Lagutskottets Utlåtande N:o 48 (Utlåtande 1894:LU48 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

N:o 48.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af It köp.

13 § strafflagen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion n:o 95^anföra herrar Anders Olsson i Mårdäng och Jonas
Andersson i Ölsund hufvudsakligen följande:

»I en vid 1893 års riksdag väckt motion, n:o 65, hemstälde vi om.
ändring af 13 § 11 kap. strafflagen i syfte att åtalsrätt för hemfridsbrott
enligt 10 och 12 §§ samma kap. måtte tillerkännas allmän åklagare äfven
i de fall, då målseganden uraktlåter att till åtal angifva den brottslige.

Som motiv för denna hemställan anförde vi dels att brott, hvarom
nämnda §§ handla, icke varda beifrade på grund af okunnighet och dels
att den förorättade af fruktan för hämnd uraktlåter att till åtal angifva
den brottslige.

Den ringa uppmärksamhet, vårt yrkande rönte i så väl lagutskottet
som Riksdagens båda kamrar, skulle kunna tydas så, ätt vårt förslag innebure
något oberättigadt,^hvarför det således icke borde förnyas. Men då
vi af de skäl, som lades till grund för afstyrkande och afslag, ej ..kunnat
öfvertygas om den föreslagna ändringens obehörighet eller obehöflighet,
tillåta vi oss å nyo göra framställning i ämnet.

Lagutskottet ville hålla före, att de brott, hvarom 10 och 12 §§
11 kap. strafflagen handla, äro af den beskaffenhet, »att målseganden bör
tillerkännas rätt att pröfva, huruvida rättskränkningen» bör beifras eller icke,
i det man med rätta bör kunna fordra yrkande på rättskränkningens be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

straffande såsom ett kännetecken derpå, att rättskränkningen varit af så
allvarlig art, »att statens ingripande i och för dess bestraffande bör inträda».
»Samhällets intresse i hernfridsbrottens beifra,nde torde enligt, utskottets
åsigt vid sådant förhållande vara tillräckligt tillgodosedt, med nuvarande
bestämmelse», att allmän åklagare är pligtig åtala sådana brott, som hos
honom af målseganden angifvas.

Hvad först angår det påståendet, att målseganden bör tillerkännas
pröfningsrätt för att undersöka, huruvida rättskränkningen är af den art,
att den bör beifras, tillåta vi oss i anledning deraf draga den slutsatsen,
att., då i berörda paragrafer bestämmes, hvilka brott af törenämnda beskaffenhet
äro med straff belagda, den pröfning målseganden skall företaga,
innan han yrkar på åtal, måste bli en pröfning, huruvida rättskränkningen
är att hänföra till hvad i nämnda §§ benämnas brott, och ej huruvida den
är af mer eller mindre allvarlig- beskaffenhet. Eljest måste man ur detta
resonnement. draga den slutsatsen, att pröfningen gäller att utröna, huruvida
brottet är ett brott enligt 10 och 12 §§, som skall åtalas, eller om
det är ett brott enligt samma §§, som icke skall åtalas.

Med afseende på denna pröfning anse vi det ingalunda vara förenad!
med någon fara, att äfven allmän åklagare tillerkännes rätt att anställa
den, ty med kännedom af strafflagens tydliga, föreskrift angående
hemfridsbrott borde allmän åklagare vara så pass qvalificerad, att han ej
framställer olagligt ansvarsyrkande.

Hvad angår det påståendet, att samhällets intresse i fråga om dessa
brott »torde» vara »tillräckligt tillgodosedt», tillåta vi oss hysa en derifrån
afvikande mening. Samhällets intresse och skyldighet sträcker sig, enligt
vår åsigt,'' icke blott dertill, att goda och nödiga föreskrifter lemnas till
ledning för dess medlemmar, och att det stadgas straff för brott mot så
väl den enskilde som ock mot statens eller samhällets lagar; samhället
bör ock tillse, att icke hinder förefinnas, så att dessa icke blifva tilllämpade.

»Då de i lag stadgade straffens ändamål utan tvilvel är att bekämpa
brottsligheten såsom eu social och samhällelig företeelse», anse vi det vara
i samhällets intresse att ställa, den under allmänt åtal.

