Lagutskottets Utlåtande N:o 47 (Utlåtande 1903:LU47 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

N:o 47.

Ank. till Rikad. kansli den 11 april 1903, kl. 9 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående vissa ändringar
i gällande bestämmelser om aftal rörande nyttjanderätt
till fastighet i stad m. m.

Lagutskottet har fått till sig hänvisade två särskilda motioner,
genom hvilka föreslagits vissa ändringar i gällande bestämmelser om
aftal rörande nyttjanderätt till fastighet i stad. Bland dessa motioner
åsyftar den ena, som under n:o 3 i Första Kammaren afgifvits af herr
G. F. Östberg, sådan ändring af 2 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals
bestånd den 25 april 1889, att stadstomt, som vore belägen
å planlagdt område, skulle få i sin helhet upplåtas på högst 50 år, därest
stadens byggnadsnämnd förklarat, att reglering af tomtens gränser
ej vore erforderlig för stadsplanens genomförande. Den andra af berörda
motioner, n:o 109 i Andra Kammaren, har väckts af herr II. Hedlund
och afser sådan lagändring, att innehafvare af nyttjanderätt till
regleradt allmänt tomtområde skulle, när tiden för nyttjanderättsaftalet
utlupit, äga rätt att förnya detsamma mot utfästelse att erlägga den
afgäld, som på närmare angifvet sätt blefve fastställd.

I sammanhang med ofvannämnda förslag hafva bemälde motionärer
i två särskilda, till behandling af lagutskottet äfvenledes öfverlemnade
motioner, n:o 4 i Första Kammaren och n:o 110 i Andra Kammaren,
Bih. till Likså. Prot. 1903. 7 Sami. 39 Höft. (N:o 47.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

ifrågasatt meddelande af lagbestämmelser rörande inteckning i byggnad
å annans mark.

Herr Östbergs motioner äro af följande lydelse:

motionen n:o 3:

»Bland de många problem, de hastigt växande storstäderna hafva
att lösa, framträder frågan om anskaffande af bostäder för de mindre
bemedlade såsom en af de angelägnaste och på samma gång en af de
svåraste. Man kommer allt mera till den uppfattningen, att regleringen
af tillgången å arbetarebostäder icke kan helt och hållet öfverlämnas
åt enskild företagsamhet och omtanke, utan att kommunalmyndigheterna
måste ägna denna fråga sin uppmärksamhet och hafva skyldighet att
underlätta och befrämja byggnadsverksamheten, där den visar sig icke
följa med behofvet.

Att byggnadsverksamheten ofta är otillräcklig, beror otvifvelaktigt
därpå, att kostnaderna ställa sig alltför höga. Tomterna äro dyra,
materialprisen uppjagade, arbetslönen hög och byggnadslånen draga
höga räntor. Af dessa faktorer äro flere sådana, att kommunerna icke
kunna därå inverka. Detta gäller icke minst om den allra viktigaste
kostnaden, nämligen arbetslönerna, som i vårt land, där arbetsintensiteten
hos byggnadsarbetarne icke är sådan den borde vara, antagligen
äro högre än i de flesta andra länder. Men i vissa afseenden, särskild!
genom anskaffande af billiga tomter, kunna kommunerna göra mycket.

I allmänhet äga städerna stora tomtområden och äro dessutom
vanligen i tillfälle att inköpa mark utom det bebyggda området, åtminstone
om man tänker därpå, innan behofvet af byggnadstomter är öfvei*-hängande. Det synes då ligga nära till hands, att de kommunala
myndigheterna, för så vidt de önska befordra byggnadsverksamheten,
försålde i stadens ägo varande tomter för byggnadsändamål mot billiga
villkor. Att man likväl är obenägen därför, beror af två orsaker. Dels
anser man, att ordnandet af gator skall betalas med hvad som inflyter
för försålda tomter eller, där kommunen inköpt mark för gaturegleringar,
med vinsten å tomtförsäljningar, dels fruktar man, att nedsättning
af tomtpris icke komme att gagna den samhällsklass, som behöfver
billiga bostäder, utan endast skulle bereda vinst åt enskilda yrkesspekulanter
på det allmännas bekostnad. Man kan icke förneka, att dessa
synpunkter äro värda allt afseende. Det skall alltid blifva ytterst svårt
att så ordna tomtförsäljningar, att man underlättar byggnadsverksamheten
utan att till förmån för enskilde obehörigt tillbakasätta det allmänn:
- intresse. Detta framträder ännu tydligare, om man betänker,

Lagutskottets Utlåtande N:o 47. 3

att tomtvärdena alltjämt stegras, i den man staden växer utöfver sina
förra gränser.

Enligt min uppfattning skulle stadskommunerna bättre befrämja
byggandet af billiga bostäder och på samma gång bättre tillgodose
sina egna intressen, om de i stället för att sälja tomter uppläte dem
till bebyggande emot tomthyra. Då emellertid den nu gällande lagstiftningen
om hyra af tomt i stad så godt som omöjliggör dylika tomtupplåtelser,
anser jag högst önskvärd!,, att tiden för aftal om nyttjanderätt
till tomt i stad måtte väsentligt utsträckas.

Enligt 1734 års lag kunde all jord, såväl i stad som på landet,
upplåtas på huru lång tid som helst, men kungl. förordningen den 21
december 1857 införde den inskränkningen, att afhandling om nyttjanderätt
till hus och gård i stad ej må gälla utöfver tio år, ändock att den
på längre tid ställd är. Det är klart, att tomter ej kunna uthyras för
byggnadsändamål under så kort upplåtelsetid som tio år. Hvad som i
lika hög grad försvårar och i de flesta fall omöjliggör uppförande af
byggnader på ofri grund är det förhållandet, att inteckning ej kan meddelas
i hus å annans mark. Dessa omständigheter hafva gjort, att upplåtelse
af tomter i städerna för bebyggande, hvilket förr var vanligt,
numera så godt som upphört, och kommunerna hafva liksom enskilde
öfvergått till försäljning mot full äganderätt.

Då man vet, att i England tomter kunna upplåtas på 99 år, och
dylika upplåtelser där alltjämt äro ytterst vanliga, måste det förefalla
besynnerligt, att man hos oss inskränkt upplåtelserätten till så kort tid
som tio år. De motiv, som anfördes vid 1856—1858 års riksdag, voro
dels, att man ansåg obilligt, att den nye ägaren af en försåld egendom,
som förut ägde oinskränkt rätt att håfva alla hyresaftal (»köp bryter
legostämma»), skulle under alltför lång tid vara beröfvad fri disposition
af sin fastighet, dels att man fruktade, att långvariga upplåtelser skulle
lägga hinder i vägen för städernas ändamålsenliga reglering.

