för lagfarts erhållande tillkom, i hvilka fall hemmansåbon
innehar inegorna och ett mindre skogsskifte, men — hela skattetalet, och bolagen
således äro i besittning af den hufvudsakligaste delen af skogen. — — — —

§ 3. Att justera och å stämmans vägnar underskrifva detta protokoll utsågs
smeden Olof Winberg och kommunalnämndsordföranden Erik Larsson i Mo.
Som ofvan.

Justeradt:

O. Winberg. Erik Larsson.

Lars Andreasson.

104

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Protokoll, fördt vid extra kommunalstämma i skolsalen
i Gåxsjö, hållen på begäran af flere af socknemänueu, för beredande
af tillfälle att få uttala sig rörande herr C. A. Lindhagens
motion om inskränkning af bolagens jordförvärf inom
Norrland, den 21 april 1901.

§ 1. Sedan ordet lemnats fritt för öfverläggning, yttrade sig flera vid stämman
närvarande, af hvilkas yttranden framgick, att om på lagstiftningens väg en
gräns för trävarubolagens jordförvärf inom Norrland och Dalarne icke kunde sättas,
skulle inom en snar framtid den sjelfegande hemmansegareklassen blifva ett minne
blott; och att denna befolkning, såsom arrendatorer på sina försålda hemman, komme
att gå en sorglig framtid till mötes, då de, genom de förbindelser kontrakten innefatta,
förvandlas till trälar under bolagens välde, från att hafva varit oberoende
jordegare.

Stämman ansåg likväl icke erforderligt att här påpeka alla de sorgliga förhållanden,
som voro en oafvislig följd af bolagens jordförvärf, helst som uti pressen
behjertade män framhållit kraftiga motiv för en lagstiftning, som afser att skydda
den norrländske jordbrukaren för denna fara, utan ville stämman ansluta sig till
det i herr L:s motion angifna syftet, samt att till dessa uttalanden bifoga ett exemplar
allmänna föreskrifter, affattadt af ett bolag, som här på orten genom köp lagt
under sig en icke obetydlig del af kommunernas hemman, af hvilket nogsamt belyses
förutnämnda förhållande mellan bolag och deras arrendatorer. — — — —
Dag som ofvan.

'' h i »!.’•'' i

Frans WMerg.

Ordförande.

.j, j . /•* ■■ j > '' , *

Justeradt:

And. Hansson. F. Eriksson d. y.

Utdrag af protokollet, hållet i allmän extra kommunalstämma
med Ströms socknemän i dess sockenstuga den 8
april 1901.

S. D. Efter föregången pålysning sammanträdde stämman; efter öppnande
föredrogs och handlades följande derför utsatta ärender.

§ 2. Föi-edrogs en af herr C. A. Lindhagen i Stockholm till Riksdagen ingifveu
motion angående lagstiftningsåtgärder för vidmagthållande af jordbruksnäringen
inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne. Efter dess föredragning uppstod
en stunds diskussion, hvarvid ett par talare ville framhålla motionens ogillande,
men andra eller de flesta uttryckte sitt fullkomliga gillande af densamma.

Sedan öfverläggningen var slutad, förklarade sig stämman enhälligt instämma
i motionens syfte.

105

Lagutskottets Utlutande N:o 48.

Vidare förekom icke, utan doktor Eriksson och faktor Svedberg utsågos att
justera detta protokoll. Som ofvan.

A. S. Rosenberg.

<T usteradt:

J. Eriksson. P. Svedberg.

Protokoll vid sammanträdet med Alanäs sockens ledamöter
inför undertecknad, kommunalstämmans ordförande i
sockenstugan i Alanäset den 14 april 1901.

Socknemännen hade sammankallats för att yttra sig öfver herr C. A. Lindhagens
motion om — — — —, hvarpå, efter uppläsandet af motionen och dess

betänkande, socknemännen enhälligt yttrade sitt godkännande af densamma och uttalade
ett tack till motionären och de riksdagsmän, som undertecknat motionen,
samt sin önskan, att motionen måtte antagas som lag, och skulle ett utdrag af Alanäs
sockens mantalslängd å socknens hela skattetal och alla byar för år 1881 och
år 1901 här intagas för att påvisa nödvändigheten af att rädda hvad som räddas kan.

		*	1881.	1901.
Alanäset	bv:	enskilda ega.....	...... 2/s mantal.	Via	mantal
		trävarubolagen >.....	..... — >	Vis	>
Gubbhögeu	>	enskilda ».....	..... 1U »	9/16	»
		trävarubolagen ».....	..... — >	7l«	»
Hafsnäset		enskilda >.....	.....1 2/s	S724	>
		trävarubolagen ».....	..... —	*734	>
II arsjön	>	enskilda ».....	..... 7» >	—
		trävarubolagen ».....	..... —	7 3	>
Jerfsaud	>	enskilda ».....	..... 6/l2 »	713	>
		trävarubolagen ».....	..... — >	712	»
Lidsj öberg	>	enskilda ».....	..... 16/S2 »	‘7138
		trävarubolagen ».....	..... Vs9 9	46/l38	>
Lillviken	>	enskilda ».....	..... >/» . >	5/94	>
		trävarubolagen ».....	..... . *	''734
lungvåt! net	>	enskilda >.....	..... B/ö »	14/64	>
		trävarubolagen >.....	..... —	37m	*
Siljåsen		enskilda >.....	...... 9/4	74	>
		trävarubolagen ».....	..... — •	74	>
Storholmen	>	enskilda ».....	...... 74	—	»
		trävarubolagen ».....	..... —	74	>
Svan liden	»	enskilda *.....	..... 7 e >	7198	>
		trävarubolaget! >.....	..... —	7198	»
It. till Rikad. Prof.. IDOL 1 Sami.	88 Håft. (N:o 48).

106

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Dessutom egas af trävarubolagen många från enskildes hemman afsöndrade
skogsskiften till hundratals tunnlands areal såsom lägenhet och annan fastighet. Afverkningsrätten
till skogen å alla enskildes hemman är af trävarubolagen under
slutet af 1870 och i början af 1880-talet förvärfvad på 50 år.

Då intet vidare anfördes, utsågos hemmansegarne Eric Jönsson och Jöns
Mickelsson att justera protokollet. Dag som ofvan.

Per Mickelsson.

Justeradt:

- E. Jönsson. Jöns Mickelsson.

Utdrag af protokoll, hållet vid kommunalstämma i Aspås
den 5 april 1901.

§ 1. Föredrogs af riksdagsmannen Carl Lindhagen i Andra Kammaren väckt
motion angående lagstiftningsåtgärder för vidmagthållande af jordbruksnäringen inom
skogsbygderna i Norrland och Dalarne.

Under öfverläggningen härom yttrades, att orsakerna till nödvändigheten af
åtgärder i motionens syftemål här på orten voro så väl kända, att någon särskild
motivering derför ej behöfver ifrågakomma, utan beslöt stämman enhälligt att tillstyrka
motionen; dock med instämmande uti den af A. D. Wiklunds och Joll. Nilssons
in. fl., i särskilt tillägg, uttalade åsigt angående egostyckningslagen. Som
ofvan.

Per Persson.

Ordförande.

Justeradt:

Ante Persson. Lars Larsson.

Utdrag af protokoll, fördt vid kommunalstämma med
As församling i dess sockenstuga den 7 april 1901.

§ 1. På grund af skrifvelse från riksdagsmannen herr J. Nordin hade församlingens
medlemmar genom förut skedd kungörelse kallats till kommunalstämma
denna dag för att afgifva yttrande öfver en af herr C. A. Lindhagen vid innevarande
års riksdag väckt motion angående lagstiftningsåtgärder för vidmagthållande
af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne.

Sedan motionen i fråga föredragits, anfördes, att det numera vore allmänt
kändt och erkändt, att såväl trävarubolagens som enskilda trävarupatroners fastig -

107

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

hetsförvärf vore eu nationalolycka, i ty att den bofasta och sjelfegande jordbruksbefolkningen
derigenom blefve mer och mer undanträngd ej allenast i skogsbygderna,
utan äfven i de tätare befolkade och sedan urminnes tid häfdade bygderna
och att den kultiverade jorden, som komme i bolagens bänder, i flesta fall blefve
vanhäfdad samt att närboende grannar blefve utsatta för många förut ej anade, men
rätt svåra olägenheter, förorsakade just genom bolagshemmanens vanvård och egarnes
oginhet, hvilket allt förtoge den fasta befolkningens trefnad, ekonomi och välfärd.

Bland flera belysande exempel, som härpå anfördes, såsom att bolagen eller
träpatronerna begära laga skifte allenast i afsigt att lättare komma åt att köpa flera
hemman inom skifteslaget m. fl. in. fl., anhölls särskildt att få ett af dessa till protokollet
antecknadt, nemligen: Att. Vifstavarfs bolag för åtskilliga år sedan köpte ett
hemman i byn Backen af denna församling och att den arrendator bolaget antog
trots flerfaldiga försök icke lyckades få något skriftligt kontrakt, utan endast ett
muntligt aftal om arrendevilkoren, hvarigenom denne gifvetvis ej beflitade sig om
jordbrukets vidmagthållande och än mindre — hvartill han icke heller vore skyldig
— om reparation af åbyggnaderna, som vid bolagets tillträde till hemmanet voro
brandförsäkrade, men vid verkstäld brandsyn år 1896, på grund af till ytterlighet
bristfälliga tak, murar och eldstäder, blifvit från vidare försäkring uteslutna och
sedermera ej försäkrade, hvarför stor eldfara derifrån förelåge för hela den tätt
bebyggda byn, i all synnerhet på våren och högsommaren, da stark torka vore radande;
att framställning om reparation af tak och murar först gjordes hos bolagets
inspektor och jägmästare, hvilka, efter å ort och ställe tagen kännedom om bristerna,
lofvat afhjelpa dessa; att, då det oaktadt ingenting gjordes åt saken, byamännen
sedermera nödgades skriftligen vända sig till bolagets disponent med förnyad anhållan
om erforderliga reparationer å tak och eldstäder, eller, derest detta icke
kunde bifallas, att åbyggnaderna i fråga finge stå obebodda, så att eldning derstädes
ej förekomme; men att byamännen icke ens bevärdigats med svar å denna
sin skrifvelse; att någon reparation hitintills icke heller verkstälts; att arrendatorn
med familj fortfarande bodde qvar och att det således torde ligga nära till hands
antaga, att byns invånare, till följd af den ständigt öfverhängande faran, förr eller
senare skulle nödgas sälja sina hemman till bolaget för underpris, ty det förhölle
sig alltid så, att då ett bolag kommit åt ett hemman i en by, så hade det nog
resurser på ett eller annat sätt att åtkomma äfven byns öfriga hemman, som ansågos
ega värde för trävarurörelsen. — — — — — — — — — — —

På grund af hvad sålunda förekommit samt de i motionen lemnade utredningar
och motiveringar beslöts efter slutad öfverläggning, i enlighet med samtliga
talares yrkanden, enhälligt att på det lifligaste instämma i motionens syfte.

§ 2. Att justera protokollet utsågos hemmansegarne Jonas Magnusson och
Jöns Ohlsson i Backen. År och dag som ofvan.

Olof Persson,

ordf.

Justeradt, betyga: Jonas Magnusson, Jöns Ohlsson.

108

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Protokoll, förd t vid offentligt möte med Bergs socknemän
i sockenstugan den 14 april 1901, i och för afgifvande af
yttrande öfver herr C. A. Lindhagens motion i Andra Kammaren,
angående lagstiftningsåtgärder för vidmagthållande af
jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne.

§ 1. Mötet, som tillkommit på grund af skrifvelse från riksdagsmannen
P. Norberg till landstingsmannen Anders Jönsson i Skucku, hvilken skrifvelse upplästes,
öppnades af den sistnämnde, som jemväl utsågs till mötets ordförande. Till
sekreterare valdes undertecknad Göran Jönsson.

