Lagutskottets Utlåtande N:o 48.Reservation

Utlåtande 1889:LU48

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.
Reservation

3

nf herrar von Remnigarten och Hasselnöt, hvilka ansett, att utskott
tet bort, med anledning'' af återremissen från Första Kammaren, hemställa,
att samma kammare måtte i ärendet fatta beslut.

N:o 48.

Ant. till Riked. kansli den 23 april 1889, kl. 10 f. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om upphörande
af den enligt lag rederi åliggande skyldigheten att i vissa
fall bekosta hemförskaffning af manskap.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en
inom nämnda kammare af herr 0. A. Brodin aigifven motion, n.o 81,
så lydande:

»Vid sistlidna års riksdag tog jag mig friheten att väcka en. motion
(n:o 41), hvari, på grund af deruti gjord motivering, till hvilken

jag anhåller att få hänvisa, föreslogs,

»att Riksdagen behagade besluta, att svenska rederier belnas tran
dem nu åliggande skyldighet att enligt § 60 i gällande sjölag bekosta
sjöfolks hemförskaffning i de fall, som §§ 56, 58 och 59 i gällande sjö
låg bestämma, och att hemförskaffning i dessa angifna fall bekostas al
svenska statsverket från och med 1889 års början».

Lagutskottet, till hvilket denna motion remitterades, hemstälde,
att densamma icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Detta

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

lagutskottets utlåtande motiverades hufvudsakligast dermed, att det af
sjölagskomitén föreliggande förslaget till ny sjölag vore på Kongl.
Maj:ts pröfning beroende, och ansåg utskottet, vid sådant förhållande,
icke lämpligt att Riksdagen skulle uttala sig rörande en särskild del af
denna lagstiftningsfråga.

Sedan detta yttrades, har det nya sjölagsförslaget granskats af
handels- och sjöfartsnämnderna m. fl korporationer, och en mängd anmärkningar
tiar framstälts emot detsamma. Det är af denna anledning
föga sannolikt, att Kongl. Maj:t framlägger det nämnda förslaget i dess
nuvarande skick. Under dessa förhållanden finnes ej skäl att uppskjuta
de förändringar af gällande sjölag, som kunna anses nödvändiga.

Enligt sjölagen är rederiets ansvarighet i regel inskränkt till fartyg
och frakt. Undantag derifrån är hemförskaffning af sjöfolk, då
fartyget gått förloradt eller genom sjöolycka förklarats ovärdigt att
istandsättas. Det är tydligt, att rederiets förluster under dylika omständigheter
äro tillräckligt störa, så att nämnda, på rederiet lagda
skyldighet måste anses obillig, i synnerhet som sjöfolk i allmänhet kan
erhålla plats på andra fartyg, sedan detsamma med lifvet undsluppit
någon olycka af sagda slag. I andra länder, t, ex. Norge, bekostas
dylik hemförskaffning af staten, och synas billighet och rättvisa fordra,
att staten äfven i Sverige åtager sig dylika kostnader.

Med stöd af anförda skäl tager jag mig friheten vördsamt föreslå,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t
måtte taga i öfvervägande, huru vida icke den enligt gällande lag rederi
åliggande skyldigheten att bekosta manskaps hemförskaffning må
i de fall, då fartyg gått förloradt eller efter inträffad sjöolycka förklarats
ovärdigt att iståndsättas, kunna öfvertagas af statsverket, samt,
derest sådant befinnes kunna ske, åtgärder vidtagas för en lagförändring
i omförmälda syfte.»

Med afseende å det nu föreliggande förslaget, hvilket bär en mindre
omfattning än det vid sistlidna års riksdag väckta, vill lagutskottet, utöfver
hvad utskottet då i ämnet anförde, nu ytterligare erinra om följande.

Riksdagen aflät den 14 maj 1888 till Kongl. Maj:t en skrifvelse,
n:o 85, deruti Riksdagen, med förmälan, bland annat, att sjöfartsnäringen
i vart land under senare åren varit stadd i tillbakagående och att
det vore i hög grad önskligt, om någon lagstiftningsåtgärd kunde vid -

Lagutskottets Utlåtande N:o 48. 5

tagas till denna vigtiga närings upphjelpande, anhöll, att Kongl. Maj:t
ville genom sakkunnige män låta undersöka den svenska sjöfartsnäringens
tillstånd samt i sammanhang dermed inkomma med de förslag, Indika
af sagda undersökning och utredning kunde blifva en följd.

Efter härå erhållen remiss har kommerskollegium i ämnet afgifvit
utlåtande den 21 september 1888, deruti kollegium meddelat, bland
annat,

att kollegium genom cirkulärskrifvelser anmodat magistraterna i
rikets stapelstäder och sjöstäder att från hvarje sådan stads handelsoch
sjöfartsnämnd eller annan i dess ställe inrättad nämnd infordra
yttrande i ämnet; hvarjemte enskilda skeppsredare och andra för saken
intresserade personer satts i tillfälle att deri sig yttra;

att i de sålunda inkomna yttrandena nästan utan undantag vitsordats,
att sjöfartsnäringen i vårt land under de senare åren varit, stadd
i tillbakagående och befunnit sig i en synnerligen tryckt ställning samt
i allmänhet icke lemnat sina idkare någon vinst, utan tvärtom ofta
åsamkat dem förlust; äfvensom

att, i fråga om de åtgärder, som lämpligen borde vidtagas för att
åter höja vår sjöfartsnäring och bereda densamma tillfälle till förnyad
uppblomstring, föreslagits, jemte annat, att den fartygs rederi enligt
gällande sjölag åliggande skyldighet att i vissa fall bekosta sjöfolks
hemförskaflning måtte inskränkas på sådant sätt, att staten öfvertoge
kostnaden härför åtminstone i de fall, då fartygs resa måst inställas
till följd af omständigheter, . som det icke stått i rederiets magt att
förekomma, alltså egentligen i händelse fartyg gått förloradt eller efter
inträffad sjöolycka förklarats ovärdigt att iståndsättas.

