Lagutskottets Utlåtande N:o 47 (Utlåtande 1904:LU47 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

N:o 47.

Ank. till Rik sd. kansli den 26 april 1904, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående landstormens
tjänstgöring m. m.

Andra Kammaren har till förberedande behandling af lagutskottet
hänvisat en af herr G. A. E. Kronlund väckt motion, n:o 106, af följande
lydelse:

»I det af chefen för generalstaben den 13 november 1900 afgifna
förslaget till ny härordning hade § 36 i värnpliktslagen i fråga om
landstormens inkallande till tjänstgöring i krigstid erhållit sådan lydelse,
att landstormen i hela riket skulle till hemortens försvar få användas
redan vid fara för krig eller i allmänhet vid en tidigare tidpunkt, än
som lät sig göra med tillämpning af 1885 års värnpliktslag. Motiven
till den sålunda föreslagna ändrade bestämmelsen torde kunna i korthet
sammanfattas på det sätt, att de förhållanden, som stode i samband
med frågorna angående gräns- och kustförsvaret, tryggandet af fälttruppernas
mobilisering och dylikt, gjorde det i hög grad önskvärdt,
att landstormsafdelningar vid behof skulle kunna tagas i anspråk redan
vid befaradt krigsutbrott eller före den tidpunkt, då fälttruppernas
mobilisering afslutats.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet vid den till 1901 års
Riksdag aflåtna nådiga propositionen med förslag till ny värnpliktslag
den 7 januari 1901 uttalade sig ock chefen för landtförsvarsdepartementet
för behofvet af ändrade bestämmelser uti nyss antydt syfte
rörande landstormens användning, och han yttrade därvid: »Ju mer
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 7 Sami. 39 Höft. 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 47

man söker göra sig förtrogen med kust- och gränsförsvaret, dess mer
framträder ock vikten af att uti de särskilda orterna redan under mobiliseringstiden,
ja, före densamma, vid behof kunna uppbåda landstormsmännen
för vidtagandet af vid sådan tidpunkt erforderliga försvarsåtgärder,
såsom: att hindra fientliga afdelningar uti deras företag mot kuststäder
och hamnplatser, mot järnvägar och telegraflinjer; att uppehålla framträngande
af sådana afdelningar; att skydda signalstationer och kabelfästen
med mera dylikt.» Med hänsyn härtill föreslogs uti § 36 värnpliktslagen,
hvilken enligt då gällande lydelse tillät landstormens användning
endast under krig, den ändringen, att Konungen skulle äga
rätt att, efter statsrådets hörande, till hemortens försvar, till tjänstgöring
inkalla landstormen eller de större eller mindre delar däraf,
som funnes behöfliga redan vid fara för krig.

Riksdagen fann den sålunda föreslagna ändringen vara af synnerlig
vikt. Men Riksdagen ansåg sig emellertid icke böra bifalla densamma
uti hela dessa vidd, såsom framgår af följande uttalande: »Enligt
det föreliggande förslaget skulle emellertid Eders Kungl. Maj:t äga rätt
att vid fara för krig inkalla landstormen, oberoende däraf, huruvida
order om mobilisering af beväringens första eller andra uppbåd utgått
eller beslut därom ens fattats samt utan att riksdagskallelse behöfde
utfärdas. Då värnpliktslagens mening hittills uppenbarligen varit, att
landstormen i regel skulle kunna för rikets försvar anlitas endast i
sista hand, sedan rikets försvarskrafter i öfrigt hufvudsakligen redan
tagits i anspråk, samt denna grundsats icke lärer böra undergå rubbning
i annan mån, än som för vinnande af det med Eders Kungl. Maj:ts
förslag afsedda ändamål är nödvändigt, anser Riksdagen, att landstormens
inkallande icke bör ifrågakomma förr, än beslut om inkallande
af beväringens första uppbåd jämlikt § 28 mom. 1 värnpliktslagen i
statsrådet fattats.» Däremot ansåg Riksdagen det icke lämpligt att såsom
villkor för landstormens uppbådande ovillkorligen stadga, att förordnande
om inkallelse jämväl af bevärigens andra uppbåd beslutats,
men hvad ordningen för landstormens inkallande angick, syntes det
Riksdagen, att enahanda konstitutionella former borde därför stadgas
som för inkallandet af andra uppbådet, det vill säga att Konungen
skulle om landstormens inkallande få förordna, »sedan Han statsrådet
hört och, såvida Riksdagen ej är samlad eller inom trettio dagar sammanträda
skall, låtit riksdagskallelse utfärda.»

