Lagutskottets Utlåtande N:o 48

Utlåtande 1898:LU48

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

N:o 48.

Ank. till Riksd. kansli den 18 mars 1898, kl. 12 midd.

>0.1: > !--l 1 . "* I fTK .......... •

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 3 § ut sökning

slag en m. m.

Från Andra Kammaren har lagutskottet till behandling fått emottaga
en af herr J. Bromée inom nämnda kammare väckt motion, n:o 182, af
följande lydelse:

»Sedan jag under föregående riksdag väckt motion om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om ändring i landshöfdingeinstruktionen i fråga
om länsmans till- och afsättande, och Andra Kammarens tillfälliga utskott
n:o 3 i utlåtande n:o 7 afstyrkt en del af min framställning, bland annat
på de skäl, att jag icke framstält yrkande om länsmännens ökade kompetensvilkor,
särskildt ställande af borgen för de medel de uppbära, så får
jag, som redan förra riksdagen var betänkt på en sådan framställning, nu,
sedan jag fått en sådan allvarlig erinran om bristen uti mitt då gjorda
förslag, väcka motion i denna fråga.

Kronolänsmän torde vara de enda tjensteman, hvilka hafva uppbörd
af allmänna och enskilda medel om händer utan skyldighet att ställa uppbördsborgen.

Som nu är, ske utmätningsåtgärder dels för krono- och andra utskylders
restantier, jemlikt 8 och 11 §§ i kongl. instruktionen för kronofogdar
den 10 november 1855, dels för domfästa skulder och godkända
auktionsfordringar, jemlikt 3 § i utsökningslagen, på kronofogdens egen

Lagutskottets Utlåtande N:o 48. 5

ansvarighet för redovisning, hvilket mången gång kan vara för kronofogden
riskabelt och obehagligt samt för kronolänsmännen nedsättande och förödmjukande
såsom tjensteman, helst som kronolänsman, enligt 7 § i kongl.
instruktionen för kronolänsmän den 10 november 1855, icke desto mindre
står i uppbördsmannaansvar efter lag för de allmänna och enskilda medel,
som han i och för tjensten omhänderfår; dock utan att sådant förringar
kronofogdens ersättningsskyldighet.

Det torde vara enastående åtminstone bland civile tjensteman, hvad
som eger rum i förhållandet mellan kronofogde och kronolänsman, nemligen
att den förre har betalningsskyldighet, om den senare gör sig skyldig
till förskingring af allmänna medel. Kronofogde får ju icke och bör
icke hafva något inflytande vid tillsättande af kronolänsmanstjenst, ty om
han det skulle hafva, skulle kronolänsmanscorpsen nedsjunka till beroende
af kronofogden, såsom fallet var, förr än Konungens befallningshafvande
enligt kongl. resolution på allmogens besvär den 25 september 1675 § 32
fingo sig ålagdt att tillsätta länsmän. Obestridligen torde det väl vara
det rätta, att hvar och en såsom tjensteman ställer borgen eller säkerhet
för den uppbörd, han får om händer, och ensam ansvarar för sin förbrytelse,
utan att någon förman deraf oförtjent drabbas. Göres en jemförelse
med vid post-, telegraf-, fångvårds- och statens jernvägstrafik-styrelserna
anstälde tjensteman och derunder lydande samt andra civile tjensteman, som
hafva uppbörd, så äro dessa tjensteman hvar för sig skyldiga att ställa
borgen för omhänderhafda medel; och icke har jag funnit, att någon förman
dervid haft att ansvara för underordnads fel och försummelser, såsom
förhållandet är med kronofogdar för dem underlydande kronolänsmän.

Vid landsstatens tjugonde allmänna möte år 1894 beslöts bland annat
att söka få ändring i detta missförhållande, så att kronolänsmännen sjelfva
skulle ställa borgen eller säkerhet för omhänderhafvande medel såsom
tjensteman. Ingen torde väl kunna säga, att en kronofogdes borgen af
1,500 riksdaler banko, eller i nu gällande mynt 2,250 kronor, är tillräcklig
för att skydda staten och enskilda från förlust, om ej kronofogdar och
kronolänsmän vore i allmänhet särdeles redbara tjensteman; men om kronolänsmännen,
såsom de sjelfva å förut omnämnda landsstatsmöte begärt,
för att undgå kronofogdens ansvars- och ersättningsskyldighet för dem i
och för fel eller försummelse i tjensten, finge ställa borgen, skulle statsverket
derigenom tillskyndas mångdubbel säkerhet, hvilket icke af Riksdagen
eller regeringen bör föraktas eller förkastas.