§ 2. Först föredrogs motionens motivering från och med »frågan om skyldighet
för sågverksbolag att häfda sina hemman» till motiveringens slut samt derpå
följande lagförslag. Under den diskussion, som följde härpå, framhölls först och
främst i ett skriftligt anförande det beaktansvärda i motionens syfte hvad särskild!
beträffade den af kronan skänkta jordens bevarande åt en sjelfegande jordbrukareklass,
skogarnes betydelse såsom stöd för beståndet och utvecklingen af ett rationel!
jordbruk, vådan af den sjelfegande jordbrukarebefolkningens undanträngande
såsom en oundviklig följd af trävarubolagens fortgående jordförvärf m. in., hvarpå
under diskussionens gång ytterligare påpekades, hurusom det redan nu vore ett
gammalt klagomål, att, der den sjelfegande bondeklassen efterträdte af bolagsvälde
och jordbruket öfvertagits af arrendatorer, allt intresse för hvarje slag af samhällsutveckling
syntes förslappadt, för att icke säga alldeles utdödt, att enhetsandan hos
befolkningen i byar och samhällen, der fastigheterna undan för undan öfvergått i
bolagens våld, samtidigt mer och mer försvunnit och efterföljts af en för all god och
nyttig samhällsutveckling hämmande oenighet mellan grannarne, att den obegränsade
rätten för trävarubolagen att tillvälla sig skogbärande fastigheter och deraf följande
lätthet till aflindning visat sig medföra det missförhållandet, att en stor del af det
uppväxande slägtet förlora! lusten att öfvertaga fädernas hemman, att det vore att
beklaga, att åtgärder i samma syfte som ifrågavarande motions ej med framgång
vidtagits för länge sedan, att det vore högst önskvärd!, om sådana lagstiftningsåtgärder
kunde åstadkommas, hvarigenom den redan åt sågverksbolagen upplåtna
jordens återbördande åt en sjelfegande jordbrukareklass möjliggjordes, att bibehållandet
af det rådande systemet kunde vara vådligt äfven i mellanfolkligt-politiskt
hänseende, i det bolagens oinskränkta jordförvärfsrättighet. bulle vägen öppen äfven
för utländingar att få ingå såsom intressenter i bolagen. Beträffande nya lagen
om egostyckning hade densammas tillämpning åtminstone ej här på orten visat sig
medföra några menliga följder; tvärtom. S. k. skogsallmänningar förordades såsom
ett verksamt medel till ställande af skogssköfling. "Mötet uttalade ett enhälligt anslutande
till motionens hufvudsyfte: jordbrukets bevarande åt en sjelfegande jordbrukareklass,
och skulle den förda diskussionen i öfrigt få gälla som ett uttryck
för mötesdeltagarnes ståndpunkt i denna fråga.

§ 3. Att justera protokollet valdes P. More och kommunalst. ordf. Hans
Hansson i Skucku. Som ofvan.

Göran Jönsson. And. Jönsson.

Justeradt: P. J. More. Hans Hansson.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

109

Protokoll, hållet vid allmänt sammanträde med Svegs
socknemän i sockenstugan den 7 april 1901.

Riksdagsmannen P. Norberg hade anhållit, att ett allmänt möte måtte hållas,
der Svegs socknemän kunde blifva i tillfälle tillkännagifva sina önskningar rörande
revisionssekreteraren C. A. Lindhagens till Riksdagen aflåtna motion — — —

och hade med anledning häraf undertecknad, ordförande i socknens kommunalstämma,
genom kungörelse, som blifvit i kyrkan vid två särskilda tillfällen uppläst,
uppmanat socknemännen att i dag efter gudstjcnstens slut samlas härstädes för att
rörande motionen i fråga afgifva utlåtande.

Sedan sammanträdet öppnats och de närvarande till ordförande utsett undertecknad,
vidtog diskussionen, dervid yttrandena, under påpekande af den fara för
jordbruksnäringen, som det nu rådande bolagsförvärfvet. medförde, allmänt afgåfvos
i motionens syfte; och enades mötet slutligen enhälligt och utan någon meningsskiljaktighet
att såsom uttryck för sin åsigt i saken antaga följande resolution:

»Mötet uttrycker sitt förtroende till motionen och uttalar sin förhoppning, att
den snarast möjligt måtte af Riksdagen antagas.»

— — — bom ofvan.

Olof Bromée.

Utdrag af protokoll, fördt vid extra kommunalstämma
med Tännäs kommuns röstberättigade medlemmar i Funäsdalens
skolhus den 8 april 1901.

§ 1. På derom gifven anledning hade socknemännen blifvit kallade att denna
dag sammanträda härstädes för att afgifva yttrande öfver den af ledamoten i Riksdagens
Andra Kammare C. A. Lindhagen till innevarande års Riksdag ingifna motion
— — —och sedan hufvuddragen af motionen blifvit delgifven socknemännen,

h vilka voro ganska mangrant samlade och af hvilka största delen förut genom tidningspressen
kände motionens innehåll, förklarade stämman enhälligt såsom sin åsigt,
att motionens syftemål voro högst beaktansvärda, och ville stämman för sin del på
det lifligaste tillstyrka bifall till samtliga de i motionen gjorda ändrings- och lagförslag,
synnerligast som socknemännen af egen erfarenhet nogsamt hade sig bekant
vådorna af trävarubolagens jordförvärf för vår modernäring jordbruket.

§ 2. Til! att justera dagens protokoll utsågos handlanden O. Hedvall och
kommunalnämndsordföranden Jon Loo, båda i Funäsdalen. Som ofvan.

M. Långström,

Stämmans ordf.

Justeras: O. Hedvall. Jon Loo.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Protokoll fördt vid sammanträde med Hede socknemän
för öfverläggning rörande af herr C. A. Lindhagen i Riksdagens
Andra Kammare väckt motion, angående lagstiftningsåtgärder
för vidmagtkållande af jordbruksnäringen inom skogsbyggderna
i Norrland och Dalarne, hållet i sockenstugan i Hede den 14
april 1901.

Efter det ett större antal sockenbor tillstädeskommit, öppnades mötet af apotekaren
Ossian Hult, som utsågs till dess ordförande, hvarefter undertecknad Hedern
ark valdes att föra protokollet.

Efter en stunds diskussion antogs enhälligt följande resolution:

»Inseende det förderfliga för Norrland och fosterlandet i sin helhet i den
sjelfegande bondeklassens förminskning och med vetskap om jordbruksnäringens
behof särskilt i Härjeådalen af betydlig utegomark för skogstillgång, bete och
slåtter, instämmer mötet till alla delar i herr Lindhagens motion samt hoppas, att
densamma utan uppskof af Riksdagen bifalles.» — — — Som ofvan.

Ossian Hult.

Justeras: O. Hedström. L. F. Molin.

Per Hedemark.

Yesteniorrlamls län.

Till — — — — —

Med anledning af Eder motion i Andra Kammaren, angående lagstiftningsåtgärder
för vidmagthållande af jordbruksnäringen i Norrland och Dalarne, få undertecknade
landtmätare i Vesternorrlands län, efter tagen kännedom om motionens
innebörd, härmed uttala våra sympatier för motionens fosterländska syfte och tillönska
den framgång i Riksdagen. Hernösand i april 1901.

Gustaf Barkm,an.

Förste landtmätare.

H. A. Wallgren. A. O. Gisten. N. Th. Schönström. L. Thelning.

Kommissionslandtmätare.

O. F. Stenvall. F. Winter. J. Hj. Schönström. O. A. Norden.

Kommissionslandtmätare.

G. B. Westin.

Vice kommissionslandtmätare, kapten,

genom G. Barkman,Renligt lemnadt uppdrag.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Protokoll, fördt vid allmänt möte med hemmansegare
och andra intresserade från Sidensjö och Nätra socknar, hvilka,
med anledning af revisionssekreteraren Carl A. Lindhagens vid
innevarande års riksdag väckta motion om inskränkning i bolags
in. fl. rätt att förvärfva jordbruksfastighet, genom kungörelse
inbjudits att mangi-ant samlas för att diskutera ifrågavarande
motion, i Blåvik den 31 mars 1901.

S. D. Sedan de närvarande belsats välkomna af hemmansegaren J. Sundström
Hagaris och anledningen till mötet dervid lemnats, valdes till ordförande för
detsamma hemmansegaren Nils Kallen i Sehl och till sekreterare hemmansegaren
P. Olsson i Bldvik.

§ 1. Redogjorde ordföranden för syftet och betydelsen af ofvannämnda motion,
hvarpå framstäldes frågan, huruvida de närvarande ville afgifva något uttalande
deröfver. Sedan flere talare haft ordet och samtlige betonat, att en lagstiftning i
af herr L. föreslaget syfte vore af största betydelse, att ej säga en lifsfråga för den
sjelfegande bondeklassens bestånd i Norrland, beslöts att som resolution i frågan
ingå till motionären med en så lydande skrifvelse:

»Till — — — —

Vi ega ännu våra kära hemman, som vi ärft och förvärfvat af våra förfäder,
och vi ämna behålla dem så länge vi kunna, men vi se med bekymmer och ängslan,
huru det ena hemmanet efter det andra fäller i bolagens ego rundt omkring oss
till följd af de af bolagen skapade och med full afsigt vidmagthållna förhållanden,
på grund af hvilka hemmansegarne eller deras arfvingar förr eller senare blifva
tvungna att öfverlåta hemmanen åt bolagen.

I samband härmed kunna vi ej underlåta att beteckna — — — — — —

framförda påstående »att hemmansegareklassen långt ifrån att minskas ökats med
flere tusen på de senaste tio åren» — som ett slag i ansigtet på sanningen. Med
statistik kan man bevisa hvad man vill. Men när årligen öfverallt i Norrland det
ena hemmanet efter det andra öfvergår i bolagens händer och dessa nästan aldrig
sälja några sådana, huru är det möjligt, att den sjelfegande bondeklassen kan ökas?
Möjligen torpareklassen.

Af gammalt har — till en del på grund af den fordom blomstrande, nu ödelagda
linodlingsindustrien — i våra bygder ett visst välstånd herskat, till följd af
hvilket vi ännu kunnat bevara vår sjelfständighet, men vi se dock, huru äfven i våra
socknar bolagen allt mer och mer börja vinna insteg.

Att det ej är någon ljuf lott att blifva landtbonde (bolagsbonde), det äro vi
ofta i tillfälle att se i våra skogsrika grannsocknar, som till stor del egas af bolag.
Förstörda hemman, nöd och fattigdom bland befolkningen blir vanliga följden, då
hemman råka i bolagens ego, ty å de flesta landtbondehemman göres ingenting för
att underhålla byggnaderna eller häfda jorden, hvilket gör, att landtbönderna blifva
i ständig gäld till bolagen och tvungna att arbeta för deras räkning. Då jordbruket
dervid försummas, så att hemmanet ej kan producera något, utan allt måste köpas
till höga pris, så äro de dagspenningar etc., som betalas och till utseendet tyckas
höga, i sjelfva verket svältlöner, så att jordbrukare blifva allt mer och mer fastslafvade
vid bolaget. Nedruttna, fallfärdiga hus, skriande fattigdom, vanhäfdade, ofta
för flottningens skull vattendränkta åkrar får man öfverallt se på bolagshemman.

112 Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Sådant är det framtidsöde, som väntar oss och våra efterkommande, om ej staten
träder emellan.

Vi få derför — — — framburit den i Riksdagen, och vi hoppas denna
skall behjerta Eder motion, som innehåller det väsentligaste af hvad som i första
hand bör göras för att ropa halt åt bolagens ohejdade jordförvärf och rädda den
sjelfegande och någorlunda burgna bondeklassen i Norrland från absolut undergång»x)
—

§ 3. Att jemte ordföranden och sekreteraren justera detta protokoll valdes
kommunalordföranden Z. Åslund, Sidensjö, och hemmansegaren O. Olsson, Vestanå,
Nätra. Dag som ofvan.