I enlighet härmed erhöll § 36 mom. 1 uti värnpliktslagen följande
lydelse:

»1. Sedan jämlikt § 28 mom. 1 beslut fattats att för rikets för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

svar till tjänstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller viss del
däraf, må Konungen i den ordning, som för inkallande af beväringens
andra uppbåd i mom. 2 af samma § är föreskrifven, för hemortens försvar
till tjänstgöring inkalla landstormen eller de större eller mindre
delar däraf, som finnas behöfliga.

Landstormens inkallande till tjänstgöring sker på sätt i § 29 mom.
2 är föreskrifvet.»

Innebörden af denna bestämmelse är således den, att landstormen
eller landstormsafdelningar icke kunna uppbådas förr, än Konungen,
efter statsrådets hörande, till tjänstgöring inkallat beväringens första
uppbåd eller delar däraf, hvartill kommer, att Konungen, för att landstormen
må kunna inkallas, skall hafva hört statsrådet och, såvida Riksdagen
icke är samlad eller skall sammanträda inom trettio dagar, låtit
utfärda riksdagskallelse.

Då man på goda grunder torde kunna antaga, att Konungen, därest
Riksdagen icke skulle vara samlad eller sammankallad i händelse af
krig eller fara därför låter utfärda riksdagskallelse, om ej förr, i samband
med inkallandet af beväringens första uppbåd, det vill med andra
ord säga i samband med beslutet om mobilisering af rikets stridskrafter
eller delar däraf, synes bestämmelsen angående den ordning eller de
konstitutionella former, som böra iakttagas vid landstormens inkallande
till krigstjänstgöring, i och för sig icke böra inverka försenande i
fråga om denna åtgärd. Utan, praktiskt sedt, kan Konungen, då rikets
försvar det kräfver, samtidigt med inkallande af beväringens första uppbåd
förordna om inkallandet af landstormen. Dessförinnan kan, enligt
nu gällande värnpliktslagstiftniog, landstormen dock icke tagas i anspråk
för hemortens försvar.

Äfven om under vanliga förhållanden och för vissa delar af vårt
land föreskriften i § 36 mom. 1 värnpliktslagen angående inkallandet
af landstormen till krigstjänstgöring torde vara till fyllest för det ändamål,
som landstormens användning i början af ett krig alser, kan detta
näppeligen sägas vara händelsen under alla eventualititer. Det låter
nämligen mycket väl tänka sig sådana fall, då landstormen skulle behöfva
tagas i anspråk tidigare, än hvad nyssnämnda föreskrift medgifver.
I pissa gräns- eller klistir akter, som oförmodadt utsättas eller äro
utsatta för ett fientligt infall, är det helt visst i hög grad af hehofvet påkalladt,
ja, man torde kunna säga, oundgängligen nödvändigt att kunna
uppbåda landstormen före tidpunkten för utfärdandet af order om mobilisering,
hvilken ju innebär äfven inkallandet af beväringens första
uppbåd.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

