Lagutskottets Utlåtande N:o 47 (Utlåtande 1906:LU47 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

Nzo 47.

Ank till Riksd. kansli den 7 maj 1906, kl. 5 e, in.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Majt:s proposition med för
slag till förordning om automobiltrafik.

I proposition, n:o 70, af den 7 sistlidne mars, hvilken af båda kamrarna
blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t, under åberopande
af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden
för samma dag, velat inhämta Riksdagens yttrande öfver följande
propositionen bilagda förslag till

förordning: om automobiltrafik.

Härmed förordnas som följer:

I Art. Om automobils beskaffenhet.

1 §.

1. Automobil skall vara försedd med

a) styrinrättning, hvarigenom automobilen snabbt och säkert kan vika
undan och med lätthet vända;

b) två lätt åtkomliga bromsar, af hvilka åtminstone den ena verkar
direkt på drifhjulen eller med dem fast förenad skifva, och hvilka hvar

Bih. till Riksd. Prot. 1906. 7 Sami. 41 Höft. (N:o 47). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

för sig äro tillräckligt kraftiga att från full fart stanna automobilen inom
en sträcka af tre gånger automobilens längd;

c) lämplig mekanisk anordning för ljudsignaler (signalhorn);

dj anordning, hvarigenom motorn ögonblickligen kan stoppas eller
kopplas från drifhjulen;

e) inrättning, som hindrar automobilen att komma i gång af sig
själf; och

f) om automobilens egen vikt är öfver 250 kilogram, anordning för
backning.

2. Samtliga handtag och andra anordningar för automobilens igångsättning,
manövrering och bromsning skola vara så anbragta, att de icke
kunna förväxlas, och att autoinobilföraren lätt kan åtkomma dem, utan
att han behöfver flytta sig från sin plats eller vända sin uppmärksamhet
från vägen.

A automobil får ej finnas något, som från förarens plats skymmer
utsikten öfver körbanan.

3. Motorn samt de behållare och rör, som innesluta flytande eller
gasformigt bränsle, skola vara så beskaffade, att de ej kunna orsaka eld
eller explosion.

Motorn får ej utsläppa rök, ånga eller illaluktande gas i sådan grad
eller på sådant sätt, att olägenhet däraf uppkommer. Rör och behållare
skola vara på bästa möjliga sätt skyddade lör yttre åverkan.

4. Hjulringarna få ej vara kullriga, såframt de icke äro af mjukt
och elastiskt ämne; de få ej heller hafva tvärlister, framskjutande bulthufvuden
eller andra ojämnheter; dock må vintertid broddning af hjulringarna
eller andra därmed jämförliga åtgärder äga rum.

Hjulringarnas bredd får ej understiga, om automobilens egen vikt är

öfver 750 kg. men ej öfver 1,000 kg., ...... 7 cm.

» 1,000 » » » 2,000 » 9 cm.

» 2,000 » ................................................ 12 cm.

Med bredden å elastisk hjulring menas ringens största bredd, då hjulet
är upplyftadt från marken.

II Art. Om besiktningsmän samt om igenkänningsmärke för automobil.

2 §•

För verkställande af besiktning och annan förrättning, hvarom i
denna förordning sägs, skola Konungens befallningshafvande, hvar för

Lagutskottets Utlåtande N:o 47. 3

sitt län, förordna lämpligt antal i motorers konstruktion och skötsel kunniga
män.

Konungens befallningshafvande läte en gång vid hvarje års början i
allmänna tidningarna och någon af ortens tidningar, äfvensom i länskungörelserna,
införa uppgift å de personer, som äro i länet antagna till besiktningsmän.
Afgår under året besiktningsman från befattningen, eller
varder ny sådan antagen, skall det tillkännagifvas på enahanda sätt.

3 §•

Infinner sig någon hos besiktningsman med begäran att få undergå
pröfning af sin kännedom om automobils konstruktion, skötsel och manövrering,
skall besiktningsmannen, där automobil finnes att tillgå, sådan
pröfning verkställa och, om den utfallit tillfredsställande, därom ofördröjligen
meddela bevis.

4 §•

Automobil får ej tagas i bruk utan att vara, på sätt här nedan sägs,
försedd med igenkänningsmärke.

Igenkänningsmärket gäller för trafik i hela landet.

5 §•

1 mom. För erhållande af igenkänningsmärke å automobil har autoinobilens
ägare att hos någon besiktningsman anmäla automobilen till besiktning.

2 mom. Vid besiktningen skall undersökas, huruvida automobilen
till sin beskaffenhet öfverensstämmer med de i 1 § meddelade bestämmelser
samt jämväl i öfrigt är för sitt ändamål lämplig.

3 mom. Öfver hvad vid besiktningen iakttagits skall besiktningsman
upprätta besiktningsinstrument, hvilket, så fort ske kan och senast inom
fyra dagar efter besiktningens verkställande, i två exemplar insändes till
den Konungens befallningshafvande, som förordnat besiktningsmannen. Instrumentet
skall innehålla beskrifning å automobilen.

4 mom. Befinnes automobilen enligt besiktningsinstrumentet uppfylla
de i 1 § meddelade bestämmelser och jämväl i öfrigt vara för sitt
ändamål lämplig, skall Konungens befallningshafvande tilldela automobilen
igenkänningsmärke.

Bevis om sålunda vidtagen åtgärd och uppgift å igenkänningsmärket

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

skola tecknas å ena exemplaret af besiktningsinstrumentet, hvilket därefter
öfverlämnas till automobilens ägare.

6 §•

1 mom. Inom hvarje län tilldelas en hvar automobil sitt särskilda
ordningsnummer, hvilket, jämte en gemensam, länet betecknande bokstaf,
utgör automobilens igenkänningsmärke.

Länen betecknas sålunda, att

A utmärker Stockholm stad.

B	»	Stockholms	län.
C	»	Uppsala	»
D		Södermanlands
E	»	Östergötlands	»
F	»	Jönköpings
G		Kronobergs	»
H	»	Kalmar	>
1		Gottlands	»
K		Blekinge
L		Kristianstads	»
M	»	Malmöhus	»
N	»	Hallands
0	»	Göteborgs och Bohus	>
P	»	Älfsborgs	>
B	»	Skaraborgs
8	»	Värmlands	»
T	»	Örebro
U	»	Västmanlands	>
W	»	Kopparbergs
X	»	Gäfleborgs	>
Y	»	Västernorrlands
Z		Jämtlands	»
AC	»	Västerbottens	>
BD		Norrbottens

2 mom. Igenkänningsmärket skall å sådan plats, att det lätt faller
i ögonen och utan svårighet kan läsas af den, som befinner sig bakom
fordonet, anbringas på hvit botten med tydliga, svarta eller mörkblå,
minst 8 centimeter höga bokstäfver och siffror med öfverallt minst 10

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

millimeters stapelbredd samt minst 15 millimeters afstånd mellan bokstaf
och siffra och minst 10 millimeter såväl mellan hvarje siffras och bokstafs
jämlöpande delar som mellan siffrorna inbördes.

III Art. Om förhud emot automobils användande.