Nils Kallin. p Olsson.

Ordförande. Sekreterare.

Justeradt: O. Olsson, Z. Åslund.

Till —

Så länge vi kunna, ämna vi behålla våra kära hemman, i flesta fall ett arf
af våra föräldrar, men vi se med bekymmer och ängslan, hur det ena hemmanet
efter det andra faller i bolagens våld rundt omkring oss, till följd af den af bolao-en
numera antagna princip att hufvudsakligen söka förvärfva hemman, deremot, om°8n
sjelfegande för sin utkomst afverkar timmer till försäljning, ha bolagen i de flesta
fåll obilliga fordringar på partiets godhet, dels ock låga pris; på grund deraf bli
hemmansegarne eller deras arfvingar förr eller senare tvungna att öfverlåta hemmanen
till bolagen.

Ehuru socknen alltid räknats bland de fattigaste, bär till en del ett visst
välstånd och sjelfständighet varit rådande, och då skogen började fä något värde
här, syntes hopp om ytterligare förkofran och välstånd, men nu äro de största skogshemmanen,
cirka hälften af socknens hela areal, hufvudsakligen i ett bolags ego.
På grund af bolagens härigenom vunna magt omöjli<rgöres konkurrensen, och *tle
äro således nära nog sjelfbestämmande, ett förhållande, som kanske mer än i de
flesta andra kommuner här är rådande och som påskyndar den sjelfegande bondens
undergång:.

Att vara landtbonde är ingalunda afundsvärd!; med endast få undantag står
landtbonden i gäld till bolaget, och dessutom är han genom arrendekontraktets bestämmelser
så underordnad, att han i allt måste rätta sig efter och ständigt arbeta
för bolaget. Jordbruket försämras och försummas på många ställen. De flesta
nybyggen komma i bolagens ego, medan det var af krononatur. En ytlig odling
verkstäldes för skattelösen, men på de flesta ställen är nu denna odling skogbeväxt.
Ja, exempel finnes på, der allt jordbruk å hemmanet är ödelagdt; vanhäfdade, ofta
för flottningens skull vattendränkta åkrar får man nästan öfverallt se på bolagens

*) I två särskilda, motionären tillhandakomna skrivelser hafva ytterligare 98 hemmausegare i Sidensjö
socken till alla delar instämt i förestående resolution.

113

Lagutskottets Utlåtande N:o 4%.

hemman. På grund deraf blifver hemmanens afkastning ringa, i flesta fall ingen,
hvadan allt måste köpas, så om än dagpenningen ibland synes hög, förslår den ej,
fattigdomen tilltager och ai-betaren blir mer och mer fastslafvad vid bolagen. Cirka
Va-del af kommunens hemman innehafves här af landtbönder. Och sådant är det
framtidsöde, som väntar oss och våra efterkommande, om ej staten träder emellan.

Vi vilja ej förneka vare sig jordbrukets utveckling ikring industricentra, ej heller
att mycket af och i Norrlands skogsbygder är för odling otjenligt. Men det är
ett för stort steg ifrån kustsocknarnas jordbruksbefolkning och den egentliga skogsbygden,
sannolikt öfver hälften af Norrlands jordbruksbefolkning förbigås, från hvars
egendomar de mesta trävarorna hitintills hemtats, hvarigenom såväl industrien som
kring densamma liggande jordbruk haft sin största källa till framgång. Dessa trakters
skogsprodukter ha dels genom hemmans förvärf och dels afverkningsrätt på
längre tider, i flesta fall mot en obetydlig köpeskilling, bekommits och utdrifvits af
bolagen. Har jordbruket äfven på dessa trakter utvecklat sig? Nej, tvärtom hämmats.
— — — — — — — — Skorped den 8 april 1901.

(33 underskrifter.)

Protokoll, hållet vid extra kommunalstämma med Resele
kommun i dess kommunalrum den 7 april 1901.

§ 2. Med anledning af herr C. A. Lindhagens motion — — — — —
hade, i öfverensstämmelse med riksdagsmannens i orten derom uttalade önskan,
Resele sockens å kommunalstämma röstberättigade medlemmar blifvit kallade till
sådan stämma i dag för att öfver motionen afgifva yttrande.

Sedan motionens förhistoria eller historik blifvit i hufvudsak framstäld, vidtog
den talrikt besökta stämman i en rätt liflig öfverläggning derom, hvarefter stämman
beslöt att, i likhet med ortsrepresentanten, instämma i motionens syfte; dock ville
stämman pa det kraftigaste påpeka: att sågverksbolagens jordförvärv inverka skadligt
för samhället, om det iortgår, som hittills egt rum, i ty att inom Ångermanlands
vestra domsaga, bestående af Ramsele och Resele tingslag, bolagen inom förra tingslaget.
ega redan cirka tre fjerdedelar af der befintlig skattlagd jord med skog och
i senare cirka fem åttondedelar; att jordbruket å bolagens hemman i orten skötes
genom fattiga arrendatorer, med några undantag, uselt, och detta i all synnerhet
beträffande skattelösta nybyggen och fjellhemman; att bolagen helst tillskansa sig
fjellhemman, som vanligen hafva låg skatt, men stora skogar; att bolagen aldrig
från förvärfvade hemman afstycka!, afsöndra! eller sålt delar tjenliga för jordbruk,
utan, om å förvärfvadt hemman det finnes torpare med skogsfångst, d. v. s. byggnadsvirke
och vedbrand, bolagen äro mycket angelägna om att återköpa sådana
torp till hemmanet; samt att gällande egostyckningslag visserligen icke ännu medfört
så stor vada för samhället, men har dock ett eller annat bolag dragit nytta af
densamma, hvadan det med bestämdhet motses, att denna lag, om den får ega bestånd,
blir samhällsvådlig.

Bih. till Riksd. B rot. IDOL 1 Sand. 38 Häft. (N:o 48.)

114

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

§ 3. Till detta protokolls justeringsmän valdes hemmansegarne P. E. Westerlund
och N. A. Rosén i Rödsta. År och dag som ofvan.

A. G. Lalandcr,

v. ordf.

Justeradt: P. E. Westerlund, N. A. Rosén.

Utdrag af protokoll, fördt i extra kommunalstämma med
Adalslidens kommun i dess sockenstuga den 7 april 1901.

§ 2. På framställning af ortens riksdagsman herr Oswald Emthén i Höfven
hade församlingens medlemmar kallats till sammanträde för att — med anledning
af herr C. A. Lindhagens till innevarande års Riksdag afgifna motion angående lagstiftningsåtgärder
för vidmagthållande af jordbruksnäringar inom skogsbygderna i
Norrland och Dalarne — i frågan yttra sig. Mötet var ovanligt talrikt besökt.
Efter föredragandet af ifrågavarande motion uttalades enhälligt den önskan, det
måtte densamma vinna Riksdagens bifall. — — — — — — — —

§ 3. Att jemte ordf. justera dagens protokoll valdes heminansegaren E. W.
Borin i Rå och kyrkovärden M. Lidmark i Vestanbäck. År och dag som ofvan.

Oskar Frisendahl.

Stämmans ordförande.

Justeradt: E. W. Borin, M. Lidmark.

Utdrag af protokoll vid det den 8 april 1901 å tingsstället
Näsåker hållna möte, hvartill riksdagsmannen herr O.
Emthén i Höfven låtit kalla domsagans invånare, dervid ett

ganska stort antal, 150 ä 200, från domsagans skilda orter in funnit

sig.

§ 1. Att leda mötets förhandlingar valdes postföreståndaren Oskar Frisendahl
i Näsåker.

§ 2. Derefter förekommo till behandling följande frågor: — — — — —
2:o) Om herr Lindhagens till innevarande års Riksdag ingifna motion — —
Äfven i denna fråga uppträdde många talare. Alla, med ett undantag, uttalade
sitt gillande af motionen, då ock mötet lifligt betonade som önskan, det måtte

densamma vinna nu pågående Riksdags bifall, emedan frågan fordrade en snar lös -

115

Lagutskottets Utlåtande N:o 4H.

ning, annars blefve det kanske för sent, tv sågverksbolagens förvärf af jord framgå,
under nuvarande förhållanden, med stormsteg.

§ 3. Att justera dagens protokoll valdes hemmansegaren E. W. Borin i Rå
och kommunalnäinndsordf. And. Sjöström i Vestanbäck. År och dag som ofvan.

Oskar Frisendahl,

mötets ordförande.

Justeradt: A. Sjöström, E. W. Borin.

Utdrag af protokollet, fördt vid Nätra landtmannaförenings
extra sammanträde i Sehl den 14 april 1901.

§ 2. Upplästes en från revisionssekreteraren Carl Lindhagen, genom Vesternorrlands
läns landtmannaföreningars förbund i afskrift hit insänd, så lydande skrifvelse:

Till Vesternorrlands läns landtmannaföreningars förbund.

— — — — — hemställa, huruvida förbundet benäget ville — — —

yttra sig öfver exempelvis en eller flera af följande frågor:

1) Äro ej sågverksbolagens hemmansförvärf skadliga ur jordbrukets såväl
soin ur allmän social synpunkt och är det ej derför angeläget, att en begränsning nu
sker i dessa förvärf?

2) Hafva bolagens hemmansförvärf ej fortgått äfven efter år 1895 och hafva
dessa förvärf dervid underlättats genom 1896 års egostyckningslag och den lätthet,
som derigenom bereddes att skilja inegor från skogsmark?

3) Huru skötes jordbruket å bolagens hemman i orten? Verkställes af bolagen
nyodlingar å de förvärfvade skogshemmanen?

4) Hafva bolagen vid hemmansköp efter 1896 års egostyckningslags tillkomst
i allmänhet förvärfvat hela hemmanet eller låtit derifrån afstycka inegojorden? (jemf.
punkt 2). Hafva bolagen i allmänhet utstyckat och försålt inegojorden till hemman,
som de köpt före 1896? Plägar vid utstyckning af inegojord rätt till husbehofsvirke
i någon form medfölja?

5) Hvilken framtid har jordbruket på dessa, såsom det synes, alla utvecklingsmöjligheter
och allt stöd af skogen beröfvade inegolotter, som utstyckats från
skogsmarken? Kunna dessa jordtorpare bilda stammen till hvad man kallar en
jordbruksbefolkning eller blir ej deras ställning i framtiden föga bättre än landtböndernas? 6)

Hvilken betydelse kan tillmätas det från bolagshåll ofta framstälda påståendet,
att de odlingsbara, men ouppodlade marker, som genom bolagsförvärfven
och inegoutstyckningarne undandragas den jordbrukande befolkningens besittning,
nog äfven skola komma under kultur, när detta någon gång »med fördel» kan ske.
Pläga bolagen från sina hemman sälja ouppodlade marker, tjenliga till jordbruk?

Sedan beslut fattats, att i ofvanstående skrifvelse framstälda frågor skulle i
den ordning, de förekommo, behandlas, enades sammanträdet efter en liflig och sakrik
diskussion om följande svar:

116

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

l:o) Då, såsom nedan närmare utvecklas, jordbruket å bolagshemman i allmänhet
skötes på ett högst otillfredsställande sätt, då det icke blott ligger i sakens
natur, utan ock af erfarenheten bevisats, att landtbönder och arrendatorer måste, af
fruktan för uppsägning och andra trakasserier, snart sagdt i allt slafviskt rätta sig
efter arrendegifvarnes önskningar och föreskrifter, och då denna sistnämnda omständighet
ovilkorligen måste menligt inverka på befolkningens såväl ekonomiska som
intellektuela utveckling, så kunna vi ej annat än lifligt instämma i herr L:s vid innevarande
års riksdag väckta motion om inskränkning i sågverksbolagens m. fl. rätt
att förvärfva jordbruksfastigheter i Norrland och Dalarne.

2:o) Bolagens hemmansförvärf hafva, åtminstone hvad våra bygder beträffar,
snarare till- än aftagit efter 1895, och är det först under de senaste åren, som hemman,
i synnerhet inom Nätra socken, börjat i något större omfång öfverlåtas till bolag.