För att vid ett dylikt fientligt öfverfall — som i allmänhet torde
företagas af mindre styrkor eller detachement — spärra vägförbindelser,
försvara broöfvergångar, skydda kabelfästen med mera dylikt kan
det vara och är säkerligen af stor betydelse, att landstormen inom en
ort, utan att afvakta en på den nu gällande lydelsen af § 36 mom. 1
i värnpliktslagen grundad order, omedelbart kallas under vapen, Eljest
kan det nämligen vara fara värdt, att dess uppträdande kommer för
sent och sålunda förfelar sitt ändamål. Under sådana omständigheter
spelar en jämförelsevis kort tidsutdräkt en afgörande roll. Några få
timmars uppskof eller dröjsmål kan vålla väsentliga olägenheter. Sålunda
kan, för att välja ett par exempel, ett landstormsförråd med sitt
innehåll af gevär och utrustningspersedlar, till följd däraf att vederbörande
landstormsafdelning för sent träder i verksamhet, falla i fiendens
händer. Smärre fientliga afdelninger, som med lätthet hade kunnat
hejdas, därest landstormen i tid hade gripit till vapen, kunna göra
mycken skada genom att förstöra kommunikationer (broar, telegraflinjer,
kabelfästen och dylikt). Det torde i detta sammanhang icke vara
hehöfligt att erinra därom, att en landstormsafdelning, t. ex. ett landstormskompani,
kan inom sitt område vara samladt och utrustadt vida
tidigare än beväringens första uppbåd, som först skall samlas till regementets
gemensamma mobiliseringsort samt där organiseras och utrustas,
innan regementet eller dess underafdelningar kunna afgå till den ort,
där det eller de skola användas. Landstormskompaniet, hvars medlemmar
hafva jämförelsevis sedt vida kortare vägar att tillryggalägga
än beväringsmannen, samlas endast till sitt landstormsförråd, förses där
med gevär och utrustning samt är sålunda inom helt kort tid redo att
användas. Särskildt gäller detta om rikets vidsträcktare nordligare
gränstrakter.

Hvad här ofvan anförts torde vara till fyllest för att påvisa vikten
däraf, att värnpliktslagen uti vissa af mig här ofvan antydningsvis
angifna fall, där trängande fara hotar i händelse af dröjsmål, medgifver
landstormens uppbådande till krigstjänstgöring, oaktadt icke beslut
fattats att för rikets försvar till sådan tjänstgöring inkalla beväringens
första uppbåd eller del däraf. En ändring uti värnpliktslagstiftningen
i detta afseende torde vara af behofvet påkallad. Huruvida
syftet med en sådan ändring står att vinna genom den lydelse af §
36 mom. 1 värnpliktslagen, som föreslogs i samband med framläggandet
af 1901 års förslag till ny härordning, eller huruvida de territoriella
befälhafvarne (arméfördelningsområdes-, inskrifningsområdes- och landstorm
sbefälhafvarae) böra tillerkännas rätt att uti det fall, att dröjs -

Lagutskottets Utlåtande N:o 47. 5

mål skulle medföra fara, på eget initiativ och ansvar inkalla landstormen
till tjänstgöring, eller huruvida lösningen af denna angelägenhet
må kunna åvägabringas på annat sätt, detta är spörsmål, som synas
böra öfverlåtas åt Kungl. Maj:ts utredning och förslag. För den händelse
rätt att under vissa omständigheter tidigare, än i allmänhet
får ske, uppbåda landstormen skulle medgifvas respektive territoriella
befälhafvare, torde äfven böra stadgas stränga bestämmelser till förekommande
af missbruk af denna rätt, såsom skarpa ansvarsbestämmelser,
skyldighet att ofördröjligen lämna vederbörande underrättelse om åtgärden
m. m.

Om — såsom torde framgå af det i det föregående sagda — det
är i hög grad önskvärd!, att värnpliktslagen undergår ändring i syfte
att landstormen under alla eventualiteter må i rätt tid kunna tagas i
anspråk för hemortens försvar, kan något verkligt gagn däraf icke
vinnas med mindre landet kan påräkna en för försvar af hus och hem
fullt duglig, af landstormen till sin kärna sammansatt skytte-bär. Med
hänsyn därtill kräfves det äfven andra lagstiftningsåtgärder försatt
göra en landstormsorganisation effektiv och krigsbrukbar. Organisationen
i och för sig är endast den för landstormens användning erforderliga
formen och såsom sådan oundgänglig. Öfning bör gifva kött
och blod åt organisationen.