Hvad angår det undantag, vi i vår motion vid 1893 års riksdag
gjorde angående § 11, hemställa vi nu, att allmän åklagare tillerkännes
åtalsrätt, äfven i der omnämnda fall.

Innan vi framställa vårt yrkande, tillåta vi oss uttala såsom välmening,
att bestämmelserna rörande de fall, då allmän åklagare är pligtig
att ingripa och då häri är förhindrad att göra det utan särskild angifvelse,
icke äro fullt konseqventa.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Om t. ex. för att nu icke gå utom 11 kap. strafflagen — allmän
åklagare å allmän väg påträffar en drucken person, som dessutom förer
oljud utan att på något sätt göra skada, då är han berättigad att väcka
åtal, men vet han, att en niding slagit sönder dörrar och fönster i grannens
gård, då måste han invänta angifvelse, innan åtal kan väckas. Utebliver
angifvelsen, går den enligt vår åsigt större brottslingen fri, under
det den för mindre brott åtalade blir dömd och straffad.

Detta förhållande är efter vårt förmenande icke fullt öfverensstämmande
med det allmänna rättsmedvetandet, som fordrar likhet inför lag.

Såsom ett ytterligare stöd för nödvändigheten af här åsyftade lagförändring
tillåta vi oss nämna, att Gefleborgs läns landsting på länsstyrelsens
förslag tillsatt eu komité för utredning af frågan, hvilka orsakerna
till de i vissa delar af detta län allt för ofta föröfvade våldsbragderna
kunna vara. Nämnda komité hade i sitt till samma landstings senaste
sammanträde afgifna utlåtande förordat ändring angående åtalsrätten såsom
ett af de medel, komiterade förordat till bot mot de öfverklagade förhållandena.

\ i våga ock nämna, att vårt vid sistlidet års riksdag framlagda förslag
i våra respektive valkretsar omfattades med stora sympatier.

På grund af hvad vi här anfört, få vi yrka,

att Riksdagen ville för sin del besluta följande ändrade lydelse af
13 § 11 kap. strafflagen.

§ 13.

Drott, som i 10, 11 och 12 §§ sagd! är, må åtalas af allmän åklagare
eller målsegande».

I det utlåtande, 1893 års lagutskott afgaf i anledning af herrar Anders
Olssons och Jonas Anderssons då i ämnet väckta motion yttrades:

»Med afseende å ifrågavarande brott anser sig utskottet böra framhålla,
att desamma måste anses vara af den beskaffenhet, att målseganden
bör tillerkännas pröfningsrätt, huruvida rättskränkningen skall beifras eller
icke, i det man synes med rätta kunna fordra målsegarens yrkande på
rättsk rån k ningens bestraffande såsom ett kännetecken derpå att rättskränkningen
varit af den allvarliga beskaffenhet, att statens verksamhet i och för
dess bestraffande bör inträda. Samhällets intresse i hemfridsbrottens benande
torde, enligt utskottets åsigt, vid sådant förhållande vara tillräckligt
tillgodosedt med nuvarande bestämmelse, enligt hvilken allmän åklagare är

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

pligtig åtala sådana brott, som hos honom af målseganden angifvas. Den
af motionärerna anmärkta omständighet, att endast ett fåtal hemfridsbrott
pläga beifras, torde vidare icke — såsom motionärerna förmena — hafva
sin grund deri, att dessa brott äro undantagna från allmänt åtal, utan beror
fast hellre derpå, att de vanligast förekommande formerna af hemfridsbrott
nemligen de, som omförmäla^ i 12 §:s senare moment, så nyligen som
genom 1890 års lagstiftning belagts med ansvar ifrån att förut hafva varit
straffria.»

Då den förnyade framställning i förevarande ämne, hvilken vid denna
riksdag förelegat till utskottets behandling, icke kunnat öfvertyga utskottet
om lämpligheten att frånträda den ståndpunkt i ämnet, som af senaste lag«
utskott intagits, samt hvad i ofvannämnda utlåtande yttrats, enligt utskottets
mening, jemväl måste ega tillämpning i fråga om förbrytelse
enligt 11 § af förevarande kapitel, eller brytande af hemfrid genom'' husransakan
af obehörig person eller i olaga ordning, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 10 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.