3:o) Jordbruket å härvarande bolagshemman skötes ytterst dåligt. På somliga
hemman försäljes grödan år efter år utan att någon gödsel tillföres, hvarigenom
jorden alldeles utmattas. Andra deremot innehafvas af s. k. landtbönder, hvilka,
med få undantag, hvarken ega insigt eller framför allt förmåga att egna synnerlig
omtanke åt ett jordbruk, som de när som helst kunna nödgas afträda. Nyodlingar
förekomma aldrig.

4:o) Hittills har endast köp af hela hemman förekommit (undantag i fråga
om afverkningsrätt under vissa år), af orsak, att bönderna i allmänhet insett svårigheten,
att ej säga omöjligheten, att innehafva hemman, hvarifrån all skog är afsöndrad.
På alra sista tid har dock inegojorden till åtskilliga hemman af bolagen
försålts, dervid endast otillräcklig husbehofsskog fått medfölja.

5:o) Norrlands i allmänhet och våra bygders i synnerhet karga natur gör det
ytterst svårt att af jordbruket enbart och utan stöd af skogen förskaffa sig nödtorftig
bergning. Men med stöd af skogen och andra inkomstkällor har det hittills
varit möjligt för den sjelfegande bonden att höja sig till ett visst välstånd och bibehålla
sitt oberoende. Under sådana förhållanden kunna vi ej annat än betrakta det
som den största olycka för jordbruket, då inegojorden helt afsöndras från skogen och
innehafvarne till sådana jordlotter äro fullt lika så beklagansvärda som landtbönder.

I sammanhang dermed vilja vi påpeka, att, enligt vårt förmenande, 1896 års
egostyckningslag varit till största skada för jordbruket som sådant, men en utomordentlig
god handräckning för bolagen.

6:o) Det från bolagshåll framstälda påståendet, att odlingsbara och ouppodlade
marker, som finnas å bolagshemman, nog skola komma under kultur, när
sådant »med fördel» kan ske, kännetecknas tillräckligt med uttrycket: »med fördel».
Att egentligt jordbruk någonsin kan med fördel förenas med sågverks- och bolagsrörelse
är helt enkelt omöjligt, och då bolag aldrig sälja några ouppodlade marker
från sina hemman, torde påståendets betydelselöshet vara till fullo ådagalagdt.

Slutligen vilja vi såsom tillägg till ofvanstående erinra om frågans enligt
vårt förmenande stora betydelse ur försvarssynpunkt.

Det torde numera få anses till fullo bevisadt, att bolagens hemmansförvärf
inom Norrland under de senaste 50 åren oafbrutet och systematiskt pågått. Redan
äro stora arealer af skogssocknarna i bolagens ego, och fortfarande, äfven utom de
egentliga skogssocknarna, öfvergår det ena hemmanet efter det andra i bolagens
händer. Det är derför högst sannolikt, att inom en ej alltför aflägsen framtid större
delen af, för att ej säga hela, Norrland är bolagens egendom och dess befolkning
uteslutande hvad man kallar »bolagsfolk», om ej lagstiftningen träder emellan.

117

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Hvad skall man säga om dess söner, hvilka under sådana förhållanden icke hafva
några hus och hem — i detta ords egentliga betydelse — att försvara, utan i farans
stund föredraga att vända fäderneslandet ryggen i stället för att offra lif och blod
för — bolagen? Tager man vidare med i räkningen, att i bolag ofta, stundom större
delen, utländskt kapital är intresseradt, så ligger det ju i öppen dag, att enbart
denna omständighet kan komma att få den mest ödesdigra betydelse vid krigiska
förvecklingar. En tillfredsställande lösning af frågan om bolagens jordförvärf anse
vi derför vara lika så vigtig och nödvändig som andra försvarsfrågor, och detta så
mycket hellre, som lösningen icke torde kräfva millioner och åter millioner, utan
endast klar blick och god vilja från lagstiftningens sida. Som ofvan.

J. Sundström. P. Olsson.

Ordförande. Sekreterare.

Justeradt:

O. Olsson.

Jan Olofsson.

Undertecknade, hemmansegare, som å möte i Skorpeds sockenstuga i dag
diskuterat de af herr C. Lindhagen till Vesternorrlands läns landtmannaföreningars
förbund framstälda frågor, få till svar å desamma afgifva följande:

l:o) Sågverksbolagens hemmansförvärf ha visat sig skadliga såväl ur jordbrukets
som allmän social synpunkt, och är af stort behof, att en Begränsning sker
i dessa förvärf.

2:o) Bolagen hafva med samma, om ej större, ifver sökt och förvärfvat hemman
efter 1895; hemmanen ha köpts i sin helhet, hvadan 1896 års egostyckningslag
ej tillämpats här.

3:o) Jordbruket å bolagens hemman har i allmänhet försämrats, någon nyodling
å desamma är ej känd; en del hemman, hvarå odling för skattelösen verkstäldes,
är nu till större delen beväxt med skog; en del hemman, som för 20 ä 30
år sedan kom i bolagets händer, var då af den enskilde egaren upparbetad så, att
en rätt god afkastning kunde fås; nu kan ett sådant hemman knappast gifva en
fjerdedel.

4:o) Hvarken från de hemman, bolagen förvärfvat före eller efter 1896, har
egostyckning från inegor eller ouppodlad, odlingsbar mark ej förekommit.

5:o) En jordbruksbefolkning utan stöd af skogen synes oss hafva och blifva
i en vansklig ställning föga bättre än landtböndernas.

6:o) Att den ouppodlade, odlingsbara marken, som kommit i bolagens händer,
äfven skall komma under kultur, kunna vi ej tillmöta någon betydelse, då äfven den
odlade jorden undandrages odling för skogsväxten och skogen hellre torde förminska;
när skall det då blifva Renligt lemna sådan mark?

Enligt våra på närmare håll gjorda iakttagelser behålla bolagen nog hvad de
en gång lyckats få — — — —. Skorped den 8 april 1901.

(30 underskrifter.)

118

Luy utskottets Utlåtande N:o 48.

Protokoll, fördt vid föreningsstämma med Fröland-Häggdängers
landtmannaförening den 8 april 1901.

§ 7. — — — —; sedermera antogs följande resolution: Fröland-Hägg dåugers

landtmannaförening ansluter sig till riksdagsman Carl Lindhagens motion,
önskar, att regering och Riksdag böra göra allt för att inskränka aktiebolagens jordförvärf
i Norrland! Sftbrå, Fröland den 8 april 1901.

Joll. Saltin.

Ordförande.

Protokoll, fördt vid extra sammanträde med SäbråAlandsbro
landtmannaförening i Själands skolhus den 8 april
1901.

§ 3. — — —. Efter en stunds öfverläggning beslöt föreningen att, i enlig het

med den erfarenhet och den kännedom vi äfven hafva om högre liggande fjellbygder,
afgifva följande svar på frågorna:

1) Bolagens hemmansförvärf är för vårt land skadligt och för dess sjelfegande

bondeklass rent mördande och bör fortast möjligt starkt begränsas, hvilket icke
kan inverka skadligt för trävaruindustrien — — — —.

2) Bolagens hemmansförvärf har de senare åren tilltagit i oroväckande grad
och är genom egostyckningslagen mycket underlättad, för derigenom kunna bolagen
lägga under sig skogsmarkerna och som afsöndring frånskilja inegojorden, som vanligen
endast är dem till tunga, der ofta den genom försäljning hemlösa bonden blir
qvarsittande, ej sällsynt, om några år som ruinerad bonde.

3) Bolagens fjellheminan lemnas vanligen till en arrendator, som i hufvudsak
egnar sig åt skogsordning och Hottningsarbete, då naturligen både ladugård och
jordbruk bli åsidosatta; och nyodlingar torde knappast förekomma.

4) Bolagen förvärfva vanligen hela hemman, men afsöndra och sälja gerna
inegojorden, om den möjligen utan skogsmark kan säljas, men ännu hafva inne i
skogsbygderna mycken husbehofsskog; lemnas vanligen ej i annan form än nödigt
bränsle af affall, stängsel och möjligen några sämre träd till husunderhåll efter utsyning,
men allt för knappt tilltaget.

5) Jordbruket här i Norrland med dess kalla och hårda klimat och deraf
ofta förekommande frusna och felslagna skördar kommer aldrig att bära sig och
underhålla en besutten jordbrukarklass, om den binäring och det understöd, de haft
och måste hafva af skogen, bli den fråntagna. Deras ställning blir då visst icke
bättre än landtböndernas. Dessa betala ock sällan något arrende utan tvärt om få
bolagen i de flesta fall sjelfva svara för utskylderna. Deraf är klart, att bolagen
söka med hjelp af egostyckningslagen befria sig från jordbruket.

6) Hvad som kan betalas för ett stycke odlingsbar oodlad mark jemte erforderligt
bränsle, stängsel och härsevirke och något till husbyggnad motsvarar ej bo -

119

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

lagens skogsintressen, så nyodlingar komma knappast att tillåtas, och då all röjning
och odling af kreatursbete äfven förbjudes, blir nog inom deras områden till sist jordbrukarens
existens alldeles omöjlig.

och som vi äro öfvertygade, att Riksdagen i sin helhet jemte vårt lands höga styrelse
i öfrigt måste erkänna, att en burgen och sjelfegande jordbrukareklass är den
säkraste grund för vårt lands framtida bestånd och sunda utveckling, våga vi vördsamt
anhålla, att, fast bolagen — — — motarbeta och söka, som vi sett, undanrödja
och qväfva denna för vårt land och stånd så vigtiga motion, den, som
väckt, och de män, som understödt motionen, om den också i år faller, återkomma
och icke vika förr, än de i motionen påpekade missförhållandena blifvit på ett tillfredsställande
sätt lösta. Att justera dagens protokoll utsågos nämndemannen
E. Eriksson och hemmansegaren P. Selander.

E. Norberg.

Justeradt:

P. Selander. E. Eriksson.

Protokoll vid Torps sockens landtmannaförenings sammanträde
i sockenstugan söndagen den 14 april 1901.

§ 1. Till att leda mötets förhandlingar utsågs landtbrukaren herr Oscar
Nyberg och till protokollsförare ingeniören N. Stål. — — — —

§ 3. Under den diskussion, som härefter uppkom, enades mötet att, såsom
uttryck för sin mening, afgifva följande svar på de af herr Lindhagen framstälda
frågorna.

1) I allmänhet råkar jordbruket i förfall, då ett hemman köpes af något sågverksbolag,
i synnerhet om en landbonde antages, som skall bruka jorden på arrende.
Arrendet beviljas nemligen sällan på längre tid, utan i vanliga fall så, att brukaren
när som helst kan uppsägas, och då finner han ej för sig fördelaktigt att göra några
grundförbättringar eller skona jorden. Der hemmanet styckas och inegorna blifva
bondens egendom, skötes nog jorden bättre, men någon hjelp af skogsmedel kan ej i
framtiden erhållas till skatter och dylikt. Der bolagen sjelfva bruka jorden genom inspektörer
eller dylika., hafva de större bolagen för sed att väl bebygga och sköta
jorden, hvaremot de medelstora och smärre bolagen äfven då försumma jordbruket,
låta kreatursstocken förminskas och åbyggnaderna förfalla. — I socialt hänseende
verka bolugsköpen derhän, att det sjelfständiga bondeståndet alltmer förminskas,
att fattigdom och beroende uppkommer, der förut välmåga rådde, i det att köpeskillingarne
hastigt förbrukas, och att den kommunala magten öfverflyttas i bolagens
händer. — Då allt detta tages i betraktande, anses det högeligen önskligt, att, om

120 Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

möjligt, en gräns sättes för bolagens rätt till hemmansköp, innan hela Norrland
kommit i deras ego.

2) Bolagens hemmansförvärf hafva fortgått äfven efter 1895 i ganska stor
skala och synas hafva underlättats genom 1896 års egostyckningslag.