När § 27 i värn pliktslagen trädt i kraft, afslutas de värnpliktiges
vid infanteriet med flera truppslag utbildning med det fjärde värnpliktsåret.
Af hela den till 20 år uppgående värnpliktstiden återstå
sedan 8 år i beväringen och likaledes 8 år i landstormen, under hvilken
tid, sammanlagdt 16 år, den värnpliktige icke är skyldig till några
öfningar för att vidmakthålla den utbildning, i hvilken fortsatt öfning
framför allt är af vikt, nämligen skjututbildningen. Den år 1902 förordnade
landstormskommittén, hvars betänkande är dagtecknadt den 8
april 1903, framhåller, då den tager frågan om landstormens utbildning
under behandling, att den långa tid —* i allmänhet öfver 8 år —,
som förflyter från det öfningarna i beväringen afslutas, intill dess inträdet
i landstormen äger rum, kommer att minska landstormens militära
värde. Vid öfvervägande af hithörande förhållanden har kommittén
kommit till den uppfattningen, att sträfvandena att genom särskilda
öfningar öka landstormens användbarhet vid krigstilliälle i främsta rummet
böra afse att genom skjutöfning ar söka hos de värnpliktige vidmakthålla
och om möjligt förkofra deras under den militära utbildningen
förvärfvade skjutfärdighet, i sammanhang hvarmed kommittén yttrar:
»1 sådant syfte vore det helt visst önskvärdt, om den tanke, som af

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

chefen för generalstaben uttalas (i det genom lians försorg utarbetade
förslaget till organisation af landstormen), nämligen att värnpliktige,
som ej under året varit inkallade till tjänstgöring, skulle vara skyldiga
att. fullgöra vissa skjutöfningar, kunde i en snar framtid förverkligas.
Intill dess så kan varda förhållandet, är det enligt kommitténs mening
synnerligen angeläget att söka förmå de värnpliktige i så stor omfattning
som möjligt deltaga i frivilliga skjutöfningar.»

Riksdagen uttalade ock år 1901 i sin skrifvelse angående den nya
härordningen sitt gillande af tanken angående samverkan mellan landstormen
och det frivilliga skytteväsendet uti följande ord: »Landstormens
organisation synes äfven göra det möjligt att, med anslutning till det
frivilliga skytteväsendet, verka till höjande af skjutskickligheten hos
landets vapenföra befolkning. Enligt Riksdagens förmenande är det
nämligen till synnerligt gagn för försvaret, att den unge vapenföre
mannen före sitt inträde uti värnpliktsåldern kan beredas tillfälle till
undervisning i skjutning, liksom äfven att beväringsmannen såväl som
landstorm smannen vidmakthåller och, om möjligt, förkofrar den skjutfärdighet,
som han förvärfvat under sin militära utbildning.»

Huru löftesrik och glädjande det frivilliga skytteväsendets utveckling
under de senaste tio åren än vant, och huru stora förhoppningar
man för framtiden än må knyta till detsamma, torde man dock
icke kunna räkna på en mangrann anslutning från de värnpliktiges sida,
såframt icke värnpliktslagstiftningen verkar uti sådant syfte, att samtliga
bevärings- och landstormsmän komma att begagna sig af de tillfällen
till fortsatta öfningar i skjutvapnets bruk, som det frivilliga
skytteväsendet erbjuder.