Dessa skäl må hafva sin betydelse, men blott inom vissa gränser.
Om det må erkännas vara olämpligt och i många fall till verklig olägenhet
för husägarne, att en enstaka lägenhet i ett hus uthyres på
mycket lång tid, då detta kan hindra ett ändamålsenligt användande af
alla öfriga lägenheter, så gäller detta icke i det fall, att en hel tomt,
vare sig bebyggd eller obebyggd, uthyres på längre tid. Upplåtaren
har själf afstå!! från rätten att disponera egendomen eller någon del
däraf och förklarat sig nöjd med en bestämd inkomst däraf, och en
eventuell köpare af sådan fastighet kan icke beklaga sig öfver den inskränkta
dispositionsrätten, då detta är ett känd! förhållande; i alla hän -

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

delser berör detta ej något allmänt intresse. Med hänsyn till städernas
reglerande må det gärna erkännas, att oreglsrade tomter ej böra få upplåtas
på lång tid, men utsträckning af upplåtelsetiden för fullständigt
reglerade tomter kan ju i ifrågavarande hänseende ej vara till någon
olägenhet.

Det kan sålunda icke med fog påstås, att en utsträckning af tiden
för tomtupplåtelse under ofvan angifna villkor till femtio år, såsom på
landet, skulle medföra skada vare sig ur enskild eller allmän synpunkt.
Skulle man vilja begränsa reformen till att gälla endast upplåtelser af
tomter, tillhöriga stadskommunerna, förstår jag icke, huru man från
någon synpunkt skulle kunna göra någon erinran däremot, då man får
antaga, att vid sådana upplåtelser det allmännas intresse komme att
framför allt tillgodoses.

Städernas myndigheter stå nu i en ganska ömtålig ställning, då
man å ena sidan framhåller krafvet att skaffa billiga bostäder för den
mindre bemedlade befolkningen och begär, att kommunen skall vidtaga
direkta åtgärder för ändamålet, särskildt genom att sälja tomter till
billigt pris, men å andra sidan ställes på vederbörande det anspråket,
att de ej genom tomtförsäljning till underpris skola bortslösa kommunens
egendom och lämna enskilda spekulanter hela vinsten på den stegring
i tomtvärden, som vanligen medföljer stadens tillväxt. Dessa svårigheter
skulle i väsentlig mån kunna öfvervinnae, om kommunen hade
tillfälle att på längre tid upplåta tomter för bebyggande emot tomthyra
med bibehållande af sin äganderätt och möjligheten till högre tomthyra
i framtiden.

För att antyda, huru jag tänkt mig städernas tomtupplåtelser, vill
jag angifva de villkor, som enligt min tanke lämpligen skulle kunna
uppställas, då det vore fråga om arbetarebostäder. Tomten upplåtes
på en tid af femtio år mot viss tomthyra. Byggnader skola inom viss
tid uppföras efter före upplåtelsen fastställda ritningar; nybyggnader
eller väsentliga ombyggnader få ej ske utan medgifvande af staden.
Vid upplåtelsetidens slut eger tomtinnehafvaren option till förnyelse mot
då bestämd tomthyra och på då bestämd upplåtelsetid; är han ej villig
antaga dessa villkor, är staden skyldig inlösa de byggnader, som med
stadens medgifvande uppförts, efter deras materiella värde vid afträdet,
hvaremot byggnader, som möjligen uppförts utan tillstånd af staden,
skola borttagas. Staden kan förbehålla sig att vid öfverlåtelser af
arrenderätten återtaga tomten mot skyldighet att inlösa byggnaderna
till det vid öfverlåtelsen betingade priset eller efter i den ursprungliga
upplåtelsen bestämda villkor. Upplåtelserätten förverkas genom under -

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

låtenhet att betala tomthyrau eller gröfre öfverträdelser af upplåtelsevillkoren,
hvarvid byggnaderna inlösas efter deras materiella värde med
visst afdrag, t. ex. 1/3 eller 1li.

För att byggnadsverksamhet på sålunda upplåtna tomter skall
komma till stånd, är nödvändigt, att byggnaderna kunna intecknas.
Jag hemställer därför i särskild motion om lagstiftning i sådant syfte.
Under förutsättning, att byggnader å annans mark kunna intecknas till
förmån för lämnadt byggnadsförlag och att sålunda kreditväsendet kan
ordnas, blir det för städerna möjligt att genom tomtupplåtelser mot
billig tomthyra kraftigt uppmuntra byggnadsverksamheten och därigenom
verka för, att hyrorna ej oskäligt uppdrifvas. Genom den begränsade
upplåtelsetiden och förbehåll om inlösningsrätt kan man förhindra, att
priset å husen framdeles vid öfverlåtelser stegras alltför mycket, hvilket
i sin mån skall bidraga till, att hyrorna äfven i framtiden kunna hållas
måttliga.

Det kan synas, som om kommunen genom att upplåta tomter mot
lägre hyra, än som motsvarar ränta å den summa, hvartill de vid upplåtelsen
värderas, skulle lida en förlust, men det är icke troligt, att så
skulle blifva fallet. I händelse af stadens tillväxt kommer sannolikt
tomtvärdet under upplåtelsetiden att stiga så mycket, att det visar sig
hafva varit en god affär att hafva behållit äganderätten. Och i alla
händelser innebär befolkningens tillväxt en så stor fördel ur ekonomisk
synpunkt, att den skenbara uppoffringen därigenom torde uppvägas.
Härvid bör äfven påpekas, att det är till stor fördel för stadens finanser,
om de, som hafva sin verksamhet inom staden, hafva sina bostäder
inom stadens område i stället för att utflytta till förstäder på landsbyggden,
liksom det äfven är af största vikt, att industriella verk ej
drifvas utom staden på grund af svårighet att där finna tomtplatser
på rimliga villkor.

Då jag är öfvertygad, att rätt till tomtupplåtelser i stad på längre
tid skulle blifva till stort gagn för stadskommunerna och i vissa fäll
äfven för enskilde, hemställer jag, att Riksdagen måtte för sin del besluta,
att 2 § i lagen om tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den 25
april 1889 måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Aftal om nyttjanderätt till hus eller tomt i stad eller till del däraf,
så ock till jord, som till hus eller tomt hörer, gälle ej öfver tio år,
dock att tomt i stad, som är belägen å planlagdt område, må i sin
helhet upplåtas på högst femtio år, därest stadens byggnadsnämnd förklarat,
att reglering af tomtens gränser ej är erforderlig för stadsplanens
genomförande. Om nyttjanderätt till stadsjord, som till tomt ej

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

hörer, vare lag, som angående nyttjanderätt till läst egendom å landet
i 1 § är stadgadt;

eller alternativt, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t gör
framställning om lagändring i ofvan angifvet syfte.»

motionen n:o 4:

»I särskild motion har jag föreslagit, att tomt i stad må under
vissa villkor kunna med nyttjanderätt upplåtas på eu tid af högst femtio
år. För att det med detta förslag hufvudsakligen åsyftade ändamålet
eller byggnadsverksamhetens befrämjande skall kunna vinnas, är emellertid
nödvändigt, att byggnad å annans mark kan intecknas till säkerhet
för lämnadt byggnadsförlag. Jag vill därför hemställa, att Riksdagen
hos Kungl. Maj:t anhåller om utarbetande af förslag till lag om förlagsinteckning
i sådan byggnad. Men äfven oafsedt den föreslagna utsträckningen
af tiden för nyttjanderättsaftals bestånd, är dylik inteckningsrätt
af behofvet påkallad, då det är en ofta känd olägenhet, att den, som
uppfört byggnad å ofri grund, ej kan bereda sina fordringsägare inteckningssäkerhet.