3) Med några få undantag skötes jordbruket å bolagshemmanen här i orten
rent af dåligt. Några nyodlingar verkställas ej. Tvärtom tillåtas hellre aflägsna
äldre odlingar att igenväxa med skog, hvarjemte brukaren af jorden ofta förmenas
att begagna sig af skogsslåtter, till hvilka stängselvirke ej medgifves.

4) Bolagen köpa helst hela hemmanet och afstycka sedan inegorna, när de
finna köpare. (Hela egostyckningslagen synes för mången vara mera till förargelse
än till verkligt gagn för den jordbrukande befolkningen, i det den leder till
uppkomsten af dels löjligt små hemmansdelar, dels till dylika utan någon som helst
odlingsbar jord). Redan före år 1896 sökte bolagen att genom skattläggningar å
inegorna få dessa skilda från hemmanets öfriga område. — Egostyckningar hafva
egt rum å hemman, förvärfvade före 1896, i den mån köpare till inegorna kunnat
finnas. — Rätt till husbehofsskog erhålla köpare af inegojorden i somliga fall sålunda,
att han erhåller vid egostyckningen ett eget mindre skogsskifte, hvilket dock
ofta är otillräckligt, men i de flesta fall erhålles ingen som helst rätt till husbehofsvirke.

5) Jordbruket synes hvarken nu eller i en framtid kunna bära sig i våra
trakter å hemman, från hvilka skogsmarken blifvit genom egostyckning frånskild,
utan dessa hemmansbrukare äro mycket att beklaga. Deras ställning torde ej blifva
bättre, stundom till och med sämre än landtböndernas.

6) Detta påstående från bolagshåll torde ej kunna tillmätas någon vidare
betydelse, enär det ytterst sällan torde blifva fördelaktigt för bolagen att upplåta
någon del af sin skogsmark till odling. Här på orten hafva bolag nekat att, vid
anbud, sälja sådan mark.

§ 4. Till att justera dagens protokoll utsågos kommunalnämndsordföranden

O. H. Andersson och skiftesgodmannen P. Berglund, hvarpå mötet afslutades.
Fränsta den 14 april 1901

In fidem
N. E. Stål.

Justeras:

P. Berglund. O. H. Andersson.

Protokoll, fördt vid Hässjö Söråkers landtmannaförenings
sammanträde den 10 april 1901.

— — — — Frågorna diskuterades i den ordning de i skrifvelsen äro
upptagna och besvarades på följande sätt:

121

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

1) Begränsning nödvändig. Bolagens jordförvärf är till stor skada för hela
samhället.

2) Jordförvärf har fortgått i ännu större utsträckning sedan 1895. 1896 års

egostyckningelag har mycket underlättadt sågverksbolagens jordförvärf.

3) Bolagen sköta sitt jordbruk nere vid kusten i en del fall någorlunda och
i andra fall mönstergill, men mera aflägsna hemman vanskötas till ytterlighet. Nyodlingar
å bolagens skogshemman förekomma oss veterligt ingenstädes.

4) Bolagen hafva i flera fall förvärfvat hemman och afstyckat inegojorden, i
de flesta fall hafva bolagen utstyckat inegojorden af hemman som de köpt före
1896. Vid utstyckningen af inegojorden följa i många fall inga skogsrättigheter
och i en del fall ringa.

5) Jordbruket har ingen framtid. Jordtorparne kunna ej bilda en jordbruksbefolkning
med framtid för sig, på grund af att stödet för Norrlands jordbruk —
skogen — är borta; den befolkningens framtid är mycket sämre än landtböndernas.

6) Kan ej tillmätas något värde på grund af att bolagen aldrig upplåta
odlingsbar mark, som möjligen bär eller i framtiden kan komma att bära skog.
Hässjö Söråker (Fjät) dag som ofvan vid protokollet.

Aug. Törnberg. G. E. Linde.

S. Nordin. Axel Er. Kjellerstedt.

Protokoll, fördt vid sammanträde med inom Holms församling
för jordbrukets förbättring intresserade, hvilka på grund
af kungörelse i församlingens kyrka infunnit sig i dess kommunalrum
— — — — den 9 april 1901.

§ 1- -----------------

1. Angående den första af dessa frågor voro alla de närvarande på grund
af den kunskap de egde om förhållandena i orten eniga derom, att såväl ur jordbrukets
som social synpunkt sågverksbolagens hemmansförvärf vore i högsta grad
skadliga, hvithet sedan närmare sknlle motiveras, och borde man derför på det
kraftigaste deremot ingripa.

2. Beträffande den andra frågan hade samtlige funnit, att hemmansförvärfven
från bolagens sida ökats efter år 1895 och som det tyckes just derföre, att de genom
1896 års egoetyckningslag hade frihet att när som helst, om så funnes förmånligt,
afskilja inegojorden, då den ej längre till följd af dålig häfd gåfve vinstgifvande
afkastning.

3. Till tredje frågan upplystes, att bolagens hemman i regel sköttes af arrendatorer,
hvilka sökte genom höförsäljning och skogskörsel-, hvarvid en mängd foder
uppstäldes i skogarne, bereda sig inkomst och derigenom afhände jordbruket tillgång
på tillräcklig gödsel, hvarigenom jorden inom kort komme i den största vanhäfd.

Bill. till Riksd. Prot. IDOL 1 Sund. 38 Höft. (N:o 48.) 16

122 Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Ett undantag härifrån utgjorde de få lägenheter, som sköttes och beboddes af
bolagens egna tjensteman. Nyodlingar förekomme icke.

4. I allmänhet hafva bolagen efter 1896 års egostyckningslag helst köpt
hemmanen ostyckade och äfven efter köpen i allmänhet visat sig obenägna för desammas
styckning.

5. Ehuru inom denna trakt någon ^styckning af inegojord från bolagshemman
ej skett, ansågo dock alla, att, om så skulle ske, jordbruket enbart utan stöd
af skogens afkastning ej skulle, särskildt i aflägsnare skogsbygder med .saknad af
goda kommunikationer, kunna underhålla sina brukare i längden, enär dessa skulle
nödgas vända sig åt andra håll för att skaffa sig kontanta medel till utskylder och
diverse nödvändiga behof och derigenom förhindras att egna jorden allt det arbete
den krafvel- för att väl underhållas. Dertill skulle ock genom dylika förhållanden
de gamla odalförhållandena lemna rum för fattigdom och beroende.

6. Äfven i denna fråga voro alla eniga derom, att det vore föga troligt, att
i bolagens ego varande ouppodlade marker komme att sättas i kultur genom dem
sjelfva, utan ansågs en lagstiftning i enlighet med herr C. A. Lindhagens motion
härför utgöra en vida säkrare garanti. Någon försäljning från bolagshemman af
odlingsbara marker vore af de närvarande ej känd.

§ 2. Som slututtalande ville samtlige närvarande uttala sin lifliga sympati
för herr Lindhagens motion och tillönska den en god framgång i Riksdagen.

Ä mötets vägnar:

Mauritz Norman.

H. O. Forssherg. M. Åslin.

Till _______

Ett offentligt möte, hållet i Sundsvall den 24 mars 1901, vill härmed till
Eder öfverlemna det uttalande med anledning af Eder motion i den norrländska
frågan, som mötet efter föregången diskussion antog. Uttalandet var af följande
lydelse:

Mötet förnekar ej, att den ekonomiska utvecklingen i Norrland för framtiden
liksom under de senare femtiotal åren kommer att gynna främst industrien, detta
såväl på grund af naturförhållandena som på grund af förefintlig allmän tendens i
vår nuvarande industriella utveckling.

Men då de senare årens kraftiga utveckling af den svenska industrien tydligt
ger vid handen, att denna industri för sin verksamhet ej är beroende af ett alltmer
utsträckt jordförvärf, hvilket jordförvärf deremot innebär en stor framtidsfara för
den stora norrländska befolkningens frihet och oberoende, uttalar sig mötet för den
af herr Lindhagen väckta motionen om begränsning af de norrländska bolagens jordförvärf
såsom ett medel att förhindra och begränsa den fasta grundegendomens
öfverflyttning i kapitalets ego.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

123

Men då denna fråga är såväl till sina verkningar som konseqvenser vårt lands
allra vigtigaste sociala fråga, uttalar mötet som ett önskemål, att statsmagterna måtte
besluta om en officiel, fullt opartisk och utslagsgifvande undersökning öfver alla
hithörande frågor, såväl bondeklassens som den norrländska industriens utveckling
samt bådas framtidsmöjligheter och ekonomiska bärkraft.

Till sist uttalar mötet som sin åsigt, att icke ens de af herr Lindhagen företagna
åtgärderna skola i längden visa sig tillräckliga att hämma en utveckling, som
går fram öfver de småborgerliga bonde- och handtverkareklasserna, hvilka pressas
ned i en allt mer ofri och nedtryckt arbetareklass, hvarför staten bör göra sig förtrogen
med att ingripa för att reglera och öfvertaga skogs- och grufdriften i Norrland.
Sundsvall den 26 mars 1901.

Vid offentligt möte i Indals-Lidens socken, Medelpad, af ortens jordbrukare
talrikt besökt, hvarvid den af Eder vid årets riksdag väckta motion diskuterades
— — — — — antogs följande resolution, som genom undertecknade enligt

mötets uppdrag öfversändes.

Indals-Lidens socknemän, talrikt samlade till offentligt möte för att utbyta
tankar om herr Lindhagens i Riksdagen väckta motion, angående bolagens jordförvärf,
få med kännedom och erfarenhet, att äfven inom denna ort liksom större delen af
inre Norrland till följd af trävarubolagens ohejdadt fortgående inköp af jordbruksfastigheter
dess jordbrukande bofasta befolkning går en synnerligen mörk framtid
till mötes i ekonomiskt och socialt afseende, ja, rent af hotas med undergång, derest
ej i tid något göres från statsmagternas sida till förebyggande af detta onda, uttala
sin lifliga anslutning och sina varmaste sympatier för motionen i fråga. — Särskildt
vill mötet gent emot —■ — — —• — 1898 års statistiska utredning framhålla,
att utom det, att, sedan 1895 deras inköp af jordbruksfastigheter fortgått i stor skala,
den skedda utredningen icke exakt visar i huru stor utsträckning aktiebolagen redan
då voro i besittning af den norrländska jorden, enär den nämnda utredningen var
byggd på skattetalet och icke, som sig bort, arealen. Indals-Liden den 14 april 1901.

På mötets vägnar:
Oscar Jönsson.

Ordförande.

Till

L. Äströmson.

Kommunalnämndens ordf. och mötets ordf.

E. Eriksson.

Landtbrukare, f. d. riksdagsman.

L. Ho flin.

Kyrkoherde.

L. Olsson.

Ledamot i kommunalnämnden.

N. D. Mellin.
Landstingsman.

124

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Gefleborgs län.

Utdrag af protokoll, hållet vid af riksdagsmannen Per
Olsson i Fläsbro utlyst, af inemot ett tusen personer bevistadt
möte med vid riksdagsmannaval röstberättigade inom EnångersForssa
tingslag å sjömanskapellet i Hudiksvall, lördagen den
6 april 1901.

§ 1. På derom framstäldt förslag utsåg mötet till ordförande hemmansegaren
Johan Johansson i Kälkebo och till sekreterare hemmansegaren Jonas Andersson i
Hedsta, båda i Forssa socken.