I Schweiz finnes en sådan lagstiftning sedan år 1874. Enligt
denna äro de värnpliktige i linjen (20—32 år) och landtvärnet (33—44
år) skyldiga till vissa skjutöfningar under de år, då de icke erhålla
någon annan militär utbildning. Öfningarna i fråga kunna fullgöras
antingen uti en behörigen ordnad och ledd skytteförening eller ock uti
särskilda skjutkurser, som under loppet af tre dagar hållas å vissa för
ändamålet bestämda orter under ledning af militärbefäl. Det är till
hufvudsaklig del denna föreskrift om obligatoriska skjutöfningar, som
det schweiziska frivilliga skytteväsendet har att tacka för sin storartade
utveckling. Det ligger nämligen i sakens natur, att de värnpliktige i
regeln fullgöra sin skjutöfningsskyldighet inom de frivilliga skytteföreningarna.

En lagstiftning i sådan riktning synes vara af behofvet påkallad
äfven hos oss. Den betydelse, som landstormen och det frivilliga skytte -

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

väsendet hafva för rikets försvar, talar kraftigt för sådana stadganden
i värnpliktslagen, att på grund däraf samtliga värnpliktige komma att
efter fullgjorda repetitionsöfningar vidmakthålla och, om möjligt, förkofra
den skjutfärdighet, som de förvärfvat under sin militära utbildning.
Endast under första femte- eller sjättedelen af sin värnpliktstid har den
svenske värnpliktige i lag föreskrifna öfningar, under de återstående
fyra femtedelar eller fem sjättedelar har han icke någon skyldighet i
detta afseende, och detta är en brist eller svaghet, som lämpligast samt
på det för såväl individen som staten minst betungande sätt synes
kunna af hjälpas genom skjutöfningar i hemorten.

I såväl det genom chefens för generalstaben utarbetade förslag
till organisation af landsstormen som landsstormskommitténs däröfver
afgifna betänkande har ifrågasatts, att de skjutöfningar, om hvilka här
är fråga, skulle utgöras af minst 50 skott per man för hvarje år. Då
såväl dessa patroner som gevär och målskjutningsmateriel skulle kostnadsfritt
tillhandahållas, och då staten liksom hittills skulle understödja
anläggandet och ordnandet af skjutbanor, vill det synas, som om de
värnpliktiges uppoffringar icke skulle blifva allt för stora vid fullgörandet
af nu antydda skjutöfningar, allra helst om dessa, såsom här nedan
skall framhållas, icke återkomma hvarje år, utan med längre mellanperioder.
Om dessutom denna viktiga angelägenhet ordnades så, att
ifrågavarande skjutöfningsskvldighet endast efter hand komme att tilllämpas
och följaktligen icke verka retroaktivt, skulle den enskildes
uppoffring kännas ännu mindre betungande. Småningom skulle skyldigheten
till fortsatta öfningar i vapnets bruk äfven för dem, som ännu
stå utom de frivilliga skytteföreningarnes led, uppfattas och betraktas
icke såsom något hardt tvång, Titan såsom en kär plikt, hvarför ur
individens synpunkt några afsevärda betänkligheter icke borde resa sig
mot stadganden af den art och i det syfte, som i det föregående
antydts, synnerligast om krafvet på öfningsskyldighet, såsom nyss
antyddes, icke utsträcktes så långt som till årliga skjutöfningar under
hela den återstående tjänstetiden i beväringen och landstormen. Målet,
en allmän anslutning till det frivilliga skytteväsendet, skulle säkerligen,
åtmintono i det stora hela, vinnas, om skjutöfningsskyldigheten, sedan
den värnpliktige fullgjort sina repetitionsöfningar, återkomme endast
hvartannat år och upphörde med exempelvis det trettiondefemte lefnadsåret.