7 §■

1 mom,. Föreligger anledning antaga, att automobil till sin beskaffenhet
icke längre uppfyller bestämmelserna i 1 §, eller att automobilen
icke längre är för sitt ändamål lämplig, äger Konungens befallningshafvande
låta genom besiktningsman verkställa förnyad besiktning af automobilen
samt, om besiktningen därtill föranleder, meddela förbud för
automobilens användande.

Sådant förbud må ock meddelas, om automobilen undanhålles besiktningsmannen
för undersökning.

2 mom. Förbud, hvarom i 1 mom. sägs, gäller för hela landet, intill
dess någon Konungens befallningshafvande, efter det besiktningsman
inom länet intygat, att automobilen är i vederbörligt skick, förklarat
hinder för dess användande icke längre föreligga.

IY Art. Om körning med automobil.

8 §.

1 mom. Där ej, på sätt nedan sägs, annorlunda förordnats, må körning
med automobil äga rum å hvarje allmän väg, gata eller torgplats.

2 mom, För landet äger Konungens befallningshafvande, där körning
med automobil å viss allmän väg till följd af körbanans ringa bredd eller
annat förhållande kan medföra särskild fara eller olägenhet, meddela förbud
vare sig mot all automobiltrafik å vägen eller mot körning därå med
automobil af viss beskaffenhet.

I stad äfvensom i köping eller municipalsamhälle, där ordningsstadgan
för rikets städer tillämpas, må sådant förbud meddelas i den ordning,
som i nämnda stadga föreskrifves.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

9 §■

A enskild väg, som allmänneligen befares, vare körning med automobil
tillåten; dock bär Konungens befallningshafvande, där vägens ägare
därom gör framställning, att meddela förbud, som i 8 § 2 mom. sägs.

10 §.

Automobil far icke framföras med större hastighet än som motsvarar

i stad, köping och annat tätt bebyggdt samhälle: 20 kilometer under
dagsljus och 15 kilometer vid mörker eller dimma samt

annorstädes: 30 kilometer under dagsljus och 20 kilometer vid mörker
eller dimma; allt i timmen.

Hvad nu är stadgadt afser icke automobil, som begagnas såsom ambulansvagn
eller vid eldfara för brandväsendets räkning.

11 §•

Föreligger för landet anledning att inskränka den enligt 10 § tillåtna
största hastigheten, äger Konungens befallningshafvande meddela särskild
bestämmelse härom.

I stad äfvensom i köping eller municipalsamhälle, där ordningsstadgan
för rikets städer tillämpas, må sådan bestämmelse meddelas i den
ordning, som i nämnda stadga föreskrifves.

12 §.

1 mom. ''Har förbud, hvarom i 8 § 2 mom. eller 9 § sägs, af
Konungens befallningshafvande meddelats i fråga om viss väg å landet
eller a område, som är att hänföra till stad, men icke är i stadsplanen
intaget, skall beslutet tillkännagifvas meddelst uppsättande å lämpligt ställe
vid vägen af anslagstafior i olika färger och hållande minst 35 centimeter
i höjd och bredd.

Röd anslagstafla utmärker förbud för allt slags automobiltrafik.

Gul anslagstafla utmärker, att allenast automobil af viss beskaffenhet
må å vägen framföras.

Anslagstaflorna skola uppbäras af en minst 2 meter lång stång.

Hvad nu är stadgadt afser icke beslut i fråga om väg inom köpings
eller municipalsamhålles planlagda område.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

2 mom. Huruvida jämväl beslut, hvarom i 11 § sägs, skall tillkännagifvas
medelst anslags uppsättande vid den väg, beslutet afser, ankommer
på pröfning af den myndighet, som meddelat detsamma; och skall,
därest tillkännagifvande finnes böra äga rum, vid lämpligt ställe å vägen
uppsättas gul anslagstafla af enahanda storlek och beskaffenhet som de i
1 mom. omförmälda taflor.

3 mom. De beslut, hvarom i 1 eller 2 mom. sägs, skola å anslagstaflan
finnas uppsatta.

4 mom. Kostnaden för uppsättande af anslag, hvarom i denna §
sägs, gäldas af allmänna medel.

13 §.

Automobil må allenast föras af den, som fyllt 18 år, och som med
bevis, utfärdadt af besiktningsman, styrkt sig vara fullt förtrogen med
automobils konstruktion, skötsel och manövrering.

Förare vare skyldig att på vederbörandes anmodan utan onödigt
dröjsmål styrka sin behörighet.

14 §.

1 mom. Under färd skall å hvarje automobil föras å lämplig, lätt
tillgänglig plats skylt med uppgift å ägarens namn och hemvist samt, då
mörker eller dimma råder, minst eu lykta å framsidan, visande hvitt sken,
tillräckligt starkt att upplysa vägen minst 10 meter framför automobilen,
och å baksidan en lykta med hvitt sken, som belyser igenkänningsmärket.

2 mom. Vid körning åligger det automobilförare:

att, innan körningen börjar, förvissa sig om, att alla apparater, särskild!
styr- och bromsinrättningar, äro i fullgod! skick och verka säkert;

att tillse, dels att å automobilen finnes vederbörligt igenkänningsmärke,
att märket är så beskaffadt och anbragt, som i denna förordning
är stadgadt, äfvensom att det icke under färden skyles, dels och att å automobilen
finnes den i 1 mom. härofvan omförmälda skylt och föreskrifvet
antal lyktor, samt att dessa hållas tända enligt gällande bestämmelser;

att å broar och i vägkorsningar samt å sådana ställen, där lifligare
trafik råder, eller där körbanan ej kan öfverskådas minst 15 meter framför
automobilen, färdas så sakta, att den kan stannas ögonblickligen;

att, när sådant erfordras för att väcka vägfarandes eller gåendes uppmärksamhet,
i tid gifva varningssignal;.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

att, då ridande eller med dragdjur förspändt åkdon möter eller upphinnes,
iakttaga all möjlig varsamhet och, om djuret visar sig oroligt, icke
färdas förbi, innan den ridande eller åkande lämnats tillfälle att, om han
så önskar, stanna och stiga af eller vidtaga annan åtgärd till förekommande
af olycksfall;

att äfven eljest, då kreatur befinnes i omedelbar närhet af automobilen,
iakttaga den varsamhet, som till förekommande af olycksfall kan
anses erforderlig;

att på anmodan eller tecken af polisman genast stanna och beredvilligt
lämna de upplysningar angående automobilen, som polisman äskar,
äfvensom tillåta denne att afläsa automobilens namnskylt och hastighetsmätare,
där sådan finnes å automobilen anbragt;

att vid sammanstötning eller annan olyckshändelse icke aflägsna sig
från platsen, innan de åtgärder vidtagits, hvartill händelsen skäligen må
föranleda; samt

att, innan föraren lämnar automobilen, stanna motorn och vidtaga
sådan åtgärd, att automobilen ej kan komma i gång af sig själf.

T Art. Särskilda föreskrifter om yrkesmässig automoMltrafik.

15 §.