§ 3. Framstäldes förslag, att mötet jemväl skulle yttra sig om den af riksdagsmannen
C. Lindhagen vid innevarande års riksdag väckta motion om förbud
för aktiebolag, ekonomiska föreningar och vissa enskilda personer att förvärfva jordbruksfastigheter
i Norrland och Dalarne. Riksdagsmannen Per Olsson meddelade,
att han instämt i motionens syfte, och sedan flera talare uttalat sig för att snara
och kraftiga åtgärder borde vidtagas för att hindra, det bolagen finge slå under sig
mera egendomar i omnämnda landsdelar, så antog mötet enhälligt och kraftigt följande
resolution:

Ett stort antal vid riksdagsmannaval röstberättigade inom Forssa och Enångers
tingslag, samlade till möte i Hudiksvall, uttala enhälligt våra sympatier för
herr L:s vid innevarande riksdag väckta motion om förbud för aktiebolag, ekonomiska
föreningar och vissa enskilda personer att förvärfva och besitta jordbruksfastighet
i Norrland och Dalarne samt uttrycka vår lifliga önskan, att regering och
Riksdag snarast möjligt måtte enas om sådana lagstiftningsåtgärder, hvarigenom
den faran förebygges, att den urgamla bondeklassen inom nämnda landsända helt
och hållet uppslukas af sågverksintresset. — — — — — Som ofvan.

Joh. Johansson i Kälkebo. Jonas Andersson, Hedsta.

Utdrag af protokoll, hållet vid ett af undertecknad,
Eriksson, utlyst möte — dels rörande härordningsfrågan och
dels beträffande herr Lindhagens motion angående bolagsväldet
i Norrland — i Bergsjö sockenstuga den 31 mars 1901, besökt
af ungefär 175 allmogemän.

O o

§ 1. Företogs val af ordförande, hvartill utsågs handlanden Ivan Ivarsson i
Kyrkbyn, Bergsjö.

125

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

§ 3. Föredrogs till öfverläggning herr Lindhagens motion, hvilken föranledde
en liflig debatt, der alla talare så när som på en uttalade sina varma sympatier för
nämnda motion, och beslöts enhälligt af mötet att uttala sig till förmån för meranämnda
motion och herr Styrlanders i samma ämne. Dag som ofvan å mötets vägnar:

Halvar Eriksson. I. Larson.

Justeradt, betyga:

Joh. Söderlund. Öl. Welin.

Till — — — — — — —

Undertecknade, inbjudare till ett i Ljusdals kommunalrum söndagen den 14
dennes afhållet folkmöte i och för behandling af den utaf Eder vid årets riksdag
framstälda motionen angående inskränkning af bolagens jordförvärfsrätt, få på uppdrag
af det talrikt samlade mötet härmed meddela:

Utan att affatta någon särskild resolution i frågan, uttalar sig mötet enhälligt
för syftet af den af herr revisionssekreteraren C. A. Lindhagen väckta motionen
angående inskränkning af bolagens rätt till förvärfvande af jordbruksfastighet, öfverlemnande
åt Riksdagen att på bästa sätt lösa frågan. Ljusdal i april 1901.

Eric Olinder. Erik Jonsson. E. Israelsson.

Erik Nilsson. J. Nordgren.

Protokoll, fördt vid sammankomst med Färila socknemän
å kommunalrummet den 14 april 1901.

Med anledning af den motion herr riksdagsmannen C. A. Lindhagen i Riksdagen
väckt, — — — — hade genom kungörelse, som blifvit uppläst i Färila
kyrka den 7 och 14 dennes, Färila sockens jordbrukare kallats till möte å kornrnunalrumtnet
för att diskutera den väckta motionen. Sedan kommunalstämmans ordförande
P. M. Byström öppnat mötet, utsågs till ordförande kronolänsmannen
Aug. Brolin.

Efter en nära tre timmars diskussion af frågan, derunder hufvudsakligast
framhölls:

Att de hemman, som kommit i trävarubolagens händer, i regel bortarrenderas
till medellösa personer, hvilka, så länge växtligheten är någorlunda, behålla sina

126

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

arrenden; att, sedan sådan arrendator en tid innehaft dylikt hemman utan att under
tiden underhållit vare sig stängsel eller diken samt jemväl underlåtit att gödsla och
vända jorden, hemmanet slutligen kommer i sådant stånd, att bolagen hafva svårt
få dylika hemman utarrenderade mot ens de utlagor, som åligger fastigheten utgöra;
att följden häraf blifver den, att husen förfalla, egorna blifva igenväxta med videbuskar
och lingonris, stängseln förfalla och dikena blifva igenflödade.

Att under sådana — verkligen sanna — förhållanden jordbruket för bolagen
blir en kräfta, är ett kändt och erkändt faktum.

Inom Färila kommun ega dylika bolag omkring en fjerdedel af hemmantalet
med ett taxeringsvärde af något öfver 600,000 kr., och vore det derför ej
förvånansvärdt, att ofantliga qvantiteter hö, halm och hafre måste från andra orter
inköpas för att fylla behofvet, hvilket, om dylika hemman brukades och sköttes
rationelt, skulle vara obehöfligt. Nyodlingar å sådana hemman förekomma aldrig.

Vidare framhölls, att bolagen i regel bjöde så stort belopp för hemman, att
en enskild person, med tanke på jordbruk och boskapsskötsel såsom existens, icke
kunde skaffa sig eget jordbruk, utan ginge hemmanet i bolagens händer för att
sedan undergå den förderfliga procedur, som här ofvan nämnts.

På dessa och en hel mängd andra talande skäl beslöto de vid mötet talrikt
samlade att i denna fråga afgifva följande uttalande:

Mötet uttalar sitt beklagande deröfver, att frågan kommit val sent å bane,
men vill mötet på det lifligaste ansluta sig till motionen och dess goda syfte.

Att justera detta protokoll valdes sågverksegaren Anders Olsson i Stocksbo
och laudtbrukaren Per Persson i Storhyn. Som ofvan.

Aug. Brolin.

Justeradt: Anders Olsson, Per Persson.

Protokoll, fördt vid politiskt möte i Vallsta, utlyst af
riksdagsman Johan Eriksson, för att bereda allmänheten tillfälle
att yttra sig öfver herr C. A. Lindhagens motion, n:o 142,
den 8 april 1901.

§ 1. Sedan de till ett 50-tal närvarande helsats välkomna af inbjudaren herr
Johan Eriksson i Vallsta, valdes till ordförande hemmansegaren Lars Olsson i Hof
och till sekreterare hemmansegaren E. O. Ang i Norränge.

§ 2. Redogjorde inbjudaren för motionens motivering och förslag, hvarefter
diskussion vidtog, då samtliga talare i hufvudsak voro för motionens syftemål, framhållande,
att ett härvarande bolag, Ungers Industriaktiebolag, på sina inköpta 12 af
ortens större hemman ej hafva andra kreatur än hästar för nödiga körslor, hvarigenom
jordens gödsling nästan uteblifver och dess framtida fruktbarhet försämras,
att torpare och mindre jordegare, som sjelfva sakna dragare, efter bolagens jordförvärf
blifva urståndsätta att skota sin jord, då dragare ej kan få, såsom förut,

127

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

lånas af bönderna, och att det allmänna välståndet, efter hand som bolagen förvärfva
jordbruket, sjunker, med flera synpunkter från såväl den kommunala, ekonomiska
och sociala sidan, alla påvisande det för orten och landet skadliga i att jorden
öfvergår i bolagens händer.

Sedan diskussionen förklarats afslutad, uttalade sig mötet enhälligt för motionen
— — — — År och dag som ofvan.

Lars Olsson. E. O. Äng.

Ordförande. Sekreterare.

Vid möte i Storvik den 8 april 1901, hvartill intresserade inom Gestriklands
Vestra tingslags valkrets voro kallade i och för öfverläggning om revisionssekreteraren
C. Å. Lindhagens i Riksdagen väckta motion angående lagstiftningsåtgärder
för vidmagthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne,
gjorde sig i allmänhet den meningen gällande, att en lagstiftning i motionens
syfte vore af nöden, i sammanhang hvarmed äfven en skogslag borde komma till
stånd, som skyddar ungskogen mot afverkning. Af vid mötet närvarande omkring
50 personer var det endast 3 personer, som uttalade sig bestämdt emot motionen,
och dessa sistnämnda voro sågverks- och andra bolagsegare. Någon resolution antogs
icke, utan beslöts, att den förda diskussionen skulle utgöra svar på motionen.
Som ofvan.

A. Göransson.

Ordförande vid mötet.

Riksdagsman för Gestriklands Vestra tingslag.

Kopparbergs län.

Resolution, enhälligt antagen å allmänt folkmöte i Lima
den 30 mars 1901 för öfverläggning om herr Lindhagens motion
rörande bolagens jordförvärf.

Lima socknemän, som en följd af år gjort stora ansträngningar för bevarandet
af den sjelfegande jordbrukareklassen, men ändå med vemod nödgats åtse, hur den
ena egendomen efter den andra gått i bolagens händer, hafva i dag varit samlade
till möte för att diskutera frågan om lämpligheten af de lagförslag, som riksdagsman
Lindhagen föreslagit i sin i Riksdagen väckta motion rörande bolagens
jordförvärf, och hafva socknemännen enhälligt beslutat att till herr L. framföra sitt
hjertliga tack för motionen samt följande likaledes enhälligt antagna

128

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Resolution.

Med hänsyn till de sociala och politiska faror, som måste blifva en följd af
den nuvarande ställningens fortgång, vilja socknemännen hoppas, att både regering
och Riksdag samt för öfrigt hvarje fosterlandsvän måtte göra allt för motionens framgång.
Utan att på minsta vis vilja underkänna försvarsfrågans stora betydelse, våga
vi dock påstå, att den af herr L. föreslagna lagen är för vårt lands framtida oberoende
minst lika vigtig, och vår egen historia visar, huru vid flera tillfällen ett i
frihet och oberoende, om än i fattigdom uppväxt folk, kunnat rädda landet från
undergång. Äfven nu ute i verlden pågående händelser visa, hvilken kraft och
fosterlandskärlek friheten och oberoendet kunna gifva ett folk.

Den föreslagna lagen är ock, enligt socknemännens mening, den enda räddningen
för den sjelfegande jordbrukareklassen, ty en egostyckningslag skapar endast
flera möjligheter för de allt uppslukande bolagen. Som ofvan.

Enligt uppdrag
Graf Lars Jonsson.

Ordförande i Lima sockens kommunalstämma.

S. J. Olsson. S. P. Mattsson.

HandelsförestSniare. Handlande.

B. F. Samson.

Hemmansegare.

Lans Bodin.

Handlande.

Lissola Martin Persson.

Hemmansegare.

P. Björling.

Organist.

Bois Johannes Ericsson.

Hemmansegare.

Bois Per Persson.

Hemmansegare.

Protokoll, hållet vid sammanträde med intresserade vid
riksdagsmannaval röstberättigade medlemmar af Äppelbo kommun
för diskussion i anledning af herr revisionssekreteraren C. A.
Lindhagens motion — — — — i Borns folkskolehus den

3 april 1901.

S. D. Efter upprop, utfärdadt af kommunalstämmans ordförande, kronolänsmannen
N. Forsberg, samt kommunalnämndens ordförande, handlanden J. H.
Halfvarson, hade infunnit sig ett stort antal valberättigade socknemän, hvilka utsågo
undertecknad Forsberg att i egenskap af ordförande leda förhandlingarna.