Inteckning, hvarom här är fråga, måste bereda förmånsrätt icke
blott i förlagstagaren tillhöriga byggnader med hvad därtill hörer, såsom
ledningar, stängsel, träd m. m., utan ock i besittningsrätten till marken
samt i den rätt till lösen för byggnader och anläggningar, som enligt
aftal skall vid tomtens afträdande af ägaren utgifvas. Då ensamt byggnaderna
utgöra ett osäkert hypotek, om icke besittningsrätten och
eventuellt rätt till lösen är fullt tryggad, lärer det vara nödvändigt,
att i sammanhang med lag om inteckning äfven stadgas, att aftal om
tomtupplåtelse, som är intecknadt till förmån för förlagsgifvare, icke
kan upphäfvas eller ändras genom öfverenskommelse mellan jordägare
och tomtinnehafvare utan samtycke af dem, som äga förlagsinteckning
i tomtinnehafvarens byggnader och besittningsrätt.

I afseende å förmånsrättsordningen lärer stadgande om förlagsinteckning
i byggnader å annans mark böra inrymmas i handelsbalken
17 kap. näst efter 6 §, som stadgar, att i byggnad å annans grund i
staden eller på landet hafva jordägare för afgäld af jorden företräde
till åbyggnaden.

Lagstiftning i detta ämne kan måhända vara underkastad åtskilliga
svårigheter, men de böra dock kunna öfvervinnas lika väl här, som då
det varit fråga om inteckning i förlag för bergsbruk, fabriker m. m.
Krafvet på en lag om inteckningsrätt är här fullkomligt lika befogad!.

Jag tillåter mig därför vördsamt hemställa, att Riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och

Lagutskottets Utlåtande N:o 47. 7

för Riksdagen framlägga förslag till lag om förlagsinteckning i byggnad
å annans mark.»

Herr Hedlunds motion n:o 109 lyder sålunda:

»Städernas mäktiga utveckling under det gångna århundradet har
flerstädes i utlandet fäst uppmärksamheten på den hastigt, ofta oberäkneligt
och ofantligt högt stigande jordräntan å deras område såsom en inkomstkälla,
hvilken det allmänna borde och ägde full rätt att anlita i helt
annan omfattning än hittills. En tomt, som vid en tidpunkt kan vara jämförelsevis
litet värd, kan redan ett eller ett par årtionden därefter hafva
mångdubblats i värde på grund däraf, att staden raskt utvecklat sig och
att utvecklingen dragit sig åt detta håll, ofta också därigenom, att staden
där anlagt gator, sprängt igenom berg, byggt broar, framdragit spårvägar
o. s. v., hvilket väsentligt ökat fastighetsvärdet i trakten, ehuru
därvarande fastigheters innehafvare icke lämnat annan ersättning för
dessa förmåner än den skatt, de i likhet med stadens samtliga skattskyldiga
innevånare fått erlägga för att bekosta de ifrågavarande anläggningarnas
utförande. I stadens centrum, där fördelaktigaste platsen
befinner sig för affärsdrift, stiger tomtvärdet oaflåtligt i mån af handelsrörelsens
utveckling. Och med tiden kunna nya sådana affärscentra
uppväxa, där tomtvärdet på grund häraf från eu ringa början stiger i
höjden.

Enskildes tomtköp från staden ske delvis utan spekulation. Köpare
nöja sig — och måste ofta af brist på medel nöja sig — med uträkningen,
att det lönar sig att bygga på tomten med det pris, han får
betala för densamma. Den framtida värdestegring, han utan tvifvel
hoppas på, kommer som ett tillskott, hvilket han dock ej upptager i
sin kalkyl. I andra fall — såsom ofta där kapitalister eller bolag drifva
byggQadsaffär — ske de i uppenbar spekulation, som öfverbetalar för
tillfället i beräkning att få utlägget med förtjänst igen i framtiden. I
ena fallet som i det andra spekulerar staden-säljaren, och måste det för
att för sin egendom få en ersättning, som någorlunda rättar sig efter
dennas värde. Men stadens spekulation kan intet annat blifva än en
olycklig halfåtgärd. Liksom den enskilde, rike tomtägaren säljer han
så dyrt som möjligt, håller på varan, då efterfrågan saknas till de priser,
han tror sig kunna i bättre tider bekomma. Härigenom hållas hyrorna
uppe och hämmas byggnadsverksamheten, medan staden å andra sidan,
lika litet som den enskilde tomtförsäljaren, kan hoppas betinga sig tomtpris,
som utgöra afsevärdt vederlag för framtida värdestegring, där ej
köparen alldeles missräknat sig i sina förhoppningar.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

Härvid har icke tagits i betraktande det egentliga tomtjobberiet,
med dess köp af tomter med eller utan åbyggnader på spekulation, i
afsikt ej att bygga utan att hålla dem på hand, tills de kunna afyttras
med större eller mindre förtjänst. Detta slags affär, som går i direkt
strid med samhällsintresset, kan endast ofullständigt hindras genom
stränga villkor i fråga om byggnadsskyldighet, där tomterna köpas från
staden, samt alls icke, där de upphandlas från enskilde, vare sig för
att säljas till enskilde eller till det allmänna. Botemedel häremot åter
bjuda dels lämplig beskattning, dels höga afgifter å omsättningen af
fastigheter.

Våra stadskommuners tillgång på egen mark liknar på sätt och
vis en grufva med begränsad tillgång på malm. Liksom malmbrytningen
en gång tager slut, hvarefter grufvan upphört att finnas till,
så tager försäljningen af stadens ursprungliga egna mark till tomter en
gång slut. Det är en förbrukad skatt, och intet stadssamhälle torde
kunna visa, att det användt inkomsterna af tomtförsäljningen uteslutande
för ändamål, som tillförsäkra framtida släkten motsvarande tillgångar,
om ock i annan form, för att bestrida utgifterna för sina allmänna behof.
Dock köpa stadskommunerna i betydande omfattning ny byggnadsplats
i stället för den försålda. Och det tillhör en framsynt kommunalpolitik
att tillförsäkra sig sådan mark långt utöfver dagens behof.
Men så kommer den dag, då dylika områden åter afyttras till enskilde,
hvilka därmed få den framtida värdestegringen i sin hand, om ock staden
till. regeln inkasserat en vacker mellangift, hvarmed bekostas gator och
öppna platser.