Tillhandahålles allmänheten automobil mot ersättning (yrkesmässig
automobiltrafik), gäller, utöfver bestämmelserna om annan automobiltrafik,
hvad i 16—23 §§ här nedan stadgas.

16 §.

För rättighet att utöfva yrkesmässig automobiltrafik erfordras särskild!
tillstånd af offentlig myndighet.

Tillstånd till regelbunden automobiltrafik mellan särskilda orter meddelas
af Konungens befallningshafvande i det eller de län, där trafiken
skall äga rum. År fråga om uthyrande af automobil allenast för färd
inom viss stad eller närmaste omnejd, meddelas tillståndet till trafikens
utöfvande för Stockholm af öfverståthållarämbetet, för annan stad, där
poliskammare finnes, af denna, samt för öfriga städer af magistrat eller,
där sådan ej finnes, af stadsstyrelse.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

Tillstånd, som afser rättighet att i andra fall än ofvan sagdt är, åt
allmänheten uthyra automobil, sökes hos Konungens befallningshafvande i
det län, där sökanden har sitt hemvist.

17 §•

1 mom. För pröfning af ansökning om tillstånd till utöfvande af
yrkesmässig automobiltrafik må, om anledning därtill förekommer, på sökandens
bekostnad anställas undersökning, huruvida de för trafiken afsedda
gator, vägar och broar äro så beskaffade, att yrkesmässig trafik utan
fara eller särskild olägenhet kan där äga rum, äfvensom beträffande öfriga
förhållanden, som må befinnas inverka på frågan om lämpligheten af sådan
trafik.

2 mom. År fråga om upprättande af regelbunden yrkesmässig trafik
mellan skilda orter, skall Konungens befallningshafvande i ärendet höra
vederbörande vägstyrelse.

18 §.

1 mom. För att få brukas i yrkesmässig trafik skall automobil vara
härför godkänd af den eller de myndigheter, som jämlikt 16 § hafva att
besluta om tillstånd till trafikens utöfvande. I följd häraf skall, innan
trafiken må taga sin början, hos vederbörande myndighet uppgifvas, hvilken
automobil skall för ändamålet användas. Sökes tillståndet till trafikens
utöfvande hos annan myndighet än den Konungens befallningshafvande,
som tilldelat automobilen igenkänningsmärke, skall därjämte företes ej
mindre bevis, att automobilen erhållit sådant märke, än äfven det i 5 §
omförmälda besiktningsinstrument.

Föreligger anledning därtill, må myndighet, hos hvilken tillstånd
till trafikens utöfvande sökts, förordna, att besiktningsman skall företaga
särskild undersökning för utrönande af den uppgifna automobilens lämplighet
för yrkesmässig trafik.

2 mom. Konungens befallningshafvande äger meddela bestämmelser
i fråga om det högsta antal personer eller största last, som vid hvarje
tillfälle må med automobilen befordras, äfvensom de öfriga föreskrifter,
som för trafiksäkerhetens tryggande må anses erforderliga.

19 §.

1 mom. Under tredje kalenderåret från det, då besiktning af automobil,
som användes i yrkesmässig trafik, senast ägt rum, skall inneBih.
till Eiksd. Prof. 1906. 7 Sand. 41 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande Ko 47.

hafvaren af tillståndet till trafikens utöfvande hos besiktningsman uppvisa
automobilen till förnyad besiktning för utrönande, huruvida automobilen
fortfarande är i föreskrifvet och lämpligt skick, äfvensom inom en månad,
efter det besiktningen företagits, insända bevis om densamma till den
eller de myndigheter, som godkänt automobilen.

2 mom. Sådan myndighet äger, när helst anledning därtill förekommer,
låta genom besiktningsman undersöka automobilen.

20 §.

Tillstånd till yrkesmässig trafik medför skyldighet för tillståndshafvaren
att ställa sig till efterrättelse den taxa för befordran af personer
eller gods, som kan blifva fastställd, för stad i den ordning 23 § i ordningsstadgan
för rikets städer angifver, samt för landet af Konungens
befallningshafvande.

21 §.

Ej må någon tjänstgöra såsom automobilförare i yrkesmässig trafik
utan tillstånd af den myndighet, som medgifvit trafikens utöfvande, eller,
därest tillstånd därtill af flera myndigheter lämnats, af Konungens befallningshafvande
i det län, där trafiken hufvudsakligen äger rum.

Till sådan automobilförare må endast den antagas, som uppnått 21
års ålder.

Bevis om tillstånd, hvarom i denna § förmärs, skall under trafik
medföras och på anmaning uppvisas för polisman.

22 §.

Rättighet att utöfva yrkesmässig automobiltrafik samt meddeladt godkännande
af härför afsedd automobil äfvensom tillstånd att tjänstgöra såsom
förare i sådan trafik kunna återkallas, när helst anledning därtill
förekommer.

23 §.

Hvad i 15—22 §§ är stadgadt afser icke yrkesmässig automobiltrafik,
som för statens räkning bedrifves.

Lagutskottets Utlåtande N-o 47.

VI Art. Särskilda föreskrifter angående automobil, som för tillfälligt
brukande i riket från utlandet införts.

24 §.

1 mom. Innehar någon, som icke har hemvist här i riket, bevis af
svensk konsul eller polismyndighet i det land, där han har hemvist, eller
af konsul, som företräder detta land här i riket, att automobil, som af
honom för tillfälligt brukande i riket från utlandet införts, till sin beskaffenhet
uppfyller de i det främmande landet gällande föreskrifter för
att där få användas i allmän trafik, vare besiktning af automobilen ej af
nöden, utan skall allenast nämnda bevis företes hos polismyndigheten å den
första ort i riket, hvarest automobilen är afsedd att begagnas. Om beviset
är behörigt, tecknar polismyndigheten å beviset meddelande af tillstånd
att i riket bruka automobilen samt tilldelar automobilen igenkänningsmärke.

2 mom. Företes icke bevis, hvarom sagdt är, skall automobilen underkastas
besiktning, på sätt i 5 § 1 mom. föreskrifves. Därest automobilen
enligt intyg af besiktningsmannen befinnes uppfylla de i 1 § meddelade
bestämmelser och jämväl i öfrigt är för sitt ändamål lämplig, må
polismyndigheten tilldela densamma igenkänningsmärke, hvarjämte å intyget
skall tecknas bevis om meddelande af tillstånd att i riket bruka automobilen.

3 mom. Polismyndigheten skall i särskildt härom förda anteckningar
låta införa namnet såväl å den person, hvilken uppgifves vara ägare af
automobilen, som, därest ägaren icke till riket medföljer, å den person,
som öfver automobilen förfogar, äfvensom dessas yrke och hemvist, dagen
för meddelandet af tillståndet att här i riket bruka automobilen samt det
igenkänningsmärke, som tilldelats automobilen.

4 mom. Igenkänningsmärke, hvarom i denna § förmäles, skall bestå,
utom af särskildt ordningsnummer, af benämningen vare sig i dess helhet
eller i lämplig förkortning å den ort, där den myndighet, som tilldelar
automobilen märket, har sitt säte.