Ordföranden redogjorde härefter för motionens innehåll och yttrade hufvudsakligen:
att om man också icke kunde till alla delar gilla vare sig motiveringen

129

Lagutskottets Utlutande N:o 48.

eller de af motionären uttänkta detaljbestämmelserna uti en eventuel lagstiftning i
motionens syfte, så måste man likväl icke kunna jäfva den omständigheten, att lagstiftningsåtgärder
till förhindrande af en fortgång af det skriande missförhållandet,
att den svenska jorden alltmer komme att områdas icke af svenske män, utan af
delvis med utländskt kapital understödda korporationer med endast spekulationsintressen,
äro af högsta behof påkallade. (För egen del hade tal. ej funnit anledning
till anmärkning mot någon del af motionen, om ej möjligen mot den föreslagna
rätten för regeringen att lemna dispens af förbudet, ett stadgande, som tal. funne
öfverflödigt och synnerligen svårt för regeringen att förvalta); att förhållandena här
och i vårt omedelbara granskap gåfve en trogen bild af de omständigheter, motionären
påpekat beträffande sågverksbolagens framfart i Norrland: här i kommunen
egde aktiebolaget något mer än en tredjedel af kommunens fasta egendom efter
taxeringsvärdet; här i granskapet hade inträffat, att säljare-arrendatorer helt enkelt,
i stället för att få vid sin fastighets försäljande till bolaget muntligen erhållna
löften om lifstidsarrenderätt respekterade, om några få år undanträngts af lösa arbetare
från andra orter; att visserligen ett af de här i orten opererande skogsbolagen
syntes börja vårda sig i någon mån om den inom bolagets område befintliga
inegojorden, men att åter ett annat af bolagen lemnat bevis för, att allt hvad
som icke medför direkt och ögonblicklig affärsvinst icke ingår i bolagets verksamhet,
derigenom nemligen, att afsedda bolaget är i färd med att inställa ett i stor
skala anlagdt jordbruk, derför att det från början syntes medföra för stora uppoffringar
och bolaget »hade andra intressen att tillvarataga»; att den föreställningen,
att det vore synnerligen fördelaktigt för arrendatorn att såsom arrende slippa undan
med att blott betala den hemmanet åbelöpande skatten, endast vore en illusion,
alldenstund arrendatorn får betala skatten för både jord och skog (den sistnämnda
delen af fastigheten begagnas ensamt af bolaget), hvilket torde blifva en alldeles
tillräcklig arrendeafgift, enär skogen i allmänhet här i orten representerade nio
tiondedelar af hela hemmanets värde, en oskattbar fördel således för bolaget, för
hvilket brukandet af jorden blott skulle vara ett onus; att, enligt tal. mening, det
aldrig varit och aldrig skall blifva af någon afsevärd fördel för trävaruindustrien,
aktiebolagens egande af fastighet, utan snarare tvärt om, emedan sjelfva jorden,
åbyggnaderna, den mindre skogen och skogsmarken ju alltid representera stora kapital,
som måste för aktieegarne ligga overksamma och draga räntor, hvilka uppväga
ganska afsevärda bråkdelar af årsvinsten — så mycket, att under normala förhållanden
näppeligen fastighetens värde stiger i kapp dermed; att den farhåga man
hyser, att en lagstiftning i den föreslagna rigtningen skulle icke allenast hämma eu
sund industriel utveckling, utan jemväl utgöra ett obehörigt förmynderskap öfver
jordegaren, är blott ett fantasifoster, som jagats upp genom vanan vid det nu rådande
oefterrättlighetstillståndet; ty det vore ett säkert faktum, att under nuvarande förhållanden
hemmanen skulle finna köpare bland den jordbrukande befolkningen, som
ensam bör vara berättigad att ega jorden, medan det är sågverksindustriens rätt
att få tillgodogöra sig den växande skogen, så långt detta kraf harmonierar med
eu klok skogshushållning, ett tillstånd, om det kan nås, som skall för visso lemna
hemmansegaren betydligt bättre ekonomiskt resultat, än han nu i allmänhet bereder
sig, då han säljer bort den fäderneärfda torfvan; att det icke vore ensamt sågverksindustrien,
som skapat de höga pris, som fastighet för närvarande betingar, om
den öfver hufvud i och genom sig sjelf hade någon som helst del deri, utan det vore
hufvudsakligen förbättrade kommunikationer, dem bönderna med eller mot sågverksItili.
Ull Uiksd. Prat. Idol. 7 Sami. 88 Höft. (N:o 48.) 17

130

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

bolagens vilja skaffat sig, man hade att tacka för detta uppsving, och det vore en
stor villfarelse att påstå, att skogsbolagen kanske voro de enda, som under vissa
tidpunkter tillhandlade sig fastighet; nej, nu hölle nog den enskilda spekulationen
jemna steg med bolagens, och det vore ju en påtaglig sak, att bolagen, lika litet
som den enskilde, betalte mera för en fastighet, än de vore tvungna, så att vilja
påstå, att bolagen uppträdt såsom några räddare i kritiska tider vore meningslöst,
så mycket mer som det förekommit, att före Mora—Venernsbanans tillkomst trenne
stora här i orten opererande skogsbolag sammanslöto sig till ett konsortium för att
icke konkurrera med hvarandra och derigenom uppdrifva prisen; att det ingalunda
vore talarens mening att klandra de aktiebolagens affärer ledande personernas åtgöranden,
ty det vore deras pligt att se till, att allt gick affärsmessigt och att bolagens
verksamhet utvidgades och vunne tillbörlig respekt; men det vore statsmagternas
skyldighet att öfvervaka, att det allmännas intresse icke blefve lidande
derpå, utan att beggedera kunde gå fram i broderlig gemensamhet till fosterlandets
sanna båtnad.

Slutligen hoppades talaren, att denna fråga, som vore af så vigtig beskaffenhet
för vårt fädernesland, måtte få en god lösning, så att den rest, som ännu funnes
qvar af vår gamla odalmannastam, som alltid varit landets styrka och värn, icke
måtte ytterligare decimeras.

Hr J. H. Halfvarson biträdde motionärens åsigter och uttalade sin önskan
om framgång åt motionen. Tal. vore förvissad om, att, om något snart icke gjordes
i den rigtning, med motionen åsyftades, utvandringen af landets kraftigaste söner
skulle ytterligare tilltaga. — Hr Brus Erik Knutsson yttrade sig i samma rigtning
och önskade, att motionen måtte vinna Riksdagens bifall. — Hr Chr. L. Larsson
instämde ock i de förut uttalade meningarna och ville särskildt uttala sin förvåning
öfver — — — —. Hrr Raddar Anders Andersson och Magnus Erik Ersson

yttrade sig i likhet med hr Halfvarson. — Hr Olof Andersson, som sjelf vore född
och framlefvat sin tid hittills inom Nedansiljans domsaga, fann sig föranlåten att
instämma med hr Larsson. Tal. ansåg, att, jemte förbud för aktiebolag m. fl. att
ega fast egendom, det äfven borde stiftas en afverkningslag, så att totalafverkning
blefve förhindrad.

Härefter antogs enhälligt, på förslag af ordföranden, följande resolution:

»Vid riksdagsmannaval röstberättigade medlemmar af Äppelbo kommun, talrikt
samlade till möte i dag för diskussion i anledning af hr Lindhagens motion
vid innevarande riksdag med syftemål att betrygga den jordbrukande befolkningens
i Norrland och Dalarne ställning och utveckling mot bolagens öfverhandtagande
jordförvärf, vilja, med bekräftande af de i motionens motivering relaterade omständigheter,
hvilka ofta finna motsvarighet af förhållanden här på orten, härmed uttala
sin önskan om vinnandet af det med motionen afsedda syfte.» — — — — —

Sedan hrr Chr. L. Larsson och Hane Erik Ersson valts att justera protokollet,
upplöstes sammanträdet. Som ofvan.

Nils Forsberg.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

131

Protokoll, hållet vid sammanträde i Grönlands småskolehus
söndagen den 14 april 1901 i och för diskussion af herr
revisionssekreterare Lindhagens vid årets riksdag väckta motion
— — — —.

Mötet öppnades af kommunalstämmans vice ordförande herr J. P. Jansson
i Grönland, och föreslog denne till ordförande för sammanträdet kommunalnämndens
ordförande för Malungs socken herr D. P. Larsson i Grimsåker, hvilket förslag
enhälligt antogs. Som sekreterare fungerade distriktsveterinären V. Norrman.
Mötet var besökt af en stor del af socknemännen.

Ordet begärdes först af herr bankkamrer L. Jonell, hvilken i ett längre anförande
framhöll den stora vigt och betydelse, som förevarande fråga hade, ej blott
för vårt samhälle, utan för hela vårt land. Ett fortgående af bolagens jordförvärf
måste ovilkorligen vara till oberäknelig skada för samhället, ja, dettas vara eller
icke vara berodde på lösningen af denna fråga. Vi måste se framtiden med bekymmer
an,„ om bolagsväldet skall utveckla sig så, som det gjort under de närmaste
tio åren. År 1890 var taxeringsvärdet af all socknens jordbruksfastighet 4,104,200
kronor, hvaraf bolagen representerade 501,500 kronor eller 12 1/b %, år 1895 var
hela taxeringsvärdet 4,049,500 kronor, hvaraf bolagens 805,800 kronor eller 20 %
och år 1900 hela taxeringsvärdet af socknens jordbruksfastighet 5,212,900 kronor,
af hvilken summa på bolagen kom 2,165,200 kronor eller 41,5 %, således nära halfva
socknen. Bolagen hade under de förflutna tio åren köpt 3/io af socknens hela jordbruksfastighet.
Röster hördes, att trävarubolagens lifsvilkor voro beroende derpå
att fortfarande få förvärfva sig fastigheter, och i så fall då bättre, att dessa ginge
under, än att ortens sjelfegande befolkning skulle försvinna Bolag och denna senare
kunde dock Annas tillsammans. Bolagen kunde hafva nog af att för sitt behof köpa
den mognade skogen, medan bonden behölle marken. Saken skulle kunna ordnas
så, att till inegojorden afskildes en del skogsmark till husbehof, t. ex. ett tunnland
skog pr snesland inegojord, och skulle denna skog ej kunna skiljas från inegojorden,
bolag skulle ej ega rätt att köpa inegojord, vidare borde egostyckningslagen ändras
för Norrland och Dalarne. Hoppades, att Riksdag och regering skulle taga sig saken
an och förhindra, att vi ginge det sorgliga öde till mötes, att fosterlandet för lumpna
penningar såldes från oss.

Herr kyrkoherde Hedvall kunde ej till alla delar instämma med motionären;
ansåge första punkten i den föreslagna lagen alldeles omöjlig att genomföra, då .den
alltför mycket skulle ingripa i eganderättsförhållandena. Ansåg, att äfven Öfre
Dalarne borde inbegripas i 2:dra punkten af den föreslagna lagen i motionen. Finge
bolagen hela jorden härstädes, blefve befolkningen lös såsom i industrisamhällen.
Ansåg det besynnerligt, att ej staten förr tagit förhandenvarande fråga om hand,
då den som bekant tillsatt en egnahemskomité; hvar skola dessa hem blifva belägna,
om jorden blefve bolagens egendom* och vi veta, att bolagen ej sälja eller
kunna sälja något af hvad de köpt? Jorden utarrenderades och arrendatorerna
blifva arbetare åt bolagen. Instämde med herr Jonell deri, att bolagen väl finge
ega skogen, men befolkningen inegojorden och skog till husbehof. Visserligen vore
här på orten jordbruket ej så lönande, att det i och för sig födde sin man, men
betonade, hvilken skilnad det vore att arbeta å den egna torfvan mot å bolagsjorden.
I en resolution borde framhållas, att bolagens jordförvärf ej finge sträcka
sig till odaljorden, utan denna och hemskogen skulle tillhöra ortens befolkning.

132

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Man skulle strängt öfvervaka, att jordbruket å bolagens egendomar vidmagthölles.
Vore öfvertygad, att bolagen skulle erhålla arbetare i tillräcklig mängd, äfven om
ej arrendatorerna arbetade åt dem.

Herr Åspö Elias Persson i Lillman förordade motionen till bifall utan några
som helst ändringar eller tillägg. Jorden hade intet värde utan skog. — Herr
Nisjers Lars Olsson i Tällbyn instämde med herr Hedvall. Invände mot herr Jonell,
att bolagen här i socknen egde blott Vs af jordetalet. Ansåg, att bolagen
hade nog jord, om de hade till sina anläggningar. Befolkningen blefve genom bolagens
åtgöranden försämrad och arbetskrafterna förslöade; de kunde utan att vara
bolagsmenniskor arbeta åt desamma. Den resolution, som fattats i Äppelbo, ansåge
talaren vara nog bra, men förordade dock aflättandet af en särskild härstädes.
Lagen om hemmansklyfning af den 27 juni 1896 borde borttagas. — — — —
Herr J. P. Jansson uttalade önskvärdheten deraf, att motionen antoges, och hoppades,
att Malungs socken måtte inse vigten af densamma. — — Finge förhållandena
fortgå som hittills, blefve snart vår församling en idel lös befolkning utan mål.
Sverige behöfde en fast befolkning, och motionen borde derför obetingadt antagas.