Tydligen äro våra stadskommuner i behof af laga former, hvilka
sätta dem i stånd dels att på helt annat sätt än hittills tillgodogöra sig
jordräntan å sin egendom och dels att tillhandahålla byggnadsmark på billiga
villkor, utan fruktan att därmed se betydande värden gå sig ur händerna.
Dessa laga former saknas för närvarande, i det att nyttjanderätt till
tomt, som öfverlåtits, är begränsad till tio år, utan tillgång att trygga besittningsrätten
därutöfver, och i det att inteckning ej får beviljas i byggnad,
som uppföres å annan tillhörig mark. Bereddes genom nödiga lagförändringar
möjlighet åt stadssamhället att upplåta mark till varaktig
nyttjanderätt och åt nyttjanderättens innehafvare att mot inteckning belåna
det hus han därå uppför, så skulle staden finna sin bästa uträkning i att
upplåta tomten antingen kostnadsfritt eller mot den ränta, den skäligen
kunde anses afkasta för tillfället, och därefter betinga sig genom tid
efter annan skeende taxeringar så stor del af den stigande jordräntan,
som det för staden kan visa sig ändamålsenligt att göra anspråk på,

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

med hänsyn därtill, att den enskilda byggnadsverksamheten nog alltid
måste eggas genom någon andel i vinsten äfven af tomtvärdets stegring.
Såsom exempel må anföras ett förslag af docenten G. Cassel i
en uppsats »Om stadskommunens rätt till tomtvärdenas stegring» i
Ekonomisk tidskrift för år 1900: »De riktiga formerna för stads kommunernas

participerande i värdestegringen på de inom deras område
belägna byggnadsplatserna synes vara följande. Värdestegringen
utrönes genom periodiska t, ex. hvart femte år återkommande taxeringar.
Vid dessa uppskattas först den bebyggda fastighetens hela nettoafkastning.
Det med hänsyn till den rådande allmänna räntefoten
kapitaliserade värdet af denna afkastning utgör fastighetens totalvärde.
Härifrån afdrages nu byggnadernas kostnadsvärde; återstoden är då
tomtens värde. Värdet på obebyggda tomter uppskattas sedan i analogi
med de så utrönta värdena på de bebyggda. Den stegring af
tomtvärdena, som framgår af en jämförelse mellan två på hvarandra
löljande taxeringar af denna art, utgör den värdestegring, som i princip
bör betraktas som kommunens tillhörighet. Sina anspråk på denna
värdestegring bör kommunen göra gällande genom att pålägga fastigheten
en ränta, motsvarande efter en viss fast räntefot värdestegringen,
betraktad såsom kapital. Naturligtvis bör härvid största möjliga försiktighet
iakttagas, så att man är säker att icke på något sätt ingripa
i jordägarens rättmätiga intresse. Därför bör den nämnda räntefoten
sättas särdeles låg, under våra förhållanden till exempelvis 3 procent.
Till ytterligare skydd för jordägaren bör kommunen alltid vara skyldig
att på ägarens anfordran köpa fastigheten till det gamla taxeringsvärdet
eller afstå från sin fordran på värdestegringsränta. — Lättast torde
målet nås, om samhället successivt gör sina anspråk gällande, nämligen
så, att den på byggnadsplatserna lagda räntan till en början fastställes
till exempelvis 1 procent, för att sedan höjas till 2 procent och 3 procent
af värdestegringen.»

(Jordägaren är i det ofvan anförda, som synes, liktydig med inneha
fvar en af den varaktiga ny ttj anderätten).

Till att här ingå i en närmare undersökning af de lämpliga uppgörelsevillkoren
är så mycket mindre anledning, som de kunna växla
efter skilda förhållanden. Att vid inlösen af en fastighet icke byggnadskostnaden
allena får vara rättesnöre för värderingen, är tydligt, då
staden eljes lätt kunde belamras med icke rentabla hus. Att å andra
sidan försummadt underhåll af ett hus måste åtföljas af motsvarande
afskrifning, är äfven påtagligt, liksom ock att vid tomtlegans bestämmande
don i trakten för lika läge gällande afkastningen, oj den särBih.
till Likså. Prut. 1003. 7 Samt. 30 Häjt. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

skilda fastighetens, bör läggas till grund, i det att bostadslägenheter
kunna vara mer eller mindre begärliga på grund af inredningens olika
grad af ändamålsenlighet. Hufvudsaken är, att kommunen beredes
möjlighet att upplåta sina tomter till bebyggande i stället för att sälja dem.

Det är lätt att inse, att husbyggnadsaffären med denna anordning
icke blir mindre säker än nu, snarare tvärt om, i det att byggherren
slipper räkna med ett kanske öfverdrifvet beräknadt tomtpris. Frånräknas
vinsten af jordräntan, betingas byggnadens värde uteslutande af
de å densamma nedlagda kostnader och dess ändamålsenlighet. I den
mån jordräntan tages i anspråk för annans än den byggandes räkning,
minskas byggnadsverksamhetens såväl vinst som risk, hvilket i sin mån
stäfjar spekulationen. Risken öfverflyttas i stället på staden, hvilken
däraf föranledes att med mera omtanke än under nuvarande förhållanden
ingripa normerande i afseende å upplåtelsen af dess egna områden.

Stadskassan har att af tomtvärdets stegring påräkna säkert stigande
och betydande inkomster. Bekant är den uträkning, enligt hvilken
staden Berlin, om den i tid förbehållit sig jordräntan å sitt bebyggda
område, nu skulle förfogat öfver eu inkomst, öfverstigande
stadens kommunala skatter, hvilka den sålunda skulle gjort onödiga.
Fn liknande beräkning är af professor Knut Wicksell utförd för Stockholms
stad. (Finantztheoretische Untersuchungen, sid. 154). Under
skeden af ovanligt snabb utveckling visar sig en väsentlig stegring af
tomtvärdet redan under en jämförelsevis kort tid, såsom framgår af
den undersökning, Berlins magistrat 1881 föranstaltade öfver värdestegringen
å sådana hus, som mellan 1868 och 1877 icke undergått
någon förändring i byggnad och inredning. Det kan dock nu gifvetvis
icke vara fråga om att förvärfva för det allmänna den jordränta, som
redan är enskild egendom, men väl att lämna stadssamhällena — liksom
kommuner i allmänhet — möjlighet att tillgodogöra sig jordräntan
å sin nuvarande och blifvande egendom.

För att åstadkomma nödig varaktighet af ny ttj anderätten kräfves
ett tillägg till nuvarande bestämmelser, som gifver ägaren af hus å
kommunal mark rättighet att hvart tionde år förnya sin nyttjanderätt
till tomten mot villkor, att han erlägger den efter-ofvan anförda grunder
utgående tomtafgiften. I likhet med den motionär i Första Kammaren,
hvilken upptagit här berörda fråga, herr G. F. Ostberg, håller
äfven undertecknad före, att det förbehållet må göras, att dylikt aftal
endast må gälla reglerad mark.

Att åter i enlighet med nämnda motionärs förslag utsträcka nyttjanderättetiden
till femtio år kan jag icke finna nödigt, i det att till -

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

räckligt mycket af jordräntan i allt fall tillfaller fastighetsägaren för
att gifva husbyggnadsverksamheten nödig uppmuntra!).