Märket skall å fordonet anbringas, där så lämpligast utan fordonets
skadande kan ske; och gälle om märkets utseende, hvad ofvan i 5 § 2 mom.
är stadgadt; dock skola dels å märket förekommande bokstäfver och siffror
anbringas med röd färg, dels hvad i nämnda § är föreskrifvet om bok -

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

staf vens höjd och stapelbredd samt afståndet mellan hvarje bokstafs jämnlöpande
delar allenast å ordningsnumret samt begynnelsebokstafven till det
å märket anbragta namnet tillämpas.

Konungens befallningshafvande skall öfvervaka, att märken, hvarom
i denna § sägs, finnas tillgängliga hos polismyndighet, där de kunna antagas
skola förekomma till användning.

.5 mom. Bevis om sådant tillstånd, hvarom i denna § förmäles, skall
under trafik medföras och på anmaning uppvisas för polisman.

25 §.

1 mom. Tillstånd att här i riket bruka automobil, hvarom i 24 §
förmäles, gäller allenast för en tid af två månader.

Tillståndets giltighet kan af Konungens befallningshafvande utsträckas
för ytterligare en månad. Bevis härom skall å intyget tecknas.

2 mom. När skälig anledning därtill föreligger, kan tillstånd, hvarom
i denna § sägs, aterkallas af en hvar Konungens befallningshafvande, i
hvars län automobilen brukats.

26 §.

Den, som från utlandet färdats i automobil till riket, må, utan hinder
däraf att automobilen icke är försedd med igenkänningsmärke, fortsätta
färden till närmaste ort i riket, där polismyndighet finnes.

VII Art. Föreskrifter i afseende å förordningens efterlefnad.

27 §.

1 mom. Brukas automobil, som ej erhållit igenkänningsmärke, böte
ägaren eller, där automobilen olofligen af någon brukades, sådan brukare
från och med 10 till och med 500 kronor.

Till enahanda ansvar vare den förfallen, som brukar automobil, för
hvars användande, honom veterligen, förbud jämlikt 7 § meddelats.

2 mom. Brukas automobil, som icke öfverensstämmer med de i 1 §
meddelade bestämmelser, skall automobilens förare, där ej brukandet allenast
afsag framförande af automobil, som under färd skadats, till närmast
lämpliga plats för skadans afhjälpande, samt ej uppenbar fara härmed var
förenad, straffas med böter från och med 10 till och med 200 kronor.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

Ägde automobilens ägare vetskap därom, att automobilen icke öfverensstämde
med de i 1 § meddelade bestämmelser, vare, såframt icke automobilen
olofligen brukades, jämväl ägaren, på sätt om föraren ofvan sägs,
förfallen till ansvar.

Brukades automobilen af någon, som enligt 4 eller 5 § i lagen angående
ansvarighet för skada i följd af automobiltrafik är till utgifvande
af ersättning för skada förpliktad, skall i ägarens ställe sådan brukare vara
förfallen till ansvar enligt detta moment.

28 §.

1 mom. Anställer någon såsom automobilförare den, som icke är berättigad
att föra automobil, böte från och med 10 till och med 200 kronor.

Till enahanda bot vare den förfallen, som för automobil, utan att
vara därtill berättigad.

2 mom. Föres automobil å väg, gata eller plats, hvarest sådant icke
är tillåtet, böte automobilens förare från och med 10 till och med 200
kronor.

Förer någon automobil med större hastighet än i hvarje fall är medgifven
och är förseelsen ej straffbar enligt allmänna strafflagen, eller bryter
förare mot föreskrift i 14 § 2 mom., böte likaledes från och med 10 till
och med 200 kronor.

3 mom. Medhafves icke i fall, då sådant enligt 21 eller 24 § 5 mom.
är föreskrifvet, under färd med automobil intyg om tillstånd, hvarom i
nämnda §§ förmäles, böte föraren högst 50 kronor.

Lag samma vare om den, som åsidosätter föreskriften i andra stycket
af 18 § och ej är förfallen till ansvar enligt 1 mom. härofvan.

29 §.

1 mom. Utöfvar någon yrkesmässig automobiltrafik utan att vara
därtill berättigad, böte från och med 10 till och med 500 kronor.

Är på grund af särskild bestämmelse för viss ort obehörigt utöfvande
af drosktrafik eller liknande rörelse belagdt med ansvar, må ej sådan bestämmelse
i förevarande fall tillämpas.

2 mom. Brukas i yrkesmässig trafik automobil, som ej är för sådan
trafik godkänd, böte föraren från och med 10 till och med 500 kronor.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

Skedde brukandet med vetskap af innehafvaren af tillståndet till trafikens
utöfvande, vare denne till enahanda ansvar förfallen.

3 mom. Underlåter innehafvare af tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik
iakttagande af den i 19 § 1 mom. meddelade föreskrift, böte
från och med 10 till och med 200 kronor.

30 §.

De för autoinobilägare stadgade ansvarsbestämmelser skola äga tilllämpning,
i händelse automobilen tillhör någon, som står under förmyndare
eller annan laga målsman, å denne, samt, där automobilen äges af
bolag, förening eller annat samfund eller af stiftelse eller annan sådan
inrättning, å den eller dem, som äga företräda samfundet eller inrättningen.
I fråga om automobil, som tillhör staten eller kommun, skola
nämnda ansvarsbestämmelser gälla förarens närmaste förman. Har denne
till förekommande af förseelse mot förordningen gjort hvad på honom ankommit
och äger i följd af öfverordnads åtgärd eller vållande förseelse
likväl rum, varde den öfverordnade drabbad af ansvar, som här afses.

Enahanda grunder skola tillämpas jämväl i fråga om ansvar, som
enligt 29 § skall ådömas innehafvare af tillstånd till utöfvande af yrkesmässig
automobiltrafik.

31 §.

Brukas automobil, hvarom i 24 § förmärs, utan att tillstånd till
automobilens användande i riket erhållits, eller å tid, då sådant tillstånd
icke längre är gällande, böte brukaren från och med 10 till och med 500
kronor.

Konungens befallningshafvande äger i fall, som i denna § afses, förordna,
att automobilen skall tills vidare af polismyndighet omhändertagas.

32 §.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för utöfvande
af yrkesmässig automobiltrafik utan vederbörligt tillstånd, samma
förseelse, skall han, när han därtill varder lagligen förvunnen, för hvarje
gång stämning därför utfärdats och delgifvits, fällas till de böter, som för
sådan förseelse äro stadgade.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

33 §.

Allmän åklagare skall tala å förseelse, hvarom i denna förordning
sägs, ändå att angifvelse därom ej skett; dock må körning med automobil
å enskild väg, där sådant ej är tillåtet, allenast af målsäganden åtalas.

34 §.

Förseelse mot denna förordning åtalas vid polisdomstol, där särskild
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes,
vid allmän domstol i den ort, där förseelsen skett.

35 §.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

VIII Art. Om motorcykel.

36 §.

Å motorcykel äro allenast följande i denna stadga meddelade bestämmelser
tillämpliga, nämligen:

1) 1 §, med undantag af 1 mom., punkterna b), c) och f);

2) 8—12 §§ och

3) i tillämpliga delar 14, 27—35 samt 39 §§.