— Herr Jonell — — — föreslog derför nedannämnda resolution till antagande.

— Herr Nisjers Lars Olsson framhöll med anledning af den nu förestående lösningen
af försvarsfrågan, att om bolagen förvärfvade all jord, hade vi intet att försvara;
det betydde intet, att jorden ginge man och man emellan, men hafva bolagen
en gång fått hand om den, är den ohjelpligen fast. — Herr folkskolläraren
Gylin förordade antagandet af den Jonellska resolutionen.

På derom af herr ordföranden framstäf proposition antogs enhälligt följande
resolution:

Malungs socknemän, i dag samlade för diskussion med anledning af herr
Lindhagens under nuvarande riksdag väckta motion angående bolags fastighetsförvärf
i Norrland och Dalarne, få härmed, afgifva följande enhälliga uttalande i frågan.

Inseende den stora nationella fara, som ligger deri, att bolag förvärfva sig
eganderätt till jordbruksfastigheter i obegränsadt omfång, och då förhållande här i
socknen gifva vid handen, att, om icke något från Biksdags och regerings sida snarligen
göres att hämma detta bolagens öfverhandtagande fastighetsförvärf, den sjelfegande
befolkningsstammen här uppe kommer att fullständigt utrotas, uttrycka vi
vår lifliga sympati för motionens hufvudsyfte, och önskas derjemte, att i andra punkten
af den i motionen föreslagna lagen äfven Kopparbergs län medtages. — — —
Malung i Kopparbergs län som ofvan.

D. P. Larsson.

* Verner Norrman.

Kiksdagsmannen herr S. M. Olsson.

Vid offentligt möte den 8 april 1901 i Transtrands sockenstuga af röstberättigade
medlemmar af Transtrands kommun föredrogs och diskuterades herr Lindhagens
motion — — — dervid undertecknade erhöllo de närvarandes uppdrag

133

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

att å deras vägnar i skrifvelse till ortens riksdagsman uttrycka mötets åsigter och
önskningar i den genom motionen väckta frågan; hvilket uppdrag vi härmed fullgöra.

Inom denna ort hafva tre af de större skogsbolagen sedan omkring 30 år
tillbaka oaflåtligt ifrån hemmanen förvärfvat sig skog, skogsmark och jordbruksfastigheter
med åtföljande skog och skogsmark, i början med inköp af skog på 50
års afverkning, hvarvid i det allra närmaste alla hemman i socknen afhändt, sig
skogen, och sedermera med köp af skogsmark och derjemte, synnerligast efter år
1896, med köp af hela lägenheter såväl inegor som skog — och detta till den utsträckning,
att omkring en femtedel af socknens jordbruksfastigheter, efter reduceradt
jordtal, nu befinner sig i dessa bolags ego, hvilka derjemte besitta omkring
20,000 tunnland skogsmark, afsöndrad från ännu sjelfständiga jordbruksfastigheter i
socknen. Förvärfvet särskilt af jord med åtföljande skog och skogsmark pågår
alltjemt och med, som det synes, allt större hastighet.

Endast en mening råder härstädes bland jordbrukarne derom, att jorden och
skogsmarkens öfvergång i bolagens ego är absolut hinderlig för jordbruksnäringens
vidare utveckling i allmänhet och för framtiden och verkar direkt hämmande på
jordbrukets rätta bedrifvande på de af bolagen inköpta hemmansdelarne, som mestadels
innehafvas mot lågt arrende af brukare. Okandet af denna klass af osjelfständiga
småbrukare i förhållande till den sjelfegande jordbrukarklassen innebär
utan gensägelse en bestämd fara för befolkningens nedsjunkande i fattigdom och
håglöshet. Dessa småbrukares lösa och otrygga innehaf af jorden medför vanligen,
enligt hvad erfarenheten gifver vid handen, minskadt intresse och mindre kraft till
jordbrukets rätta bedrifvande, men derjemte också minskad omtanke för framtiden
och lösare samverkan mellan hemmets arbetsföra medlemmar till gemensam förkofran
och ömsesidigt understöd, och har bestämd tendens att göra denna del
af befolkningen såväl ekonomiskt som borgerligt och politiskt, ja, ock moraliskt
ovederhäftig.

På grund af dessa faktiska förhållanden anse vi det vara högeligen önskvärdt,
att bolagens jordförvärf hejdas eller alldeles förhindras, derest detta med
lagliga medel kan ske; och instämma vi derför på det lifligaste med motionären i
motionens syfte, jordbruksnäringens vidmagthållande genom lagstiftningsåtgärder för
inskränkande af bolagens jordförvärf, förvissade derom, att icke blott jordbrukets
och den mindre jordegarens bästa, utan ock det allmännas väl i vidsträcktare bemärkelse
nödvändigt kräfver statsmagternas ingripande i denna vigtiga samhällsangelägenhet.
Transtrand den 11 april 1901.

Joll. Ström. Peter Fälle.

Ordf. i Tranatrands sockens korn.-stämma. *Kyi koherde.

Nils Olsson.

Handlande.

A. Jacobsson.

Kommunnlnämnd8ordförande.

Back Johannes Er sson.

Hemmansegare.

Er. Larsson.

Handlande.

Jos. Lars Olsson.

Hemmansegare.

134

lagutskottet» Utlåtande N:o 48.

Till riksdagsmannen herr E. Norman.

Med anledning deraf, att uppsatser varit i tidningarne synliga, hvilka försvarat
skogsbolagens förvärf af jordegendomar från synpunkten, att dessa förvärf
varit och äro för jordbruket här på orten och landet i sin helhet nyttiga — — —,
så våga vi till vår ärade riksdagsmans kännedom framhålla, att enligt såväl vår
egen som jemväl allmänhetens mening inom valkretsen vore det en olycka för vår
provins samt jemväl för Norrland, om ej den af riksdagsman Lindhagen framlagda
motionen mot bolagens jordförvärf blefve af Riksdagen antagen. — — — —

Att bolagens förvärf af jorden inom dalakommunerna är ej blott hämmande
för jordbruket i vår provins, utan förvandlar derjemte de sjelfegande jordbrukarne
med deras folk till osjelfständiga torpare och löst arbetsfolk, är genom erfarenheten
nogsamt kändt; och hvilken skada och olycka detta i längden kommer att
i främsta rummet förorsaka de provinser, i hvilka lagförslaget afser att råda hot,
men derjemte ock landet i sin helhet, äro påtagliga. Dock kunna dessa faror till
hela sin räckvidd långt ifrån till fullo inses. Att den nu genom motionen föreslagna
lagen hade för mer än ett tiotal år tillbaka bort stiftas, derom är den allmänna
meningen här i orten enig. I det närmaste */7 af Varuhus sockens hela jordtal
befinner sig i skogsbolagens ego för närvarande. I detta tal äro ej inberäknade
de stora skogsområden från nästan samtliga socknens byar, hvilka af skogsbolagen
innehafvas för afverkning under 50 års eller kortare tid, utan endast den jordareal,
som för alla tider blifvit bolagens egendom. Men då mycket ännu återstår att
rädda undan bolagsväldet, så är hos allmänheten den önskan liflig, att den sålunda
föreslagna lagen måtte af nuvarande Riksdag antagas. — — — — — — —

Våmhus den 22 april 1901.

§ 1. Redogjorde riksdagsman Ollas A. Ericsson i största korthet för innehållet
af herr C. Å. Lindhagens motion — — — —. Efter sedan flere talare,
bland dem stämmans ordförande, förordat syftet med motionen, uttalades enhälligt
den önskan, att regering bch Riksdag snarast möjligt måtte vidtaga åtgärder i motionens
syfte, enär ett fortgående af bolagens förvärf af jordbruksfastigheter med säkerhet
medförer vådor i såväl politiskt som socialt hänseende; och beslöts, — — —
Som ofvan.

Hed A. Andersson.

Ordförande i Våmhus sockens kommunalstämma
och nämnd.

F. Nordenstam.

Valman och kyrkoherde.

Protokoll öfver hållet sammanträde med Boda socknemän
inför kommunalstämmans ordförande i sockenstugan derstädes
den 31 mars 1901.

Justeradt:

Ollas A. Eriksson. Jöns H. Andersson.

In fidem
E. Karlsson.

135

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Å möte med Järna socknemän den 5 maj 1901 i anledning af herr C. A.
Lindhagens vid årets riksdag väckta motion rörande begränsning i bolags med fleres
fastighetsförvärf hafva socknemännen gjort följande uttalande, nvilket enligt beslut
skulle tillställas ortens riksdagsman:

Järna sockens frihets- och fosterlandsälskande befolkning kan ej utan vemod
se den öfverhängande fara, som hotar dess sjelfständighet genom de stora och mägtiga
trävarubolagens stadigt växande eganderätt till allt större arealer, och vill på
det kraftigaste tillönska L:s motion framgång, då den anser sin kommuns framtida
väl i såväl socialt, ekonomiskt, moraliskt som äfven rättsligt hänseende beroende
af lagstiftningsåtgärder i öfverensstämmelse med syftet i nämnda motion; ty

l:o enligt sakens natur kunna aldrig så kallade landbönder med samma intresse
och tillfredsställelse sköta ett jordbruk som de fria, sjelfegande bönderna;

2:o det blir ruinerande för våra efterkommande, om ej i lag bestämmes, att
den skog skördar, skall skog odla;

3:o den förut bofasta befolkningens dragande från jordbruket och hemmet
till stora arbetarecentra är en moralisk fara;

4:o det tilltagande beroendet af mägtiga bolagsvälden kan komma att kränka
den enskildes rätt både i kommunalt och politiskt hänseende;

5:o industrien skall icke behöfva lida derpå, att bolag eller enskilde, som
gjort den till hufvudmål för sitt arbete, få mera helt egna sig deråt, i det de öfverlåta
eganderätten af jorden på brukaren af densamma; och

6:o en rationel skötsel af såväl jord som skog kan med framgång bedrifva,
af mindre sjelfegare lika väl som af bolag i besittning af stora komplexer.

Enligt uppdrag

O. Thomsson.

Lars 0:son Gezelius.

Per Skoglund.

186

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Innehållsförteckning.

Herr Lindhagens motion: sm.

Jordbruksnäringens rättshistoria i Norrland och Dalarne.........• • • 1

Trävarukonjunkturernas mellankomst................• . . . 5

Intressenas harmoni................. . 7

Lagstiftningens närmaste uppgifter..................... 8

Jordbruket och »industrien» ........................ 9

Jordbruket och skogsvården...........•........... 11

Jordbruket och frihandeln.......... 12

Skogsspekulanternas fastighetsförvärf inför gällande lag............14

Förslag till lag om förbud i vissa fall att vidare förvärfva af vittrade hemman ... IG

Tiden för afverkningskontrakts bestånd....... 22

Skogsallmänningar...........................23

Frågan om skyldighet för sågverksbolag att häfda sina hemman.........26

Egostyckningslagen. Dess historia....................27

Bgostyckningslagens verkningar i de norra länen...............31

Odalbygden och kolonisationsfrågan ....................34

Direkta åtgärder för jordbrukets befrämjande................35

Hvad har jordbruksnäringen i Norrland och Dalarne att vänta af det nya jordbruksdepartementet?
...........................36

Herr Wiklunds motion..........................41

Utskottets yttrande...........................44

Reservationer.............''................59

Bilaga, innefattande uttalanden från:

Vesterbottens län.................. 75

Norrbottens län......... 93

Jemtlands län.............................99

Vesternorrlands län..................• • • • • ....110

Gefleborgs län.......... 124

Kopparbergs län............................127

Stockholm 1901. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.