Hvad vidkommer den äfvenledes nödiga rätten att inteckna byggnad
på ofri grund, fäster man sig vid den tyska s. k. arfsbyggnadsrätten
(Erbbaurecht), hvarom stadgas i den nya tyska civillagen §§ 1012—1017:

»Ett jordområde kan på det sätt graveras, att den, till hvars förmån
gravationen sker, har en rätt, som kan öfverlåtas och gå i arf, att
öfver eller under jordområdet hafva en byggnad (arfsbyggnadsrätt).

»Denna rätt kan utsträckas till nyttjande af eu för byggnaden
icke erforderlig del af jorden, om detta erbjuder gagn för byggnadens
användning.

»Inskränkning i rätten till endast en del af byggnaden, särskild!
till en våning, är icke tillåten.

»Det för ingåendet af ifrågavarande rätt erforderliga aftalet mellan
ägaren och förvärfvaren måste träffas vid samtidig inställelse af båda
parterna inför fastighetsbokbyrån (Grundbuchamt).

»Arfsbyggnadsrätten upphör icke genom byggnadens undergång.

»För ifrågavarande rätt gälla de bestämmelser, som afse jordäganderätt.
De föreskrifter, som gälla för förvärf af jordäganderätt och
för de ur jordäganderätt härrörande anspråken, gälla i tillämpliga delar
i afseende på arfsbyggnadsrätt.»

En tillämpning å våra förhållanden af dessa ändamålsenliga stadganden
synes vara synnerligen oneklig.

Oöfvervinneliga svårigheter torde det i allt fall icke möta att ordna
inteckningsrätt i byggnad å allmän grund, till hvilken varaktig nyttjanderätt
är stadgad, i så fasta former, som här äro förutsatta, i synnerhet
som icke mindre fasta former skulle gälla för byggnadens öfvergång i
allmän ägo och dess värdering för sådant fall.

En bland de viktigaste anledningar till bostadshyrornas onaturliga
fördyrande och bostadsbrist undanröjes genom eu sådan anordning som
den här omtalade, i det att kommunen alltid kan tillhandahålla mark
för byggnadsverksamhet till synnerligen billig afgäld och att det alltid
tinnes tillgång på bostäder, hvilka icke från början belastats med dryga
tomtpriser. 1 hvad mån därmed också lindras eller förebyggas de svåra
sociala missförhållanden, hvilka följa bostadsnöden åt, det betryck den
vållar mindre bemedlade öfver hufvud, samt det missnöje och den oro,
som särskild! inom arbetarevärlden uppstår, då den ser eu stigande del
af sina löneförmåner slukas af bostadshyran, är lätt att inse. Att det
för allmänheten öfver hufvud är mera tilltalande att erlägga de hyresstegringar,
hvilka i allt fall medfölja ett samhälles stigande utveckling

Lagutskottets Utlåtande N;o 47

till kommunen, hvarigenom kommunalskatten i motsvarande grad lindras,
än att lämna dem till enskilda fastighetsägare, bör också vara uppenbart.
Också hafva redan flere städer i utlandet inslagit på denna väg.
Sedan 1896 säljer staden Amsterdam icke flere tomter, utan allenast
utarrenderar dem. I Tyskland gör staden Frankfurt am Main dylika
upplåtelser och har i förening härmed bildat en kommunal lånekassa,
hvarur byggnadslån lämnas till mindre bemedlade. Å Hamburgs frihamnsområde
tillämpas upplåtelseprincipen o. s. v.

På grund af det anförda tillåter jag mig föreslå, att Riksdagen i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådan lagändring, att
innehafvare af nyttjanderätt till regleradt allmänt tomtområde må, när
tiden för nyttjanderättsaftalet utlupit, äga rätt att det förnya mot utfästelse
att erlägga den afgäld, som på sätt här ofvan närmare angifvits
blifvit fastställd.»

I motionen n:o 110 har herr Hedlund under åberopande af de i
motionen n:o 109 anförda skäl föreslagit, att Riksdagen skall i skrifvelse
till Kungl. Maj: t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lag om inteckning i enskild
person tillhörig byggnad, belägen å allmän grund.

Bostadsförhållandena i en del stora städer hafva på senare tider
utvecklat sig i en allt mera oroväckande riktning. Byggnadsverksamheten
har icke kunnat hålla jämna steg med befolkningens tillväxt, och
häraf hafva särskildt de obemedlade klasserna samt framför allt kroppsarbetareklassen
blifvit lidande, i det de hänvisats till bostäder, hvilka
ofta icke motsvara skäliga anspråk på utrymme och sundhet, men i
allt fall betinga hyror, som utgöra en orimligt stor del af hyresgästernas
årliga inkomster. Svåra missförhållanden i olika hänseenden äro
härmed förbundna, och frågan om afhjälpande af bostadsbristen hör
därför till dem, som med allt skäl kräfva eu allmän uppmärksamhet.

Att stadskommunerna härvid hafva en betydelsefull uppgift att
fylla, därom lärer man numera vara ganska ense, men så mycket mera
vexla meningarna, när man träder frågan närmare och har att afgöra,
hvilka åtgärder de i sådant afseende böra vidtaga. Motionärerna gifva
i detta ämne uttryck åt den uppfattning, att städerna skulle kunna ut -

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

rätta mycket genom att söka framkalla enskild byggnadsverksamhet å
mark i städernas ägo samt leda denna verksamhet in på lämpliga vägar.

Eu bland de förnämsta anledningarna till, att byggnadsverksamheten
icke motsvarar behofvet, anses nämligen ligga i byggnadstomternas
af naturliga skäl högt uppdrifna och ofta genom tomtspekulationen
ytterligare stegrade värde. Då själfva marken till eu byggnad
krafvel’ eu ansenlig kostnad, inträder eu motsvarande förökning af
kostnaden för fastigheten i dess helhet, och häraf följer ej mindre, att
byggnadsföretag komma att erfordra särskildt stor kapitalstyrka och
alltså icke så lätt sättas i verket, än äfven att hyrorna i de byggnader,
som uppföras, måste hållas mycket höga för att lämna skälig afkastning
å de kapital, som i fastigheterna nedlagts. Ofta förekommer äfven,
att tomter undanhållas från bebyggande, därför att kapitalstarka ägare
finna det fördelaktigare att afvakta tomtvärdets vidare tillväxt än att
låta tomterna omedelbart komma till användning. Det hinder för uppkomsten
af billiga bostäder i tillräcklig mängd, hvilket alltså ligger i
det inflytande tomtvärdena utöfva, skulle enligt motionärernas åsikt väsentligen
undanröjas därigenom, att mark i allmän ägo på billiga och betryggande
villkor tillhandahölles mot lega. Förvärfvet af byggnadstomt
skulle då icke medföra någon större kapitalutgift, utan endast eu
årlig afgäld till skäligt belopp, kostnaden för tomten skulle blifva oberoende
af spekulationen, och staden skulle i upplåtelseaftalet kunna
införa sådana bestämmelser rörande åbyggnaderrias beskaffenhet och
hyresvilkoren, att ändamålet med upplåtelsen vunnes. Då städerna i
allmänhet äro ägare till stora tomtområden eller i allt fall kunna utan
större ekonomisk risk tillförsäkra sig äganderätten till mark, som är
eller framdeles blifver behöflig för byggnadsändamål, hafva städerna
härigenom förutsättningar att på sådant sätt i ansenlig omfattning tillgodose
bebofvet af byggnadstomter.