För motorcykel gäller dessutom, att den skall vara försedd med minst
en snabbt och säkert verkande broms, samt att vid mörker tänd lykta
skall föras å motorcykelns framsida.

Å motorcykel tillämpas i öfrigt de föreskrifter, som rörande velociped
äro eller varda för olika orter meddelade och icke strida mot här
gifna, för motorcykel gällande stadganden.

IX Art. Öfriga föreskrifter.

37 §.

1 mom. För förrättning, som enligt denna förordning ankommer på
besiktningsman, är han berättigad till ersättning enligt följande taxa:

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

för besiktning af automobil,

a) som icke förut erhållit igenkänningsmärke,..................... kronor 15;

b) som erhållit igenkänningsmärke, ....................................... » 10;

för pröfning enligt 3 § .................................................................. » 5.

Uppvisas på en gång två eller flera, en och samma person tillhöriga
automobiler till besiktning, vare besiktningsmannen i intet fall berättigad
till högre ersättning än 10 kronor för besiktningen af hvarje automobil.

Ehvad besiktning kommit till stånd eller till följd af automobilägarens
förvållande ej kunnat verkställas, äger besiktningsmannen, om han
är boende på mer än 2 kilometers afstånd från förrättningsstället, åtnjuta
resekostnads- och traktamentsersättning enligt 4 klassen i gällande resereglemente.

1 ersättningen ingår godtgörelse för utfärdande af besiktningsinstrument
eller annat intyg äfvensom för deras öfversändande i föreskrifna fall
till vederbörande myndighet.

2 mom. Ersättning för besiktning gäldas af automobilens ägare;
dock att, där besiktning, som af myndighet jämlikt 7 § anbefallts, icke
föranleder någon som helst inskränkning i rätten att begagna automobilen,
kostnaden härför skall af allmänna medel gäldas. Kan ersättning för besiktning,
som af myndighet anbefallts, icke af ägaren utbekommas, gäldas
den af staten.

3 mom. Ersättning för pröfning enligt 3 § gäldas af den, som pröfningen
äskat.

38 §.

Hvarje beslut eller åtgärd af Konungens befallningshafvande enligt
5 § 4 mom. eller 7 § skall genom. Konungens befallningshafvandes försorg
för rikets polismyndigheter kungöras, på sätt särskilt förordnas.

39 §.

Emot beslut, som på grund af denna lag meddelas af Konungens
befallningshafvande eller annan myndighet, hvarom i 16 § förmäles, må
besvär anföras inom tid, som för Överklagande af förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut är bestämd; dock gäller beslutet, utan hinder
af besvär, till efterrättelse, intill dess annorlunda kan blifva vederbörligen
förordnadt.

Lagutskottets Utlåtande N;o 47.

Denna förordning träder i kraft den 1 september 1906; och äger
densamma tillämpning jämväl å automobii eller motorcykel, som då är
i bruk.

Utskottet har i anledning af denna proposition fått från Svenska automobilklubben
samt åtskilliga automobilfabrikanter och försäljare m. fl.
emottaga en den 28 mars 1906 dagtecknad skrifvelse, i hvilken framställts
vissa önskemål beträffande ifrågavarande förslag.

Efter fullbordad granskning af det föreliggande författningsförslaget
får utskottet nu anföra följande.

I 1 § 1 mom. b) bestämmes, att automobii skall vara försedd med 7
två lätt åtkomliga bromsar, af hvilka åtminstone den ena verkar direkt
på drifhjulen eller med dem fast förenad skifva, och hvilka hvar för sig
äro tillräckligt kraftiga att från full fart stanna automobilen inom en
sträcka af tre gånger automobilens längd. Emot detta förslag har i ofvannämnda
skrifvelse anmärkts, att bromsningsväglängden, som på grund
af åtskilliga omständigheter icke kunde blifva konstant, ej borde vara afgörande
för profvet. Olämpligheten häraf framträdde än mer, då bromsningsväglängden
sattes i förhållande till automobilens egen längd, som kunde
variera mellan 2,5 och 5 meter. En lång automobii kunde i så fall
blifva godkänd, under det att en kortare med exakt samma bromsningsväglängd
blefve underkänd, oaktadt den senare på grund af mindre vikt
hade mindre förmåga att åstadkomma skada vid en eventuell sammanstötning.
Oafsedt olämpligheten i princip af den föreslagna bestämmelsen,
torde det böra påpekas, att vid eu hastighet af 30 kilometer i timmen
bromsningsväglängden för automobiler, kortare än c:a 4,7 meter, enligt
beräkning icke kunde nedbringas till tre gånger automobilens egen längd.

I en nyligen förekommande uppsats i teknisk tidskrift har ock emot bestämmelsen
om bromsningsväglängden anmärkts, att den vore opraktisk
och i ogynnsamma fall omöjlig att efterkomma, hvadan det vore bättre att
föreskrifva möjlighet af drifhjulens ögonblickliga fastlåsning. — Utskottet
har icke velat uttala något bestämdt omdöme i denna rent tekniska
fråga, hvars betydelse torde i viss mån förringas, om, såsom utskottet här
nedan vill tillstyrka, den föreslagna maximihastigheten för automobii nedBih.
till Biksd. Prof. 1906. 7 Sami. 41 Haft. 3

Utskottets

yttrande.

§ 1 mom,

Lagutskottets Utlåtande N;o 47.

1 § 3 mom.

1 § 4 inom.
1 st.

2 st.

sättes. Emellertid anser utskottet, att ifrågavarande, af sakkunnige framställda
anmärkningar böra vid förslagets slutliga behandling tagas i särskilt
öfvervägande.

Då explosionsmotorer användas för driften, inträffa oupphörliga explosioner
inom motorn. Därför torde föreskriften i 1 § 3 mom. att motor
samt behållare och rör skola vara så beskaffade, att de ej kunna orsaka
eld eller explosion, böra utbytas mot uttryck, som tekniskt riktigare
återgifver den till grund för stadgandet liggande tanke, förebyggande af
fara för »eld eller olyckshändelse genom explosion».

Till förekommande af menlig inverkan på vägbanan har Kungl.
Maj:t i 1 § 4 mom. första stycket föreslagit vissa bestämmelser om hjulringarnas
beskaffenhet, och hafva i detta afseende förbjudits tvärlister,
framskjutande bulthufvuden eller andra ojämnheter på hjulringarna, dock
att vintertid baddning af desamma eller andra därmed jämförliga åtgärder
må äga rum. I fråga härom synes, enligt uttalande i förutnämnda skrifvelse,
kunna ifrågasättas, om ej äfven å annan tid må kunna medgifvas,
att å hjulringar med mjuk och elastisk beläggning få anbringas så kallade
glidskydd, hvilka särskild! å slippriga vägar ofta torde vara behöfliga och
ej kunna antagas i afsevärdare mån blifva till men för vägarnas bestånd.