Som det nu icke kan bestridas, att kronolänsman, sedan kongl. instruktionen
den 10 november 1855 för kronolänsmän utkom, är tjensteman
och icke, såsom en del kronofogdar vill göra för allmänheten troligt,

6

Lagutskottets Utlåtande N.-o 48.

endast ett underordnadt biträde åt kronofogden eller en betjent, för hvilken
han har ersättningsskyldighet för bristande redovisning, synas länsmännen
icke böra förmenas att ställa laga uppbördsborgen, på det de må blifva
mera oberoende och i allo sjelfva få svara för sina handlingar. Det kan
ej vara rätt och med lag likmätigt att, såsom en de! kronofogdar fordra,
kronolänsmännen till fogdarne skola ställa af dem godkänd borgen för omhänderfående
uppbördsmedel i allmänna och enskilda mål.

På grund häraf får jag hemställa,

att Riksdagen för sin del ville besluta sådan ändring af 3 § i gällande
utsökningslag, att kronofogdes ansvar för länsman, då denne för bestämdt
fall satts i hans ställe såsom utmätningsman, måtte borttagas, och
länsmannen åläggas ansvaret; samt

att i sammanhang dermed till Kongl. Maj:t ingå med framställning
derom, att bestämmelser måtte utfärdas för kronolänsman att i likhet med
kronofogdarne ställa uppbördsborgen.»

Den i 3 § utsökningslagen inrymda bestämmelse om kronofogdes
ansvarsskyldighet för utmätningar, äfven der dessa, enligt af kronofogden
gifvet uppdrag, af länsman verkställas, står, enligt utskottets
åsigt, i närmaste öfverensstämmelse med den i utsökningslagens 2 § uttalade
grundsats, enligt hvilken kronofogde är utmätningsman på landet.
Att, med bibehållande af denna kronofogdens tjensteställning, inskränka
hans ansvarighet i fråga om utmätningar kan utskottet derför icke
tillstyrka, då härigenom skulle vållas minskad rättssäkerhet för dem,
som utmätningsmannen anlita. Först och främst skulle den ifrågasatta
lagändringen leda derhän, att kronofogden — hvilken nu i medvetandet
om sin ansvarighet lärer med all nödig försigtighet begagna sig af den
honom tillkommande rätt att för visst fall sätta länsman till utmätningsman
i sitt ställe — komine att i långt större utsträckning än nu är fallet
åt länsmannen uppdraga utmätningsförrättningars verkställande, ej mindre
då utmätningen vore förenad med afsevärda svårigheter och fel sålunda
lätteligen beginges, än äfven då större ekonomiska intressen deraf berördes.

Kronofogdes omförmälda ansvarighet är alltså, enligt utskottets tanke,
betingad af hänsyn till borgenärernas säkerhet, då länsman i regel ej kan
förutsättas hafva samma kompetens som kronofogde att verkställa svåra
och invecklade utmätningsförrättningar, och dessutom den uppbördsborgen,
som af länsmannen kunde fordras, gifvetvis med hänsyn till länsmannens lägre
tjensteställning icke kunde sättas till samma belopp, som för kronofogde
är föreskrifvet.

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Den omständigheten, att redan enligt gällande lag Konungens befallningshafvande
eger att för visst fall eller inom bestämdt område förordna
länsman att på eget ansvar i kronofogdes ställe vara utmätningsman,
kan ej med skäl åberopas till stöd för den ifrågasatta lagändringen,
då med en dylik befogenhet följer möjlighet att för hvarje särskilt fall
pröfva länsmannens behörighet och skicklighet att förrätta utmätningar.

Motionärens förslag om åläggande för länsman att ställa uppbördsborgen
kan i och för sig förtjena beaktande, då rättssäkerheten derigenom
skulle främjas, men då dels behof af en dylik bestämmelse, såvidt utskottet
kunnat erfara, icke i någon mera afsevärd mån gjort sig gällande,
dels motionären synes hafva bundit denna hemställan vid förutsättning
af bifall till förslaget om inskränkning af kronofogdes ansvarighet, anser
sig utskottet böra hemställa om afslag å motionen äfven i denna del.

På grund af det ofvan anförda hemställer utskottet alltså,

att herr Bromées ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 mars 1898.

På lagutskottets vägnar:
K. S. HUSBERG.