Om städerna sålunda behölle den mark, af hvilken de äro eller
blifva ägare, skulle sådant vara af betydelse jämväl med hänsyn till
eu närstående fråga, hvilken särskildt af herr Hedlund upptagits till
behandling, nämligen frågan om städernas rätt till den stigande jordräntan
inom stadsområdena. Såsom sistbemälde motionär framhållit, är
det mycket vanligt, att tomtvärdet i hög grad stegras genom förhållanden,
som stå i samband med städernas utveckling, men icke
hafva sin grund i något arbete från den enskilde tomtägarens sida
eller några af honom å tomten nedlagda kostnader. Tomtägaren gör
härigenom en vinst, hvilken rättvisligen borde åtminstone delvis tillfalla
staden, som måhända genom dyrbara anläggningar framkallat pris -

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

stegringen. I den mån städerna själfva äro tomtägare, försvinner detta
missförhållande, och jordräntans stegring kommer städerna till godo.

Gällande lagstiftning angående åtta! om nyttjanderätt till fastighet
i stad är emellertid icke lämpad för en sådan utveckling som den ofvan
angifna, att städerna såsom tomtägare skulle tillgodose byggnadsverksamheten
genom tomtupplåtelser mot lega. Syftet med förevarande
motioner utgör därför att genom lagändringar i vissa afseenden skapa
bättre betingelser för uppförande af byggnader å ofri grund. Herr
Östberg har i sådant hänseende föreslagit, att tiden för tomtupplåtelse
i stad, hvilken för närvarande är begränsad till tio år, skulle utsträckas
till femtio år, i likhet med hvad som i allmänhet gäller för fastighet å
landet samt stadsjord, hvilken ej hör till tomt. Den trygghet för en
längre tids besittning, som sålunda skulle kunna beredas den, hvilken
byggde å stad tillhörig mark, har herr Hedlund velat vinna på annan
väg genom bestämmelse, att innehafvare af nyttjanderätt till tomtområde
skulle, när tiden för nyttjanderättsaftalet utlupit, hafva rätt att
förnya detsamma mot utfästelse att erlägga viss afgäld. Ehuru herr
Ostberg synes egentligen hafva afsett att befrämja tomtupplåtelser å
städernas mark, skulle emellertid enligt hans förslag utsträckningen af
tiden för nyttjanderättsaftals bestånd gälla hvarje tomt i stad, vare sig
i enskild eller i allmän ägo, under villkor att tomten vore belägen å
planlagdt område samt stadens byggnadsnämnd förklarat, att reglering
af tomtens gränser ej vore erforderlig för stadsplanens genomförande.
Herr Hedlund däremot har begränsat sitt förslag till sådana reglerade
tomtområden, som vore allmän tillhörighet. Båda motionärerna hafva
vidare ansett nödigt, att byggnader, som sålunda uppfördes på annans
mark, skulle få intecknas. I fråga om inteckningsrättens beskaffenhet
skilja sig dock uppfattningarna, i det herr Östberg föreslagit införande
af rätt till förlagsinteckning, men herr Hedlund synes hafva åsyftat,
att vanlig, med panträtt förenad inteckning skulle få meddelas.

De förslag, som ofvan i sina hufvuddrag återgifvits, stå i nära
öfverensstämmelse med sträfvanden, hvilka utomlands med styrka framträdt
och tillhöra de mest uppmärksammade försöken till lösning af
föreliggande frågor. Huruvida de lämna något lyckligt uppslag i sådant
afseende, synes emellertid utskottet i hög grad tvifvelaktigt.

Bostadsbristen i de stora städerna utgör ett missförhållande,
livilket, så länge den nuvarande tillströmningen af landsbygdens befolkning
fortfar, icke torde kunna fullständigt och varaktigt afhjälpas

Lagutskottets Utlåtande N:o 47. 15

endast genom byggnadsverksamhetens utveckling. Den svåra och
ömmande frågan krafvel- därför åtgärder äfven af annan natur. I likhet
med motionärerna finner dock utskottet högeligen önskvärd!, att
man söker åstadkomma möjligast gynnsamma förutsättningar för eu
ökad byggnadsverksamhet. Men de utvägar härutinnan, motionärerna
anvisat, gå enligt utskottets uppfattning icke i rätt riktning.

I allmänhet har den åsikten på senare tider gjort sig gällande,
att fast egendom bäst tillgodogöra i enskild hand. De fastigheter,
hvilka af ålder i egenskap af stadsjordar, allmänningar och dylikt varit.
städs- och landskommunernas tillhörighet, hafva därför i stor utsträckning
blifvit fördelade eller sålda. Äfven om man efteråt funnit, att
denna utveckling i vissa hänseenden gått längre än som varit lyckligt,
torde de skäl, som varit bestämmande för densamma, i regel fortfarande
äga giltighet. Eu annan strömning har dock äfven framträda hvilken
delvis skulle innebära en återgång till äldre förhållanden, delvis
åter syftar vida längre, i det den sträfvar att allt mera utsträcka kommunernas
uppgift och undandraga vissa slag af egendom liksom vissa
arter af verksamhet från de enskildes förfogande. Denna strömning,
ined hvilken motionärernas förslag icke sakna samband, må i eu del
fall vara berättigad; dess socialistiska grundtanke och vidtutseende
konsekvenser mana emellertid till mycken varsamhet.

Dika litet som kommunal egendom utgör byggnadsverksamhet.
på ofri grund något i vårt land nytt eller opröfvadt. Tvärtom har sedan
gammalt i manga städer en stor mängd tomter i städernas ägo upplåtits
till enskilde, oftast under sådana vilkor, att tomten icko finge af
staden återtagas, så länge tomtören erlades, eller utan att lösen för
byggnaderna gåfves. Byggnad å dylik tomt anses af lagen såsom fastighet
samt lagfares och intecknas i likhet med annan sådan. Det förhållandet,
att tomten tillhör en och åbyggnaden en annan, har emellertid
medfört synnerliga olägenheter för såväl den ene som don andre,
och utvecklingens gång har därför äfven på detta område varit, att städerna
allt mera afhändt sig äganderätten till marken.