Vägbanans skyddande åsyftas ock med de i 1 § 4 mom. andra stycket
upptagna föreskrifter om viss ininimibredd på hjulringarne. Frågan om
lagstadgad hjulbredd på vanliga laståkdon är redan uppmärksammad i Riksdagen
och har år 1904 föranledt skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t. 1
ordningsföreskrifterna för Stockholm finnas ock stadganden härom. De i
förevarande förslag i nämnda hänseende för automobiler gifna bestämmelser
synas utskottet icke vara fullt tillfredsställande, helst de innefatta
lindrigare föreskrifter för automobiler än man synes ansett i allmänhet
nödigt stadga till och med för vanliga arbetsåkdon. Förenämnda för
Stockholm gällande bestämmelser innehålla sålunda, att hjulringar och
skenor på arbetsåkdon, som tillhöra invånare i hufvudstaden och där användas
till körslor, äfvensom på omnibusvagnar, förspända med två eller
flera hästar, skola hafva en bredd af minst 10 1/2 centimeter, så framt
icke hjulens »genomskärning» är minst 1 1/s meter eller åkdonen hvila på
ändamålsenliga fjädrar eller äro försedda med motsvarande, lika goda inrättningar.
I den motion, som föranledde ofvannämnda riksdagsskrivelse,
upplystes exempelvis beträffande de allmänna vägarna inom Nordre Trondhjems
amt i Norge, att vid körning af lass intill 700 kg. på hjuldon
hjulskenans bredd skall vara minst 8 centimeter, att vid körning af lass,

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

som äro tyngre än 700 kg. på hjuldon, hjulskenans bredd skall vara
minst 10 centimeter, och att från förstnämnda bestämmelse undantages
körning för eget behof, då lassets vikt icke öfverskrider 350 kg., samt
jordbruksprodukters inbärgning. Gällande danska lag bestämmer, att
automobiler, som äro afsedda till arbets- eller fraktfart eller att föra
mera än sex personer, skola, om de icke äro försedda med gummihjul,
hafva en hjulbredd af minst 4 tum — en dansk tum motsvarar
2,6 cm. — och att den samlade vikten icke får öfverstiga 8,000
pund (4,000 kg.) på bivägar och 12,000 pund (6,000 kg.) på landsvägar.
Och i ett detta år till danska riksdagens antagande framlagdt
förslag uppställes nyssnämnda fordran på 4 tum, men stadgas tilllika,
att om vagnens samlade vikt öfverskrider 8,000 pund, hjulringarnas
bredd skall ökas med 1/J tum för hvarje 1,000 pund, hvilken ökning
dock helt eller delvis kan anbringas endast på bakhjulen, när dessa bära
en större del af lasten. I viss mån torde dessa bestämmelser kunna tjäna
till ledning för stadgande!! hos oss. Så bör enligt utskottets mening den
totala belastningen på hvarje hjulaxel vara afgörande för hjulringarnas
bredd och, ej, såsom här föreslås, blott automobilens egen vikt. Det är
den förra och ej ensamt den senare, som inverkar på vägarnas slitning.

Härvid synas emellertid automobiler med hjulringar, försedda med mjuk
och elastisk beläggning, hvilkas belastning per axel uppgår till högst
750 kg., kunna undantagas från bestämmelse om viss bredd å hjulringarna.
Den ringa vikten jämte ringarnas beskaffenhet torde skäligen
kunna medgifva detta. För öfriga automobiler synes däremot åtminstone
en bredd af 8 cm. å hjulringarna lämpligen böra uppställas såsom
minimum. När belastningen per axel öfverstiger 750 kg., bör ock ökning
i hjulringarnas bredd ske i visst lämpligt förhållande till belastningens
ökning.

I 5 § 2 mom. stadgas, att vid besiktningen skall undersökas, huru- s § 2 mom.
vida automobilen till sin beskaffenhet öfverensstämmer med de i 1 §
meddelade bestämmelser samt jämväl i öfrigt är för sitt ändamål lämplig.
Härmed synes dock ej vara förebyggdt, att automobilerna erhålla
ett särskildt motbjudande och för hästar skrämmande utseende. Utskottet
vill i fråga härom erinra, att enligt den danska lagen automobil till
storlek eller utseende ej väsentligt må afvika från de för motsvarande
ändamål afsedda hästfordon. Det torde således kunna ifrågasättas, att till
förekommande af anmärkta förhållandet uttrycket »i öfrigt är för sitt
ändamål lämplig» utbyttes mot »i öfrigt är med hänsyn till den allmänna

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

trafiken lämplig» eller dylikt. För sådant fall böra gifvetvis motsvarande
andra delar af förslaget i öfverensstämmelse härmed jämkas.

6 s 2 mom. I 6 § 2 inom. föreskrifves, att igenkänningsmärke å automobil skall
anbringas å sådan plats, att det lätt faller i ögonen och utan svårighet
kan läsas af den, som befinner sig bakom fordonet. Men då ofta ett så
placeradt märke af dammoln undanskymmes och det jämväl i öfrigt kan
vara behöflig!, att äfven framifrån automobils igenkänningsmärke må vara
synligt, torde det, i likhet med den danska lagens föreskrift, böra stadgas,
att sådant märke skall anbringas på sådant sätt, att det utan svårighet
kan läsas äfven af den, som befinner sig framför autoinobilen. —• Höjden
å bokstäfverna och siffrorna i igenkänningsmärket synes utskottet höra
ökas från den föreslagna af 8 cm. till 12 cm., såsom redan nu är föreskrifvet
i öfverståthållarämbetets ordningsföreskrifter för automobiltrafik
i Stockholm. Det kan här förtjäna anmärkas, att äfven i gällande
reglemente angående droskväsendet i hufvudstaden höjden på droskas nummer
är bestämd till 12 cm.

s s. Enligt 8 § får körning med automobil äga rum å hvarje allmän

väg, gata eller torgplats, därest ej vederbörande myndighet annorlunda
förordna!. För landet skall Konungens befallningshafvande äga att, där
körning med automobil å viss allmän väg till följd af körbanans ringa
bredd eller annat förhållande kunde medföra särskild fara eller olägenhet,
meddela förbud vare sig mot all automobiltrafik å vägen eller mot körning
därå med automobil af viss beskaffenhet, därvid i främsta rummet
uppenbarligen åsyftats automobiler af mera betydande bredd eller vikt.
I stad äfvensom köping eller municipalsamhälle, där ordningsstadgan för
rikets städer tillämpas, skulle sådant förbud meddelas i den ordning, som
i nämnda stadga föreskrifves. På sätt chefen för justitiedepartementet
vid ärendets behandling i statsrådet erinrat, hafva åtskilliga betänkligheter
af i ärendet hörda myndigheter uttalats mot medgifvande af automobiltrafik
å hvarje allmän väg. De olägenheter, som däraf kunde
uppstå, hafva emellertid af Kungl. Maj:t ansetts afhjälpta genom inrymmande
åt vederbörande myndigheter af sådan rättighet, hvarom här ofvan
förmäles. Utskottet kan icke i allo dela denna uppfattning. Till allmänna
vägar hänföras såsom bekant jämväl bygdevägar. Om dessa är
stadgadt, att de skola vara 3,6 meter breda. Konungens befallningshafvande
äger dock, där för särskilda vägsträckor förhållandena sådant påkalla,
medgifva, att vägen må hafva än mindre bredd — liksom Konungens
befallningshafvande å andra sidan under vissa förutsättningar kan för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