Derjemte har kommerskollegium förklarat sig anse en sådan
undersökning, som Riksdagen begärt, böra ega rum och till ledning i
fråga. om sist anförda förslag meddelat, att under år 1887, till följd af
särskilda hos kollegium af vederbörande gjorda framställningar om beredande
af ersättning för underhåll och hemförskaflning af sjöfolk från
förolyckade eller kondemnerade svenska fartyg, kollegium från svenska
fartygsrederier infordrat i rundt tal 20,000 kronor, fördelade i omkring
60 särskilda poster, till belopp vexlande från helt obetydliga summor
till något öfver 3,000 kronor.

Enligt hvad justitieombudsmannens embetsberättelse till innevarande
Riksdag utvisar, hafva handlingarne i ärendet, enär ibland
ifrågasatta lättnader åt sjöfartsnäringen från många håll tullrestitutioner
föreslagits, öfverlemnats till den under den 18 juni 1888 tillsatta tullkomité
för att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af det komitén

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

lemnade uppdrag; hvarefter Kongl. Maj:t den 14 december samma år
förordnät om handlingarnas öfverlemnande till chefen för finansdepartementet
för att i öfriga delar tagas i öfvervägande vid verkställande af
den genom Kongl. Maj:ts beslut deri 29 nästförutgångne. oktober anbefalda
utredning angående åtskilliga med skattelagstiftningen i samband
stående frågor.

Då sålunda Riksdagen genom ofvan anförda skrifvelse anhållit om
en undersökning af den svenska sjöfartsnäringens tillstånd och framläggande
af de förslag, som deraf kunde blifva en följd; då den myndighet,
till hvilken denna skrifvelse i första hand remitterats, till Kongl.
Maj:ts pröfning öfverlemnat, jemte andra förslag till sjöfartsnäringens
upphjelpande, en framställning, som till sitt syfte helt och hållet öfverensstämmer
med det i förevarande motion framlagda förslag, och då
frågan, så vidt utskottet känner, ännu är på Kongl. Maj:ts pröfning
beroende, kan lagutskottet för sin del icke finna lämpligt, att Riksdagen
nu aflåter en skrifvelse i det af motionären föreslagna syfte, utan hemställer,

att motionen icke må till någon Riksdagens vidare
åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 april 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af herr Bergström, med hvilken herr Huss instämt: »Dep i Norge
gällande Lov om Söfarten den 24 mars 1860 innehåller i 34 § det
stadgande, att när norskt fartyg å utrikes ort förolyckas eller får sådan
skada, att det icke kan iståndsättas, statskassan skall vidkännas kostnaderna
för norskt manskaps hemsändande och för det understöd, som
i anledning deraf blifver nödigt, samt att enahanda skyldighet^ åligger
statskassan, när norskt fartyg uppbringas och prisdömes,^ så framt
nemligen krigets utbrott icke var kändt å den ort, hvarifrån fartyget

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

senast gick till sjös. Hvad sålunda är stadgadt med hänsyn till manskap
skall enligt Lov den 21 mars 1883 jemväl ega tillämpning i fråga
om fartygs befälhafvare.

Med afseende å den konkurrens, hvarför den svenska rederinäringen
från den norskas sida är utsatt, anser jag det högligen önskvärd!,
att svenska staten uti ifrågavarande afseende emot svenska redare
ikläder sig lika vidsträckta förpligtelse!’, som norska staten åtagit sig
mot norska redare. Ehvad nu den ifrågasatta nya lagstiftningen inom
sjörättens område förr eller senare kommer till stånd eller nu gällande
sjölag kommer att fortfarande lända till efterrättelse, lärer det för svenska
sjöfartsnäringens likställande med den norska vara nödigt, att Riksdagen
i anledning af den väckta motionen uttalar sig på sådant sätt,
att Kongl. Magt i förlitande till att Riksdagen är beredd att framdeles
bevilja de medel, som erfordras för fullgörande af de förbindelser,
hvilka äro i fråga att från svenska rederier öfverflyttas å svenska staten,
må kunna efter omständigheterna antingen inrymma bestämmelsen derom
i förslaget till ny sjölag eller, derest sådant icke varder antaget, föreslå
erforderlig ändring af gällande sjölag.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har jag inom utskottet
förordat den hemställan, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke, på det att den
svenska rederinäringen må i täflan med den norska varda i nedannämnda
afseende likstäld, i den svenska sjölagstiftningen bör införas
bestämmelse, att, när svenskt fartyg å utrikes ort går förloradt eller
får sådan skada, att det förklaras icke värdt att iståndsättas, statsverket
skall vidkännas de kostnader, som äro förenade med befälhafvares och
svenskt manskaps fortskaffande till fäderneslandet och underhåll under
resan dit»;

samt af herr Lili enberg, som ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionen.

Herr Fröberg har begärt få här antecknadt, att han, på grund af
ledighet från riksdagsgöromålen, icke deltagit i ärendets behandling
inom utskottet.