Motionärernas förslag gå alltså i motsatt riktning mot hvad erfarenheten
hittills visat, vara det lämpliga och riktiga. Det ligger ock i
sakens natur, att nyttjanderätt till tomt icke kan så som äganderätten
innebära uppmuntran att å tomtens bebyggande nedlägga arbete och
kostnad. Huru upplåtelse med nyttjanderätt än må ordnas, kan den
aldrig medföra full visshet om orubbad besittning under villkor, hvilka
låta sig på förhand med säkerhet beräkna, och de invecklade bestämmelser,
som erfordraB för att så mycket som möjligt tillgodose och

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

betrygga såväl jordägarens som husägarens intressen, kunna icke undgå
att leda till svårigheter och tvister. De antydningar motionärerna
lemnat om de villkor, på hvilka tomtupplåtelser enligt deras uppfattning
borde ske, synas utskottet gifva ett nytt bevis därpå, att denDa
fråga är mycket svårlöst. Visserligen kan det förefalla, som om ökad
byggnadverksamhet borde blifva en följd däraf, att tomtförvärfvet icke
skulle kräfva någon större kostnad, men denna fördel komme säkerligen
att fullt ut uppvägas af det äfventyr, som vore forenadt med
byggande å ofri grund. Utskottet föreställer sig, att i de allra flesta
fall den, som vill uppföra en byggnad, skall föredraga att underkasta
sig den ökade kostnad, som inköp af tomten innebär, för att sålunda
komma i åtnjutande af den trygghet, som ligger i äganderätten.

Ändamålet att uppmuntra byggnadsverksamheten kan alltså enligt
utskottets uppfattning icke vinnas på denna väg. Å andra sidan skulle
det icke gerna kunna undvikas, att dylika upplåtelser på längre tid
komme att medföra ökade svårigheter för städernas reglerande. Visserligen
hafva båda motionärerna förutsatt, att upplåtelserna skulle afse
endast reglerade tomter, enligt herr Östbergs förslag sådana, om hvilka
stadens byggnadsnämnd förklarat, att reglering af deras gränser ej
vore erforderlig för stadsplanens genomförande. Bortsedt från det
oegentliga i att sålunda göra tillämpningen af civillag beroende på ett
uttalande af kommunal myndighet, vill utskottet emellertid erinra om
omöjligheten att med någon större grad af visshet bedöma, huruvida
eu tomtreglering skall äga bestånd i en så aflägsen framtid som
exempelvis femtio år. Erfarenheten visar tillräckligt, att dylika regleringar
ofta underkastas rubbningar, hvilka icke kunnat beräknas någon
längre tid i förväg.

En utveckling i den riktning motionärerna förordat skulle för
fiffigt stå i strid med den i våra dagar med så varmt intresse omfattade
tanken att söka bereda kroppsarbetareklassen ökadt tillfälle att förvärfva
egna hem i detta uttrycks egentliga bemärkelse af eget hus på
fri och egen grund. Önskningarna bland de mindre bemedlade att förskaffa
sig egna hem i denna bemärkelse äro säkert lika allmänna och
lika uppmuntransvärda i stad som på landsbygden.

Herr Östberg har omnämnt, hurusom de höga tomtvärdena äro
endast en bland de många orsaker, hvilka i sin förening framkallat
byggnadskostnadernas stegring. En bidragande omständighet, hvilken
lättare skulle kunna i någon mån afhjälpas, är de höga räntor, som
måste erläggas af dem, hvilka för bedrifvande af byggnadsverksamhet
behöfva, upptaga lån. Stadskommunerna kunde här tråda emellan och

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

genom lån mot låg ränta understödja företag, som afsåge uppförande
af billiga bostäder och vore ordnade på sådana grunder, att missbruk
i spekulationssjHte icke beliöfde befaras.

Vidkommande åter tillgodoseendet af kommunernas rätt till andel
i den stigande jordräntan, synes denna fråga kunna vinna ganska tillfredsställande
lösning, äfven utan att kommunerna äro ägare afjorden.
Då tomter af eu eller annan anledning stiga i värde, utgör detta vid
närmaste omtaxering af fastighet föremål för taxeringsmyndigheternas
bedömande och bör föranleda till, att tomtens taxeringsvärde underkastas
en motsvarande förhöjning. Genom det ökade skattebidrag, som
på grund häraf kommer att tillflyta kommunen, får äfven denna på en
enkel och naturlig väg andel i värdestegringen, ofta säkerligen till belopp,
som motsvara den ränteafgäld, herr Hedlund ifrågasatt.

De särskilda lagändringar, som i motionerna föreslagits, hafva
helt och hållet eller hufvudsakligen till ändamål att befrämja utvecklingen
af byggnadsverksamhet å ofri grund. Med den uppfattning i denna
fråga, utskottet ofvan uttalat, faller af sig själft, att utskottet icke finner
berörda ändamål utgöra tillräcklig anledning för de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna.
Huruvida desamma från andra synpunkter äro lämpliga
och befogade, utgör ett spörsmål, som vid sådant förhållande
knappast lämpar sig att i detta sammanhang upptagas till närmare bedömande.
Utskottet vill emellertid erinra, att, om än några principiella
betänkligheter icke göra sig gällande mot att i någon mån utsträcka
tiden för nyttjanderättsaftal rörande stadsfastighet samt en sådan utsträckning
måhända i vissa fall skulle vara gagnelig, något större behof
af en lagändring i detta syfte dock icke, såvidt utskottet har sig bekant,
hittills framträdt. Nuvarande lagstiftning angående förlagsinteckning
föregicks af mångåriga förhandlingar om de olika slag af anläggningar,
som borde omfattas af bestämmelserna i ämnet, och den begränsning,
vid hvilken man då stannade, torde icke böra nu frångås
till förmån för byggnadsföretag, utan att man dessförinnan åtminstone
undersöker, om inteckningssäkerhet för lemnadt förlag är särskild! behöflig
vid dylika företag i jämförelse med andra, som för närvarande likaledes
äro uteslutna från denna fördel. Om rätt till inteckning i byggnad
å ofri grund skulle medgifvas, vore det dessutom för byggnadsverksamheten
af väsentligt större värde, om inteckningen finge naturen af vanlig,
med panträtt förenad inteckning. Härför skulle emellertid erfordras, att
sådan byggnad betraktades såsom fastighet. Såsom utskottet ofvan haft
anledning nämna, förekommer ett sådant betraktelsesätt visserligen redan i
Bill. till Likså. Prof. 1903. 7 Sand. 39 Häjt. 3

18 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

vår lag, men endast för fall, då tomten innehafves under särdeles betryggande
villkor.

På sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 mars 1903.

På lagutskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Reservationer:

af herrar Fahlbeck och Pettersson;

af herr Lindhagen, som anfört:

»Såsom utskottet själf yttrat, utveckla sig bostadsförhållandena i
de större städerna i en allt mera oroväckande riktning och kräfva med
allt skäl en allmännare uppmärksamhet.