ordna om bygdevägs utläggande till större bredd. Enligt hvad utskottet
inhämtat, är den vanligaste bredden af de för personbefordran här i
riket brukade automobiler omkring 1,7 meter. Lastautomobiler äro i
allmänhet bredare. Att låta vägar af endast 3,6 meters eller än mindre
bredd befaras af sådana fordon synes utskottet knappast låta sig förena
med nödig omtanke för öfriga vägfarandes säkerhet och tillgodoseendet af
deras befogade anspråk, att vägarnas framkomlighet ej äfventyras. Försiktigheten
synes ock böra bjuda att, innan mera erfarenhet vunnits, icke
medgifva automobiltrafik å dylika vägar. Om därför vägar af den ringa
bredd, hvarom här är fråga, måste anses olämpliga för att mottaga den
vanliga automobiltrafiken, bör enligt utskottets åsikt deras fredande därifrån
icke göras beroende däraf att i hvarje särskild! fall förbud af myndighet
meddelas, utan i författningen uppställas såsom allmän regel, att
automobiltrafik ej å vägar med denna ringa bredd får förekomma, med
Konungens befallningshafvande likväl lämnad rätt att för de undantagsfall,
där sådant utan olägenhet kan ske, på särskild ansökan medgifva
automobilfart.

Då äfven vägar af större bredd än 3,6 meter kunna vara otjänliga
för automobiltrafik, bör med afseende å dylika vägar bibehållas det föreslagna
stadgandet om rättighet för Konungens befallningshafvande att
förbjuda sådan trafik af viss beskaffenhet eller af hvarje slag.

9 § innehåller ett uttalande därom att å enskild väg, som allmänneligen
befares, körning med automobil är tillåten, men att Konungens
befallningshafvande, då vägens ägare gör framställning därom, skall meddela
sådant förbud, hvarom här ofvan förmäles. Detta stadgande synes
utskottet böra utgå. Det torde nämligen med skäl kunna ifrågasättas,
huruvida här berörda förhållanden böra regleras annorlunda än i samband
med föreskrifter om begagnande i allmänhet af enskilda vägar.

Författningsförslagets i 10 § inrymda bestämmelser angående högsta
medgifna hastighet för automobils framförande hafva synts utskottet böra
underkastas jämkning: Bestämmelserna äro mindre stränga och mindre

betryggande för säkerheten än motsvarande föreskrifter i ett flertal utländska
lagstiftningar, exempelvis den danska, sachsiska, badensiska, bayerska
och italienska. Nu är det visserligen sann!, att de svenska vägarne och
gatorna i allmänhet äro mindre lifligt trafikerade än de vägar och gator,
hvarå dessa lagstiftningar hafva tillämpning, och mindre intensiv trafik är
ju i och för sig eu omständighet, med stöd hvaraf större hastighet skulle
kunna medgifvas. Men våra. allmänna vägars och gators jämförelsevis

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

12 §.

ringa bredd och åtskilliga andra förhållanden, såsom den täta förekomsten
af kuperad terräng samt — å landsbygden — af skymmande skog och
krökningar af vägen, synes utskottet hafva bort föranleda, att afvikelser
io ofvan angifna riktning från åberopad utländsk lagstiftning ej ägt rum.
A andra sidan får man ej genom allt för snafva bestämmelser förhindra
automobiltrafiken att tillgodogöra sig sitt förnämsta företräde framför
annan skjuts, nämligen den större snabbheten, och detta desto mindre som
vådan för öfriga vägfarande af automobils större fart inom vissa gränser
häfves därigenom att detta fortkomstmedel manövreras säkrare, hastigare
och smidigare än ett med dragare förspändt åkdon. Automobilväsendets
utveckling kan enligt utskottets mening få stor betydelse för vårt land
med dess vidsträckta områden utan tillräckliga förbindelser å järnväg
eller vattenled, och maximihastigheten för automobil bör därför
bestämmas så förmånligt som omsorgen om öfriga vägfarande kan medgifva.
Efter sakens öfvervägande från dessa synpunkter, har utskottet
ansett sig böra föreslå följande bestämmelser, nämligen att automobil ej
får framföras med större hastighet än som motsvarar i stad, köping och
annat tätt bebyggdt samhälle 15 kilometer i timmen under dagsljus och
10 kilometer vid mörker eller dimma, samt annorstädes 25 kilometer i
timmen under dagsljus och 10 kilometer vid mörker eller dimma. Möjligen
kan framdeles, sedan större erfarenhet vunnits om automobiltrafik i
vårt land och allmänheten hunnit vänja sig vid detta fortkomstmedel,
hastigheten utan olägenhet bestämmas högre än, enligt hvad nu är nämndt,
utskottet för närvarande anser rådligt.

Enligt 11 § äger vederbörande myndighet af särskild anledning för
viss väg meddela bestämmelse om inskränkning af den eljest tillåtna
hastigheten. Dylik bestämmelse och förbud i särskilda fall att med
automobil eller visst slag af automobil befara väg skall enligt 12 § anslås
ä taflor af angifven beskaffenhet, uppsatta vid de vägar, hvarå stadgandet
i fråga har afseende. En dylik anordning synes utskottet opraktisk.
Störa delar af vårt land komma helt säkert att under lång tid fortfarande
vara främmande för automobiltrafik, och en allmän föreskrift om anvisningar
å taflor för denna synes vid sådant förhållande opåkallad och
föranledande afsevärda onödiga kostnader för det allmänna. Saken synes
utskottet kunna tillfredsställande ordnas på följande vis: Konungens samtliga
befallningshafvande utfärda hvar för sitt län allmän kungörelse med
uppgift — för landet samt område, som är att hänföra till stad, men
icke är i stadsplanen intaget — å de allmänna vägar, som få helt eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

delvis med automobil befaras, äfvensom angående förbud, som må vara i
särskild! fall med dela dt mot sådan vägs befarande med hvarje eller visst
slag af automobil, samt om stadgad inskränkning, beträffande vissa vägar,
af eljest medgifven hastighet för automobils framförande. I början af
hvarje år sammanfattas i utfärdad kungörelse på ett öfverskådligt sätt
alla sådana under det nästföregående året samt förut inom länet tillkännagifna
stadganden, såvidt de fortfarande äro gällande.

Utan tvifvel skola autoinobilklubbar eller andra intresserade draga
försorg därom, att med ledning af dessa kungörelser lämpliga vägkartor
med behöriga upplysningar upprättas till tjänst för automobilister; och
saknaden af anslagstafla skulle vid sådant förhållande ej bereda dessa
synnerlig olägenhet. Utskottet anser alltså, att 12 §:s bestämmelser böra
utbytas mot föreskrifter om sådant förfarande, som här ofvan angifvits.

Enligt 13 § skall förare vara skyldig att på vederbörandes anmodan
styrka sin behörighet. Det synes utskottet kunna ifrågasättas, huruvida
ej uttrycket »på vederbörandes anmodan» bör utbytas mot ett annat, som
tydligare angifver, hvilka vederbörande åsyftas.