Syftet med införandet af ifrågavarande skjutöfningar är i själfva
verket i hög grad behjärtansvärdt. Om det nämligen gäller att försvara
vårt land mot en angripare, är det enligt sakkunniges mening

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

af synnerlig betydelse, att man, framför allt i öfre Norrlands gränsoch
kustområden, genast från första början kan uppbåda en krigsbrukbar
landstorm. Det torde vara obehöfligt att närmare ingå på dessa
förhållanden. Man behöfver icke vara fackman för att inse, huru viktigt
det är, att landstormen är redo och i stånd att inom de områden,
där den är afsedd att uppträda, fylla sin uppgift för värnande af hem
och härd, af frihet och fädernesland. En efter måttet af våra ekonomiska
krafter samt med hänsyn till våra försvars- och terrängförhållanden
ordnad fälthär samt en krigsbrukbar landstorm skola skänka oss
trygghet och utgöra en garanti mot angrepp, men eu fälthär, utrustad
med dyra, men för våra försvars- och terrängförhållanden icke passande
eller i förhållandevis ringa mån passande organisationer, utan krigsbrukbar
landstorm skänker oss icke denna trygghet och utgör icke
denna garanti. Såväl ur försvarets synpunkt som med hänsyn till valutan
af de för olika ändamål utbetalda utgifterna under fjärde hufvudtiteln
torde det vara ändamålsenligare att göra folket i dess helhet
redo att bekämpa en inkräktare än att offra penningar på nyss antydda
dyra organisationer, hvilka dess snarare kunna undvaras eller begränsas,
om landstormen göres krigsbrukbar.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får jag vördsamt föreslå,
att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana
tillägg till och ändringar i gällande värnpliktslag, dels att landstormen
må kunna så tidigt, som försvaret under alla förhållanden kan kräfva,
inkallas till krigstjänstgöring, dels att lämpligt afvägda, i förbindelse
med det frivilliga skytteväsendet ställda skjutöfningar må kunna komma
till stånd för de värnpliktige efter det år, hvarunder de fullgjort dem
åliggande repetitionsöfningar.»

Utskottet, som delar motionärens åsikt om betydelsen af ett fullt
betryggande gräns- och kustförsvar vid befaradt krigsutbrott, finner
emellertid motionären icke hafva ådagalagt några omständigheter, som
gifva vid handen, att ändrade bestämmelser rörande landstormens inkallande
för sådant ändamål kunna anses erforderliga. Då landstormen,
i fall af behof kan helt eller delvis inkallas omedelbart efter inkallandet
af beväringens första uppbåd, synes detta innebära skälig trygghet för,
att landstormens verksamhet ej för sent skall tagas i anspråk. Riks -

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

dagen bär också vid antagande af värnpliktslagen den 14 juni 1901
uttalat sig mot ett så tidigt och ej af några närmare bestämmelser
begränsadt inkallande af landstormen, som motionären nu ifrågasatt.
Utskottet finner sig af sådan anledning icke kunna tillstyrka bifall till
motionärens förslag i denna del.

Beträffande motionärens förslag om införande af särskilda skjutöfningar
för värnpliktige efter det år de fullgjort dem åliggande repetitionsöfningar,
kan utskottet ej heller härutinnan förorda bifall till motionen.
Då det frivilliga skytteväsendet i landet på senare tider tagit en sådan
omfattning, att staten hittills endast delvis sett sig i stånd att uppfylla
de kraf i fråga om anskaffande af gevär och ammunition samt gäldande af
öfriga kostnader, som däraf blifvit en följd, synes det utskottet ej lämpligt,
att Riksdagen nu till Kungl. Maj:t ingår med begäran om förslag till
sådan lagändring, som motionären åsyftat. Om och när sådana obligatoriska
skjutöfningar, som motionären föreslagit, kunna anses vara af
oafvisligt behof påkallade, lärer Kungl. Maj:t ej underlåta att därom
framställa förslag.

På grund af det anförda får utskottet alltså hemställa:

l:o) att ifrågavarande motion, såvidt den afser
ändring i sättet för landstormens inkallande till tjänstgöring,
icke må af Riksdagen bifallas; samt

2:o) att motionen i öfrigt ej heller må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 2G april 1904.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Leman har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 7 Sami. 39 Höft.