Bland de anledningar, som skapa bostadsbristen och de höga hyrorna,
är spekulationshandeln med tomter och bebyggda fastigheter den
påtagligaste och äfven ur alla synpunkter mest fördömliga. Genom upprepade
köp och försäljningar till alltjämt stigande köpeskillingar skaffa
sig dessa spekulanter en oförtjänt vinst, som uttages af befolkningen i
ständigt ökade hyror. Och äfven de fastighetsägare, som ej sälja bort
sina egendomar, följa däremot helt naturligt med sin tid i afseende å
hyresstegringen. Sålunda fortgår det hopplöst, och man ser ej någon
ände på detta missförhållande.

Beträffande botemedlen är man emellertid, enligt hvad utskottet
jämväl framhåller, numera ganska ense om att stadskommunerna här
hafva en betydelsefull uppgift att fylla. Osökt framställer sig då såsom
den första och mest närliggande angelägenheten att de enskilde, som
här endast söka egen vinst, ej må i spekulationsändamål komma i be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 47. 19

sittning af städernas tomtmark. I stället bör denna i möjligaste mån
bevaras åt kommunerna, hvilka hafva till uppgift att tillgodose det
allmänna bästa.

För att på denna väg kunna vinna något fordras emellertid, att
den allmänna civillagen ej lägger hinder i vägen för att en tomt, bibehållen
i kommunens hand, kan af en enskild med fördel bebyggas.
Förutsättningen härför är att den senare, ehuru utesluten från möjligheten
att spekulera med tomten, dock i öfriga afseenden har att förvänta
sig i hufvudsak samma fördelar, som följa af äganderätten. Och
därtill fordras främst en tryggad besittningsrätt till själfva marken, samt
en med jordäganderätten jämnställd själfständig rätt till byggnaden.

I den utländska lagstiftningen har man börjat behjärta behofvet
af lagbestämmelser i angifna syften. Och särskilt har den nya tyska
civillagen genom de af herr Hedlund återgifna bestämmelserna om
»Erbbaurecht» just skapat_ det erforderliga nya rättsinstitut, som i rättsligt
afseende väsentligen jämnställer rätten till byggnaden med äganderätten
till tomten.

Vår civillag har emellertid ännu ej tillmötesgått dessa af förhållandena
påkallade anspråk. Den innehåller uttryckligt förbud att under
några villkor upplåta nyttjanderätt till tomt annat än på viss i lagen
medgifven tid; och den gör ägaren af ett hus på annans mark synnerligen
osjälfständig i besittningen af huset.

Båda motionärerna syfta i själfva verket till att bringa rättelse i
dessa två afseenden. De föreslå införandet i lagen af bestämmelser,
som möjliggöra _ att nyttjanderätten till en tomt kan upplåtas under
villkor, som betingas af motionernas omförmäla ändamål. Och båda
hafva påyrkat stadganden om en själfständigare äganderätt för byggnadens
innehafvare, ehuru de synas mera fästat sig vid en dylik lags
nyttiga verkan att möjliggöra inteckning i byggnaden. Herr Hedlund
har dessutom särskildt framhållit, att genom lagändringar i dessa syften
skulle på samma gång äfven ställas i utsikt för en stadskommun att
till det. allmänna återbörda dess behöriga andel i den stigande jordräntan
i städerna i öfverensstämmelse med de intresseväckande förslag,
som framkommit från vetenskapligt håll och på några ställen äfven
vunnit tillämpning.

Det synes vara allt skäl att söka hos oss genomföra de sålunda
äskade ändringarna i civillagen, hvarigenom tillfälle skulle beredas de
stadskommuner, som sådant önska, att träffa ifrågasatta anordningar,
om hvilka äfven utskottet säger, att »de stå i nära öfverensstämmelse
med sträfvanden, hvilka utomlands med styrka framträdt, och tillhöra

20 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

de mest uppmärksammade försöken till lösning af föreliggande fråga».
Att man å de flesta orter ej för egen del känner behof af den ifrågasatta
lagstiftningen och därför ej heller tvingas till förståelse af dess
rätta innebörd, utgör ej någon giltig anledning att hindra kommuner,
som kunna hafva gagn däraf, att med stöd af en sådan lagstiftning
anställa de försök, hvarmed framsteg på ifrågavarande område måste
inledas.

Men äfven staten såsom sådan bör hafva ett omedelbart intresse
af att eu sådan lagstiftning kommer till stånd. Sålunda kan det ej
vara alldeles likgiltigt för landet i dess helhet, huru lefnadskostnaderna
ställa sig i de större städerna och särskilt i hufvudstaden, då dessa
kostnader i afsevärd mån blifva bestämmande exempelvis för storleken
af ämbetsaflöningarne i riket. Vidare kan den ifrågasatta lagstiftningen
vara till stort gagn för kronan vid bildandet af sådana samhällen
som de vid Malmberget och Kiruna. I dylika fall synes det
vara särskilt lämpligt att i större eller mindre mån försöka en tillämpning
af de utaf motionärerna framhållna grundsatser. Och då
staten äger så mycken jord invid hufvudstaden, må det vara tillåtlig!
hoppas, att kroimn skall äfven här med tiden finna det vara ett statsintresse
att inslå på en allmännyttig tomtpolitik.

Det låter slutligen tänka sig, att äfven enskilde i vissa fall kunna
gagna bostadsfrågan, därest tillfälle beredes dem till upplåtelser, af nu
ifrågasatt beskaffenhet; och bör därför måhända äfven denna möjlighet
hållas öppen af lagstiftningen.

Motionärerna synas närmast föreställt sig, att deras förslag endast
skulle vinna tillämpning å tomt belägen inom en stads område. Men
därvid får man nog ej stanna. De upplåtelser, som kunna ifrågakomma
från kronans och enskildes sida, lära sannolikt i de flesta fall komma
att afse mark, som vid tiden för upplåtelsen lyder under landsrätt. Och
i tillämpningen skall det kanske visa sig, att äfven stadskommuners
sträfvanden uti ifrågasatt riktning måste företrädesvis omfatta sådan
billigare mark, hvilken af staden för ändamålet förvärfvats i trakter,
som tills vidare ligga utom stadens område.

Till sist bör framhållas, att då lagberedningen enligt sitt uppdrag
för närvarande är sysselsatt med revision af jordabalken och dithörande
författningar, tål* frågan äfven af den anledningen ej något uppskof.
Det är nämligen synnerligen angeläget att i sammanhang med nämnda
revision må komma under öfvervägande de lagstiftningsåtgärder, som
påkallas af de större städernas bostadsfråga.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer jag:

att Riksdagen i anledning af förevarande motioner
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t föranstalta därom, att vid pågående
revision af jordabalken måtte snarast möjligt
taga6 i öfvervägande, huruvida för ofvan angifna
ändamål dels nyttjanderätt till regleradt tomtområde
må kunna i vissa fall upplåtas under andra villkor än
nu är medgifvet och dels äganderätt till byggnad å
sådan mark må kunna i civilrättsligt afseende själfständigt
skiljas från äganderätten till själfva marken
och därigenom inteckning i byggnaden möjliggöras.»

Herrar friherre Bonde och A. Olsson hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets handläggning inom utskottet.