Beträffande 24 § anmärker utskottet, att den i 4 mom. lämnade 24
hänvisning till 5 § 2 mom. rätteligen skall vara en hänvisning till 6 §

2 mom.

Därest utskottets uppfattning om olämpligheten af 9 §:ns upptagande
i denna förordning vinner afseende, torde i 33 § orden »dock må körning
med automobil å enskild väg, där sådant ej är tillåtet, allenast af målsäganden
åtalas» böra utgå.

36 § synes utskottet böra fullständigas i syfte, att igenkänningsmärke
föreskrifves för motorcykel. Under förutsättning att utskottets förslag till
ändring af 8 § vinner afseende, bör vidare åt 36 § lämnas sådan affattning,
att denna ändring blifver utan betydelse för motorcykel, hvilket
fortkomstmedel utan olägenhet torde kunna användas äfven å vägar af
mindre bredd än 3,6 meter.

Af hvad utskottet sålunda anfört framgår, att utskottet i vissa afseende!),
utan att påyrka ändringar i föreslagna bestämmelser, ansett, att
vid författningsförslagets slutliga redigering vissa af utskottet framställda
erinringar böra komma under öfvervägande. I andra här ofvan angifna
delar har utskottet åter funnit mera bestämda uttalanden böra göras, och
får, under åberopande af hvad utskottet därom anfört, hemställa,

13 §.

§ 4 mom.

33 §.

36 §.

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

Lagutskottets Utlåtande N;o 47.

anmäla, att vid granskning af förevarande förslag
Riksdagen funnit skäl till följande hemställanden:

l:o) att den totala belastningen å hvar hjulaxel
må vara afgörande för hjulringarnas bredd; att denna
bredd bör utgöra minst 8 centimeter och vid en belastning
per axel af mer än 750 kilogram ökas därutöfver
i visst lämpligt förhållande till belastningens
ökning; samt att undantag från bestämmelse om viss
bredd på hjulringar må äga rum för automobiler med
en belastning af högst 750 kilogram per axel, när
hjulringarna äro försedda med mjuk och elastisk beläggning; 2:o)

att automobil förses med igenkänningsmärke
på sådant sätt, att det utan svårighet kan läsas, såväl
af den som befinner sig bakom som af den, hvilken
befinner sig framför automobilen, samt att bokstäfverna
och siffrorna i märket erhålla minst 12 centimeters höjd;

8: o) att i förordningen uppställes såsom allmän
regel, att å allmänna vägar med en bredd af 8,6
meter eller därunder automobiltrafik ej får förekomma,
med Konungens befallningshafvande likväl lämnad rätt
att för de undantagsfall, där sådant utan olägenhet
kan ske, på särskild ansökan medgifva automobilfart;

4: o) att bestämmelserna i den föreslagna 9 § helt
må utgå;

5:o) att automobil ej må framföras med större
hastighet än som motsvarar i stad, köping och annat
tätt bebyggdt samhälle 15 kilometer under dagsljus
och 10 kilometer vid mörker eller dimma samt annorstädes
25 kilometer under dagsljus och 10 kilometer
vid mörker eller dimma, allt i timmen;

6:o) att det i 12 § föreslagna uppsättande af
anslagstaflor ej må ifrågakomma, utan ersättas med
föreskrift, att Konungens befallningshafvande, hvar för
sitt län, dels utfärdar kungörelse med uppgift — för
landet samt område, som är att hänföra till stad, men
icke är i stadsplanen intaget — å de allmänna vägar,
som få helt eller delvis med automobil befaras, äfven -

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

som angående förbud, som må vara i särskilt fall
meddeladt mot sådan vägs befarande med hvarje
eller visst slag af automobil, samt om stadgad inskränkning,
beträffande vissa vägar, af eljest medgifven
hastighet för automobils framförande, dels och
i början af hvarje år i utfärdad kungörelse sammanfattar
på ett öfverskådligt sätt alla sådana under det
nästföregående året samt förut inom länet tillkännagifva
stadganden, såvidt de fortfarande äro gällande;

7:o) att, därest Riksdagen godkänner den under
4r:o) här ofvan gjorda hemställan, orden i 33 § »dock
må körning med automobil å enskild väg, där sådant
ej är tillåtet, allenast af inålsäganden åtalas»
må utgå;

8:o) att motorcykel må förses med igenkänningsmärke;
samt

9:o) att, därest Riksdagen godkänner hvad utskottet
under 3:o) här ofvan hemställt, det vid 8 §
ifrågasatta förbud mot automobiltrafik å väg af 3,6
meters bredd eller därunder icke må äga tillämpning
å motorcykel.

Stockholm den 7 maj 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Reservation

af herrar Lindman och Seger däld:

»Då vi anse de af utskottet gjorda inskränkningarna i Kungl. Maj:ts
förslag till användande af allmänna vägar för automobiltrafik äfvensom i
den hastighet, hvarmed automobil får framföras, icke lämpliga, få vi reBih.
till Riksd. Prof. 1906. 7 Sami. 41 Raft. 4

26 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

servera oss mot utskottets hemställan i dessa delar. Att såsom allmän regel
förbjuda automobilkörning å vägar, som icke äro bredare än 3,6 meter,
och endast tillåta den å sådana vägar i undantagsfall och på särskild
ansökan, skall enligt vår mening hindra uppkomsten af automobiltrafik
för såväl person- som godsbefordran, hvilket icke synes oss lämpligt.
Konungens befallningshafvande kan enligt den kungl. propositionen meddela
förbud mot automobiltrafik å viss allmän väg, där körning med
automobil till följd af körbanans ringa bredd eller annat förhållande kan
medföra särskild fara eller olägenhet, hvilken bestämmelse bör vara tillräckligt
betryggande.

Då 14 § i den kungl. propositionen innehåller föreskrifter om så
ringa fart, att automobilen ögonblickligen skall kunna stannas å broar, i
vägkorsningar samt å sådana ställen, där lifligare trafik råder, eller där
körbanan ej kan öfverskådas minst 15 meter framför automobilen, synas
oss ej tillräckliga skäl förefinnas för den nedsättning i hastigheten, som
utskottet föreslagit. Därigenom skulle fördelen af begagnande af automobil
såsom ett nyttigt fortkomstmedel i väsentlig grad stäckas.

På grund häraf anse vi,

att punkterna 3 och 5 i utskottets hemställan
böra utgå, samt att i punkten 6 orden »å de allmänna
vägar, som få helt eller delvis med automobil befaras,
äfvensom angående förbud, som må vara i särskildt
fall meddeladt mot sådan vägs befarande med hvarje
eller visst slag af automobil» böra utbytas mot »å de
allmänna vägar, som helt eller delvis ej få med automobil
befaras, äfvensom angående förbud, som må vara
i särskildt fall meddeladt mot sådan vägs befarande
med visst slag af automobil».

Herr Hedenstierna har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
behandlingen af detta ärende inom utskottet.

CENTRALTRYCKERTET, STOCKHOLM, 1 906.